0 Läs mer >>
***
 Min första Glenrothes här på bloggen.
 
Denna tillhör en serie av sherrylagringar som jag fick tag på via SWF. Jag har redan resenserat Glenlivet från serien och jag kommer innom kort även ge mig på Blair Athol. Jag har även smakat Longmorn-buteljeringen och med lite tur så kommer även den upp här snart.
 
I min whiskygrupp har Longmorn prisats som den solklara favoriten i serien men jag vågar nästan säga tvärtom, då Longmornbuteljeringen är den som fallit mig minst i smaken. En vis själ uppmuntrade mig dock att köpa två flaskor av denna Glenrothes och såhär i retrospekt kan jag inte göra annat än att hålla med honom.
 
Det framgår inte vilken typ av sherry som har lagrats i faten innan eller vilken typ av fat det är, men med tanke på antalet flaskor vågar jag påstå att det är en sherry "butt"
 
 
 
Glenrothes 18yo
Sherry Cask #6183
Flaska 334/618
55,2%
 
Doft: Det första som slår emot mig är fyllig marsipan. Snabbt kommer även jordgubbar med vaniljsås och blåbär. Lite omogen mango letar sig fram trytt av mandelspån och något karamelliserat... som ytan på en creme brulé. En skvätt vatten tar fram påtaglig honungsmelon (som tar över doften) tillsammans med päron. Den blir farligt nära parfymig men utan att gå över gränsen. Med tiden kommer tydlig vanilj och rostad kokos!
 
Smak: Huvudsakligen krämig vanilj med hallon. Andra halvan av paletten är nötigare och har en blandning av bittermandel och sötmandel med subtil ek. Vatten tar bort värmen och svalkar ner whiskyn. Precis som i doften drar vattnet fram honungsmelon och mjöliga päron samt syrligt melongodis.
 
Avslutningsvis: Shit! Jag gillar denna mer än både Glenlivet och Longmorn från samma serie. Den här whiskyn blir nästan bara bättre och bättre med tiden och jag föredrar den med några droppar vatten. Dock känns alkoholen mer som 45% än 55%. Mjuk, trevlig och fin balans mellan frukt och krydda. Det känns som att den har nått sin sweetspot åldersmässigt. Frisk men inte för ung. Komplex men inte för gammal. Bra jobbat!
 
VG
***

Glen Rothes # 6183

0 Läs mer >>
***
 
Då har 2015 slutligen nått sitt slut och det har varit ett spännande whiskyår.

En av händelserna att notera är att whiskyvärlden tog ett stort steg djupare in mot NAS-eran, när Nikka beslutade att ersätta hela sitt utbud med NAS-buteljeringar. Det tycks som att Suntory snart följer deras exempel. Japan är enligt mig, i det absoluta toppskiktet av whiskyproducenter och det känns verkligen tråkigt att vi snart troligen står utan myndiga japanska whiskys. Priserna skjuter i höjden likt nyårsfyverkerier och whiskyentusiaster världen över "stockar upp". Yamazakis 18-åring har numera uppnått kult-status och tanken på att den för ett par år sedan kostade en smärre femhundring verkar närmast absurd.
 
Något annat som är värt att notera är att jag blirvit andelsägare i tre whiskyfat under året. Faten kommer buteljeras om allt mellan 5-15 år och jag väntar med spänning. Jag kommer fara till Skottland nu i april för att fylla ett av faten, och jag kan knappt bärga mig. Förväntningarna är så höga. Det känns svårt att vänta tre månader, så åren fram till buteljering kommer kännas som en evighet.
 
 
 
Slutligen, Whisky of 2015. Året har kantats av fantastisk whisky, och det är svårt att välja ut en som "den bästa". En av dem med högst wow-faktor var definitivt Highland Parks 50-åring som jag provade på Ardbeg Embassy i Stockholm. Med ett pris på 120 000kr per flaska så var det sannerligen en spännande whisky att prova, dock inte den godaste. Efter lite övervägande så går titaln istället till Karuizawa #7914 som jag smakade på Man in the Moon. Det är alltid spännande att smaka något från det Japanska whiskyundret och de håller oftast hög kvalitet, men plånboken tillåter dock inte att det blir en vana. Det kommer dock lite Karuizawa framöver på bloggen, och jag ser verkligen fram emot det.
 
***

Whisky of 2015