0 Läs mer >>
***
 
Viking Pride ja, eller Highland Park 18yo som den hette innan rebrandingen.
 
Ja för ca två år sedan gjorde Highland Park ett ryck och bytte designen på sina flaskor, samtidigt som 15yo, 21yo och Dark Origins slopades. Man passade även på att släppa en uppsjö av single cask-buteljeringar som kom i små säckvävspåsar och de fick en ruggigt stor hype. Deras 10yo, 12yo, och 18yo fick namn som "Viking Scars", "Viking Honour" samt "Viking Pride". Highland Park har ju alltid varit ett tungt marknadsfört destilleri så jag är inte förvånad, men hela namngrejjen käns lite krystad, och lets face it, vi kommer ändå använda åldersbeteckningen när vi snackar om dem iaf.
 
Något jag verkligen applåderar är dock den nya designen på flaskorna. De är helt enkelt fantastiskt fina. Jag vill även ge en komplemang till det faktum att de numer skriver ut batchen på kartongen (min battch är från septemper 2017), vilket gör det lätt att leta reda på den batch man kanske gillade lite extra mycket (eller undvika de man tycker sämre om).
 
Highland Park färgar aldrig sin whisky vilket jag applåderar, men deras whisky buteljeras på 40% eller 43%, vilket jag verkligen tycker är synd. Jag gör en kvalificerad gissning och påstår att deras whisky dessutom är kylfiltrerad i och med att det inte påstås annat på ettiketten, samt den låga alkoholhalten.
 
 
 
Highland Park Viking Pride
18yo, 43%
Officiell buteljering.
 
Doft: Medelfyllig doft, främst dominerad av ananas och röda vinbär. Det finns även något "kvistigt" här i... kanske lite granatäpple också. Röken märks knappt och torven håller sig verkligen i bakgrunden. Efter en stund kommer ljunghonung. Lite vatten sköljer bort alla spår av rök och plockar fram blandade citrusskal.
 
Smak: Medelfyllig kropp. Ananas och ljunghonung utgör 80% av smakbilden. Jag hittar något kvistigt också. Längst bak hittar jag torven, men hade förmodligen inte gjort det om jag inte hade letat efter den. Finishen känns lite tunn. Den drunknar väldigt lätt, och jag råkade platta ut den helt med några droppar för mycket.
 
Avslutningsvis: Jag får för mycket Cragganmore 12-vibbar av denna för att det ska vara kul. Förut såg jag alltid till att ha minst en Highland Park 18 hemma, nu känner jag att det kommer dröja länge innan jag köper en igen. I deras tasting-video på hemsidan/youtube pratar Martin om smaker som russin, dadlar, körsbär och cristmas-cake, vilket jag verkligen inte hittar. Om man förväntar sig det så tror jag att man blir besviken. Jag blir lite sur när jag tänker på hur mycket bättre denna hade varit på 46% eller 48% och framför allt okylfiltrerad. Personligen tror jag att det hade puttat upp den till VG+. Nu hamnar den på ett G ist. Den är god, men för 800kr (dock över £100 i UK) vill jag ha mer än medelfyllig ananas med honung som inte kan simma.
 
G
***
 

Highland Park Viking ...

0 Läs mer >>
***
 
Jag är inte säker på varför Bunnahabhain inte har letat sig in på bloggen tidigare.
 Bunnahabhain, eller "Bunna" som den oftast kallas, är ett destilleri med klass, och är ett av mina favoritdestillerier. Destilleriet ligger på Islay men destillerar som standard orökt sprit. Ser man en buteljering kallad "Bunnahabhain Moine" så betyder det att det är rökig Bunna.
 
Just denna buteljering fick jag av min bror i julklapp och är en Travel Retail Exklusive, kallad "An Cladach", som betyder "the shore" (eller "stranden" om man är svensk) på gaeliska. Som med de flesta TRE-buteljeringar såkommer dennna i en flaska på 100cl.Whiskyn har lagrats i sherryfat (1st fill och 2nd fill om jag inte missminner mig) och eftersom det är Bunnahabhain så är den givetvis okylfiltrerad och ofärgat. Jag blev dessutom trevligt överaskad när jag såg att den är buteljerad på 50%. Det är tametusan bara en åldersangivelse som fattas. Hatten av till Bunnahabhain.
 
 
Bunnahabhain An Cladach
Sherry Matured, 50%
Travel Retail Exklusive
 
Doft: Det slår aldrig fel, första sniffen efter att jag skvätt upp den i glaset har en väldigt maritim doft. Det är en smått salt havsbris med något kalkigt. När näsan har fått justera sig lite försvinner kalkigheten och ersätts av en väldigt fyllig, sherry-styrd doft. Det luktar vanilj, karamelliserat socker och varm grädde, som en creme brulee. Men framför allt luktar den vaniljfudge och kolabönor (ni vet de där man fick i Fantomen-påsen när man var liten). Lite torkad frukt letar sig in, men orkar inte knuffa bort kolabönorna. De är tjocka och blir till och med sliskiga om man luktar för länge. Just den här maffiga, söta kolabönorna är något jag känner igen från flera Jura-buteljeringar och ger samma känsla som jag kan få av söt rom.... det är som att den växer i gommen. Det här är en whisky man kan lukta sig mätt på, vilket kan bli lite för mycket...

Smak: Mmmm, mycket bättre! Den är fyllig och värmer med sina 50%, utan att vara stickig. Här har vi visserligen creme bruleen men den hålls i chack av tydlig torkad frukt, och de maritima noterna har kommit tillbaka. Den smått salta noten dämpar verkligen "sliskigheten" från den krämiga, söta vaniljen och helt blötsligt har vi knäck med hackad mandel och havssalt. Jag hinner linte lägga nämnvärd uppmärksamhet på finishen eftersom jag snabbt tar nästa sipp.

Avslutningsvis: Min erfarenhet är att TRE-buteljeringar sällan håller samma kvalitet som destilleriernas standardbuteljeringar, men denna är tamefan väldigt fin. Den är, som skottarna skulle ha sagt, väldigt "more-ish". Knappt har man svalt klunken innan man vill ha en till. Doften är nog den största (enda?) bristen här. För mig blir doften för söt och fyllig. Det känns som att man har prickat in en sweet-spot på 50% alkoholhalt. Hade man buteljerat denna på 40-46% (eller ännu värre, kylfiltrerad) så hade den förmodligen känts klen. Bunnahabhain förtjänar en liten medalj för den här presentationen.
Jag hade gladerligen alltid haft en flaska av den här hemma i skåpet, och ser jag den när jag flyger till Skottland i sommar så kommer jag köpa en till.
 
VG
***

Bunnahabhain An Clada...