0 Läs mer >>
***
 
Glenallachie var ett destilleri som låg under de flestas radar för några år sedan.
Billy Walker gjorde ett namn för sig i whiskyvärlden när han köpte GlenDronach destilleriet och gjorde det till vad det är idag. Som bekant sålde man destilleriet till Brown Foreman 2016 med en redig förtjänst om jag förstått det rätt. Vad gör herr Walker med pengarna? Jo han går iväg till relativt annonyma Glenallachie, slänger pengar på dem och säger "jag ska visa er hur man gör, bitches!". Nu styr han alltså Glanallachie-skutan och hittils har destilleriets utgåvor låvat gott inför framtiden. Med det sagt så har han inte haft något att göra med just denna flaska.... så den här inledningen var kanske onödig i sammanhanget xD
 
Fadandel.dk är en återförsäljare i Danmark som hade köpt det här faten och sålde andelar på 2 flaskor per andel. Jag tänkte "amen vafan, jag gillar whisky.... ta mina pengar" osså var jag liiiite fattigare. Jag hittar ingen information om vilken typ av sherry det handlar om, men mitt spidersence säger mig att det rör sig om oloroso. Den är buteljerad på en rätt häftig abv och har en fin, naturlig färg. Flaskan finns att köpa på deras hemsida för det väldigt överenskomliga priset 475DKK.
 
 
Glenallachie 11yo
Refill Butt #900784
62,3%, Flaska 465/555
Buteljerad av Fadandel.dk
 
Doft: Mycket röda bär och brunt socker. Det är inte ofta jag hittar jordgubbar i en whisky, men här är de non the less. De friska röda bären varvas med sötare röda winegums, muskot, nejlika och kakao. Nästan lite kalaspuffar, märkligt nog. Med lite tid och en hälsosam skvätt med vatten rullar det in ordenligt med röda äpplen. Grundspriten finns i bakgrunden.
 
Smak: Den är väldigt len för sin abv. Jag hade nog chansat på att den var 46-50%. Den är fint balanserad mellan sprit och fat-karaktär. De röda bären finns kvar men smaken är mer godisaktig än doften. Här finns de röda winegumminen tillsammans med en nötig mjölkchoklad och toffee som för tankarna till Toffifee. Det är helt klart mjölkchoklad det handlar om. Maltigheten från spriten finns med hela vägen igenom. Finishen chokladen, och (I shit you not) söta morötter! Ganska absurt om man frågar mig...
 
Avslutningsvis:När jag öppnade denna och smakade första glaset tänkte jag "jaha, det är var väll najs antar jag". Men som så många gånger förut så börjar whiskyn öppna upp sig ordentligt när en tredjedel har försvunnit ur flaskan. Nu för tiden är jag ruggigt nöjd med den och med tanke på priset så är den ruggigt bra VFM (value for money). Toknöjd att jag har en till. Detta är väll inte något jawdropping som aldrig tidigare skådats, men det är en vardagswhisky av rang!
Bravissimo!
 
VG
***

Glenallachie 11yo

0 Läs mer >>
***
 
Vi går ett steg tillbaka i tiden, ca 5år faktiskt.
Jag vill minnas att det var 2014 eller 2015 som jag köpte mina Yamazaki 12yo. Då fanns de stadigt att köpa på Systemet för 549kr (om jag minns rätt). Nu för tiden får du räkna med att priserna börjar på 1200kr och kryper snabbt uppåt (vad sägs om 270 euro?). När jag köpte mina så var jag sjukt nöjd och tyckte att det var ett väldigt trevlig value for money. Nu tömmer jag det sista ur en flaska, och min sista flaska får agera fotomodell brevid ;)
 
 
Yamazaki 12yo
43% abv
Officiell buteljering
 
Doft: Hej-å-hå! Den är elegant, medelfyllig och väldigt behaglig! Det här är hur ordet "elegant" luktar. Längst fram kommer färsk ananas och massvis med lönnsirap. Lite längre bak hittar jag vit stenfrukt, aprikoser, mynta och liiiite gula plommon. Givetvis, som med det mesta från Suntory, så kommer nachipäronen fint rullande. Med lite tid och några (väldigt små) droppar vatten, kommer den där rökelseliknande noten från mizunaran. Det här är hur trevligt som helst!
 
Smak: Även här är den mjuk, elegant och medelfyllig. Ananasen är kvar med nachipäronen, men smaken är märkbart kryddigare än doften. Balanserade tanniner, i form av cederträ och nejlika, ger den en halvsträv munkänsla. Finishen har de där torkade aprikoserna blandade med mandlarna och torrt gräs.
 
Avslutningsvis: Jag kan sitta och lukta på den här väldigt länge! Den är perfekt för årstiden nu när solen värmer och gatusoparna börjar sopa bort gruset på vägarna. Fin och elegant värkänsla på flaska helt enkelt. Smaken är steget nedanför doften, men det råder ingen tvekan om att det här är ruggigt bra whisky! Om man sippar en Ben Nevis innan så kommer den här förmodligen försvinna. Om det luktar vitlök i huset eller om du sitter brevid grillen så kanske det är bäst att ta något annat, men för att sitta på balkongen i vårsolen och göra det bästa av Corona-situationen, ja då är den här perfekt! Tråkigt pris, men fin whisky!
 
VG
***

Yamazaki 12yo

0 Läs mer >>

***

Japansk whisky kallas med jämna mellanrum för "det japanska whiskyundret" i romantisk klang. För 20år sedan var det dock inte många som visste att Japan gjorde whisky (det såldes inte ens 5000 flaskor per år i hela Europa) och idag är det en mångmiljard-industri. Det är ett fenomen som alla whiskydrickare känner till och de flesta har en åsikt, men det har inte alltid varit så.

Världen började få upp ögonen för japansk whisky ca vid millenniumskiftet. Jag minns när jag skulle ta studenten 2008. Jag skulle köpa min första alldeles egna whisky (tog jag studenten sent eller gick på bolaget tidigt, who knows?) och stod bland Systembolagets hyllor och försökte se ut som att jag hade koll och visst exakt vad jag tittade på. Detta var tiden då mitt intresse för japansk kultur var på sin peek (och vem vill vara så mainstream att välja skotsk whisky liksom?) så jag stod och vägde mellan två japanska whiskys. Det var en Yoichi 10yo med en enkel, men smakfull, design på flaska och låda. Den kostade ca 500kr, vilket var mycket pengar för en student utan inkomst som snart skulle stå arbetslös. Den andra flaskan var en Karuizawa 17yo, som såg lite pråligare ut i sin karaff-liknande flaska och guldhalsband. Den kostade ca 700kr, vilket var en väldigt stor prisskillnad för en fattig student som inte ens hade lärt sig gilla whisky än. Jag beslutade mig för att ta Yoichi och gick till kassan. Kassörskan tittade på flaskan och frågade förvånat "Japansk? Kan dom göra whisky?". "Jovars, den är väll ok" svarade jag och koncentrerade mig på att verka vuxet whiskyvan. "Jag dricker mest skotskt, men det kan ju vara trevligt att variera sig lite då och då" sa jag och strök mitt halvfjuniga bockskägg. Det slutade givetvis med att jag aldrig öppnade min Yoichi utan drack mig full på Malibu och en absithflaska som ingen ville ha...

 
Flaskan står fortfarande inne i skåpet, oöppnad. Den har mer blivit ett minne från vuxenlivets början än en dryck. Det fanns gott om både Karuizawa och Yoichi på den tiden. Jag såg den mer som en kuriositet och en symbol för att verka vuxen och sofistikerad. Idag är Yoichi (i synnerhet åldersstämplad sådan) fridlyst och Karuizawa är närmast utdöd. De har blivit aktier som vilken annan antikvitet som helst. Ingen dricker morgonteet ur en 1700-tals raku-tekopp varje dag och slänger in den i diskmaskinen. På samma sätt är det ingen som korkar upp sin Karuizawa 45yo med ettikett i handgjort washi-papper och säger "ska vi ta oss en stänkare, det är ju ändå lilllördag".

Hade jag tagit ett lån på 100 000kr och köpt alla Karuizawa som Systembolaget hade att erbjuda på den tiden, ja då hade jag varit mångmiljonär innan jag fyllt 30år och ändå haft pengar över att köpa den där Malibu-flaskan till studenten.

Jag ber om ursäkt. Whiskyskolan ska inte handla om hur omogen jag var i tonåren eller utgöra ännu en arg lapp om hur whiskypriserna utvecklas. Tanken är att detta inlägg ska introducera början på en miniserie om Japansk whisky. Det finns en hel del jag vill säga så jag väljer att sprida ut det lite.
Så varsågod, här var ett inlägg helt utan matnyttig information, endast löften om något eventuellt läsvärt inom en snar framtid.

Kampai!

***

Japan: Introduktion