0 Läs mer >>
***
"This is BIG whisky that will make an impact".
Så lyder de första orden på ettiketten av denna buteljering från Smögen. Även om whiskyn är stor så är destilleriet väldigt litet med kapacitet att producera 35 000 liter alkohol per år, men det bör understrykas att det är stor skillnad på vad ett destilleri teoretiskt KAN producera och vad de FAKTISKT producerar (vilket borde vara nämnvärt under 35 000 liter i detta fall). Vi är vana att se Smögen som privatbuteljeringar eller officiella limited editions och single casks. Detta är däremot Smögens första (och hitills enda) core range-buteljering. Det innebär att det är en officiell buteljering som ämnar vara stadigt tillgänglig. Dock blev den ruggigt populär och det dröjde inte länge förän batch 1 var slut och vi var tvugna att vänta innan batch 2 stod på hyllorna.
 
Denna heter "100 proof" vilket är ett gammalt mått för alkoholstyrka, som kommer från Storbritaniens glory days. Om en vätska är 100 proof innebär det att den är tilläckligt alkoholstark att hälla på krut och ändå kunna tända eld på det (eller 57,1% abv för oss som inte eldar krut regelbundet). Whiskyn är, som alltid, ofärgad och okylfiltrerad och är minst 6år gammal. Whiskyn är lagrad på små oloroso sherry quarter casks (ca 128 liter). Mindre fat betyder snabbare fateffekt. Eftersom Smögen utan tvekan tycks rikta sig åt whiskynördar så står även att whiskyn är gjord på tungt rökt korn av sorten Optic. Det sista säger mig föga men det kan ju vara roligt för andra, vad vet jag?
Som alla Smögens buteljeringar är denna 500ml. Det har blivit lite av ett signum för svensk whisky att buteljera på 500ml istället för 700ml (för vi ska ju vara så jävla måttfulla när det kommer till alkohol). Den korttjocka flaskformen får den dessutom att se ännu mindre ut.
 
 
Smögen 100 Proof, Batch 1
6yo, Sherry casks
57,1% abv.
Officiell Buteljering
 
Doft: Fyllig men rund doft, inte så stickig som unga rökbomber kan vara. Jag hittar halvtorkat sjögräs, anjou-chili och sotad grön paprika som legat direkt på kolen. Smögen har den där sköna, runda, maritima noten, med balansen mellan rök och torv och en fin bakgrundssötma. Spännande att jag hittar en lädernot tillsammans med vanilj, mineral och en aning kaffe. En svag hint av röda bär men inte mycket.
 
Smak: Den där aggressiva stickigheten som frånvarade i doften hugger i tungan till en början och det behövs lite vatten. Whiskyn har en fyllig och oljig munkänsla och det känns som att den fyller hela gommen och bihålorna. Här finns återigen de där gröna noterna av sjögräs, men framför allt gröna paprikor. Smaken är lite fruktigare än doften och jag hittar äppelskal, vanilj, och lite marsipan. Den där bakgrundssötman hänger med från doften och breder ut sig ännu mer efter lite vatten. Den här whiskyn pallar mycket vatten utan att drunkna.
 
Avslutningsvis: Vissa (t,ex Roy på Aquavite) menar att de blir ”rökdöva”, dvs att de med tiden får svårt att känna rökighet i whisky. Ibland undrar jag om jag är ”sherrydöv”. Den här whiskyn borde ha massvis med sherrynoter i sig men jag har lite svårt att hitta dem.
Om man börjar med att skriva "This is BIG whisky that will make an impact" måste man kunna backa upp det löftet, och här gör man sannerligen det. Whiskyn behöver åtminstone en skvätt vatten men pallar riktigt mycket. Detta är fan inte 500ml whisky, det är nästan 1000ml whisky i koncentrerad form!
Jag älskar Smögen och är stolt att Sverige producerar whisky på den här nivån! Smögen kan utmana samtliga Islay-destillerier enligt mig! En oljig fyllighet, fin bakgrundssötma och balansen mellan rök och torv är vad som gör Smögens whisky fantastisk. De kostar ju ca 800kr per 500ml, men det är fan valuta för pengarna enligt mig. Stadigt VG på denna!
 
VG
***

Smögen 100 Proof

0 Läs mer >>
***
 
Ännu en buteljering från, vad jag anser vara, en av de bästa självständiga buteljerarna.
 
Adelphi må vara en av de dyrare buteljerararna men de har en hög ribba när det kommer till kvalitet. Jag har hört någonstans att de nobbar 98% av alla fat de testar. Denna kräsenhet gör att jag fått ett rätt stort förtroende för dem, så pass stort faktiskt att när de började sälja privatfat från sitt nystartade destilleri (Ardnamurrchan) så köpte jag en fatandel utan tvekan. Sedan dess har jag provat deras unga släpp (sherrylagrade 1-åringar), men det kommer i ett annat inlägg.
 
För att gå (inte så) rakt på sak, jag har förtroende för Adelphi men det finns en regelbundet förekommande företeelse i deras buteljeringar. Det förekomemr ju även i vissa andra buteljeringar men jag finner det mer regel än undantag hos Adelphi, så jag kallar det "Adelphi-fenomenet". Jag pratar alltså om whiskys som är så stängda att de behöver respektingivande mängder vatten och nästan outhärdligt mycket tid innan de öppnar sig. När jag såg den här buteljeringen blev jag (naivt nog) lite kåt på färgen. Jag tänkte att en über-mörk och potent 12yo alltid är najs att ha hemma i skåpet, även om den kostade ca 1200kr. Faktum är att jag köpte två flaskor. När jag fick hem flaskorna och ryckte korken ur den ena drog jag en djup sniff ur flaskan. Förstå min besvikelse när man förväntar sig dadlar, julkryddor och marascinokörsbär, men istället känner..... inget. Kanske lite gips och svag gummi, men annars ingenting. Jag hällde förbryllat upp ett glas och värmde den lite med handen, men efter 15min så hittade jag fortfarande bara gips, kalk, blöt sten och möjligen lite hallonsoda. Den kändes sjukt oimponerande ner till ca 40% av flaskan var borta. Då började den vakna till liv lite, med det var ändå typ 7-8 månader efter.
 
Jag bytte bort min andra flaska och glömde bort den öppnade ett tag. Över ett år senare hällde sambon upp ett "hemligt glas" åt mig och bad mig gissa vad det var. Jag gissade hit och dit på både GlenDronach och Glen Garioch, men fick tamefan aldrig rätt. När hon kom och viftade med den här flaskan trodde jag inte på henne utan hällde upp ett glas till för att dubbelkolla.
 
 
Teannich 12yo
Sherry butt 303666
En av 555 flaskor, 52,9%
Buteljerad av Adelphi
 
Doft: Doften har en väldigt kryddig sherry-karaktär. Övermoget fikon och murket trä, men framför allt annat hittar jag mörkrostat kaffe! Mörk kryddig rom, mörk choklad och torkat apelsinskal. En del av kalkigheten hänger kvar från början, men är inte alltför störande. Detta är ruggigt trevligt att dofta på.

Smak: Den är lite trög i starten och har en startsträcka på flera sekunder, därefter kommer torkade plommon, nässlor, tydligt kaffe och en svag antydan till svavel. Fruktigheten fortsätter med hallon och lite äppeljuice. Mycket fatinslag, ganska torr med tydliga tanniner.

Avslutningsvis: Den är sjuuuuukt stängd (Adelphi-fenomenet). Efter halva flaskan öppnar den upp sig betydligt mer. Jag skulle ha delat upp mellan två flaskor och låtit dem stå ett halvår. Helt klart den mest kaffe-iga whiskyn jag har druckit. Så här på dödsbädden är den ändå väldigt trevlig och jag önskar att jag hade sparat min andra flaska, dock inte så mycket att jag bemödar mig att söka upp en till. Det talas ibland om att gammla whiskys kräver tid och tålamod, men denna visar att även 12-åringar kan vara tålamodskrävande.
VG-
***

Teannich 12yo

0 Läs mer >>
***
Det känns ju lite snopet att första Smögen på bloggen inte kommer förän nu.
Jag kan snacka mer om destilleriet i ett annat inlägg, men sammanfattningen är att före detta advokaten Per Caldenby bestämde sig för att starta ett liiiitet litet destilleri nere utanför Smögen på den svenska västkusten. Eftersom jag regelbundet lyssnar på podden En Trea Whisky (rekomenderas) så hör jag Mathias röst fråga "men är det rökigt?". Svaret är ja. Smögen gör riktigt rökig och maritim whisky som utan problem mäter sig med destillerierna på Islay. Mycket av deras whisky är sherryfatslagrade vilket gå fantastiskt bra ihop med röken! Jag gillar att Smögen i regel lagrar sin sprit i en typ av fat istället för att blanda massa olika fattyper, vilket är mitt största klagomål på tex Mackmyra. På samma sätt som jag gillar en-druvs-viner tenderar jag även att föredra när whisky håller sig till en typ av lagring, även om det givetvis finns undantag.
 
Det jag har sittandes i min chesterfieldfotölj idag är från min egen andel i ett privatfat. Som ettiketten skvallrar om är det herr (Jonas) Sandström som administrerat fatet som jag köpt en andel i. Jag vill minnas att fatet var ca 30-35 liter och hade tidigare mättats med sherry. Fatet buteljerades en vecka efter sin 5-årsdag, så det är liv i whiskyn vill jag lova.
 
 
Smögen 5yo
Sherryfat #P163
En av 40 flaskor, 55,5%
Privatbuteljering

Doft: Kul, lite mescalfeeling över denna. Det doftar helt enkelt rökigt olivspad. Bränt socker, halvmultna löv som pyr på glöden, blöt stenhäll, lite bokna äpplen. Efter en stund kommer sånt där surdegsbröd med tranbär i, najs! Det ligger helt klart en funkighet rakt igenom, vilket är najs. Ibland hittar jag något i doften som jag inte kan beskriva som något annat än ”fruktig pecorino”. Typ som en korsning mellan en maffig pecorino och typ papaya (kanske mango).
Mescalpecorino serverad på pyrande höstlöv någon?

Smak: Vaniljfudge och marsmallows som snart börjar brinna. Gummidäck. Även här de lite jordiga halvmultna löven som pyr. Oliverna är inte alls lika påtagliga här som i doften, men de finns där. Pecorino-funkigheten hänger inte med i smaken. Smaken är helt enkelt inte alls lika komplex eller intressant som doften.

Avslutningsvis: Det är inte ofta nån snackar om ostnoter i whisky. Senast var Clydesdales noter för Ben Nevis single cask #2019. Sådanna (för vissa "märkliga") funkiga noter tenderar att passa betydligt bättre med rökig whisky än orökig enligt mig, och här gillar jag det faktiskt. Detta är långt ifrån den bästa Smögen jag har smakat men jag är glad att jag fick ett gäng flaskor av denna. Jag skulle inte skämmas över att ta med denna till Skottland (tex Islay), räcka nån ett glas och säga "kolla vad Sverige kan göra".

VG
***

Smögen SC #P163

0 Läs mer >>
***
Detta är en av Douglas Laings egna blended malts (eller watted malts, som jag konservativt vill kalla det). De har gjort en liten maskot för varje whiskyregion i Skottland, där tex "Big Peat" är Islay-gubben och Scallywag är den söta terriern som representerar Speyside. Detta ängsliga lilla djur, Timorous Beastie, är en blandning av maltwhisky från det högländska fastlandet och är tänkt att exemplifiera regionens karaktär. Jag fattar att vissa tycker att det kan kännas lite flamsigt (frukostflinge-style) att göra små maskotar till sina blends, men helt ärligt gillar jag det. Douglas Laings design hjälpte till att dra ner skitnödigheten på whisky lite grann, och designer som tex Dalmore får mig att känna att whisky kanske inte behöver vara så gammeldags, gubbigt och skitnödigt. Jag fattar att DL´s regional malts kan kännas lite modernare och mer tilltalande för speciellt yngre personer som börjat intresseara sig för whisky. Whisky behöver inte bara vara gubbigt och gammeldags utan borde kunna vara modernt och lättsamt också. Jag känner att ölbranschen har bättre koll på detta, där små hipsterbryggerier ägnar sig lika mycket åt ordvitstävling med varandra som att faktiskt brygga öl.
 
Namnet föreslår ju att det är en liten och diskret karaktär på whiskyn, men mina förhoppningar är att namnet ska vara ironiskt (namnet ska för övrigt vara en hint till Robert Burns dikt "To a mouse"). Komponenterna är, som vanligt, okända men vi vet iaf att Dalmore, Glengoyne och Glen Garioch ingår. Glengoyne har ett lätt destillat och Dalmore brukar jag uppleve som mjäkigt och aldrig imponerande, men Glen Garioch är ju maffigare och ofta fett najs! Kan gå lite åt vilket håll som helst detta.
 
Nå väl, jag köpte Timorous Beastie 18yo efter att ha hört mycket gott om den, och eftersom denna NAS kostade typ 350kr på utländska marknaden så slängde jag med den också när jag ändå höll på. Det kändes logiskt att börja med denna innan 18-åringen. Ettiketten säger att den är okylfiltrerad (tummen upp) men den säger inget om färgning (missnöjt putande med läppen). Däremot står det "...with a real heather honey & highland character". Det där med regionerna och deras smakprofiler är fan något jag borde få tummen ur och skriva nått om.... men detta är varken rätt tidpunkt eller inlägg för sånt....
 
 
Timorous Beastie
Douglas Laing
46,8%,
Officiell Buteljering
 
Doft: Mjuk vanilj och ceriala noter. Lite fruktiga noter, men det är cerialierna som ligger främst. Ibland blir cerialierna nästan gräsiga. En del fudge också. En enkel och ganska tråkig doft.
 
Smak: Väldigt mjuk och elegant. Känns som sammet i munnen. Honung och vanilj. Eken kommer fram ganska tydligt (tydligare än frukten iaf). Lite torkade aprikoser och honungsmelon. Fudgen ligger och lurar i basen även här.
 
Avslutningsvis: I början kände jag bara mariekex, nu har den fått lite fruktiga inslag också. Knappast komplext. Enkelt och väldigt basic. Inte dåligt men inte intressant heller. Värd ett G kan jag tycka. Den är, i whiskymått mätt, tråkig, men är ju fortfarande gott. Tar förmodligen denna framför en Glenmorangie 10 eller Glenlivet 12yo, men det är på den nivån den hamnar. Detta är inget som är intressant att analysera doft och smak på, det är en lätt, helt ok whisky för drinkar eller i en tumbler med lite is medan man står vid grillen. Jag har större förhoppningar på deras 18yo.
 
G
***

Timorous Beastie