***
Redan innan jag öppnade den här flaskan visste jag att det var en whisky för särskillda tillfällen.
Jag köpte denna från Master of Malt, samtidigt som #586, #587 och #590. Samma pris, samma presentation och samma stil. Dessa single casks har blivit lite av ett benchmark som jag jämför alla andra Ben Nevis med. Som jag är säker på att jag skrev någonstans, så borde jag ändra betyget till MVG på de två ovanstående buteljeringarna.
I höstas satte jag mig i bilen och påbörjade min en vecka långa one-man-roadtrip till Lofoten i Norge, en resa som jag längtat i flera år efter att göra. Givetvis krävdes en speciell resewhisky och det var uppenbart från början att denna whisky skulle göra resan rättvisa.
Detta är som sagt en av fyra single casks som släpptes 2014, och jag har inte haft chansen att köpa några fler officiella single casks från destilleriet sedan dess. Jag anser att Nikka, som äger Ben Nevis, skulle göra sig själva och destilleriet en tjänst om de släppte fler single casks. Det faktum att jag köpte mina flaskor för under 1000kr, samma flaskor som idag går på 3-4000kr, visar ju att det finns ett intresse för den typen av buteljeringar. Man kanske inte behöver pumpa ut single casks i samma omfattning som GlenDronach gjorde, men å andra sidan hjälpte den taktiken GlenDronach att bli en kultwhisky. Ibland sitter jag och önskar att Billy Walker ska strosa iväg och köpa Ben Nevis och höja destilleriet till den status som det är kapabelt till. Men än så länge får jag nöja mig med att jaga självständiga buteljeringar och muttra över Nikkas neglekt av destilleriet.
Detta är som sagt en av fyra single casks som släpptes 2014, och jag har inte haft chansen att köpa några fler officiella single casks från destilleriet sedan dess. Jag anser att Nikka, som äger Ben Nevis, skulle göra sig själva och destilleriet en tjänst om de släppte fler single casks. Det faktum att jag köpte mina flaskor för under 1000kr, samma flaskor som idag går på 3-4000kr, visar ju att det finns ett intresse för den typen av buteljeringar. Man kanske inte behöver pumpa ut single casks i samma omfattning som GlenDronach gjorde, men å andra sidan hjälpte den taktiken GlenDronach att bli en kultwhisky. Ibland sitter jag och önskar att Billy Walker ska strosa iväg och köpa Ben Nevis och höja destilleriet till den status som det är kapabelt till. Men än så länge får jag nöja mig med att jaga självständiga buteljeringar och muttra över Nikkas neglekt av destilleriet.
Nåväl, just ikväll är jag glad att jag fortfarande har lite kvar av den här flaskan att skvalpa runt i glaset. Det är väll bara att blunda och njuta :)
Ben Nevis 15yo
Single Sherry Butt #596
Flaska 379/589, 56,1%abv.
Officiell buteljering
Doft: Det första som når näsan är det där mossiga lädret i en jordkällare. Den där underbara skitigheten som Ben Nevis har blir så jävla bra med sherry! När man sniffar lite mer kommer snabbt fler saker fram bakom det skitiga lädret. Jag hittar maffiga sherrynoter med björnbärsmarmelad, russin, mörk choklad, timjan och träolja. Den har en riktigt syltig och marmeladig fruktighet som blandas med jordiga, mossiga, nästan nötiga toner. Nog för att whiskyn har kryddiga noter men den är mer örtig än kryddig. Kombinationen av rosmarin, timjan, läder och till och med lite kåda för tankarna till en skäggolja jag har. Till och med fänkål letar sig in i doften vissa dagar. Doften är riktigt maffig och full av karaktär. Jag kan sitta och försvinna i den här doften hur länge som helst…
Smak: …men juste, man kan smaka på whisky också. Den är ganska het och stökig på tungan, iaf när man sitter hemma i vardagsrummet. När jag satt utanför Fredvang (bilden nedan) så var den dock perfekt. Fruktigheten från sherryn kommer fram lite mer, även om mossigheten och lädret fortfarande är tydlig. Syltig frukt, precis som på doften, med björnbärsmarmelad, russin, rosmarin och mörk choklad. Det finns en charmig nötighet här som påminner om valnötter och nougat. Ju mer smaklökarna vänjer sig, desto mer kommer blåbärssylt fram tillsammans med vanilj.
Avslutningsvis: Den där Ben Nevis-skitigheten är sjukt tydlig här, och det är tack vare den som den här whiskyn går från ”jävlig god” till ”fenomenal”. Jag skulle kunna skriva ner en hel föreläsning om wabi sabi här, men det får ni kolla på Youtube eller nått. Grejjen är att den där skogiga skitigheten blir som en fin patina i whiskyn, en imperfektion som ger perfektion till helheten och gör den unik. Det finns en förvånande komplexitet i whiskyn, speciellt i doften. Den förändras mellan sipparna, där jordigt läder, fruktmarmelad och örtig kåda hela tiden turas om att stå i centrum. Att sitta själv i skymningen på Lofoten och sippa på denna till tonerna av ”Encounters at the End of the World” var fantastiskt! En underbar kombo av syn-doft-hörsel- och smak-intryck helt enkelt! Den här whiskyn är unik. Den är en single cask, med egen karaktär, från ett destilleri som redan är fullt av rustik charm och karaktär. Det är sådana här whiskys som visar varför single casks är så fint. Det här fatet gav en unik whisky och när den är borta så är den borta, vilket gör att jag uppskattar den mer medan jag har den. För att sammanfatta det lagom flummigt och filosofiskt; detta är wabi sabi i ett glas.
MVG
***
