0 Läs mer >>
***
 
Som jag tidigare nämnt så är Ledaig inte ett destilleri, utan namnet på den rökiga whiskyn från Tobermory. Jag har länge varit en förespråkare för Ledaig 10yo, och rekommenderar gärna denna till folk som vill ha förslag på rökig whisky. Ralfy, typ the OG av whiskytubers, utsåg Ledaig 10yo till sin "Whisky of the Year" i början av året, vilket gav mig lust att öppna en flaska. Efter att ha sippat på denna, till och från under ett halvår, så känns det som att det är på sin plats med en recension.
 
Vissa brukar beskriva Ledaig som ett fullvärdigt (om än lite mildare) substitut till Islay-destillerierna, medan andra menar att Ledaig saknar den charmiga rökkaraktären som bara Islay har. Det är då jag tycker att det är fantastiskt kul att vifta med viktigpetterfingret och påpeka attTobermory (som delar ägare med bl,a Bunnahabhain) tar sin rökmalt från Port Ellen Maltings på Islay. Dock kan jag fatta vad folk menar. Deras 10yo är inte en rökbomb på samma sätt som Islayrökarnas motsvarigheter, dock tycks detta vara "by design". Ledaig kan vara lika rökigt som Islay-rökarna (vilket tex deras 13yo bevisat) men bara för att man KAN betyder inte att man VILL. Ledaig är inte Ardbeg eller Laphroaigh etc, och borde således inte försöka vara det heller.
 
 
 
Ledaig 10yo
46,3% abv,
Officiell Buteljering.
 

Doft: Det första som möter näsan är en tydlig torvighet, men kanske inte lika mycket rök. Ta en eller två sniffar till så kommer snabbt en tydlig fruktighet fram. Sådana riktigt mogna conferans-päron och nektariner kommer med en rejäl dos vanilj. Torven ligger över med en najs jordighet tillsammans med avvägda mängder vitpeppar, rostade nötter och mörk choklad. Dock är det frukten från bourbonfaten som är basen i doften och torven ligger som en najs topping.

 

Smak: Whiskyn känns balanserad, vilket kommer vara ett ledord här. Alkoholen värmer utan att stickas. Torven och frukten samsas med varandra på ett fint sätt. Likt doften så är inslagen från bourbonfaten väldigt tydliga, i form av päron, apelsin och nektarin. Torven känns mer maritim här och ger känslan av jord, hö men också lite mineraliska noter. Whiskyn har en medelstor finish som lämnar en kalkig känsla i munnen.

 

Avslutningsvis: Detta är en tydligt rökig whisky, men jag vill argumentera att den inte är en röksmocka som Islay-destillerierna kan vara. Detta är fint avstämt och ordet ”balans” går som en röd tråd genom allt. Jag gillar verkligen rökighet i whisky. Det ger en uppsättning komplexa dofter och smaker som verkligen tilltalar mig, men jag vill inte att det ska vara det enda i en whisky. Om vi ska vara flummiga en stund så tänk på torv/rökighet som choklad. Det är awesome men kan bli lite tråkigt bara för sig själv. I den här metaforen så kan jag uppleva tex Octamore som chokladglass med browniebitar i och chokladsås uppe på, det blir bara mycket av samma. Ledaig 10yo, i det här fallet, är najs vaniljglass med lite skivad frukt och alltihop toppas av chokladsås. Torven får gärna vara en kompletterande faktor för mig som inte bara tar över allt annat. Det ska ge nyans till en redan bra bas och det tycker jag att Ledaig 10yo gör bättre än många Islaydestillerier. För 545kr (på Systembolaget) så tycker jag inte att detta är något att bråka om. Helt klart ett värt köp. Fortfarande inget för den som är rädd för rök, men kanske snarare ett nästa steg för den som kom in i whisky via röksmockorna och nu kan gå vidare till att upptäcka att det kan få finnas mer än rök i en whisky. Hatten av till Ledaig 10. En, enligt mig, underskattad rökare från innre Hebriderna.

 

VG
***

Ledaig 10yo

0 Läs mer >>
***
 
Detta är en whisky jag normalt sett inte skulle köpa.
Cutty Sark är inte ett destilleri, utan ett varumärke av blended whisky (dvs en blandning av maltwhisky och en rekordelig dos grain). Jag är knappast en förespråkare av generiska, massproducerade blends, men denna "Prohibition-version" är 50% abv, så lite mer substans än standarden alltså.

I mitten av mars, tidigare i år, skrev mr David Tjeder ett blogginlägg om denna, som minst sagt var lovordande. När jag är van att betala 1500kr per flaska och hör sådana lovord om något som kostar 329kr, då känns det som en självklarhet att prova en flaska. Det ska dock sägas att jag och mr Tjeder tycks vara mer oeniga än eniga i vår smak gällande whisky. Jämför tex Tjeders recention av Taketsuru 17yo med min (från en tid när 17-åringen kostade typ 750kr),eller Tjeders recention av Old Pulteney 17yo med min. Han påpekar även med jämna mellanrum hur han inte gillar vråliga sherrybomber och, seriöst, antalet bourbonlagringar på min blogg kan räknas på en hand.Tjeder har stadigt uppvisat att han har en helt annan smak än mig när det kommer till whisky, men ändå tänkte jag att den här rekomendationen var tillräckligt billig att ändå prova.
Värt det? Amen vafan, läs Tjeders inlägg och fortsätt sen till mina smaknoter nedan...
 
 
Cutty Sark Prohibition
50%abv
Oficiell Buteljering
 

Doft: Doften luktar spritigt och lite kemiskt. Det luktar lite finkel, vodka och sprillans ny vattenflaska (ni vet sån där med propp som man drar upp för att öppna, som ungarna har på fotbollsträningarna). Efter en lite stund börjar ytterst svaga nyanser av Fun Light Mandarin och riesling komma fram. Det här är uppenbarligen väldigt ungt, med gissningsvis en rekorderlig dos garinsprit. Efter mycket tid och luft får den en parfymig karaktär om man doftar längs med bottenkanten av glaset. Detta luktar mindre drickbart än Mackmyras handsprit… säga vad det säga vill.

 

Smak: Tack gode gud så smakar det godare än vad det luktar. Den har en medium-light smak, trots att den har en tydlig sötma. Här smakar det lite vaniljvodka, färskt gräs, och en obetryggande Palydough-not. Kan inte bestämma mig om den smakar lite metalliskt eller inte. En svag not av något som jag inte kan beskriva som något annat än ”plastmandarin”. Förmodligen är det den där plastiga noten, i både doft och smak, som avskräcker mig mest. Finishen domineras av färskt gräs och en kemisk not.

 

Avslutningsvis: Jag är ledsen herr Tjeder, men detta smakar mindre som en dryck och mer som ett naturvänligt medel att rengöra sina penslar med. Hur mycket jag än försöker kan jag inte hitta det han pratar om (jag tror att mandarin är det närmaste vi kommer samförstånd här). I min mening är detta ett bra exempel på varför malt-snobbar säger ”jag gillar inte blends”, och jag tror faktiskt att min pappa skulle tycka att detta smakar för lite (och han köper bara Famous Grouse och Louders). Jag hatar att jag låter som en av tidigare nämnda malt-snobbar, men detta är tråkigt och lite otrevligt (som jag när mina kompisar tvingade med mig på dansställen i tonåren). Detta är förmodligen något som skulle kunna serveras på ett av sagda dansställen, dock som en shot i en Redbull snarare än i en Whisky Sour. Anledningen till den tämligen half-assed bilden är för att ni skulle få se hur den såg ut, innan jag gick upp till grannen med resten av flaskan.
Bjudwhiskystämpel på detta, dvs ett stadigt IG.

 

IG
***

Cutty Sark Prohibitio...