0 Läs mer >>
***
Detta blir min sista whisky på ett tag nu, då jag spenderar februari månad i nykterhetens tecken. Jag brukar se till att ta en alkoholfri månad varje år för att försäkra mig om att jag klarar detta utan svårigheter. Whisky bör alltid drickas med måtta, vilket ibland kan vara svårt om det är ett intresse. Som sista whiskyn innan "torkan" har jag valt något extra. Det är ingen hemlighet att jag gillar Highland Park, och det finns flera anledningar för det.
 
Naturligtvis för smakens skull. Det är ju trots allt det enda skälet som verkligen är viktigt. Highland Park tenderar att vara en "lite av varje-whisky". Vissa gillar att säga att den har "lite av varje region i sig". Enligt mig är det struntprat. Hela grejen med att de olika whiskyregionerna i Skottland skulle ha sin egen specifika smakkaraktär köper jag inte (men det ämnet är för ett senare inlägg). Det kanske skulle vara bättre att säga Highland Park har "lite av mycket". Generellt har destilleriet lite blommiga smaker, fruktiga smaker, en lite robust karaktär, lite kustinfluenser och lite rök och torv.
 
Ett annat skäl är att den har ett varumärke. Det är möjligt att många ser det som lite jobbigt men jag gillar det. Destilleriet lever och andas vikingar. Anledningen till detta är att vikingar koloniserade Orkney (och andra delar av Skottland), men att ön blev relativt orörd av andra grupper. Enligt skottarna själva är Orkneyborna genetiskt sett mer lika norrmän och danskar än de är lika sina landsmän på fastlandet (något de enligt utsago är stolta över). Detta är alltså anledningen till att Highland Park har ett vikingtema för sitt destilleri, och det funkar alldeles utmärkt enligt mig. De kommer i dagarna avsluta sin Valhalla-serie som är döpt efter de nordiska gudarna (Thor, Loke, Freja och Oden), och de har även en krigarserie där varje whisky är döpt efter olika nordiska krigarherrar. Destilleriets logga ser dessutom ut som en hällristning eller något som skulle dekorera en vapenskäld.
 
När vi ändå pratar om loggan... som utbildad grafisk designer så är det svårt för mig att ignorera Higland Parks design. Frånsett deras ettiketter (som snarare skriker "cyckelslang från Biltema" än "god viking-whisky") så tycker jag att destilleriets design är väldigt tilltalande. Loggan är simpel och elegant, de har en unik form på flaskorna som jag verkligen gillar, och dekorationerna på förpakningarna (tex Drakkar, Hjarta, Ragnvald m.fl) är slående. Deras 50-åring är utan tvekan den vackraste flaskan jag någonsin sett!!!
 
Men nog om ytligheter nu. En viss kvot av malten som Highland Park använder (jag har för mig att det är 20%) mältas på destilleriets egna mältningsgolv. Jag tycker att det är ett stort plus eftersom jag gillar hantverket och omsorgen som går in i den gamla metoden att producera whisky. Ju mer hantverk desto större guldstjärna i kanten helt enkelt. Om jag inte misstar mig så innehåller all deras single malt i basutbudet sherrylagrad whisky (i olika proportioner) vilket tilltalar en sherry-torsk som mig. 25-åringen fick titeln "best whisky in the world" år 2013, en titel som nu förtiden lovar mer om pris än kvalité enligt mig.
 
 
Highland Park 25yo
Officiell buteljering
45,7%
 
Doft: Doften är mjuk, fyllig och komplex.Den bjuder på massor av röda äpplen och vanilj(sås?). Lite rök smyger i bakgrunden tillsammans med en svag sälta. Märkligt nog känner jag något som liknar mysk. Snart kommer det fram fuktigt trä, lite aska, och något blommigt som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Lite bittermandel. Med tiden framträder även geléhallon och sötsyrliga päron pudrade med kanel. Riktigt fint!

Smak: Smaken är väldigt fruktig, och nyckelordet tycks vara "saftig". Jag får tydliga mandariner tillsammans med lite ananas och vanilj. Detta övergår till bittermandel och blandade nötter. Torven och röken kommer inte förän i eftersmaken med söta mandariner. Whiskyn lämnar munnen torr och en pirrande känsla på tungan.
 
Avslutningsvis: WOW! Trots att whiskyn ska innehålla en stor andel first fill sherrycasks så upplever jag att whiskyn domineras av bourbonfaten och kompleteras av sherryfaten. Som förväntat har röken mojnat ut under åren. Dock hade den förvånandsvärt lite ek i sig och jag fann den istället väldigt fruktig och mjuk. En komplex whisky som utgör en perfekt present till en erfaren whiskydrickare.
Som sagt så är det altså bourbonfaten som är hjälten som assisteras av sin sidekick, (sherryfaten). Dom jobbar ruskigt bra tillsammans och om detta vore en serietidning så skulle de ha en bra chans att fånga Jokern, Lex Luthor, Dr Doom och Venom på en och samma natt.
Bravo!
 
MVG
***

Highland Park 25yo

0 Läs mer >>
***

Ok, ikväll har jag en Ben Nevis i glaset.
För mig har det här destilleriet alltid varit lite knepigt. Deras whisky tenderar att att alltid dra åt det ena eller andra hållet. När den är bra så är den väldigt bra, när den är dålig så är den värdelös. Jag har provat ett par av deras blends samt deras 10-åring, och jag planerar inte att göra det igen. Däremot finner jag dock att (precis som Clynelish) Ben Nevis oftast gör sig mycket bra kring 15-16 år och gärna tungt sherrylagrad.
 
Jag minns första gången jag provade en Ben Nevis, det var februari 2013. Just då bodde jag i Glasgow och var fortfarande i färd med att bekanta mig med staden. Jag gick omkring universitetsområdet och Kelvingrove när ett snöoväder kom som en blixt från klar himmel. Snabbt letade jag upp ett ställe att värma mig och jag lyckades hitta världens mysigaste lilla hörnpub. Huttrande och stelfrusen kom jag in i något som hade kunnat vara en pub från Harry Potter. Det var en liten pub, inredd med bord i mörkt trä samt fotöljer och soffor i skinn. Längst in sprakade en brasa i en eldstad och bakom baren var en stenklädd vägg prydd med ett hundratal olika sorters whisky. Baren var tom med undantag för en man som satt med en tidning i handen och en pipa i mungipan. Han hade den där gruffiga Kapten Haddock-looken. Jag frågade bartendern om han hade något att rekomendera och han ställde fram en single cask Ben Nevis. Jag betalade och satt mig i hörnet vid elden. Just då kände jag att jag aldrig ville lämna Skottland. Att sitte nersjunken i en välnött skinfotölj med en snöstorm utanför fönstret och en levande brasa i eldstaden brevid, samtidigt som jag sitter och smuttar på ett sött, värmande sherrymonster till whisky... känslan var fantastisk. Jag blev verkligen förälskad i vad jag smakade på den där puben, och jag har varit ivrig att se mig om på Ben Nevis-kartan efter det. Namnet Ben Nevis för tankarna till tiden i Glasgow och på så vis har jag nog lite svårt att vara opartisk när det kommer till deras whisky.
 
Den här flaskan är Abbey Whisky´s egna buteljering, och tredje utgåvan i deras Rare Casks-serie. Enligt deras hemsida är whiskyn lagrad i en sherry hogshead, vilket jag tycker borde nämnas på ettiketten. De fyllde endast 96st flaskor, vilket gjorde att buteljeringen sålde slut väldigt snabbt, men jag lyckades få tag på två flaskor. I skrivandets stund så är det dock fortfarande möjligt att köpa 10cl-samples från Abbey Whisky. 
 
 
Ben Nevis 16yo
The Rare Casks 3rd Edition
Sherry Hogshead
1997-2013, 55%
Flaska 25/96
 

Doft: Först kommer tjock, mjuk sherry, Sedan svaveltoner, men fint inbäddade utan att bli för mycket. Svartvinbär som när man gnuggar fingrarna på svartvinbärsblad. Även tydliga jordgubbssnören (godiset från Malaco). En tjock och påtaglig doft som fyller näsan ordentligt,

 

Smak: En varm och ojlig smak som verkligen täcker munnen. Tydliga svartvinbär, något som jag inte stött på i en whisky tidigare. Något som påminner om jordkällare. Vatten tar fram söt-smörig gräddkola och färska appelsinskal, avslutligen vinegum och påtaglig annanas. Whiskyn börjar väldigt söt för att sedan bli bittrare och lite sträv fram emot slutet. Lite svavel men mycket mindre än doften antyder. Eftersmaken är het med lite ek, smått övermogna äpplen och en antydan till bitter marsipan.

 

Avslutningsvis: En fyllig, påtaglig whisky med en fin balans mellan sötma och bitterhet. Ett fint exempel på när svaveltoner bäddas in på ett possitivt sätt. Den har mindre alkoholhetta än vad procenten antyder och behöver inte mycket vatten. Mycket komplex i smaken. En väldigt spännande whisky med en karaktär som skiljer sig från de tidigare Ben Nevis jag provat.
 
VG
***

Ben Nevis: The Rare C...

0 Läs mer >>
***

Jag är precis hemkommern från en spännande helg i Stockholm.
Det råkar vara så att jag verkligen gillar MMA så nu i helgen flög jag ner till Stockholm för att se Alexander "The Mauler" Gustavsson triumfera över Anthony "Rumble" Johnsson. Till hela Sveriges besvikelse dominerade dock Rumble  Alex i första ronden...och längre än så gick det inte.
 
Men nog om det! Tanken bakom det här inlägget är en rekomendation. Innan fighten for jag och en vän ut för att ta ett par glas, och eftersom hon vet att jag gillar whisky tog hon med mig till ett ställe i Gamla Stan kallat Monks.
 
Monks startades 2006 och fastigheten i Gamla Stan ligger i en jättemysig gammal byggnad från 1600-talet. Fastigheten är indelad i fyra "specialist-barer", nämligen Porter House, Wine Room, Sthlm Bar (exklusivt inriktat på St: Eriks bryggeri) och Whisky Paradise. Vi besökte Porter House som låg på källarvåningen, vilken var otroligt mysig med de gamla källarvalven, levande ljus och doften av nybryggt öl från det egna microbryggeriet.
 
Men den delen jag verkligen vill slå ett slag för är naturligtvis Whisky Paradise. Whiskybaren känns liten men mysig. Över 500 olika sorters whisky står staplade på höga hyllor (deras whiskylista hittar ni här). Personligen gillade jag att de erbjöd ett stort urval av oberoende buteljerare (Blackadder, Adelphi, Gordon & MacPhail m.m) och dessutom en hel del äldre buteljeringar. Definitivt ett ställe för den som vill prova något annat än standardbuteljeringar.
 
När jag kom in ställde jag mig och såg mig halvt överväldigad omkring. Det fanns så mycket gott men eftersom det fanns många buteljeringar från oberoende buteljerare (och jag behövde därför läsa på etiketten) var det svårt att se vad som var i flaskorna. Mannen bakom baren bjöd mig att gå runt bakom baren och se mig om tills jag hittade något jag ville ha.
 
 
 
Till sist blev det en 56-årig Glen Grant från 1955, buteljerad av Gordon & MacPhail. Priset var 295kr/cl men av någon anledning betalade jag endast 140kr/cl, så jag var nöjd. Mitt sällskap tog en mörk belgisk ale kallad "One" (som var riktigt fin i min mening). Vi tog våra glas och gick vidare in i byggnaden. Först verkade lokalen ganska liten men till min stora förtjusning insåg jag att det fanns rum i varierande storlekar där gästerna kunde sitta. Från vad jag kunde utgöra rymde rummen allt ifrån  två till tio personer. Vi fann ett eget rum för två med ett fönter mot innergården. Jag gillade verkligen hur privat det kändes. 
Whiskyn jag valt visade sig vara en riktigt fin historia. Den var väldigt mjuk, och både doft och smak kantades av körsbär, övermogna gråpäron, marsipan, tobak, cigarrlåda och överbryggt assam-te. En strålande whisky att fira helgen med!
 
Om ni har vägarna förbi Stockholm så rekomenderar jag verkligen att ni kikar förbi Monks i Gamla Stan (Munkbron 15). De har dessutom provningar och ölbryggarkurser m.m. Är ni sugna på att kolla upp lite mer så lämnar jag länken till deras hemsida här.
Skål på er!
***
 
 
 

Glen Grant på Monks

0 Läs mer >>
***
Dags för en Glen Grant!
Ska jag vara ärlig så undvek jag Glen Grant väldigt långt in på min whiskyresa. Anledningen var att jag in min ovishet misstog Glen Grant single malt för att vara Grants Blended Scotch (en blend som initialt var nära att avskräcka mig från whisky). De senaste åren har jag dock bekantat mig mer med destilleriet och har upptäckt (till min stora förtjusning) att destilleriet tycks passa sherrylagringar väldigt bra, speciellt äldre lagringar. Letar jag efter äldre sherrylagringar (25+) så är Glen Grant en av de första jag brukar titta på.
 
Den här buteljeringen är en del av Blackadders fantastiska Raw Cask-serie, en serie som gjort Blackadder till en av mina favoriter bland oberoende buteljerare. Alla släpp i Raw Cask-serien kommer på fatstyrka, är okylfiltrerade, single cask och är fria från färgämnen. Blackadder tar sitt namn från en gammal engelsk ätt, samma som Rowan Atkinsons karaktär om jag inte misstar mig.
 
 
Glen Grant 29yo
Refill Sherry Butt # 4117
Blackadder Raw Cask
1982-2012, 52,1%
Flaska 272/276,
 
Doft: En fyllig doft, men ge den gärna 20 minuter eller mer i glaset för att öppna sig ordentligt. Direkt känner jag mycket mjölkchoklad och krämig nougat. Straxt därefter kommer stor, söt jordgubbssylt och geléhallon och dessa förblir de mest dominanta delarna av doften. Även marsipan. I bakgrunden kikar fuktiga höstlöv och driftved fram. Dessa vågar sig fram lite mer med tiden. Den här whiskyn har en otroligt fyllig och komplex doft som får munnen att vattnas. 
 
Smak: Även här väldigt fyllig. Jordgubbssylten från doften hänger kvar tillsammans med nougaten. Mandelbiskvier, torkad cantaloupemelon. Väldigt fruktig och vital för sin ålder, inte mycket trä. Eftersmaken erbjuder söt frukt och fuktiga höstlöv.

Avslutligen: I början när jag öppnade flaskan var whiskyn relativt stängd. Doften gav inte mycket mer än gammal jordkällare och smått mögliga röda bär. Den här whiskyn behöver verkligen få sin tid att öppna upp sig, men OJ vad den är värd det! Den känns förvånande fruktig för sin ålder och det är tydligt att Blackadder har fått tag på ett bra fat! Detta är en karaktär med trettioårskris som gör allt för att visa sin bästa sida... och den lyckas! Den här faller mig helt i smaken och för sina 1550kr så är den ett fynd! Jag ska se till att införskaffa mig en till flaska innan den tar slut.
 
VG+
***

Glen Grant 29yo

0 Läs mer >>
***
Jupp, nu kör vi ännu en GlenDronach Single Cask. Den här gången är det en PX (Pedro Ximénez) lagring. Pedro Ximénez är en druva som används i tillverkligen av bland annat sherry, främst i Spanien. Sherryn lagras på ekfat som sedan säljs vidare till världens alla destillerier för att sätta guldkant på livets vatten.
 
GlenDronachs lagerhus är fyllda med sherryfat av hög kvalité och destilleriet är känt för sina sherry-monster. Deras karaktär passar väldigt bra med PX-lagringar men personligen föredrar jag deras Oloroso-lagringar. PX-sherry ger i min mening väldigt söta, fruktiga och friska sherry-toner, vilket för tankarna till fruktsallad och vingummi m.m. Jag finner dock att Oloroso tenderar att ge mörkare, kryddigare och mer robusta toner, mer i stil med torkad frukt, kryddor och kaffe. Detta är naturligtvis ingen regel som är huggen i sten utan mina egna erfarenheter.
 
Den här whiskyn har jag fått ett smakprov på (därav ingen bild på flaskan) av Victor Ryberg. Victor är en kille jag fått kontakt med på Facebook och det var även han som sponsrade mig med tidigare nämnda Clynelish. Han var generös nog att skicka mig en skvätt av denna innan jul, en gest som jag uppskattar väldigt mycket eftersom det är mitt favoritdestilleri och jag har alltid höga förväntningar på deras Single Cask-buteljeringar.
 
 
 
GlenDronach Single Cask 18yo
PX Puncheon #1732
Flaska 459/697, 54,6%
Exklusiv för premiumcask.de 
 
Doft: En frisk och fräsch doft, mycket lättare än jag är van vid från GlenDronach. Det första som kommer fram är smörslungade morötter och gröna vindruvor. Detta följs av söt honung, färsk ingefära och gurka. Doften erbjuder mer fräsch sallad än sötaktig frukt. Utvecklas med lite vatten och tid, vilket plockar fram lite mer sherrytoner.

Smak: Den börjar friskt och blir sedan sötare. Färsk vit frukt tillsammans med ek, morötterna stannar kvar tillsammans med gurkan och blir så småningom lite kryddigare med valnötter och peppar... möjligen lite nejlika. Den lämnar en maltig eftersmak men inslag av isbergssallad och gurka.

Avslutningsvis: En whisky som överaskar! Så fort jag hör GlenDronach (speciellt Single Cask) så tänker jag tjock och fyllig med söta, torkade frukter och choklad. Men den här följer inte alls normen. Den är frisk och ovanligt lätt och känns ganska ung, mer som 12 år än 18 år. Den för tankarna närmare GlenDronach´s och Glenfiddich´s 12-åringar än Allardice och Parlament. Inte riktigt vad jag hade hoppats på, men den bidrar ändå med något eget och är absolut en bra malt. Mer en sommarsallad än en julig fruktkaka dock.
 
G
***

GlenDronach #1732

0 Läs mer >>
***
Första gången jag smakade en Clynelish var nått år efter att jag upptäckt single malt, och det var en 20cl flaska av deras standard 14-åring. Där och då var jag inte imponerad av vad jag smakade och gav destilleriet sparsamt med uppmärksamhet efter detta.
 
Nästa gång jag smakade en Clynelish var på en roadtrip 2011. Jag och några kompisar stannade till i Prag ett par dagar och jag begav mig naturligtvis på jakt efter stadens whisky-specialistbutiker. Bakom slottet och klostermarkerna, på den västra sidan om stan, hittade jag en liten anonym butik som specialicerat sig på whisky. Jag fick ett väldigt entusiastiskt bemötande av personalen som var glada att få en kund som uppskattade single malt av kvalité och inte bara köpte "lågpris-blends" som de tjeckiska invånarna. De hade ett skåp med ett 30-tal öppnade flaskor, och för ynka 100 CZK (ca 33kr) fick jag smaka fritt från innehållet. Mannen som hjälpte mig rekomenderade mig en 16-årig sherrylagrad Clynelish Raw Cask (no 3954) från Blackadder. Jag tappade hakan. Var detta en Clynelish? Den var så annorlunda från 14-åringen! För ca 700kr tog jag den sista flaskan de hade och gick genom dörren med ett leende på läpparna.
 
Sedan den dagen har jag smakat en hel del Clynleish, främst från oberoende buteljerare (t,ex Blackadder, Signatory, Adelphi m.m). Mina erfarenheter säger mig att Clynelish tycks göra sig bäst vid 15-16 års ålder och speciellt sherrylagrade buteljeringar kan vara enastående!
 
 
Clynelish Retro Label 18yo
Sherry Cask  Matured, 50,6%,
Buteljerad av The Whisky Exchange för The Whisky Show London, 2014
 
Doft: Initialt känner jag en tydlig puff av rök sticka i näsan. Efter att ha fått öppna sig ca 15min hänger fortfarande lite av röken kvar tillsammans med en antydan av svavel. Röken blandas ut av färska röda bär så som jordgubbar, smultron och hallon. Ingen ek eller krydda alls. Doften blir fruktigare och fruktigare med tiden. Otroligt fin doft som jag gärna spenderar tid med.
 
Smak: Smaken är söt och lätt. Först kommer lite peppar tillsammans med färska aprikoser, föjt av äpplen och lite mandel. Varken rök eller svavel. Även lite apelsinmarmelad och smultron. Avslutas med en ganska tunn finish med lakrits, mandel och äppelskal.

Avslutningsvis: En trevlig whisky som påminner om att Clynelish är värd att komma tillbaka till. Doften är otroligt fin, dock är smaken lite för lätt för mitt tycke. Jag hade gärna sett lite mer krydda och lite mer.... riv. Clynelish´s emblem är en vildkatt men den här känns lite mer som en kramgo innekatt, väldigt mysig men den saknar spänning.
 
VG
***

Clynelish: Retro Labe...

0 Läs mer >>
***
Ett nytt år har börjat med nya whiskys som väntar på att jag ska dricka dom! Känns som att det är lika bra att börja en ny blogg i samma veva.
 
Egentligen borde jag ha börjat den förra året, för 2014 var kantat av väldigt mycket bra whisky! Jag provade whiskys från nya länder, gjorde mina första destilleribesök, smakade både floppar och helt exeptionell whisky och träffade massor av fina människor som delar mitt intresse. Nu är det året borta dock.
Jag hade ett väldigt trevligt nyårsfirande igår och på tolvslaget avslutades såväl året som flaskan av min Whisky of the Year.
 
 
GlenDronach är mitt favoritdestilleri (tillsammans med Lagavulin) och jag har aldrig smakat något från deras Single Cask serie som varit mindre än skitbra! Under förra året råkade jag av misstag köpa två flaskor av Cask #39... och vilket underbart misstag det var!
 
GlenDronach Single Cask 21yo
Oloroso Butt #39
Flaska 563/567, 58,8%
UK Exklusiv
 
Doft: En tjock, påtaglig doft av ny gummistövel och armagnac. Efter 15-20 minuter i glaset hänger armagnacen fortfarande kvar men det har tillkommit mjuk härlig cappuccino pudrad med kanel och nejlika följt av söt körsbärsmarmelad.
 
Smak: Inledelsevis en fyllig, påtaglig sherrysötma med ugnsbakade röda äpplen. Detta följs av råsocker, kryddig ek, nejlikor och rostade nötter. Äpplena gör sig påminda igen och tar med sig mörk choklad. Eftersmaken är påtaglig med nötter, mörk choklad och ek.
 
Avslutningsvis: Den här whiskyn är ett sherrymonster av rang! På sina 21 år är den väl balanserad mellan fruktig sötma och kryddig ek. Den är väl värd pengarna på enbart doften, då jag kommer på mig själv att sitta och lukta på den i en halvtimme innan jag ens smakar på den. Den sätter måltavlan för alla maffiga sherrymonster och är typexeplet på varför GlenDronach är mitt favoritdestilleri!
Väl värt titeln Whisky of the Year!
 
MVG
***

Whisky of 2014