0 Läs mer >>
***
 
Ben Nevis destilleriet ligger i Fort William på Skottlands västkust. Destilleriet är beläget vid foten av berget (Skottlands högsta) med samma namn.
 
Destilleriet grundades 1825 av "Long" John McDonald. Destilleriet blev väldigt poppulärt i början och efterfrågan var så stor att man lät bygga yttligare ett destilleri som man sedan byggde ihop med det första destilleriet. 1978 stängdes destilleriet men öppnades redan 1984 igen varpå det genomgick en rejäl upprustning. Dock stängdes det igen efter bara två år (1986) tills de nya ägarna, japanska Nikka, köpte destilleriet 1989. Man började producera sprit igen 1990 och produktionen har fortlöpt sedan dess. Själva destilleriet brukar användas som exempel på hur fult och industriellt ett skottskt destilleri kan vara, och jag kan till mångt och mycket hålla med. Det är inte lika industriellt som tex Loch Lomond distilleriet, men i jämförelse med Glengoyne eller Edradour så ser Ben Nevis ut som byggnadernas version på en marulk. Nikka försökte iaf fina upp det lite genom att plantera japanska lönnar och (tror jag) körsbärsträd framför destilleriet.
 
1955 installerade man en Coffey-panna vilket möjliggjorde destillering av grain-sprit. Detta gjorde att destilleriet var ett av ytterst få som kunde göra en så kallad "single blended whisky", alltså en whisky gjord på både malt och grain från samma destilleri. Man avskaffade dock pannan 1971. I dagsläget kan jag endast komma på Loch Lomond destilleriet som producerar både malt och grain (i Skottland alltså).
 
Destilleriet producerar ca 2 miljoner liter sprit per år, varav ca 50 000 liter är rökig (40ppm, samma som Laphroaig 10yo alltså). Den mesta delen av Ben Nevis råsprit (upp till 75%) exporteras till Japan för att användas i blends (främst Nikka Pure Black) men Ben Nevis som single malt är även rätt poppulär på den japanska marknaden. Deras core-range är väldigt simpel; dels finns deras "Ben Nevis 10yo" och sedan deras "McDonalds Traditional Ben Nevis" som ska återspegla whiskyn man gjorde på 1880-talet. Destilleriet gör även en blended whisky (Dew of Ben Nevis) samt en "pure/blended malt" kallad Glencoe som är döpt efter det berömda bergspasset söder om Fort William. Glencoe är 8yo och buteljeras på 58%.
Något jag tycker är intressant här är Nikka´s (och alla japanska whiskyföretags) policy att aldrig byta sprit med andra företag. Ben Nevis är Nikka´s enda destilleri i Skottland, vilket får mig att fundera på vilken grain och malt som används i Dew of Ben Nevis respektive Glencoe 8yo. Bryter man policy eller används sprit från Nikkas japanska destillerier?
 
Nikka grundades i början av 1900-talet och äger, förutom Ben Nevis i Skottland, även Yoichi och Miyagikyo i Japan. Det gemensamma ägarskapet kan man bland annat se på flaskorna, som har samma charmigt stilrena form i mörktonat glas. De japanska destillerierna producerar dock både malt- och grain-sprit (så de kan blanda utan att göra affärer med andra företag), vilket får mig att fundera på varför man inte valt att införa en coffey-panna även på Ben Nevis.
 
Som jag skrev i ett tidigare inlägg så ryktades det om att Ben Nevis skulle behöva lägga ner 2049. Detta pga att destillerimarkerna ägs av ett alleminium-smältningsföretag och att man 1950 skrev på ett hyreskontrakt för 99år. Enligt Malt Whisky Yearbook 2020 så ligger det ingen sanning i ryktena, men det förklaras aldrig vem som dementerat ryktet.
 
Min första erfarenhet av Ben Nevis var, som tidigare nämnt, på en bar kallad just "Ben Nevis". Skillnaden från när jag skrev det inlägget är att jag fått en vänligare inställning till deras 10yo. Den största erfarenheten jag har av destilleriet är genom de självständiga buteljerarna men alla av destilleriets officiella, limiterade utgåvor (som jag provat) har varit helt jävla enastående!
Säga vad man vill om Ben Nevis men det är ett destilleri med karaktär och på fatstyrka och 15-18år på nacken kan det verkligen vara magi på flaska! Jag har sagt det för och kommer säga det igen; det är en skam att Nikka inte investerar mer i destilleriet och ger det den kärlek det förtjänar!
 
***

Ben Nevis

0 Läs mer >>
***
 
Highland park är ett av de där destillerierna som är lite svåra att missa, speciellt de senaste 10 åren. Det är Skottlands nordligaste destilleri och ligger utanför Kirkwall på Orkneyöarna.
 
Destilleriet grundades 1798, och är således ett av fåtal destillerier (tre har jag för mig) som grundades under 1700-talet. Destilleriet byggdes alltså 1798 av David Robertson, även om Highland Park själva är pigga på att marknadsföra en viss Magnus Eunson som grundare.
Magnus var både slakare och arbetade för kyrkan dagtid, men som en busig liten superhjälte lekte han smugglare och smygdestillerare nattetid. Man har ju inte riktigt koll på när han började smygdestillera men han åkte fast 1798 och det var då Robertson började bygga destilleriet där Magnus stuga stod.
1826 fick destilleriet licens och blev därmed lagligt, så personligen skulle jag nog räkna det som destilleriets grundnadsår.
1869 köpte en präst som hette James Borwick destilleriet, varpå produktionen sjönk avsevärt eftersom han ansåg att whisky-produktion gick emot hans kristna tro (eftersom han inte lade ner destilleriet helt tänker jag anta att han behöll lite för eget bruk dock). Tack och lov kom den, inte lika högmoraliske James Grant (som ägde Glenlivet destilleriet), och köpte destilleriet 1895. Han inte bara återställde destilleriet, utan utökade prodiktionen, från en kopparpanna till fyra. Hurra hurra, länge leve okristligheten!
 
Highland Park ägs, tillsammans med Macallan och Glenrothes, av Edrington Group, Om jag inte misstar mig så står Edrington för ca 90% av alla sherryfat som importeras till Skottland. De tar sherryfat på största allvar, så de har till och med köpt ekskog i Spanien och gör sina egna fat som de sedan lånar ut till sherry-bodegorna för att sedan använda till whiskylagring. Det finns få destillerier som är så förknippade med sherryfat som Macallan, även om sherryfat används i nästan alla av Highland Parks buteljeringar.
 
Destilleriet är ett av få som fortfarande mältar korn själva. De har fem mältningsgolv och ca 30% av all malt de använder har de mältat själva, resten importerar de från Simpsons och Edrington mälterier. Deras egna malt mältas med torv från Hobbister-mossen och den mältas till 30-40ppm. De har hela 19st sk dunnage warehouses. Trots att deras whiskys syns typ överallt så har de en relativt liten produktion (2,5 miljoner per år, jämfört med Macallans 15 miljoner per år).
 
Ca en tredjedel av Orkneys öbor härstammar från vikingar som koloniserade öarna, vilket gör att destilleriet friskt använder Vikingateman i all sin marknadsföring. För några år sedan rebrandade man sig (kostade typ £18 miljoner), varpå man renoverade destilleriet, designade om sina flaskor, släppte massa single casks m.m. Deras core range består av deras 10yo (viking scars), 12yo (viking honour), 18yo (viking pride), 25yo, 30yo och 40yo, varav det är de tre första man brukar se i butikerna. Utöver dessa så finns det en UPPSJÖ av olika NAS- och limiterade utgåvor och de senaste 5-6åren har varit extra saturerade. Specialutgåvorna är ofta superdesignade och skitnödigt namngivna. Exempel är valhallaserien (Thor, Freya, Loki och Odin) som kom i små drakbåtsställningar eller "Dark Origins" som syftar till destilleriets "mörka, mystiska och olagliga ursprung". Ni fattar vinken.
 
Personligen brukade jag älska Highland Park förut, och hade alltid deras 18yo hemma. Nu för tiden tycker jag att de sattsar på tok för mycket på design och marknadsföring med märkliga flaskor, förpackningar och skitnödiga namn, medan whiskyn oftast är mediåker. Det faktum att de släpper superdesignade flaskor i olika serier gör att de klassas som samlarwhisky. Samlare vill ha kompletta serier och "gotta-catch-em-all-hysterin" har gjort dem till (dyr) pokemon-whisky för vuxna. Personligen köper jag inte Highland Park längre, så vida det inte är ruggigt bra erbjudanden. Med det sagt.... det kommer blir ett flertal Highland Park nu i början av året.
 
***

Highland Park

0 Läs mer >>
***
 
 
 
Glen Garioch är en relativt ny bekanskap för min del, men de klättrar snabbt upp bland favoriterna! Som alla andra destillerier med gaeliska namn så utalas det inte alls som det låter, utan uttalas "Glenn Geerie" (bokstäver som "a, o, c" och "h" kändes väll överskattade antar jag....). Namnet betyder "Den Branta Dalen". Beroende på vilken regionskarta man tittar på så ligger destilleriet antingen i östra kanten av Speyside eller i Highlands. Oavsett vilken karta man tittar på så ligger destilleriet nordväst om Aberdeen, rakt österut från Ardmore. Själva räknar de sig som ett Highland destilleri, så varför tjafsa?
 
Destilleriet byggdes 1797 av Thomas Simpson och är ett av få destillerier som är byggda på 1700-talet. Man stängde en släng 1968 pga vattenbrist när den befintliga källan sinade. 1972 hittade en man lämpligt kallad "Digger" en ny vattenkälla och man kunde öppna igen. I samband med öppningen passade man på att introducera egen golvmältning tillsammans med ett närliggande växthus som värmdes upp av spillvärme från produktionen. Mest änmärkningsvärt är att Glen Garioch nu släpps som single malt för första gången. Ditills hade man enbart producerat för blended-industrin, och gick i märken som Bells, VAT 69 m.m. 1982 blev Glen Garioch först i Skottland med att övergå till gaseldade pannor (vilka moderniteter!). 1984 tog japanska Suntory (som äger Yamazaki, Hakushu m.m) över destilleriet. Detta medförde att man gick från att producera rökig sprit, som man ditills gjort, till att producera rökfritt. Man slutade även med den egna golvmältningen 1994, och 1995 stängde man destilleriet igen. Här lade man ut destilleriet till försäljning men ingen ville ha det så man valde att öppna destilleriet igen 1997, och om jag inte minns fel så var det då man införde sin core-range. Det är en rätt kort och koncis range med deras NAS "Founders Reserve" och deras 12-åring. All whisky från Glen Garioch (erkänn, du uttalar det fortfarande Glen Gariåch i huvudet) är buteljerad på minst 48%, är okylfiltrerad och ofärgad, vem annan gör det liksom? Man har även släppt en 15-årig TRE-buteljering (som, i min not so humble opinion, kickar ass) samt lite andra limiterade utgåvor.
 
Glen Garioch är ett sånt där underbart destilleri som, likt tex Ben Nevis, lyckas göra bra whisky, trotts att det inte får den kärlek det förtjänar av sina ägare. Destilleri-karaktären är maffig med läder och vax och är nästan motsatsen till den eleganta (aka mesiga) Auchentoshan (som också ägs av Suntory). Jag tycker att Glen Garioch inte heller får den kärlek de förtjänar från kunderna. En av anledningarna kan vara att den ena kundgruppen är turister som köper Glen Garioch eftersom den har ett klassiskt gaeliskt namn, är förpackad i ett mossgrönt tartan-mönster och är väldigt snällt prissatt. Det blir en souvinir som ovana whiskydrickare har svårt att gilla eftersom den är så maffig och ruffig i karaktären. Samtidigt blir de förbisedda av mer erfarna whiskydrickare eftersom det är en billig souvinir-whisky som "icke-drickare" köper. Dock är det fina i kråksången att whiskyn, likt andra under-radarn destillerier (typ anCnoc, Glengalssaugh, Balblair m.fl) därför håller ett lågt pris och därmed blir väldigt prisvärda. Balblair har dock växt i populäritet och man valde att slopa sin gamla range (vintage-systemet) och ersätta det med en ny (vilket även gjordes med Glenrothes). I samband med relaunchen byte man design och höjde priserna avsevärt (samma sak hände med Glenrothes, Old Pulteney m.fl). Med denna prishöjning och ombranding i åtanke så passar jag på att njuta av Glen Garioch som det är just nu. Rätt som det är så övertas det av nya ägare som intalar sig att destilleriets namn är populärt nog att rebranda och chockhöja priserna. Samma sak gäller framför allt anCnoc vars range med bla, en 24yo för 1499kr är sjukt prisvärd!
 
Glen Garioch är ett av Skottlands älsta destillerier och förtjänar mer kärlek än det får, speciellt med tanke på deras buteljeringspolicy! De är whiskyvärldens Iacton "the Halfheard" Qruze (om någon är nördig nog att ha läst The Horus Heresy-serien).De är inte pretantiösa utan de gör sin grej, och de gör det bra. Much love!
 
***

Glen Garioch

0 Läs mer >>
***
 
 
Hepp hepp, här kommer ett destilleri som brukar gå under radarn för de flesta. Det är dags för Tobermory!
 
... eller destilleriet som blev utbränd, som jag brukar säga.
 
Tobermory är det enda destilleriet på Isle of Mull. Mull är en vacker ö på skottska västkusten utanför Oban. Det är den näst största ön i innre hebriderna efter Skye. Destilleriet grundades 1798 av John Sinclair i samhället Tobermory på Mulls nordöstra kust. Dock hette destilleriet inte Tobermory på den tiden, utan det hette Ledaig (uttalas "Led-chigg", men ingen kommer fnysa åt dig om du säger "la-tjeig" heller). Ledaig är gaeliska för "safe haven".... fråga mig inte vad "Tobermory" betyder. Tyvärr tycks det omöjligt att hitta när destilleriet bytte namn till Tobermory.

Så varför kallar jag det för "destilleriet som blev utbränd"? Jo destilleriet knegade på inte ens 40år innan de stängde 1837. De var då stängda längre än de varit öppna (fram till 1878). Sen stängdes destilleriet igen mellan 1930-1972. Ägarna gick dock i konkurs och destilleriet fick stänga igen bara 3 år därefter. När man öppnade igen 1978 hade man varit stängd 85 av sina 180år. Nu gjorde man om lagerhusen till bostäder och man lånade även ut sina lokaler för att lagra ost. Utöver detta hade destilleriet använts som kraftstation och även som kantina för flottan under Andra Världskriget. Man kan säga att destilleriet hade arbetstränat innom andra brancher. Men, surprise surprise, 1982 fick man stänga igen och öppnade igen 1989. Därefter har destilleriet varit i produktion.... om vi räknar bort när destilleriet stängde en period under 2013. Det rådde torka i Skottland och Mull drabbades av vattenbrist (det kunde man inte tro om brittiska öarna va?).
Destilleriet har även bytt ägare, typ lika många gånger som GlenDronach, men vem orkar hålla reda på det?
 
Destilleriet producerar tre olika whiskys:
Deras orökta malt buteljeras under namnet Tobermory, och är en lätt och fruktig malt men liiiite torv i karaktären. Denna kommer dock från det "torviga" vattnet, och destilleriet använde alltså inte torv i produktionen.
Men sen har deras rökta malt som buteljeras under ursprungsnamnet "Ledaig". Ledaig får, enligt mig, inte den uppmärksamhet den förtjänar. Det blir lätt så att man automatiskt vänder sig till Islay och destillerier som Ardbeg, Laphroaig och Lagavulin när man vill ha rök. Tobermory är som sagt ett ett destilleri som gått många obemärkt förbi och de som känner till Tobermory har inte alltid koll på att Ledaig är en lika rökig käftsmäll för smaklökarna som sona kusiner på Islay.
Den tredje malten Tobermory producerar heter Iona.... och det är i stort sett allt jag vet om den. Den säljs tydligen bara på Mull och är därmed ganska obskyr.
 
Jag tycker att det är lite anmärkningsvärt att ett destilleri som heter Tobermory, i dagsläget, endast har en 10-åring i sin core-range som buteljeras under destillerinamnet. Det tycks finnas fler core-buteljeringar av Ledaig (även oberoende buteljeringar?). Standardbuteljeringen av Tobermory finns inte heller att få tag på i Systembolagets sortiment (dock flera Ledaig) och även på destilleriets hemsida är majoriteten av buteljeringarna Ledaig.
 
En anledning att Ledaig är rökig nog att konkurrera med sina kusiner på Islay är att man köper sin rökta malt från samma mälteri. That´s rigt, Tobermory köper sin rökta malt från Port Ellen Maltings, precis som Ardbeg m.fl. Man destillerar sen malten på Tobermory och skeppar sedan iväg den till Deanston för att fylla faten där. Om jag har förstått det rätt så lagrar man sedan Ledaig-spriten i Bunnahabhains lager (alltså på Islay) medan den orökta Tobermory-spriten lagras hos Deanston.
 
Destilleriets officiella buteljeringar späds, precis som hos Bunnahabhain, till 46,3%. Flaskorna ser ut som högre versioner av Kilchomans flaskor, dvs skitsnygga.
Tobermorys whisky använd i bland annat Black Bottle Blended Scotch.
 
Summa sumarum, Tobermorys 10-åring är inte det mest exalterande som har skvätts upp i ett glas, men limiterade buteljeringar och oberoende buteljeringar kan vara good shit. Har hitills inte smakat en Ledaig som gjort mig besviken, men den är ju typ en Islay-malt ändå.
Det är nästan som att man vill köpa på sig en massa Tobermory och Ledaig innan destilleriet går in i väggen igen och inte öppnar på 40år...
 
***
 

Tobermory

0 Läs mer >>
***
 
 
Yes, det är dags för mitt favoritdestilleri!
 
Många skotska destillerier har gaeliska namn. Det första man behöver ha koll på när det kommer till whisky är ordet "glen" som betyder "dal". Den andra delen av namnet kommer från "dronac" som betyder "björnbär" vilket ger destilleriet namnet "björnbärsdalen" på svenska. För någon som mig som har växt upp med Astrid Lindgrens sagor så har namnet en väldigt mysig Bröderna Lejonhjärta-känsla över sig. Destilleriet har tagit sitt namn från sin vattenkälla, "dronac burn" (burn betyder källa).
 
Destilleriet ligger vackert beläget nära Huntley i Aberdeenshire, i den östra delen av högländerna. Hurvida GlenDronach tillhör Speyside eller Highlands kan man diskutera, eftersom alla verkar dra speyside-gränsen lite annorlunda. De flesta (inklusive de själva) brukar dock benämna whiskyn som highland-whisky.
 
GlenDronach grundades 1826 av James Allardes (uttalas allerdajs på svenska) och var ett av de första licensierade destillerierna som registrerades. Destilleriet byggdes brevid "The Glen House" som är ett pitoreskt hus från 1771. Det har använts som bostad för destilleriets master blender över åren. Det är dock inte bara Glen House som är pitoreskt, hela destilleriet är väldigt atmosfäriskt och är allmänt känt som ett av Skottlands vackraste.
 
Destilleriet har haft en händelserik historia. Ca 10 år efter att det grundades (1837) förstördes destilleriet i en brand. Därefter har destilleriet bytt ägare fler gånger än jag byter underkläder, så jag kommer inte gå in på alla. De nämnvärda gjordes ändå efter milleniumskiftet. 1996 blev destilleriet "mothballed". Termen kommer från de pellets (kallade moth balls) som läggs bland kläder för att skydda mot klädmalar när dessa ska ligga undanstoppade länge. Mothballed innebär alltså att man stängde destilleriet och satt det på stand-by, för att eventuellt öppna det i framtiden. Vid det här laget lagrades whiskyn i sherryfat, kornet golvmältades fortfarande på destilleriet och man använde även direkteldade pannor. Destilleriet öppnades igen 2002. Ägarna sålde sedan destilleriet till Chivas Brothers (som gör Chivas Regal Blended Whisky) 2005. Chivas började använda sig av bourbonfat och bytte till ångvärmda kopparpannor, vilket får mig att rynka på näsan. Tack och lov kom BenRiach Co, med Billy Walker i spetsen, och köpte destilleriet 2008. Vid det tillfället hade destilleriet ca 9000 fat på lager. Billy Walker axlade rollen som master blender på destilleriet och 2009 släpptes deras nya core-range, 12yo, 15yo, 18yo och 21yo, som var helt sherrylagrade. Det var även här man började med Single Cask-serien där man en eller ett par gånger om året släppte ett gäng single cask-buteljeringar. Dessa buteljeringar har varit exeptionella sherrybomber och har varit en starkt bidragande faktor att GlenDronach fått den förnyade status som de fått. 2016 såldes dessvärre GlenDronach och BenRiach´s två andra destillerier (BenRiach och Glenglassaugh) till Brown-Forman, som även äger Jack Daniels. Sedan dess har Rachel Barrie varit master blender.
 
Som jag sa så golvmältades kornet fram till 1996, vilket är traditionellt och mysigt men även slitsamt och inte speciellt kostnadseffektivt. Mältningen gjordes med kol och en viss andel torv, vilket gjorde malten maffigare, om än inte rökig. Efter öppningen 2002 köper man dock, likt de flesta destillerier, in malt från mälterier. Man fortsatte dock med direkteldade kopparpannor fram till 2005, vilket då endast gjordes av GlenDronach, Glenfarclas och Springbank. Det innebär att man värmer destilleringspannorna genom att elda med kol under, ist för ånga som numera är standard. Direkteldningen ger en lite maffigare sprit (och även detta är en traditionell metod) men det sliter signifikant mer på pannorna, vilket gör att dessa måste bytas oftare. Glenfarclas bytte faktiskt till ångade pannor ett tag men ansåg att det blev en så stor skillnad i karaktären att de valde att börja direktelda igen, så tydligen verkar detta spela roll.
 
GlenDronachs maffiga sprit gör att de potenta sherryfaten har svårare att överrumpla spritens karaktär, samt ger den ett fint djup.
GlenDronach har förtjänat sin stämpel som sherry-bombs-kung, men det är även här vissa riktar kritik. Man menar att whiskyn smakar mer sherry än whisky och att destilleriets "russin-whisky" är för söt. Det är helt och hållet en fråga om smakpreferens men jag kan kan till en (väldigt) liten del hålla med. Personligen tycker jag att GlenDronachs whisky generellt sett är bäst kring 20-21 år och att faten tar över för mycket därefter.
Glendronach har en fyllig karaktär med torkade frukter som fikon, dadlar och kryddor. Man kan inte beskylla den för att vara vek eller blaskig. Precis som tex Aberlour, Macallan eller Glenfarclas så passar GlenDronachs stil sherry-lagringar och medan bourbon-lagringar tenderar att vara mindre än spännande.
 
GlenDronach buteljerar alltid sin whisky på 46% eller högre och det står tydligt att den är ofärgad och okylfiltrerad. De har dessutom alltid en åldersangivelse på sin core-range, även på 8-åriga Hielan som adderades till core-rangen 2015, trots den rådande NAS-trenden.
 
Det sista jag vill nämna är det intressanta som följer av att GlenDronach var mothballed 96-02. Det innebär att tex deras 18-åring i dagsläget innehåller whisky som är 22år och äldre. För 18 år sedan var det 2001 när destilleriet inte produccerade något och eftersom whiskyn måste vara minst 18 år gammal så betyder det att spriten är från 1996 och bakåt, när man dessutom golvmältade kornet och direkteldade pannorna. Detta betyder också att minimumåldern i 18yo och 21yo är DENSAMMA, men 21yo kostar mer.
18-åringen är på väg att försvinna tills dess att man kan blanda med spriten från 2002 och frammåt. Samma sak hände med 15-åringen och samma sak lär hända med 21-åringen. Det innebär att man bör passa på att köpa 21-åringen senast ca 2021 - 2022. Om man kollar på den svarta märkningen på varje flaska så kan man se när just den flaskan är buteljerad och därmed räkna ut minimumåldern.
 
Jag älskar GlenDronach för att de gör maffiga sherry-bomber med craft-pesentation. De är öppna med åldern och sätter hellre en 8a på ettiketten än att buteljera som NAS. Allt som destillerats innan stängningen 1996 är dessutom traditionellt/gammeldags producerat vilket jag uppskattar, i en tid där datorer ersätter människor.
 
***

GlenDronach

1 Läs mer >>
***
 
Alla som läser min blogg är inte erfarna whiskynördar utan vissa av er är totala newbies. Det är givetvis helt ok, men som den självutnämnda ormen i whiskyns paradis jag är så vill jag lura så många som möjligt att äta av kunskapens frukt!
 
Är du en Newbie level 1? Gå då till "kategorier" och klicka på whiskyskolan. Du går upp en level för varje inlägg du läser. När du travat dig igenom dem klassas du som Apostel och kan med gott samvete se ner på alla andra Newbies. 
 
Jag vet vad du tänker. "Men hur gör jag om jag vill se ner på apostlar och gotta mig i deras naiva och olärda sinnen?". Som svaret på din fråga introducerar jag en ny serie av inlägg som jag, väldigt inovativt, kallar "Destillerier". Tanken är helt enkelt att ge en överskådlig bild av lite olika destillerier, utan att nörda in oss alltför mycket. Så om ni t,ex. hela ert liv har gått och undrat varför Clynelish och Brora har samma vildkatt som symbol, ja då är detta ett alldeles utmärkt ställe att börja...
 
 
Clynelish, som ägs av Diageo, ligger längs kusten i nordöstra högländerna, mellan Wick och Inverness (ca en timme åt vardera håll).
Clynelish byggdes 1819 med Glenmorangie och Balblair som närmaste (om än avlägsna) grannar. 1967 påbörjade man dock byggnationen av ett större destilleri tvärs över vägen, och det är detta vi känner som Clynelish idag. Yes indeed, du läste rätt. När det nya destilleriet stod klart 1968 döptes detta till Clynelish och det gamla destilleriet stängdes. Året efteråt fick Caol Ila (Diageos destilleri på Islay) problem och man stod utan rökig whisky att använda i sina blends. Man valde därför att öppna orginaldestilleriet och döpte om det till Brora. Brora fick därmed ta över produktionen av rökig whisky medan Clynelish på andra sidan gatan fortsatte att producera den typ av whisky som Brora ditills hade gjort. Till mångas sorg stängdes dock Brora åter igen redan 1983. Man gjorde dock exakta kopior av Broras kopparpannor till Clynelish och man lagrar även sin whisky i Broras gamla lagerhus. Vildkatten, som var Broras symbol, övertogs också av Clynelish.
 
Clynelish har tydlig, vaxig och lite blommig, karaktär och används till största del i blends. De flesta som har druckit whisky har druckit Clynelish vare sig de är medvetna om det eller inte. Det är nämligen en återkommande ingridiens i Johnny Walker-serien men används även flitigt i blandningarna från Compass Box. Den primära användningen i blends gör dock att man aldrig riktigt har haft någon omfattande core-range. 
På 90-talet buteljerades Clynelish som en 14 år gammal del av Flora & Fauna-serien. Det var inte förän 2003 som F&F-buteljeringen ersattes med en officiell buteljering, även denna 14 år gammal. Det är den buteljeringen som fortfarande finns idag. En gång om året släpper dock Diageo sina "Destillers Edition-utgåvor". Dessa är sherry-finished versioner av grundmalten från respektive av deras destillerier. I Clynelish fall handlar det om en 14-åring som slutlagrats på oloroso-fat.

Vill man ha något mer spännande än den vanliga 14-åringen eller Destillers Edition får man leta bland de oberoende buteljerarna. Det finns gott om Clynelish främst från SMWS (Scotch Malt Whisky Society) och Signatory, men återkommer även regelbundet hos Cadenhead, Duncan Talor och Gordon & MacPhail.
 
Clynelish har, i mina ögon, den där "typiska" höglandskaraktären. Den kan vara ganska burdus och är inte det första att rekomenderas för ovana whiskydrickare. Den har som sagt en vaxig och lite blommig karaktär med fruktiga inslag. Clynelish gör sig bra med en lite högre ålder och det är sällan man ser en Clynelish under 16år gammal.
Vissa destillerier tycks ha ett "magiskt" år, alltså en årgång som av någon anledning verkar ha frambringat de där extra fina buteljeringarna. För Clynelish är det 1997 som får det att glittra lite extra i mångas ögon.
 
Säga vad man vill om Clynelish, men oavsett om man gillar dem eller inte så är de sällan tama eller tråkiga...
 
***

Clynelish