WhiskyWombat

 

Igår var det Dio de los Muertos. Rökig Mezcal i all ära, men jag passade på att återbesöka ett av mina favoritdestillerier. Ben Nevis är Fort Williams (och högländernas?) oslipade diamant. Destilleriet ägs av japanska Nikka och  upp till 75% av spriten från Ben Nevis skickas till Japan för att blandas i Nikkas blends (Nikka Black innehåller en betydande mängd Ben Nevis). Jag besökte destilleriet för flera år sedan. Vi hade en tour-guide som bara verkade "go through the motions" och utöver honom såg jag endast 2 destilleriarbetare (japanska, som enligt guiden knappt talade engelska). Det känndes verkligen som att Nikka glömt bort destilleriet.

Detta är en limiterad utgåva där man endast använt first fill fat och buteljerat på fatstyrka. Den är blandad i slutet av 2017 under perioden då Ben Nevis 10yo var svår att få tag på. Destilleriet hade svårt att producera sin standard 10yo eftersom de (pga bristande finansiering från Nikka) hade väldigt begränsad tillgång till fat. Colin Ross (managing director på Ben Nevis) ska ha förklarat situationen med att de hade slut på 2nd fill fat som vanligen används till deras 10yo. De hade endast 1st fill fat så de blandade ihop dessa och gjorde en lyxigare version av deras vanliga 10yo. Ross ska även ha sagt att de inte planerar någon uppföljande batch till den här buteljeringen.

 

Personligen blir jag väldigt oroad över att sådant händer. Ägarna till Ben Nevis skrev under ett 99år långt hyresavtal med markägarna 1950, och 2018 började det cirkulera rykten om att destilleriet planeras att läggas ner när kontraktet läggs ner. Sådanna rykten kombinerat med ägarnas nonchalanta attityd mot destilleriet får mig att krama mina buteljeringar och, med gråten i halsen, viska att allt kommer bli bra.
Även om jag kommer vara 60år när detta eventuellt infaller så känns det ändå lite olustigt. Ben Nevis gör karaktärsfull, bra sprit och förtjänar mycket mer kärlek än vad det får!

 

Ben Nevis 10yo

 

Doft: Väldigt tjock, potent och söt vaniljfudge med brända mandlar och mjölkchoklad. Sticker ordentligt i näsan utan vatten. Efter några droppar öppnar den upp sig och blir mycket mer nyanserad. Allt från innan är kvar men nu kommer det maltsirap och tydligt läder. Efter lite tid kommer torkad frukt och dominerar tillsammans med vaniljfudgen.
Den här fullkomligt skriker ur glaset, och inte som ett skränigt vårskrik från Ronja Rövardotter, utan ett sexigt vrål i sann Dyscarnate-anda!

 

Smak: Åter igen, väldigt kraftigt och potent. Här hittar vi större sötma än i doften, och betydligt mer fruktighet från the get go. Här är det söt-bitter apelsinmarmelad som dominerar tillsammans med torkade aprikoser. Det finns tydliga inslag av läder och den mossiga skitigheten som jag älskar! Den har en väldigt oljig munkänsla som täcker hela munhålan och hänger sig kvar. Vaniljfudgen är tydlig tillsammans med dadelsirap. Huvudsakligen är det marmeladen och fudgen som tar plats. Finishen domineras av bitter marmelad, saltlakrits och mörkt kaffe.

 

Avslutningsvis: Fy fan vad fint! De borde släppa en batch av denna varje år! Detta är hur en maffig högländare ska presenteras (både förpackning och dryckesmässigt). Faten är väldigt potenta och det krävs en kraftig sprit som Ben Nevis för att inte bli överrumplad av dem. Sötman från faten tillsammans med den skitiga karaktären från destillerikaraktären blir något ruggigt sexigt! Synd att priset är nästan det dubbla (>1200kr) jämfört med den ordinarie 10yo, men jag vågar hävda att den är vär det!
En Ben Nevis som inte torkar av dojjorna innan den klampar in över smaklökarna.
Sexy stuff!!!