0 Läs mer >>
***
 
Jag dricker inte mycket Irländsk whisky. Det beror på att de av tradition tenderar att trippeldestillera sin sprit, vilket gör den mer "smooth", aka tunn. När jag drocker whisky är jag oftast ute efter något med kraft och karaktär, och om whiskyn har lite skit under naglarna så är det oftast inte något tråkigt heller.
 
Dock har jag blivit smått öppensinnad den senaste tiden så med Redbreast 15yo färskt i minnet så bestämde jag mig för att prova nått Irländskt, nämligen Dingle. Jag har inte järnkoll på Dingle men jag vet att destilleriet är döpt efter samhället med samma namn. Man beskriver sig själva som ett "artisan-distillery" vilket kan vara lovande eller pretansiöst. Destilleriet gör både single malt och pure pot still whisky, detta är deras single malt, och deras enda core range. Dingle är nämligen ett nystartat distilleri, från 2012 om jag inte minns fel, så åldern på denna är i snitt 6-7år. I sedvanlig anda är whiskyn trippeldestillerad men är lagrad på 39% first fill bourbonfat och 61% first fill PX-sherryfat (om man ska tro whiskybase), vilket låter som en rätt lovande fatuppsättning i mina öron. Med risk för ett "detta lovar gott för framtiden" och "bra för sin ålder" som så ofta hoppar ur munnen när jag provar unga destillerier, så köpte jag en flaska iaf. Lets face it, kostar det 49 euro för per flaska så kommer det inte svida så pass hårt i plånboken att man behöver aloe vera).
 
Det ska också nämnas att jag verkligen gillar designen. Flaskan är lite åt det knubbiga hållet med en tung botten, utan att gå till Kilchoman-nivåer. Enkel men snygg etikett med hyffsad info. En sån där flaska jag gärna hade sparat om jag kunde komma på ett användningsområde för den, men det börjar bli ont om plast brevid mina tomma Bladnoch och Raasay-flaskor, så den lär hamna i återvinningen.
 
 
Dingle Single Malt
Bourbon- och Sherry-fat
46,3%
Officiell Buteljering

Doft: Oh, vad kul! Här finns en blandning av många olika saker och det krävs lite knåpande för att luska ut vad allt är. Det första jag hittar är en blandning av mörk frukt och polerat trä. Jag hittar rött äpple, röda bär och körsbär. Shit vad jag gillar när jag hittar körsbär. De kryddiga noterna för tankarna till parfymen ”Boss Bottled Oud”, dvs typ en blandning av nejlika, läder, och aromatiskt trä. Det här är mysigt! Om jag skulle välja två noter som står ut mest är det nog körsbär och fint läder.

 

Smak: Smaken lever ändå upp till doften. Här är tränoterna tydligare och blandas med en lite bitter not. Vi snackar fortfarande polerat trä, svart te och liiiite läder. Frukten tar lite mindre plats än i doften och består främst av körsbär och rött äpple. Whiskyn känns väldigt fyllig och oljig (kanske lite ungsprits-hetta också) men den har en annan textur. Den känns lite som mjöliga äpplen och strävheten från starkt te, vilket känns rätt najs i sammanhanget. Trots att vi snackar 2/3 PX-fat så känns den inte speciellt söt, men det kanske är taninerna som balanserar upp.

 

Avslutningsvis: Det här är kul!... och gott. Detta visar en helt klart intressantare sida av irländsk whisky. När jag luktade på denna för första gången fick jag lite samma känsla som jag fick av Glen Garioch 12yo, dvs att det finns en härlig blandning av mycket. Det är förvånandsvärt komplext och aromatiskt. Luktar äldre än det är även om smaken känns åt det yngre hållet. Hade jag provat denna blint hade jag absolut chansat på att det var en Glen Garioch med rödvinsfinish (typ Malbec-fat). Det är något med den röda bärigheten tillsammans med taninerna som leder tankarna dit. Jag behöver ständigt påminna mig själv om att det endast är bourbonfat och PX-fat i blandningen. Det handlar som sagt om first fill fat, både på bourbon och PX, vilket märks, men den känns äldre än den är. Den smakar som 10-12 år och doftar 12-15 år. Att man inte använt rödvinsfat och kanske nån gnutta ny ek här känns jättemärkligt.
Jävligt kul att prova. Jag hade aldrig gissat fatuppsättningen, förmodligen inte åldern och det finns INGET här som jag känner igen som trippeldestillerat eller irländskt (det är en komplemang). Detta är riktigt gott, inte "för sin ålder", utan bara gott. Detta ger absolut valuta för pengarna och det är riktigt tråkigt att den inte finns på Systembolaget. Jag blir lite orolig att kvalitén kommer sjunka lite när man fått marknadens uppmärksamhet, så jag kommer köpa 1-2 flaskor till om jag får chansen. Riktigt kul att bli överaskad och lite slagen på fingrarna. Det är få som snackar om Dingle just nu men jag tror att vi kommer se riktigt bra grejjer från Dingle de kommande 10 åren som kommer ändra på det!

VG
***

Dingle Single Malt

0 Läs mer >>
***
 
Om jag ska vara ärlig så är inte irrländsk whisky något jag beblandar mig med väldigt ofta. Ska man generalisera brett så tenderar irrländsk whisky att vara lättare och lenare än skottsk whisky, vilket inte är det sexigaste när tex Ben Nevis och Benromach floats your boat. Irrland har desutom en egen kategori av whisky, kallad "Sure Pot Still Whisky", där man blandar mältat och omältat korn. Åter igen så har jag inte den största erfarenheten i ämnet men jag upplever att SPS (Single pot still) har en smått grön och lite rå (som i "otillagad") karaktär, vilket jag inte nödvändigtvis är ett fan av. "Gröna" noter är något jag generellt inte dras till i whisky.
 
Men vad är det i glaset nu då? Jo det är Redbreast 15yo SPS. Namnet syftar på den gulliga lilla småfågeln Rödhake (även kallad "Robin" på engelska) och har inget med solbrända toplesstanter att göra. Whiskyn är, likt de flesta irrländska whiskys, trippeldestillerad (till skillnad från skottarnas dubbeldestillerings-praxis), och buteljerad på 46%. Det är lätt att bli frustrerad när man går in på deras hemsida för lite information om faten som använts och det enda som står är att de legat på "the finest first fill and refill oak casks", och inte ett jota mer! Efter lite grävande på Whiskybase och olika whiskyböcker kan jag iaf konstatera att det är en blandning av sherryfat och bourbonfat det handlar om (som med så många core range-buteljeringar nu för tiden). Vär att nämna är också att Redbreast endast är ett varumärke och att whiskyn destilleras på Midleton Destillery, en vanlig företeelse i Irland eftersom de fram till nyligen endast hade 2-3 destillerier där.
 
Jag smakade Redbreast för första gången för ca 10år sedan och blev riktigt trevligt överaskad eftersom den var betydligt trevligare och mer spännande än de irrländska märkena jag hade provat innan. Det var deras 12yo jag provade då, och eftersom irrländskt inte är en stor kategori för mig så har jag inte bemödat mig att utforska deras core range mer än så. Förra året gick det väldigt bra för Redbreast 15 i OSWAs (Online Scotch Whisky Awards) så jag bestämde mig för att ge den en chans. Jag är även lite sugen på att prova deras cask strength, men eftersom Systembolaget endast har 12yo och 15yo i sitt sortiment var inte den ett alternativ.
 
Nu har jag sippat på Redbreast 15yo under våren och första halvan av sommaren och har väll hunnit skaffa mig en rätt tydlig åsikt om den.
 
 
Redbreast 15yo
 
Doft: Första tanken är att den är väldigt krämig och floral på samma gång. Snabbt kommer en god dos av apelsinzest, persika, grönt äppelskal, mandel och vaniljkräm. Jag vet ju att det finns både bourbonfat och sherryfat i blandningen, och båda känns väldigt uppenbara på något sätt. Drar man djupa andetag känner jag vaniljglass med jordgubbs-rippel, I shit you not. Den där blommiga noten är tydlig rakt igenom men eftersom jag är sämst på blommor kan jag inte sätta fingret på vad det är riktigt. Detta är försommar i ett glas.
 
Smak: Krämigheten fortsätter på smaken. Typ vaniljkräm, vit stenfrukt, persika och apelsinzest. Men det finns en lite grön not av undervegitation och en viss bitterhet. Den här gröna noten tillsammans med de florala noterna är nått jag känner igen från Green Spot, som jag har kallat vitsippor (dock kan jag inte minnas att jag någonsin har inmundigat detta vårtecken, så jag vet inte vad jag får det ifrån). Undrar om det har med pot-still stilen att göra? Bitterheten hintar även åt mandel stundtals.
 
Avslutningsvis: Jag har ingen stor erfarenhet av pot still-whisky, men det känns verkligen som att destillatets karaktär hänger med faten riktigt bra, utan att försvinna. Riktigt bra samspel mellan bourbonfaten och sherryfaten måste jag säga. Man får det bästa av två världar och allt känns som att det finns där av en anledning.
Ärligt talat, doften är så floral med den där gröna (nästan gräsiga) bitterheten att det luktar som att sitta ute. Det är främst de florala noterna, persika och gröna gräsigheten som sticker ut, och den kombinationen påminner mig verkligen om ett vitt te jag köpte i en liten tebutik i Prag för en herrans massa år sedan.... det hjälper ju inte er, men jag blir lite smått nostalgisk av det. Personligen tror jag att whiskyn hade klarat sig utan den där bittra noten, men jag tänker gissa att det är en del av karaktären med irländsk pot still whisky.
Allt som allt så kommer jag sakna den här flaskan när den är borta och det är inte omöjligt att jag köper en till framöver. Måste leta rätt på en cask stregth också! Good shit som rekomenderas varmt!
 
VG
***

Redbreast 15yo

0 Läs mer >>
***
 
När jag började dricka whisky var det betydligt lättare att hitta gammal whisky (typ >25yo), speciellt från självständiga buteljerare. Av någon anledning tycktes Glen Grant både vara lättare att hitta, trevligare att dricka och mer realistiskt prissatta än andra destillerier, så när jag ville köpa gammalt kollade jag ofta efter Glen Grant. Den yngsta jag recencerat på bloggen är ju ändå 29yo och de flesta jag har druckit har nog varit >27yo (även om jag druckit 5yo som varit asfin!).
 
Så, vart vill jag komma med detta? Jo nu för tiden måste jag sälja ett hjärta och två levrar (samtliga bra att ha om man vill fortsätta dricka whisky) för att ha råd med sådanna här buteljeringar. Jag betalade väll ca 2700kr back in the day när jag köpte denna, nu får du betala >20 000kr om du ska ha en (exklusive ovan nämnda organ). Så hur fan rättfärdigar man att öppna och dricka en sån här flaska, när man har studielån, mediåker inkomst och arbetar i ett yrke där löneutvecklingen är tragisk? Well jag öppnade denna för att fira att min första dotter kom till världen.
Så här i efterhand är det knappast whiskyn jag minns från den dagen, men det kändes rätt att fira med något speciellt.
 
Whiskyn är buteljerad av den självständiga buteljeraren Gordon & MacPhail och har legat 44år på ett first fill sherryfat. Färgen är en blandning av portvin och Coca Cola. Jag kan inte undgå att fundera över resonemanget bakom den här whiskyn. Nu för tiden går resonemanget "yes, ett first fill sherryfat, med sånna potenta fat kan vi buteljera whiskyn efter 5år!" och inte "nja det här behöver ligga nästan ett halvt sekel om det ska bli nått...". Om man vill låta en whisky ligga 44år vill man ju ha lågpotenta, trötta fat för att destillatet ska överleva, så varför lät man ett first fill sherryfat ligga så här länge? Och kommer det smaka vettigt?

Whiskyn är buteljerad på 40%abv, vilket känns vettigt utifrån ett ekonomiskt perspektiv, men jag kan nog tycka att det skulle vara belagt med spöstraff att buteljera så här gammal sprit på annat än fatstyrka (å andra sidan kan ju 40% i princip vara fatstyrka efter så många år).
 
 
Glen Grant 1962
Buteljerad 2006 (44yo)
Frist Fill Sherry Butt
40% abv
Buteljerad av Gordon & MacPhail
 

Doft: En helt fantastisk doft! Supermaffig sherry som förväntat, men ändå komplex. Det finns en uppsjö av dofter. Fruktiga noter av marascinokörsbär, björnbärsmarmelad, dadlar och torkade fikon blandas med kryddigare noter som kanel, svart te, rostat kaffe, bittermandel, aromatisk piptobak och mörk rom. Jag gissar att fatet var av amerikansk ek för jag hittar en fin portion kokos i bakgrunden också.
Det här vill man ju ha som parfym!

 

Smak: Smaken utvecklas under ett tiotal sekunder. Först känns smaken väldigt torr med starkt svart te, julkryddor och kaffe, men efter 4-5 sekunder börjar frukterna komma fram mera. Bigarråer och björnbär huvudsakligen. Efter ytterligare några sekunder kommer bittermandeln och rommen fram tillsammans med inoljat trä. Alla smakerna ligger och simmar i munnen och turas om att hoppa fram. Dock är whiskyn mer åt det kryddigare hållet och frukten är inte färsk och vital. Tyvärr har den en förhållandevis tunn munkänsla. Det mesta jag dricker ligger iaf 10 procentenheter högre än detta… tänk om denna legat på 48% eller 46% iaf! På finishen blir tyvärr eken överrepresenterad och lämnar en känsla av bitter drivved och överbryggt te igen. Finishen är torr och vek och här blir whiskyns brister som tydligast. Jag tycker mig hitta en hint av svavel på finishen som dock är frånvarande i övriga smaken. Man tycker ju att efter 44år på ett freekin´ first fill sherryfat så skulle whiskyn kännas lite fylligare än så här.

 

Avslutningsvis: Doften uppfyller allt jag hade hoppats på. Detta kan jag sitta och dofta på hur länge som helst! Smaken är god men finishen lämnar (bokstavligt talat) en bitter smak i munnen. Jag fattar inte vem som tyckte att man skulle späda denna till 40%, eftersom den uppenbart lider av det. Doften ska jag inte klaga på men lets face it, trots att smaken är komplex så saknar den munkänsla. Det blir som att lyssna på musik utan bas, allt känns liksom platt. Å andra sidan vet man ju inte vad cask strength skulle ha varit i det här fallet. Kunde lika gärna varit 41% efter 44år. Aja, jag blir inte nöjdare för det, varför lät man ens whiskyn ligga så länge på ett first fill fat? Jag skulle gissa att den här whiskyn nådde sin peak kring 18år (ge/ta 3-4 år). Doften är som sagt fantastisk men om vi ska vara realistiska så sippar jag hellre på en Glen Garioch 15yo än denna. Väldigt kul whisky att prova dock, det är ju inte varje dag man (jag) har chansen att dricka så här gamla grejjer. Det var helt onödigt att låta ett first fill fat ligga så här länge, och jag tror att den hade blivit dubbelt så bra om man hade använt ett refill fat. När man jämför denna med Glen Garioch 15yo så ser man tydligt att varken ålder eller pris behöver reflektera hur god en whisky är. Detta är god whisky, men jag hade hopats att smaken skulle hålla samma klass som doften. Detta är inget nån (med min lönenivå) köper mer än en flaska av. Jag är glad att jag köpte den, men den är mer speciell än vad den smakar… om ni förstår vad jag menar. Den kan omöjligt hamna under VG men smaknoterna har för många ”tyvärr” i sig för att ta sig högre.

 

VG
***

Glen Grant 1962

0 Läs mer >>
***
 
Detta är inte bara min första Bladnoch på bloggen, utan min första Bladnoch någonsin.
 
Jag vet inte mycket om Bladnoch, förutom att det är ett hyffsat gammalt destilleri (grundat kring 1817 kanske?) i Lowlands. Bladnoch släpper årliga batcher av sina whiskys (11yo, 14yo och 19yo) och detta är batchen från 2022. Lowlands är i regel en region som jag hitills har ignorerat, eftersom de har rätt få destillerier och de som finns är, i brist på ett artigare ord, oimponerande. Jag har aldrig kännt att jag vill ha en flaska (eller glas) till av någon av de låglandswhiskys jag har testat. Dock startas det massor av nya destillerier i Lowlands just nu så jag fattar att jag inte borde fortsätta ignorera den som jag har gjort.
 
Bladnoch hade en liten men trogen skara som gillade dem förut. Dock stängde de och bytte ägare, och det öppnades igen 2015 (eller däromkring). När det återlanserades kom de i flashiga flaskor (se bild) och marknadsfördes mer som en premiumprodukt, samtidigt som fansen kände att det blivit en sämre version av vad det en gång var. Bladnoch har använts (tex av Roy på Aquavite) som ett exempel på destillerier som kostar mer än de smakar, speciellt med tanke på inflationen och de allmänt ökande priserna på whisky. Deras 11yo kostar idag över 850kr vilket är ruggigt högt för en ung core range. Den tävlar således med whiskys som Ben Nevis 10yo och Glenturret 12yo. Så varför skulle JAG köpa en premium (läs "relativt dyr") whisky, från en region jag tidigare knappt brytt mig om, som dessutom är ung och helt bourbonlagrad? Svaret är att jag såg en resension på youtube som helt enkelt lät för kul för att inte prova iaf. Jag vet att Jeff kan vara rätt generös med sina betyg, men jag bryr mig oftast inte så mycket om betygen så mycket som beskrivningarna. Grejen är att om en whisky från Lowlands beskrivs som unik, karaktärsfull med noter av ruttnande frukt i en komposthög, då behöver jag faktiskt testa den.
So here we go....
 
 
Bladnoch 11yo 2022
Bourbonbarrels
46,7% abv
Årlig officiell utgåva
 
Doft: Det finns en tydlig doft av fermenterad frukt. Först och främst kommer mandarinklyftor som blivit lite spritsiga av fermenteringen, typ som en kombucha eller Tepache! Här finns även en påtaglig not av övermogen ananas (gud vad jag älskar när jag hittar annanas!). Blandat med frukten kommer krämig, naturell yoghurt. Lite övrig tropisk frukt som papaya och persikor. Det finns vanilj och kokos i bakgrunden men den håller sig bakom all frukt. Doften är ”spritsig”, typ lite som att ha poprocks i näsan. Fantasiskt! Om man luktar på denna för länge blir man mätt. Vatten plockar fram lite mer färsk frukt vilket säkert anses som bra i vissas ögon men jag ser det inte som något possitivt.
 
Smak: Smaken fortsätter mycket i samma stil som doften. Fortsatt blandad fermenterad frukt, men här kommer yoghurten och vaniljen fram mer. Det kommer dessutom en ansenlig mängd granola, dvs maltighet, svag nötighet och en växande not av kokos. Från att frukten varit helt dominant i doften så är den mer balanserad på smaken. Det finns en lite bitter spritighet på smaken som inte är ett större problem, men tillräckligt märkbar för att störa lite. Tyvärr känns smaken inte lika fyllig som doften. Precis som i doften så lättar vatten upp den fermenterade noten och gör frukten färskare. Dock kommer lite mer av den råspritiga bitterheten fram. Finishen är tametusan som en pinacolada.
 
Avslutningsvis: Riktigt najs faktiskt. Jag skulle rekommendera att skippa vatten för att behålla mer av den funkiga karaktären. Detta är onekligen intressant whisky som inte kommer falla alla i smaken.  Vissa gånger känns det som en fruktig blandning av mjöd och tepache. När jag provar den under förmiddagen innan jag ätit nått blir de fermenterade noterna väldigt tydliga. Mindre så efter att man ätit, då blir den mer generisk och tappar lite av charmen. När jag drog korken luktade det överväldigande kokos, men har lagt sig nu. Innehåller två av mina favoritnoter (ananas och kokos), samt jävligt intressant. Jag har fått lite av en aha-upplevelse (lite som när jag provade Benromach första gången). Jag känner mig riktigt pepp på att prova mer Bladnoch! Deras 11yo och 14yo står redan i skåpet och deras limiterade 15yo är på väg. Deras 19yo finns på systemet för 2000kr men jag lär hoppa över den.
Det är alltid värt att köpa whisky som är god eller intressant. Detta är båda delarna. Stor tumme upp!
 
VG
***

Bladnoch 11yo 2021

0 Läs mer >>
***
 
Kilkerran, destilleriet som gjorde Campbeltown till en whiskyregion. Eller a typ, dessutom heter detilleriet Glengyle....
 
Yes Kilkerran är ett varumärke från destilleriet Glengyle. De får dock, fucked up nog, inte buteljera sin whisky som "Glengyle" eftersom ett annat företag äger rättigheterna till namnet. Istället valde man att buteljera under namnet Kilkerran som är det gamla namnet på Campbeltown, dvs staden/regionen som destilleriet ligger i.
 
Whiskyn brukar omtalas som det man köper när man inte får tag på Springbank. Grejen är att Springbank är så eftersökt att det är svårt att få tag på, i de flesta delar av världen. Således behöver Springbank-knarkare få sin fix någon annanstans ifrån och Kilkerran brukar snabbt komma upp eftersom de har en liknande stil. Det kanske inte är så konstigt eftersom det ligger nästgårds Springbank och har samma ägare. Faktum är att när Springbank tar paus så går deras personal över och arbetar på Kilkerr... jag menar Glengyle. För att göra saken bättre buteljeras whiskyn i samma flaskor som springbank (dock inte min utgåva på bilden, som köptes innan de bytte flaskor).
 
Så va ere för whisky då? Som all entusiast-whisky så buteljeras whiskyn på minst 46% abv, utan kylfiltrering eller färgämne. Deras 12yo är en blandning av 70% bourbonfat och 30% sherryfat. De har samma skitiga Campbeltownfunk som Springbank, vilket gett dem Springbank-substitut-stämpeln. Jag kan dock tycka att det är lite tråkigt att de flesta talar om Kilkerran som något man tar när man inte har en springbank.... även om det inte är illa menat.
 
 
Kilkerran 12yo
Bourbon- och Sherry-casks
46%abv
Officiell buteljering.
 
Doft: Direkt hittar jag citrondrömmar (alltså kakorna) och verkstad. Verkstaden är lite svår att beskriva men det finns något smått metalliskt, men framför allt hittar jag doften av oljiga trasor och opolerat trä. Det finns absolut ekiga kryddor i blandningen också. Detta är inte lätt och fräscht utan ganska rustikt, på ett charmigt sätt. Whiskyn doftar inte bara oljetrasa utan den doftar oljigt, om nu doft kan ha textur. Det hoppar inte ut ur glaset och skriker men man behöver inte leta efter den heller. Det finns inte mycket fruktighet här vilket kanske inte är min cup of tea, men tydligen många andras.
 
Smak: Det hänger absolut kvar någon form av bakverk med citron, kanske bitter apelsinmarmelad också. Den skitiga verkstaden går tillbaka både ett och två steg i intensitet, medan eken verkligen kliver fram. Faten har verkligen lämnat sitt avtryck, men jag menar inte bourbon-karaktär eller sherry-karaktär, utan det är själva träet som ger sig till känna. Om jag smakade detta blint hade jag trott att det var en bourbonlagring med en virgin oak-finish. Känns förmodligen mer 15yo än 12yo, vilket är kul. Frukten (dvs marmeladen och bakverken) är tydligast direkt i början men försvinner ganska snabbt bakom träet och maskinoljan. Whiskyn känns rund utan varken tydlig sötma, bitterhet eller strävhet. Åter igen, en väldigt oljig textur vilket jag verkligen gillar. Smaken är, ironiskt nog, väldigt aromatisk. Jag känner dock att jag saknar fruktighet! Jag förstår att vissa verkligen gillar detta, men jag är inte säker på att jag föredrar verkstad och slöjdsal framför fruktskål.
 
Avslutningsvis: Lets face it, detta är god whisky. Jag älskar oljig och aromatisk whisky, men jag vill gärna ha en näve frukt med i blandningen också. Det är väldigt, väldigt många som älskar denna, vilket jag inte riktigt fattar. Jag menar, den är god (ibland väldigt god) men det finns många som kan mäta sig (och överträffa denna) för samma pengar, Bunnahabhain 12yo tex. I slutändan handlar det ju alltid om personliga preferenser dock. Detta är precis vad jag skulle hälla upp till någon som inte gillar sötsaker. Problemet är att jag verkligen gillar sötsaker, jag gillar sherrybomber och sauternes-lagringar, vilket gör att det känns som att det saknas något genom hela whiskyn. Ibland smakar detta riktigt bra men för det mesta känns den bara helt ok. För mig finns det flera instegsbuteljeringar (Bunna 12yo, Scallywag, Glen Garioch 12yo, GlenDronach 12yo m.m) i samma prisklass som jag hellre dricker än denna, och som dessutom är mer tillgängliga. Har man dille på Springbank så kommer nog detta vara skitbra det också, men för min del känns det verkligen som att det fattas något. Gott men ofullständigt helt enkelt.
 
VG-
***

Kilkerran 12yo

0 Läs mer >>
***
 
Jag öppnade den här flaskan för snart tre och ett halvt år sedan, för att fira att jag skulle bli pappa. Det är sällan man ser Ben Nevis över 25 år så detta kändes onekligen som en speciell flaska för ett speciellt tillfälle.De flesta Ben Nevis jag druckit har legat i relativt aktiva fat, vilket iofs passar deras kraftfulla destillat, men den här gången var det spännande att se vad en refill butt kan göra under en längre tid ist. Många år på flaska brukar dessutom, i min erfarenhet, betyda att whiskyn inte bara kan, utan BÖR få tid att öppna sig i flaskan. Jag brukar försöka tömma varje flaska innom ett år efter att jag öppnat den så detta är faktiskt den flaska jag haft öppnad längst i skåpet. När jag öppnade flaskan blev jag rätt besviken. Whiskyn doftade inte så mycket (mest mineral och dammigt trä) och smaken var mest het och på tok för bitter, utan någon fruktighet. Whiskyn har dock kommit en välbehövlig bit på de här åren...
 
 
Ben Nevis 27yo
Sherry Butt 2381
Flaska 309/592, 57,5%abv.
Signatory
 
Doft: Utan vatten är den relativt stängd, även efter de här åren. Det är som att den fortfarande ligger och snoozar. Trots 27 år i fat så är destillerikaraktären fortfarande tydlig. Måste ha varit ett välanvänt fat detta. De torkade frukterna och kryddorna från sherryfatet ligger på halvvolym. Det där härliga gamla lädret fyller ut resten. Murrig julkaka med torkade fikon och blandade julkryddor. Allt är torrt och halvsömnigt. Med vatten och lite tid, kommer frukterna fram mer tillsammans med marsipan, creme brulée och mörk choklad. Vattnet blir som en go kopp kaffe för den här snoozaren och får den att piggna till. Frukterna kommer fram mer, whiskyn blir piggare och doften får en riktigt krämig och rund karaktär. Till slut kommer något som till slut tar huvudrollen i hela doften; sötsyrlig rabarberkompott med kardemumma! Shit vilken kul doft!
 
Smak: Den må ha legat och snoozat på doften men jävlar vilket morgonhumör den har! Den hugger till i munnen direkt, med stor alkoholhetta! Smaken är torr och lite (nässel)bitter. Destillerikaraktären ligger fortfarande i framkant tillsammans med en del torkad frukt från sherryn. Det är dock betydligt mer trä och kryddor än frukt. Vi snackar muskot, lite stjärnanis, överbryggt svart te, drivved m.m. Finishen har lite punchpralin. Med vatten och lite tid öppnar den helt klart upp sig. Smaken blir mjukare och fruktigare men håller sig fortfarande torr. Fruktigheten kommer i form av bokna röda äpplen och rabarberpaj. Fokuset ligger fortfarande på de kryddigare noterna av svart te, tobak och stjärnanis. Det där gamla lädret och bittra nässlorna är helt klart den röda tråden i smaken.
 
Avslutningsvis: En rätt intressant version av Ben Nevis. Utan vatten är den som mig på morgonen, dvs seg och aggressiv, men efter kaff… jag menar VATTEN, så blir den väldigt medgörlig. Detta är ingen saftig sherrybomb. Både doft och smak är torr utan sötma, vilket understryks ännu mer av den smått bittra tonen. Oftast är bitterheten i form av nässlor och överbryggt te, men ibland slår den åt kaffe. Den känns lite väl het utan vatten, och även om vatten öppnar den och gör den mer komplex, så tar det även bort lite av den där härliga intensiteten och skitigheten som jag kommit att älska hos Ben Nevis. Det behövs endast några få droppar vatten för att hitta balansen mellan destillerikaraktären och sherryfrukten. Det är förvånande hur hög alkoholhalt, men också hur mycket av destillatets karaktär som hänger kvar efter 27 år på fat. Att jämföra denna med Ben Nevis 5yo är en utmärkt demonstration på hur ”äldre” inte nödvändigtvis betyder ”bättre”. Om de vore två personer så är 5yo är full av energi och hoppar omkring på Hatebreed-konserter medan denna (även när han vaknat) helst sitter i favoritfåtöljen, sippar kaffe och lyssnar på Tom Waits. Faktum är att om den här whiskyn vore en låt så skulle den vara "Dirt in the ground" av Tom Waits, rå men samtidigt harmonisk på samma gång. Jag ångrar inte att jag köpte denna men det är inget jag kommer jaga rätt på fler av. Så länge du inte ätit något sött innan (för då känns den för torr och bitter) så går den en fin balansgång mellan bitter, kryddig och lagom söt frukt. Detta är verkligen en komplex whisky som fortfarande får mig att gilla den mer och mer för varje glas jag tar av den. Detta är faktiskt en av få flaskor som jag inte kommer hälla till ”slaskan”. Den kräver mycket tålamod och uppmärksamhet, men det är det som gör den så intressant. Nu är det över tre år sedan jag öppnade flaskan och den har inte mojnat av eller blivit platt. Tvärtom, den håller fortfarande på att komma igång…
 
VG-
***

Ben Nevis #2381

0 Läs mer >>
***
 
Här har vi en av mina absoluta favoriter bland standardwhiskys.
Jag och Bunnahabhain har egentligen haft en nära relation redan från början. När jag köpte min första "Bunna" så hade den en lite mer klassisk (aka gammeldags) design, vilket var en drivande faktor i köpet. När jag började kolla på Ralfys youtubekanal berättade han att Bunna 12yo var whiskyn som fick honom att få upp ögonen för whisky, så jag var ju tvungen att öppna min flaska direkt. Fastän jag bara var en liten noob som inte ens kunde uttala namnet på flaskan så gillade jag den direkt. Den var mjuk och fruktig, men framför allt nyanserad utan att vara avskräckande. På den tiden fanns det dessutom gott om myndig Bunna för riktigt humana priser så det var lätt att gör fler inköp trots att man levde på studiemedel.
 
Ett par år senare sitter jag på en bar i Port Ellen, Islay. Jag var på roadtrip i Skottland på egen hand. Dagen efter väntade besök på Ardbeg, Laphroaigh och mitt älskade Lagavulin. Tidigare under dagen hade jag mött ett sällskap från Danmark som skulle till Bruchladich för att hälsa på sitt fat. De hade föreslagit att jag skulle komma till pubben och ta ett par glas med dem under kvällen, och nu satt jag där, en öl och några pilgrimsmusslor in på kvällen. Jag har under kvällen lyckats redogöra för både min kärlek till både Lagavulin och Bunnahabhain, då två i sällskapet kommer tillbaka från baren. Den ena ställer ner ett glas framför mig på bordet och klappar mig på axeln. Jag tackar för glaset och tar en sipp. "Shit, this is fucking tasty!" säger jag (vi snackade engelska med varandra eftersom jag inte kan förstå danska om så min whiskysamling hängde på det), "What is it?". Dansken kollar förvånat på mig en sekund och flinar sedan. "Well It´s an Islay malt ofcourse, can you guess wich one?" Jag tittar ner i glaset som om det skulle ligga en ledtråd skvalpandes i botten. "Don´t think I´ve tasted this before, but if its below £100 I´m getting a bottle". Dansken flinar åter igen, klappar mig på axeln och säger "well didn´t you say you loved Bunna 12?". Resten av danskarna utbrister nått på danska och de höjer glasen i en skål. Jag skålar med dem samtidigt som jag tyst tackar den dämpade belysningen som döljer rodnaden i mitt fejs.
 
Första gången jag smakade Bunna 12yo visste jag att jag gillade den, men det var när jag fick prova den blint, på en bar i Port Ellen, som jag blev kär i den!
 
 
Bunnahabhain 12yo
Bourbon- och Sherry-fat.
46,3%
Officiell buteljering
 
Doft: Fyllig, rund och fruktig doft. Den har en väldigt ”gul doft”, dvs vi snackar honung, aprikoser, apelsinskal och en aning mandellikör. Efter 10minuter kommer mer röd frukt fram, typ fikon. Honungstonerna blir mörkare och det kommer en mild kryddighet. Framför allt börjar mandarinklyftor komma. Ibland får doften nästan vaniljblommiga inslag.
 
Smak: Mmmm, en rund och fyllig smak. Börjar söt innan kryddigheten kommer fram ordentligt. Vi snackar fortfarande honung och aprikoser, men det kommer lite mer exotisk frukt också, typ cantaloupmelon. Det kommer även lite strävare kryddor som nejlika och mandlar med skal. Det hänger kvar en lätt hint av Earl Gray, malt och mandlar på finishen. Whiskyn har en mjuk och stadig munkänsla, där alkoholen värmer utan att sticka.
 
Avslutningsvis: Detta är honung och gul frukt, lätt pudrade men sträva kryddor, i ett glas. Detta är definitionen av ett säkert kort och kan tävla med whiskys som är betydligt äldre och dyrare utan problem.
Vissa kallar detta för en sherrybomb, vilket jag verkligen inte håller med om. Det här är ett exempel på hur sherryfaten kan göra bourbonfatens gula, frächa frukt, lite mer orange, tropisk, och toppa det med honung. Sherryn färgar allt, utan att det tydligt smakar sherryfat.
Vissa säger att de hittar salta och maritima noter i denna, men jag gissar att de har kollat på etiketten för mycket. Det här är inte en saltstängt fiskare som röker pipa, detta är en sjöman som kommer hem med exotiska frukter och kryddor från sydostasien!
En sån här ska man alltid ha hemma i skåpet!
 
VG
***

Bunnahabhain 12yo

0 Läs mer >>
***
 
"När Symposions Thomas Kuuttanen besökte Isle of Arran för första gången fick han se att de hade rökiga sherryfat i lagerhusen. Då tände han på alla cylindrar. Han började direkt att tjata på destillerichef och exportchef om att skräddarsy en tungt rökig sherrybomb för Sverige, en Arran Extra Allt. En sådan whisky hade Arran aldrig kommit på tanken att buteljera och man kallade den skämtsamt för ”The Crazy Swede”. Whiskyn går alltjämt under det smeknamnet."
 
Så presenterar en av Sveriges största whiskytidningar sen här Whiskyn, vilket är synd. Det är synd eftersom det finns inget som gör mig så avtänd som sådant flamsigt PR-prat om hur "crazy" den här whiskyn är. Enligt historien så var Thomas där en mörk natt som var så stormig att färjorna ställdes in och Thomas blev fast på ön. Då fick han givetvis traska runt i lagerhusen och upptäkte de här helt galna faten och bara var tvungen att buteljera dem! Efter att ha hört den här storyn fick jag tillräckligt med avsmak för att vilja bojkotta whiskyn. Tack och lov påminde jag mig om att det är en maffig Arran för 549kr.... så jag köpte en flaska iaf. 
 
Whiskyn är ett exklusivt släpp för Sverige (genom importören Symposion) och ska, enligt utsago, buteljeras batchvis, 9500 för denna första batch. Whiskyn ska vara minst 7år och legat på Olorosofat. Jag gillade verkligen denna, men allt PR-dravel fick mig nästan att känna mig lite smutsig för att jag gillade den. Den är en del av Systembolagets fasta sortiment men jag köpte ändå 3 flaskor som jag gömde i whiskysamlingen, ifall kvaliten skulle sjunka eller priset gå upp i framtiden. Nåväl, du tvättar vi av oss den där kväljande PR-hinnan och kollar vad whiskyn faktiskt har att erbjuda...

 
 
Arran Sweden Exklusive
Heavily peated sherry casks
En av 9500 flaskor, 50%abv
Officiell buteljering
 

Doft: När flaskan var nyöppnad kände jag mest rök men inte så mycket torv. Nu när flaskan har fått banta lite så är det tvärt om (inte mig emot dock). Rökighet är absolut najs, men det är torven som har möjlighet att vara nyanserad och intressant. Jag hittar torkad röd frukt (röda äpplen speciellt), mäsk, multna höstlöv och apelsiner som är en eftermiddag från att få sina första mögelfläckar på skalet. Övermogen citrus över lag faktiskt. Doften har fokus på sherry-frukten, men genom en torvig lins.  Doften är len, utan någon som helst stickighet…. Jag hade nästan velat ha lite stick i näsan. Detta kommer tilltala sherrytorskarna mer än röksnortarna.

 

Smak: Mmmm, faktiskt en bra bit bättre än den redan trevliga doften. Smaken känns bastantare än doften faktiskt, lite mer attityd. Den till och med biter lite i tungan. Det är fortfarande sherryfrukten som står i centrum, men torven och, framför allt, röken blir tydligare av alkoholnaffset. Det är mycket som slåss om uppmärksamheten i början (körsbär, röda äpplen, dadlar, rök, kaffe m.m) men efter några sekunder ger den en mer tillrättalagd profil som släpper fram maltigheten, honung, och mandlar. Smaken för verkligen tankarna till sån där franska nougat med mandlar och körsbär i, men med en röktouch.

 

Avslutningsvis: Väldigt trevlig whisky! En perfekt vinterwhisky, och framför allt PRISVÄRD! Hög kvalitet på både sprit och fat. Sherryn får tyvärr röken att mojna av liiite för mycket, men det är ruggigt gott iaf. Den har stor sherry och tydlig rök, två saker som svenskarna gillar. Det var ett genidrag att buteljera denna på 50%, vilket ger mer kropp och bett till whiskyn. Detta är trots allt inte en whisky som man vill ska glida ner len som sammet. Visst klarar den att man skvätter i lite vatten, men den tjänar inte på det tycker jag. Det finns även en tydlig sötma som lyfter smaken och munkänslan ännu mer, men kommer inte uppskattas av alla gissar jag. Jag är en gottegris och jag gillar det som fan! För 549kr (typ 50 euro) så är detta en no-brainer. Det är ingen slump att denna valdes för den svenska marknaden. Om kommande buteljeringar håller denna klass kommer detta bli en whisky som årligen bunkras! Ett solsklart och starkt VG+ för min del men om priset skulle vara en del av ekvationen skulle detta vara ett solklart MVG. Det är möjligt att detta är bland det mest prisvärda som har gått i ett par skor…. Eller ja, som man kan köpa i Sverige iaf (jag kollar lustfyllt på dig Glen Garioch 15). Det är är inte crazy och galet, men det är riktigt god whisky, till ett huswhisky-pris. Fantastish!

 

VG+
***

Arran Sweden Exclusiv...

0 Läs mer >>
***
 
Det har varit sparsamt med Miyagikyo på bloggen (och livet i stort, förvisso) och det finns väll en anledning för det.
 
Jag vill inte vara den som är fast i det förflutna, men det är lite svårt att bli exhalterad över japanska buteljeringar nu för tiden, iaf för oss som drack japanskt innan 2010. Jag minns när Miyagikyo 15yo kostade en tusenlapp och att den kändes dyr när den nådde 1400kr flaskan. 2015 ersattes hela deras core range av denna, Miyagikyo NAS. Den har precis landat på Systembolaget för 849kr och det är ruggigt mycket för ung, kylfiltrerad core range-whisky med färgämnen. 
 
På sätt och vis kommer japansk whisky alltid vara lite provocerande i mina ögon, iaf som kategori. Både Nikkas och Suntorys whiskys håller en förvånandsvärd kvalitet och komplexitet, även i låg ålder, men de saknar intensitet. Varje gång jag dricker Miyagikyo, Yoichi, Hakushu eller Yamasaki imponeras jag över smakprofilen, men frustreras över hur sanslöst mycket bättre de hade varit om de bara hade mer kropp. Det blir lite som att titta på ett riktigt vackert fotografi, där allt är lite ur fokus. De är en lite hjälpande putt från att bli fantastiska. 
 
Den lite för lätta kroppen, tillsammans med lite för höga priser gör att jag sällan köper japansk whisky längre. Dock lyckades jag buda hem Miyagikyo NAS tillsammans med Yoichi NAS för ca 900kr, och bättre än så lär det väll aldrig bli?
 
 
Miyagikyo NAS
45% abv
Officiell Buteljering
 

Doft: Direkt känner man av fruktig elegans. Det känns både fruktigt och blommigt med en frisk spritsighet (tänk doftversionen av syrlig). Här luktar det honung, vaniljkräm, sötare citrus, hallonsylt och sådana där rosa fruktkolorna från Maoam. En liten kryddighet i botten. När jag var liten brukade min pappa köpa en kaka från vårt lokala bageri. Det var en kardemummakaka, stor som en tårtbåtten, med ett lager vaniljkräm och smörkräm i mitten, och uppe på kakan låg glasyr med bitar av kanderat apelsinskal på. Den här doften påminner mig om den kakan, fast med extra tungt på de sötsyrliga citrusskalen. Elegant, fruktigt och riktigt snyggt.

 

Smak: Vanilj, honung och frukt. Lite åt godishållet. Kryddorna och maltigheten kommer efter 4-5 sekunder. Frukten är frisk och har en betoning på (så klart) söt citrus, hallonbåtar och syrligt melongodis. Kryddorna är väldigt försiktiga men finns där i form av mandellikör, torkad ingefära och mjölkchoklad. Finishen är tyvärr i tunnaste laget och domineras främst av gröna vindruvor.

 

Avslutningsvis: Jag har en liten förkärlek för Miyagikyo. Det är ju Yoichi´s elegantare och fruktigare lillebror, som inte får samma uppmärksamhet som storebror. När jag jämför NASarna nu så måste jag dock, till min egen förvåning, säga att Yoichin är den intressantaste av de två. Den ökända japanska elegansen blir alltför snäll i Miyagikyo och märks extra tydligt på munkänslan. Allt som allt så säger jag som med Yoichi; den är helt klart värd att lägga 700kr på, men om man ska ha den återkommande i skåpet behöver den ligga under 500-lappen för att vara värd det. Allt som allt god dricka. Perfekt sommarwhisky när man kanske inte vill ha så tunga grejjer. Gillar man Auchentoshan eller typ klassiska Glenmorangie så kommer detta verkligen att imponera. Bra, men inte så spännande.

 

VG
***

Miyagikyo NAS

0 Läs mer >>
***
 
Yoichi kommer alltid ha en liten reserverad plats i mitt hjärta. Långt tillbaka i begynnelsen, typ 2008 eller nått, så var Yoichi 10yo den första flaska single malt jag någonsin köpte.
 
Yoichi är Nikkas första destilleri. Det är beläget uppe på Hokkaido, dvs Japans nordligaste ö, där klimatet är likt Skottlands. Man kokar lätt rökig sprit i direkteldade pannor vilket ger en whisky som är mer robust än systerdestilleriet Miyagikyo´s lätta, fruktiga och sherrylagrade stil. Dock betyder "robust" inte samma sak i Japan som i Skottland, och spriten är oftast lika snäll som typ en Balblair (enligt mig). Nog för att "intensitet" inte är samma sak som "kvalitet", men den första framhäver ändå den andra. Ska man förenkla det så tenderar Yoichi att ha en torrare och mer maritim stil med en aning sälta och svag rökighet, medan Miyagikyo har lenare, blommigare och fruktigare karaktär. Om jag inte misstar mig lägger Yoichi i regel pengarna på bourbonfat medan Miyagikyo kör en blandning av bourbon och sherry (med lite mizunara om man har tur). Nikkas whisky har över lag lite mer "balls" (läs "alkoholhalt") än Suntorys Yamasaki och Hakushu, dvs 45% kontra 43%, vilket endå ger Nikkas whiskys lite mer kropp och pondus.
 
Den här NAS-buteljeringen ersatte hela Yoichis core range 2015, eftersom tillgången helt enkelt inte kunde tillgodose efterfrågan på äldre whisky. Den har nyligen (åter igen) landat på Systembolaget för 849kr flaskan, ett pris som inte riktigt kännts rättfärdigat i mina ögon. Dock såg jag denna, tillsammans med sin motsvarighet från Miyagikyo, som jag budade hem för totalt ca 900kr. Jag har knappt köpt japansk whisky de senaste 5 åren så det var väll kanske dags ändå. Det var inte föränn jag höll flaskorna i handen som jag kände mig riktigt förväntansfull ändå!
 
 
Yoichi NAS
45% abv
Officiell buteljering
 

Doft: Det här doftar ju riktigt jävla bra! Doften är len och förvånansvärt komplex. Första tanken är ”blommig” tills jag inser att så egentligen inte är fallet. Det finns gott om aromatiska, friska noter, tex tydligt citron- och lime-zest men även koriander. Något som för tankarna till en burk med Earl Gray te också. Under detta finns en fruktigare bas av gula äpplen, vattenmelon, vit persika och blandade örter. Efter ett par sniff kommer det mer rostat, aromatiskt trä fram tillsammans med en mild rök. Efter halva glaset dyker det upp mer honung samtidigt som frukten blir sötare. Fuck va najs!

 

Smak: Oj, alkoholen känns som mer än 45%. Första intrycket är att detta handlar om ung sprit, typ 5-8år. Munkänslan är på den lättare sidan av medel och är inte lika fruktig som doften. Här blir rökigheten lite tydligare men framför allt kommer en känsla av mineral och sälta tillsammans med torra tränoter. Whiskyn känns fortfarande aromatisk med citronzest och koriander, men kan knappast beskrivas som oljig och fruktig. Har ni någonsin käkat insaltade citroner? Det är ett supergott tillbehör till fisk och skaldjur, och det är just de där salta citronerna som dyker upp i huvudet varje gång jag tar en sipp av denna. Tyvärr försvinner den väldigt snabbt på finishen och lämnar bara kvar en sträv örtighet på tungan.

 

Avslutningsvis: Har ni någonsin suttit på en stenig strand med frisk vind så att stänket från vågorna träffar ansiktet? Ni sitter på en drivvedsstock som spolat upp av vågorna och öppnar upp foliepaketet som ni precis tagit ur askan. Däri ligger en helgrillad fisk som ångats tillsammans med citron och örter. Medans ni äter letar sig rökslingorna från den nästan helt utbrunna brasan sig fram tillsammans med doften från drivveden och havet… jag har aldrig gjort det där, men det är precis vad den här whiskyn försöker lura mig att jag gör!... eller ja, allt det där, förutom själva fisken då... detta luktar inte fisk. Det här är ruggigt bra för att vara ung(?) NAS-whisky och i ärlighetens namn har jag inte något problem med att betala 700 spänn för denna, iaf nån enstaka gång. Om jag ska se till att ha den här ståendes i skåpet på daglig basis så skulle den dock behöva gå ner till 500-lappen. Som vanligt när det kommer till japansk whisky, är doften den absolut bästa delen av upplevelsen. Det är spännande, det är välkomponerat och det är komplext, men det är även (som oftast med japansk whisky) väldigt elegant, om ni förstår vad jag menar. Detta är en fantastisk sommarwhisky, men man saknar fyllighet och munkänsla.

 

VG
***

Yoichi NAS

0 Läs mer >>
***
 
Jamen vafan, vi fortsätter med mer av det goda. Detta är en ung Ben Nevis från den självständiga buteljeraren Adelphi. Adelphi är en buteljerare med gott rykte om sig, vilket är anledningen att jag köpte denna, trots att den kostade ca 1000kr per flaska, vilket ändå måste ses som lite i det grövsta laget för en 5-åring. Ben Nevis brukar vara ruggigt fint i sherryfat och färgen hymlar inte med att det är i ett sherryfat man hittat denna.
 
Hela grejjen med unga, starka, sherrydominerade whiskys har blivit vanligare på senare år. Aberlour var inte först med det, men det var deras A´bunadh-buteljering som verkligen gjorde den stilen av sherrybomb populär, om man frågar mig. Idag känns det som att varannat, eller ja kanske var tredje, destilleri har en "egen A´bunadh". Det är för övrigt en stil som verkligen går hem i Sverige, vilket tex High Coast kan vittna om när de har svårt att tillgodose efterfrågan på sin Berg.
 
Nåväl, för att komma tillbaka till min poäng.... fuck, nu har jag tappat den. Äh, vad sägs om att jag tar en sipp till och klottrar ner lite smaknoter ist?
 
 
Ben Nevis 5yo
Sherry Butt #10711
En av 622 flaskor, 61,3% abv.
Buteljerad av Adelphi
 

Doft: Stor, maffig och fruktig. Det bränner till ordentligt i näsan! Det är svårt att hitta några närmare nyanser innan man droppat i vatten. Vattnet öppnar upp doften och gör den hanterbar xD. Till att börja med kommer drivor av mjölkchoklad tillsammans med russin, fikonmarmelad och lite hasselnötter. Det finns stora inslag av bakade mejerier och kanel, som får mig att tänka på kalvdans, men en mer mainstream referens kanske skulle vara creme brulee. Fortfarande ruggigt livlig och vital. Det känns att det är ung sprit, men den är inte omogen. Frukten känns syltig på nått sätt. Doften har även sin beskärda del av eukalyptus. Dock är det först efter 20-30min som det blir riktigt intressant, när umamin börjar komma. Den ger ett större djup som kompletterar frukten på ett väldigt najs sätt. Tankarna går mot soja eller grillad svamp. Ben Nevis-funken är inte så tydlig som jag hoppats, utan tonas ner mycket av sherryfatet.

 

Smak: Det bränner ordentligt. Sherryfrukten och rostat kaffe är allt som känns innan vattnet åker i. Denna klarar mycket vatten och känns fortfarande ung och livlig. Den känns ljusare i karaktären än doften. Ljusare fruktinslag i stil med färska fikon och björnbär. Efter några sekunder i munnen kommer dock mjölkchokladen igen tillsammans med kardemumma och en mjuk nötighet som för tankarna till valnötter. Tråkigt nog har inte smaken samma umami som doften. Superfint ändå!

 

Avslutningsvis: Abunnadh har inget att sätta emot detta! Enastående whisky om man frågar mig! Ben Nevis borde ha en 5yo sherryskrikare i sin core-range. Den här burdusa, kraftiga destillerikaraktären kan vara sjukt rolig när den är ung (och inte heter Glencoe) och den funkar så jävla bra med sherryfat! Den är fyllig, oljig, bråkig, kryddig, fruktig, förvånansvärt balanserad mellan rådestillat och fat, men framför allt är den intensiv! Jag är faktiskt beredd att kalla denna för den bästa ”Abunnadh-buteljeringen” (fatstark sherryvrålare kring 6yo) jag någonsin druckit, iaf i drickandes stund. "Men hallå där din jävla shomme!" hör jag dig skrika till skärmen, "om den är det bästa du druckit i kategorin, varför gav du t.ex Teapot Dram högre betyg då?". Jag står fast vid att Ben Nevis är bättre (fast vissa fat av Kavalan Solist Sherry är millimeter efter), men jag uppskattade nog själva kategorin mer då än jag gör nu. Som jag sagt tidigare så behöver Ben Nevis destillat tid att mogna eller aktiva fat för att kompensera för låg ålder, och jävlar vad fatet har gjort ett bra jobb med den här! Jag är innerligt glad att jag har en flaska kvar av denna! Detta är precis vad du vill ha en septemberkväll när regnet slår på andra sidan tältduken! Ben Nevis borde byta ut sin Coire Leis mot en ung sherrybomb!

 

VG+
***

Ben Nevis #10711

0 Läs mer >>
***
 
Dags att återvända till ett av mina absoluta favoritdestillreier, Ben Nevis!
Jag har ju ändå hunnit recenserat ett gäng Ben Nevisar på bloggen, men märkligt nog har jag aldrig recenserat deras 10yo.
 
"Det är insidan som räknas" är vad de flesta Ben Nevis-fans numera får påminna sig. Tidigare hade deras standard 10yo samma stil som deras officiella single casks (tex #590, #587 och #596), tills de 2021 designade om ettiketterna till de (ska vi kalla dem "stilrena") ettiketterna de har idag. Jag var ett stort fan av den gamla designen. Jag förstår att de förmodligen ville ha en modernare look och inte se "förlegade" ut, men jag tycker ärligt talat att den nya designen är ganska hemsk. Det är mycket deadspace på ettiketten och den simpla stensilen av berget påminner mer om en app-ikon än något annat. Framför allt kan jag irritera mig på att de inte bara finner det nödvändigt att skriva "From the highest water source in Scotland", utan även bemödar sig att skiva ut höjden (i både meter och fot). Skottarna tycks benägna om att använda sådan lat marknadsföring som t,ex "nordligaste distilleri", "sydligaste i highlands", "högst belägna" m.m. Man ska vara mest av någonting helt enkelt. Det känns som en barnslig pissing contest som inte spelar någon roll i praktiken.Samtidigt som man förnyade designen så passade man på att lägga till en NAS till sin core range, Ben Nevis Coire Leis.
Samtidigt som jag inte gillar det nya utseendet så intalar jag mig själv att det iaf är ett tecken på något bra. Som tidigare nämnt så tycks inte ägarna Nikka ha nämnvärt intresse att satsa på Ben Nevis som single malt, men den nya designen, samt tillskottet av Coire Leis, tyder förhoppningsvis på att man vill satsa lite mer och dra mer uppmärksamhet till destilleriet.
 
Whiskyn är lagrad i en blandning av bourbonfat, sherryfat och vinfat, buteljerad på 46% och är varken kylfiltrerad eller färgad.
Tidigt i whiskykarriären blev jag rätt avskräckt av denna, men nu är den en av mina favoriter. Destilleriet har en härligt robust skitighet i form av mossa/nässlor och läder. Deras 10yo är, för mig, typisk i sin blandning av apelsinskal, kaffe, nötighet, nässlor och läder, men detta är första flaskan sedan re-brandingen. Jag hoppas att den är sig lik.
Tyvärr är det en ganska otacksam whisky att älska eftersom destilleriet inte buteljerar så mycket som single malt. Detta gör att Ben Nevis, likt Springbank, tycks otillgänglig majoriteten av tiden och dycker upp till och från när en ny batch buteljeras. Dessutom tenderar den att vara dyr för sin ålder. Faktum är att det är den dyraste basic 10yo jag kan komma på... även om Springbank absolut spelar i samma liga. Både Springbank 10yo och Ben Nevis 10yo är pålitliga, karaktärsfulla, fylliga och härligt skitiga whiskys, och jag misstänker att det finns en rätt stor overlap hos deras fans. Nå väl, jag känner att detta blev en aningen negativ inledning, men det blir lätt så när förändringar sker med en av ens favoritprodukter. Skit samma, jag ser fram emot att få dricka lite Ben Nevis nu!
 
 
Ben Nevis 10yo
46% abv
Officiell Buteljering
 

Doft: Jupp, detta är så bekant när man sätter näsan mot glaset. Direkt hoppar det fram ljunghonung, ingefära, läder och lite go highland-funk! Detta är Ben Nevis! Bourbonfaten ger vanilj och lite gräddkola, men det märks att det finns fruktiga fat med i mixen också. Jag känner inte sherryn lika tydligt som jag minns från de äldre utgåvorna, men de bidrar onekligen med lite torkad frukt, apelsinskal och sköna nötiga influenser (typ noguat, vilket jag ofta hittar i Ben Nevis). Jag har tametusan noll koll på vad de använder för vinfat i blandningen men antingen är det ytterst lite rödvinsfat eller vin gjort på gröna druvor (det sistnämnda känns mer troligt i mitt huvud). Vissa dagar tycker jag mig hitta lite ädelröta (botrytis) i doften, som om det hade funnits Sauternes eller liknande i mixen, men det är endast vilda spekulationer från mig. Jag hittar iaf gul frukt i stil med aprikoser, men även grapefrukt. Som pricken över I:et kommer den där oslipade funken från destillatet, som ligger lite åt det svavliga hållet. Framför allt bidrar den med den där gröna noten som ibland yttrar sig som mossa, men i detta fall, mer som nässlor och läder. Det finns definitivt blommiga inslag här som dyker upp med jämna mellanrum. Juste… lite mer honung uppe på allt detta också.

 

Smak: Smaken är en blandning av sötma och bitterhet. Åter igen, det finns mycket honung här. De där gröna nässlorna blir tydligare och den där funken drar riktigt nära svavel-territorium här. Givetvis hänger den gula/orangea frukten från doften kvar men lägger sig lite längre bak, till fördel för nässlorna, kaffe, lite ektanniner och choklad. Finishen hänger kvar en hyffsad stund, med fokus på ektanniner och choklad.

 

Avslutningsvis: Denna buteljering har mindre sherryinfluenser än jag minns från de äldre utgåvorna men å andra sidan får man räkna med variationer från batch till batch. Whiskyn är förvånandsvärt komplex för en 10åring och har både fyllighet och karaktär. Jag kan fatta att detta kostar 859kr på Systembolaget, för jag tycker att den tävlar med många i den prisklassen, trots att den förmodligen är 5 år yngre i de flesta fall. Hade den kostat 599kr hade jag säkrat upp med en låda så jag alltid har mellan släppen, men inte i detta fall. Glen Garioch 12yo kan absolut tävla med denna i kvalitet, vilket gör den betydligt mer prisvärd för sina 599kr. Men när allt kommer till kritan så är detta en maffig och komplex whisky med massor av karaktär. Det blir aldrig mesigt eller tråkigt och det är värt att betala för. Jag ser oftast till att alltid ha en flaska av Ben Nevis 10yo hemma, men de självständiga buteljerarna kan ofta erbjuda intressantare fat av Ben Nevis för en liknande peng. Jag gillar verkligen Ben Nevis 10yo men blir lite frustrerad över att jag behöver vända mig till självständiga buteljerare för variation och högre ålder. När destilleriet ändå gjorde en rebrand så önskar man att de skulle ha introducerat en 15yo och en 18yo också.... och vem vet, kanske bjuda på en cask strength-buteljering per år (typ som GlenDronach eller Laphroaig). Nu när Nikka kommer applicera de striktare reglerna för japansk whisky så önskar man ju att de skulle låta mer av whiskyn från Ben Nevis stanna i Skottland och ge möjlighet att bygga ut deras single malt core range så att den består av mer än en NAS och en 10yo.
Nåväl, för att ta mig ur det här frustrerade sidospåret jag alltid hamnar i när jag snackar Ben Nevis... det här är gott! Det är bra skit. Det finns en anledning att jag fastnat för Ben Nevis och deras 10yo demonstrerar detta väl nog. Jämför inte prislappen med whiskyns ålder, utan med hur den smakar... och försök att inte bry dig om den nya hemska designen. Designen är ful, destilleriet är fult, core rangen är liten, åldern är vid lägstaribban och priset är kaxigt.... men det är fortfarande jävligt gott.

 

 VG
***

Ben Nevis 10yo

0 Läs mer >>
***
 
Som jag tidigare nämnt så är Ledaig inte ett destilleri, utan namnet på den rökiga whiskyn från Tobermory. Jag har länge varit en förespråkare för Ledaig 10yo, och rekommenderar gärna denna till folk som vill ha förslag på rökig whisky. Ralfy, typ the OG av whiskytubers, utsåg Ledaig 10yo till sin "Whisky of the Year" i början av året, vilket gav mig lust att öppna en flaska. Efter att ha sippat på denna, till och från under ett halvår, så känns det som att det är på sin plats med en recension.
 
Vissa brukar beskriva Ledaig som ett fullvärdigt (om än lite mildare) substitut till Islay-destillerierna, medan andra menar att Ledaig saknar den charmiga rökkaraktären som bara Islay har. Det är då jag tycker att det är fantastiskt kul att vifta med viktigpetterfingret och påpeka attTobermory (som delar ägare med bl,a Bunnahabhain) tar sin rökmalt från Port Ellen Maltings på Islay. Dock kan jag fatta vad folk menar. Deras 10yo är inte en rökbomb på samma sätt som Islayrökarnas motsvarigheter, dock tycks detta vara "by design". Ledaig kan vara lika rökigt som Islay-rökarna (vilket tex deras 13yo bevisat) men bara för att man KAN betyder inte att man VILL. Ledaig är inte Ardbeg eller Laphroaigh etc, och borde således inte försöka vara det heller.
 
 
 
Ledaig 10yo
46,3% abv,
Officiell Buteljering.
 

Doft: Det första som möter näsan är en tydlig torvighet, men kanske inte lika mycket rök. Ta en eller två sniffar till så kommer snabbt en tydlig fruktighet fram. Sådana riktigt mogna conferans-päron och nektariner kommer med en rejäl dos vanilj. Torven ligger över med en najs jordighet tillsammans med avvägda mängder vitpeppar, rostade nötter och mörk choklad. Dock är det frukten från bourbonfaten som är basen i doften och torven ligger som en najs topping.

 

Smak: Whiskyn känns balanserad, vilket kommer vara ett ledord här. Alkoholen värmer utan att stickas. Torven och frukten samsas med varandra på ett fint sätt. Likt doften så är inslagen från bourbonfaten väldigt tydliga, i form av päron, apelsin och nektarin. Torven känns mer maritim här och ger känslan av jord, hö men också lite mineraliska noter. Whiskyn har en medelstor finish som lämnar en kalkig känsla i munnen.

 

Avslutningsvis: Detta är en tydligt rökig whisky, men jag vill argumentera att den inte är en röksmocka som Islay-destillerierna kan vara. Detta är fint avstämt och ordet ”balans” går som en röd tråd genom allt. Jag gillar verkligen rökighet i whisky. Det ger en uppsättning komplexa dofter och smaker som verkligen tilltalar mig, men jag vill inte att det ska vara det enda i en whisky. Om vi ska vara flummiga en stund så tänk på torv/rökighet som choklad. Det är awesome men kan bli lite tråkigt bara för sig själv. I den här metaforen så kan jag uppleva tex Octamore som chokladglass med browniebitar i och chokladsås uppe på, det blir bara mycket av samma. Ledaig 10yo, i det här fallet, är najs vaniljglass med lite skivad frukt och alltihop toppas av chokladsås. Torven får gärna vara en kompletterande faktor för mig som inte bara tar över allt annat. Det ska ge nyans till en redan bra bas och det tycker jag att Ledaig 10yo gör bättre än många Islaydestillerier. För 545kr (på Systembolaget) så tycker jag inte att detta är något att bråka om. Helt klart ett värt köp. Fortfarande inget för den som är rädd för rök, men kanske snarare ett nästa steg för den som kom in i whisky via röksmockorna och nu kan gå vidare till att upptäcka att det kan få finnas mer än rök i en whisky. Hatten av till Ledaig 10. En, enligt mig, underskattad rökare från innre Hebriderna.

 

VG
***

Ledaig 10yo

0 Läs mer >>
***
 
Nu var det tamefan ett tag sedan jag öppnade en GlenDronach, speciellt en single cask.
Detta är en single cask som är buteljerad speciellt för butiken Royal Mile Whiskies. Som namnet så diskret skvallrar om så ligger denna whiskyförsäljare på the Royal Mile, som leder ner från Edingburgh Castle. Jag vill minnas att jag bode i Glasgow när denna buteljering släptes, och att jag, direkt efter jobbet, sket i middag och satte mig på bussen in till Edingburgh för att kuta och köpa två flaskor av denna. Ack, det var en enklare tid med simplare prioriteringar....
Detta är whisky från 1994, vilket tycks vara den mest förbisedda årgången för GlenDronach. Under tiden när deras single casks fanns tillgängliga (för priser som inte krävde att man valde bort hemförsäkringen) så tycktes utbudet näst intill översaturerat med fat från just 1994. Tillgängligheten, tillsammans med hypen av 1993orna, gjorde att 1994orna sågs som mindre sexiga. Man kunde se folk på sociala medier som ville köpa GlenDronach single casks på andrahandsmarknaden, men som specificerade att fat från 1994 inte var av intresse.
 
Nog för att 1993 tycks ha varit en magisk årgång för GlenDronach, men det finns gott om fantastiska fat från 1994, #54 och #3400 är två exempel. Nåväl, min tillit till herrarna på Royal Mile Whiskies var hög, så jag skyndade som sagt efter två flaskor. Det är dock inte förän ett par veckor sedan, åtta år senare i en slaskig Umeå-förort som jag faktiskt öppnar whiskyn för första gången. Var den värd väntan tro?
 
 
Glendronach 18yo
PX Puncheon #311
Flaska 226/671, 51,6% abv.
Officiell buteljering
 
Doft: Gött! Som vanlig är det en tjock och välgödd doft som breder ut sig i näsan. Den är en blandning av kladdig frukt, kryddigt trä och läder. Det finns även en hint av arrak i doften, speciellt innan den fått lufta ordentligt. Första tanken är hur detta känns som en oskitig och mer godisaktig version av nån Ben Nevis single cask (har nog mer att göra med fatet än spriten dock). Doften känns inte stickig över huvudtaget, bara varm och murrig.
 
Smak: Det är som alltid med PX-lagrad GlenDronach, här snackar vi godis. Inte bara att det är gott utan den söta kladdiga fruktigheten går till attack. Karamelliserat socker och knäck, kommer tillsammans med inlagda päron, honeycomb, fikonmarmelad, geléhallon, och chokladtäkta dadlar. Alla dessa grejjer gosar runt i munnen medan kryddigheten håller sig i bakgrunden. På finishen kommer dock bitter mörk choklad, blandade julkryddor och en god portion av gamla trämöbler (både gammalt trä och lite läder. Det finns lite milda tanniner på tungan som för tankarna till svart te också.
 
Avslutningsvis: Detta är absolut en whisky för sockerråttor som jag själv. Det här skulle funka fantastiskt med en bit mjölkchoklad, men med svart kaffe eller riktigt mörk choklad blir den nästan för likörig. Iom PX-faten så är detta en godisbomb, med fokus på söt frukt och karamelliserat socker, och kryddorna nyanserar lite i bakgrunden. Detta är en whisky som funkar riktigt fint till en dessert, eller som kanske till och med gör desserten överflödig. Som alla myndiga single casks från GlenDronach så är det faten som dominerar, men jag älskar det. Jämfört med GlenDronachs single cask-serie i övrigt så är 18år relativt ungt, men som jag nämnt nån gång tidigare så tycker jag att 18-21 år är det bästa åldersspannet för GlenDronach. Det här är maffigt, fruktigt och supergott i mina ögon, samtidigt som jag kan tänka mig att t.ex David Tjeder skulle rynka på näsan åt denna. Hade den varit lite skitig också så hade detta utan tvekan blivit ett MVG.
 
VG
***

GlenDronach #311

0 Läs mer >>
***
 
Vi fortsätter med Arrans core range. Nu är det ett par månader sedan jag recenserade Arran 10yo, som absolut gjorde bra ifrån sig. Faktum är att Arran 10yo nyligen vann OSWA´s (Online Scotch Whisky Awards)"Best Single Malt Scotch Whisky" OCH "Best Entry Level Single Malt". OSWA är en collaberation av WhiskyTubers (grundat av Roy på Aqvavitae och Ralfy) och baseras på whiskycomunityts röster, vilket gör dem till de utmärkelser jag tar på störst allvar.
Med så fina utmärkelser på Arrans 10yo kan man inte låta bli att bli ivrig på nästa steg i deras core range, 18-åringen.
 
Whiskyn är lagrad på både bourbonfat och sherryfat, även om färgen försöker kamouflera den som en sherrybomb. Jag tror att Arran har lyckats med något svårt med sin 18yo, nämligen att tilltala kunder med olika smak. Jag, om någon, kan representera team "sherrybombsälskare" och jag älskar de tydliga, men inte överväldigande, sherryinfluenserna. Roy på youtubekanalen "Aqvavitae" däremot, lovordade denna väldigt varmt och det är en man som älskardestillatdominerad whisky lagrad på refill bourbonbarrels mer än nått annat. Jag känner att Arran kan ha lyckats träffa det minimala gränsland där team bourbon och team sherry överlappar varandra.
 
 
 
Arran 18yo
Bourbon- och Sherry-fat
46% abv.
Officiell Buteljering
 

Doft: Mmmm. Doften är mjuk, fruktig och elegant, utan att vara tunn. Röda äpplen rullar fram i drivor och initialt får jag starka Glengoyne 21yo-vibbar av denna. Det finns en viss ekighet och fin kryddighet här också, men utan att bli sträv på något sätt. Lite ananas och fin marsipan kommer i vågor emellanåt. Efter en stund i glaset kommer mer vanilj fram tillsammans med Haribos söta kastanjer.

 

Smak: Smaken har en medelfyllig munkänsla. Den är fortfarande väldigt len och glider omkring som sammet på tungan. Söt och fruktig men frukten går lika mycket åt godishållet som färsk frukt. Likt doften är det huvudsakligen röda äpplen som dominerar, men det finns en riktigt trevlig not av söt lakrits (utan bitterheten) i bakgrunden.

 

Avslutningsvis: Arran 18yo är ett fantastiskt exempel på en elegant, mogen och harmonisk (bourbon- och) sherrylagring. Den är ingen sherrybomb utan håller en elegantare stil. Trots att den är både yngre och har bourbonfat, så kan jag inte dricka denna utan att jämföra med den gamla trotjänaren Glengoyne 21yo. Jag minns när Glengoyne 21yo kostade 799kr på Systembolaget. Nu kostar den 170£ på deras hemsida vilket är chockerande mycket. Arran säljer sin 18yo på sin hemsida för 70£ och jag vill argumentera för att Arran 18yo är bättre, och dessutom 100£ billigare!?! Så fort jag får en fast inkomst igen blir det till att stocka upp på denna... och jag stockar inte upp, men en eller ett par flaskor är väll kul att ha extra.Galet prisvärd jämfört med det mesta ute på marknaden, och som jag sa i ett tidigare inlägg; vi gillar Arran, det är bara en fråga om man vet det än eller inte.

 

VG+
***

Arran 18yo

0 Läs mer >>
***
 
Jag tror bestämt att det här är andra Glen Garioch som jag resencerar. När Jag resencerade deras 15yo 2019 så hade jag endast smakat en handfull av deras whiskys, men nu har de snabbt seglat upp till en av mina absoluta favoriter! Glen Garioch gört helt underbar whisky, men de flesta har inte insett det än, vilket gör dem riktigt prisvärda!
 
Till exempel kostar deras helt underbara 15yo endast 462kr (45,50 euro) på Bordershop i Tyskland. Som jag skrev i tidigare inlägg så bedömmer jag 800kr vara ett kap, men 462kr (!!!!!!), det är fan löjligt! I princip gratis! På samma butik får man just nu dessutom en liters-flaska av denna Glen Garioch 12yo för 326kr (32 euro)! Det känns riktigt jävla förelämpande när man ser vad Macallan, Fettercairn, Royal Brackla m.fl. går för. 12yo tenderar att få lite oförtjänt dåligt rykte eftersom den, tack vare design och pris, lätt köps som souvenir av ovana whiskydrickare eller avfärdas av mer erfarna whiskydrickare som "billig souvenirwhisky".
 
När jag först smakade Glen Garioch 12yo tyckte jag inte om den. Den kändes för bråkig och opolerad för min smak och jag blev nog lite avskräckt. Nu är det alltså dags att ge den en ny chans. Tidigare erfarenheter kombinerat med ett betyg av 82p på Whiskybase lämnade ju en sur skepticism i sinnet, men som Roy på Aqvavitae brukar säga, "never say `I dont like`".
Whiskyn har lagrats på en kombination av bourbonfat och sherryfat, vilket kan vara najs men jag tenderar att föredra antingen eller. Den är, som all Glen Garioch´s whisky, på (minst) 48%, ofärgad och okylfiltrerad (som musik för öronen). Som en fotnot kan nämnas att jag älskar deras design, dvs en korttjock flaska (a´la romstyle-isch) samt ettikett och kartong i mossgrönt och naturligt brunaktigt papper/kartong. Det enda som sticker i ögonen lite är deras användning av hundraelva olika typsnitt, men jag förlåter dem.
 
 
Glen Garioch 12yo
Bourbon och Sherry-lagrad
48% abv
Officiell buteljering
 

Doft: En medelfyllig doft med tydliga men välbalanserade sherrynoter. Den har den där fina noten av nyoljat trä som jag älskar. Doften är väldigt välbalanserad i mitt tycke. Den har en blandning av sherryfrukt, kryddiga fatnoter och en friskare, vaniljigare not från bourbonfaten. Doften har även något nötigt, och ibland nästan lite läder. Väldigt trevlig doft som har många kategorier men som kan vara lite svår att peka ut konkreta noter i. Efter att den fått andas 15-20min i glaset kommer verkligen de sötare fruktnoterna fram. Riktigt smarrigt!

 

Smak: Sherryn tar lite större plats på smaken. Det är färska fikon, hallon och söt citrus som blandas med valnötter, kardemumma, lite fänkålsfrö, nysågat trä och en hint av läder. Bourbonfaten ligger som en bas men det är huvudsakligen sherryfaten som formar karaktären. Vissa dagar kommer mer gul frukt fram, i form av ananas och till och med mango. Det är spännande hur den har noter av kryddor, röd frukt, gul frukt, nötter och ibland läder, och hur de olika delarna är olika framträdande mellan glasen. Ju mer man smakar på den, desto fler nyanser hittar man. Finishen är ganska vaxig, torr och tyvärr rätt ointressant.

 

Avslutningsvis: Denna är mer en ”allarounder” än Highland Park om man frågar mig. Visst den har ingen rökighet men annars tycker jag att den tametusan har allt. Jag fattar varför detta inte tilltalar alla, speciellt nybörjare. Det kan krävas lite erfarenhet innan man hittar alla nyanser och är man ny kanske man hellre tar en enklare malt med tydligare ”hook-flavours”, som sherrystinna Macallan 12yo eller bourbonsköna Arran 10yo. I mina ögon är detta en anmärkningsvärd komplex ”baswhisky”. Den har många nyanser och har även en mer gedigen presentation än de flesta. Detta känns onekligen som ett lugnare förstadium till den FANTASTISKA Glen Garioch 15yo. Komplex karaktär, gedigen presentation och snygg, klassisk design. Glen Garioch 12yo gör onekligen mycket rätt i mina ögon. Här är det ingen tvekan om betyget och jag rekommenderar den verkligen! Mer "bang for the buck" blir det nästan inte!

 

VG
***

Glen Garioch 12yo