0 Läs mer >>
***
 
Eminente är en Kubansk rom, vars 7-åring finns stadigt tillgänglig på Systembolaget. Detta är deras Limiterade(?) 10-åriga release som fanns på Systembolagets tillfälliga sortiment.
 
Jag vet inte mycket om Kubansk rom och det jag vet har jag lärt mig från Steve. Som jag förstår det så gör de, i regel, en lättare typ av rom som behöver ett särskillt tillstånd från staten om de ska buteljera över 40-41% abv (dvs i regel låg alkoholhalt). 
Så, varför skulle jag få för mig att köpa något som, mest troligt, är lätt och alkoholsvagt, när jag vanligtvis föredrar kraftig, alkoholstark rom? Well well, låt mig förklara hur min hjärna funkar....
 
Jag satt och kollade runt på Systembolagets hemsida för malternatives och snubblade över Eminente 7yo som hade en fasligt snygg flaska. När jag ska hitta något nytt att testa nu för tiden så letar jag gärna upp en snygg produkt (snälla döm mig inte alltför hårt) och kollar sedan upp recensioner på dem. Verkar det gott eller kul så är chansen stor att jag köper en flaska. När jag såg Eminente så kollade jag efter reviews på youtube, och en av de få jag hittade var av Steve the Barman´s video. Jag gillar Steve, så jag slängde mina hårt förvärvade 550-ish kronor på Systembolaget för att se om Steve hade rätt. Jag gillade den faktiskt så pass att den har varit på min "permashelf" (dvs jag har den alltid hemma) sedan dess. När denna dök upp för typ 300kr mer så kändes det som ett rätt enkelt köp. Skillnaden mellan denna och 7-åringen är, förutom åldern givetvis, att denna har "french oak" i lagringen. Det skulle kunna vara nya fat av fransk ek, men jag utgår från att det handlar om cognac/brandy-fat. Normalt sett så gillar jag inte vad cognacsfat gör med whisky, men jag har märkt att det KAN funka riktigt fint för rom.
 
Det är svårt att se på bilden nedan, men etiketten har en bild på Kuba, där man har gjort om ön till en krokodil. Således har även flaskan fått texturen av krokodilskinn. Ett perfekt exempel på en flaska som är så dekorerad att jag vanligtvis misstänker att man kompenserar för ett halvdant innehåll.
 
 
Eminente 10yo
French oak finish
43,5% abv
Officiell buteljering
 
Doft: Den har en doft som är på den lättare halvan av spektrat. Det finns tydliga inslag av körsbär, torkad papaya, salt caramell och riktigt tydlig mörk choklad. I bakgrunden ligger inslag av valnötter och mahogny-trä. Jag tror att den finns lite spår av kaffe här också.
 
Smak: Smaken är lätt till medelfyllig. Munkänslan är inte oljig men den är otroligt rund. Först kommer fruktigheten, med mer körsbär och torkad ananas. Sen kommer chokladen, som ligger mer åt mjölkchoklad nu, tillsammans med vaniljfudge. På finishen kommer det som folk beskriver som tobak. Nog kan det spela lite i piptobaks-ligan men jag vill nog mer beskriva det som ett träigt, aromatiskt svart te. Här kommer även lite mer hetta från alkoholen än tidigare, faktum är att det känns som mer än 43,5%. I regel hittar jag inte det där mysiga mahognyträet, även om det har dykt upp ett fåtal kvällar. Den saknar den där tunga arrack-karaktären som många rom kan ha.
 
Avslutningsvis: Asså det här är så himla fint! Gillar man äldre, sherrylagrade whiskys så ligger detta väldigt nära i profil, för en spottstyvel av priset! Det känns ändå ganska anmärkningsvärt med tanke på att det inte finns några sherryfat i mixen. Jag önskar bara att den hade en oljigare munkänsla. I min mun så är detta absolut ett steg upp från deras vanliga 7yo. Den är mörkare och mer mogen än 7-åringen som är mer fruktig och livlig. Just att den är så lätt och mjuk i karaktären gör att den känns mycket elegantare än de flesta andra rommer jag har smakat. Detta är definitivt en sipping-rom och inte en drinkingrediens. Dock hade jag väldigt gärna sett att den var lite oligare och kanske buteljerad på 46-48%. 
Det är så otroligt lätt att sitta och sippa på denna och fantisera sig bort till en kubansk uteservering. Där hade jag vilja sitta med en cuban coffee, ett glas Eminente 10yo, en cigarill i mungipan och en halvsliten hatt på huvudet.... ja ni vet, alla de där klyschorna om Kuba som skandinavier vill ska vara sanna! Om/när denna kommer tillbaka till Systembolaget blir det att köpa ett par flaskor till. Nu om ni ursäktar mig, måste jag spela lite mer Rodrigo Amarante och sippa vidare på denna i lugn och ro.
 
VG
***

Eminente 10yo

0 Läs mer >>
***
 
Något har hänt sedan jag provade en Balblair senast. De har bytt design på flaskorna och har gått från årgångarna till vanliga åldersangivelser... förvisso hände det för länge sedan, men det var ett tag sedan jag drack Balblair, ok?
 
Eftersom Balblair inte längre säljs i Sverige så fick jag passa på att köpa den här på färgan när vi for till Finland förra sommaren. Jag tror jag betalade 890-something something för den här 1-liters flaskan. Jag var faktiskt ute efter en Redbreast 12yo, men eftersom den var slut så fick det bli en sån här ist. Faktum är att priset matchar Redbreast 12yo rätt bra, och då är detta en 1-liters flaska på 46% ist för Redbreast´s 70cl på 40%.
 
Whiskyn är lagrad på bourbonfat med en finish på first fill spanska sherryfat. Det säger ju inte jättemycket, men jag utgår från att vi snackar nått år (om ens det) på oloroso-butts. Balblair är ett relativt lätt och elegant destillat så jag är faktiskt glad att whiskyn bara har fått en finish på sherryfat och inte hela 15 år, för jag tror faktiskt att faten skulle totalt putta av destillatet från scenen då.
 
 
Balblair 15yo
Sherrycask finish
46% abv
Officiell buteljering
 
Doft: Som alltid med Balblair som doftar detta lent och elegant. Doften är verkligen inget som hoppar upp och skriker, utan du kan utan problem stoppa ner hela näsan och dra långa andetag. Doften är väldigt fruktig och len. Jag har inga problem att hitta röda äpplen, vanilj, körsbärsmarmelad, apelsinzest och en aning stjärnanis. Noterna ligger tätt ihop så det är lite svårt att plocka ut var och en. Det finns den svagaste not av mjukt läder, som tillsammans med körsbären och stjärnanisen stärker mina misstankar om att det huvudsakligen är olorosofat i mixen.
 
Smak: Även smaken är väldigt len och elegant. Den är på gränsen till för elegant för min smak och jag hade gärna sett lite fylligare munkänsla. Mycket likt doften hittar jag röda äppelskal, vanilj, avsevärt tydligare ek än i doften vilket framhäver whiskyns ålder. Jag hittar även lite gula plommon i bakgrunden. Tyvärr har körsbarsmarmeladen inte hängt med från doften. Det finns en nästan sockersöt sötma som får mig direkt att tänka på de där godishalsbanden man köpte när man var barn, ni vet de där hårda runda pärlorna i rosa vitt och blått. Finishen har en tydlig ekighet och nästan lite örtig karaktär.
 
Avslutningsvis: Detta är en whisky som näst intill ställer sig som motsats till Wild Turkey 101. Medan kalkonen är vrålande men tämligen simpel så är detta mer komplext, elegant och subtilt. Kalkonen funkar utmärkt som filmwhisky medan jag tror att denna skulle vara tämligen tråkig till en film. Den kräver att man fokuserar och letar lite för att hitta alla nyanserna.Doften är nästan fantastisk och smaken är väldigt god. Jag kan verkligen sitta och lukta på den här hur länge som helst, även om den är lite i det mildaste laget. Whiskyn följer helt klart Balblairs karaktär; dvs finstämd, fruktig och len, men saknar kroppen och munkänslan för att lyfta upp den till vad den skulle kunna vara. Över lag är jag väldigt nöjd med köpet och det är tråkigt att den inte finns på Systembolaget längre. Med ungefär samma literpris som Bunnahabhain 12yo så skulle jag, med tämligen liten marginal välja Bunna, men helst avstår jag från att välja alls. Redbreast skulle jag behöva smaka igen för att yttra mig om, men från minnet så lutar det åt Balblair 15yo. Det här är en superfin whisky, och jag är väldigt nöjd med att ha en liters-flaska av den. Kommer absolut köpas igen när jag får tillfälle!
 
 
VG
***

Balblair 15yo

0 Läs mer >>
***
 
I höstas hände något. Scapa, som tidigare haft typ en eller två buteljeringar för travel retail (som ingen har låvordat, snarare tvärtom) gör plötsligt en rebrand och lanserar en ny core range. Man släppte en 10yo, en 16yo och en 21yo där de första två buteljeras på 48% och 21yo buteljeras på fatstyrka(!). Whiskyn är okylfiltrerad även om den är färgad, men vet ni vad? Det där med färgen skiter jag mer eller mindre i. Jag är bara glad att man kör en bra abv och INTE kylfiltrerar, vilket ändå är det mest betydande för smak och mynkänsla. Det är svårt att säga att man "höjde" priset i samband med rebranden (eftersom det knappt fanns någon core range att jämföra med) men man satte en prisnivå som fick de flesta att rynka på näsan.
 
Jag tycker ändå att detta är askul. Många självständiga buteljerare buteljerar ibland malt som titeleras "Secret Orkney", vilket har blivit synonymt med Highland Park, eftersom Orkney bara har två destillerier och Scapa har knappt funnits. Men nu går man alltså från närmast obefintlig till stadig core range med riktigt snygg design.
 
Men det är ju ändå smaken som spelar roll. Man har valt att lagra all sin whisky uteslutande på bourbonfat, vilket känns uppfriskande i dessa tider. Man kan egentligen sammanfatta alla recensioner jag har läst med ett ord; "fruktbomb". De officiella smaknoterna för denna på Scapas hemsida lyder som följande:
 
"Notes of fresh slices of pineapple anf mango ice cream lead into notes of moreish créme brülée, honey topped pancakes and cinnamon buns with a hint of citrus peel."
 
Det låter tametusan underbart i mina öron, men jag är ju väl medveten om att (speciellt producenternas) smaknoter kan vara väldigt förskönande och smått missvisande. Jag kunde dock inte hålla mig så jag köpte Scapa 10yo till mig själv som födelsedagspresent. Inte det dyraste eller mest speciella, men definitivt något jag är nyfiken på!
 
 
 
Scapa 10yo
Bourbon casks
48% abv
Officiell Buteljering
 
Doft: Shit, till en början känns doften ganska medelfyllig men om du låter den stå i glaset 10min så kommer doften öppna upp dig och bli riktigt intensin. Just nu sitter jag typ 70-80cm från glaset och jag känner doften utan problem. Nåväl, kul att den luktar mycket, men luktar den gott då? Jupp, jag hittar en hel del gul frukt. Vi snackar papaya, ananas, winegummin, mandarin och kanske lite mango. Det finns absolut marsipan och lite vaniljig ek om man puttar bort frukten lite. Kanske lite salt caramell-sås också.
 
Smak: Smaken har samma gula fruktighet, så tänk gula äpplen, mandarin och mango. Men smaken får en bra munkänsla med alkoholen och den snälla strävheten från eken. Dessutom har smaken mer krydda än doften, i form av väldigt len kanel och mild stjärnanis. Den känns dock inte riktigt olijig i munkänslan utan det är len frukt med lite taninbett.
 
Avslutningsvis: Jag gillart! Jag försöker hålla mig själv i schack lite grann, men jag får mycket samma vibbar som jag fick av Bladnoch 11yo, om man tar bort de fermenterade noterna och yoghurten. Många andra pratar om hur otroligt fruktig den här whiskyn är, men ingen snackar om hur snygga kryddor som finns i den också!
När man undersöker whiskyn närmare är det lätt att få känslan av att det är äldre whisky i blandningen. All frukt är tropisk, det finns en tydlig men mjuk kryddighet och alla noterna samspelar väldigt väl. Den känns inte alls "ung" och jag vet flera 12yo och 15yo whiskys som smakar yngre än denna. Jag blir helt klart imponerad! Om jag hade hittat sånna här whiskys i början av "karriären" så hade jag nog inte fått den tydliga preferensen till sherryfatslagrat whisky som jag har. Många har gett Chivas skit (eller åtminstånde smuts) för priset på Scapas nya core range. Denna kostar ca 65 euro (725kr) vilket är i högsta laget för en 10yo, men det är fortfarande 100kr billigare än Ben Nevis 10yo. Beroende på humör så skulle jag våga säga att denna slår Ben Nevis 10yo, vilket jag inte säger lättsamt. För mig är det ingen tvekan, detta är 65 euro gott!
Shit vad sugen jag blir att köpa en flaska av deras 16yo och ett par flaskor till av 10yo, för detta vill jag tametusan alltid ha hemma!
 
 
VG
***

Scapa 10yo

0 Läs mer >>
***
 
Dags för ännu ett Mackmyra Reserve.
Den här är lite av en specialare. Detta är den enda "small batch" som Makcmyra gjorde för Reserve-sortimentet. Det som är i flaskan är en blanding av whisky från olika fat, enligt följande:
2% 30 liters Svensk Ek-fat, 3 års lagring.
22% 350 liters champagne-fat, 13 års lagring.
24% 30 liters och 128 liters oloroso-fat, 6-8 års lagring.
52% 200 liters bourbon-fat, 4 års lagring.
 
Detta är alltså whisky av olika åldrar och fattyper som man kunde köpa 30 liter av och fylla i ett 30-liters bourbonfat för en "slutlagring". Personligen tyckte jag att whiskyn var väldigt god och en slutlagring var aldrig nödvändig, speciellt eftersom bourbonfat bara kommer bidra med mer av sånt som redan finns i whiskyn. Whiskyn var blandad till 51,9% abv och kostade 21 500kr när de såldes. Något som verkligen stack ut med det här erbjudandet är att det är en förblandad produkt med många nyanser från varierande ålder och fattyper, vilket inte annars var tillgängligt i Reserve-sortimentet. Jag gick med funderingar på att höra ifall jag kunde få fylla ett PX-fat med detta istället för bourbonfat (vilket jag tror hade varit fantastiskt) men jag var lite för feg för att efterfråga en sån särbehandling.
 
Champagnefaten köptes in måna år tidigare från Philipponnat, för att släppa Mackmyra Champagne, ett limiterat släpp och jag inte minns som speciellt imponerande. Därefter fyllde man faten igen och lät dem ligga i 13 år, vilket användes för denna utgåva. Då var Mackmyra de första och enda (mig veterligen) att lagra whisky på champagnefat, vilket flera producenter har gjort därefter.
 
 
Mackmyra Reserve
Champagne
51,9% abv.  3-13års ålder.
Lagrad i Bodås gruva.
Privatfatsortiment
 
Doft: Ah, det här är NAJS! Doften är (som med alla Mackmyra Reserve) fyllig och den här kommer med ett stort lass marsipan, vanilj och gul frukt. Den ack så typiska bananen har hamnat ganska långt i bakgrunden utan det är istället gula sötsyrliga äpplen som ställer sig i förgrunden. Vaniljen och marsipanen smälter ihop på ett väldigt fint sätt. Ett par droppar vatten plockar fram friskare citronnoter och winegummin.
 
Smak: Smaken liknar doften väldigt mycket. Den här härligt sötsyrlig med gula äpplen och marsipan. Dock kommer skumbananen fram mera än i doften, vilket jag gillar. Ett par droppar vatten gör smaken ännu fruktigare och plockar fram ett rågat mått med citron- och apelsin-marmelad. Efter ett tiotal sekunder kommer en ganska behaglig ekighet fram.
 
Avslutningsvis: Det här är en av mina absoluta favoriter från Mackmyra och jag ångrar att jag inte köpte ett fat av detta! Den här spriten skulle ju fyllas på bourbonfat, vilket givetvis passar den, men jag kan inte släppa tanken på om man skulle slängt ner detta i ett PX-fat ca en månad. Det jag verkligen gillar med denna är att, under mässorna, så var detta en jag rekommenderade till både newbees och erfarna whiskynördar, och den blev väldigt omtyckt hos alla. Jag minns en tjej (kon kanske var 20-22år) som aldrig hade smakat whisky förut, men efter att jag lät henne smaka denna köpte hon 4 glas till under kvällen. Den är helt enkelt väldigt lätt att tycka om, och det var alltid denna, eller Extra Rökig Oloroso, som folk började komma och fråga efter under kvällen, för att de blivit rekommenderade av sina kompisar. Det var helt enkelt många fler än jag som tyckte att "de här e fan riktigt gott"!
 
VG+
***

MR Champagne

0 Läs mer >>
***
 
När jag jobbade som brand ambassador för Mackmyra insåg jag vilken otrolig skillnad det var på de officiella systembolagsprodukterna och privatfaten. Jag tycker att privatfaten (aka Mackmyra Reserve) håller riktigt hög kvalitet, medan jag har gjort mina åsikter om deras core range ganska tydlig.
Iom att jag bara recenserat en enda Mackmyra Reserve på bloggen (vilket ändå var en specialare) så tänker jag att det kan vara läge att klottra ner några rader kring lite olika buteljeringar innan man tömt dem och de är borta.
 
Den här buteljeringen är orökig sprit som är lagrad på ett 30-liters fat gjord på svensk ek, dvs ett virginfat som inte innehållit något annat innan. Alla fatinfluenser (doft, smak och färg) kommer således från själva träet. Detta var en stor ögonöppnare för mig för att uppleva skilladen mellan amerikansk ek och svensk/europeisk ek, en skillnad jag tidigare bara hade läst om. Något anmärkningsvärt är att de svenska ekfaten i regel gav mörkare färg till whiskyn än tex oloroso-faten, vilket många kunder tyckte såg sexigt/lyxigt ut. De svenska ekfaten var de dyraste faten i Reserve-sortimentet. Många blandade ihop denna med core range-whiskyn "Svensk Ek" vilket jag helt klart kände var ett problem, eftersom många trode att det var sådan whisky som skulle komma från faten. Grejen är den att buteljeringen "Svensk Ek" är en blandad produkt lagrad på bourbonfat där ändarna bestod av svensk ek. Detta rör sig om fatstark whisky som är lagrade på små fat HELT gjorda på svensk ek, vilket resulterar i en whisky som är ljusår ifrån "Svensk Ek". Skillnaden kan tyckas tydlig för de flesta entusiaster men för gemene mäss-besökare, med ett par glas i kroppen, så var detta svårt att förmedla. Svensk ek är ju svensk ek.
 
Eftersom den svenska eken har mycket taniner så ger den whiskyn mycket färg och kryddighet, men det finns inget som ger någon tydlig fruktighet. Jag brukade alltid rekommendera att fylla fatet med förlagrad sprit (som redan legat 4 år på bourbonfat) istället för råsprit just för att få mer balans. Kryddigheten kan dock spela ganska bra med rökig sprit, som dessutom har lättare att stå upp mot fatinfluenserna. Just det här fatet är fyllt med orökig råsprit som lagrats i nästan 5år, vilket är rätt länge för en väldigt potent typ av småfat.
 
 
Mackmyra Reserve
Elegant Svensk Ek
57,8%, 4år 11 mån
Lagrad i Bodås gruva.
Privatfat
 
Doft: Doften är väldigt skarp av alkoholen. Jag känner möbelpolish, platt kanel och tydlig ek. Mycket intressantare än så blir det inte utan vatten. Men släng i en skvätt vatten (den klarar en hel del faktiskt) och låt den stå 5 minuter så händer det grejjer. Det finns fortfarande lite möbelpolish, men mycket mjukare och trevligare än tidigare. Kanelen kommer fram ännu mer och blir mer aromatisk. Nu börjar det komma mandelnoter och lite karamelliserat socker (tänk brända mandlar från [insert valfri medeltidsmarknad här]). Den blir betydligt mer komplex och söt, även om den håller sig på den kryddiga delen och saknar fruktighet.
 
Smak: Smaken är också väldigt het. Jag hittar tydlig blyertspenna, ekspån och lite bittra tanniner. Efter samma skvätt vatten så händer mestadels samma sak som i doften. Smaken blir sötare och mer nyanserad. Jag hittar brända mandlar, kolaremmar och, brevid en kopp kaffe, röda äppelskal. Smaken har inte samma komplexitet som doften men är fortfarande väldigt najs.
 
Avslutningsvis: Som jag tidigare skrivit så gillar jag fruktig whisky och jag tycker lätt att kryddig whisky utan fruktighet känns ofullständig. Det gäller egentligen även i det här fallet men den är ändå god. Som avec (brevid en kopp kaffe) så kan det leta sig fram en liten röd fruktighet dock. Det här är inte det jag helst sippar på från Reserve-sortimentet utan behöver nästan komineras med något. Denna är som gjord att ha till en creme brulee.
 
VG-
***
 

MR Elegant Svensk Ek

0 Läs mer >>
***
 
Som man kanske vet om man läst bloggen tidigare så jobbade jag för Mackmyra som brand ambassador. Dock så gick ju Mackmyra i konken tidigare i höstas vilket innebär att jag inte längre är anställd där. Jag vet inte om det spelar så stor roll i praktiken men nu tror jag inte att man kan säga att jag har samma bias som när jag var anställd. Vilket bättre tillfälle än att recensera ett gäng Mackmyra-whiskys, helt ärligt och bias-fritt? Det ska dock sägas att jag aldrig blivit instruerad kring mina omdömmen eller smaknoter gällande Mackmyras produkter.
 
Detta är första släppet i en triologi, kallad Kaizen. Kaizen är en japansk term som innebär en evig strävan efter att förbättras och överträffa. När jag började jobba för Mackmyra, precis i början av pandemitiderna, så släppte man en säsongswhisky kallad Grönt Te, som jag tyckte var rätt bra. Detta är en sorts efterföljare på det släppet. Skillnaden är att Grönt Te var en blandning av flera olika tesorter medan varje släpp i den här serien är lagrad på fat som har innehållit maceration av en sorts te per släpp. Detta första släpp, Kaizen 01, har lagrats på fat som macererats med Gyokuro te. Ett av Mackmyras största krångel i min mening, vilket blev extra tydligt i rollen som brand ambassador, är att fatuppsättningen till många av släppen är minst sagt komplex och rätt bökig att förklara. Det lätta svaret är att denna whisky är lagrad på "tefat" så fattar de flesta idén. Sanningen är dock ofta att det är olika fattyper (tex bourbonfat i 2-3 olika storlekar, ett typ av sherryfat, ett "tefat" som är bourbonfat från början men som sedan innehållit oloroso som infuserats med teblad och därmed blivit ett bourbon/sherry/te-fat, samt avslutas med några 30-liters svenska ekfat). Därpå kan bourbonfaten innehållit orökig sprit, men  två av 30-liters bourbonfaten har innehållit rökig sprit och 40% av sherryfaten har innehållit röksvans (som är ett slags halvrökig sprit).
Kort sagt så har vissa hunnit dricka upp whiskyn innan man har hunnit förklara klart alla komponenter. Så jag tänker enkelt sagt säga att den här whiskyn har legat på "tefat" som innehållit en sorts japanskt te. Whiskyn är buteljerad på fatstyrka och är straxt över 10 år gammal.
Whiskyn släpptes för 849kr på Systembolaget, vilket känns helt rättfärdigat tycker jag.
 
 
 
Mackmyra Kaizen 01
Gyokuro-saturerade bourbonfat.
44,9% abv, 1 av 2491 flaskor
Officiell Buteljering
 
Doft: Direkt en mjuk och fruktig doft med den, enligt mig, typiska mackmyra-noten; banan. Lyckligtvis är det en fullmogen banan och inte den gröna bananen som man kan hitta i yngre utgåvor. Doften fortsätter med märkbar vanilj och nori (ni vet det gröna sjögräset runt sushi-rullarna). Några droppar vatten lyfter fram bananen ännu mer och drar den nästan åt Banana Skids-hållet.
 
Smak: Ganska mjuk och söt till en början med mogen banan och päron. En mjuk och fin ekighet som tar lika mycket plats som frukten. Efter 5-6 sekunder i munnen går texturen fråin mjuk och len till en strävhet som ger mig "kattunga". Det kommer fram mandel och lite grönare örtiga noter. Finishen lämnar munnen riktigt torr, med päronskal, valnöt och krita. Vatten tar fram sötman mer samtidigt som de gröna noterna kommer fram mer.
 
Avslutningsvis: En förhållandevis elegant Mackmyra. Vid en blindprovning hade jag givetvis aldrig gissat på att det fanns te med i mixen, men när man vet vad man letar efter så är influenserna ändå rätt lätta att hitta. Jag har hållit provningar där jag startat linan med denna och jag upplever den som beskrivet ovan. Men när man provat sista glaset med extrarökig oloroso eller svensk ek och sedan går tillbaka till denna så är det en explotion av mjuk fruktsallad.
 
VG
***

Kaizen 01

0 Läs mer >>
***
 
Låt oss fortsätta på det asiatiska spåret ett tag till.
Detta är Kanosuke, ett japanskt destilleri som tillhör den nya vågen av destillerier i Japan. Destilleriet öppnade 2017 och ägs av ett företag (vem orkar kolla upp namn) som traditionellt gör Shochu, japans traditionella, enkeldestillerade sprit. Detta är en "äkta" japansk whisky, dvs detta är single malt som är destillerad, lagrad och buteljerad i Japan. Det glädjer mig att Kanosuke tycks göra saker annorlunda än föregångarna Suntory och Nikka. Man skriver tydligt ut att whiskyn är okylfiltrerad och jag har hört att den även saknar tillsatt färg. Något jag framför allt gillar är att de inte är rädda för att buteljera sin whisky över 50% abv!. Detta är deras instegswhisky, som ännu är NAS, vilket kanske inte är så konstigt iom den unga åldern. Den är buteljerad på 48% vilket (tillsammans med att den inte är kylfiltrerad) förhoppningsvis ger den en stadig kropp. Den är lagrad på en blandning av företagets egna shochu-fat, samt en andel amerikanska ekfat (virgin oak som jag förstår det). För mig som inte är så väl bevandrad i shochu så låter detta riktigt spännande!
 
 
Kanosuke Single Malt
Shochu cask och american white oak cask
48% abv
Officiell Buteljering
 
Doft: Doften är medelfyllig och är lite svår att sätta fingret på till en början eftersom den inte drar iväg i nån tydlig riktning. Det finns frukt, främst vit frukt som päron men även mandarin. Det finns även en ganska tydlig spannmåls-not som går mer åt en maltig ale än typ granola eller flingor. Ju mer jag doftar på den så finns det en knäckig not till doften. Eken ligger som ett soundtrack i bakgrunden tillsammans med lite vanilj. Ibland kan jag nästan uppfatta något blommigt som får mig att tänka på jasminte.Några droppar vatten tar fram lite mer vanilj men även en kalkig mineralitet som jag inte riktigt gillar.
 
Smak: Smaken är intensivare än doften. Den har mer vit frukt med främst krispiga päron (typ anjou) men även lite persika och vindruvor. Det där blommiga från doften är lite tydligare i smaken. Knäckigheten från doften märks tydligt och ger, tillsammans med nejlika, en fin, och ganska söt, fyllighet. Det är som att den lyckas vara elegant men fyllig på samma gång. Vatten gör whiskyn mjukare men snabbt lite för klen. Den knäckiga noten bleknar och whiskyn tappar sin kropp.
 
Avslutningsvis: Det här är kul! Whiskyn har en trevlig doft men smaken lyfter allt ännu mer. Trots att doften är medelstor så är smaken riktigt fyllig, vilket är extra ögonbrynshöjande med tanke på att det är en japansk whisky, som vanligen är medelfyllig som bäst. Jag gillar verkligen den knäckiga, lite söta, spannmålstonen. Med det i åtanke skulle jag faktiskt avråda från att tillsätta vatten. Knäckigheten förvinner snabbt utan att frukten lyfts nämnvärt. Den minerala noten i doften gör inte whiskyn några tjänster. Whiskyn drunknar helt enkelt väldigt snabbt och gör sig bäst på 48%.
Det här är helt enkelt skitkul tycker jag, eftersom den ger mig samma känsla som Dingle gav mig. Den är något annat än vad jag tänker att japansk whisky brukar vara. Den har en viss elegans som känns "japansk" men den har en nästan rustik fyllighet och spannmålsnoterna (maltighet?) är något som jag inte kan komma ihåg att jag kännt i någon japansk whisky tidigare. Jag misstänker att det är shochu-faten jag har att tacka här. I en värld där whisky har blivit mer och mer skitnödigt gillar jag att whisky kan få vara kul ibland!
 
VG
***

Kanosuke Single Malt

0 Läs mer >>
***
 
Jag och Benrinnes är knappast nära bekanta, vilket är lite konstigt. Alltid när jag hör folk snacka om Benrinnes så beskrivs den som skitig, kraftig och karaktärsfull, vilket är precis det jag älskar hos Ben Nevis, så nog borde väll Benrinnes falla mig i smaken också? Det som mest troligt hållit mig tillbaka lite är att Benrinnes inte har någon egen officiell core range, utan har endast en buteljering i Flora & Fauna-serien. Den buteljeringen må vara 15yo och sherrylagrad, men den ligger på 43% och, om jag känner Diageo rätt, så är den kylfiltrerad och färgad. 
Nåväl, detta är inte en Diageo-buteljering utan en buteljering från den självständiga buteljeraren Elixir Distillers, under varumärket Single Malts of Scotland. Detta är Parcel no 9, vilket innebär att de tar en handfull fat från ett och samma destilleri och blandar ihop dem. Detta är således den nionde blandingen de har gjort av Benrinnes-fat. I just detta fall har man blandat ihop fem refill sherry hogsheads (250-liters fat) som är minst 12yo. Elixirs parcel-buteljeringar buteljeras på 48% abv och är varken färgade eller kylfiltrerade.

Producentens egen doft- och smak-beskrivning lyder:
"Aromas of old leather, cherries, sandalwood, clove and cinnamon fill the nose, complemented by notes of Black Forest gateau, flaked almonds, coffee beans, ginger snaps and cherry cola throughout the palate"
 
I mina öron låter detta oemotståndligt. Dock låter det som att de beskriver en whisky som är minst 10 år äldre och kostar 2000kr mer. Jag tycker dessutom att det låter som väldigt aktiva fat, så kanske mer first fill än refill. Antingen så förskönar de beskrivningen nått jävulskt, eller så var iaf ett av faten betydligt äldre än 12år.... det ena utesluter inte det andra iofs. Nåväl, det är med jävligt tyglade förhoppningar som jag betalar 969kr för att ta chansen.
 
 
 
Benrinnes 12yo
Parcel no 9
5 st Refill Sherry Hogsheads
48% abv
Single Malts of Scotland-buteljering
 
Doft: Tydliga sherryinfluenser som många skulle beskriva som "old school". Vi snackar torkade tranbär, björnbärsmarmelad, gammla ekmöbler och bitter mörk choklad. Kanske lite kaffe. Vanilj och en najs balsamvinärger kommer fram när näsan fått vänja sig. Det finns en lite skitig not från destillatet som matchar sherryfaten ruggigt väl.
 
Smak: Hmmm, den är mjukare och sötare på smaken än doften antydde. Den känns väldigt len, även om alkoholen värmer, med en medelfyllig munkänsla. Direkt när den landar på tungan hade jag gissat att det är klibbiga PX-fat med i blandningen, men sötman lägger sig efter 3-4 sekunder och därefter känns whiskyn betydligt kryggigare. Nu snackar vi röda vindruvor, hallonsylt och lite stjärnanis. Det finns en strävhet på finishen som jag inte vet om det är julkryddor eller svart te. Finishen är för övrigt rätt klen och är den uppenbara svaga länken hos whiskyn.
 
Avslutningsvis: Säga vad man vill men den är rätt kul, om man är på humör att ge den lite uppmärksamhet. Den svänger sig ganska mycket i nyanserna mellan sipparna men det mesta av whiskyns nyanser skulle förmodligen gå obemärkt förbi om man slänger den i en tumbler och sippar den brevid ett samtal. Detta är helt klart något man vill sippa på ifred.
Jag känner väll inte att den är riktigt så maffig som producentens beskrivning fick den att låta men den smakar betydligt äldre än sin ålder. Hade jag smakat den blint hade jag nog chansat på att den var 18-20 år om jag ska  vara ärlig. Den har den där sköna "gubbfotöljs-känslan" som äldre sherrylagringar kan få och den slår absolut högre än sitt pris. Varje sipp börjar förvånandsvärt sött, fylligt och fruktigt, varpå den utvecklas till något kryddigare och lite strävare och sedan avslutas med en tunn och lite tråkig finish. Men det löser man å andra sidan lätt genom att ta en sipp till. Allt som allt så är detta riktigt gott och hade den kostat en femhundring mer så hade jag fortfarande varit nöjd med köpet. Den är fortfarande tillgänglig i beställningssortimentet, och jag står och väger på om jag ska beställa en flaska till.
 
Slutligen vill jag tillägga att när man sippar på denna i anslutning till en stadig kopp svart kaffe så försvinner all bitterhet och whiskyn blir sammetslen och superfruktig, men bibehåller ändå mycket av komplexiteten. Jag vill således påstå att detta är en ypperlig avec att ta till kaffet efter maten.
 
 
VG
***

Benrinnes Parcel 9

0 Läs mer >>
***
 
Tobermory är ett destilleri som på tok för få personer uppmärksammar, jag själv inräknad.
Det känns lite märkligt att jag inte har recenserat någon Tobermory tidigare här fantiskt.
 
Nåväl, Tobermory är det enda destilleriet på Isle of Mull, en charmig liten ö på Skottska västkusten. Halva året gör man orökig sprit, som buteljeras som Tobermory, och den andra halvan gör man rökig sprit, som buteljeras under namnet Ledaig (som jag HAR recenserat här på bloggen). Spännande nog verkar Ledaig-varumärket få betydligt mer uppmärksamhet och kärlek än "orginalet". Man hade tidigare en 10yo och en limiterad 15yo. Jag har smakat 10yo och var mindre än imponerad. Jag köpte även 15yo eftersom den lovordades rätt mycket när den släpptes, men den står än så länge orörd längst in i lagret någonstans.
 
I alla fall, man ersatte 10yo med denna 12yo för ett par år sedan och eftersom jag gillar Ledaig så mycket så ville jag även ge det orökiga destillatet en till chans. Denna 12yo är lagrad på first fill bourbon barrels men en gnutta virgin-fat. För 2-3 år sedan trodde jag aldrig att jag skulle säga detta (det låter som personlig utveckling detta) men jag tycker att det är rätt synd att så få destillerier buteljerar sin whisky lagrad på enbart bourbonfat. I regel tycks destillerierna blanda bourbon- och sherry-fat och på senare tid har virginfaten fått ett uppsving (vilket inte faller mig i smaken riktigt) tillsammans med portvinsfat. Oavsett (jag verkar ha svårt att hålla fokus på buteljeringen i det här inlägget) så torde 12yo ha en överhängande bourbonfatskaraktär. Jag tenderar att gilla när man endast använder en typ av fat, men man ska inte vara för puritan. Den är buteljerad på 46,3% och är okylfiltrerad. Det står inte tydligt någonstans om man tillsätter färgämne, men i ärlighetens namn så bryr jag mig inte jättemycket om det. Den har en jävligt oprettansiös design men som ändå är tydligt Tobermory. Jag gillar deras rökiga sprit, jag gillar ägarnas övriga produkter (Bunnahabhain och Deanston), jag gillar designen och jag gillar whiskyns pris (550kr give or take).... jag VILL så gärna gilla den här whiskyn. Kommer det öka risken för besvikelse eller bidra till ett bekräftelsefilter? Who knows.... jag är ganska opålitlig här, det är bara det jag säger.
 
 
Tobermory 12yo
Bourbon- och virgin-fat.
46,3% abv.
Officiell buteljering
 

Doft: Det första jag tänker när jag luktar på den är orange frukt (yay!). Jag hittar honung, apelsin och nejlika. Jag hittar en fin dos av vanilj, inlagda päron och gräddkola. Det finns en hint av något örtigt också, typ basilika eller kanske barr. Tillsammans med att detta kommer även mörkt rågbröd (aka finska skosulor) och rostade mandlar. Låt den stå 10-15min i glaset så kommer konserverade mandarinklyftor också. Över lag är doften ganska fyllig, med orange frukt och gräddkola, samt elegantare nyanser i bakgrunden.

 

Smak: Smaken är kryddigare än doften, mer kryddig än fruktig skulle jag vilja säga. Jag hittar absolut honung och vanilj varpå smaken utvecklar sig med röda äpplen, grapefrukt och eken visar sig som varm kardemumma. Faktum är att kardemumman blir en av de starkaste noterna i smaken efter ett par sippar. Det som var rågbröd i doften har nu blivit Digestive-kex, eller smörigt shortbread, på smaken. Munkänslan är på den fylliga sidan av medel. Smakmässigt är whiskyn nog ganska balanserad mellan frukt och kryddor, men den har en torr och lite sträv munkänsla som ger ett överlag kryddigare intryck.

 

Avslutningsvis: Jag har hört från flera håll att Tobermory har en kärvhet eller funk som gör den till ”öarnas Ben Nevis”. Tyvärr finns inget som ger mig Ben Nevis-feeling, men vafan det är ju gott ändå. Det är najs när frukt kan balanseras upp lite med kryddighet, speciellt när det är kardemumma (jag äääälskar kardemumma), och nya ekfat är ett effektivt sätt att få den kryddigheten. Dock tycker jag att ny ek funkar lite som korriander, varje nypa smakar som en näve. I det här fallet hade jag nog helst sett att man hade skippat nyeken och enbart använt bourbonfaten. När whiskyn ligger 12 år (på first fill fat dessutom) så känner jag inte riktigt att nyeken behövs, utan den kan man spara för att komplettera ung sprit, sötvinsfat eller trötta fat.

Doften är otroligt trevlig och smaken är inte illa den heller. Den här whiskyn fyller lite samma funktion som Scallywag skulle jag säga. Det är inget överdrivet spännande, imponerande eller unikt, utan det är bara riktigt gott och ett säkert kort. Hade Tobermory 12yo varit en måltid hade den inte varit den charmigt rustika campingmiddagen över öppen eld, eller en fin trerätters ute på en restaurang, utan bara den där jävligt mysiga hemmamiddagen när en vän kommer förbi. Det är inte guld men det är guldkant helt enkelt.

Det mesta jag har druckit från Tobermory har varit Ledaig eller Tobermory från självständiga buteljerare, så det var najs att äntligen prova vad ”vanlig ”Tobermory faktiskt är.

 

VG
***

Tobermory 12yo

0 Läs mer >>
***
 
Jag dricker inte mycket Irländsk whisky. Det beror på att de av tradition tenderar att trippeldestillera sin sprit, vilket gör den mer "smooth", aka tunn. När jag drocker whisky är jag oftast ute efter något med kraft och karaktär, och om whiskyn har lite skit under naglarna så är det oftast inte något tråkigt heller.
 
Dock har jag blivit smått öppensinnad den senaste tiden så med Redbreast 15yo färskt i minnet så bestämde jag mig för att prova nått Irländskt, nämligen Dingle. Jag har inte järnkoll på Dingle men jag vet att destilleriet är döpt efter samhället med samma namn. Man beskriver sig själva som ett "artisan-distillery" vilket kan vara lovande eller pretansiöst. Destilleriet gör både single malt och pure pot still whisky, detta är deras single malt, och deras enda core range. Dingle är nämligen ett nystartat distilleri, från 2012 om jag inte minns fel, så åldern på denna är i snitt 6-7år. I sedvanlig anda är whiskyn trippeldestillerad men är lagrad på 39% first fill bourbonfat och 61% first fill PX-sherryfat (om man ska tro whiskybase), vilket låter som en rätt lovande fatuppsättning i mina öron. Med risk för ett "detta lovar gott för framtiden" och "bra för sin ålder" som så ofta hoppar ur munnen när jag provar unga destillerier, så köpte jag en flaska iaf. Lets face it, kostar det 49 euro för per flaska så kommer det inte svida så pass hårt i plånboken att man behöver aloe vera).
 
Det ska också nämnas att jag verkligen gillar designen. Flaskan är lite åt det knubbiga hållet med en tung botten, utan att gå till Kilchoman-nivåer. Enkel men snygg etikett med hyffsad info. En sån där flaska jag gärna hade sparat om jag kunde komma på ett användningsområde för den, men det börjar bli ont om plast brevid mina tomma Bladnoch och Raasay-flaskor, så den lär hamna i återvinningen.
 
 
Dingle Single Malt
Bourbon- och Sherry-fat
46,3%
Officiell Buteljering

Doft: Oh, vad kul! Här finns en blandning av många olika saker och det krävs lite knåpande för att luska ut vad allt är. Det första jag hittar är en blandning av mörk frukt och polerat trä. Jag hittar rött äpple, röda bär och körsbär. Shit vad jag gillar när jag hittar körsbär. De kryddiga noterna för tankarna till parfymen ”Boss Bottled Oud”, dvs typ en blandning av nejlika, läder, och aromatiskt trä. Det här är mysigt! Om jag skulle välja två noter som står ut mest är det nog körsbär och fint läder.

 

Smak: Smaken lever ändå upp till doften. Här är tränoterna tydligare och blandas med en lite bitter not. Vi snackar fortfarande polerat trä, svart te och liiiite läder. Frukten tar lite mindre plats än i doften och består främst av körsbär och rött äpple. Whiskyn känns väldigt fyllig och oljig (kanske lite ungsprits-hetta också) men den har en annan textur. Den känns lite som mjöliga äpplen och strävheten från starkt te, vilket känns rätt najs i sammanhanget. Trots att vi snackar 2/3 PX-fat så känns den inte speciellt söt, men det kanske är taninerna som balanserar upp.

 

Avslutningsvis: Det här är kul!... och gott. Detta visar en helt klart intressantare sida av irländsk whisky. När jag luktade på denna för första gången fick jag lite samma känsla som jag fick av Glen Garioch 12yo, dvs att det finns en härlig blandning av mycket. Det är förvånandsvärt komplext och aromatiskt. Luktar äldre än det är även om smaken känns åt det yngre hållet. Hade jag provat denna blint hade jag absolut chansat på att det var en Glen Garioch med rödvinsfinish (typ Malbec-fat). Det är något med den röda bärigheten tillsammans med taninerna som leder tankarna dit. Jag behöver ständigt påminna mig själv om att det endast är bourbonfat och PX-fat i blandningen. Det handlar som sagt om first fill fat, både på bourbon och PX, vilket märks, men den känns äldre än den är. Den smakar som 10-12 år och doftar 12-15 år. Att man inte använt rödvinsfat och kanske nån gnutta ny ek här känns jättemärkligt.
Jävligt kul att prova. Jag hade aldrig gissat fatuppsättningen, förmodligen inte åldern och det finns INGET här som jag känner igen som trippeldestillerat eller irländskt (det är en komplemang). Detta är riktigt gott, inte "för sin ålder", utan bara gott. Detta ger absolut valuta för pengarna och det är riktigt tråkigt att den inte finns på Systembolaget. Jag blir lite orolig att kvalitén kommer sjunka lite när man fått marknadens uppmärksamhet, så jag kommer köpa 1-2 flaskor till om jag får chansen. Riktigt kul att bli överaskad och lite slagen på fingrarna. Det är få som snackar om Dingle just nu men jag tror att vi kommer se riktigt bra grejjer från Dingle de kommande 10 åren som kommer ändra på det!

VG
***

Dingle Single Malt

0 Läs mer >>
***
 
Om jag ska vara ärlig så är inte irrländsk whisky något jag beblandar mig med väldigt ofta. Ska man generalisera brett så tenderar irrländsk whisky att vara lättare och lenare än skottsk whisky, vilket inte är det sexigaste när tex Ben Nevis och Benromach floats your boat. Irrland har desutom en egen kategori av whisky, kallad "Sure Pot Still Whisky", där man blandar mältat och omältat korn. Åter igen så har jag inte den största erfarenheten i ämnet men jag upplever att SPS (Single pot still) har en smått grön och lite rå (som i "otillagad") karaktär, vilket jag inte nödvändigtvis är ett fan av. "Gröna" noter är något jag generellt inte dras till i whisky.
 
Men vad är det i glaset nu då? Jo det är Redbreast 15yo SPS. Namnet syftar på den gulliga lilla småfågeln Rödhake (även kallad "Robin" på engelska) och har inget med solbrända toplesstanter att göra. Whiskyn är, likt de flesta irrländska whiskys, trippeldestillerad (till skillnad från skottarnas dubbeldestillerings-praxis), och buteljerad på 46%. Det är lätt att bli frustrerad när man går in på deras hemsida för lite information om faten som använts och det enda som står är att de legat på "the finest first fill and refill oak casks", och inte ett jota mer! Efter lite grävande på Whiskybase och olika whiskyböcker kan jag iaf konstatera att det är en blandning av sherryfat och bourbonfat det handlar om (som med så många core range-buteljeringar nu för tiden). Vär att nämna är också att Redbreast endast är ett varumärke och att whiskyn destilleras på Midleton Destillery, en vanlig företeelse i Irland eftersom de fram till nyligen endast hade 2-3 destillerier där.
 
Jag smakade Redbreast för första gången för ca 10år sedan och blev riktigt trevligt överaskad eftersom den var betydligt trevligare och mer spännande än de irrländska märkena jag hade provat innan. Det var deras 12yo jag provade då, och eftersom irrländskt inte är en stor kategori för mig så har jag inte bemödat mig att utforska deras core range mer än så. Förra året gick det väldigt bra för Redbreast 15 i OSWAs (Online Scotch Whisky Awards) så jag bestämde mig för att ge den en chans. Jag är även lite sugen på att prova deras cask strength, men eftersom Systembolaget endast har 12yo och 15yo i sitt sortiment var inte den ett alternativ.
 
Nu har jag sippat på Redbreast 15yo under våren och första halvan av sommaren och har väll hunnit skaffa mig en rätt tydlig åsikt om den.
 
 
Redbreast 15yo
 
Doft: Första tanken är att den är väldigt krämig och floral på samma gång. Snabbt kommer en god dos av apelsinzest, persika, grönt äppelskal, mandel och vaniljkräm. Jag vet ju att det finns både bourbonfat och sherryfat i blandningen, och båda känns väldigt uppenbara på något sätt. Drar man djupa andetag känner jag vaniljglass med jordgubbs-rippel, I shit you not. Den där blommiga noten är tydlig rakt igenom men eftersom jag är sämst på blommor kan jag inte sätta fingret på vad det är riktigt. Detta är försommar i ett glas.
 
Smak: Krämigheten fortsätter på smaken. Typ vaniljkräm, vit stenfrukt, persika och apelsinzest. Men det finns en lite grön not av undervegitation och en viss bitterhet. Den här gröna noten tillsammans med de florala noterna är nått jag känner igen från Green Spot, som jag har kallat vitsippor (dock kan jag inte minnas att jag någonsin har inmundigat detta vårtecken, så jag vet inte vad jag får det ifrån). Undrar om det har med pot-still stilen att göra? Bitterheten hintar även åt mandel stundtals.
 
Avslutningsvis: Jag har ingen stor erfarenhet av pot still-whisky, men det känns verkligen som att destillatets karaktär hänger med faten riktigt bra, utan att försvinna. Riktigt bra samspel mellan bourbonfaten och sherryfaten måste jag säga. Man får det bästa av två världar och allt känns som att det finns där av en anledning.
Ärligt talat, doften är så floral med den där gröna (nästan gräsiga) bitterheten att det luktar som att sitta ute. Det är främst de florala noterna, persika och gröna gräsigheten som sticker ut, och den kombinationen påminner mig verkligen om ett vitt te jag köpte i en liten tebutik i Prag för en herrans massa år sedan.... det hjälper ju inte er, men jag blir lite smått nostalgisk av det. Personligen tror jag att whiskyn hade klarat sig utan den där bittra noten, men jag tänker gissa att det är en del av karaktären med irländsk pot still whisky.
Allt som allt så kommer jag sakna den här flaskan när den är borta och det är inte omöjligt att jag köper en till framöver. Måste leta rätt på en cask stregth också! Good shit som rekomenderas varmt!
 
VG
***

Redbreast 15yo

0 Läs mer >>
***
 
När jag började dricka whisky var det betydligt lättare att hitta gammal whisky (typ >25yo), speciellt från självständiga buteljerare. Av någon anledning tycktes Glen Grant både vara lättare att hitta, trevligare att dricka och mer realistiskt prissatta än andra destillerier, så när jag ville köpa gammalt kollade jag ofta efter Glen Grant. Den yngsta jag recencerat på bloggen är ju ändå 29yo och de flesta jag har druckit har nog varit >27yo (även om jag druckit 5yo som varit asfin!).
 
Så, vart vill jag komma med detta? Jo nu för tiden måste jag sälja ett hjärta och två levrar (samtliga bra att ha om man vill fortsätta dricka whisky) för att ha råd med sådanna här buteljeringar. Jag betalade väll ca 2700kr back in the day när jag köpte denna, nu får du betala >20 000kr om du ska ha en (exklusive ovan nämnda organ). Så hur fan rättfärdigar man att öppna och dricka en sån här flaska, när man har studielån, mediåker inkomst och arbetar i ett yrke där löneutvecklingen är tragisk? Well jag öppnade denna för att fira att min första dotter kom till världen.
Så här i efterhand är det knappast whiskyn jag minns från den dagen, men det kändes rätt att fira med något speciellt.
 
Whiskyn är buteljerad av den självständiga buteljeraren Gordon & MacPhail och har legat 44år på ett first fill sherryfat. Färgen är en blandning av portvin och Coca Cola. Jag kan inte undgå att fundera över resonemanget bakom den här whiskyn. Nu för tiden går resonemanget "yes, ett first fill sherryfat, med sånna potenta fat kan vi buteljera whiskyn efter 5år!" och inte "nja det här behöver ligga nästan ett halvt sekel om det ska bli nått...". Om man vill låta en whisky ligga 44år vill man ju ha lågpotenta, trötta fat för att destillatet ska överleva, så varför lät man ett first fill sherryfat ligga så här länge? Och kommer det smaka vettigt?

Whiskyn är buteljerad på 40%abv, vilket känns vettigt utifrån ett ekonomiskt perspektiv, men jag kan nog tycka att det skulle vara belagt med spöstraff att buteljera så här gammal sprit på annat än fatstyrka (å andra sidan kan ju 40% i princip vara fatstyrka efter så många år).
 
 
Glen Grant 1962
Buteljerad 2006 (44yo)
Frist Fill Sherry Butt
40% abv
Buteljerad av Gordon & MacPhail
 

Doft: En helt fantastisk doft! Supermaffig sherry som förväntat, men ändå komplex. Det finns en uppsjö av dofter. Fruktiga noter av marascinokörsbär, björnbärsmarmelad, dadlar och torkade fikon blandas med kryddigare noter som kanel, svart te, rostat kaffe, bittermandel, aromatisk piptobak och mörk rom. Jag gissar att fatet var av amerikansk ek för jag hittar en fin portion kokos i bakgrunden också.
Det här vill man ju ha som parfym!

 

Smak: Smaken utvecklas under ett tiotal sekunder. Först känns smaken väldigt torr med starkt svart te, julkryddor och kaffe, men efter 4-5 sekunder börjar frukterna komma fram mera. Bigarråer och björnbär huvudsakligen. Efter ytterligare några sekunder kommer bittermandeln och rommen fram tillsammans med inoljat trä. Alla smakerna ligger och simmar i munnen och turas om att hoppa fram. Dock är whiskyn mer åt det kryddigare hållet och frukten är inte färsk och vital. Tyvärr har den en förhållandevis tunn munkänsla. Det mesta jag dricker ligger iaf 10 procentenheter högre än detta… tänk om denna legat på 48% eller 46% iaf! På finishen blir tyvärr eken överrepresenterad och lämnar en känsla av bitter drivved och överbryggt te igen. Finishen är torr och vek och här blir whiskyns brister som tydligast. Jag tycker mig hitta en hint av svavel på finishen som dock är frånvarande i övriga smaken. Man tycker ju att efter 44år på ett freekin´ first fill sherryfat så skulle whiskyn kännas lite fylligare än så här.

 

Avslutningsvis: Doften uppfyller allt jag hade hoppats på. Detta kan jag sitta och dofta på hur länge som helst! Smaken är god men finishen lämnar (bokstavligt talat) en bitter smak i munnen. Jag fattar inte vem som tyckte att man skulle späda denna till 40%, eftersom den uppenbart lider av det. Doften ska jag inte klaga på men lets face it, trots att smaken är komplex så saknar den munkänsla. Det blir som att lyssna på musik utan bas, allt känns liksom platt. Å andra sidan vet man ju inte vad cask strength skulle ha varit i det här fallet. Kunde lika gärna varit 41% efter 44år. Aja, jag blir inte nöjdare för det, varför lät man ens whiskyn ligga så länge på ett first fill fat? Jag skulle gissa att den här whiskyn nådde sin peak kring 18år (ge/ta 3-4 år). Doften är som sagt fantastisk men om vi ska vara realistiska så sippar jag hellre på en Glen Garioch 15yo än denna. Väldigt kul whisky att prova dock, det är ju inte varje dag man (jag) har chansen att dricka så här gamla grejjer. Det var helt onödigt att låta ett first fill fat ligga så här länge, och jag tror att den hade blivit dubbelt så bra om man hade använt ett refill fat. När man jämför denna med Glen Garioch 15yo så ser man tydligt att varken ålder eller pris behöver reflektera hur god en whisky är. Detta är god whisky, men jag hade hopats att smaken skulle hålla samma klass som doften. Detta är inget nån (med min lönenivå) köper mer än en flaska av. Jag är glad att jag köpte den, men den är mer speciell än vad den smakar… om ni förstår vad jag menar. Den kan omöjligt hamna under VG men smaknoterna har för många ”tyvärr” i sig för att ta sig högre.

 

VG
***

Glen Grant 1962

0 Läs mer >>
***
 
Detta är inte bara min första Bladnoch på bloggen, utan min första Bladnoch någonsin.
 
Jag vet inte mycket om Bladnoch, förutom att det är ett hyffsat gammalt destilleri (grundat kring 1817 kanske?) i Lowlands. Bladnoch släpper årliga batcher av sina whiskys (11yo, 14yo och 19yo) och detta är batchen från 2022. Lowlands är i regel en region som jag hitills har ignorerat, eftersom de har rätt få destillerier och de som finns är, i brist på ett artigare ord, oimponerande. Jag har aldrig kännt att jag vill ha en flaska (eller glas) till av någon av de låglandswhiskys jag har testat. Dock startas det massor av nya destillerier i Lowlands just nu så jag fattar att jag inte borde fortsätta ignorera den som jag har gjort.
 
Bladnoch hade en liten men trogen skara som gillade dem förut. Dock stängde de och bytte ägare, och det öppnades igen 2015 (eller däromkring). När det återlanserades kom de i flashiga flaskor (se bild) och marknadsfördes mer som en premiumprodukt, samtidigt som fansen kände att det blivit en sämre version av vad det en gång var. Bladnoch har använts (tex av Roy på Aquavite) som ett exempel på destillerier som kostar mer än de smakar, speciellt med tanke på inflationen och de allmänt ökande priserna på whisky. Deras 11yo kostar idag över 850kr vilket är ruggigt högt för en ung core range. Den tävlar således med whiskys som Ben Nevis 10yo och Glenturret 12yo. Så varför skulle JAG köpa en premium (läs "relativt dyr") whisky, från en region jag tidigare knappt brytt mig om, som dessutom är ung och helt bourbonlagrad? Svaret är att jag såg en resension på youtube som helt enkelt lät för kul för att inte prova iaf. Jag vet att Jeff kan vara rätt generös med sina betyg, men jag bryr mig oftast inte så mycket om betygen så mycket som beskrivningarna. Grejen är att om en whisky från Lowlands beskrivs som unik, karaktärsfull med noter av ruttnande frukt i en komposthög, då behöver jag faktiskt testa den.
So here we go....
 
 
Bladnoch 11yo 2022
Bourbonbarrels
46,7% abv
Årlig officiell utgåva
 
Doft: Det finns en tydlig doft av fermenterad frukt. Först och främst kommer mandarinklyftor som blivit lite spritsiga av fermenteringen, typ som en kombucha eller Tepache! Här finns även en påtaglig not av övermogen ananas (gud vad jag älskar när jag hittar annanas!). Blandat med frukten kommer krämig, naturell yoghurt. Lite övrig tropisk frukt som papaya och persikor. Det finns vanilj och kokos i bakgrunden men den håller sig bakom all frukt. Doften är ”spritsig”, typ lite som att ha poprocks i näsan. Fantasiskt! Om man luktar på denna för länge blir man mätt. Vatten plockar fram lite mer färsk frukt vilket säkert anses som bra i vissas ögon men jag ser det inte som något possitivt.
 
Smak: Smaken fortsätter mycket i samma stil som doften. Fortsatt blandad fermenterad frukt, men här kommer yoghurten och vaniljen fram mer. Det kommer dessutom en ansenlig mängd granola, dvs maltighet, svag nötighet och en växande not av kokos. Från att frukten varit helt dominant i doften så är den mer balanserad på smaken. Det finns en lite bitter spritighet på smaken som inte är ett större problem, men tillräckligt märkbar för att störa lite. Tyvärr känns smaken inte lika fyllig som doften. Precis som i doften så lättar vatten upp den fermenterade noten och gör frukten färskare. Dock kommer lite mer av den råspritiga bitterheten fram. Finishen är tametusan som en pinacolada.
 
Avslutningsvis: Riktigt najs faktiskt. Jag skulle rekommendera att skippa vatten för att behålla mer av den funkiga karaktären. Detta är onekligen intressant whisky som inte kommer falla alla i smaken.  Vissa gånger känns det som en fruktig blandning av mjöd och tepache. När jag provar den under förmiddagen innan jag ätit nått blir de fermenterade noterna väldigt tydliga. Mindre så efter att man ätit, då blir den mer generisk och tappar lite av charmen. När jag drog korken luktade det överväldigande kokos, men har lagt sig nu. Innehåller två av mina favoritnoter (ananas och kokos), samt jävligt intressant. Jag har fått lite av en aha-upplevelse (lite som när jag provade Benromach första gången). Jag känner mig riktigt pepp på att prova mer Bladnoch! Deras 11yo och 14yo står redan i skåpet och deras limiterade 15yo är på väg. Deras 19yo finns på systemet för 2000kr men jag lär hoppa över den.
Det är alltid värt att köpa whisky som är god eller intressant. Detta är båda delarna. Stor tumme upp!
 
VG
***

Bladnoch 11yo 2021

0 Läs mer >>
***
 
Kilkerran, destilleriet som gjorde Campbeltown till en whiskyregion. Eller a typ, dessutom heter detilleriet Glengyle....
 
Yes Kilkerran är ett varumärke från destilleriet Glengyle. De får dock, fucked up nog, inte buteljera sin whisky som "Glengyle" eftersom ett annat företag äger rättigheterna till namnet. Istället valde man att buteljera under namnet Kilkerran som är det gamla namnet på Campbeltown, dvs staden/regionen som destilleriet ligger i.
 
Whiskyn brukar omtalas som det man köper när man inte får tag på Springbank. Grejen är att Springbank är så eftersökt att det är svårt att få tag på, i de flesta delar av världen. Således behöver Springbank-knarkare få sin fix någon annanstans ifrån och Kilkerran brukar snabbt komma upp eftersom de har en liknande stil. Det kanske inte är så konstigt eftersom det ligger nästgårds Springbank och har samma ägare. Faktum är att när Springbank tar paus så går deras personal över och arbetar på Kilkerr... jag menar Glengyle. För att göra saken bättre buteljeras whiskyn i samma flaskor som springbank (dock inte min utgåva på bilden, som köptes innan de bytte flaskor).
 
Så va ere för whisky då? Som all entusiast-whisky så buteljeras whiskyn på minst 46% abv, utan kylfiltrering eller färgämne. Deras 12yo är en blandning av 70% bourbonfat och 30% sherryfat. De har samma skitiga Campbeltownfunk som Springbank, vilket gett dem Springbank-substitut-stämpeln. Jag kan dock tycka att det är lite tråkigt att de flesta talar om Kilkerran som något man tar när man inte har en springbank.... även om det inte är illa menat.
 
 
Kilkerran 12yo
Bourbon- och Sherry-casks
46%abv
Officiell buteljering.
 
Doft: Direkt hittar jag citrondrömmar (alltså kakorna) och verkstad. Verkstaden är lite svår att beskriva men det finns något smått metalliskt, men framför allt hittar jag doften av oljiga trasor och opolerat trä. Det finns absolut ekiga kryddor i blandningen också. Detta är inte lätt och fräscht utan ganska rustikt, på ett charmigt sätt. Whiskyn doftar inte bara oljetrasa utan den doftar oljigt, om nu doft kan ha textur. Det hoppar inte ut ur glaset och skriker men man behöver inte leta efter den heller. Det finns inte mycket fruktighet här vilket kanske inte är min cup of tea, men tydligen många andras.
 
Smak: Det hänger absolut kvar någon form av bakverk med citron, kanske bitter apelsinmarmelad också. Den skitiga verkstaden går tillbaka både ett och två steg i intensitet, medan eken verkligen kliver fram. Faten har verkligen lämnat sitt avtryck, men jag menar inte bourbon-karaktär eller sherry-karaktär, utan det är själva träet som ger sig till känna. Om jag smakade detta blint hade jag trott att det var en bourbonlagring med en virgin oak-finish. Känns förmodligen mer 15yo än 12yo, vilket är kul. Frukten (dvs marmeladen och bakverken) är tydligast direkt i början men försvinner ganska snabbt bakom träet och maskinoljan. Whiskyn känns rund utan varken tydlig sötma, bitterhet eller strävhet. Åter igen, en väldigt oljig textur vilket jag verkligen gillar. Smaken är, ironiskt nog, väldigt aromatisk. Jag känner dock att jag saknar fruktighet! Jag förstår att vissa verkligen gillar detta, men jag är inte säker på att jag föredrar verkstad och slöjdsal framför fruktskål.
 
Avslutningsvis: Lets face it, detta är god whisky. Jag älskar oljig och aromatisk whisky, men jag vill gärna ha en näve frukt med i blandningen också. Det är väldigt, väldigt många som älskar denna, vilket jag inte riktigt fattar. Jag menar, den är god (ibland väldigt god) men det finns många som kan mäta sig (och överträffa denna) för samma pengar, Bunnahabhain 12yo tex. I slutändan handlar det ju alltid om personliga preferenser dock. Detta är precis vad jag skulle hälla upp till någon som inte gillar sötsaker. Problemet är att jag verkligen gillar sötsaker, jag gillar sherrybomber och sauternes-lagringar, vilket gör att det känns som att det saknas något genom hela whiskyn. Ibland smakar detta riktigt bra men för det mesta känns den bara helt ok. För mig finns det flera instegsbuteljeringar (Bunna 12yo, Scallywag, Glen Garioch 12yo, GlenDronach 12yo m.m) i samma prisklass som jag hellre dricker än denna, och som dessutom är mer tillgängliga. Har man dille på Springbank så kommer nog detta vara skitbra det också, men för min del känns det verkligen som att det fattas något. Gott men ofullständigt helt enkelt.
 
VG-
***

Kilkerran 12yo

0 Läs mer >>
***
 
Jag öppnade den här flaskan för snart tre och ett halvt år sedan, för att fira att jag skulle bli pappa. Det är sällan man ser Ben Nevis över 25 år så detta kändes onekligen som en speciell flaska för ett speciellt tillfälle.De flesta Ben Nevis jag druckit har legat i relativt aktiva fat, vilket iofs passar deras kraftfulla destillat, men den här gången var det spännande att se vad en refill butt kan göra under en längre tid ist. Många år på flaska brukar dessutom, i min erfarenhet, betyda att whiskyn inte bara kan, utan BÖR få tid att öppna sig i flaskan. Jag brukar försöka tömma varje flaska innom ett år efter att jag öppnat den så detta är faktiskt den flaska jag haft öppnad längst i skåpet. När jag öppnade flaskan blev jag rätt besviken. Whiskyn doftade inte så mycket (mest mineral och dammigt trä) och smaken var mest het och på tok för bitter, utan någon fruktighet. Whiskyn har dock kommit en välbehövlig bit på de här åren...
 
 
Ben Nevis 27yo
Sherry Butt 2381
Flaska 309/592, 57,5%abv.
Signatory
 
Doft: Utan vatten är den relativt stängd, även efter de här åren. Det är som att den fortfarande ligger och snoozar. Trots 27 år i fat så är destillerikaraktären fortfarande tydlig. Måste ha varit ett välanvänt fat detta. De torkade frukterna och kryddorna från sherryfatet ligger på halvvolym. Det där härliga gamla lädret fyller ut resten. Murrig julkaka med torkade fikon och blandade julkryddor. Allt är torrt och halvsömnigt. Med vatten och lite tid, kommer frukterna fram mer tillsammans med marsipan, creme brulée och mörk choklad. Vattnet blir som en go kopp kaffe för den här snoozaren och får den att piggna till. Frukterna kommer fram mer, whiskyn blir piggare och doften får en riktigt krämig och rund karaktär. Till slut kommer något som till slut tar huvudrollen i hela doften; sötsyrlig rabarberkompott med kardemumma! Shit vilken kul doft!
 
Smak: Den må ha legat och snoozat på doften men jävlar vilket morgonhumör den har! Den hugger till i munnen direkt, med stor alkoholhetta! Smaken är torr och lite (nässel)bitter. Destillerikaraktären ligger fortfarande i framkant tillsammans med en del torkad frukt från sherryn. Det är dock betydligt mer trä och kryddor än frukt. Vi snackar muskot, lite stjärnanis, överbryggt svart te, drivved m.m. Finishen har lite punchpralin. Med vatten och lite tid öppnar den helt klart upp sig. Smaken blir mjukare och fruktigare men håller sig fortfarande torr. Fruktigheten kommer i form av bokna röda äpplen och rabarberpaj. Fokuset ligger fortfarande på de kryddigare noterna av svart te, tobak och stjärnanis. Det där gamla lädret och bittra nässlorna är helt klart den röda tråden i smaken.
 
Avslutningsvis: En rätt intressant version av Ben Nevis. Utan vatten är den som mig på morgonen, dvs seg och aggressiv, men efter kaff… jag menar VATTEN, så blir den väldigt medgörlig. Detta är ingen saftig sherrybomb. Både doft och smak är torr utan sötma, vilket understryks ännu mer av den smått bittra tonen. Oftast är bitterheten i form av nässlor och överbryggt te, men ibland slår den åt kaffe. Den känns lite väl het utan vatten, och även om vatten öppnar den och gör den mer komplex, så tar det även bort lite av den där härliga intensiteten och skitigheten som jag kommit att älska hos Ben Nevis. Det behövs endast några få droppar vatten för att hitta balansen mellan destillerikaraktären och sherryfrukten. Det är förvånande hur hög alkoholhalt, men också hur mycket av destillatets karaktär som hänger kvar efter 27 år på fat. Att jämföra denna med Ben Nevis 5yo är en utmärkt demonstration på hur ”äldre” inte nödvändigtvis betyder ”bättre”. Om de vore två personer så är 5yo är full av energi och hoppar omkring på Hatebreed-konserter medan denna (även när han vaknat) helst sitter i favoritfåtöljen, sippar kaffe och lyssnar på Tom Waits. Faktum är att om den här whiskyn vore en låt så skulle den vara "Dirt in the ground" av Tom Waits, rå men samtidigt harmonisk på samma gång. Jag ångrar inte att jag köpte denna men det är inget jag kommer jaga rätt på fler av. Så länge du inte ätit något sött innan (för då känns den för torr och bitter) så går den en fin balansgång mellan bitter, kryddig och lagom söt frukt. Detta är verkligen en komplex whisky som fortfarande får mig att gilla den mer och mer för varje glas jag tar av den. Detta är faktiskt en av få flaskor som jag inte kommer hälla till ”slaskan”. Den kräver mycket tålamod och uppmärksamhet, men det är det som gör den så intressant. Nu är det över tre år sedan jag öppnade flaskan och den har inte mojnat av eller blivit platt. Tvärtom, den håller fortfarande på att komma igång…
 
VG-
***

Ben Nevis #2381

0 Läs mer >>
***
 
Här har vi en av mina absoluta favoriter bland standardwhiskys.
Jag och Bunnahabhain har egentligen haft en nära relation redan från början. När jag köpte min första "Bunna" så hade den en lite mer klassisk (aka gammeldags) design, vilket var en drivande faktor i köpet. När jag började kolla på Ralfys youtubekanal berättade han att Bunna 12yo var whiskyn som fick honom att få upp ögonen för whisky, så jag var ju tvungen att öppna min flaska direkt. Fastän jag bara var en liten noob som inte ens kunde uttala namnet på flaskan så gillade jag den direkt. Den var mjuk och fruktig, men framför allt nyanserad utan att vara avskräckande. På den tiden fanns det dessutom gott om myndig Bunna för riktigt humana priser så det var lätt att gör fler inköp trots att man levde på studiemedel.
 
Ett par år senare sitter jag på en bar i Port Ellen, Islay. Jag var på roadtrip i Skottland på egen hand. Dagen efter väntade besök på Ardbeg, Laphroaigh och mitt älskade Lagavulin. Tidigare under dagen hade jag mött ett sällskap från Danmark som skulle till Bruchladich för att hälsa på sitt fat. De hade föreslagit att jag skulle komma till pubben och ta ett par glas med dem under kvällen, och nu satt jag där, en öl och några pilgrimsmusslor in på kvällen. Jag har under kvällen lyckats redogöra för både min kärlek till både Lagavulin och Bunnahabhain, då två i sällskapet kommer tillbaka från baren. Den ena ställer ner ett glas framför mig på bordet och klappar mig på axeln. Jag tackar för glaset och tar en sipp. "Shit, this is fucking tasty!" säger jag (vi snackade engelska med varandra eftersom jag inte kan förstå danska om så min whiskysamling hängde på det), "What is it?". Dansken kollar förvånat på mig en sekund och flinar sedan. "Well It´s an Islay malt ofcourse, can you guess wich one?" Jag tittar ner i glaset som om det skulle ligga en ledtråd skvalpandes i botten. "Don´t think I´ve tasted this before, but if its below £100 I´m getting a bottle". Dansken flinar åter igen, klappar mig på axeln och säger "well didn´t you say you loved Bunna 12?". Resten av danskarna utbrister nått på danska och de höjer glasen i en skål. Jag skålar med dem samtidigt som jag tyst tackar den dämpade belysningen som döljer rodnaden i mitt fejs.
 
Första gången jag smakade Bunna 12yo visste jag att jag gillade den, men det var när jag fick prova den blint, på en bar i Port Ellen, som jag blev kär i den!
 
 
Bunnahabhain 12yo
Bourbon- och Sherry-fat.
46,3%
Officiell buteljering
 
Doft: Fyllig, rund och fruktig doft. Den har en väldigt ”gul doft”, dvs vi snackar honung, aprikoser, apelsinskal och en aning mandellikör. Efter 10minuter kommer mer röd frukt fram, typ fikon. Honungstonerna blir mörkare och det kommer en mild kryddighet. Framför allt börjar mandarinklyftor komma. Ibland får doften nästan vaniljblommiga inslag.
 
Smak: Mmmm, en rund och fyllig smak. Börjar söt innan kryddigheten kommer fram ordentligt. Vi snackar fortfarande honung och aprikoser, men det kommer lite mer exotisk frukt också, typ cantaloupmelon. Det kommer även lite strävare kryddor som nejlika och mandlar med skal. Det hänger kvar en lätt hint av Earl Gray, malt och mandlar på finishen. Whiskyn har en mjuk och stadig munkänsla, där alkoholen värmer utan att sticka.
 
Avslutningsvis: Detta är honung och gul frukt, lätt pudrade men sträva kryddor, i ett glas. Detta är definitionen av ett säkert kort och kan tävla med whiskys som är betydligt äldre och dyrare utan problem.
Vissa kallar detta för en sherrybomb, vilket jag verkligen inte håller med om. Det här är ett exempel på hur sherryfaten kan göra bourbonfatens gula, frächa frukt, lite mer orange, tropisk, och toppa det med honung. Sherryn färgar allt, utan att det tydligt smakar sherryfat.
Vissa säger att de hittar salta och maritima noter i denna, men jag gissar att de har kollat på etiketten för mycket. Det här är inte en saltstängt fiskare som röker pipa, detta är en sjöman som kommer hem med exotiska frukter och kryddor från sydostasien!
En sån här ska man alltid ha hemma i skåpet!
 
VG
***

Bunnahabhain 12yo