Ben Nevis 10yo

***
 
Dags att återvända till ett av mina absoluta favoritdestillreier, Ben Nevis!
Jag har ju ändå hunnit recenserat ett gäng Ben Nevisar på bloggen, men märkligt nog har jag aldrig recenserat deras 10yo.
 
"Det är insidan som räknas" är vad de flesta Ben Nevis-fans numera får påminna sig. Tidigare hade deras standard 10yo samma stil som deras officiella single casks (tex #590, #587 och #596), tills de 2021 designade om ettiketterna till de (ska vi kalla dem "stilrena") ettiketterna de har idag. Jag var ett stort fan av den gamla designen. Jag förstår att de förmodligen ville ha en modernare look och inte se "förlegade" ut, men jag tycker ärligt talat att den nya designen är ganska hemsk. Det är mycket deadspace på ettiketten och den simpla stensilen av berget påminner mer om en app-ikon än något annat. Framför allt kan jag irritera mig på att de inte bara finner det nödvändigt att skriva "From the highest water source in Scotland", utan även bemödar sig att skiva ut höjden (i både meter och fot). Skottarna tycks benägna om att använda sådan lat marknadsföring som t,ex "nordligaste distilleri", "sydligaste i highlands", "högst belägna" m.m. Man ska vara mest av någonting helt enkelt. Det känns som en barnslig pissing contest som inte spelar någon roll i praktiken.Samtidigt som man förnyade designen så passade man på att lägga till en NAS till sin core range, Ben Nevis Coire Leis.
Samtidigt som jag inte gillar det nya utseendet så intalar jag mig själv att det iaf är ett tecken på något bra. Som tidigare nämnt så tycks inte ägarna Nikka ha nämnvärt intresse att satsa på Ben Nevis som single malt, men den nya designen, samt tillskottet av Coire Leis, tyder förhoppningsvis på att man vill satsa lite mer och dra mer uppmärksamhet till destilleriet.
 
Whiskyn är lagrad i en blandning av bourbonfat, sherryfat och vinfat, buteljerad på 46% och är varken kylfiltrerad eller färgad.
Tidigt i whiskykarriären blev jag rätt avskräckt av denna, men nu är den en av mina favoriter. Destilleriet har en härligt robust skitighet i form av mossa/nässlor och läder. Deras 10yo är, för mig, typisk i sin blandning av apelsinskal, kaffe, nötighet, nässlor och läder, men detta är första flaskan sedan re-brandingen. Jag hoppas att den är sig lik.
Tyvärr är det en ganska otacksam whisky att älska eftersom destilleriet inte buteljerar så mycket som single malt. Detta gör att Ben Nevis, likt Springbank, tycks otillgänglig majoriteten av tiden och dycker upp till och från när en ny batch buteljeras. Dessutom tenderar den att vara dyr för sin ålder. Faktum är att det är den dyraste basic 10yo jag kan komma på... även om Springbank absolut spelar i samma liga. Både Springbank 10yo och Ben Nevis 10yo är pålitliga, karaktärsfulla, fylliga och härligt skitiga whiskys, och jag misstänker att det finns en rätt stor overlap hos deras fans. Nå väl, jag känner att detta blev en aningen negativ inledning, men det blir lätt så när förändringar sker med en av ens favoritprodukter. Skit samma, jag ser fram emot att få dricka lite Ben Nevis nu!
 
 
Ben Nevis 10yo
46% abv
Officiell Buteljering
 

Doft: Jupp, detta är så bekant när man sätter näsan mot glaset. Direkt hoppar det fram ljunghonung, ingefära, läder och lite go highland-funk! Detta är Ben Nevis! Bourbonfaten ger vanilj och lite gräddkola, men det märks att det finns fruktiga fat med i mixen också. Jag känner inte sherryn lika tydligt som jag minns från de äldre utgåvorna, men de bidrar onekligen med lite torkad frukt, apelsinskal och sköna nötiga influenser (typ noguat, vilket jag ofta hittar i Ben Nevis). Jag har tametusan noll koll på vad de använder för vinfat i blandningen men antingen är det ytterst lite rödvinsfat eller vin gjort på gröna druvor (det sistnämnda känns mer troligt i mitt huvud). Vissa dagar tycker jag mig hitta lite ädelröta (botrytis) i doften, som om det hade funnits Sauternes eller liknande i mixen, men det är endast vilda spekulationer från mig. Jag hittar iaf gul frukt i stil med aprikoser, men även grapefrukt. Som pricken över I:et kommer den där oslipade funken från destillatet, som ligger lite åt det svavliga hållet. Framför allt bidrar den med den där gröna noten som ibland yttrar sig som mossa, men i detta fall, mer som nässlor och läder. Det finns definitivt blommiga inslag här som dyker upp med jämna mellanrum. Juste… lite mer honung uppe på allt detta också.

 

Smak: Smaken är en blandning av sötma och bitterhet. Åter igen, det finns mycket honung här. De där gröna nässlorna blir tydligare och den där funken drar riktigt nära svavel-territorium här. Givetvis hänger den gula/orangea frukten från doften kvar men lägger sig lite längre bak, till fördel för nässlorna, kaffe, lite ektanniner och choklad. Finishen hänger kvar en hyffsad stund, med fokus på ektanniner och choklad.

 

Avslutningsvis: Denna buteljering har mindre sherryinfluenser än jag minns från de äldre utgåvorna men å andra sidan får man räkna med variationer från batch till batch. Whiskyn är förvånandsvärt komplex för en 10åring och har både fyllighet och karaktär. Jag kan fatta att detta kostar 859kr på Systembolaget, för jag tycker att den tävlar med många i den prisklassen, trots att den förmodligen är 5 år yngre i de flesta fall. Hade den kostat 599kr hade jag säkrat upp med en låda så jag alltid har mellan släppen, men inte i detta fall. Glen Garioch 12yo kan absolut tävla med denna i kvalitet, vilket gör den betydligt mer prisvärd för sina 599kr. Men när allt kommer till kritan så är detta en maffig och komplex whisky med massor av karaktär. Det blir aldrig mesigt eller tråkigt och det är värt att betala för. Jag ser oftast till att alltid ha en flaska av Ben Nevis 10yo hemma, men de självständiga buteljerarna kan ofta erbjuda intressantare fat av Ben Nevis för en liknande peng. Jag gillar verkligen Ben Nevis 10yo men blir lite frustrerad över att jag behöver vända mig till självständiga buteljerare för variation och högre ålder. När destilleriet ändå gjorde en rebrand så önskar man att de skulle ha introducerat en 15yo och en 18yo också.... och vem vet, kanske bjuda på en cask strength-buteljering per år (typ som GlenDronach eller Laphroaig). Nu när Nikka kommer applicera de striktare reglerna för japansk whisky så önskar man ju att de skulle låta mer av whiskyn från Ben Nevis stanna i Skottland och ge möjlighet att bygga ut deras single malt core range så att den består av mer än en NAS och en 10yo.
Nåväl, för att ta mig ur det här frustrerade sidospåret jag alltid hamnar i när jag snackar Ben Nevis... det här är gott! Det är bra skit. Det finns en anledning att jag fastnat för Ben Nevis och deras 10yo demonstrerar detta väl nog. Jämför inte prislappen med whiskyns ålder, utan med hur den smakar... och försök att inte bry dig om den nya hemska designen. Designen är ful, destilleriet är fult, core rangen är liten, åldern är vid lägstaribban och priset är kaxigt.... men det är fortfarande jävligt gott.

 

 VG
***

Kommentera här: