0 Läs mer >>
***
 
Som jag tidigare nämnt så är Ledaig inte ett destilleri, utan namnet på den rökiga whiskyn från Tobermory. Jag har länge varit en förespråkare för Ledaig 10yo, och rekommenderar gärna denna till folk som vill ha förslag på rökig whisky. Ralfy, typ the OG av whiskytubers, utsåg Ledaig 10yo till sin "Whisky of the Year" i början av året, vilket gav mig lust att öppna en flaska. Efter att ha sippat på denna, till och från under ett halvår, så känns det som att det är på sin plats med en recension.
 
Vissa brukar beskriva Ledaig som ett fullvärdigt (om än lite mildare) substitut till Islay-destillerierna, medan andra menar att Ledaig saknar den charmiga rökkaraktären som bara Islay har. Det är då jag tycker att det är fantastiskt kul att vifta med viktigpetterfingret och påpeka attTobermory (som delar ägare med bl,a Bunnahabhain) tar sin rökmalt från Port Ellen Maltings på Islay. Dock kan jag fatta vad folk menar. Deras 10yo är inte en rökbomb på samma sätt som Islayrökarnas motsvarigheter, dock tycks detta vara "by design". Ledaig kan vara lika rökigt som Islay-rökarna (vilket tex deras 13yo bevisat) men bara för att man KAN betyder inte att man VILL. Ledaig är inte Ardbeg eller Laphroaigh etc, och borde således inte försöka vara det heller.
 
 
 
Ledaig 10yo
46,3% abv,
Officiell Buteljering.
 

Doft: Det första som möter näsan är en tydlig torvighet, men kanske inte lika mycket rök. Ta en eller två sniffar till så kommer snabbt en tydlig fruktighet fram. Sådana riktigt mogna conferans-päron och nektariner kommer med en rejäl dos vanilj. Torven ligger över med en najs jordighet tillsammans med avvägda mängder vitpeppar, rostade nötter och mörk choklad. Dock är det frukten från bourbonfaten som är basen i doften och torven ligger som en najs topping.

 

Smak: Whiskyn känns balanserad, vilket kommer vara ett ledord här. Alkoholen värmer utan att stickas. Torven och frukten samsas med varandra på ett fint sätt. Likt doften så är inslagen från bourbonfaten väldigt tydliga, i form av päron, apelsin och nektarin. Torven känns mer maritim här och ger känslan av jord, hö men också lite mineraliska noter. Whiskyn har en medelstor finish som lämnar en kalkig känsla i munnen.

 

Avslutningsvis: Detta är en tydligt rökig whisky, men jag vill argumentera att den inte är en röksmocka som Islay-destillerierna kan vara. Detta är fint avstämt och ordet ”balans” går som en röd tråd genom allt. Jag gillar verkligen rökighet i whisky. Det ger en uppsättning komplexa dofter och smaker som verkligen tilltalar mig, men jag vill inte att det ska vara det enda i en whisky. Om vi ska vara flummiga en stund så tänk på torv/rökighet som choklad. Det är awesome men kan bli lite tråkigt bara för sig själv. I den här metaforen så kan jag uppleva tex Octamore som chokladglass med browniebitar i och chokladsås uppe på, det blir bara mycket av samma. Ledaig 10yo, i det här fallet, är najs vaniljglass med lite skivad frukt och alltihop toppas av chokladsås. Torven får gärna vara en kompletterande faktor för mig som inte bara tar över allt annat. Det ska ge nyans till en redan bra bas och det tycker jag att Ledaig 10yo gör bättre än många Islaydestillerier. För 545kr (på Systembolaget) så tycker jag inte att detta är något att bråka om. Helt klart ett värt köp. Fortfarande inget för den som är rädd för rök, men kanske snarare ett nästa steg för den som kom in i whisky via röksmockorna och nu kan gå vidare till att upptäcka att det kan få finnas mer än rök i en whisky. Hatten av till Ledaig 10. En, enligt mig, underskattad rökare från innre Hebriderna.

 

VG
***

Ledaig 10yo

0 Läs mer >>
***
 
Vi fortsätter hösten med ännu en rökbomb.
 
De två vanligaste typer av sherry(fat) som används innom whiskyindustrin är Olorosso och PX. Det finns även mindre kända sorter, som Manzanilla, Fino, Paolo Cortado och Amontillado, varav den sistnämnda är den som har använts här.
Fino är en torr, ljus typ av sherry som lagras under ett så kallat "flor", dvs ett jästlager som ligger på ytan av sherryn. Den skyddar sherryn från oxidation, vilket ger en torr och lätt sherry. Olorosso är fullt oxiderad och därför kraftfullare. Amontillado är en sherry som först lagras under "flor" för att sedan låtas oxidera den sista tiden av lagringen. På så sätt kan man säga att Amontillado hamnar mellan Fino och Olorosso på sherry-spektrat. Men juste, detta är ingen sherryblogg....
Ledaig är en kraftigt rökig whisky som ibland kan överrumpla sitt fat och ta all uppmärksamhet. Jag har inte koll på vilken typ av sherry(fat) som användes till Ledaig 900161 (gissningsvis Olorosso... eller PX) men där hamnade fatet lite i bakgrunden, trots att det var ett 1st fill. Min erfarenhet säger att de lättare sherrysorterna har svårt att orka med riktigt rökiga whiskys. I detta fall rör det sig dessutom om en Amontillado-finish och jag vet inte om det är ett 1st, 2nd eller 3rd fill fat.
 
Det som fick mig att köpa denna var Ralfy´s rekomendation. Han hade mycket bra saker att säga om den och gav den 91/100, vilket är väldigt bra för att vara honom. Jag hade förmodligen förbisett denna om det inte var för hans rekomendation.
 
 
Ledaig 13yo
Amontillado finish
59,2%
Officiell buteljering
 
Doft: En kraftig, sotig, biffig rök som för tankarna till ett grillgaller som har kvarbränt fett och marinad på sig. Lite gummi och ganska jordiga noter som för tankarna på mezcal-hållet. En hel del marina noter som sälta och tång. Det finns något fruktigt längst bak i rökridån men jag kan inte riktigt avgöra vad. Efter lite luftning så kommer en brödig, nästan mineralisk, not som stundtals för tankarna måt en torr porter.
 
Smak: Oopf! Röken kommer som en käftsmäll i form av brasrök, tillsammans med en tydlig sötma. Det krävs några droppar vatten för att plocka fram mer nyanser. Någon har varit och grävt i askan och hittat nachipäron, dock fortfarande fulla av aska. Det kommer även färsk ingefära. Vatten gör den verkligen lenare och sköljer bort en stor del av röken men lämnar askan kvar. Finishen har en tydligt (hassel)nötig ton, med lite lakrits och otvättade morötter (I shit you not).
 
Avslutningsvis: Ganska häftig whisky. Amontilladon tar inte huvudrollen utan blir lite bortknuffad, men den bidrar till en komplexitet och ett djup som erbjuder så mycket mer än vid första anblick. Man kan dricka denna om man bara vill ha sin rökexplotion i munnen men med lite vatten och tålamåd så hittar man något riktigt spännande. Den verkar förändras mellan varje glas jag tar vilket gör det svårt att tröttna på den.
Som så ofta förr så har Ledaig gjort något fint som utan tvekan kan tävla med sina kusiner från Islay. Det är inte 91p, men det är fint!
 
VG
***

Ledaig 13yo

0 Läs mer >>
***
 
Det är najs när man hittar en single cask whisky som verkligen imponerar. I det här fallet syftar jag på Ledaig #900162. Jag lyckades tyvärr inte hitta fler flaskor av den, men jag körde en siblingstalking och hittade denna. Siblingstalking bygger på logiken att "äpplet faller inte långt från trädet" och därmed inte heller de andra äpplena. I whiskytermer skulle detta innebära att leta efter "systerfat" till den buteljering man gillade, dvs fatet före eller efter. Detta ökar chansen att de är destillerade samma dag och eventuellt har lagrats brevid varandra i lagerhuset, vilket i teorin ökar chanserna för en liknande whisky.
 
Jag kan dock inte understyrka nog att den här teorin har fler hål i sig än ett durkslag. Det finns inga garantier och bör betraktas som ett "long shot". I tex, GlenDronachs fall tenderar fat som är fyllda 15e januari 1993 vara ruskigt jävla bra, utan uppenbar anledning (ett av livets stora mysterier). I det här fallet med Ledaig, var det inte lika träffsäkert.
 
Både denna och #900162 är Ledaig som lagrats på sherryfat i 11 år. De är buteljerade av samma buteljerare kring 56,5%ABV. Men det är där liketerna verkar sluta. Det är en massiv skillnad i färgen, de är destillerade 4 månader ifrån varandra och är inte buteljerade samma år. Det viktigaste är att komma ihåg att inga två fat är likadana oavsett när de buteljeras eller var de lagras.
Jag tog som sagt ett long shot och hoppades att denna iaf skulle spela i samma liga...
 
 
Ledaig 11yo
Sherry Butt #900161
En av 564 flaskor, 56,8% ABV.
Single Malts of Scotland
 
Doft: Här hittar vi såväl torv som rök, dock med betoning på den senare. Röken har en viss medicinal karaktär som påminner mig om Laphroaigh. När näsan har vant sig lite blir doften mer nyanserad och massor av fuktigt hö tar över doften. Sherryn är svår att hitta. Det kommer läder och torkade örter tillsammans med krut och gammalt koppar. Till och från kikar det fram en umaminot som för tankarna till grillad svamp.
Krut brukar skrika svavel, men inte i det här fallet. En stickig, rökig käftsmäll för bihålorna.
 
Smak: Denna är het och väldigt stickig. Whiskyn bedövar tungan och så länge man inte gillar att slicka på batterier och citronsyra så tjänar man på att tämja denna med lite vatten...
Sådär ja, det behövs inte mycket för att den ska lugna sig. Röken blir BBQ-sås på grillade portabello och lite svartpeppar. Den är inte lika medicinal som doften, även om det hänger kvar lite grann. Lite chiliflakes och rå ingefära. Till och från hittar jag lite subtil mint. Sherryn är inte tydlig men jag gissar att det är den som ger vibbar av BBQ-sås.
 
Avslutningsvis: Siblingstalking kan ju inte funka alla gånger...
Den som vill ha en rökbomb kommer definitivt gilla detta. Jag gillar helt klart rök men rökigheten kombinerat med den heta spriten gör whiskyn lite för aggresiv och överväldigande för min del. Alkoholen framhävs och den känns 10%abv starkare än vad den är. Om man experimenterar lite så hittar man dock till slut en lagom ratio med vatten. Hade whiskyn inte varit så het så hade den nått VG/VG+.
Jag provade att blanda denna 50/50 med Dailuaine 16yo, vilket gjorde den sjukt mycket bättre. Whiskyn lugnar ner sig avsevärt och sherrynoterna från Dailuaine lyckas armbåga sig fram ut all rök och umami. Resultatet blir något som överträffar de båda buteljeringarna var och en för sig, så jag valde helt enkelt att slå ihop det jag hade kvar av båda flaskorna i en flaska.
 
G+
***

Ledaig 900161

0 Läs mer >>
***
 
 
Hepp hepp, här kommer ett destilleri som brukar gå under radarn för de flesta. Det är dags för Tobermory!
 
... eller destilleriet som blev utbränd, som jag brukar säga.
 
Tobermory är det enda destilleriet på Isle of Mull. Mull är en vacker ö på skottska västkusten utanför Oban. Det är den näst största ön i innre hebriderna efter Skye. Destilleriet grundades 1798 av John Sinclair i samhället Tobermory på Mulls nordöstra kust. Dock hette destilleriet inte Tobermory på den tiden, utan det hette Ledaig (uttalas "Led-chigg", men ingen kommer fnysa åt dig om du säger "la-tjeig" heller). Ledaig är gaeliska för "safe haven".... fråga mig inte vad "Tobermory" betyder. Tyvärr tycks det omöjligt att hitta när destilleriet bytte namn till Tobermory.

Så varför kallar jag det för "destilleriet som blev utbränd"? Jo destilleriet knegade på inte ens 40år innan de stängde 1837. De var då stängda längre än de varit öppna (fram till 1878). Sen stängdes destilleriet igen mellan 1930-1972. Ägarna gick dock i konkurs och destilleriet fick stänga igen bara 3 år därefter. När man öppnade igen 1978 hade man varit stängd 85 av sina 180år. Nu gjorde man om lagerhusen till bostäder och man lånade även ut sina lokaler för att lagra ost. Utöver detta hade destilleriet använts som kraftstation och även som kantina för flottan under Andra Världskriget. Man kan säga att destilleriet hade arbetstränat innom andra brancher. Men, surprise surprise, 1982 fick man stänga igen och öppnade igen 1989. Därefter har destilleriet varit i produktion.... om vi räknar bort när destilleriet stängde en period under 2013. Det rådde torka i Skottland och Mull drabbades av vattenbrist (det kunde man inte tro om brittiska öarna va?).
Destilleriet har även bytt ägare, typ lika många gånger som GlenDronach, men vem orkar hålla reda på det?
 
Destilleriet producerar tre olika whiskys:
Deras orökta malt buteljeras under namnet Tobermory, och är en lätt och fruktig malt men liiiite torv i karaktären. Denna kommer dock från det "torviga" vattnet, och destilleriet använde alltså inte torv i produktionen.
Men sen har deras rökta malt som buteljeras under ursprungsnamnet "Ledaig". Ledaig får, enligt mig, inte den uppmärksamhet den förtjänar. Det blir lätt så att man automatiskt vänder sig till Islay och destillerier som Ardbeg, Laphroaig och Lagavulin när man vill ha rök. Tobermory är som sagt ett ett destilleri som gått många obemärkt förbi och de som känner till Tobermory har inte alltid koll på att Ledaig är en lika rökig käftsmäll för smaklökarna som sona kusiner på Islay.
Den tredje malten Tobermory producerar heter Iona.... och det är i stort sett allt jag vet om den. Den säljs tydligen bara på Mull och är därmed ganska obskyr.
 
Jag tycker att det är lite anmärkningsvärt att ett destilleri som heter Tobermory, i dagsläget, endast har en 10-åring i sin core-range som buteljeras under destillerinamnet. Det tycks finnas fler core-buteljeringar av Ledaig (även oberoende buteljeringar?). Standardbuteljeringen av Tobermory finns inte heller att få tag på i Systembolagets sortiment (dock flera Ledaig) och även på destilleriets hemsida är majoriteten av buteljeringarna Ledaig.
 
En anledning att Ledaig är rökig nog att konkurrera med sina kusiner på Islay är att man köper sin rökta malt från samma mälteri. That´s rigt, Tobermory köper sin rökta malt från Port Ellen Maltings, precis som Ardbeg m.fl. Man destillerar sen malten på Tobermory och skeppar sedan iväg den till Deanston för att fylla faten där. Om jag har förstått det rätt så lagrar man sedan Ledaig-spriten i Bunnahabhains lager (alltså på Islay) medan den orökta Tobermory-spriten lagras hos Deanston.
 
Destilleriets officiella buteljeringar späds, precis som hos Bunnahabhain, till 46,3%. Flaskorna ser ut som högre versioner av Kilchomans flaskor, dvs skitsnygga.
Tobermorys whisky använd i bland annat Black Bottle Blended Scotch.
 
Summa sumarum, Tobermorys 10-åring är inte det mest exalterande som har skvätts upp i ett glas, men limiterade buteljeringar och oberoende buteljeringar kan vara good shit. Har hitills inte smakat en Ledaig som gjort mig besviken, men den är ju typ en Islay-malt ändå.
Det är nästan som att man vill köpa på sig en massa Tobermory och Ledaig innan destilleriet går in i väggen igen och inte öppnar på 40år...
 
***
 

Tobermory

0 Läs mer >>
***
 
Dags för min första Ledaig på bloggen.
Jag har inte särskillt stor erfarenhet av Ledaig, men den erfarenheten jag har, har varit bra.

Som vissa av er redan vet så är inte Ledaig ett destilleri utan det är rökt Tobermory. Tobermory destilleri ligger i samhället med samma namn på norra toppen av Isle of Mull, rakt väster utanför Oban. Tobermory är ett lite mer obskyrt destilleri som inte får samma uppmärksamhet som majoriteten av de andra destillerierna, och som vi vet så tenderar de flesta att automatiskt vända sig till Islay när det gäller rökig whisky. Mina erfarenheter av Ledaig säger dock att Tobermory kan göra lika rökiga käftsmällar som vilket Islay-destilleri som helst.

Whiskyn är buteljerad av den självständiga buteljeraren "Single Malts of Scotland" (inte att blanda ihop med buteljeraren "Malts of Scotland"). Tacksamt nog är whiskyn både ofärjad och okylfiltrerad samt buteljerad på cask strength. 11 år kan tyckas lite men då ska man hålla i åtanke att rökigheten i whisky mattas av med tiden, så röken borde helt klart vara alive and kickin´. Om färgen är någon indikation så så den hunnit ta åt sig ordentligt med influenser från Sherryfatet. Detta har potential att vara en rejäl smakbomb.
 
 
Ledaig 11yo
Sherry Butt #900162
En av 646 flaskor, 56,4%
Single Malts of Scotland
 
Doft: Först kommer en puff av brännt gummi, men inget riktigt besvärande. Det försvinner efter lite luft och fram kommer fantastisk fallfrukt och höstbrasor! Jag hittar riktigt övermogna äpplen och plommon brevid en eld där man bränner halvfuktig drivved och gamla höstlöv. Efter en stund känns det som att någon har tagit fram en ljutjärnspanna och gör en tart tatin (fast med aprikoser) över elden. Maffig rök men även kraftiga sherrynoter. Fint balanserat.
Detta är maffigt. Detta är fantastiskt!

Smak: Lika kraftfull men balanserad som doften. En liten bit av brännt gummi har letat sig in. Smaken är söt med en fin stickighet som kommer från så väl röken som alkoholen. Jag hittar rostat rågbröd med pumpakärnor och russin i, och bitter apelsinmarmelad på. Till detta har vi grillade dadlar där kanterna nästan blivit lite brända, tillsammans med sältan från havet. Allt detta serveras brevid en höstbrasa där fuktiga höstlöv ger en maffig, jordig rök.

Avslutningsvis: WOW! Den är oljig och fyllig, söt och rökig. Detta är typexemplet på vad jag vill ha som värmande höstwhisky. Fantastiskt fin. På Whiskybase har den ganska svala 77 poäng och flera pratar om svavelnoter. Personligen uppfattar jag inga svavelnoter över huvud taget. Denna är fantastisk och för under tusenlappen är det ingen fråga om den är värd pengarna. Tyvärr propagerade jag kraftigt för denna i min whiskygrupp online och när jag skulle beställa två flaskor till var den slutsåld.
Detta är verkligen vad jag vill att alla rökiga sherrybomber ska vara, och det är lätt att känna romantiken i denna!

MVG-
***

Ledaig #900162