0 Läs mer >>
***
 
Jag lärde mig något när min älsta dotter föddes.
Det är lätt att tänka att milstolpar i livet kräver whisky som också är milstolpar. Att stora ögonblick kräver unika och svindlande whiskys. Men när jag minns den 6e juli 2020 så minns jag inte min upplevelse av Glen Grant 1962. Jag minns att det var datumet jag öppnade den men jag minns inte var jag satt, vad jag tänkte om den och jag minns inte min reaktion när jag smakade den. Jag minns bara känslan av att hålla min lilla dotter i armarna. Jag minns när hon öppnade ögonen för första gången och hur hennes lilla hand greppade mitt finger..... men jag minns inte whiskyn.
 
Den dagen behövde inte en fantastisk whisky för att vara fantastisk. Whiskyn blev totalt överskuggad av allt annat, och i efterhand känns det nästan som ett slöseri att ha öppnat den då. Jag tror att det är ett misstag att anta att man måste spara speciell whisky till speciella ögonblick, för ögonblicket behöver inte whiskyn.
Jag minns hur Ben Nevis SC #596 gjorde min resa till Lofoten ännu bättre, men det samma hade gällt om jag tog med mig en Scallywag. Jag minns hur en vanlig simpel Bunnahabhain 12 gjorde en kväll i Port Ellen helt magisk. Jag tror helt enkelt att ögonblicket är viktigare för whiskyn än whiskyn är för ögonblicket.
 
I juli 2022 föddes min andra dotter, och när jag till slut kom hem från sjukhuset så öppnade jag den här whiskyn. Den må vara en exklusiv buteljering sör den svenska marknaden, men lets face it, det är en bourbonlagrad 10yo som varken kostade skjortan eller var svår att få tag på. Att rycka folien på den var varken en större eller mindre upplevelse än att rycka folien på Glen Grant 1962, för det är inte whiskyn jag minns från den dagen ändå...
 
 
Benromach 10yo för Symposion
First fill Bourbon barrel #395
En av 244 flaskor, 59% abv
Officiell Single Cask för den svenska marknaden
 

Doft: Till en början påtagligt rökig, betydligt mer än vad ppm-talet säger (nä jag vet att ppm inte behöver säga så mycket).Det är mest rök med lite anonym gul frukt bakom. När den luftat sig lite drar röken sig tillbaka och börjar visa en ansenlig mängd frukt. Det blir lite som att lukta i en winegummi-påse. Spännande, jag hittar en lite söt karamelliserad not som för tankarna till brynt smör. Även lite pyrande undervegitation och hö. Vatten sköljer bort ännu mer rök men lämnar en torvighet i bakgrunden som ger lite intressanta noter. Utan vatten kändes doften ganska stickig men nu är den mjuk som en övermogen aprikos. Med lite tålamod så är det verkligen aprikoser, winegummi, hö och en ekig kryddighet i botten. Trevligt må jag säga.



Smak: Röken är mycket tydligare på smaken. Alkoholen sticker till ordentligt och den känns faktiskt yngre än 10år. Alkoholen framhäver dessutom röken. Den är väldigt bitig och man anar gul frukt men den här whiskyn behöver fan lugna ner sig lite. Vatten förbättrar den avsevärt. Whiskyn blir mjuk och trevlig att stoppa i munnen. Winegummi (främst gul och vit) från doften breder ut sig men även mer övermogen frukt (typ aprikos och kanske lite ananas) och tydlig ekkrydda. Destillatet står sig bra mot faten och den känns genast mer nyanserad och nu har jag inga problem att tro att den är 10år gammal. Whiskyn är fruktig, men inte söt. Faktum är att den har en del lite bittrare noter. Vattnet gjorde all skillnad här.



Avslutningsvis: Ofta smakar denna yngre än 10år, trots att den legat på ett first fill fat. Jag gissar att det (delvis) är alkoholen som gör det. Utan vatten känns whiskyn rätt skrikig, het och som att den inte vill sitta still. Det blir svårt att bilda sig en ordentlig bild av whiskyn utan vatten. Om man vattnar ner den till typ 50% abv så är det som att ge en grinig unge en nappflaska… den blir lugn, glad och behaglig. Det handlar onekligen om ett bra fat här men den lite tjärva spriten hindrar den från att bli en ren fruktsallad, vilket ändå är najs. Destillatet bidrar med en bitterhet, med lite funk. Den drar tankarna åt Ben Nevis men är ändå en bit ifrån. Faktum är att detta är lite vad jag hoppades på att Coire Leis skulle vara, och i en blindprovning hade jag inte skämts över att gissa på bourbonlagrad Ben Nevis, vilket ska anses som en komplimang när det kommer från mig. Allt som allt, mycket trevlig whisky, så länge man inte är puritan och vägrar vatten. Väl värt att köpa en flaska men inte så bra att man behöver fler än en.

 

G+
***

Benromach #395

0 Läs mer >>
***
 
Om jag ska vara ärlig så är inte irrländsk whisky något jag beblandar mig med väldigt ofta. Ska man generalisera brett så tenderar irrländsk whisky att vara lättare och lenare än skottsk whisky, vilket inte är det sexigaste när tex Ben Nevis och Benromach floats your boat. Irrland har desutom en egen kategori av whisky, kallad "Sure Pot Still Whisky", där man blandar mältat och omältat korn. Åter igen så har jag inte den största erfarenheten i ämnet men jag upplever att SPS (Single pot still) har en smått grön och lite rå (som i "otillagad") karaktär, vilket jag inte nödvändigtvis är ett fan av. "Gröna" noter är något jag generellt inte dras till i whisky.
 
Men vad är det i glaset nu då? Jo det är Redbreast 15yo SPS. Namnet syftar på den gulliga lilla småfågeln Rödhake (även kallad "Robin" på engelska) och har inget med solbrända toplesstanter att göra. Whiskyn är, likt de flesta irrländska whiskys, trippeldestillerad (till skillnad från skottarnas dubbeldestillerings-praxis), och buteljerad på 46%. Det är lätt att bli frustrerad när man går in på deras hemsida för lite information om faten som använts och det enda som står är att de legat på "the finest first fill and refill oak casks", och inte ett jota mer! Efter lite grävande på Whiskybase och olika whiskyböcker kan jag iaf konstatera att det är en blandning av sherryfat och bourbonfat det handlar om (som med så många core range-buteljeringar nu för tiden). Vär att nämna är också att Redbreast endast är ett varumärke och att whiskyn destilleras på Midleton Destillery, en vanlig företeelse i Irland eftersom de fram till nyligen endast hade 2-3 destillerier där.
 
Jag smakade Redbreast för första gången för ca 10år sedan och blev riktigt trevligt överaskad eftersom den var betydligt trevligare och mer spännande än de irrländska märkena jag hade provat innan. Det var deras 12yo jag provade då, och eftersom irrländskt inte är en stor kategori för mig så har jag inte bemödat mig att utforska deras core range mer än så. Förra året gick det väldigt bra för Redbreast 15 i OSWAs (Online Scotch Whisky Awards) så jag bestämde mig för att ge den en chans. Jag är även lite sugen på att prova deras cask strength, men eftersom Systembolaget endast har 12yo och 15yo i sitt sortiment var inte den ett alternativ.
 
Nu har jag sippat på Redbreast 15yo under våren och första halvan av sommaren och har väll hunnit skaffa mig en rätt tydlig åsikt om den.
 
 
Redbreast 15yo
 
Doft: Första tanken är att den är väldigt krämig och floral på samma gång. Snabbt kommer en god dos av apelsinzest, persika, grönt äppelskal, mandel och vaniljkräm. Jag vet ju att det finns både bourbonfat och sherryfat i blandningen, och båda känns väldigt uppenbara på något sätt. Drar man djupa andetag känner jag vaniljglass med jordgubbs-rippel, I shit you not. Den där blommiga noten är tydlig rakt igenom men eftersom jag är sämst på blommor kan jag inte sätta fingret på vad det är riktigt. Detta är försommar i ett glas.
 
Smak: Krämigheten fortsätter på smaken. Typ vaniljkräm, vit stenfrukt, persika och apelsinzest. Men det finns en lite grön not av undervegitation och en viss bitterhet. Den här gröna noten tillsammans med de florala noterna är nått jag känner igen från Green Spot, som jag har kallat vitsippor (dock kan jag inte minnas att jag någonsin har inmundigat detta vårtecken, så jag vet inte vad jag får det ifrån). Undrar om det har med pot-still stilen att göra? Bitterheten hintar även åt mandel stundtals.
 
Avslutningsvis: Jag har ingen stor erfarenhet av pot still-whisky, men det känns verkligen som att destillatets karaktär hänger med faten riktigt bra, utan att försvinna. Riktigt bra samspel mellan bourbonfaten och sherryfaten måste jag säga. Man får det bästa av två världar och allt känns som att det finns där av en anledning.
Ärligt talat, doften är så floral med den där gröna (nästan gräsiga) bitterheten att det luktar som att sitta ute. Det är främst de florala noterna, persika och gröna gräsigheten som sticker ut, och den kombinationen påminner mig verkligen om ett vitt te jag köpte i en liten tebutik i Prag för en herrans massa år sedan.... det hjälper ju inte er, men jag blir lite smått nostalgisk av det. Personligen tror jag att whiskyn hade klarat sig utan den där bittra noten, men jag tänker gissa att det är en del av karaktären med irländsk pot still whisky.
Allt som allt så kommer jag sakna den här flaskan när den är borta och det är inte omöjligt att jag köper en till framöver. Måste leta rätt på en cask stregth också! Good shit som rekomenderas varmt!
 
VG
***

Redbreast 15yo