WhiskyWombat

 

Glenrothes är ett destilleri som jag nästan uteslutande har erfarenhet av genom självständiga buteljerare, där de inte direkt är ovanliga. Oftast tenderar whiskyn att lagras på sherryfat, en stil som passar destillatet väldigt bra. Detta är dock en bourbonlagrad Glenrothes.

Det var ett tag sedan jag köpte den här whiskyn, 2014 för att vara exakt. Jag minns att jag köpte den för ca 1800kr vilket är fantastiskt i dagens mått mätta. Då tillät min ekonomi mig att köpa random grejjer utan att det behövde vara särskillt genomtänkt eller motiverat. I det här fallet var motiveringen "kul med något från mitt födelseår..... och kolla 60% abv efter så många år. Kul...". Mer än så behövde jag inte för att klicka hem en flaska förr. I efterhand insåg jag att whisky med den här åldern blivit alltmer oåtkomlig för mig så jag ville spara den till något speciellt tillfälle. Det blev att jag öppnade den på fars dag 2021, dvs när min sambo berättade att vi väntade vårt andra barn. Absolut trevligt, även om whiskyn inte direkt är det jag minns från den dagen.

 

Nåväl. Whiskyn är buteljerad av den självständiga buteljeraren Blackadder som en del av deras Raw Cask-serie, dvs en gammeldags designad serie där Raw står för hur naturlig whiskyn är. Whiskyn är inte färgad och är okylfiltrerad, faktum är att den är så ofiltrerad att det är små svarta flagor från fatet kvar i båtten av flaskan. Jag gillar verkligen Raw Cask-serien. Precis som adelphis buteljeringar ligger de i det lite högre prisspannet men håller även väldigt hög kvalitet. Alla flaskor är numrerade för hand och jag har flaska 203/230 (om någon skulle undra).

 

 

 

Doft: Genast känns åldern. Doften är inte ljus, fruktig och livlig, utan mörkare med tydlig ek, kryddor och balanserad fruktighet. Jag hittar bokna (nästan övermogna) gula äpplen, kokt päronkompott, samt tydliga kryddor som stjärnanis och bitter lakritsrot. Det finns även något ”grönt” som får mig att tänka på när man river sönder gröna blad (har sett någon hänvisa till detta som ”klorofyll” i sina smaknoter). Om sträv ek kan översättas till en doft så finns den här. Över lag är frukten och eken väldigt balanserad, med eventuell vågmästarsida till eken. Med tiden kommer mer vanilj och gul frukt. Frukten håller sig åt det lite övermogna hållet och är aldrig frisk eller färsk, utan snarare konserverad eller tillagad.

Smak: Första sippen av denna är nästan alltid alkoholstinn och lite bitter. Det är som att tungan aldrig lär sig vad den har att förvänta sig. Efter några droppar vatten öppnar den upp sig betydligt mer. Eken överröstar faktiskt frukten till en början och visar sig som mandel, överbryggt te, rostat bröd och lite salt karamellsås. Efter typ 5-6 sekunder börjar frukten buffa undan eken och ta lite mer plats. Frukten känns mer tropisk än på doften och jag hittar både konserverade mandarinklyftor och lite aprikosmarmelad, även om de bokna gula äpplena hänger med.

Avslutningsvis: Anledningen att det tog så lång tid att öppna whiskyn var att jag väntade på ett passande tillfälle, men anledningen att flaskan fortfarande inte är slut efter drygt 1,5år är att den faktiskt har varit rätt lätt att sträcka sig förbi jämfört med de andra flaskorna i skåpet. Över lag är whiskyn ganska stängd och behöver lite vatten för att öppna upp sig ordentligt. Egentligen känner jag att jag inte blir riktigt klok på den här whiskyn. Har i skrivandets stund ca 4cm kvar i flaskan och jag vet fortfarande inte riktigt hur den faktiskt är. Oftast tycker jag att allt skriker så mycket att inget riktigt får visa sig ordentligt. Ibland tycker jag att den mest är sträv och intetsägande. Någon kväll satt jag förbluffad och var redo att förkunna detta bland mina topp 3 bourbon-lagringar jag någonsin smakat. Ibland känns den som tropisk fruktsallad och ibland känns den näst intill platt och ointressant.
De gånger jag verkligen faller för bourbonlagrad whisky är det oftast när frukterna är söta och tropiska (typ ananas och mango) medan eken kommer i bakgrunden som bittermandel och kokos. Det bästa är helt enkelt när whiskyn är typ 2/3 frukt och 1/3 milda kryddor, om man frågar mig. Den här har nog legat lite för länge för min smak. Fruktigheten har nästintill blivit lite fadd och eken har tagit över med strävhet och lite bitterhet.
Det som frustrerar mest är att jag inte får något grepp om den. Ibland är denna fantastiskt och ibland är den rätt ok. I slutändan lär jag inte sakna den när flaskan väl är tom, för 9 av 10 gånger så är ju Bladnoch 11yo godare än denna iaf. Kul med nått med lite högre ålder, och från mitt födelseår dessutom, men jag har inga problem att gå vidare när den är slut.