Något jag tycker är intressant här är Nikka´s (och alla japanska whiskyföretags) policy att aldrig byta sprit med andra företag. Ben Nevis är Nikka´s enda destilleri i Skottland, vilket får mig att fundera på vilken grain och malt som används i Dew of Ben Nevis respektive Glencoe 8yo. Bryter man policy eller används sprit från Nikkas japanska destillerier?
Något jag tycker är intressant här är Nikka´s (och alla japanska whiskyföretags) policy att aldrig byta sprit med andra företag. Ben Nevis är Nikka´s enda destilleri i Skottland, vilket får mig att fundera på vilken grain och malt som används i Dew of Ben Nevis respektive Glencoe 8yo. Bryter man policy eller används sprit från Nikkas japanska destillerier?
***
Japansk whisky kallas med jämna mellanrum för "det japanska whiskyundret" i romantisk klang. För 20år sedan var det dock inte många som visste att Japan gjorde whisky (det såldes inte ens 5000 flaskor per år i hela Europa) och idag är det en mångmiljard-industri. Det är ett fenomen som alla whiskydrickare känner till och de flesta har en åsikt, men det har inte alltid varit så.
Världen började få upp ögonen för japansk whisky ca vid millenniumskiftet. Jag minns när jag skulle ta studenten 2008. Jag skulle köpa min första alldeles egna whisky (tog jag studenten sent eller gick på bolaget tidigt, who knows?) och stod bland Systembolagets hyllor och försökte se ut som att jag hade koll och visst exakt vad jag tittade på. Detta var tiden då mitt intresse för japansk kultur var på sin peek (och vem vill vara så mainstream att välja skotsk whisky liksom?) så jag stod och vägde mellan två japanska whiskys. Det var en Yoichi 10yo med en enkel, men smakfull, design på flaska och låda. Den kostade ca 500kr, vilket var mycket pengar för en student utan inkomst som snart skulle stå arbetslös. Den andra flaskan var en Karuizawa 17yo, som såg lite pråligare ut i sin karaff-liknande flaska och guldhalsband. Den kostade ca 700kr, vilket var en väldigt stor prisskillnad för en fattig student som inte ens hade lärt sig gilla whisky än. Jag beslutade mig för att ta Yoichi och gick till kassan. Kassörskan tittade på flaskan och frågade förvånat "Japansk? Kan dom göra whisky?". "Jovars, den är väll ok" svarade jag och koncentrerade mig på att verka vuxet whiskyvan. "Jag dricker mest skotskt, men det kan ju vara trevligt att variera sig lite då och då" sa jag och strök mitt halvfjuniga bockskägg. Det slutade givetvis med att jag aldrig öppnade min Yoichi utan drack mig full på Malibu och en absithflaska som ingen ville ha...
Hade jag tagit ett lån på 100 000kr och köpt alla Karuizawa som Systembolaget hade att erbjuda på den tiden, ja då hade jag varit mångmiljonär innan jag fyllt 30år och ändå haft pengar över att köpa den där Malibu-flaskan till studenten.
Jag ber om ursäkt. Whiskyskolan ska inte handla om hur omogen jag var i tonåren eller utgöra ännu en arg lapp om hur whiskypriserna utvecklas. Tanken är att detta inlägg ska introducera början på en miniserie om Japansk whisky. Det finns en hel del jag vill säga så jag väljer att sprida ut det lite.
Så varsågod, här var ett inlägg helt utan matnyttig information, endast löften om något eventuellt läsvärt inom en snar framtid.
Kampai!
***
Japan: Introduktion
Highland Park
En sån här måste jag jaga rätt på. Nja den kostar ju bara ca 100euro.... bäst att ta 2st.
Smak: Den där blommiga, limmiga majsen är väldigt tydlig trots den höga åldern. Supermycket viol, fast på ett dåligt sätt. Kontaktlim och stäslöjdsbänk. Den har kanelen och lite av nejlikan från doften. Ruggigt övergryggt English Breakfast te bistår med en hel del taniner.
Avslutningsvis: Det är nog bara att konstatera att bourbon inte är något för mig. Bourbon behöver inte lagras längre än 2 år, jag ser sällan något som är över 10 år, så att låta den ligga i 24 år på fat är ju lite spännande. Bourbon får ju som bekant bara lagras på oanvända fat, så 24år var väll att ta i, om man frågar mig (när single malt-destillerierna använder ny ek bukar de bara användas till kortare finish-lagringar). Jag orkade inte dricka upp 3cl, så efter halva glaset duttade jag i ca 1/3 portvin, vilket gjorde den bättre. Nä nu ger jag upp på majssprit....
Adventkalender del 3
Shit vad tur att jag inte köpte en hel flaska av denna (den kostar ju för bövelen 900kr). Största besvikelsen hittills. Skärpning Mr Paterson!!!
Som en parantes kan nämnas att whiskyn bedömdes med semitäpta näsborrar. Risk för sensorikdepressions-bias med andra ord.
Vad kan man säga? Den är bra. Vill man ha en orökig bourbonlagring för under 500-lappen tycker jag absolut att man ska gå och nosa på denna. Diageo ska ha cred för att de väljer att ge ut en standardbuteljering på 15yo.
Adventkalender del 2
Med det sagt, låt den alkoholiserade nedräkningen börja!
Btw, hur kommer man på att buteljera på 41%? Ska man ha så lågt kan man lika gärna köra på 40%. Känns lite som att använda en 31cm lång linjal ist för en 30cm linjal när man ska mäta väggar... den extra centimetern gör ingen skillnad och man borde använda en meters linjal ändå.
Adventkalender del 1
Glen Garioch
Så varför kallar jag det för "destilleriet som blev utbränd"? Jo destilleriet knegade på inte ens 40år innan de stängde 1837. De var då stängda längre än de varit öppna (fram till 1878). Sen stängdes destilleriet igen mellan 1930-1972. Ägarna gick dock i konkurs och destilleriet fick stänga igen bara 3 år därefter. När man öppnade igen 1978 hade man varit stängd 85 av sina 180år. Nu gjorde man om lagerhusen till bostäder och man lånade även ut sina lokaler för att lagra ost. Utöver detta hade destilleriet använts som kraftstation och även som kantina för flottan under Andra Världskriget. Man kan säga att destilleriet hade arbetstränat innom andra brancher. Men, surprise surprise, 1982 fick man stänga igen och öppnade igen 1989. Därefter har destilleriet varit i produktion.... om vi räknar bort när destilleriet stängde en period under 2013. Det rådde torka i Skottland och Mull drabbades av vattenbrist (det kunde man inte tro om brittiska öarna va?).
Destilleriet har även bytt ägare, typ lika många gånger som GlenDronach, men vem orkar hålla reda på det?
Deras orökta malt buteljeras under namnet Tobermory, och är en lätt och fruktig malt men liiiite torv i karaktären. Denna kommer dock från det "torviga" vattnet, och destilleriet använde alltså inte torv i produktionen.
Men sen har deras rökta malt som buteljeras under ursprungsnamnet "Ledaig". Ledaig får, enligt mig, inte den uppmärksamhet den förtjänar. Det blir lätt så att man automatiskt vänder sig till Islay och destillerier som Ardbeg, Laphroaig och Lagavulin när man vill ha rök. Tobermory är som sagt ett ett destilleri som gått många obemärkt förbi och de som känner till Tobermory har inte alltid koll på att Ledaig är en lika rökig käftsmäll för smaklökarna som sona kusiner på Islay.
Det är nästan som att man vill köpa på sig en massa Tobermory och Ledaig innan destilleriet går in i väggen igen och inte öppnar på 40år...
Tobermory
GlenDronach har förtjänat sin stämpel som sherry-bombs-kung, men det är även här vissa riktar kritik. Man menar att whiskyn smakar mer sherry än whisky och att destilleriets "russin-whisky" är för söt. Det är helt och hållet en fråga om smakpreferens men jag kan kan till en (väldigt) liten del hålla med. Personligen tycker jag att GlenDronachs whisky generellt sett är bäst kring 20-21 år och att faten tar över för mycket därefter.
18-åringen är på väg att försvinna tills dess att man kan blanda med spriten från 2002 och frammåt. Samma sak hände med 15-åringen och samma sak lär hända med 21-åringen. Det innebär att man bör passa på att köpa 21-åringen senast ca 2021 - 2022. Om man kollar på den svarta märkningen på varje flaska så kan man se när just den flaskan är buteljerad och därmed räkna ut minimumåldern.
GlenDronach
På 90-talet buteljerades Clynelish som en 14 år gammal del av Flora & Fauna-serien. Det var inte förän 2003 som F&F-buteljeringen ersattes med en officiell buteljering, även denna 14 år gammal. Det är den buteljeringen som fortfarande finns idag. En gång om året släpper dock Diageo sina "Destillers Edition-utgåvor". Dessa är sherry-finished versioner av grundmalten från respektive av deras destillerier. I Clynelish fall handlar det om en 14-åring som slutlagrats på oloroso-fat.
Vill man ha något mer spännande än den vanliga 14-åringen eller Destillers Edition får man leta bland de oberoende buteljerarna. Det finns gott om Clynelish främst från SMWS (Scotch Malt Whisky Society) och Signatory, men återkommer även regelbundet hos Cadenhead, Duncan Talor och Gordon & MacPhail.
Vissa destillerier tycks ha ett "magiskt" år, alltså en årgång som av någon anledning verkar ha frambringat de där extra fina buteljeringarna. För Clynelish är det 1997 som får det att glittra lite extra i mångas ögon.
Clynelish
Problem nr 1: Dina nära och kära har blivit avskräckta av din respektabla samling, svindlande nörderikunskaper samt totala frånvaro av ödmjukhet, vilket har lett till att de inte vågar köpa någon whisky till dig i present.
Problem nr 2: De gör ett tappert men ack så dåraktigt försök att chansa sig fram till en whisky att ge dig i present (aka, din framtida bjudwhisky).
Nu inför jul och födelsedagen fick jag förfrågan av min bror att skicka lite förslag på whisky i olika prisklasser som jag ville ha. Jag gav honom lite förslag med den passiv-agressiva noteringen att jag har skrivit ett dokument med instruktioner på hur man köper whisky till mig. Han svarade med den irriterande logiska comebacken att "det har ju inte jag tillgång till...."
Till spritdrickaren (aka, min farsa):
Till en whiskynöööörd:
Överlag är det ganska träffsäkert att anta att något med "finest scotch whisky", "deluxe" eller "special reserve" på etiketten är platt budgetwhisky.
Jag tenderar att gilla destillerierna GlenDronach, Ben Nevis, Glengoyne, Hakushu, Miyagikyo, Bunnahabhain, Smögen och Lagavulin. Destillerier som Balblair, Glen Garioch, Ledaig och Clynelish är alltid intressanta.
Att köpa whisky till ...
Hitills är listan som följer:
- Glengoyne 25yo (1st fill sherry).
- GlenDronach 24yo (Oloroso #43).
- Kavalan Solist Sherry (S060703032)
- GlenDronach 21yo (Oloroso #38).
Solera-ish
***
Välkomna till whiskyskolan del 2!
I detta inlägg beskriver jag tillvägagångsättet för processen att göra whisky. Jag skriver "korn" i detta fall, men det kan lika gärna vara råg, vete, majs etc. Jag är medveten om att detta är ett långt inlägg och om ni inte orkar läsa hela så kan ni hoppa till den händiga lilla sammanfattningen i inläggets sista stycke. Detta skulle dock innebära att jag suttit och skrivit allt detta förgäves.... so don´t.
Det finns sex steg i whiskyprocessen:
- Mältning.
- Mäskning.
- Jäsning.
- Destillering.
- Lagring.
- Buteljering.
Det första steget är mältningen av kornet. Mältningen görs för att frigöra socker i kornet.
Man blötlägger kornet i stora kärl (steeping tanks).Traditionellt sett använde man sig av så kallad golvmältning, där man spred ut kornet på stengolv och vände kornet för hand (vilket gav upphov till en speciell förslitningskada kallad "Monkey Shoulder"). Under groddningen bildas värme och vändningen gör man för att reglera tempraturen och fuktigheten. Nu för tiden använder destillerierna i regel inte egna mältningsgolv, utan köper malten från stora industriella mälterier. Där använder man sig av automatiserade metoder för att mälta stora mängder korn i så kallade "malting drums". På Islay ligger tex Port Ellen Maltings, ett mälteri som producerar mestadels rökig malt till öns destillerier.
När kornet börjat gro kallas det för "grönmalt", och torkas därefter i en "kiln" (som har de ikoniska destilleri-skorstenarna) för att avbryta grodd-processen. Torkningsprocessen kallas "kölning".
Man kan torka grönmalten på olika sätt.Traditionellt eldade man med kol. På Islay dock, var det en arbetsam process att skeppa kol från fastlandet, så man använde sig istället av torv (peat). Torv är halvmulten vegitation som är kring 10 000 år gammal och grävs upp ur marken och torkas. Torven ger ifrån sig en väldigt aromatisk rök som sätter smak på malten. Således får man en rökt malt och därmed en rökig whisky. Islays karaktäristiska, rökiga smak var således en bieffekt av begränsningen av bränslet destillerierna använde. Smaken och doften från torven beror på vilken typ av jord och växter som funnits på platsen. Således kommer inte torv från Islay ge riktigt samma smaker som torven från tex Orkney.
Efter mältningen lagras malten i en silo för att sedan köras ut till destillerierna.
Det andra steget är mäskningen. På destilleriet lägger man malten i en mal och krossar den till en grov, ja låt oss kalla det müssli (annars kallad gröpe eller "grist"). Man blandar sedan gröpen med varmt vatten som drar smak och stärkelse ur gröpen, som ett slags malt-te. Detta sker i en mäskningstunna (mash tun). Teet rörs noga om och silas sedan av. Resterna av gröpen används sedan som frukost-müssli/foder till omnejdens kor, alternativt till biogas. Vätskan kallas nu för vört (wort).
Det tredje steget är jäsningen. Den avsvalnade vörten hälls nu ner i ett jäskar (wash back) oftast gjord i trä. Dessa kan rymma mellan 1000 - 65 000 liter (när det gäller grainwhisky, upp till 250 000 liter). Där blandar man i jäst som börjar omvandla sockret till alkohol. När vörten har jäst klart har den blivit ett slags öl som kallas mäsk (wash) och har samma ABV som en starköl (5-8%).
Det fjärde steget är destillationen. Man pumpar nu ner mäsken i en kittelpanna (pot still) gjord i koppar. Kopparen har en "renande" effekt på spriten i den mening att den mildar ner skarpa off-notes från svavel och gör spriten lite lenare. Formen på pannorna påverkar hur mycket reflux som bildas i pannan och hur stor kontakt spriten hinner få innan den passerar vidare. Höga, smala pannor (tex Glenmorangies 7-meters pannor) ger en lenare, mildare sprit än korta, tjocka pannor (som tex Lagavulin). Ju högre pannan är, desto mer kopparkontakt, ju mer reflux och ju mindre oljor orkar ta sig vidare ur pannan. Pannan är helt enkelt en stor kittel med en svanhals-liknande försegling i toppen (tänk en Old Pulteny-flaska).
Spriten destilleras i regel två gånger. På Irland (och bland annat Auchentoshan, som är grundat av irrländare) har man som regel att destillera spriten tre gånger. Ju fler gånger man destillerar, desto mindre oljor och andra beståndsdelar följer med, vilket resulterar i en renare (eller som vissa skulle säga, "mesigare") sprit.
Washen destilleras som sagt först. Därför kallas panna som gör den första destilleringen för "wash still". Alkohol förångas vid 78 grader medan vatten förångas vid 100 grader, vilket gör att man kan skilja dem åt genom att kontrollera tempraturen. Ångan leds därefter ner i en kondensator där den svalnar och kondenserar. Gammalt tillbaka användes ett spiraliserat rör, med kylvatten runt omkring, som kallas, passande nog, för "worm tub" pga spiralformen på röret. Nu kallas alkoholen för "low wine" och har samma ABV som ett starkvin (ca 21% ABV).
Därefter pumpas lågvinet till en andra kopparpanna kallad "low wine still" eller kanske vanligare, "spirit still" (ack denna logik). Här destilleras spriten igen. Skillnaden är att efter den andra destilleringen "rensas" spriten. Likt när man rensar en fisk vill man ta bort huvudet och stjärtfenan och behålla mitten, så även med whisky. Den första delen av spriten kallas "head" och är väldigt stark och tjärft, så pannskötaren (stillman) leder bort den första delen. När han bedömmer att spriten börjar hålla rätt kvallitet (biten som kallas "heart") så leder han om den till en annan tank. Slutet på spriten, som kallas "tail", är svag och leds därför också bort. Både head och tail pumpas sedan ut och blandas med nästa omgång av low wine. Den färdiga spriten är nu redo att fyllas på fat.
Det femte steget är lagringen. Innan whiskyn läggs på fat späds den ut till ca 63,5% ABV. Tydligen sker mognadsprocessen långsammare ju högre ABV spriten har. Man vill dock inte vattna ner den för mycket då det krävs fler fat och mer plats (alltså mer pengar) och slutresultatet blir svagare. Om ABV sjunker under 40% kan spriten dessutom inte kallas för whisky.
Whiskyn fylls på ekfat. De vanligaste faten kallas barrels (ca 200 liter), hogshead (ca 250 liter) samt butt (500-600 liter), men faten får inte överstiga 700 liter. Man brukar säga att 70% av smaken på whiskyn kommer från faten. men det beror givetvis på hur länge whiskyn lagras, hur många gånger fatet har använts, hur stort fatet är m.m. Man kan tänka på fatet som en stor, inverterad tepåse. Ju fler gånger den används, desto mindre smak ger det.
Det finns tre olika typer av lagerhus. Den första är de traditionella, så kallade "dunnage warehouses". De har tjocka stenväggar som håller luften sval och jordgolv för att hålla ett fuktigt klimat. De är oftast ganska låga och långa byggnader. Här staplar man faten ca tre rader högt. Man kan tänka dem som stora jordkällare som ger en traditionell lagring, som de flesta whisky-entusiaster tycks förespråka.
Den andra är så kallade "racked warehouses" som är större och mordernare. Man kan tänka på dem som hangarer i plåt, som rymmer upp till 24 rader av fat. Dessa rymmer betydligt fler fat men har en mer växlande miljö. Speciellt på soliga sommardagar kan tempraturen på de översta raderna och de nedersta raderna skillja mycket i och med att värmen stiger uppåt. Detta leder till en ojämn mognad bland faten och som ni kan tänka er så är det tämligen arbetsammt att flytta runt tusentals fat med jämna mellanrum.
Den tredje typen av lagerhus är "pallager". Jag har inte så stor koll på just dessa men den avgörande skillnaden tycks vara att faten lagras stående på lastpallar ist för liggandes på hyllsystem.
Med tiden avdunstar whisky ur faten, speciellt om faten inte är ordentligt tätade eller om faten lagras i höga tempraturer. Man brukar säga att ca 2% avdunstar per år, men denna tumregel används mer för skattekalkylationer än vad de stämmer i verkligheten. I Indien och Taiwan kan 80% av ett fat avdunsta på 8-10 år medan fat i Skottland kan släppa så lite som 20% på 25år. Oavsett hur mycket som avdunstar så kallas denna del för "the Angel´s Share".Det som rinner ut ur läckande fat kallas "the Devil´s Share". Som ni kanske märkt vid det här laget så gillar whiskyindustrin att sätta namn på saker och ting.
Står faten kallt avdunstar en mindre mängd vatten och det gör att mängden whisky är större men att alkoholhalten sjunker. Står faten varmt försvinner en större mängd vatten vilket leder till att en större volym whisky försvinner men att alkoholhalten sjunker långsammare (eller till och med ökar).
Slutligen känner jag att vi behöver beröra ett ämne som, i mina öron, klingar väldigt illa, nämligen "cask finishing", alltså slutlagring i ett annat fat. Man kan alltså ta whisky från ett fat och flytta den till ett annat fat en tid innan buteljering. Det rör sig oftast om en signifikant kortare tid än den huvudsakliga lagringen.Det handlar oftast om några månader upp till ett par år. Här kan man använda lite annorlunda fat som tex, portvin, calvados, rom (eller om man heter Mackmyra, glögg, björkvin, kaffe, mjöd m.m). Man kan argumentera att detta kan avrunda en whisky på ett fint sätt. Personligen skulle jag argumentera att detta är ett behändigt sätt att få en whisky att verka mer intressant, ge den en finare färg, ge whisky från trötta fat en ytlig puff med sötma och friskare smaker för att dölja brister. Saken med "finished" whisky är att den relativt snabbt (efter lite vatten och luft) tappar influenserna från slutfatet och karaktären från huvudlagringen gör sig till känna. Enligt mig handlar det, många gånger, om att sminka en whisky för att få den att framstå som bättre än vad den är.
Det skätte och sista steget är buteljeringen. Innan buteljering kan man välja att göra lite olika saker med whiskyn. Oftast barriärsfiltreras whiskyn genom ett filter för att få bort skräp och fatrester (den oberoende buteljeraren Blackadder har dock en serie kallad "Raw Cask" där man skippar all filtrering, vilket gör att det finns små fatrester i botten på flaskan).
Efter detta väljer många att kylfiltrera whiskyn. Man kyler då ner whiskyn till ca 5-10 minusgrader så att oljor och estrar blir så fasta att man kan filtrera bort dem. Detta gör att whiskyn inte blir grumlig och "ful" (detta grummel kallas "scotch mist") när man tillsätter vatten eller is, men som ni säker förstår så tar det bort smak och doftämnen som ger whiskyn en tunnare munkänsla. I mitt tycke är det som att spela in en film där man fokuserar så mycket på att den ska se snygg ut att storyn och karaktärerna blir lidande [insert random Vin Diesel-movie here]. Om man är vettig nog att skippa denna dryckesversion av könsstympning så får man stolt skriva "un-chillfilterd" på ettiketten och må bättre över sina livsval.
Nästa steg involverar den enda tillåtna tillsatsen i whisky, nämligen E150a (aka sockerkulör). Detta kan man tillsätta för att ge whiskyn en mörkare och "finare" färg. Enligt mig så är detta mer skamligt än att piffa upp färgen med en slutlagring. Om slutlagring är sminkning så är E150a att tattuera in fula fejk-ögonbryn så man ser konstant förvånad ut. Det fanns en whisky som hette "Loch Dhu Black Whisky" som var helt svart från E150a. Den smakade sämre än oaptitligt och i den här kontexten var den whiskyns Michael Jackson. Ändå menar industrin att kunderna vill ha E150a i whiskyn, vilket jag inte tror en sekund på. Skippar man detta steg får man räta på ryggen ÄNNU mer och skriva "natural coulor" på etiketten.
Man kan även välja att vattna ut whiskyn med vatten, dock till lägst 40% ABV. Detta ger en större mängd whisky att sälja men som bekant så binder alkohol smakämnen och om whiskyn säljs på, låt oss säga, 60% så kan kunden själv vattna den till styrkan man vill ha. Om whiskyn går under 46% behöver den dessutom kylfiltreras för att inte bli grumlig. Om man har tillräckligt med förstånd att inte vattna ner whiskyn utan buteljera den på samma ABV som den var i fatet, ja då får man klappa sig själv på axeln och skriva "cask strength" på etiketten. Observera att cask strength således inte är någon speciell ABV, bara att man inte har spätt ut den med vatten innan buteljering.
Det sista man behöver bestämma sig för är om man vill blanda ihop flera fat för att få en speciell smak eller om man vill buteljera fatet för sig (då kallas detta "single cask"). Om destilleriets master blender blandar ihop något så kan man lita på att iaf han/hon tycker att det smakar gott. Är det en single cask kan det smaka hur som helst. Om ett destilleri buteljerar ett single cask brukar det innebära att de tyckte det var lite extra fint och är redo att sätta sin logo på flaskan. Om en oberoende buteljerare säljer ett single cask så garanterar det egentligen bara att man har köpt ett fat och vill sälja det för att få igen pengarna (kanske till och med gå med vinst) oavsett hur det smakar. Det kan vara enastående eller smaka navelludd. Det är således mer av en chansning och man gör bäst i att luska runt online vad andra tycker om det, eller ännu bättre, köpa ett sample och provsmaka själv.
Ibland kan ett destilleri sälja en "teaspooned" malt till en buteljerare. Det innebär att destilleriet inte vill, av en eller annan anledning, att whiskyn buteljeras under destilleriets namn. Till exempel:
Glenmorangie säljer ett fat till Blackadder, men innan försäljningen häller de i en tesked Glen Moray i fatet. Det är för lite för att påverka smak och doft, men enligt lag kan man inte längre kalla den "single malt" eller Glenmorangie. Istället väljer man att kalla den Westport.
Om en whisky buteljeras okylfiltrerad, ofärgad, och cask strength så kallas detta för "craft presentation". Då är chansen stor att undertecknad blir intresserad, köper sagda whisky och är nöjd med köpet. Om man buteljerar en whisky på lägsta tillåtna styrka (40%), kylfiltrerar bort en massa godsaker och ger den en spray-on-tan (E150) så hamnar den kanske hemma hos smålulliga, bukfeta herr Svensson på en kräftskiva eftersom "single malt är väll fingrejjer?".
Sammanfattning:
Lura kornet att det är vår innan du rostar och gör müssli av det. Fyll på med vatten och brygg müssli-te. Släng ner lite jäst och gör teet till öl. Koka ölen så att ölångorna blir starkare öl. Koka igen tills ölet blir sprit. Koka en tredje gång om du är irländare. Lägg spriten på lämpligt ställe, typ i en inverterad tepåse gjord av trä och göm den i din jordkällare. Glöm bort den i några år. Bestäm dig för om den ska vara snygg eller god och häll sedan upp den på flaska. Tjäna cash eller bli full.... your choice ;)
***
Whiskyprocessen
Endast 3 ingridienser får användas till spriten, nämligen vatten, spannmål och jäst. När whiskyn är klar får man färga den med E150, vilket är en finare ord för sockerkulör (det brunsvarta i bränt socker). Vissa skulle även argumentera att faten bör räknas som en ingridiens, men sånt halabaloo får ni debatera med varandra om (förslagsvis med ett glas whisky i hand).
Alla har nog nån gång hört talas om (tex i nån film när en snobbig affärsman plockar fram "findrickat") Single Malt Whisky. Termen "single" betyder att det kommer från ett enda destilleri. Termen "malt whisky" betyder som sagt att det är whisky gjort på endbart mältat korn. Är whiskyn gjord på nått annat spannmål än mältat korn så kallas det "grain whisky". Grainwhisky är oftast lättare i smaken och anses inte lika fint som maltwhisky. Grainwhisky som kommer från ett enda destilleri kallas Single Grain Whisky (logiken är slående!).
Till slut har vi två kategorier kvar. Om ett destilleri destillerar både grainwhisky och maltwhisky så kan man blanda dem och sälja som ett eget märke. Detta är då en Single Blended Whisky. Det är en "blended whisky" eftersom den består av både malt och grain och den är "single" eftersom alla komponenter kommer från ett och samma destilleri. Detta är dock ovanligt, förutom i Japan där man har ett eget synsätt på att dela med sig, destillerier emellan.
Den sista är Blended Malt (även kallad "watted malt" eller "pure malt". Det är när man blandar flera olika maltwhiskys med varandra men inte blandar i någon grainwhisky. Från början kallades det "pure malt", men sen kom nån politiker på att man inte ska använda så possitivt klingande ord som "pure" i samband med alkohol. Man döpte därför om det till "watted" malt. Sen ändrade man (på de flesta håll) den termen till det mindre förvirrande (?) "blended malt". Tyvärr har det resulterat i att folk misstar "blended malt whisky" för "blended whisky". I Japan hade man tack och lov förstånd nog att hålla sig till termen "pure malt".
Whisky produceras världen över men de största whiskyproducenterna är Skottland, Irland, USA, Canada och Japan. Irland och USA stavar det "Whiskey" medan övriga länder tenderar att stava det "Whisky". USA har en egen typ av whisky kallad Bourbon, som måste bestå av minst 51% majsdestillat. Den måste desstuom lagras i oanvända ekfat i minst 2år.
Skottland brukar delas in i 6 olika whiskyregioner: Highland, Lowland, Islay, Islands, Campbelltown och Speyside. Själva regionerna behöver inte säga något speciellt om whiskyn (annat än var i skottland de ligger). Det bör dock nämnas att Islay är kända för sin rökiga smak och de flesta whiskys från Islay är tungt rökiga. Vill du inte ha en rökig whisky bör du inte chansa på en från Islay.
Det sista jag vill nämna är åldersangivelser. När man skriver en ålder på en whisky, tex Highland Park 18yo, så betyder det att den yngsta komponenten måste vara minst 18år gammal. Det betyder inte att det inte kan finnas äldre whisky i den.
Där har vi alltså en kort introduktion med vad jag tycker att alla borde veta om whisky. Jag kommer skriva lite fler inlägg som fortsätter på samma spår. Hoppas att ni finner det givande.
Nu, om ni ursäktar, ska jag gå och tvinga min hedniska bror att läsa det här....
Whisky 101
Whisky och musik tycks ha ett speciellt förhållande med varandra. Många gånger har jag haft diskusionen om vilken musik som är den bästa "whiskymusiken" och svaren kan minst sagt variera. Vissa tycker att klassiska skottska flöjter och säckpipor sätter den bästa stämningen medan andra menar att det är soft jazz. Vissa tycker att Iron Maiden och en stickig Talisker bidrar till höjden av inspiration medan andra kopplar Melissa Horn och en Tullamore Dew till vackert nostalgiska minnen. Whisky och musik är båda enastående former av konst i sin egen rätt, men de flesta av oss tycks ändå instämma om att, oavsett vilka eller varför, så passar de ihop.
Att jämföra musik och whisky är inget nytt. Det räcker med att gå till en nybörjarprovning eller prata med valfri whisky-ambassadör så kommer snabbt metaforen upp. Mer än en gång har jag hört att Blended whisky är som en orkester där varje komponent är en musiker som förs tillsammans och bildar en större helhet, medan en singelmalt är som en solist i sin egen rätt. Detta blir extra tydligt i Kavalans buteljeringar där vi har Solist-släppen, samt Consertmaster m.m.
Personligen ser jag det dock mer som att en blended whisky är som pop-musik. Den är sammansatt för att vara avslappnad, lätt-tillgänglig och tilltala en stor målgrupp. Den ska inte vara svår eller krävande. Single malt däremot har mer karaktär och representerar genrer som hardcore, reggae, postrock, dödsmetal eller experimentell jazz. Den har en tydligare karaktär, är inte lika lättsmält och passar inte alla, men när man väl hittar sin stil så blir man desto mer fast. Kanske måste man göra fler "genomlyssningar" med ett större fokus för att fastna för det men när man väl gör det så finns ett större djup och dragningskraft. Ibland kanske du bara vill smutta på en "Sverige topp 10" som är enkel och håller sig i bakgrunden, och ibland vill du hälla upp en "Blackwater Park" (Opeth) och totalt försvinna i den.
Jag kan även känna att vissa whiskys kan ha karaktäristika likheter med vissa låtar (håll i er, för nu blir det flummigt). GlenDronach´s single cask #39 till exempel får mig att tänka på "Arpeni" av Kuolemanlaakso. Båda är mörka, komplexa och dynamiska. Saker "står inte still" utan utvecklas och det finns en fin harmoni mellan de eleganta delarna och de råare noterna. Kanske låter det flummigt men det är så jag ser det. På samma sätt kan jag koppla Lagavulin med Behemoth, medan Amrut är Gentleman, Hakushu är MONO och GlenDronach är Swallow the Sun eller Kuolemanlaakso. Jag vet att detta snuddar på synestesi, och det är olika hos varje individ, men kopplingen tycks ändå finnas där.
Ett annat sätt som musik och whisky kan kombineras är associationer, minnen och mentala bilder. Kanske får en doft eller smak dig att minnas eller tänka på en plats eller ögonblick, som du även kan få av musik. Dessa kan då förstärka efekten av varandra. Tex:
När jag har ett glas Hakushu 18yo och hör MONO´s "Legends" så tänker jag genast på de japanska alperna och uråldriga skogar i Yakushima.
När jag smuttar på en Lagavulin 16yo och lyssnar på "Roland" av Povarovo får jag verkligen bilden av att sitta vid en öppen eld på en strand med drivved, tång och salta vågor omkring mig med norrsken och stjärnor tända på en mörk himmel.
På samma sätt får en fin Ben Nevis mig att minnas när jag besteg Ben Nevis och vandrade kring Fort William, speciellt om denna skulle avnjutas till "Linceul D´hiver" av Les Discrets.
Vad som helst av Bohren & Der Club of Gore tar mig genast tillbaka till nättarna i Prag och en trevlig Clynelish stärker deffinitivt den upplevelsen. Exemplena är många och jag tror att de flesta whisky-entusiaster kan indentifiera sig med vad jag skriver. Vare sig det är ett minne eller fiktionellt så kan doft, smak och ljud/musik ge oss väldigt starka assosiationer, inte minst när de kombineras på rätt sätt.
Som musik för mina sm...
En av händelserna att notera är att whiskyvärlden tog ett stort steg djupare in mot NAS-eran, när Nikka beslutade att ersätta hela sitt utbud med NAS-buteljeringar. Det tycks som att Suntory snart följer deras exempel. Japan är enligt mig, i det absoluta toppskiktet av whiskyproducenter och det känns verkligen tråkigt att vi snart troligen står utan myndiga japanska whiskys. Priserna skjuter i höjden likt nyårsfyverkerier och whiskyentusiaster världen över "stockar upp". Yamazakis 18-åring har numera uppnått kult-status och tanken på att den för ett par år sedan kostade en smärre femhundring verkar närmast absurd.