0 Läs mer >>
***
 
Ben Nevis destilleriet ligger i Fort William på Skottlands västkust. Destilleriet är beläget vid foten av berget (Skottlands högsta) med samma namn.
 
Destilleriet grundades 1825 av "Long" John McDonald. Destilleriet blev väldigt poppulärt i början och efterfrågan var så stor att man lät bygga yttligare ett destilleri som man sedan byggde ihop med det första destilleriet. 1978 stängdes destilleriet men öppnades redan 1984 igen varpå det genomgick en rejäl upprustning. Dock stängdes det igen efter bara två år (1986) tills de nya ägarna, japanska Nikka, köpte destilleriet 1989. Man började producera sprit igen 1990 och produktionen har fortlöpt sedan dess. Själva destilleriet brukar användas som exempel på hur fult och industriellt ett skottskt destilleri kan vara, och jag kan till mångt och mycket hålla med. Det är inte lika industriellt som tex Loch Lomond distilleriet, men i jämförelse med Glengoyne eller Edradour så ser Ben Nevis ut som byggnadernas version på en marulk. Nikka försökte iaf fina upp det lite genom att plantera japanska lönnar och (tror jag) körsbärsträd framför destilleriet.
 
1955 installerade man en Coffey-panna vilket möjliggjorde destillering av grain-sprit. Detta gjorde att destilleriet var ett av ytterst få som kunde göra en så kallad "single blended whisky", alltså en whisky gjord på både malt och grain från samma destilleri. Man avskaffade dock pannan 1971. I dagsläget kan jag endast komma på Loch Lomond destilleriet som producerar både malt och grain (i Skottland alltså).
 
Destilleriet producerar ca 2 miljoner liter sprit per år, varav ca 50 000 liter är rökig (40ppm, samma som Laphroaig 10yo alltså). Den mesta delen av Ben Nevis råsprit (upp till 75%) exporteras till Japan för att användas i blends (främst Nikka Pure Black) men Ben Nevis som single malt är även rätt poppulär på den japanska marknaden. Deras core-range är väldigt simpel; dels finns deras "Ben Nevis 10yo" och sedan deras "McDonalds Traditional Ben Nevis" som ska återspegla whiskyn man gjorde på 1880-talet. Destilleriet gör även en blended whisky (Dew of Ben Nevis) samt en "pure/blended malt" kallad Glencoe som är döpt efter det berömda bergspasset söder om Fort William. Glencoe är 8yo och buteljeras på 58%.
Något jag tycker är intressant här är Nikka´s (och alla japanska whiskyföretags) policy att aldrig byta sprit med andra företag. Ben Nevis är Nikka´s enda destilleri i Skottland, vilket får mig att fundera på vilken grain och malt som används i Dew of Ben Nevis respektive Glencoe 8yo. Bryter man policy eller används sprit från Nikkas japanska destillerier?
 
Nikka grundades i början av 1900-talet och äger, förutom Ben Nevis i Skottland, även Yoichi och Miyagikyo i Japan. Det gemensamma ägarskapet kan man bland annat se på flaskorna, som har samma charmigt stilrena form i mörktonat glas. De japanska destillerierna producerar dock både malt- och grain-sprit (så de kan blanda utan att göra affärer med andra företag), vilket får mig att fundera på varför man inte valt att införa en coffey-panna även på Ben Nevis.
 
Som jag skrev i ett tidigare inlägg så ryktades det om att Ben Nevis skulle behöva lägga ner 2049. Detta pga att destillerimarkerna ägs av ett alleminium-smältningsföretag och att man 1950 skrev på ett hyreskontrakt för 99år. Enligt Malt Whisky Yearbook 2020 så ligger det ingen sanning i ryktena, men det förklaras aldrig vem som dementerat ryktet.
 
Min första erfarenhet av Ben Nevis var, som tidigare nämnt, på en bar kallad just "Ben Nevis". Skillnaden från när jag skrev det inlägget är att jag fått en vänligare inställning till deras 10yo. Den största erfarenheten jag har av destilleriet är genom de självständiga buteljerarna men alla av destilleriets officiella, limiterade utgåvor (som jag provat) har varit helt jävla enastående!
Säga vad man vill om Ben Nevis men det är ett destilleri med karaktär och på fatstyrka och 15-18år på nacken kan det verkligen vara magi på flaska! Jag har sagt det för och kommer säga det igen; det är en skam att Nikka inte investerar mer i destilleriet och ger det den kärlek det förtjänar!
 
***

Ben Nevis

0 Läs mer >>

***

Japansk whisky kallas med jämna mellanrum för "det japanska whiskyundret" i romantisk klang. För 20år sedan var det dock inte många som visste att Japan gjorde whisky (det såldes inte ens 5000 flaskor per år i hela Europa) och idag är det en mångmiljard-industri. Det är ett fenomen som alla whiskydrickare känner till och de flesta har en åsikt, men det har inte alltid varit så.

Världen började få upp ögonen för japansk whisky ca vid millenniumskiftet. Jag minns när jag skulle ta studenten 2008. Jag skulle köpa min första alldeles egna whisky (tog jag studenten sent eller gick på bolaget tidigt, who knows?) och stod bland Systembolagets hyllor och försökte se ut som att jag hade koll och visst exakt vad jag tittade på. Detta var tiden då mitt intresse för japansk kultur var på sin peek (och vem vill vara så mainstream att välja skotsk whisky liksom?) så jag stod och vägde mellan två japanska whiskys. Det var en Yoichi 10yo med en enkel, men smakfull, design på flaska och låda. Den kostade ca 500kr, vilket var mycket pengar för en student utan inkomst som snart skulle stå arbetslös. Den andra flaskan var en Karuizawa 17yo, som såg lite pråligare ut i sin karaff-liknande flaska och guldhalsband. Den kostade ca 700kr, vilket var en väldigt stor prisskillnad för en fattig student som inte ens hade lärt sig gilla whisky än. Jag beslutade mig för att ta Yoichi och gick till kassan. Kassörskan tittade på flaskan och frågade förvånat "Japansk? Kan dom göra whisky?". "Jovars, den är väll ok" svarade jag och koncentrerade mig på att verka vuxet whiskyvan. "Jag dricker mest skotskt, men det kan ju vara trevligt att variera sig lite då och då" sa jag och strök mitt halvfjuniga bockskägg. Det slutade givetvis med att jag aldrig öppnade min Yoichi utan drack mig full på Malibu och en absithflaska som ingen ville ha...

 
Flaskan står fortfarande inne i skåpet, oöppnad. Den har mer blivit ett minne från vuxenlivets början än en dryck. Det fanns gott om både Karuizawa och Yoichi på den tiden. Jag såg den mer som en kuriositet och en symbol för att verka vuxen och sofistikerad. Idag är Yoichi (i synnerhet åldersstämplad sådan) fridlyst och Karuizawa är närmast utdöd. De har blivit aktier som vilken annan antikvitet som helst. Ingen dricker morgonteet ur en 1700-tals raku-tekopp varje dag och slänger in den i diskmaskinen. På samma sätt är det ingen som korkar upp sin Karuizawa 45yo med ettikett i handgjort washi-papper och säger "ska vi ta oss en stänkare, det är ju ändå lilllördag".

Hade jag tagit ett lån på 100 000kr och köpt alla Karuizawa som Systembolaget hade att erbjuda på den tiden, ja då hade jag varit mångmiljonär innan jag fyllt 30år och ändå haft pengar över att köpa den där Malibu-flaskan till studenten.

Jag ber om ursäkt. Whiskyskolan ska inte handla om hur omogen jag var i tonåren eller utgöra ännu en arg lapp om hur whiskypriserna utvecklas. Tanken är att detta inlägg ska introducera början på en miniserie om Japansk whisky. Det finns en hel del jag vill säga så jag väljer att sprida ut det lite.
Så varsågod, här var ett inlägg helt utan matnyttig information, endast löften om något eventuellt läsvärt inom en snar framtid.

Kampai!

***

Japan: Introduktion

0 Läs mer >>
***
 
Highland park är ett av de där destillerierna som är lite svåra att missa, speciellt de senaste 10 åren. Det är Skottlands nordligaste destilleri och ligger utanför Kirkwall på Orkneyöarna.
 
Destilleriet grundades 1798, och är således ett av fåtal destillerier (tre har jag för mig) som grundades under 1700-talet. Destilleriet byggdes alltså 1798 av David Robertson, även om Highland Park själva är pigga på att marknadsföra en viss Magnus Eunson som grundare.
Magnus var både slakare och arbetade för kyrkan dagtid, men som en busig liten superhjälte lekte han smugglare och smygdestillerare nattetid. Man har ju inte riktigt koll på när han började smygdestillera men han åkte fast 1798 och det var då Robertson började bygga destilleriet där Magnus stuga stod.
1826 fick destilleriet licens och blev därmed lagligt, så personligen skulle jag nog räkna det som destilleriets grundnadsår.
1869 köpte en präst som hette James Borwick destilleriet, varpå produktionen sjönk avsevärt eftersom han ansåg att whisky-produktion gick emot hans kristna tro (eftersom han inte lade ner destilleriet helt tänker jag anta att han behöll lite för eget bruk dock). Tack och lov kom den, inte lika högmoraliske James Grant (som ägde Glenlivet destilleriet), och köpte destilleriet 1895. Han inte bara återställde destilleriet, utan utökade prodiktionen, från en kopparpanna till fyra. Hurra hurra, länge leve okristligheten!
 
Highland Park ägs, tillsammans med Macallan och Glenrothes, av Edrington Group, Om jag inte misstar mig så står Edrington för ca 90% av alla sherryfat som importeras till Skottland. De tar sherryfat på största allvar, så de har till och med köpt ekskog i Spanien och gör sina egna fat som de sedan lånar ut till sherry-bodegorna för att sedan använda till whiskylagring. Det finns få destillerier som är så förknippade med sherryfat som Macallan, även om sherryfat används i nästan alla av Highland Parks buteljeringar.
 
Destilleriet är ett av få som fortfarande mältar korn själva. De har fem mältningsgolv och ca 30% av all malt de använder har de mältat själva, resten importerar de från Simpsons och Edrington mälterier. Deras egna malt mältas med torv från Hobbister-mossen och den mältas till 30-40ppm. De har hela 19st sk dunnage warehouses. Trots att deras whiskys syns typ överallt så har de en relativt liten produktion (2,5 miljoner per år, jämfört med Macallans 15 miljoner per år).
 
Ca en tredjedel av Orkneys öbor härstammar från vikingar som koloniserade öarna, vilket gör att destilleriet friskt använder Vikingateman i all sin marknadsföring. För några år sedan rebrandade man sig (kostade typ £18 miljoner), varpå man renoverade destilleriet, designade om sina flaskor, släppte massa single casks m.m. Deras core range består av deras 10yo (viking scars), 12yo (viking honour), 18yo (viking pride), 25yo, 30yo och 40yo, varav det är de tre första man brukar se i butikerna. Utöver dessa så finns det en UPPSJÖ av olika NAS- och limiterade utgåvor och de senaste 5-6åren har varit extra saturerade. Specialutgåvorna är ofta superdesignade och skitnödigt namngivna. Exempel är valhallaserien (Thor, Freya, Loki och Odin) som kom i små drakbåtsställningar eller "Dark Origins" som syftar till destilleriets "mörka, mystiska och olagliga ursprung". Ni fattar vinken.
 
Personligen brukade jag älska Highland Park förut, och hade alltid deras 18yo hemma. Nu för tiden tycker jag att de sattsar på tok för mycket på design och marknadsföring med märkliga flaskor, förpackningar och skitnödiga namn, medan whiskyn oftast är mediåker. Det faktum att de släpper superdesignade flaskor i olika serier gör att de klassas som samlarwhisky. Samlare vill ha kompletta serier och "gotta-catch-em-all-hysterin" har gjort dem till (dyr) pokemon-whisky för vuxna. Personligen köper jag inte Highland Park längre, så vida det inte är ruggigt bra erbjudanden. Med det sagt.... det kommer blir ett flertal Highland Park nu i början av året.
 
***

Highland Park

0 Läs mer >>
***
 
 
Ok, det är jul om en vecka och vi är inne på slutspurten av kalendern. Jag sitter och håller tummarna för att det ska komma en Springbank, Glen Garioch, Glengoyne eller Wolfburn innan kalendern är slut. Smögen känns lite väl optemistiskt att hoppas på. Vem vet, har man riktigt tur kanske man kan få en single cask och/eller en cask strength.
 
Lucka 17
 
Doft: Hehe, nämen hallå. Jordgubbssylt, vita stenfrukter och massor av krämig vaniljsås! Jodå jag tror att det finns en mandelbotten längst ner också. Mer komplext än så var det inte riktigt, men det behöver inte vara askomplext för att vara gott! Mja efter ett tag hittar jag en blommighet som för tankarna till hägg. Inte tantparfymigt dock.
 
Smak: Mmmm, denna var fyllig och fin. Här har vi sockerkaka med mycket jordgubbssylt och krämig vanilj. Den känns oljig och fin i munnen. Asså det är en gräddtårta i glas detta. Finishen är ändå medellång. Lite imponerad är jag nog :)
 
Avslutningsvis: Trevligt med en whisky från en oberoende buteljerare. That Boutique-y Whisky Company har ju dessutom sina ascharmiga etiketter i serietidnings-stil, synd att den inte satt på sampleflaskan också. Nämen den här är jag skitnöjd med. Den är dessutom ett praktexempel på att whisky med blek färg inte behöver vara mesig i smaken! Om nom nom nom!!!
 
Lucka 18
 
Doft: Men vafaaeen? Man måste ju undra om det blivit något fel. Det här doftar precis som Irn Bru som nån har låtit en Piggelin smälta i! Superfärsk mango och ett knippe vaniljstänger. Nämen nu vet jag, nu vet jag.... det luktar en massa Juicy Fruit-tuggummi!
 
Smak: Juicy Fruit som man löst upp i Xanté. Otroligt söt. Som en skum likör. Skumbananer!!! Finishen har nästan lite Kahlua över sig...
 
Avslutningsvis: Jag hade aldrig, ALDRIG gissat på att detta var en whisky. Förmodligen en barnvänligare version av Xanté. Den får Southern Comfort att framstå som ett Islay-monster! Min väldigt icke whiskydrickande tjej tyckte inte ens att det luktade whisky om den. Jag var tvungen att googla detta. Tydligen är detta fransk single malt (det står på ettiketten duuuh) från Cognac, gjord på korn från Cognac. Spriten har fått ligga på Limousin-fat för att sedan slutlagras på cognac-fat. Grundaren är en ballerina som la dansen på hyllan och ville göra whisky ist. Tydligen måste de ha funnits ett tag, för de släppte en 10yo 2015, men jag har tametusan aldrig hört talas om den. De som vill dricka whisky kommer definitivt fnysa åt den här... diabetiker som gillar Xanté och tuggummi däremot ;)
Helt klart den mest absurda whiskyn jag någonsin druckit!
 
Lucka 19
 
Doft: Både rök och torv, med tyngden på röken, något animaliskt (jag är dock inte beredd på att gå så långt som att säga ladugård). Lite päron och knäck. Det är en len doft utan hetta eller alkoholstick i näsan. Lugnare och snällare än Islay-rökarna.
 
Smak: Hehe, hela tungan pirrar (men sticks inte) som om myror traskar omkring. Bränt socker, päronskal, honung och stearin. Möjligen lite sötlakrits också. Röken försvinner helt på finishen, eller nja, det gör det mesta. Lite hö och sågspån är vad som hänger kvar.
 
Avslutningsvis: Mja det här är väll najs. Den är varken fyllig eller lätt, den är inte klen i röken men inte maffig. Den känns väldigt avvägd och rätt sofistikerad. En fin fruktighet från speyside möter en tydlig rökighet från Islay.... dessvärre blir inte helheten bättre än vardera del. Här blir 1+1=1.... förstår ni vad jag menar? Bra whisky, men jag kan lika gärna köpa Balvenie Double Wood (489kr) och en Ileach (312kr) för samma peng som denna (799kr). Den är vell fin, och det är lite kul att Balvenie bara producerar rökig whisky en vecka om året, men med tanke på priset så kan man göra bättre ifrån sig.
 
Lucka 20
 
Doft: Mmmm, väldigt fruktig doft men en del kryddor. Konserverad ananas, torkade aprikoser och bakade röda äpplen. Den blir mer sherry-esk med mörkare frukter och julkryddor med tiden. kaneltäkta dadlar kommer i bakgrunden. En lite murrig träighet som lyfter fram åldern lite. 
 
Smak: Yes yes YES! Här har vi torkad ananas, söt apelsinmarmelad, mandlar och äppelmos. mycket torkad och konserverad frukt över lag. Sherryn är mer torkad gul frukt än dadlar, russin och julkryddor. Får mig att tänka PX-fat. Den torkade ananasen dominerar.
 
Avslutningsvis: Här har vi något jag har köpt flera gånger tidigare. Den har gått upp en 100-lapp (649kr) sen jag köpte den sist men jag vill hävda att den fortfarande är värd pengarna, så länge den inte går upp mer. För en 500-lapp är detta fantastiskt, för 650 är det bra. Detta är inte en sherrybomb, men den har verkligen anammat sherryn på ett fint sätt. Den har en märkbar mognad till sig och den tycks hålla en jämn kvalitet över åren. Helt enkelt ett tryggt kort som alla borde prova någon gång.
 
Lucka 21
 
Doft: Det märks att denna har blivit lagrad på romfat. I huvudsak gräsig doft. Romen kommer fram i form at arrak och molipect. Något som får gommen att dra ihop sig längst bak. Med tiden kommer tydligare vaniljessens. Nä förlåt men doften är stängd och tråkig. Inte alls trevlig.
 
Smak: Första sippen skrek molipect och fick gommen att dra ihop sig på nytt, men den blir bättre efter det. En betydligt oljigare munkänsla. Romen är ännu mer tydlig här. Vanilj, pyttelite arrak och en ganska estrig spritsmak som för tankarna till billig Havanna Club. Åter igen ganska gräsig... en metallisk fruktighet" (första gången jag beskriver nått sånt) ungefär som om man skulle slicka på en konservburk som man hade konserverad ananas i för 3 dagar sedan. Rommen är det enda man känner på finishen.
 
Avslutningsvis: Jag kommer inte köpa en flaska av denna. Kalla mig fördomsfull, men irrländsk whiskey brukar inte vara min cup of tea. Detsamma gäller för romlagringar. Tyvätt, den är för gräsig. Det smakar som att man tagit 3 delar grain-råsprit och plandat med 1 del billig ljus rom. Inte ett fan helt enkelt...
 
Lucka 22
 
Doft: Mmmm, riktigt maffig denna. Väldigt tydlig torv. Det finns multnade trä, rök och BBQ-sås. Rökt paprika och en fin umami. Här kan man inte klaga.
 
Smak: Hmmm, ganska skum munkänsla. Den har helt klart röken, men har lika slät textur som bananpurré. Jag förväntar mig något med bit i men sen käns nästan läskigt len. Aja, lika mycket torv som doften, men röken känns lite tydligare. Umamin blir ordentligt nertonad. Vanilj och lite skumbanan. Kanske lite grillade äpplen också.
 
Avslutningsvis: Doften är så maffig att smaken nästan blir obehagligt len. Den saknar texur på nått sätt. Nu snackar vi ju bara en dryg 500-hundring för en flaska så det är den värd, men Ardbeg 10yo hade gjort jobbet bättre enligt mig. Styrkan här finns främst i doften (och så har den ju en ganska charmig etikett. Den är ju buteljerad av Fox Fitzgerald, men jag hade velat veta vilket destilleri den kommer ifrån.
 
Lucka 23
 
Doft: Asså amerikansk whisky som är mörk som en sherrylagring.... är det konstigt att man förväntar sig att det ska vara en bourbon? Vet inte om den underliggande assosiationen kommer spöka i intrycken nu. Mycket ek, lite barrträd också och en reding sväng vanilj. Lite marsipan och snudden på körsbär. Det känns inte som att jag går för långt om jag kallar doften "gräddig". Vatten plockar fram fina röda äpplen som tar över fruktigheten..... nä fan, nu kom det russin också (HUUUUUR?!) Det här luktar högst angenämt må jag säga!
 
Smak: Ganska het, den här kommer nog behöva några droppar vatten. Mmmmmm, ja här har vi körsbären, och väldigt mycket marsipan. Bitter mörk choklad. Eken kommer med muskovadosocker och träiga kryddor. Det här är ju faaaeeen bra! Vatten gör den lite snällare och lite sötare, men annars ändrar det inte så mycket.
 
Avslutningsvis: Det här var fan bra! Det är weird när hjärnan säger att det är en bourbon man dricker, vilket bara gör estrigheten ännu mer imponerande när man påminner sig om att det är en Single Malt. Jag har inte hittat en pålitlig källa än, men jag har fattat det som att den här bara är 3år gammal. Isf är det tametusan snyggt jobbat på riktigt! Smakar som en 50/50-blanding av 1st fill Bourbon cask och 1st fill sherry cask.
En sån här måste jag jaga rätt på. Nja den kostar ju bara ca 100euro.... bäst att ta 2st.
 
Lucka 24
 
Doft: Väldigt söt och kryddig. Majsspriten ger trälim och vaniljsås medan ekfaten ger mycket kryddor i stil med kanel, nejlika och kardemumma. Den här känns rätt överekad i min mun men det täcker ju iaf mer av majsspriten. Vaniljen bara växer och växer med tiden. Den blommiga sliskigheten blir för mycket för mig.

Smak: Den där blommiga, limmiga majsen är väldigt tydlig trots den höga åldern. Supermycket viol, fast på ett dåligt sätt. Kontaktlim och stäslöjdsbänk. Den har kanelen och lite av nejlikan från doften. Ruggigt övergryggt English Breakfast te bistår med en hel del taniner.

Avslutningsvis: Det är nog bara att konstatera att bourbon inte är något för mig. Bourbon behöver inte lagras längre än 2 år, jag ser sällan något som är över 10 år, så att låta den ligga i 24 år på fat är ju lite spännande. Bourbon får ju som bekant bara lagras på oanvända fat, så 24år var väll att ta i, om man frågar mig (när single malt-destillerierna använder ny ek bukar de bara användas till kortare finish-lagringar). Jag orkade inte dricka upp 3cl, så efter halva glaset duttade jag i ca 1/3 portvin, vilket gjorde den bättre. Nä nu ger jag upp på majssprit....
 
***

Adventkalender del 3

0 Läs mer >>
***
 
Hitills har kalendern varit ganska jämt fördelad mellan underväldigande och spännande whiskys. Ganska oväntat så har Mackmyra och Lakes varit de bästa hittills. Vissa kan kanske tycka att jag var lite hård mot Fettercairn.... vissa skulle isf ha fel! Fettercairn har tamefan haft 200 år på sig att göra whisky. Om den 12-åringen är vad som ska representera destilleriet (till det priset dessutom!), nä då kan de lika gärna agera filler på blended-marknaden helt och hållet enligt mig.

Nåväl, nu glömmer vi Fettercairn och går vidare. Oh, är det en Dalmore jag ser? *sceptical-hippo-eyes*
 
Lucka 9
 
Doft: Förvånandsvärt stängd på doften. Jag hittar digestive-kex och lite sågspån tillsammans med blandade röda bär. Med lite vatten och en hel del "shaky-shaky" (som Ralfy skulle ha sagt) så kommer tydlig hallonsylt och marmeladkulor från Fazer. Kanske lite honung också. Allt är dock nedtonat till 2 på en 10-gradig skala.
 
Smak: Lika stängd som doften. Håller kvar den 30 sekunder och väntar på att nått ska hända. Lite maltig bitterhet och något som skulle kunna vara apelsin. Vatten gör apelsinerna lite tydligare och hintar åt zoo-tabletter. Något som får mig att tänka på maskrosblad..... fast jag har ingen aning om varför. En puff av grön malt och mandel på finishen.
 
Avslutningsvis: Jag har alltid varit cynisk när det kommer till Dalmore men har trots det sneglat på Cigar Malt förut. Det handlar alltså om whisky som är lagrad på bourbon-, sherry- och Cabernet Sauvignon-fat och är utformad för att paras med en cigarr. Hur ska jag känna whiskyn med en cigarr i munnen när jag knappt känner den med en fullt nollställd palett? Tyvärr, men för mig är detta en helt poänglös whisky om det är smak man är ute efter. Smakar mindre än gårdagens Fettercairn....
Shit vad tur att jag inte köpte en hel flaska av denna (den kostar ju för bövelen 900kr). Största besvikelsen hittills. Skärpning Mr Paterson!!!
 
Lucka 10
 
Doft: Yes! Så här ska en 12yo vara! Den är en fyllig och frisk doft. Vi snackar brynt smör, honung, en tydlig fruktighet med lite krydda till. En aning muscovadosocker, syltad ingefära och nektariner. Fin kombination av PX- och bourbon-fat.
 
Smak: Väldigt fyllig och oljig munkänsla. Man behöver inte leta efter PX-faten.... ja och sen hann jag inget mer förän jag råkade välta ut glaset när jag skulle krama ungen gonatt. Attans! Men nu luktar datorn underbart iaf ^^
 
Avslutningsvis: Ja min poäng skulle iaf vara att man kan släppa en basic 12yo på 43% och ÄNDÅ få den att smaka riktigt jävla bra, till ett bra pris (459kr) och framför allt... UTAN kylfiltrering! Perfekt exempel på varför GlenDronach är mitt favoritdestilleri. Godaste luckan hitills, men absolut inte den dyraste.
 
Lucka 11
 
Doft: En fräch doft, även om det tar en liten stund för den att vakna till liv. En fin citronmaräng toppad med lemoncurd och orostade mandelflarn. Nån droppe vatten gör doften lite krämigare och plockar fram svaga hintar av mint.
 
Smak: Mmm, smaken är fylligare än vad doften antydde. Mmmm, här har vi lemon drizzle cake med honungskanderade valnötter, som även bidrar med lite vaxighet. En balanserad sötma. Finishen har kokos-spån och vaxiga citronskal.
 
Avslutningsvis: Trevligt. Citrustema rakt igenom, vilket känns fräsht. Doften är en friskare citrus medan smaken är mer bakad citrusdessert. Jag känner inte mycket som får mig att tänka "sherryfat". Bourbonfaten verkar ha varit de mest aktiva. Snäppet dyrare än systerdestilleriet GlenDronach och tyvärr inte riktigt lika bra enligt mitt tycke, så i valet och kvalet väljer jag GlenDronach. Tur att man inte behöver välja, så jag överväger starkt att införskaffa både en GlenDronach 12yo och en BenRiach 10yo :)
Som en parantes kan nämnas att whiskyn bedömdes med semitäpta näsborrar. Risk för sensorikdepressions-bias med andra ord.
 
Lucka 12
 
Doft: Mmmmm, bakade äpplen direkt. Kanske lite päron också, men främst äpplen. Den har den där bakade noten av ett pajskal och kryddor i form av dammig(?!) kanel och vaniljstång. Här finns även en fin rostad nötdoft.... kanske hasselnötter. Det är iaf en äppelpaj vi snackar om här.
 
Smak: Mycket vanilj och äpplen. Lite nötig marsipan också. Det finns en friskhet så det är såväl friska gröna äpplen som röda (smått oxiderade) äpplen. Efter 6-7 sekunder kommer de där gröna bananerna också, men inte speciellt tydligt. Finishen har den där nötiga vaxigheten samtidigt som den är ganska gräsig. Den hänger kvar länge iaf.
 
Avslutningsvis: Mackmyra och Calvadosfat, vem hade anat att de skulle gå så bra ihop. Det vore onekligen intresant att se en buteljering lagrad på både calvadosfat och portvinsfat (kanske lite svensk ek i mixen också). Jag får dock inte känslan av vårig äppelblom så mycket som höstig äppelpaj, vilket förmodligen faller mig mer i smaken. Åter igen blev jag faktiskt nöjd med Mackmyran i luckan. Hitills har jag inte haft så mycket fint att säga om Mackmyra (även om vissa privatfat har varit fina) men jag kanske måste ta mig en funderare. Det får nog bli lite mer Mackmyra i början av nästa år.
 
Lucka 13
 
Doft: Hmmm, mer torv och rök än jag mindes, med betoning på torven. Den har en ganska söt och len profil. Rostad rotselleri, vått hö, varm asfalt.... nästan lite lampolja också. Röken tonas ner rätt snabbt. När den har skvalpat i glaset 10-15min så kommer de där märkliga noterna av violschampo fram.
 
Smak: Oj, ännu sötare än doften. Nu är det färsk stjälkselleri ist. Färskt gräs och lite fänkål. Det finns mer aska än rök, men torven är tydlig. Över lag väldigt vegital. Den har en ok kropp men känns ruggigt tunn på finishen.
 
Avslutningsvis: Mja det är inget fenolmonster men den funkar rätt fint ändå. Betydligt bättre än jag minns den från 5 år sedan. Den bedöms väll kanske inte lika sexig som sina Islay-bröder (Islays Gustav Skarsgård, fast med mindre talang?) och det kanske finns en anledning att bara 5% av spriten som buteljeras som single malt medan resten går in i diverse Johnny Walker. Detta är en helt ok malt, don´t get me wrong. Den är söt och vegital med skön torv, men om det är det du är ute efter så kommer jag peka dig åt Lagavulin varje gång.
 
Lucka 14
 
Doft: Ursäkta mina defusa termer..... men det luktar bourbon. Asså det skriker majssprit och ny ek. Väldigt vaniljigt, sött kontaktlim, lite portabello kanske.
 
Smak: Len smak, full av kontaktlim, sågspån eller plywood. Ja den är fan jätteträig. Svampnoten kommer efter några sekunder. Förlåt men den är inte intressantare än så. Märkligt nog känns den som typ 30% abv.
 
Avslutningsvis: Här har man alltså fyllt en massa småfat (därav termen "baby") med sprit och lagt den på lagring. Man har dessutom ställt bashögtalare inne på lagret, inte för att whiskyn gillar rave, utan för att aggitera spriten i faten. Små fat, basnoter, nyek... helt enkelt en skynda-på-process. Enligt mig har de overdone it. Den skulle säkert funka skitbra i en Old Fashioned, eller nått annan drink men den behöver andra ingridienser som konkurrerar för att den inte ska bli för mycket. Här har vi typexemplet med vad jag inte uppskattar med bourbon. Det finns även en film för den som är intresserad...
 
Lucka 15
 
Doft: Mjuk, vaniljig.... nästan lite parfymig. Päron, gröna druvor och shortbread. Märkbar citrus med tyngden på limeolja. Inte komplex, men bra.
 
Smak: En helt ok kropp. Balanserad söttma och bitterhet. Mer fokus på de gröna druvorna här, tillsammans med lite biscotti. Honungen är rätt tydlig, samt lite bitter apelsinmarmelad. Åter igen, inte superkomplext men bra.
 
Avslutningsvis: En av Diageos "Classic Malts". En 15yo för under 500-lappen bör man väll inte klaga på? Ibland snackas det om en viss rökighet i denna men jag känner verkligen ingen rök alls.
Vad kan man säga? Den är bra. Vill man ha en orökig bourbonlagring för under 500-lappen tycker jag absolut att man ska gå och nosa på denna. Diageo ska ha cred för att de väljer att ge ut en standardbuteljering på 15yo.
 
Lucka 16
 
Doft: Alkoholen är ganska het och ligger som ett störande täcke över doften. Jag tror jag känner röda äpplen och träiga kryddor. Det krävs inte mycket vatten för att alkoholen ska tagga ner dock. Nu kommer fläderblomssaft, kumminbröd, friska lingon och salvia. Lite märklig doft. Detta är inte dofter jag brukar hitta i whisky, och absolut inte i Jura.
 
Smak: Även här ligger alkoholen som ett störande brus som sticker. Maltsirap och toffee... även lite av de där röda äpplena igen. Åter igen, lite vatten gör en stor skillnad. Samma sak här, jag hittar fläderblomssaft och lingon. Inte lika örtig som doften. Visserligen fick vattnet alkoholen att tagga ner avsevärt, samt att det lyfter fram andra nyanser, men munkänslan blir ganska tunn. Den där härliga maltsirapen är borta.
 
Avslutningsvis: Ja Jura ja. Det är inte ett destilleri jag bekantar mig med ofta. De gjorde en relaunch för lite drygt ett år sedan och detta är första gången jag provar dem sedan dess. Jag känner inte igen det här alls. Kan inte komma på vad det är för fat heller. Ett väldigt trött portvinsfat? Mja, jag var tvungen att tjuv-googla lite. Premier Grand Cru Classé Bordeaux barrels.... vafalls? Känner inte igen mig alls i MoM´s tastingnotes heller. Mja, detta var inte min cup of tea, men kanske någon annans. En törstig malt, så bjud den på ett par droppar vatten.

Adventkalender del 2

0 Läs mer >>
***
Det här kommer bli ett långt följetång-isch inlägg.
Jag fick tummen ur och bokade tillslut en whiskyadventskalender från Master of Malt. De har en hel uppskö av olika kalendrar med olika drycker och teman, men oavsett så handlar det om 24x3cl av godricka. Ett roligare sätt att se om man kan ge sig själv levercirros till jul helt enkelt.
 
 
De kommande 24 dagarna kommer jag uppdatera det här inlägget tills hela kalendern är klar. Ni får ha överseende med att noterna kommer vara korta och endast baserade på ett enda sample i rådande dagsform. Så de kan väll ge en hint om vad jag tycker men det är mycket möjligt att omdömmet skulle se annorlunda ut som jag fick spendera tid med en hel flaska.
Med det sagt, låt den alkoholiserade nedräkningen börja!
 
Lucka 1
 
Doft: Len, ganska söt, vanilj och inlagda päron. Känner inget alkoholstick alls. Lite zoo-tabletter hittar man efter en stund också. Även lite anonyma citrusskal. Vaniljen står i centrum dock. 

Smak: Alkoholen pirrar betydligt mer på smaken än på doften. Här kommer Conferans-päron, det där sträva, lite bittra skalet märks tydligt. Vanilin. Den är len men ändå lite sträv. Kan väll liknas vid att slicka på det ovannämnda päronskalet antar jag. Varken fyllig eller blaskig. Päronskalen är supertydliga på finishen.
 
Avslutningsvis: Balvenie gör oftast bra grejjer. Gör sig förvånandsvärt bra för att vara en 12-åring på 43%. Inget förvånande smakmässigt. Det är en hyggligt gosig bourbonlagring. God standarddricka som jag skulle betala 400-450kr för.
 

Lucka 2
 
Doft: Betydligt intressantare än gårdagens lucka. Här har vi bakade röda äpplen med muskot och mandelkross. Jupp, jag hittar även honung, röda vinbär och lite tomatkvistar.
 
Smak: Först är den intetsägande, sen stegrar den och tungan pirrar av alkoholen. Blandade röda bär pudrade med kalk. Tyvärr en tunn munkänsla. Lite gröna äpplen och gröna druvor. Väldigt tunn finish som smakar kalk och roccula. Detta kan inte vara många år gammalt...
 
Avslutningsvis: Jag har aldrig hört talas om Starward förut, men en snabb googling visar att det är ett destilleri i Australien (Melbourne) som gör en poäng av att lagra sin whisky i rödvinsfat (denna inräknad). Jag har sällan förtroende för Australiens whisky, eller viner heller för den delen. Denna imponerar inte. Doften ger intrycket att detta kommer bli riktigt trevligt, men ack vilken besvikelse på smaken. Har inga direkta off-notes men är definitivt blaskig. Smakar lite som att man tagit en del Glenmorangie Quinta Ruban, en del Green Spot och två delar Explorer vodka.
Btw, hur kommer man på att buteljera på 41%? Ska man ha så lågt kan man lika gärna köra på 40%. Känns lite som att använda en 31cm lång linjal ist för en 30cm linjal när man ska mäta väggar... den extra centimetern gör ingen skillnad och man borde använda en meters linjal ändå.
 
Lucka 3
 
Doft: Ah, den där fina, lite råa Talisker-karaktären. Den är fruktig men främst gul frukt. Lite bittra apelsinskal blandas med nektariner och faktiskt lite läder. Den där "halvröken" balanserar fint och drar nästan åt en fin mezcal med aska och sotade örter. Lite vatten framhäver den där smått salta havsbrisen. Detta är fint!
 
Smak: Fortfarande fruktig med apelsinskal och gula äpplen. Lite brynt honung med lite av vaxkakan kvar. Den behåller askan från doften men röken är till största delen borta. Ganska pepprig och de maritima noterna biter på insidan av kinderna. Här kommer även vass-noterna som dyker upp med jämna mellanrum i Talisker.
 
Avslutningsvis: Gamla goda Talisker 10yo. De har en lite udda ABV men om de vill vara lite säregna så får de väll det. Som vanligt gör kylfiltreringen sig påmind, vilket är lite synd. Dock är detta ett säkert kort och helt klart värd sina 450kr. Ett ypperligt exempel på vad man pratar om när man pratar om "maritima" eller "saltstänkta" whiskys. Även ett fint steg när man vill ha lite mer attityd än sin Glenlivet 12yo. Borde kanske införskaffa en flaska till skåpet igen...
 
Lucka 4
 
Doft: Väldigt söt och citrus-tung. Jag får intrycket av att det är en stor del grain i denna. En viss maltighet och vid första sniffen var det något som fick mig att tänka på en Corona Extra med en limeklyfta i. Den luktar nästan som att den vore sötad. Typ vape-vätska med melonsmak. Lite sliskig.
 
Smak: Ren, lätt.... lite spritig. Det där söta limmet som jag kopplar till grain. Lite lätt gul frukt. Finishen påminner om malt nerblandat i tapetklister, men är tur nog väldigt tunn.
 
Avslutningsvis: Det är whisky som denna som gör att vissa blir besviken på japansk whisky. Är man den som sitter och dricker Famous Grouse, eller gillar att göra lätta whiskydrinkar och vill prova japanskt så är denna för dig. För den som gillar att sitta och smutta på en Springbank eller en Glen Garioch så är denna otroligt tråkig (för att inte tala om designen på flaskan som skriker "töntig Mackmyra").
 
Lucka 5
 
Doft: Nämen hallå hallå! Efter gårdagens besvikelse kommer denna och rör om! Doften är väldigt fyllig och murrig! Först kommer ett stort lass nya gummistövlar. Jag hittar ganska mycket vanilj och torkad frukt (mango och ananas). Möjligen lite gula plommon och vita vinbär. Lukten hintar även åt att det finns sherryfat med i mixen!
 
Smak: Smaken håller samma kvalitet som doften. Oljig munkänsla med vanilj och mogna citrusfrukter och nektariner. Gummistövlarna är borta men nu kommer en svag rök ist. Tänk er hälften, ja kanske till och med en tredjedel av Taliskerröken. en viss örtighet, speciellt citronmeliss och mynta. En medelstor finish med grape och en hint av kakao.
 
Avslutningsvis: Denna kommer alltså från engelska Lakes Distillery i vaskra Lakes distrikt, nära skottska gränsen. Det är en blended malt, alltså malt från Lakes och ett antal hemliga skottska destillerier... ingen grain. Jag har inte smakat något från Lakes förut, så jag har svårt att avgöra om det är den skottska whiskyn eller deras egen som är så här maffig. Hade jag fått denna blint hade jag skrikit Glen Garioch (på ett nöjt sätt). Detta är något jag aldrig skulle ha köpt en flaska av så jag är glad att den kom här. Spännande grejer. Nice one Lakes, you got my attention!
 
Lucka 6
 
Doft: Hmmm, märkligt. Jag känner tallbarr och kåda blandat med glöggkryddor. Seriöst.... har de haft i kåda i den här? Och på nått sätt har man blandat in vanilj i det hela också.... lite eukalyptus. Jovisst, efter lite luft så är det portvin med i mixen, men varför luktar den sådär mysigt skog?
 
Smak: Smaken är rätt lik doften tror jag. Kådan finns där men nu är det tallbarren som är tydligast. Glöggkryddorna finns här (med tyngden på kanelen) tillsammans med Jenka-tuggummi. Eukalyptusen kommer i vågor. Det känns lite absurt att när jag förväntar mig portvin och torkad frukt, och så får jag en skogig och kryddig. Lite röda bär och, you guessed it, Mackmyras patenterade gröna banan. En hint av marsipan på finishen.
 
Avslutningsvis: Intressant. Något helt annat än jag förväntade mig. Whiskyn är slutlagrad på portvin så jag förväntade mig mycket frukt, så varför kommer tall och eukalyptus istället? Är det säkert att ingen blandade i lite av deras gin i förbifarten? Den känns skogig och kryddig, vilket blir något bra i min mun! Grönbananerna håller sig till ett minimum (tack gurse lov), och jag känner mig allmänt possitivt överaskad av denna. Jag vet att ganska många blev lite besvikna av denna, jag tänker säga att det är en av de bästa Mackmyra jag har provat. Den finns fortfarande för 599kr på Systembolaget om ni vill testa.
 
Lucka 7
 
Doft: Hmmm, detta är spännande eftersom jag aldrig har druckit en rye förut. En smutsig, ganska jordig vanilj. Lite superlim, sen en stor korg med svamp! Olika örter och lagerblad. Lite kola tror jag också. Med tiden kommer tydlig hallonsylt.
 
Smak: Hooopfh, den är ganska het på sina 50%. Svampen är definitivt kvar. Nästan i form av mögligt trä. Lagerbladen är fortfarande tydliga tillsammans med mosiga Royal Gala. Rivna morötter. Superlimmet är tyvärr kvar. Finishen har kanel och en sträv gräsighet som för tankarna till vass.
 
Avslutningsvis: Ja man börjar ju undra om jag har skogstunga. Både gårdagens och dagens lucka har haft väldigt "skogiga" noter. Denna var ju sjukt intressant och jag förstår vad folk menar när de säger att rye är kryddig. Doften blir fruktigare ju mer man dricker medan smaken håller sig torr med betoning på svampen och lagerbladen. Spännande, och det är nog det finaste jag någonsin sagt om Canadensisk whiskey.
 
Lucka 8
 
Doft: En lätt och len doft som gränsar på mjäkig i min näsa. Här har vi den förväntade malten och vanilinet, tillsammans med en mjuk fruktighet och något blommigt. Fruktigheten är svår att konkretisera, möjligen granatäpple och lite persika. Sen har vi den tråkiga lerigheten, ni vet sån som man gör krukor av etc. Doften är helt enkelt tunn och det blir lite tråkigt att behöva leta så pass mycket.
 
Smak: Smaken håller vad doften lovar. Den är söt och len, med en lite större kropp än doften. Vanilinen dominerar. Kanske lite citrus. Tyvärr känns den väldigt endimentionell. Tydlig maltighet på finishen.
 
Avslutningsvis: Om den hade kostat 400kr hade jag gett den IG. Nu kostar den 600kr på Master of Malt, vilket är ofattbart enligt mig. Fick jag välja mellan denna och en Famous Grouse så skulle jag välja fågeldrickan, den har iaf en snygg etikett (och kostar en TREDJEDEL så mycket på MoM). Vill man ha en liknande whisky fast i bättre utförande så gå till Glenfiddich 12yo. Livet är för kort för att köpa Fettercairn 12yo.
 
***

Adventkalender del 1

0 Läs mer >>
***
 
 
 
Glen Garioch är en relativt ny bekanskap för min del, men de klättrar snabbt upp bland favoriterna! Som alla andra destillerier med gaeliska namn så utalas det inte alls som det låter, utan uttalas "Glenn Geerie" (bokstäver som "a, o, c" och "h" kändes väll överskattade antar jag....). Namnet betyder "Den Branta Dalen". Beroende på vilken regionskarta man tittar på så ligger destilleriet antingen i östra kanten av Speyside eller i Highlands. Oavsett vilken karta man tittar på så ligger destilleriet nordväst om Aberdeen, rakt österut från Ardmore. Själva räknar de sig som ett Highland destilleri, så varför tjafsa?
 
Destilleriet byggdes 1797 av Thomas Simpson och är ett av få destillerier som är byggda på 1700-talet. Man stängde en släng 1968 pga vattenbrist när den befintliga källan sinade. 1972 hittade en man lämpligt kallad "Digger" en ny vattenkälla och man kunde öppna igen. I samband med öppningen passade man på att introducera egen golvmältning tillsammans med ett närliggande växthus som värmdes upp av spillvärme från produktionen. Mest änmärkningsvärt är att Glen Garioch nu släpps som single malt för första gången. Ditills hade man enbart producerat för blended-industrin, och gick i märken som Bells, VAT 69 m.m. 1982 blev Glen Garioch först i Skottland med att övergå till gaseldade pannor (vilka moderniteter!). 1984 tog japanska Suntory (som äger Yamazaki, Hakushu m.m) över destilleriet. Detta medförde att man gick från att producera rökig sprit, som man ditills gjort, till att producera rökfritt. Man slutade även med den egna golvmältningen 1994, och 1995 stängde man destilleriet igen. Här lade man ut destilleriet till försäljning men ingen ville ha det så man valde att öppna destilleriet igen 1997, och om jag inte minns fel så var det då man införde sin core-range. Det är en rätt kort och koncis range med deras NAS "Founders Reserve" och deras 12-åring. All whisky från Glen Garioch (erkänn, du uttalar det fortfarande Glen Gariåch i huvudet) är buteljerad på minst 48%, är okylfiltrerad och ofärgad, vem annan gör det liksom? Man har även släppt en 15-årig TRE-buteljering (som, i min not so humble opinion, kickar ass) samt lite andra limiterade utgåvor.
 
Glen Garioch är ett sånt där underbart destilleri som, likt tex Ben Nevis, lyckas göra bra whisky, trotts att det inte får den kärlek det förtjänar av sina ägare. Destilleri-karaktären är maffig med läder och vax och är nästan motsatsen till den eleganta (aka mesiga) Auchentoshan (som också ägs av Suntory). Jag tycker att Glen Garioch inte heller får den kärlek de förtjänar från kunderna. En av anledningarna kan vara att den ena kundgruppen är turister som köper Glen Garioch eftersom den har ett klassiskt gaeliskt namn, är förpackad i ett mossgrönt tartan-mönster och är väldigt snällt prissatt. Det blir en souvinir som ovana whiskydrickare har svårt att gilla eftersom den är så maffig och ruffig i karaktären. Samtidigt blir de förbisedda av mer erfarna whiskydrickare eftersom det är en billig souvinir-whisky som "icke-drickare" köper. Dock är det fina i kråksången att whiskyn, likt andra under-radarn destillerier (typ anCnoc, Glengalssaugh, Balblair m.fl) därför håller ett lågt pris och därmed blir väldigt prisvärda. Balblair har dock växt i populäritet och man valde att slopa sin gamla range (vintage-systemet) och ersätta det med en ny (vilket även gjordes med Glenrothes). I samband med relaunchen byte man design och höjde priserna avsevärt (samma sak hände med Glenrothes, Old Pulteney m.fl). Med denna prishöjning och ombranding i åtanke så passar jag på att njuta av Glen Garioch som det är just nu. Rätt som det är så övertas det av nya ägare som intalar sig att destilleriets namn är populärt nog att rebranda och chockhöja priserna. Samma sak gäller framför allt anCnoc vars range med bla, en 24yo för 1499kr är sjukt prisvärd!
 
Glen Garioch är ett av Skottlands älsta destillerier och förtjänar mer kärlek än det får, speciellt med tanke på deras buteljeringspolicy! De är whiskyvärldens Iacton "the Halfheard" Qruze (om någon är nördig nog att ha läst The Horus Heresy-serien).De är inte pretantiösa utan de gör sin grej, och de gör det bra. Much love!
 
***

Glen Garioch

0 Läs mer >>
***
 
 
Hepp hepp, här kommer ett destilleri som brukar gå under radarn för de flesta. Det är dags för Tobermory!
 
... eller destilleriet som blev utbränd, som jag brukar säga.
 
Tobermory är det enda destilleriet på Isle of Mull. Mull är en vacker ö på skottska västkusten utanför Oban. Det är den näst största ön i innre hebriderna efter Skye. Destilleriet grundades 1798 av John Sinclair i samhället Tobermory på Mulls nordöstra kust. Dock hette destilleriet inte Tobermory på den tiden, utan det hette Ledaig (uttalas "Led-chigg", men ingen kommer fnysa åt dig om du säger "la-tjeig" heller). Ledaig är gaeliska för "safe haven".... fråga mig inte vad "Tobermory" betyder. Tyvärr tycks det omöjligt att hitta när destilleriet bytte namn till Tobermory.

Så varför kallar jag det för "destilleriet som blev utbränd"? Jo destilleriet knegade på inte ens 40år innan de stängde 1837. De var då stängda längre än de varit öppna (fram till 1878). Sen stängdes destilleriet igen mellan 1930-1972. Ägarna gick dock i konkurs och destilleriet fick stänga igen bara 3 år därefter. När man öppnade igen 1978 hade man varit stängd 85 av sina 180år. Nu gjorde man om lagerhusen till bostäder och man lånade även ut sina lokaler för att lagra ost. Utöver detta hade destilleriet använts som kraftstation och även som kantina för flottan under Andra Världskriget. Man kan säga att destilleriet hade arbetstränat innom andra brancher. Men, surprise surprise, 1982 fick man stänga igen och öppnade igen 1989. Därefter har destilleriet varit i produktion.... om vi räknar bort när destilleriet stängde en period under 2013. Det rådde torka i Skottland och Mull drabbades av vattenbrist (det kunde man inte tro om brittiska öarna va?).
Destilleriet har även bytt ägare, typ lika många gånger som GlenDronach, men vem orkar hålla reda på det?
 
Destilleriet producerar tre olika whiskys:
Deras orökta malt buteljeras under namnet Tobermory, och är en lätt och fruktig malt men liiiite torv i karaktären. Denna kommer dock från det "torviga" vattnet, och destilleriet använde alltså inte torv i produktionen.
Men sen har deras rökta malt som buteljeras under ursprungsnamnet "Ledaig". Ledaig får, enligt mig, inte den uppmärksamhet den förtjänar. Det blir lätt så att man automatiskt vänder sig till Islay och destillerier som Ardbeg, Laphroaig och Lagavulin när man vill ha rök. Tobermory är som sagt ett ett destilleri som gått många obemärkt förbi och de som känner till Tobermory har inte alltid koll på att Ledaig är en lika rökig käftsmäll för smaklökarna som sona kusiner på Islay.
Den tredje malten Tobermory producerar heter Iona.... och det är i stort sett allt jag vet om den. Den säljs tydligen bara på Mull och är därmed ganska obskyr.
 
Jag tycker att det är lite anmärkningsvärt att ett destilleri som heter Tobermory, i dagsläget, endast har en 10-åring i sin core-range som buteljeras under destillerinamnet. Det tycks finnas fler core-buteljeringar av Ledaig (även oberoende buteljeringar?). Standardbuteljeringen av Tobermory finns inte heller att få tag på i Systembolagets sortiment (dock flera Ledaig) och även på destilleriets hemsida är majoriteten av buteljeringarna Ledaig.
 
En anledning att Ledaig är rökig nog att konkurrera med sina kusiner på Islay är att man köper sin rökta malt från samma mälteri. That´s rigt, Tobermory köper sin rökta malt från Port Ellen Maltings, precis som Ardbeg m.fl. Man destillerar sen malten på Tobermory och skeppar sedan iväg den till Deanston för att fylla faten där. Om jag har förstått det rätt så lagrar man sedan Ledaig-spriten i Bunnahabhains lager (alltså på Islay) medan den orökta Tobermory-spriten lagras hos Deanston.
 
Destilleriets officiella buteljeringar späds, precis som hos Bunnahabhain, till 46,3%. Flaskorna ser ut som högre versioner av Kilchomans flaskor, dvs skitsnygga.
Tobermorys whisky använd i bland annat Black Bottle Blended Scotch.
 
Summa sumarum, Tobermorys 10-åring är inte det mest exalterande som har skvätts upp i ett glas, men limiterade buteljeringar och oberoende buteljeringar kan vara good shit. Har hitills inte smakat en Ledaig som gjort mig besviken, men den är ju typ en Islay-malt ändå.
Det är nästan som att man vill köpa på sig en massa Tobermory och Ledaig innan destilleriet går in i väggen igen och inte öppnar på 40år...
 
***
 

Tobermory

0 Läs mer >>
***
 
 
Yes, det är dags för mitt favoritdestilleri!
 
Många skotska destillerier har gaeliska namn. Det första man behöver ha koll på när det kommer till whisky är ordet "glen" som betyder "dal". Den andra delen av namnet kommer från "dronac" som betyder "björnbär" vilket ger destilleriet namnet "björnbärsdalen" på svenska. För någon som mig som har växt upp med Astrid Lindgrens sagor så har namnet en väldigt mysig Bröderna Lejonhjärta-känsla över sig. Destilleriet har tagit sitt namn från sin vattenkälla, "dronac burn" (burn betyder källa).
 
Destilleriet ligger vackert beläget nära Huntley i Aberdeenshire, i den östra delen av högländerna. Hurvida GlenDronach tillhör Speyside eller Highlands kan man diskutera, eftersom alla verkar dra speyside-gränsen lite annorlunda. De flesta (inklusive de själva) brukar dock benämna whiskyn som highland-whisky.
 
GlenDronach grundades 1826 av James Allardes (uttalas allerdajs på svenska) och var ett av de första licensierade destillerierna som registrerades. Destilleriet byggdes brevid "The Glen House" som är ett pitoreskt hus från 1771. Det har använts som bostad för destilleriets master blender över åren. Det är dock inte bara Glen House som är pitoreskt, hela destilleriet är väldigt atmosfäriskt och är allmänt känt som ett av Skottlands vackraste.
 
Destilleriet har haft en händelserik historia. Ca 10 år efter att det grundades (1837) förstördes destilleriet i en brand. Därefter har destilleriet bytt ägare fler gånger än jag byter underkläder, så jag kommer inte gå in på alla. De nämnvärda gjordes ändå efter milleniumskiftet. 1996 blev destilleriet "mothballed". Termen kommer från de pellets (kallade moth balls) som läggs bland kläder för att skydda mot klädmalar när dessa ska ligga undanstoppade länge. Mothballed innebär alltså att man stängde destilleriet och satt det på stand-by, för att eventuellt öppna det i framtiden. Vid det här laget lagrades whiskyn i sherryfat, kornet golvmältades fortfarande på destilleriet och man använde även direkteldade pannor. Destilleriet öppnades igen 2002. Ägarna sålde sedan destilleriet till Chivas Brothers (som gör Chivas Regal Blended Whisky) 2005. Chivas började använda sig av bourbonfat och bytte till ångvärmda kopparpannor, vilket får mig att rynka på näsan. Tack och lov kom BenRiach Co, med Billy Walker i spetsen, och köpte destilleriet 2008. Vid det tillfället hade destilleriet ca 9000 fat på lager. Billy Walker axlade rollen som master blender på destilleriet och 2009 släpptes deras nya core-range, 12yo, 15yo, 18yo och 21yo, som var helt sherrylagrade. Det var även här man började med Single Cask-serien där man en eller ett par gånger om året släppte ett gäng single cask-buteljeringar. Dessa buteljeringar har varit exeptionella sherrybomber och har varit en starkt bidragande faktor att GlenDronach fått den förnyade status som de fått. 2016 såldes dessvärre GlenDronach och BenRiach´s två andra destillerier (BenRiach och Glenglassaugh) till Brown-Forman, som även äger Jack Daniels. Sedan dess har Rachel Barrie varit master blender.
 
Som jag sa så golvmältades kornet fram till 1996, vilket är traditionellt och mysigt men även slitsamt och inte speciellt kostnadseffektivt. Mältningen gjordes med kol och en viss andel torv, vilket gjorde malten maffigare, om än inte rökig. Efter öppningen 2002 köper man dock, likt de flesta destillerier, in malt från mälterier. Man fortsatte dock med direkteldade kopparpannor fram till 2005, vilket då endast gjordes av GlenDronach, Glenfarclas och Springbank. Det innebär att man värmer destilleringspannorna genom att elda med kol under, ist för ånga som numera är standard. Direkteldningen ger en lite maffigare sprit (och även detta är en traditionell metod) men det sliter signifikant mer på pannorna, vilket gör att dessa måste bytas oftare. Glenfarclas bytte faktiskt till ångade pannor ett tag men ansåg att det blev en så stor skillnad i karaktären att de valde att börja direktelda igen, så tydligen verkar detta spela roll.
 
GlenDronachs maffiga sprit gör att de potenta sherryfaten har svårare att överrumpla spritens karaktär, samt ger den ett fint djup.
GlenDronach har förtjänat sin stämpel som sherry-bombs-kung, men det är även här vissa riktar kritik. Man menar att whiskyn smakar mer sherry än whisky och att destilleriets "russin-whisky" är för söt. Det är helt och hållet en fråga om smakpreferens men jag kan kan till en (väldigt) liten del hålla med. Personligen tycker jag att GlenDronachs whisky generellt sett är bäst kring 20-21 år och att faten tar över för mycket därefter.
Glendronach har en fyllig karaktär med torkade frukter som fikon, dadlar och kryddor. Man kan inte beskylla den för att vara vek eller blaskig. Precis som tex Aberlour, Macallan eller Glenfarclas så passar GlenDronachs stil sherry-lagringar och medan bourbon-lagringar tenderar att vara mindre än spännande.
 
GlenDronach buteljerar alltid sin whisky på 46% eller högre och det står tydligt att den är ofärgad och okylfiltrerad. De har dessutom alltid en åldersangivelse på sin core-range, även på 8-åriga Hielan som adderades till core-rangen 2015, trots den rådande NAS-trenden.
 
Det sista jag vill nämna är det intressanta som följer av att GlenDronach var mothballed 96-02. Det innebär att tex deras 18-åring i dagsläget innehåller whisky som är 22år och äldre. För 18 år sedan var det 2001 när destilleriet inte produccerade något och eftersom whiskyn måste vara minst 18 år gammal så betyder det att spriten är från 1996 och bakåt, när man dessutom golvmältade kornet och direkteldade pannorna. Detta betyder också att minimumåldern i 18yo och 21yo är DENSAMMA, men 21yo kostar mer.
18-åringen är på väg att försvinna tills dess att man kan blanda med spriten från 2002 och frammåt. Samma sak hände med 15-åringen och samma sak lär hända med 21-åringen. Det innebär att man bör passa på att köpa 21-åringen senast ca 2021 - 2022. Om man kollar på den svarta märkningen på varje flaska så kan man se när just den flaskan är buteljerad och därmed räkna ut minimumåldern.
 
Jag älskar GlenDronach för att de gör maffiga sherry-bomber med craft-pesentation. De är öppna med åldern och sätter hellre en 8a på ettiketten än att buteljera som NAS. Allt som destillerats innan stängningen 1996 är dessutom traditionellt/gammeldags producerat vilket jag uppskattar, i en tid där datorer ersätter människor.
 
***

GlenDronach

1 Läs mer >>
***
 
Alla som läser min blogg är inte erfarna whiskynördar utan vissa av er är totala newbies. Det är givetvis helt ok, men som den självutnämnda ormen i whiskyns paradis jag är så vill jag lura så många som möjligt att äta av kunskapens frukt!
 
Är du en Newbie level 1? Gå då till "kategorier" och klicka på whiskyskolan. Du går upp en level för varje inlägg du läser. När du travat dig igenom dem klassas du som Apostel och kan med gott samvete se ner på alla andra Newbies. 
 
Jag vet vad du tänker. "Men hur gör jag om jag vill se ner på apostlar och gotta mig i deras naiva och olärda sinnen?". Som svaret på din fråga introducerar jag en ny serie av inlägg som jag, väldigt inovativt, kallar "Destillerier". Tanken är helt enkelt att ge en överskådlig bild av lite olika destillerier, utan att nörda in oss alltför mycket. Så om ni t,ex. hela ert liv har gått och undrat varför Clynelish och Brora har samma vildkatt som symbol, ja då är detta ett alldeles utmärkt ställe att börja...
 
 
Clynelish, som ägs av Diageo, ligger längs kusten i nordöstra högländerna, mellan Wick och Inverness (ca en timme åt vardera håll).
Clynelish byggdes 1819 med Glenmorangie och Balblair som närmaste (om än avlägsna) grannar. 1967 påbörjade man dock byggnationen av ett större destilleri tvärs över vägen, och det är detta vi känner som Clynelish idag. Yes indeed, du läste rätt. När det nya destilleriet stod klart 1968 döptes detta till Clynelish och det gamla destilleriet stängdes. Året efteråt fick Caol Ila (Diageos destilleri på Islay) problem och man stod utan rökig whisky att använda i sina blends. Man valde därför att öppna orginaldestilleriet och döpte om det till Brora. Brora fick därmed ta över produktionen av rökig whisky medan Clynelish på andra sidan gatan fortsatte att producera den typ av whisky som Brora ditills hade gjort. Till mångas sorg stängdes dock Brora åter igen redan 1983. Man gjorde dock exakta kopior av Broras kopparpannor till Clynelish och man lagrar även sin whisky i Broras gamla lagerhus. Vildkatten, som var Broras symbol, övertogs också av Clynelish.
 
Clynelish har tydlig, vaxig och lite blommig, karaktär och används till största del i blends. De flesta som har druckit whisky har druckit Clynelish vare sig de är medvetna om det eller inte. Det är nämligen en återkommande ingridiens i Johnny Walker-serien men används även flitigt i blandningarna från Compass Box. Den primära användningen i blends gör dock att man aldrig riktigt har haft någon omfattande core-range. 
På 90-talet buteljerades Clynelish som en 14 år gammal del av Flora & Fauna-serien. Det var inte förän 2003 som F&F-buteljeringen ersattes med en officiell buteljering, även denna 14 år gammal. Det är den buteljeringen som fortfarande finns idag. En gång om året släpper dock Diageo sina "Destillers Edition-utgåvor". Dessa är sherry-finished versioner av grundmalten från respektive av deras destillerier. I Clynelish fall handlar det om en 14-åring som slutlagrats på oloroso-fat.

Vill man ha något mer spännande än den vanliga 14-åringen eller Destillers Edition får man leta bland de oberoende buteljerarna. Det finns gott om Clynelish främst från SMWS (Scotch Malt Whisky Society) och Signatory, men återkommer även regelbundet hos Cadenhead, Duncan Talor och Gordon & MacPhail.
 
Clynelish har, i mina ögon, den där "typiska" höglandskaraktären. Den kan vara ganska burdus och är inte det första att rekomenderas för ovana whiskydrickare. Den har som sagt en vaxig och lite blommig karaktär med fruktiga inslag. Clynelish gör sig bra med en lite högre ålder och det är sällan man ser en Clynelish under 16år gammal.
Vissa destillerier tycks ha ett "magiskt" år, alltså en årgång som av någon anledning verkar ha frambringat de där extra fina buteljeringarna. För Clynelish är det 1997 som får det att glittra lite extra i mångas ögon.
 
Säga vad man vill om Clynelish, men oavsett om man gillar dem eller inte så är de sällan tama eller tråkiga...
 
***

Clynelish

1 Läs mer >>
***
 
Vi har (relativt) nyligen passerat julhelgen, och i mitt fall även nyligen passerat min födelsedag. I dessa generösa ge-mig-grejjer-tider har man som erkänd whiskynörd ofta ett av tre I-landsproblem.
Problem nr 1: Dina nära och kära har blivit avskräckta av din respektabla samling, svindlande nörderikunskaper samt totala frånvaro av ödmjukhet, vilket har lett till att de inte vågar köpa någon whisky till dig i present.
Problem nr 2: De gör ett tappert men ack så dåraktigt försök att chansa sig fram till en whisky att ge dig i present (aka, din framtida bjudwhisky).
Problem nr 3: Du får tusen förfrågningar på förslag och alternativ, vilket gör att du får något du gillar men tar bort lite av det glada överraskningsmomentet när man öppnar sin kluckande present.
 
Jag har tur nog att lida av det 3e.
Nu inför jul och födelsedagen fick jag förfrågan av min bror att skicka lite förslag på whisky i olika prisklasser som jag ville ha. Jag gav honom lite förslag med den passiv-agressiva noteringen att jag har skrivit ett dokument med instruktioner på hur man köper whisky till mig. Han svarade med den irriterande logiska comebacken att "det har ju inte jag tillgång till...."
 
Så efter en löjligt lång introduktion kommer jag till min poäng.... här har ni en fingervisning på hur man köper whisky som present till någon.
 

Till spritdrickaren (aka, min farsa):
När jag säger "spritdrickaren" syftar jag inte på alkoholmissbrukare, jag syftar på den som vill ha något starkare ibland och inte bryr sig jättemycket om hur det smakar. Dessa människor är anledningen att du har en "bjudwhisky" hemma. Sattsa på nått som har en snygglåda och/eller flaska. Tänk visuellt och ekonomiskt..... kolla gärna om de gillar rök eller ej innan.

Till en whiskynöööörd:
Det finns ett genomgående tema som gäller för mer eller mindre alla whiskynördar, en generell whisky-ABCD.
A: Står för "age-statment". Generellt gillar nööööördar som mig att whiskyn har en åldersangivelse. Det betyder inte att allt utan ålder är dåligt, det betyder inte att det måste vara en hög ålder. Det handlar helt enkelt om öppenhet och respekt för oss som kunder. Det är inte den viktigaste punkten på listan, men det är alltid uppskattat.
B: Står för "bottling-strength". Den minsta lagliga alkoholhalten för whisky är 40% och om man buteljerar över 46% har whiskyn även möjlighet att vara okylfiltrerad. 46% är uppskattat, men "cask strength" (alltså outspädd) är alltid roligast.
C: Står för "chill-filtering"... eller snarare "unchillfilterd" (men ABUD låter inte lika bra). När en whisky kylfiltreras tar man bort estrar och oljor, och därmed även smak. Ingen whiskynörd vill ha kylfiltrerad whisky om man får välja. Det står dock bara om en whisky INTE är kylfiltrerad, så om det inte står "unchillfilterd" på etiketten så är den kylfiltrerad tills motsatsen bevisad.
D: Står för "dye", alltså färgning. Naturlig färg är alltid sexigast. Kolla efter orden "natural colour" på etiketten.
 
Där har vi de universala tumreglerna för hur man köper whisky som en present. Jag kan dock inte understryka nog, vikten av att HA LITE KOLL på vad personen gillar. Den regeln trumpar ABCD-regeln! B och C trumpar dessutom A och D.
Överlag är det ganska träffsäkert att anta att något med "finest scotch whisky", "deluxe" eller "special reserve" på etiketten är platt budgetwhisky.
 
Till en miiiiiiiiiiiig:
Speaking of att ha koll.... här nedan kommer mer specifika punkter för att köpa whisky till just MIG.

Jag tenderar att gilla destillerierna GlenDronach, Ben Nevis, Glengoyne, Hakushu, Miyagikyo, Bunnahabhain, Smögen och Lagavulin. Destillerier som Balblair, Glen Garioch, Ledaig och Clynelish är alltid intressanta.
 
Jag tenderar att ha svalare känslor för destillerier som Caol Ila, Bowmore, Dalmore, Auchantoshan, High Coast Destillery och Glen Scotia. Jag gillar i regel inte bourbon speciellt mycket och allt från Canada betraktas med högsta skeptecism.
 
Det är alltid spännande med single casks samt buteljeringar från självständiga buteljerare (tex Blackadder, Adelphi och Cadenheads). Destilleriexklusiva buteljeringar och handbuteljerade flaskor är ALLTID väldigt, väldigt uppskattade! Likaså obskyra flaskor som specialbuteljerats för en klubb eller återförsäljare.
 
Om det inte har uppdagats på bloggen än så föredrar jag verkligen sherrylagrad whisky, men rökskadat är tametusan fint det också. Portvinslagrade whiskys är oftast lite av ett gamble och romlagrade whiskys har hitills nästan uteslutande varit floppar.
 
Sådär ja, nu har ni ingen ursäkt för att köpa crappy presenter till någon/mig igen. Så feel free att vifta med det här inlägget nästa gång det nalkas presenter!
You are welcome world...
 
***

Att köpa whisky till ...

1 Läs mer >>
***
 
I spritindustrin används ibland en lagringsmetod kallad "solera". Det innebär att sprit, t.ex whisky, tappas från fat ner i en enorm trätank kallat solera-vat. Här blandas flera olika fat och får gifta sig (ligga och gosa tillsammans) tills smakerna har harmonerat. Därefter buteljeras en del av tanken (max halva). Därefter fyller man på med ny sprit som får gifta till sig till en del av innehållet skall buteljeras igen. Eftersom tanken är konstruerat i trä, likt ett enormt fat, så fortsätter spriten att utvecklas.
 
Det faktum att det alltid ligger kvar sprit innebär att en del av alla fat som gift sig i tanken alltid finns kvar. Detta innebär att om fat 1,2,3 och 4 tappas i tanken och man sedan buteljerar 50% av innehållet varje år och fyller på med två nya fat, så kommer tanken efter 40år att innehålla en blandning av ca 84 olika fat. En del av innehållet kommer vara över 40år gammalt, en del 39år, en del 38år o.s.v.
Glenfiddich´s 15yo t.ex, lagras med solerasystemet.
 
När nivån närmar sig 10-15cl i en whiskyflaska tenderar jag att bli otålig att tömma den. Detta har lett till insikten att det borde finnas bättre sätt att hantera situationen än att stressdricka upp de sista glasen. Således har jag nu rotat fram en gammal karaff och påbörjat min egen "slatt-solera". Varje gång en flaska börjar få Cheyne-Stokes-andning tömmer jag helt enkelt det som är kvar i karaffen där det får mingla runt med de andra slattarna. Det är dock värt att notera att whiskyn inte lagras/mognar i flaskan vilket gör att termen "solera" således blir inkorrekt. Eftersom jag är en respektabel herre med vördnad för terminologi så använder jag mig ist för det eleganta, och betydligt mer korrekta "slaskan".
 
 
 
Jag må vara en man i mina bästa dagar med alla fakulteter i behåll men jag räknar med att det med åren kommer bli en utmaning att minnas alla olika whiskys som är i blandningen. Därför har jag införskaffat en officiell "slask-bok" där jag listar komponenterna och när dessa joined the party.
Hitills är listan som följer:
- Balblair 26yo (sherry+bourbon).
- GlenDronach 23yo (PX #1374).
- Yamazaki 18yo.
- Glengoyne 25yo (1st fill sherry).
- GlenDronach 24yo (Oloroso #43).
- Kavalan Solist Sherry (S060703032)
- GlenDronach 21yo (Oloroso #38).
 
Den både doftar och smakar fantastiskt! Det skall bli intressant att se hur den utvecklas sig från år till år. Jag funderar på att fylla upp ett sample varje år som en slags arkivering av utvecklingen. Det ska iaf bli kul att se hur länge den hänger med.
***

Solera-ish

1 Läs mer >>

***

Välkomna till whiskyskolan del 2!
I detta inlägg beskriver jag tillvägagångsättet för processen att göra whisky. Jag skriver "korn" i detta fall, men det kan lika gärna vara råg, vete, majs etc. Jag är medveten om att detta är ett långt inlägg och om ni inte orkar läsa hela så kan ni hoppa till den händiga lilla sammanfattningen i inläggets sista stycke. Detta skulle dock innebära att jag suttit och skrivit allt detta förgäves.... so don´t.

 

Det finns sex steg i whiskyprocessen:
- Mältning.
- Mäskning.
- Jäsning.
- Destillering.
- Lagring.
- Buteljering.

 

Det första steget är mältningen av kornet. Mältningen görs för att frigöra socker i kornet.
Man blötlägger kornet i stora kärl (steeping tanks).Traditionellt sett använde man sig av så kallad golvmältning, där man spred ut kornet på stengolv och vände kornet för hand (vilket gav upphov till en speciell förslitningskada kallad "Monkey Shoulder"). Under groddningen bildas värme och vändningen gör man för att reglera tempraturen och fuktigheten. Nu för tiden använder destillerierna i regel inte egna mältningsgolv, utan köper malten från stora industriella mälterier. Där använder man sig av automatiserade metoder för att mälta stora mängder korn i så kallade "malting drums". På Islay ligger tex Port Ellen Maltings, ett mälteri som producerar mestadels rökig malt till öns destillerier.
När kornet börjat gro kallas det för "grönmalt", och torkas därefter i en "kiln" (som har de ikoniska destilleri-skorstenarna) för att avbryta grodd-processen. Torkningsprocessen kallas "kölning".
Man kan torka grönmalten på olika sätt.Traditionellt eldade man med kol. På Islay dock, var det en arbetsam process att skeppa kol från fastlandet, så man använde sig istället av torv (peat). Torv är halvmulten vegitation som är kring 10 000 år gammal och grävs upp ur marken och torkas. Torven ger ifrån sig en väldigt aromatisk rök som sätter smak på malten. Således får man en rökt malt och därmed en rökig whisky. Islays karaktäristiska, rökiga smak var således en bieffekt av begränsningen av bränslet destillerierna använde. Smaken och doften från torven beror på vilken typ av jord och växter som funnits på platsen. Således kommer inte torv från Islay ge riktigt samma smaker som torven från tex Orkney.
Efter mältningen lagras malten i en silo för att sedan köras ut till destillerierna.

 

Det andra steget är mäskningen. På destilleriet lägger man malten i en mal och krossar den till en grov, ja låt oss kalla det müssli (annars kallad gröpe eller "grist"). Man blandar sedan gröpen med varmt vatten som drar smak och stärkelse ur gröpen, som ett slags malt-te. Detta sker i en mäskningstunna (mash tun). Teet rörs noga om och silas sedan av. Resterna av gröpen används sedan som frukost-müssli/foder till omnejdens kor, alternativt till biogas. Vätskan kallas nu för vört (wort).

 

Det tredje steget är jäsningen. Den avsvalnade vörten hälls nu ner i ett jäskar (wash back) oftast gjord i trä. Dessa kan rymma mellan 1000 - 65 000 liter (när det gäller grainwhisky, upp till 250 000 liter). Där blandar man i jäst som börjar omvandla sockret till alkohol. När vörten har jäst klart har den blivit ett slags öl som kallas mäsk (wash) och har samma ABV som en starköl (5-8%).

 

Det fjärde steget är destillationen. Man pumpar nu ner mäsken i en kittelpanna (pot still) gjord i koppar. Kopparen har en "renande" effekt på spriten i den mening att den mildar ner skarpa off-notes från svavel och gör spriten lite lenare. Formen på pannorna påverkar hur mycket reflux som bildas i pannan och hur stor kontakt spriten hinner få innan den passerar vidare. Höga, smala pannor (tex Glenmorangies 7-meters pannor) ger en lenare, mildare sprit än korta, tjocka pannor (som tex Lagavulin). Ju högre pannan är, desto mer kopparkontakt, ju mer reflux och ju mindre oljor orkar ta sig vidare ur pannan. Pannan är helt enkelt en stor kittel med en svanhals-liknande försegling i toppen (tänk en Old Pulteny-flaska).
Spriten destilleras i regel två gånger. På Irland (och bland annat Auchentoshan, som är grundat av irrländare) har man som regel att destillera spriten tre gånger. Ju fler gånger man destillerar, desto mindre oljor och andra beståndsdelar följer med, vilket resulterar i en renare (eller som vissa skulle säga, "mesigare") sprit.
Washen destilleras som sagt först. Därför kallas panna som gör den första destilleringen för "wash still". Alkohol förångas vid 78 grader medan vatten förångas vid 100 grader, vilket gör att man kan skilja dem åt genom att kontrollera tempraturen. Ångan leds därefter ner i en kondensator där den svalnar och kondenserar. Gammalt tillbaka användes ett spiraliserat rör, med kylvatten runt omkring, som kallas, passande nog, för "worm tub" pga spiralformen på röret. Nu kallas alkoholen för "low wine" och har samma ABV som ett starkvin (ca 21% ABV).
Därefter pumpas lågvinet till en andra kopparpanna kallad "low wine still" eller kanske vanligare, "spirit still" (ack denna logik). Här destilleras spriten igen. Skillnaden är att efter den andra destilleringen "rensas" spriten. Likt när man rensar en fisk vill man ta bort huvudet och stjärtfenan och behålla mitten, så även med whisky. Den första delen av spriten kallas "head" och är väldigt stark och tjärft, så pannskötaren (stillman) leder bort den första delen. När han bedömmer att spriten börjar hålla rätt kvallitet (biten som kallas "heart") så leder han om den till en annan tank. Slutet på spriten, som kallas "tail", är svag och leds därför också bort. Både head och tail pumpas sedan ut och blandas med nästa omgång av low wine. Den färdiga spriten är nu redo att fyllas på fat.

 

 

Det femte steget är lagringen. Innan whiskyn läggs på fat späds den ut till ca 63,5% ABV. Tydligen sker mognadsprocessen långsammare ju högre ABV spriten har. Man vill dock inte vattna ner den för mycket då det krävs fler fat och mer plats (alltså mer pengar) och slutresultatet blir svagare. Om ABV sjunker under 40% kan spriten dessutom inte kallas för whisky.
Whiskyn fylls på ekfat. De vanligaste faten kallas barrels (ca 200 liter), hogshead (ca 250 liter) samt butt (500-600 liter), men faten får inte överstiga 700 liter. Man brukar säga att 70% av smaken på whiskyn kommer från faten. men det beror givetvis på hur länge whiskyn lagras, hur många gånger fatet har använts, hur stort fatet är m.m. Man kan tänka på fatet som en stor, inverterad tepåse. Ju fler gånger den används, desto mindre smak ger det.
Det finns tre olika typer av lagerhus. Den första är de traditionella, så kallade "dunnage warehouses". De har tjocka stenväggar som håller luften sval och jordgolv för att hålla ett fuktigt klimat. De är oftast ganska låga och långa byggnader. Här staplar man faten ca tre rader högt. Man kan tänka dem som stora jordkällare som ger en traditionell lagring, som de flesta whisky-entusiaster tycks förespråka.
Den andra är så kallade "racked warehouses" som är större och mordernare. Man kan tänka på dem som hangarer i plåt, som rymmer upp till 24 rader av fat. Dessa rymmer betydligt fler fat men har en mer växlande miljö. Speciellt på soliga sommardagar kan tempraturen på de översta raderna och de nedersta raderna skillja mycket i och med att värmen stiger uppåt. Detta leder till en ojämn mognad bland faten och som ni kan tänka er så är det tämligen arbetsammt att flytta runt tusentals fat med jämna mellanrum.
Den tredje typen av lagerhus är "pallager". Jag har inte så stor koll på just dessa men den avgörande skillnaden tycks vara att faten lagras stående på lastpallar ist för liggandes på hyllsystem.
Med tiden avdunstar whisky ur faten, speciellt om faten inte är ordentligt tätade eller om faten lagras i höga tempraturer. Man brukar säga att ca 2% avdunstar per år, men denna tumregel används mer för skattekalkylationer än vad de stämmer i verkligheten. I Indien och Taiwan kan 80% av ett fat avdunsta på 8-10 år medan fat i Skottland kan släppa så lite som 20% på 25år. Oavsett hur mycket som avdunstar så kallas denna del för "the Angel´s Share".Det som rinner ut ur läckande fat kallas "the Devil´s Share". Som ni kanske märkt vid det här laget så gillar whiskyindustrin att sätta namn på saker och ting.
Står faten kallt avdunstar en mindre mängd vatten och det gör att mängden whisky är större men att alkoholhalten sjunker. Står faten varmt försvinner en större mängd vatten vilket leder till att en större volym whisky försvinner men att alkoholhalten sjunker långsammare (eller till och med ökar).
Slutligen känner jag att vi behöver beröra ett ämne som, i mina öron, klingar väldigt illa, nämligen "cask finishing", alltså slutlagring i ett annat fat. Man kan alltså ta whisky från ett fat och flytta den till ett annat fat en tid innan buteljering. Det rör sig oftast om en signifikant kortare tid än den huvudsakliga lagringen.Det handlar oftast om några månader upp till ett par år. Här kan man använda lite annorlunda fat som tex, portvin, calvados, rom (eller om man heter Mackmyra, glögg, björkvin, kaffe, mjöd m.m). Man kan argumentera att detta kan avrunda en whisky på ett fint sätt. Personligen skulle jag argumentera att detta är ett behändigt sätt att få en whisky att verka mer intressant, ge den en finare färg, ge whisky från trötta fat en ytlig puff med sötma och friskare smaker för att dölja brister. Saken med "finished" whisky är att den relativt snabbt (efter lite vatten och luft) tappar influenserna från slutfatet och karaktären från huvudlagringen gör sig till känna. Enligt mig handlar det, många gånger, om att sminka en whisky för att få den att framstå som bättre än vad den är.

 

Det skätte och sista steget är buteljeringen. Innan buteljering kan man välja att göra lite olika saker med whiskyn. Oftast barriärsfiltreras whiskyn genom ett filter för att få bort skräp och fatrester (den oberoende buteljeraren Blackadder har dock en serie kallad "Raw Cask" där man skippar all filtrering, vilket gör att det finns små fatrester i botten på flaskan).


Efter detta väljer många att kylfiltrera whiskyn. Man kyler då ner whiskyn till ca 5-10 minusgrader så att oljor och estrar blir så fasta att man kan filtrera bort dem. Detta gör att whiskyn inte blir grumlig och "ful" (detta grummel kallas "scotch mist") när man tillsätter vatten eller is, men som ni säker förstår så tar det bort smak och doftämnen som ger whiskyn en tunnare munkänsla. I mitt tycke är det som att spela in en film där man fokuserar så mycket på att den ska se snygg ut att storyn och karaktärerna blir lidande [insert random Vin Diesel-movie here]. Om man är vettig nog att skippa denna dryckesversion av könsstympning så får man stolt skriva "un-chillfilterd" på ettiketten och må bättre över sina livsval.


Nästa steg involverar den enda tillåtna tillsatsen i whisky, nämligen E150a (aka sockerkulör). Detta kan man tillsätta för att ge whiskyn en mörkare och "finare" färg. Enligt mig så är detta mer skamligt än att piffa upp färgen med en slutlagring. Om slutlagring är sminkning så är E150a att tattuera in fula fejk-ögonbryn så man ser konstant förvånad ut. Det fanns en whisky som hette "Loch Dhu Black Whisky" som var helt svart från E150a. Den smakade sämre än oaptitligt och i den här kontexten var den whiskyns Michael Jackson. Ändå menar industrin att kunderna vill ha E150a i whiskyn, vilket jag inte tror en sekund på. Skippar man detta steg får man räta på ryggen ÄNNU mer och skriva "natural coulor" på etiketten.


Man kan även välja att vattna ut whiskyn med vatten, dock till lägst 40% ABV. Detta ger en större mängd whisky att sälja men som bekant så binder alkohol smakämnen och om whiskyn säljs på, låt oss säga, 60% så kan kunden själv vattna den till styrkan man vill ha. Om whiskyn går under 46% behöver den dessutom kylfiltreras för att inte bli grumlig. Om man har tillräckligt med förstånd att inte vattna ner whiskyn utan buteljera den på samma ABV som den var i fatet, ja då får man klappa sig själv på axeln och skriva "cask strength" på etiketten. Observera att cask strength således inte är någon speciell ABV, bara att man inte har spätt ut den med vatten innan buteljering.


Det sista man behöver bestämma sig för är om man vill blanda ihop flera fat för att få en speciell smak eller om man vill buteljera fatet för sig (då kallas detta "single cask"). Om destilleriets master blender blandar ihop något så kan man lita på att iaf han/hon tycker att det smakar gott. Är det en single cask kan det smaka hur som helst. Om ett destilleri buteljerar ett single cask brukar det innebära att de tyckte det var lite extra fint och är redo att sätta sin logo på flaskan. Om en oberoende buteljerare säljer ett single cask så garanterar det egentligen bara att man har köpt ett fat och vill sälja det för att få igen pengarna (kanske till och med gå med vinst) oavsett hur det smakar. Det kan vara enastående eller smaka navelludd. Det är således mer av en chansning och man gör bäst i att luska runt online vad andra tycker om det, eller ännu bättre, köpa ett sample och provsmaka själv.


Ibland kan ett destilleri sälja en "teaspooned" malt till en buteljerare. Det innebär att destilleriet inte vill, av en eller annan anledning, att whiskyn buteljeras under destilleriets namn. Till exempel:
Glenmorangie säljer ett fat till Blackadder, men innan försäljningen häller de i en tesked Glen Moray i fatet. Det är för lite för att påverka smak och doft, men enligt lag kan man inte längre kalla den "single malt" eller Glenmorangie. Istället väljer man att kalla den Westport.

 

Om en whisky buteljeras okylfiltrerad, ofärgad, och cask strength så kallas detta för "craft presentation". Då är chansen stor att undertecknad blir intresserad, köper sagda whisky och är nöjd med köpet. Om man buteljerar en whisky på lägsta tillåtna styrka (40%), kylfiltrerar bort en massa godsaker och ger den en spray-on-tan (E150) så hamnar den kanske hemma hos smålulliga, bukfeta herr Svensson på en kräftskiva eftersom "single malt är väll fingrejjer?". 

 

Sammanfattning:
Lura kornet att det är vår innan du rostar och gör müssli av det. Fyll på med vatten och brygg müssli-te. Släng ner lite jäst och gör teet till öl. Koka ölen så att ölångorna blir starkare öl. Koka igen tills ölet blir sprit. Koka en tredje gång om du är irländare. Lägg spriten på lämpligt ställe, typ i en inverterad tepåse gjord av trä och göm den i din jordkällare. Glöm bort den i några år. Bestäm dig för om den ska vara snygg eller god och häll sedan upp den på flaska. Tjäna cash eller bli full.... your choice ;)

 ***

Whiskyprocessen

0 Läs mer >>
***
 
Nog för att jag är tämligen frälst när det kommer till whisky, och jag intalar mig att alla som inte är det... ja ni vet bara inte bättre. Med alla er hedningar i åtanke vill jag försöka ändra på det. Mitt whiskyintresse lyckades inte infestera min bror som på något sätt lyckades nörda in sig på absinth instället (hans blogg hittar ni här). Nu känner jag att det är min broderliga plikt att ge lite grundläggande undervisning till honom och alla er andra newbees som helt enkelt vill lära er lite mer, och doppa tårna i whiskyträsket.
 
Vad är whisky?
En helt klart lämplig fråga i sammanhanget kan man tycka. Whisky är destillat gjort på spannmål som sedan lagrats på ekfat. Svårare än så behöver man ju egentligen inte göra det, eller hur?
FEL! Definitionen ovan gäller världen över, men sen finns det särskillda lagar och definitoner för varje land. Definitionen för att nått ska få kallas skottsk whisky säger att whiskyn måste destilleras, lagras och buteljeras i Skottland. Den måste lagras minst 3år och en dag på ekfat och måste vara minst 40% ABV. Faten får dessutom inte vara större än 700 liter.
 
Andra länder har andra regler. Jag vill minnas att Canada och USA bara behöver lagra spriten i 2 år innan den får kallas whisky. Vissa menar tex att Indien är en av världens största konsumenter av whisky, men det grundas på att de dricker en indisk sprit som de väljer att kalla whisky men som är mer lik rom. I indien är det whisky men i Skottland (och en stor del av övriga världen) uppfyller den inte kriterierna för whisky.
I Thailand och liknande kan man kalla billigt risbrännvin för whisky, helt enkelt för att det låter finare och lite mer exklusivt, men det är inte whisky för det.

Endast 3 ingridienser får användas till spriten, nämligen vatten, spannmål och jäst. När whiskyn är klar får man färga den med E150, vilket är en finare ord för sockerkulör (det brunsvarta i bränt socker). Vissa skulle även argumentera att faten bör räknas som en ingridiens, men sånt halabaloo får ni debatera med varandra om (förslagsvis med ett glas whisky i hand).
 
 
Som sagt så är whisky gjord på spannmålsdestillat, och det är inte specificerat vilket spannmål. Whisky kan därför vara gjord på korn, majs, råg eller något annat spannmål. Den kanske mest fisförnäma och mest respekterade sortens whisky är maltwhiskyn. Den är gjord på enbart mältat korn och utgör ca 10% av whiskyn som produceras i världen.
Alla har nog nån gång hört talas om (tex i nån film när en snobbig affärsman plockar fram "findrickat") Single Malt Whisky. Termen "single" betyder att det kommer från ett enda destilleri. Termen "malt whisky" betyder som sagt att det är whisky gjort på endbart mältat korn. Är whiskyn gjord på nått annat spannmål än mältat korn så kallas det "grain whisky". Grainwhisky är oftast lättare i smaken och anses inte lika fint som maltwhisky. Grainwhisky som kommer från ett enda destilleri kallas Single Grain Whisky (logiken är slående!).
Nästan 90% av whiskyn som säljs i världen är Blended Whisky. Det är en blandning av olika malter från olika destillerier som man blandar ut med olika grains. Varje Blended whisky kan då få en egen ettikett (med tex en berömd ripa som maskot) och ett passande namn till det.
Till slut har vi två kategorier kvar. Om ett destilleri destillerar både grainwhisky och maltwhisky så kan man blanda dem och sälja som ett eget märke. Detta är då en Single Blended Whisky. Det är en "blended whisky" eftersom den består av både malt och grain och den är "single" eftersom alla komponenter kommer från ett och samma destilleri. Detta är dock ovanligt, förutom i Japan där man har ett eget synsätt på att dela med sig, destillerier emellan.
Den sista är Blended Malt (även kallad "watted malt" eller "pure malt". Det är när man blandar flera olika maltwhiskys med varandra men inte blandar i någon grainwhisky. Från början kallades det "pure malt", men sen kom nån politiker på att man inte ska använda så possitivt klingande ord som "pure" i samband med alkohol. Man döpte därför om det till "watted" malt. Sen ändrade man (på de flesta håll) den termen till det mindre förvirrande (?) "blended malt". Tyvärr har det resulterat i att folk misstar "blended malt whisky" för "blended whisky". I Japan hade man tack och lov förstånd nog att hålla sig till termen "pure malt".

Whisky produceras världen över men de största whiskyproducenterna är Skottland, Irland, USA, Canada och Japan. Irland och USA stavar det "Whiskey" medan övriga länder tenderar att stava det "Whisky". USA har en egen typ av whisky kallad Bourbon, som måste bestå av minst 51% majsdestillat. Den måste desstuom lagras i oanvända ekfat i minst 2år.

Skottland brukar delas in i 6 olika whiskyregioner: Highland, Lowland, Islay, Islands, Campbelltown och Speyside. Själva regionerna behöver inte säga något speciellt om whiskyn (annat än var i skottland de ligger). Det bör dock nämnas att Islay är kända för sin rökiga smak och de flesta whiskys från Islay är tungt rökiga. Vill du inte ha en rökig whisky bör du inte chansa på en från Islay.

Det sista jag vill nämna är åldersangivelser. När man skriver en ålder på en whisky, tex Highland Park 18yo, så betyder det att den yngsta komponenten måste vara minst 18år gammal. Det betyder inte att det inte kan finnas äldre whisky i den.
Låt oss ta Highland Park som ett exempel. Destilleriets Master Blenders blandar ihop många många fat i en batch av deras 18-åring. Alla faten är minst 18 år gamla. Utmaningen är att få den nya batchen att smaka likadant som den tidigare batchen. Ibland måste man använda komponenter som är tex 25 eller 30 år gammla för att få den rätta smaken, men det är fortfarande bara den yngsta komponenten som bestämmer åldersangivelsen. Så en HP 18 kan alltså innehålla whisky mellan 18 och 45år om det så behövs.
Det är dessutom värt att poängtera; whisky fortsätter INTE att åldras i flaskan. Åldern hänvisar till tiden whiskyn har legat på fat. En 10-årig Ardbeg som buteljerades för 20 år sedan räknas alltså inte som en 30 år gammal Ardbeg.

Där har vi alltså en kort introduktion med vad jag tycker att alla borde veta om whisky. Jag kommer skriva lite fler inlägg som fortsätter på samma spår. Hoppas att ni finner det givande.
Nu, om ni ursäktar, ska jag gå och tvinga min hedniska bror att läsa det här....
***

Whisky 101

0 Läs mer >>
***
 
Vissa av er förstår redan utifrån rubriken av jag syftar på, för andra av er kan detta bara låta främmande och pretantiöst.

Whisky och musik tycks ha ett speciellt förhållande med varandra. Många gånger har jag haft diskusionen om vilken musik som är den bästa "whiskymusiken" och svaren kan minst sagt variera. Vissa tycker att klassiska skottska flöjter och säckpipor sätter den bästa stämningen medan andra menar att det är soft jazz. Vissa tycker att Iron Maiden och en stickig Talisker bidrar till höjden av inspiration medan andra kopplar Melissa Horn och en Tullamore Dew till vackert nostalgiska minnen. Whisky och musik är båda enastående former av konst i sin egen rätt, men de flesta av oss tycks ändå instämma om att, oavsett vilka eller varför, så passar de ihop.

Att jämföra musik och whisky är inget nytt. Det räcker med att gå till en nybörjarprovning eller prata med valfri whisky-ambassadör så kommer snabbt metaforen upp. Mer än en gång har jag hört att Blended whisky är som en orkester där varje komponent är en musiker som förs tillsammans och bildar en större helhet, medan en singelmalt är som en solist i sin egen rätt. Detta blir extra tydligt i Kavalans buteljeringar där vi har Solist-släppen, samt Consertmaster m.m.
Personligen ser jag det dock mer som att en blended whisky är som pop-musik. Den är sammansatt för att vara avslappnad, lätt-tillgänglig och tilltala en stor målgrupp. Den ska inte vara svår eller krävande. Single malt däremot har mer karaktär och representerar genrer som hardcore, reggae, postrock, dödsmetal eller experimentell jazz. Den har en tydligare karaktär, är inte lika lättsmält och passar inte alla, men när man väl hittar sin stil så blir man desto mer fast. Kanske måste man göra fler "genomlyssningar" med ett större fokus för att fastna för det men när man väl gör det så finns ett större djup och dragningskraft. Ibland kanske du bara vill smutta på en "Sverige topp 10" som är enkel och håller sig i bakgrunden, och ibland vill du hälla upp en "Blackwater Park" (Opeth) och totalt försvinna i den.
 

Jag kan även känna att vissa whiskys kan ha karaktäristika likheter med vissa låtar (håll i er, för nu blir det flummigt). GlenDronach´s single cask #39 till exempel får mig att tänka på "Arpeni" av Kuolemanlaakso. Båda är mörka, komplexa och dynamiska. Saker "står inte still" utan utvecklas och det finns en fin harmoni mellan de eleganta delarna och de råare noterna. Kanske låter det flummigt men det är så jag ser det. På samma sätt kan jag koppla Lagavulin med Behemoth, medan Amrut är Gentleman, Hakushu är MONO och GlenDronach är Swallow the Sun eller Kuolemanlaakso. Jag vet att detta snuddar på synestesi, och det är olika hos varje individ, men kopplingen tycks ändå finnas där.

Ett annat sätt som musik och whisky kan kombineras är associationer, minnen och mentala bilder. Kanske får en doft eller smak dig att minnas eller tänka på en plats eller ögonblick, som du även kan få av musik. Dessa kan då förstärka efekten av varandra. Tex:
När jag har ett glas Hakushu 18yo och hör MONO´s "Legends" så tänker jag genast på de japanska alperna och uråldriga skogar i Yakushima.
När jag smuttar på en Lagavulin 16yo och lyssnar på "Roland" av Povarovo får jag verkligen bilden av att sitta vid en öppen eld på en strand med drivved, tång och salta vågor omkring mig med norrsken och stjärnor tända på en mörk himmel.
På samma sätt får en fin Ben Nevis mig att minnas när jag besteg Ben Nevis och vandrade kring Fort William, speciellt om denna skulle avnjutas till "Linceul D´hiver" av Les Discrets.
Vad som helst av Bohren & Der Club of Gore tar mig genast tillbaka till nättarna i Prag och en trevlig Clynelish stärker deffinitivt den upplevelsen. Exemplena är många och jag tror att de flesta whisky-entusiaster kan indentifiera sig med vad jag skriver. Vare sig det är ett minne eller fiktionellt så kan doft, smak och ljud/musik ge oss väldigt starka assosiationer, inte minst när de kombineras på rätt sätt.
***

Som musik för mina sm...

0 Läs mer >>
***
 
Då har 2015 slutligen nått sitt slut och det har varit ett spännande whiskyår.

En av händelserna att notera är att whiskyvärlden tog ett stort steg djupare in mot NAS-eran, när Nikka beslutade att ersätta hela sitt utbud med NAS-buteljeringar. Det tycks som att Suntory snart följer deras exempel. Japan är enligt mig, i det absoluta toppskiktet av whiskyproducenter och det känns verkligen tråkigt att vi snart troligen står utan myndiga japanska whiskys. Priserna skjuter i höjden likt nyårsfyverkerier och whiskyentusiaster världen över "stockar upp". Yamazakis 18-åring har numera uppnått kult-status och tanken på att den för ett par år sedan kostade en smärre femhundring verkar närmast absurd.
 
Något annat som är värt att notera är att jag blirvit andelsägare i tre whiskyfat under året. Faten kommer buteljeras om allt mellan 5-15 år och jag väntar med spänning. Jag kommer fara till Skottland nu i april för att fylla ett av faten, och jag kan knappt bärga mig. Förväntningarna är så höga. Det känns svårt att vänta tre månader, så åren fram till buteljering kommer kännas som en evighet.
 
 
 
Slutligen, Whisky of 2015. Året har kantats av fantastisk whisky, och det är svårt att välja ut en som "den bästa". En av dem med högst wow-faktor var definitivt Highland Parks 50-åring som jag provade på Ardbeg Embassy i Stockholm. Med ett pris på 120 000kr per flaska så var det sannerligen en spännande whisky att prova, dock inte den godaste. Efter lite övervägande så går titaln istället till Karuizawa #7914 som jag smakade på Man in the Moon. Det är alltid spännande att smaka något från det Japanska whiskyundret och de håller oftast hög kvalitet, men plånboken tillåter dock inte att det blir en vana. Det kommer dock lite Karuizawa framöver på bloggen, och jag ser verkligen fram emot det.
 
***

Whisky of 2015