WhiskyWombat

 

Glenturret, ett destilleri som, iaf nu för tiden, många har blandade känslor kring.

 

För några år sedan fick Glenturret nya ägare, nämligen Lalique, som är ett franskt parfymmärke. En helt ny core range lanserades med ett tydligt budskap; detta är en lyxprodukt.
Priset för denna 12yo ligger på 850-900kr, vilket är väldigt mycket för en basic 12yo. Flaskorna är numera tunga art deco decanters som är så bastanta att de får bandvagnar att framstå som bräckliga fuskbyggen. Ettiketterna fick en mer clean look, och alla åldersangivna utgåvor blev uppmärkta med året de släpptes (detta är 2022 release). Det försöker verkligen skrika ut "klass, exklusivitet, och ´as seen on Mad Men´". Mycket här luktar som en sämre version av Bladnochs marknadsföring. För mig rimmar det även ganska dåligt när Glenturret försöker skryta med att de "värdesätter att använda återvunnet material" till deras kartonger som är "100% recyclable". Herregud människor, vad spelar 30g kartong för roll för miljön när själva flaskan väger mer än jag gjorde när jag föddes?

 

Vill folk verkligen betala för all denna pråliga marknadsföring då? Najaaaeeee, är min bestämda åsikt. Lyx-brandingen och priset är något som många har klagat på..... men den ska tydligen smaka gott ändå. Många beskriver denna som en "old school sherried whisky", ett sätt att säga att den inte bara är en söt sherrybomb. Den verkar ha blivit lite av ett guilty plesure, dvs nått man hatar att man gillar.

 

Är det något jag ogillar mer än premiumisering och franska lyxföretag, så är det ändå snobberi, dvs jag ville inte dömma ut whiskyn utan att ha smakat den. Och om jag ska vara ärlig, priset är ingen dealbreaker för mig. Ben Nevis 10yo, Bladnoch 11yo och Scapa 10yo är yngre whiskys i samma prisklass som jag verkligen gillar och fortsätter att fylla på med i skåpet. Smakar det gott så är en tresiffrig prislapp inget som hindrar mig.

 

 

Doft: Jag fattar vad alla menar när de säger att detta är "old school" sherrylagrad whisky, även om jag tar alla sånna formuleringar med en nypa salt. Men det är den där inte så söta, umamirika sherrykaraktären. Jag hittar dadlar och hallon, ganska mycket ekiga kryddor (mest kardemumma), den där fylliga umamin och en hint av gammalt läder. Det finns nått som för tankarna till tomatmarmelad (om någon har smakat det förut) och torkad timjan. Det finns inte mycket vanilj här.

 

Smak: Det första jag lägger märke till är att det finns en gumminot här som jag inte hittade i doften. Jag känner snabbt att kryddigheten kommer före frukten, vilket är lite ovanligt. Smaken är inte speciellt söt, ens när frukten kommer utan håller sig lite taninsträv. Fruktigheten yttrar sig som torkade fikon, bakade rabarber och nypon. De kryddiga och alltmer sträva noterna för tankarna till oljade ekmöbler, rosepeppar och när man stoppar en använd Earl Grey-tepåse i munnen för att suga ut det sista teet innan man slänger påsen (aka tanin-overload).

 

Avslutningsvis: Den här relativt osöta och sträva typen av sherrylagring är vad många brukar syfta på när man säger "oldschool" sherrylagring, speciellt när den har den här nivån av umami. Jag känner mig väldigt övertygad om att det är en stor andel fat av europeisk ek i blandingen, iom de tydliga taninerna och stora ekinfluenserna som hunnit komma under 12 år. Lite kul att hitta nypon i en whisky, vilket jag inte kan komma på att jag gjort förut. Jag får en stark känsla av att folk som gillar att dricka Barolo-viner även skulle gilla den här stilen av whisky. Detta hänns för övrigt som en whisky gjord för att paras ihop med en fet charkuteribricka.
Jag tycker att strävheten kan bli lite för mycket ibland samtidigt som det finns en lite pepprig hetta från alkoholen. Den har helt enkelt hunnit få mycket fatinslag utan att spriten har hunnit lugna ner sig. Detta känns ännu tydligare om man försöker dricka den tillsammans med något sött, då whiskyn bara blir för sträv och bråkig, med memma som ett möjligt undantag. Det är inte en helt enkel whisky och den kräver att man är "in the mood", vilket jag inte alltid är. Det har faktiskt varit ganska lätt att sträcka sig förbi den här och en handfull flaskor har hunnit öppnas och tömts sedan jag öppnade denna. Jag trodde tyvärr att jag skulle gilla den mer än jag faktiskt gjorde. Den får tyvärr stryk av de flesta jag har smakat i prisklassen, för att inte tala om att man får en Speyburn 18yo för en hundring till.
Nja, jag ångrar nog inte köpet riktigt, men det lär inte införskaffas några fler iaf.