WhiskyWombat

 

Ett Game of Throne-destilleri?!?! Coolt!

 

Näääää, så är det ju inte riktigt. Under hösten 2018 släppte Diageo sin eftertraktade GoT-serie. Det är olika destillerier i deras portfolio som buteljeras som olika hus från GoT. De flesta har krystade paraleller och andra har lite mer förståerliga. Talisker buteljeras tex som House Greyjoy, som jag tycker passar med sin lite ruffigt marina ö-stil. Carduh buteljerades som House Targaryan eftersom destilleriet grundades av en kvinlig pionjär, Dalwinnie buteljerades som House Stark eftersom det är det mest nordliga destilleriet etc. Jag har inte riktigt koll på varför man valde Lagavulin till House Lannister.

Det var bara två buteljeringar i serien som hade åldersangivelse, varav Lannister var en av dem. De flesta i serien var buteljerade på 40-43% och samtliga är såväl förgade som kylfiltrerade, det skriker ju knappast kvalitét. Men det är nog inte det som är meningen heller...

 

I mitt huvud så finns det två typer av kunder som köper dessa. Den första är de whiskydrickare som vill köpa hela GoT-serien för att sälja med vinst. Flaskorna blir alltså en samlar-gimmik. Den andra gruppen (som jag tror är Diageos tilltänkta målgrupp) är de som sällan dricker whisky men som gillar TV-serien och böckerna. Det är således ett sätt att locka in fler i whiskyträsket. Jag har inte smakat alla men jag har smakat ett flertal, och alla har varit snälla, icke-krävande och allmänt passande för ovana whiskydrickare. Detta stärker mitt intryck att serien vänder sig till mer ovana kunder. Jag ska erkänna att jag köpte Lannister, Greyjoy och Tyrell (Lagavullin, Talisker och Clynelish) eftersom de är destillerier jag gillar. Dessvärre insåg jag i efterhand att dessa var sämre versioner än respektive destilleriers standardbuteljeringar men till ett högre pris.

 

 

Doft: Jupp, här har vi torv tillsammans med lite jordig rök. Röken tillsammans med grillade paprikor och en märkbar sötma för tankarna åt mezcal-hållet. Ganska tydliga pärondroppar blandat med något mineraligt. Det blir sötare när den öppnar upp sig lite. Här kommer tydliga hallonbåtar som tillslut dominerar tillsammans med mezcalen. Drar man djupa andetag hittar man även lite mynta och något kemiskt som för tankarna till myggspiraler.

Smak: Jodå, här finns en del rök, men det är mer torv än rök. Den har en ganska stickig munkänsla i början. Här kommer pärondropparna tillsammans med malt och mint. Den känns ganska platt, simpel och lite tråkig. Smaken är torrare än doften. Lite vitpeppar blandar sig med mezcalnoterna i finishen.

Avslutningsvis: I och med den låga åldern så förväntade jag mig lite mer potent rök, men denna är förvånandsvärt orökig. Whiskyn känns som en tamare version av deras 16yo, som är en av mina favoriter. Med fasit i hand hade jag helt klart skippat denna och köpt en standard 16yo ist. Men om den ska få stå på egna ben utan att jämföras med sin 16-åriga storebror, så gör den inte dåligt ifrån sig. Den är en god whisky som är helt ok. Det är väll inte ett dåligt köp, men det finns många bättre köp man kan göra för samma summa eller mindre. Jag kan däremot hur detta skulle kunna locka in fler till att dricka single malt, speciellt rökig whisky. Jag tror att detta helt klart fyller sitt syfte som "inkörsport", men den erfarne single-malt-nörden kan nog hoppa över den.