0 Läs mer >>
***
 
Glenturret, ett destilleri som, iaf nu för tiden, många har blandade känslor kring.
 
För några år sedan fick Glenturret nya ägare, nämligen Lalique, som är ett franskt parfymmärke. En helt ny core range lanserades med ett tydligt budskap; detta är en lyxprodukt.
Priset för denna 12yo ligger på 850-900kr, vilket är väldigt mycket för en basic 12yo. Flaskorna är numera tunga art deco decanters som är så bastanta att de får bandvagnar att framstå som bräckliga fuskbyggen. Ettiketterna fick en mer clean look, och alla åldersangivna utgåvor blev uppmärkta med året de släpptes (detta är 2022 release). Det försöker verkligen skrika ut "klass, exklusivitet, och ´as seen on Mad Men´". Mycket här luktar som en sämre version av Bladnochs marknadsföring. För mig rimmar det även ganska dåligt när Glenturret försöker skryta med att de "värdesätter att använda återvunnet material" till deras kartonger som är "100% recyclable". Herregud människor, vad spelar 30g kartong för roll för miljön när själva flaskan väger mer än jag gjorde när jag föddes?
 
Vill folk verkligen betala för all denna pråliga marknadsföring då? Najaaaeeee, är min bestämda åsikt. Lyx-brandingen och priset är något som många har klagat på..... men den ska tydligen smaka gott ändå. Många beskriver denna som en "old school sherried whisky", ett sätt att säga att den inte bara är en söt sherrybomb. Den verkar ha blivit lite av ett guilty plesure, dvs nått man hatar att man gillar.
 
Är det något jag ogillar mer än premiumisering och franska lyxföretag, så är det ändå snobberi, dvs jag ville inte dömma ut whiskyn utan att ha smakat den. Och om jag ska vara ärlig, priset är ingen dealbreaker för mig. Ben Nevis 10yo, Bladnoch 11yo och Scapa 10yo är yngre whiskys i samma prisklass som jag verkligen gillar och fortsätter att fylla på med i skåpet. Smakar det gott så är en tresiffrig prislapp inget som hindrar mig.
 
 
Glenturret 12yo
2022 release.
Sherry casks
46% abv
Officiell buteljering
 
Doft: Jag fattar vad alla menar när de säger att detta är "old school" sherrylagrad whisky, även om jag tar alla sånna formuleringar med en nypa salt. Men det är den där inte så söta, umamirika sherrykaraktären. Jag hittar dadlar och hallon, ganska mycket ekiga kryddor (mest kardemumma), den där fylliga umamin och en hint av gammalt läder. Det finns nått som för tankarna till tomatmarmelad (om någon har smakat det förut) och torkad timjan. Det finns inte mycket vanilj här.
 
Smak: Det första jag lägger märke till är att det finns en gumminot här som jag inte hittade i doften. Jag känner snabbt att kryddigheten kommer före frukten, vilket är lite ovanligt. Smaken är inte speciellt söt, ens när frukten kommer utan håller sig lite taninsträv. Fruktigheten yttrar sig som torkade fikon, bakade rabarber och nypon. De kryddiga och alltmer sträva noterna för tankarna till oljade ekmöbler, rosepeppar och när man stoppar en använd Earl Grey-tepåse i munnen för att suga ut det sista teet innan man slänger påsen (aka tanin-overload).
 
Avslutningsvis: Den här relativt osöta och sträva typen av sherrylagring är vad många brukar syfta på när man säger "oldschool" sherrylagring, speciellt när den har den här nivån av umami. Jag känner mig väldigt övertygad om att det är en stor andel fat av europeisk ek i blandingen, iom de tydliga taninerna och stora ekinfluenserna som hunnit komma under 12 år. Lite kul att hitta nypon i en whisky, vilket jag inte kan komma på att jag gjort förut. Jag får en stark känsla av att folk som gillar att dricka Barolo-viner även skulle gilla den här stilen av whisky. Detta hänns för övrigt som en whisky gjord för att paras ihop med en fet charkuteribricka.
Jag tycker att strävheten kan bli lite för mycket ibland samtidigt som det finns en lite pepprig hetta från alkoholen. Den har helt enkelt hunnit få mycket fatinslag utan att spriten har hunnit lugna ner sig. Detta känns ännu tydligare om man försöker dricka den tillsammans med något sött, då whiskyn bara blir för sträv och bråkig, med memma som ett möjligt undantag. Det är inte en helt enkel whisky och den kräver att man är "in the mood", vilket jag inte alltid är. Det har faktiskt varit ganska lätt att sträcka sig förbi den här och en handfull flaskor har hunnit öppnas och tömts sedan jag öppnade denna. Jag trodde tyvärr att jag skulle gilla den mer än jag faktiskt gjorde. Den får tyvärr stryk av de flesta jag har smakat i prisklassen, för att inte tala om att man får en Speyburn 18yo för en hundring till.
Nja, jag ångrar nog inte köpet riktigt, men det lär inte införskaffas några fler iaf.
 
G
***

Glenturret 12yo

0 Läs mer >>
***
 
Jag har tidigare sagt "Nä nu ger jag upp på majssprit...." men varför låtsas som att man är något annat än en hycklare? So here we go again.

Den här whiskyn har blivit ganska brett lovordad från både bourbonnördar och single malt entusiaster. Den har många gånger kallats för en "no brainer" och med smaknoter som lönnsirap, pecanpaj, körsbär, vaniljfudge etc, så låter det onekligen som det. Ajuste, och den kostar endast 479kr och ligger på 50,5% också!
Ska jag vara ärlig så känner jag att den förmodligen inte är hälften så bra som den beskrivs, men om den bara är hälften så bra så lär den fortfarande vara köpvärd. Det är ju dessutom ganska betryggande att jag mer och mer insett charmen med drinkar, så i värsta fall har jag en drinkbas i skåpet.
 
Jag försöker att inte vara så cynisk när det kommer till bourbon, men jag tenderar verkligen att tycka att de flesta är enkelspåriga slöjdsalar nedtryckta i en flaska. I min mun är bourbon i regel något skräligt och simpelt som saknar finess. Detsamma kan iofs sägas om tex varmkorv i en matkontext, men nog fan kan jag uppskatta det ibland ändå.
Något annat som sticker lite i ögat på mig är den amerikanska branding-modellen. Jag tycker att det känns väldigt drygt att ett destilleri kan göra 18 olika brands av bourbon, varpå de inte ens behöver ha destillerat spriten själv. Sen tillkommer ju att tametusan ALLA(ich) bourbons kommer från Kentucky, ett ortsnamn som inte kunde kännas mer hillbilly om man så gav det halvknäppta hängselbyxor i denim, ett halmstrå i munnen, tribaltatueringar och bondbränna. Men hey, jag är fullproppad av orimliga fördommar så man ska ändå ta mig med mer salt än allvar.
 
Sådär ja, nu när jag har varit lite ful i mun kan vi ju se om whiskyn kan skölja bort det.
 
 
Wild Turkey 101 proof
Kentucky Straight Bourbon
50,5% abv
Oficiell buteljering
 
Doft: Som alltid med bourbon så är doften väldigt fyllig och söt. Den har den klassiska träslöjdsalen (träspån och trälim) som jag brukar hitta i alla bourbons. Jag skulle dock vilja säga att den här känns aningen fruktigare än de bourbons jag testat tidigare. Jag hittar en aning glögg, men inte alltför mycket. När den har fått öppna upp sig lite kommer en ny doft som blir dominerande, nämligen havrekakor med russin (ni vet sånna där gammeldagsa som knappt finns i Sverige längre). Vaniljen är tydlig också. Jag tycker mig känna den där brödkryddiga noten av rågdestillat tillsammans med lite lönnsirap. Dock, oavsett hur länge den än får stå, så blir jag aldrig av med slöjdsalen...
 
Smak: Genast är smaken stor, söt och ganska het från alkoholen. Slöjdsalen hänger kvar, men lämnar lite mer plats åt lönnsirap, vaniljfudge och lite kanderade apelsinskal. Smaken är som en poplåt, mycket av samma utan att vara särskillt komplext.
 
Avslutningsvis: Som vanligt med bourbons så finns träslöjdsalen där. Träigheten lär ju onekligen bero på den strikta användningen av nya ekfat och jag misstänker att det sötaktiga trälimmet kommer från majsdestillatet. Det irriterande är att det finns mycket att gilla i bourbon, speciellt om man är en godisråtta som jag, om man bara tog bort slöjdsalen. Detta må vara en av de absolut bästa bourbons jag har smakat men den faller på samma svärd. Jag tror att om man hade bytt ut två tredjedelar av majset mot korn och/eller råg och lagt denna i 10år på 2nd fill bourbonfat så hade det kunnat bli något som verkligen fallit mig i smaken.
Det är ingen fråga om att denna är smakrik. Den är otroligt fyllig, men inte särskillt komplex, vilket gör den till en ypperlig drinkingrediens enligt mig. Denna är som gjord för en old fashoned med lönnsirap, Old Time Aromatic Bitters (tänk pepparkaka) och en skiva apelsinzest. Man kan till och med halvera lönnsirapen tycker jag.
Man ska aldrig säga aldrig men för varje gång jag samkar en bourbon så blir jag mer och mer övertygad om att det inte är nått jag vill sippa. Nä nu ger jag upp på att SIPPA majssprit.... men vatusan, man ska väll ha några Old Fashoned i sitt liv också.
 
G
***

Wild Turkey 101

0 Läs mer >>
***
 
Låt mig presentera The Gauldrons från Douglas Laings "Regional Malts"-serie. Som jag nämt tidigare så består serien av 6 olika buteljeringar, en för varje whiskyregion (om Islands var en officiell region), där man blandar whisky från destillerier i respektive region. The Gauldrions representerar Campbeltown, vilket möjliggör komponenter från tre destillerier; Springbank, Glengyle och Glen Scotia. Eftersom folk kastar sig efter Springbank och Glengyle inte producerar särskillt mycket så gissar jag att det är överhängande Glen Scotia i denna blandning. 
 
Detta är batch 2 av en limiterad version av The Gauldrions, slutlagrad på sherryfat. Senast jag smakade den vanliga Gauldrons så.... ja, den fångade mig inte så att säga. Jag tänkte dock att allt har potential att bli bättre med lite sherryfat, så jag bestämde mig för att de denna en chans. Jag har inte den blekaste vad den kostade i butik men jag vann den som en del av ett auktionspaket där jag räknar på ca 700kr för den.
 
Jag vet att The Gauldrions är en av de mest populära av Douglas Laings regional malts, iaf bland erfarna whiskydrickare. Det tror jag har, iaf delvis, med två anledningar att göra. 1, det är den enda buteljeringen som inte har en "cartoonig" maskot på sig. Visst visst, den har en spindel, men om ni har sett de andra buteljeringarna så förstår ni vad jag menar. 2, Campbelltown är en region som entusiaster i regel älskar. Personligen tycker jag att Campbelltowns whiskys kan vara allt ifrån tråkiga till trevliga, men det är inget jag blir upphetsad av. Jag har således inga höga förväntningar på denna men det blir kul att prova den. 
 
 
The Gauldrons
Limited Edition Sherry Finished
Batch #2, 50% abv, en av 5580 flaskor
Douglas Laing-buteljering
 
Doft: Doften är medelstor men väldigt oljig. Då menar jag inte oljig som oljiga trasor i en verkstad men doften har en oljig textur i näsan som nästan sträcker sig mot umami på något sätt. Jag hittar absolut noter av ny gummistövel och nougatkräm. Den har en röd fruktighet som får mig att tänka på röda äppelskal och apelsinmarmelad. Till och från puffar det fram lite mjukt kaffe också, vilket verkligen kompletterar och ger extra fyllighet på ett fint sätt.
Den här whiskyn är ett prektexempel på hur doften kan förändras beroende på var i glaset du har näsan. När näsan är mitt i glaset så känner jag tydlig gummistövel, fänkål och nougat, men om jag sätter näsan försiktigt mot nedre kanten av glaset så kommer mycket mer röd frukt fram.
 
Smak: Smaken är fyllig och kommer direkt, utan uppbyggnad. Till en början är den påtagligt söt och det finns en nästan mjölig textur till whiskyn, som när man äter mjöliga äpplen. Detta tycks, logiskt nog, framhäva smaken av röda äpplen. Sötman lyfter fram nutella men mojnar av ju längre du har den i munnen. När sötman sjuker blir nutellan mer salta nötter, fänkål och en rätt mysig maltighet.
Den känns ganska salt och maritim, främst på finishen, där en gröna, lätt lakritsliknande fänkålen lyser mest.
 
Avslutningsvis: Något som stör mig med den här whiskyn, som jag har svårt att förbise, är att beroende på vad du har ätit innan få kommer en tydlig not av humle in i både doft och smak. Har du precis druckit kaffe så sitter du säkert, men om du  ätit eller druckit något sött (marmeladmacka, frukt, pulled pork med BBQ-sås etc) så kommer verkligen humlen fram, vilket jag inte riktigt gillar. Vissa skyr gummistövel-noten som pesten medan jag tycker att den kan vara ganska trevlig i rätt mängd och tillfälle. Jag tänker att både humlen och gummistöveln är något som kan ses om "off-notes" så jag tror att betyget på whiskyn kan variera stort beroende på vem man frågar. Det är en whisky som ändrar karaktär från dag till dag. Ibland känner jag bara humle och marmelad, Ibland är den full av röd frukt och vanilj och vissa dagar känns den riktigt fräsch där fänkålen och röda äpplen verkligen "run the show". Jag tycker att whiskyn är väldigt intressant, eftersom den generellt börjar sött och fruktigt i munnen men utvecklas stadigt åt det torrare hållet. Den whiskyn du sväljer är inte samma whisky som du hällde i munnen. Whiskyn har även tydlig textur, både i doft och smak, vilket jag alltid ser som något possitivt. Sammanlagt så är det ganska svårt att slå fast ett omdömme. Det här skulle vara en väldigt lärorik whisky för många tror jag, och jag skulle verkligen rekommendera alla att prova den om man får chansen. Den visar exempel på komplexitet, hur en whisky förändras i munnen, hur det du ätit/druckit innan påverkar whiskyn samt hur det spelar roll var i glaset man luktar. Jag är väldigt nöjd att jag köpte en flaska men när flaskan är slut är jag helt klart redo att gå vidare.
 
G+
***

The Gauldrons Sherry

0 Läs mer >>
***
 
Oban är ett litet, litet destilleri från världens största spritkonglomerat, Diageo. Oban destilleriet ligger mitt inne i den lilla hamnstaden med samma namn. oban ligger på den skottska västkusten och kallas ibland för "gateway to the isles" eftersom de flesta färjorna till hebriderna går därifrån. Jag rekommenderar verkligen att göra ett besök ifall man är i Skottland.
 
Men vafalls, jag skulle snacka om whisky, inte resemål. Anledningen till att destilleriet är så pass litet är eftersom det är beläget i sin lilla orginalbyggnad som är så pass inklämd att det inte går att bygga ut. Således är inte Oban någon whisky man ser överdrivet mycket av trots att de har en så stor ägare. Personligen ser jag inget fel i att vissa destillerier kan få förbli små och trogna sitt ursprung, istället för att bli en stor oigenkännerlig behemothversion av sig själv (tex Macallan destilleriet).
 
Oban är en av de där flaskorna som inte har försändrats speciellt mycket sedan en lång tid tillbaka. Innan jag började köpa whisky brukade Obans flaskor på systembolagshyllorna se ganska lockande ut, för när det kommer till design tycker jag att de har lyckats. Jag gillar den enkla, lite gammeldagsa etiketten med bilden av måsarna på klipphällen och den enkla men snygga destilleriloggan.
 
Tyvärr har Oban liknande presentation som övriga Diageobuteljer, dvs färgad, kyrlfiltrerad, buteljerad på 43% och på tok för dyr (850-900kr). Eftersom man bara uppger att whiskyn är lagrad i "oak casks" (vilket är ett baskriterium för att få kalla något whisky i Skottland) så vet vi inte vilken typ av fat whiskyn har lagrats på. Jag vågar dock påstå att om det hade rört sig om något annat än bourbon casks så hade man angivit det. När man blivit så pass erfaren att det är standard att ha >20 flaskor whisky hemma, så är det lätt att förbise Oban. Det var just därför som jag blev sugen på att köpa en flaska, för jag ville se om den faktiskt är det dyra blasket jag tänker att det är eller om jag missar något. Jag vet att Gwhisky har Oban som ett av sina absoluta favoritdestillerier. 
Well well, here goes....
 
 
 
Oban 14yo
43% abv
Officiell Buteljering.
 
Doft: Ganska lätt doft. Balans mellan maltighet och frukt, typ citrus eller gula äpplen. En tydlig not som jag vill kalla "humle", även om det känns lite malplacerat. Ibland för den tankarna till hö. Det finns absolut osötad lakrits, vanilin och saltad citron här. Överlag är inte doften varken komplex eller intressant. Den känns förvånandsvärt monoton för att vara 14yo. Humle + malt och de där nästan "ofruktiga" citrusnoterna kan, i ett kreativt sinne, byggas ihop till någon typ av maltig IPA.
 
Smak: Lätt, mjuk och fruktig. Mer malt än doften. Kombon shortbread, caramel och mjölkchoklad får sammanfattas med "Twix". Tunn munkänsla. Den smakar inte ung men den hade kunnat haft mer mognad efter 14yo. Den ger över lag intrycket av att vara så pass överprocesserad att inget intressant finns kvar längre.
 
Avslutningsvis: Oban 14yo doftar som en IPA och smakar som en Twix, vilket låter betydligt intressantare än vad det känns. Den känns så sönderblandad att den mest ligger som en annonym matta på tungan. Den är definitivt åt det torrare, saltare hållet
Förmodligen en stor andel refill bourbon barrels, vilket är precis vad vissa älskar. Jag känner dock att whiskyn saknar kropp och den saknar framför allt friktion i munnen. Den är så lätt och len så man längtar efter att känna den lite mer i munnen liksom.
Men i rättvisans namn så anar jag potential och önskar att den fanns i vettig presentation. Jag tror inte att det är destillatet det är fel på, utan hanterigen därav. Den känns så himla oförargeligt massmarket. Dock finns den inte hos självständiga buteljerare och jag vägrar betala för Diageos årliga "Special Releases" där de tar löjliga priser för fatstarka versioner av deras whiskys. Det här destilleriet skulle må bra av nytt ägarskap. Oban är ett väldigt litet destilleri så tänk om en självständig aktör kom in med insikten att Oban är begränsad i sin kvantitet, så därför förtjänar den att få sin kvalitet lyft. Jag känner att Oban lider av samma sak som så många andra av Diageos destillerier; den känns ganska tunn, processerad och åren på ettiketten känns inte i smaken. Ska jag vara ärlig så tyckte jag att den låg rätt bra till när jag öppnade flaskan, men ju längre ner i flaskan jag kommer desto plattare och ointressantare känns den. Den började faktiskt på VG men har, med tiden, dalat till ett relativt ostadigt G.
Jag kommer förmodligen aldrig att connecta med Oban, och det är inte destilleriets fel, det är Diageos.
 
G
***

Oban 14yo

0 Läs mer >>
***
 
Jag har recenserat en Ardnamurchan tidigare på bloggen, även om det inte var whisky.
Arnamurchan är ett destilleri som jag är genuint exhalterad över. De har läppt flera bra grejer som är bra trots ung ålder och de känns väldigt spännande som företag, så jag följer dem med spänning. De har släppt en limiterad Sherry Cask Release som hade en identisk design som denna. Skilladen är att detta är en rökigare version, exklusiv för den svenska marknaden.
 
För att börja på ett sidospår så har Arran Distillery bytt namn till Lochranza Distillery och ägarna har byggt ett till destilleri, nämligen "Lagg". Tanken är att Lagg ska göra all rökig sprit och att Lochranza (f.d Arran) ska göra orökt sprit. Detta gör att Arrans "Crazy Swede" kommer att försvinna från Systembolaget. Det är denna uppkommande lucka för en ung, rökig sherrylagrad Sverige-exklusiv whisky på 50% abv som (om jag förstått det rätt) Arndamurchan vill fylla med denna buteljering.
 
Whiskyn är, enligt importören Clydesdale, skapad av 31st sherryfat, varav 25st fyllts med rökig sprit och 6st med orökig sprit. Arran och Ardnamurchan har två väldigt olika grundspriter så det ska bli kul att se hur olika resultaten är. Den här kostar 1kr mindre (598kr) än Arrans motsvarighet, vilket känns som en principsak, men fullt prisvärt om den hållar samma kvalitet som Arran. Eftersom jag nyligen smakat Arrans buteljering hos svärfar så är jag i rätt bra possition att jämföra de båda.
 
 
Arnamurchan Sherry Cask Release, Peated
50% abv
Officiell Buteljering
 
Doft: Det första som möter mig är gummislang. Bakom gummislangen kommer sherryfrukt och jordig torv, i lika mått. Bakom det kommer röken, och (på de bästa kvällarna) mjölkchoklad. Jag är inte speciellt känslig för gummislangar i whisky men det är lite tråkigt att det är det som är tydligast i doften. Ardnamurchans skitiga karaktär funkar väldigt najs med torven och ger en väldigt skitig "down to earth" känsla. Jag tänker inte påstå att doften känns speciellt spännande eller komplex dock.

Smak: Den här var det tamefan riv i.... som en medelålders man förmodligen skulle skrocka. Alkoholen är livlig och sticker i munnen, inte så att det gör ont men tillräckligt för att hålla en på allerten. Snart kommer en söt sherrynot som går åt dadel- och sviskon-hållet tillsammans med en trevlig nötighet. Efter ytterligare 3-4 sekunder kommer röken, skitigheten och en lite sträv nötighet. Det finns definitivt en grön örtig not också som jag inte riktigt tycker passar in. Jag håller mig åter igen till ganska breda termer i beskrivningarna här eftersom jag har lite svårt att hitta alltför konkreta noter här. Mindre gummislang och mer rök än i doften, vilket gillas.
 
Avslutningsvis: Helt ärligt så känner jag mig lite besviken. Det är tryck i den här whiskyn, och det är den där maffiga kombon av ett rökigt destillat och fruktiga sherryfat. Det är simpelt men gott, vilket absolut kan funka (som Hakushu 12yo så fin demonstrerar) men om det ska vara simpelt så ska det som finns där vara riktigt fint. Och framför allt så ska det inte finnas tråkigheter som 50m gummislang. Ardnamurchan har en tydligare karaktär än Arran, med mer gummi och mindre sherrysötma. Jag fattar att det finns folk som älskar det här, speciellt till det priset, med jag kände mig aldrig pepp på att hälla upp ett glas av denna. Den funkade gött när man vill ha något att smutta på medans man fokuserar på något annat, men det är inget att analysera eller beundra. Tyvärr så känns det för ungt och enkelt och hade den fått ligga i 10 år så hade jag nog varit betydligt mer imponerad. Nåväl det är ju gött i alla fall...
 
 
G
***

Ardnamurchan Peated S...

0 Läs mer >>
***
 
Den senaste tiden har jag gått ifrån att köpa häftiga, ovanliga och dyra single cask-buteljeringar och limited editions och istället börjat gå tillbaka till olika officiella instegsbuteljeringar. Det känns lite befriande att kunna plocka ner en flaska whisky från hyllan och inte känna pressen att dricka whiskyn med sån jälva andakt. Att dricka något som inte är ovanligt, inte är otroligt komplext och inte heller så djävulskt dyrt. Ikväll sträcker jag mig efter en Benromach 10yo.
 
Benromach, ett destilleri som lätt går under den breda massans radar, vilket är lite tråkigt. Destilleriet ägs av den oberoende buteljeraren Gordon & McPhail och är menad att ha en gammeldags speysidekaraktär, dvs "lite smårökig". Jag tror (utan att orka kolla upp det) att malten röks till typ 12-18ppm eller liknande. Någon som förmodligen kan sina saker ska någon gång, någonstans ha sagt (jag vet, min källkritik är respektingivande) att Benromach har målsättningen att smaka som 1800-tals Macallan. Vem som kan bekräfta hurvida de har lyckats eller inte, förtäljer inte historien. Men å andra sidan, spelar det någon roll?
 
Det är flera saker jag uppskattar med Benromach:
Den halvrökiga stilen är något jag tycker att vi ser för lite av i whiskyvärlden. Det tycks oftast vara "allt eller inget"som gäller, men jag kan gilla när röken används som en krydda istället för att vara huvudattraktionen.
All Benromach lagras uteslutande i first fill fat, vilket sällan behöver konkurrera med röken, vilket jag gillar. Deras core range består i regel av en komination av bourbonfat och sherryfat, men jag ställer mig frågande till hur länge man kan fortsätta så, nu när Gordon & McPhail har slutat agera oberoende buteljerare och därför kommer behöva återfylla sina använda fat med sprit Benromach.
Även om jag inte är särskillt förtjust i designen så gillar jag frånvaron av riktigt skitnödig marknadsföring, som drabbat andra varumärken. Benromach är besparad extravaganta flaskor som är designade av franska parfymflaskmakare eller har mer storytelling kring fornnordiska sjöfarare än den har smak. Varumärket känns förhållandevis ödmjukt, jämfört med stora delar av branchen.
Är det en sak jag inte gillar är det att man envisas med att FORTFARANDE buteljera på 43%, även om whiskyn ofta känns fylligare än vissa andra whiskys på 46%.
 
Detta är instegsbuteljeringen i deras core range och utger sig verkligen inte för att vara något speciellt, vilket jag inte heller förväntar mig av en whisky som kostar lika mycket som valfritt McDonalds-mål.
 
 
Benromach 10yo
First fill bourbon + sherry casks
43% abv
Officiell buteljering
 
Doft: Medelfyllig doft med tydlig men inte dominerande rök. Vi snackar absolut mer rök än torv. Whiskyn är lagrad både på bourbon- och sherry-fat, men det är huvudsakligen det tidigare som känns. Det är den där härliga blandningen av vanilj, gul frukt (ananas och persika) och winegums. Det känns som att sherryfaten inte lagt till så mycket egna noter utan mest bara "godisifierat" noterna från bourbonfaten. Ju mer jag luktar på den, desto mer försvinner röken, som typ har halverats efter 10min i glaset. IBLAND kan jag tänka att jag hittar lite gummistövel i bakgrunden, men det känns inte riktigt representativt att ta med det i doftbeskrivningen (och ändå gjorde jag nyss det, se där....).
 
Smak: Munkänslan är medelstor.... större än jag förväntat mig av 43% abv. Först känns den ganska rökig och sträv, men mjuknar på sig lite efter några sippar när tungan vant sig. Alkoholen känns tydligare än förväntat och tyvärr håller inte smaken samma runda fruktighet som doften. Visst, det finns lite vanilj och kanske gula äpplen, men den har en kvistig rökighet med lite skit (tänk västkusten) som håller goda 2/3 av platsen på tungan. Det känns som att proportionerna har slagit runt från doften helt enkelt.
 
Avslutningsvis: Jag gillar tametusan Benromach som destilleri. Destillatet har absolut käraktär och vill man ha "halvrökig" eller "lagom rökig" whisky så kan jag absolut rekommendera denna. Den är snäll mot plånboken (brukar kunna se den för typ £39) och inte för krävande, men den är inte heller speciellt komplex och det känns som att den saknar något. Jag hade verkligen älskat om smaken följde doften men nu känner jag lite ett litet men ändå påtagligt missnöje. Ska den vara simpel så ska smaken ha en majoritet frukt i sig, och det har inte denna. Jag sitter och försöker komma på om jag föredrar den här eller Talisker 10.... de slåss nog om samma fanbase mer eller mindre. Jag vet att Benromach kan vara riktigt gott och intressant, och denna är en ganska klen representant för destilleriet. Den får ändå godkänt utan problem och det kommer inte vara svårt att tömma flaskan framöver. En instegswhisky som är bättre än många andra, men en instegswhisky non the less.
 
 
G
***

Benromach 10yo

0 Läs mer >>
***
 
Detta är en buteljering som uppriktigt gjorde mig pepp när jag fick veta att den skulle släppas.
Detta är ett limiterat släpp som lilla svenska Agitator gjorde förra hösten (är jag rätt säker på att det var). Jag har alltid slängt lite intresserade blickar på Agitator från håll, utan att riktigt våga gå fram och säga hej. Men när jag såg att denna skulle släppas tänkte jag att det var dags. Detta är något så ovanligt som en svensk rågwhisky som först har lagrats på amerikans nyek för att sedan slutlagras på lönnsirapsfat! Lönnsirap är ju något jag tycker fantastiskt mycket om och i mitt huvud lär ju rågwhisky vara den ultimata spriten för sådanna fat! Något jag aldrig hört talas om med en smakkombo som låter fantastisk, i en 70cl-flaska för 599kr (vill jag minnas att den kostade). Solklart köp för min del!
 
Jag såg att Emma på Allt om Whisky hade skrivit smaknoter på denna som ändå fick mig att höja på ögonbrynen lite. Jag tänker givetvis inte citera hela resensionen här, men hennes sammanfattning var iaf:
"Vilken galen kreation och var beredd på en helt ny resa när du testar detta. Svårt att jämföra med något annat jag har provat tidigare. But I like it"
 
Varning: Negativ rant...
Innan jag går vidare till smaknoter vill jag bara understryka hur svensk design VERKLIGEN inte tenderar att falla mig i smaken. Det hjälper ju inte heller att svensk alkohollag försvårar ytterligare för alkoholproducenter eftersom designen inte får försöka eller locka för mycket.
I varje fall, det jag ville komma till är att Agitator tycks ha förlorat ett vad eller något, eftersom man uppenbarligen har ansträngt sig för att göra en så ful design på sina produkter som möjligt. Förutom att de har en smaklös logga så ser flaskorna ut som en big pack refill-bottle för billig handtvål. Ettiketten hade ju gärna kunnat få lämna någon cm att se själva whiskyn också, plus att jag inte fattar hur den lilla megafonen lyckats rymma från Microsoft Words gamla clipart-arkiv och hamna borta på destilleriet i Arboga. När vi ändå håller på så hjälper det inte att jag finner att turkos är den smaklösaste av alla smaklösa färger (se Agitator Single Malt) och orange, som i detta fall, är inte många steg bättre.
Helt ärligt skulle jag kunna fortsätta ranten en A4 till, men känns onödigt.
Jag vill understryka att jag är väl medveten om att man inte ska dömma en bok efter omslaget.... den kan smaka gott ändå. Jag har ju faktiskt rätt varma känslor för destilleriet i sig och min designsmak är väll knappast någon erkänd industristandard, men snälla Agitator, gör en rebranding (det är trendigt).
 
Nåväl, slut på negativiteten och dags att låta whiskyn tala för sig själv...
 
 
Agitator
Argument: Lönnsirapsfat
46% abv, en av 6000 flaskor
Officiell Buteljering
 

Doft: Det första jag tänker på är bourbon. Den har en väldigt söt, rund och fyllig gräddkolanot som förmodligen även kan beskrivas som lönnsirap. Jag känner genast den brödkryddiga karaktären från rågdestillatet samt märkbara eknoter. Vissa kvällar hittar jag dessutom tallbarr. Det luktar faktiskt en hel del lönnsirap och brynt smör. Kanske inte så mycket komplexare än så, utan pretty straight forward. Noll hetta eller stickighet från alkoholen. Allt är som bara lent och gött. Trevlig doft. Luktar som något jag vill blanda i en milkshake.

 

Smak: Hmmm, alkoholen hoppar givetvis fram tydligare på smaken, men stör inte alltför mycket. Återigen så smakar det sött och fylligt. Rågbröd, kardemumma och spiskummin från rågdestillatet ger en najs krydda till de överhängande söta noterna från faten. Precis som i doften dyker det upp tydliga tallbarr vissa kvällar. Gräddkolan har tonats ner men lönnsirapen och eken hoppar fram tydligare i smaken än på doften. Så småningom kommer lite bittra apelsinskal också. Kombon råg, sirap och lite citrus för onekligen tankarna till en av världens bästa desserter, Memma. Smaken är söt, men känns inte nämnvärt sötare än gemene bourbon om man frågar mig. Den blir huvudsakligen torr och kryddig på finishen, vilket uppmuntrar till att ta en sipp till.

 

Avslutningsvis: Det smakar ju vad det är; råg, nyek och lönnsirap. Hade jag fått den serverat blint hade jag absolut sagt att ”det är en bourbon”. Om jag fått det nekat hade jag sagt ”det är en rye på first fill bourbonfat?”. Hade jag fått det nekat hade jag viftat varnande med fingret och sagt ”du ljuger!”. Grejjen är att det smakar verkligen som rye-destillat som har lagrats på nyek och lönnsirapsfat, så ingen som köper den lär väll bli besviken. Grejjen är att i min mun så är det i princip så gemene rye-tung bourbon smakar. Det är runt och fylligt. Det är sött och gräddkola rullad i sågspån. Jag hade verkligen hoppast på något närmare memma, även om tankarna går dit ibland. På pappret känns detta unikt och intressant, men det smakar tyvärr till 90% som något jag druckit förr. Den känns inte alls lika galen som vissa recensioner beskriver den. Det är asnajs att lukta på och helt ok att sippa på, men mycket av flaskan kommer förmodligen åka ner i diverse desserter är jag rädd. Inte kompext eller ens särskillt spännande, men gott helt enkelt. Jag ångrar inte köpet, men my mind remains unblown.

G+
***

Agitator Lönnsirap

0 Läs mer >>
***
 
När Billy Walker till slut sålde sherrybombs-arsenalen på GlenDronach så köpte han istället GlenAllachie, ett destilleri som ditills hade legat väldigt "under radarn" för de flesta. Även om Billy Walker & Co. hade gjort fantastisk saker med GlenDronach så kände jag att jag inte riktigt orkade slänga mig efter GlenAllachies buteljeringar när de började leta sig ut på marknaden. Jag kände nog att många förväntade sig att GlenAllachie skulle bli "det nya GlenDronach" och jag orkade inte bli en fanboy som måste kämpa och slåss med musklickarfinger och pengabinge för att få tag på goda men lite för dyra flaskor. Jag valde helt enkelt att strunta i GlenAllachie.
Första och enda gången jag provat en (officiellt buteljerad) GlenAllachie sedan dess var som en del av en blindprovning, och där var det just deras 12yo jag smakade. Jag blev så förtjust i den att jag klickade hem en flaska direkt. Batchen som jag provade då var dock betydligt ljusare i färgen än vad den här batchen är. Men det är väll ok? För grejjen är väll att de prioriterar att hålla smakprofilen och färgen får bli vad den blir? Så egentligen kanske jag inte ens behöver recensera den här flaskan? Vi vet ju redan att det kommer vara söt, ljus frukt och vaniljfudge...
 
 
 
GlenAllachie 12yo
Oloroso, PX och Virgin Oak.
46%abv
Officiell buteljering
 

Doft: Om inte färgen avslöjade det så lämnar doften inga tvivel om att detta är sherrylagrad whisky. Spännande nog har den en väldigt mörk sherrydominerad doft, men den är lite blyg. Näsan måste ner i glaset för att man ska känna doften ordentligt. Initialt så är det kanelrullade dadlar, bränt socker, russin, stjärnanis och lakrits. Doften är verkligen åt det kryddigare hållet vilket inte är fel, men jag hade verkligen förväntat mig en ljusare och fruktigare karaktär. Detta doftar inte som jag minns den (men det är iofs en annan batch). Vartefter smaklökarna vänjer sig vid smaken framstår doften som fruktigare.

 

Smak: Mmmm, smaken är betydligt fylligare än doften. Alkoholen är förvånandsvärt varm men går aldrig över till stickig. Precis som doften så är det kryddorna som spelar huvudrollen. Dadlarna har bytts ut mot torkade fikon, och lite päronskal kommer också fram, men det är fortfarande kryddor, i form av lite svartpeppar, rå ingefära, bränt socker, bitter mörk choklad och överbryggt te. Finishen är rätt bitter, med ingefära, grönt äppelskal och lakritsrotspulver. Till en början känner jag en hint av svavel (speciellt på finishen) men den blir svagare ju längre whiskyn får stå i glaset. Smaken är definitivt mer sträv än söt... kanske lite för sträv.

 

Avslutningsvis: Jag vill verkligen gilla detta eftersom det är Billy Walker som har tagit över destilleriet, och jag vill att detta ska vara ”det nya GlenDronach”, men tyvärr inte. Det är svårt att blunda för hur olik den här batchen är den första jag smakade. Den första var ljus och denna mörk, vilket gäller för både färg och smak. Den förstas doft var fyllig medans denna är relativt försiktig. Den här batchen känns framför allt betydligt torrare och kryddigare än den förra jag provade. I korta drag skulle jag säga att kryddorna känns lite överdrivna och att den känns ganska statisk. Det händer inte så mycket i den som jag skulle vilja. Istället för att de olika noterna kommer och går eller blir högre och lägre så ligger det mesta framme samtidigt i samma volym från början till slut. Bredvid en kopp kaffe kan denna faktiskt kännas fruktig och lite söt, men på egen hand känns den fortfarand för kryddig och sträv för min smak. Helt ok men inget jag kommer slänga mig efter igen. Ett respektabelt G för denna.

G
***

GlenAllachie 12yo

0 Läs mer >>
***
 
Jag tror inte att jag har resencerat en buteljering från Cárn Mòr på bloggen förut. Det har förmodligen med att göra att alla buteljeringar som jag smakat från Cárn Mòr (som kan räknas på fyra fingrar och ändå ha lite marginal) har hållit en ganska låg ribba. Om jag skulle generalisera Cárn Mòr som buteljerare skulle jag nog säga att de buteljerar whisky som håller för låg ribba, på för låg ålder och för låg alkoholhalt (47,5%) till för höga priser. 
 
Jag har rätt nyligen kommit in i en period där jag vill prova lite andra typer av fatlagringar än klassikerna bourbon barrel och sherry butt, så jag satt faktiskt och vägde mellan denna Ben Nevis på Madeira-finish och en Benrinnes på rom-finish. Båda är rätt skitiga dedstillerier och bådas smakbeskrivningar gav lite höstiga vibbar, så jag kände att båda kunde vara intressanta. Men när Ben Nevis är ett av alternativen så blir det oftast den som får följa med hem. Och Ben Nevis på starkvinsfat är i regel ett vinnande koncept, även i låg ålder.

Som sagt så är detta en Madeira-finish, och jag utgår ju bara från att den har lagrats på ett bourbonfat innan finishen. Madeira är något som jag har koll på vad det är med har väldigt sparsam erfarenhet av, dessutom så är det (i dagsläget) inte en speciellt vanlig fattyp för whiskylagring. Buteljerarens smaknoter snackade om aprikoser och sultanrussin vilket ändå låter både lite intressant och gott.
Det var med försiktig optimism jag drog korken ut flaskan, redan när jag kom hem.
 
 
 
Ben Nevis 6yo
Madeira Cask finish
En av 764 flaskor, 47,5% abv
Buteljerad av Cárn Mór.
 

Doft: Det första som möter näsan är den där typiska Ben Nevis-karaktären. Det är rough, det är sött och bittert (om något nu kan dofta bittert) och det finns en tydlig vinös not. Jag känner honung, blött hö, karamelliserat socker, nässlor och kanske lite gula plommon eller aprikoser. Ju längre ner i flaskan jag kommer desto tydligare blir noterna av rostade jordnötter! Doften känns väldigt ung och även om jag gillar Ben Nevis skitighet så finns det något här som får gomseglet att dra ihop sig. Torrt hö är väldigt najs men det blöta höet jag hittar här är inte speciellt trevligt.


Smak: Smaken känns lite väl ung. Destillatet är i framkant och madeirafaten blir inte lika tydliga som i doften. Till att börja med känns smaken ganska söt med aprikos och florsocker, men ganska snart kommer de bittrare smakerna fram och gör whiskyn bitande torr. Alkoholen känns absolut aggressivare än förväntat och både tunga och gom drar ihop sig. Detta smakar helt enkelt ofärdigt och för ungt. Finishen bjuder på både honung och aprikosskal och är egentligen godare än själva smaken…. Synd att den är så tunn då.

Avslutningsvis: Ben Nevis kan vara fantastiskt i olika starkvinsfat, även vid ung ålder, men inte i detta fall. Om whiskyn skulle vinna på mer influenser från Madeiravinet kan man diskutera men den skulle helt klart tjäna på längre lagring för att polera upp den lite. Ben Nevis har en karaktäristisk bitterhet som jag vanligtvis gillar, men i det här fallet känns det som att en del av bitterheten kommit från faten. Jag misstänker att detta inte var ett speciellt bra fat, men om det var bourbonfatet eller madeirafatet förblir ju osagt. Icke att förglömma, vad absurt att detta doftar mer och mer som jordnötter! Den noten är ändå lite charmig, men inte tillräckligt för att jag ska gilla doften. Allt som allt kan jag sträcka mig till att det var värd att köpa en flaska.... även om förmodligen gillat Benrinnes bättre. Kan vara bra för mig att påminnas om att alla Ben Nevis som buteljeras inte behöver vara myspys.

 

G
***

Ben Nevis Madeira-cas...

0 Läs mer >>
***
 
Jag lärde mig något när min älsta dotter föddes.
Det är lätt att tänka att milstolpar i livet kräver whisky som också är milstolpar. Att stora ögonblick kräver unika och svindlande whiskys. Men när jag minns den 6e juli 2020 så minns jag inte min upplevelse av Glen Grant 1962. Jag minns att det var datumet jag öppnade den men jag minns inte var jag satt, vad jag tänkte om den och jag minns inte min reaktion när jag smakade den. Jag minns bara känslan av att hålla min lilla dotter i armarna. Jag minns när hon öppnade ögonen för första gången och hur hennes lilla hand greppade mitt finger..... men jag minns inte whiskyn.
 
Den dagen behövde inte en fantastisk whisky för att vara fantastisk. Whiskyn blev totalt överskuggad av allt annat, och i efterhand känns det nästan som ett slöseri att ha öppnat den då. Jag tror att det är ett misstag att anta att man måste spara speciell whisky till speciella ögonblick, för ögonblicket behöver inte whiskyn.
Jag minns hur Ben Nevis SC #596 gjorde min resa till Lofoten ännu bättre, men det samma hade gällt om jag tog med mig en Scallywag. Jag minns hur en vanlig simpel Bunnahabhain 12 gjorde en kväll i Port Ellen helt magisk. Jag tror helt enkelt att ögonblicket är viktigare för whiskyn än whiskyn är för ögonblicket.
 
I juli 2022 föddes min andra dotter, och när jag till slut kom hem från sjukhuset så öppnade jag den här whiskyn. Den må vara en exklusiv buteljering sör den svenska marknaden, men lets face it, det är en bourbonlagrad 10yo som varken kostade skjortan eller var svår att få tag på. Att rycka folien på den var varken en större eller mindre upplevelse än att rycka folien på Glen Grant 1962, för det är inte whiskyn jag minns från den dagen ändå...
 
 
Benromach 10yo för Symposion
First fill Bourbon barrel #395
En av 244 flaskor, 59% abv
Officiell Single Cask för den svenska marknaden
 

Doft: Till en början påtagligt rökig, betydligt mer än vad ppm-talet säger (nä jag vet att ppm inte behöver säga så mycket).Det är mest rök med lite anonym gul frukt bakom. När den luftat sig lite drar röken sig tillbaka och börjar visa en ansenlig mängd frukt. Det blir lite som att lukta i en winegummi-påse. Spännande, jag hittar en lite söt karamelliserad not som för tankarna till brynt smör. Även lite pyrande undervegitation och hö. Vatten sköljer bort ännu mer rök men lämnar en torvighet i bakgrunden som ger lite intressanta noter. Utan vatten kändes doften ganska stickig men nu är den mjuk som en övermogen aprikos. Med lite tålamod så är det verkligen aprikoser, winegummi, hö och en ekig kryddighet i botten. Trevligt må jag säga.



Smak: Röken är mycket tydligare på smaken. Alkoholen sticker till ordentligt och den känns faktiskt yngre än 10år. Alkoholen framhäver dessutom röken. Den är väldigt bitig och man anar gul frukt men den här whiskyn behöver fan lugna ner sig lite. Vatten förbättrar den avsevärt. Whiskyn blir mjuk och trevlig att stoppa i munnen. Winegummi (främst gul och vit) från doften breder ut sig men även mer övermogen frukt (typ aprikos och kanske lite ananas) och tydlig ekkrydda. Destillatet står sig bra mot faten och den känns genast mer nyanserad och nu har jag inga problem att tro att den är 10år gammal. Whiskyn är fruktig, men inte söt. Faktum är att den har en del lite bittrare noter. Vattnet gjorde all skillnad här.



Avslutningsvis: Ofta smakar denna yngre än 10år, trots att den legat på ett first fill fat. Jag gissar att det (delvis) är alkoholen som gör det. Utan vatten känns whiskyn rätt skrikig, het och som att den inte vill sitta still. Det blir svårt att bilda sig en ordentlig bild av whiskyn utan vatten. Om man vattnar ner den till typ 50% abv så är det som att ge en grinig unge en nappflaska… den blir lugn, glad och behaglig. Det handlar onekligen om ett bra fat här men den lite tjärva spriten hindrar den från att bli en ren fruktsallad, vilket ändå är najs. Destillatet bidrar med en bitterhet, med lite funk. Den drar tankarna åt Ben Nevis men är ändå en bit ifrån. Faktum är att detta är lite vad jag hoppades på att Coire Leis skulle vara, och i en blindprovning hade jag inte skämts över att gissa på bourbonlagrad Ben Nevis, vilket ska anses som en komplimang när det kommer från mig. Allt som allt, mycket trevlig whisky, så länge man inte är puritan och vägrar vatten. Väl värt att köpa en flaska men inte så bra att man behöver fler än en.

 

G+
***

Benromach #395

0 Läs mer >>
***
 
Craigallechie är ett destilleri som gått mig förbi lite. Jag vet att många entusiaster och folk med mer "avancerade" smaklökar tenderar att gilla destilleriet. Whiskyn beskrivs ofta som karaktärsfull, funky, kraftig intressant. Likt tex Mortlach är detta ett destilleri vars sprit brukar beskrivas som "köttig", alltså inte "maffig" eller "fyllig" utan "noter av rött kött". Jag är inte säker på om jag egentligen tycker att det låter possitivt, men allt som är karaktärsfullt och annorlunda är ju kul att testa. Jeff på Gwhisky har även utnämnt denna till sin "Whisky of the year" så jag tänkte att det kanske är dags att testa detta insteg till destilleriets core range och se vad allt stoj handlar om.
 
Btw, jag skulle kunna skriva en "rant" om hur den gall-gula ettiketten med 30 olika fonts huller om buller ser ut som att en katt lekt med ett gäng Alphapet-brickor på en bild av en Gustaf Doré-bild och sedan kissat på den, i ett försök att få den att se gammeldags ut..... men det gör jag inte, för jag försöker hålla god ton här på bloggen.
 
 
Craigellachie 13yo
No. 04-6137
46% abv
Officiell Buteljering
 
Doft: Jag har svårt att känna något konkret på doften de första sniffarna. Jag känner att det är typ 60-70% fruktighet och resten kryddighet, vilket är en utomordentlig ratio om man frågar mig. När jag fått sniffa någon halvminut börjar jag kunna plocka ut saker som färska päron, gul paprika, vanilinsocker, salta citroner, lätt marsipan och funk (jag återkommer angående detta). Det finns något krämigt, nästan laktiskt i doften som jag tycker är intressant. Kul nog är doften väldigt inkonsekvent. Ovan nämnda doftnoter är ett genomgående tema, men det finns dofter som jag tydligt kan känna i enstaka glas men som oftast inte finns där. Exempelvis, röda äppelskal, lavendeltvål, brynt kött, ostbågar, tång, rakvatten (typ Jovan Musk) och eukalyptus. Oftast dyker dessa upp på egen hand, men det har hänt att flera av dessa funnits där samtidigt. Jag blir inte klok på dem.
 
Smak: Första intrycket är att smaken är ung, fruktig och inte alltför söt. Men ganska snabbt inser man att den inte smakar ungt men att själva destillatet lyser tydligt genom fatkaraktären. De första 3-4 sekunderna känns smaken riktigt söt, men sen mojnar sötman av och lämnar plats för mer gräsiga och kryddiga noter. Whiskyn har även en ganska vaxig textur i munnen. Först hittar jag mjöligt äpple utan skal (tex royal gala), en lätt hint av vaniljfudge och svag apelsin. Varpå sötman minskar så kommer trälack, färskt gräs och en torr ekighet. Funken är inte alls lita påtaglig i smaken som doften, dock så är den rätt bitig och den känns 10 procentenheter starkare än vad den faktiskt är. Man får leta mer efter de ”klassiska” smakerna som kommer från faten, eftersom det finns mindre av dem. Här känns det fortfarande som att det är mer destillatkaraktär än fatkaraktär. Jag får en absurd känsla av messmör(!) på finishen, tillsammans med paprikan från doften.
 
Avslutningsvis: Craigellachie minst sagt ett spännande och karaktärsfullt destillat, och det visar definitivt upp sig i den här buteljeringen. Oavsett om man tycker att det är gott eller inte så är den kul! Det är spännande när det 25e glaset i flaskan plötsligt bjuder på ostbågar, och seriöst, vilken annan whisky kan man hitta fucking messmör i? Det blir kul när det plockar upp nya grejjer titt som tätt, speciellt när det är grejjer man kanske inte hittar i andra whiskys. Sen var det det där med ”funken”… anledningen till att de som älskar Craigellachie, ÄLSKAR Craigellachie. Över lag tycker jag att den är intressant. Även om den har lite industikänskla ibland så är den huvudsakligen organisk, dvs väl använd skinnjacka eller gamla yllestrumpor. Ibland drar det dock mot vattnet som ligger kvar i botten av diskmaskinen när filtret behöver rensas, och det är fan inte najs.
Den här whiskyn kan vara en rätt spretig, nästan förvirrande, malt vilket jag känner att jag har fått fram i det här inlägget. Jag ska säga att det här är min första Craiellachie och jag gissar att jag kan behöva bekanta mig mer med destilleriet, och att profilen är något man behöver vänja sig vid lite. Sammanfattningsvis är whiskyn spännande just för att det smutsiga destillatet lyser igenom så väl, och eftersom den till och från slänger fram nya saker så blir den aldrig tråkig, även om lavendeltvål, rakvatten och diskmaskinsvatten inte är något jag gillar i min whisky. Det är förmodligen inget jag skulle rekommendera newbies att köpa dock. Jag blir inte avskräckt, utan bara pepp på att prova mer från Craigellachie!
 
G
***

Craigellachie 13yo

0 Läs mer >>
***
 
Snabbt återbesök till Nikka igen.
 
Jag gillade både Yoichi NAS och Miyagikyo NAS, och faktum är att de lyckats växa ännu lite mer i mina ögon efter att jag skrev mina resensioner. Detta är den billigare lillebrodern, eller barnet kanske jag borde säga?
 
Taketsuru NAS är en blended malt (eller "pure malt" som japsarna fortfarande får säga), dvs en blanding av Yoichi och Miyagikyo, vilket ger möjlighet till något kanska intressant. Miyagikyo är en elegant, fruktig whisky och Yoichi är lite mer robust och komplex om man frågar mig. På papper bör de komplettera varandra ganska bra, och japsarna (såväl Nikka som Suntory) är ju knappast kända för att vara slarviga när de blandar whisky. Taketsuru (döpt efter Nikkas grundare) är nån hundring eller två billigare än sina single malt-komponenter och motsvarar väll Nikkas motsvarighet till Suntorys Hibiki. Förutom priset så har man även gått ner lite i abv, från 45% till 43%. Vi får hoppas att den inte gått ner i komplexitet eller kvalitet.

Även om pris och abv varslar om något mer basic än single malt-buteljeringarna så hoppas jag på att denna levererar något annorlunda och eget. Jag har ingen aning om åldern, vare sig på Taketsuru eller de andra två buteljeringarna.
 
 
Taketsuru NAS
43%
Officiell Buteljering
 
Doft: Medelstor doft. Frisk och fruktig med tyngdpunkten på citrus. Frisk lemoncurd och tydliga florala noter. Det finns en vaniljaktig fyllighet i bakgrunden som får mig att tänka på italiensk maräng. Det finns även något mineraligt som drar tankarna till krita, vilket får allt att kännas torrare och som jag gärna hade varit utan. Det är inte svårt att tänka på citronmacarons. Med tiden kommer en svag hint av gula plommon och kanske liiiiite ananas, som jag så gärna vill få fram mer på något sätt. Jag hitttar definitivt mer av Yoichi än Miyagikyo i karaktären, men den subtilt inbäddade röken från Yoichi finns inte här. Allt som allt, ganska trevlig doft. Hoppas att smaken följer i samma stil.
 
Smak: Det första som möter mig är citronzest, lite sälta och en märkbar bitterhet. Alkoholen biter mer än Yoichi NAS eller Miyagikyo NAS. Efter några fler sippar övergår citronzesten och bitterheten till citronmarmelad ist. Lite av sältan försvinner men det växer fram andra mineraliska noter. Smaken har en lätt till medelstor munkänsla men känns torrare och inte lika fyllig som Yoichi NAS eller Miyagikyo NAS. Lätt och frisk utan att vara särskild komplex. Jag hittar inte Miyagikyos fruktighet eller Yoichis kropp.
 
Avslutningsvis: Tja, rätt och slätt är detta en lätt, frisk och enkel whisky, som inte begär någon djupare analys. Den känns rätt ung och är, likt Yoichi NAS och Miyagikyo NAS, på tok för lättdrucken för sin prisklass. Jag menar inte att den är tråkig eller så, bara att både levern och plånboken lätt kan börja klaga om man inte har lite pli på sig själv. Grejen är att den känns simplare än sina komponenter och passar kanske mer till drinkar eller highballs. Karaktären lutar mer åt Yoichi än Miyagikyo. Förhoppningen med en blandning som denna är ju att 1+1 ska bli 3, att den tillför något mer. Tyvärr så känns det som att den är en sämre version än sina single malt-komponenter, samtidigt som den är för dyr för att jag ska vilja blanda bort den i drinkar (let´s face it, så ofta dricker jag inte ens drinkar). För 693kr har jag faktiskt andra, riktigt bra whisky-alternativ som jag hellre sippar på. Jag ångrar inte riktigt att jag köpte denna, men jag kommer helt klart inte köpa den igen. Den får godkänt, men om priset ska beaktas så är det med en hårsmån…
 
Betyg
G
***

Taketsuru NAS

0 Läs mer >>
***
 
Glenrothes är ett destilleri som jag nästan uteslutande har erfarenhet av genom självständiga buteljerare, där de inte direkt är ovanliga. Oftast tenderar whiskyn att lagras på sherryfat, en stil som passar destillatet väldigt bra. Detta är dock en bourbonlagrad Glenrothes.

Det var ett tag sedan jag köpte den här whiskyn, 2014 för att vara exakt. Jag minns att jag köpte den för ca 1800kr vilket är fantastiskt i dagens mått mätta. Då tillät min ekonomi mig att köpa random grejjer utan att det behövde vara särskillt genomtänkt eller motiverat. I det här fallet var motiveringen "kul med något från mitt födelseår..... och kolla 60% abv efter så många år. Kul...". Mer än så behövde jag inte för att klicka hem en flaska förr. I efterhand insåg jag att whisky med den här åldern blivit alltmer oåtkomlig för mig så jag ville spara den till något speciellt tillfälle. Det blev att jag öppnade den på fars dag 2021, dvs när min sambo berättade att vi väntade vårt andra barn. Absolut trevligt, även om whiskyn inte direkt är det jag minns från den dagen.
 
Nåväl. Whiskyn är buteljerad av den självständiga buteljeraren Blackadder som en del av deras Raw Cask-serie, dvs en gammeldags designad serie där Raw står för hur naturlig whiskyn är. Whiskyn är inte färgad och är okylfiltrerad, faktum är att den är så ofiltrerad att det är små svarta flagor från fatet kvar i båtten av flaskan. Jag gillar verkligen Raw Cask-serien. Precis som adelphis buteljeringar ligger de i det lite högre prisspannet men håller även väldigt hög kvalitet. Alla flaskor är numrerade för hand och jag har flaska 203/230 (om någon skulle undra).
 
 
Glenrothes 24yo
Bourbonbarrel #30595
Flaska 203/230, 60,8% abv
Buteljerad av Blackadder (Raw Cask serien)
 
 
Doft: Genast känns åldern. Doften är inte ljus, fruktig och livlig, utan mörkare med tydlig ek, kryddor och balanserad fruktighet. Jag hittar bokna (nästan övermogna) gula äpplen, kokt päronkompott, samt tydliga kryddor som stjärnanis och bitter lakritsrot. Det finns även något ”grönt” som får mig att tänka på när man river sönder gröna blad (har sett någon hänvisa till detta som ”klorofyll” i sina smaknoter). Om sträv ek kan översättas till en doft så finns den här. Över lag är frukten och eken väldigt balanserad, med eventuell vågmästarsida till eken. Med tiden kommer mer vanilj och gul frukt. Frukten håller sig åt det lite övermogna hållet och är aldrig frisk eller färsk, utan snarare konserverad eller tillagad.

Smak: Första sippen av denna är nästan alltid alkoholstinn och lite bitter. Det är som att tungan aldrig lär sig vad den har att förvänta sig. Efter några droppar vatten öppnar den upp sig betydligt mer. Eken överröstar faktiskt frukten till en början och visar sig som mandel, överbryggt te, rostat bröd och lite salt karamellsås. Efter typ 5-6 sekunder börjar frukten buffa undan eken och ta lite mer plats. Frukten känns mer tropisk än på doften och jag hittar både konserverade mandarinklyftor och lite aprikosmarmelad, även om de bokna gula äpplena hänger med.

Avslutningsvis: Anledningen att det tog så lång tid att öppna whiskyn var att jag väntade på ett passande tillfälle, men anledningen att flaskan fortfarande inte är slut efter drygt 1,5år är att den faktiskt har varit rätt lätt att sträcka sig förbi jämfört med de andra flaskorna i skåpet. Över lag är whiskyn ganska stängd och behöver lite vatten för att öppna upp sig ordentligt. Egentligen känner jag att jag inte blir riktigt klok på den här whiskyn. Har i skrivandets stund ca 4cm kvar i flaskan och jag vet fortfarande inte riktigt hur den faktiskt är. Oftast tycker jag att allt skriker så mycket att inget riktigt får visa sig ordentligt. Ibland tycker jag att den mest är sträv och intetsägande. Någon kväll satt jag förbluffad och var redo att förkunna detta bland mina topp 3 bourbon-lagringar jag någonsin smakat. Ibland känns den som tropisk fruktsallad och ibland känns den näst intill platt och ointressant.
De gånger jag verkligen faller för bourbonlagrad whisky är det oftast när frukterna är söta och tropiska (typ ananas och mango) medan eken kommer i bakgrunden som bittermandel och kokos. Det bästa är helt enkelt när whiskyn är typ 2/3 frukt och 1/3 milda kryddor, om man frågar mig. Den här har nog legat lite för länge för min smak. Fruktigheten har nästintill blivit lite fadd och eken har tagit över med strävhet och lite bitterhet.
Det som frustrerar mest är att jag inte får något grepp om den. Ibland är denna fantastiskt och ibland är den rätt ok. I slutändan lär jag inte sakna den när flaskan väl är tom, för 9 av 10 gånger så är ju Bladnoch 11yo godare än denna iaf. Kul med nått med lite högre ålder, och från mitt födelseår dessutom, men jag har inga problem att gå vidare när den är slut.
 
G+
***

Glenrothes #30595

0 Läs mer >>
***
 
Den här buteljeringen, som kom 2021, mötte jag med förtjust skeptisism. Det finns mycket som talar till den här whiskyns fördel, men det finns ett par orosmoln.
 
Till att börja med, det är en Ben Nevis, och Ben Nevis är bra skit! Jag tycker helt klart att det var på tiden att deras core range fick ett tillskott (deras 10yo var den enda core-single malten....knappast en "range"). Denna ny entrypoint, Coire Leis, är döpt efter deras vattenkälla och är helt lagrad på 1st fill bourbon-fat. Nog för att jag gillar sherrylagrad Ben Nevis, men bourbonfats-lagrad Ben Nevis kan vara magiskt det med, och jag älskar att läsa "1st fill" på vilken whisky som helst. Dock är detta en NAS, och jag hoppas att den hunnit mogna ordentligt. Det faktum att de erbjuder en ung core-buteljering som är lagrad på 1st fill fat får mig att fundera... börjar man vända sig mer åt bourbonfatslagring snarare än sherry? Omsättningen av fat lär ju bli väsäntlig till slut menar jag.
 
Aja, den är varken kylfiltrerad eller färgad om jag förstått det rätt, och den har (likt storebror) en styrka på 46%. Som tidigare nämt så hatar jag designen med hela mitt mörka, bittra hjärta, och det ska man inte hålla käft om!
 
 
Ben Nevis Coire Leis
First Fill Bourbon casks
46% abv
Officiell Buteljering
 

Doft: En riktigt fräsch doft ändå. Medelfyllig full av både söt och sur citrus, gula äpplen, mynta och sådana där syrliga melongodisar man kan köpa i plockgodset! Vanilj och en mild cereal not smyger runt där också. Vaniljnoten är krämig, nästan laktisk, och för tankarna till vaniljkräm. En lätt rostad not som för tankarna till mandelbotten. Med tiden kommer till och med lite mango fram. Jag måste säga att doften verkligen är najs. En härlig kombo av sötma men ännu mer syrlighet, och tar man djupa sniffar känns den nästan spritsig i näsan. Det finns lite nässlor också, men de håller sig i bakgrunden.

 

Smak: Ben Nevis funken finns där, med gräddkola, gula dragéägg, knappt mogen honungsmelon, lätt ek, och ett liiiiiiitet uns av läder, men det är precis att det märks. Förmodligen lite winegummi också. Funken räddar den från att bli en tråkig Glenlivet wannabe. Den känns dock förvånandsvärt lätt och den krämiga fylligheten från doften finns inte riktigt här. Attityden jag gillar i Ben Nevis lyser tyvärr med sin frånvaro. Ben Nevis gröna bitterhet finns här och ger en ganska sträv munkänsla.Alkoholen är ganska bråkig och det smakar onekligen ungt, jag skulle gissa på typ 5år gammalt.

 

Avslutningsvis: När jag först öppnade denna tyckte jag att den smakade som en lite intressantare generisk blended whisky. Den utvecklas och förbättras dock ganska snabbt så fort flaskan får lite luft i sig.Den är lätt och fräsch, och förmodligen vad man skulle kalla en sommarwhisky. Doften är fantastiskt trevlig att sniffa på men den tappar mycket på smaken. Det här är lite mer av vad jag hoppades att Cutty Sark skulle vara (vilket kanske är lite orättvist mot Cutty Sark). Detta är lite en ”ser-inte-skogen-för-alla-träd-whisky”, dvs den är inte allför häftig när man analyserar den, men när man sitter och sippar på den utan att ge den för mycket uppmärksamhet så blir den på nått sätt bättre. Just kombinationen av lätthet och funkighet gör att jag skulle ha riktigt svårt att gissa vad detta var i en blindprovning. Detta kan absolut vara trevligt att sippa på nån gång, men det är inte vad jag plockar fram när jag är sugen på en ”klassisk” Ben Nevis. Det faktum att destilleriets 10yo bara kostar 61kr mer så blir valet givet. Om man vill ha en najs frisk, fruktig och fräsch single malt så är detta ett hyffsat alternativ, dessvärre är jag sällan ute efter den stilen av whisky. Det är som att den vill vara en len fruktbomb men det torra och lite bittra destillatet drar ner fruktigheten. Det blir lite som när nån ler ett artigt leende men egentligen inte menar det. Man ser vad de vill förmedla men det blir inte övertygande (de som har sett The Boys kan kanske relatera till typ Homelanders media-leende). Jag tror whiskyn skulle behöva några fler åt på nacken för att låta faten tämja destillatet lite mer. Ben nevis behöver ofta ålder eller aktiva fat för att bli riktigt bra enligt mig. Jag tror att det finns folk som kommer vara riktigt exhalterade över den här whiskyn (förmodligen inte priset dock) men jag är tyvärr inte en av dem. Det var najs att testa den, men jag kommer inte att ersätta den. Betyget är solklart.

 

G
***

Coire Leis

0 Läs mer >>
***
 
När jag for till Lofoten förra hösten så tog jag inte bara med mig Ben Nevis #596, jag tog även med mig en Glencoe 8yo.
 
Glencoe är en blended malt, dvs en blandning av olika singe malts. Lite märkligt nog buteljeras den av Ben Nevis-destilleriet. Uppenbarligen är Ben Nevis en av malterna i blandningen, och ryktet säger att det är ytterligare två malter i blandningen. På ettiketten står "Highland Blended Malt Scotch Whisky" vilket innebär att det rör sig om enbart malt från Highland-regionen.
 
Jag har hört att whiskyn är en blandning av bourbonfat och sherryfat... eventuellt nått mer, men jag har inte lagt det på minnet. Tyvärr har man inte bemödat sig att skriva ut den informationen på flaskan utan fyller ut kartongen med säljigt målande dravel om Glencoe. "Glencoe är ett pass nära Fort William"... så mer än så behövs väll ändå inte? Hade de skrivit det så hade de haft plats för att beskriva fattyp, antal, buteljeringsdatum, antal kvisthål i ändarna samt en bild av städschemat på buteljeringslokalen... just saying. Några bitar information som faktiskt ÄR matnyttigt är dock åldern (8år) samt alkoholhalten (58%) som enligt utsago ska vara cask strength. Det står även att whiskyn inte är färgad (tack för det), men då kan man inte låta bli att undra... är den kylfiltrerad? Nå väl, det är 8år och starkt. Vi snackar alltså om en ung och kaxig whisky, iaf om Ben Nevis-destillatet har nått att säga till om. Det här kan bli kul helt enkelt!
 
 
Glencoe 8yo
Blended malt, 58% abv
Officiell buteljering
 

Doft: Direkt när jag hällt upp whiskyn i glaset känner jag en våg av blommig honung och björnbärskompott. Märkligt nog så stänger sig whiskyn ruskigt snabbt igen och plötsligt känner jag måttligt med Ben Nevis-funk, kaffe och liiiite läder, men inte mer än så. Faktum är att doften blir ganska svag. Efter en oblyg skvätt vatten kommer mer av sherryfrukten fram. Nu kommer dadlar och rikligt med mjölkchoklad, men det kommer även gröna äppelskal och rekorderligt med metallisk jordkällare.

 

Smak: *Host* alkoholen biter så hårt att det känns i tänderna. Den känns riktigt ung och eldig. Bakom alkoholen finns vaxiga valnötter, noguat och den välkända funken igen. En tydlig bitterhet genomsyrar smaken, som fortfarande känns ruggigt stängd. Trots vatten så håller den sig riktigt livlig och bråkig. Nötigheten är till största delen borta. Funken hänger kvar tillsammans med lite mossa, gräs, honung och gurka. Lite sherryfrukt kikar fram nån gång ibland men man hinner inte identifiera exakt vad det är. Märkligt nog är det som att smakerna svallar bort efter 5-6 sekunder och sen hänger en förvånandsvärt neutral och stickig sprit kvar. Det är märkligt hur doften blir större av vattnet men smaken blir vattnigare.

 

Avslutningsvis: Den här whiskyn är helt klart ung, bråkig och oraffinerad. Doften är riktigt trevlig och intressant, men på något sätt dödar vatten smaken. Ben Nevis karaktär är tydlig med kaffe, mossa och funk, men den känns blaskigare än jag väntat. Jag vet att det är en blended malt, dvs Ben Nevis maltwhisky och minst en annan maltwhisky, men det känns definitivt som att malten är blandad med en torr grain. Den här whiskyn är lite av ett mysterium. Hur kan en whisky på 58%, med en påtaglig mängd Ben Nevis-malt i sig, kännas så neutral på smaken?  Tyvärr känns detta som ett sätt för destilleriet att göra sig av med undermåttlig sprit och ingen av komponenterna i denna kan ha varit speciellt upphetsande. Det här är helt enkelt inte en whisky att sitta och analysera i lugn och ro. Den skriker så mycket i munnen att du får stresspåslag och inte kan ignorera den. Hetlevrad, oraffinerad, ung och ilsken… om detta vore en musikgenre skulle den vara hardcore punk. På nått sätt är det som att den skriker smaklökarna i ansiktet… hög intensitet utan att få så mycket sagt. Men när man sitter ensam någonstans på Lofoten, ja då värmer den upp kroppen fint medan himlen vattnar ner whiskyn efter eget tycke. Förmodligen det sämsta jag smakat från mitt älskade Ben Nevis, men har väll sina moments ändå.

 

G-
***

Glencoe 8yo

0 Läs mer >>
***
 
I slutet av 2020 fick jag chansen att köpa en andel av ett 200-liters bourbonfat från Mackmyra. Andelen var på 30 liter och skulle därefter fyllas på ett av de små privatfaten. Eftersom whiskyn redan var 13år och 10månader såg jag det som ett ypperligt tillfälle att få min egna 15åring.
När det stora fatet var tömt fanns en skvätt kvar som vi fatägare hade chansen att köpa ett par flaskor var av... den skvätten är whiskyn jag dricker ikväll.
 
Whiskyn har som sagt spenderat nästan 14 år i en bourbon barrel, och ligger på 46,6% abv. Dock var det alkoholhalten som satte lite käppar i hjulet för mig. Efter drygt ett halvår på 30-liters fat hade alkoholen sjunkit till ca 42%, vilket jag tyckte var lite för lite. Tacksamt nog fick jag chansen att byta till ett 30-litersfat fyllt med råsprit ist, vilket givetvis inte ger en lika mogen whisky, men det ger högre alkohol vilket passar mig fint. Jag hörde att personen som adopterade mitt fat var riktigt nöjd också, så win win I guess. Dock har jag fortfarande kvar flaskorna jag köpte av den här bourbonlagringen, och hey, en (nästan) 14-årig Mackmyra med mitt namn på sig, det är inte fy skam inte. Så hur smakar då en 166 månader gammal "Jonny Andmyr" då?
 
 
Mackmyra 13yo
Bourbonbarrel 20-1589 "Jonny Andmyr"
En av 18st flaskor, 46,6% abv
Privatbuteljering
 

Doft: Det första som kommer på doften är marsipan, mycket marsipan. Detta akompinjeras med en rekorderlig näve vanilj. Det finns dock en hel del gul frukt och det är huvudsakligen marsipanen och frukten som dominerar. Frukten har nästan en spritsig känsla i näsan. Vi snackar sötsyrliga persikor på burk, nektariner, winegums och kanske lite gula plommon. Len och elegant doft som ändå känns förhållandevis fyllig.
Vartefter näsan vänjer sig blir det lättare att hitta frukten, men vaniljen blir starkare med tiden. Trevligt helt enkelt.

 

Smak: Alkoholen känns starkare än 46%. Likt doften är det mycket marsipan men vaniljen är på samma nivå som fruktigheten. Lite nektariner hänger med från doften, men här kommer något som jag först hade svårt att sätta fingret på. Det är en blandning av vit persika, päron och citronzest med någon märklig not på eftersmaken. Till slut kommer jag på vad det är… petrolium! Stenfrukterna, citrusen och petroliumnoten liknar en fruktig riesling, men blir fylligare av marsipanen och vaniljen. Om man luktar längs med nederkanten av glaset skymtar nästan lite skumbanan. Munkänslan känns rätt oljig och även om det är en elegant whisky så känns den inte tunn.

 

Avslutningsvis: Detta är bra, om än inte fantastiskt. I början kände jag mest vanilj och marsipan men nu, efter halva flaskan, har den blivit mycket mer komplex. Tanken med denna whisky var som sagt att den skulle bli en bas för mitt egna 30-liters fat och jag tror att den hade gjort jobbet riktigt bra om det inte vore för alkoholhalten. På egen hand är detta rätt trevligt, och det känns najs att ha några extra flaskor hemma i skåpet, men det känns som att den behöver lite mer "omphf". Det känns inte som att petrolium-noten spelar med resten av smakerna och är inget jag känner igen från Mackmyras destillat sedan innan. Trevligt med en nästan 14 år gammal svensk whisky, men jag ser fram emot 30-liters fatet mer.

 

G
***

Mackmyra Jonny Andmyr