0 Läs mer >>
***
 
Jag lärde mig något när min älsta dotter föddes.
Det är lätt att tänka att milstolpar i livet kräver whisky som också är milstolpar. Att stora ögonblick kräver unika och svindlande whiskys. Men när jag minns den 6e juli 2020 så minns jag inte min upplevelse av Glen Grant 1962. Jag minns att det var datumet jag öppnade den men jag minns inte var jag satt, vad jag tänkte om den och jag minns inte min reaktion när jag smakade den. Jag minns bara känslan av att hålla min lilla dotter i armarna. Jag minns när hon öppnade ögonen för första gången och hur hennes lilla hand greppade mitt finger..... men jag minns inte whiskyn.
 
Den dagen behövde inte en fantastisk whisky för att vara fantastisk. Whiskyn blev totalt överskuggad av allt annat, och i efterhand känns det nästan som ett slöseri att ha öppnat den då. Jag tror att det är ett misstag att anta att man måste spara speciell whisky till speciella ögonblick, för ögonblicket behöver inte whiskyn.
Jag minns hur Ben Nevis SC #596 gjorde min resa till Lofoten ännu bättre, men det samma hade gällt om jag tog med mig en Scallywag. Jag minns hur en vanlig simpel Bunnahabhain 12 gjorde en kväll i Port Ellen helt magisk. Jag tror helt enkelt att ögonblicket är viktigare för whiskyn än whiskyn är för ögonblicket.
 
I juli 2022 föddes min andra dotter, och när jag till slut kom hem från sjukhuset så öppnade jag den här whiskyn. Den må vara en exklusiv buteljering sör den svenska marknaden, men lets face it, det är en bourbonlagrad 10yo som varken kostade skjortan eller var svår att få tag på. Att rycka folien på den var varken en större eller mindre upplevelse än att rycka folien på Glen Grant 1962, för det är inte whiskyn jag minns från den dagen ändå...
 
 
Benromach 10yo för Symposion
First fill Bourbon barrel #395
En av 244 flaskor, 59% abv
Officiell Single Cask för den svenska marknaden
 

Doft: Till en början påtagligt rökig, betydligt mer än vad ppm-talet säger (nä jag vet att ppm inte behöver säga så mycket).Det är mest rök med lite anonym gul frukt bakom. När den luftat sig lite drar röken sig tillbaka och börjar visa en ansenlig mängd frukt. Det blir lite som att lukta i en winegummi-påse. Spännande, jag hittar en lite söt karamelliserad not som för tankarna till brynt smör. Även lite pyrande undervegitation och hö. Vatten sköljer bort ännu mer rök men lämnar en torvighet i bakgrunden som ger lite intressanta noter. Utan vatten kändes doften ganska stickig men nu är den mjuk som en övermogen aprikos. Med lite tålamod så är det verkligen aprikoser, winegummi, hö och en ekig kryddighet i botten. Trevligt må jag säga.



Smak: Röken är mycket tydligare på smaken. Alkoholen sticker till ordentligt och den känns faktiskt yngre än 10år. Alkoholen framhäver dessutom röken. Den är väldigt bitig och man anar gul frukt men den här whiskyn behöver fan lugna ner sig lite. Vatten förbättrar den avsevärt. Whiskyn blir mjuk och trevlig att stoppa i munnen. Winegummi (främst gul och vit) från doften breder ut sig men även mer övermogen frukt (typ aprikos och kanske lite ananas) och tydlig ekkrydda. Destillatet står sig bra mot faten och den känns genast mer nyanserad och nu har jag inga problem att tro att den är 10år gammal. Whiskyn är fruktig, men inte söt. Faktum är att den har en del lite bittrare noter. Vattnet gjorde all skillnad här.



Avslutningsvis: Ofta smakar denna yngre än 10år, trots att den legat på ett first fill fat. Jag gissar att det (delvis) är alkoholen som gör det. Utan vatten känns whiskyn rätt skrikig, het och som att den inte vill sitta still. Det blir svårt att bilda sig en ordentlig bild av whiskyn utan vatten. Om man vattnar ner den till typ 50% abv så är det som att ge en grinig unge en nappflaska… den blir lugn, glad och behaglig. Det handlar onekligen om ett bra fat här men den lite tjärva spriten hindrar den från att bli en ren fruktsallad, vilket ändå är najs. Destillatet bidrar med en bitterhet, med lite funk. Den drar tankarna åt Ben Nevis men är ändå en bit ifrån. Faktum är att detta är lite vad jag hoppades på att Coire Leis skulle vara, och i en blindprovning hade jag inte skämts över att gissa på bourbonlagrad Ben Nevis, vilket ska anses som en komplimang när det kommer från mig. Allt som allt, mycket trevlig whisky, så länge man inte är puritan och vägrar vatten. Väl värt att köpa en flaska men inte så bra att man behöver fler än en.

 

G+
***

Benromach #395

0 Läs mer >>
***
 
Craigallechie är ett destilleri som gått mig förbi lite. Jag vet att många entusiaster och folk med mer "avancerade" smaklökar tenderar att gilla destilleriet. Whiskyn beskrivs ofta som karaktärsfull, funky, kraftig intressant. Likt tex Mortlach är detta ett destilleri vars sprit brukar beskrivas som "köttig", alltså inte "maffig" eller "fyllig" utan "noter av rött kött". Jag är inte säker på om jag egentligen tycker att det låter possitivt, men allt som är karaktärsfullt och annorlunda är ju kul att testa. Jeff på Gwhisky har även utnämnt denna till sin "Whisky of the year" så jag tänkte att det kanske är dags att testa detta insteg till destilleriets core range och se vad allt stoj handlar om.
 
Btw, jag skulle kunna skriva en "rant" om hur den gall-gula ettiketten med 30 olika fonts huller om buller ser ut som att en katt lekt med ett gäng Alphapet-brickor på en bild av en Gustaf Doré-bild och sedan kissat på den, i ett försök att få den att se gammeldags ut..... men det gör jag inte, för jag försöker hålla god ton här på bloggen.
 
 
Craigellachie 13yo
No. 04-6137
46% abv
Officiell Buteljering
 
Doft: Jag har svårt att känna något konkret på doften de första sniffarna. Jag känner att det är typ 60-70% fruktighet och resten kryddighet, vilket är en utomordentlig ratio om man frågar mig. När jag fått sniffa någon halvminut börjar jag kunna plocka ut saker som färska päron, gul paprika, vanilinsocker, salta citroner, lätt marsipan och funk (jag återkommer angående detta). Det finns något krämigt, nästan laktiskt i doften som jag tycker är intressant. Kul nog är doften väldigt inkonsekvent. Ovan nämnda doftnoter är ett genomgående tema, men det finns dofter som jag tydligt kan känna i enstaka glas men som oftast inte finns där. Exempelvis, röda äppelskal, lavendeltvål, brynt kött, ostbågar, tång, rakvatten (typ Jovan Musk) och eukalyptus. Oftast dyker dessa upp på egen hand, men det har hänt att flera av dessa funnits där samtidigt. Jag blir inte klok på dem.
 
Smak: Första intrycket är att smaken är ung, fruktig och inte alltför söt. Men ganska snabbt inser man att den inte smakar ungt men att själva destillatet lyser tydligt genom fatkaraktären. De första 3-4 sekunderna känns smaken riktigt söt, men sen mojnar sötman av och lämnar plats för mer gräsiga och kryddiga noter. Whiskyn har även en ganska vaxig textur i munnen. Först hittar jag mjöligt äpple utan skal (tex royal gala), en lätt hint av vaniljfudge och svag apelsin. Varpå sötman minskar så kommer trälack, färskt gräs och en torr ekighet. Funken är inte alls lita påtaglig i smaken som doften, dock så är den rätt bitig och den känns 10 procentenheter starkare än vad den faktiskt är. Man får leta mer efter de ”klassiska” smakerna som kommer från faten, eftersom det finns mindre av dem. Här känns det fortfarande som att det är mer destillatkaraktär än fatkaraktär. Jag får en absurd känsla av messmör(!) på finishen, tillsammans med paprikan från doften.
 
Avslutningsvis: Craigellachie minst sagt ett spännande och karaktärsfullt destillat, och det visar definitivt upp sig i den här buteljeringen. Oavsett om man tycker att det är gott eller inte så är den kul! Det är spännande när det 25e glaset i flaskan plötsligt bjuder på ostbågar, och seriöst, vilken annan whisky kan man hitta fucking messmör i? Det blir kul när det plockar upp nya grejjer titt som tätt, speciellt när det är grejjer man kanske inte hittar i andra whiskys. Sen var det det där med ”funken”… anledningen till att de som älskar Craigellachie, ÄLSKAR Craigellachie. Över lag tycker jag att den är intressant. Även om den har lite industikänskla ibland så är den huvudsakligen organisk, dvs väl använd skinnjacka eller gamla yllestrumpor. Ibland drar det dock mot vattnet som ligger kvar i botten av diskmaskinen när filtret behöver rensas, och det är fan inte najs.
Den här whiskyn kan vara en rätt spretig, nästan förvirrande, malt vilket jag känner att jag har fått fram i det här inlägget. Jag ska säga att det här är min första Craiellachie och jag gissar att jag kan behöva bekanta mig mer med destilleriet, och att profilen är något man behöver vänja sig vid lite. Sammanfattningsvis är whiskyn spännande just för att det smutsiga destillatet lyser igenom så väl, och eftersom den till och från slänger fram nya saker så blir den aldrig tråkig, även om lavendeltvål, rakvatten och diskmaskinsvatten inte är något jag gillar i min whisky. Det är förmodligen inget jag skulle rekommendera newbies att köpa dock. Jag blir inte avskräckt, utan bara pepp på att prova mer från Craigellachie!
 
G
***

Craigellachie 13yo

0 Läs mer >>
***
 
Snabbt återbesök till Nikka igen.
 
Jag gillade både Yoichi NAS och Miyagikyo NAS, och faktum är att de lyckats växa ännu lite mer i mina ögon efter att jag skrev mina resensioner. Detta är den billigare lillebrodern, eller barnet kanske jag borde säga?
 
Taketsuru NAS är en blended malt (eller "pure malt" som japsarna fortfarande får säga), dvs en blanding av Yoichi och Miyagikyo, vilket ger möjlighet till något kanska intressant. Miyagikyo är en elegant, fruktig whisky och Yoichi är lite mer robust och komplex om man frågar mig. På papper bör de komplettera varandra ganska bra, och japsarna (såväl Nikka som Suntory) är ju knappast kända för att vara slarviga när de blandar whisky. Taketsuru (döpt efter Nikkas grundare) är nån hundring eller två billigare än sina single malt-komponenter och motsvarar väll Nikkas motsvarighet till Suntorys Hibiki. Förutom priset så har man även gått ner lite i abv, från 45% till 43%. Vi får hoppas att den inte gått ner i komplexitet eller kvalitet.

Även om pris och abv varslar om något mer basic än single malt-buteljeringarna så hoppas jag på att denna levererar något annorlunda och eget. Jag har ingen aning om åldern, vare sig på Taketsuru eller de andra två buteljeringarna.
 
 
Taketsuru NAS
43%
Officiell Buteljering
 
Doft: Medelstor doft. Frisk och fruktig med tyngdpunkten på citrus. Frisk lemoncurd och tydliga florala noter. Det finns en vaniljaktig fyllighet i bakgrunden som får mig att tänka på italiensk maräng. Det finns även något mineraligt som drar tankarna till krita, vilket får allt att kännas torrare och som jag gärna hade varit utan. Det är inte svårt att tänka på citronmacarons. Med tiden kommer en svag hint av gula plommon och kanske liiiiite ananas, som jag så gärna vill få fram mer på något sätt. Jag hitttar definitivt mer av Yoichi än Miyagikyo i karaktären, men den subtilt inbäddade röken från Yoichi finns inte här. Allt som allt, ganska trevlig doft. Hoppas att smaken följer i samma stil.
 
Smak: Det första som möter mig är citronzest, lite sälta och en märkbar bitterhet. Alkoholen biter mer än Yoichi NAS eller Miyagikyo NAS. Efter några fler sippar övergår citronzesten och bitterheten till citronmarmelad ist. Lite av sältan försvinner men det växer fram andra mineraliska noter. Smaken har en lätt till medelstor munkänsla men känns torrare och inte lika fyllig som Yoichi NAS eller Miyagikyo NAS. Lätt och frisk utan att vara särskild komplex. Jag hittar inte Miyagikyos fruktighet eller Yoichis kropp.
 
Avslutningsvis: Tja, rätt och slätt är detta en lätt, frisk och enkel whisky, som inte begär någon djupare analys. Den känns rätt ung och är, likt Yoichi NAS och Miyagikyo NAS, på tok för lättdrucken för sin prisklass. Jag menar inte att den är tråkig eller så, bara att både levern och plånboken lätt kan börja klaga om man inte har lite pli på sig själv. Grejen är att den känns simplare än sina komponenter och passar kanske mer till drinkar eller highballs. Karaktären lutar mer åt Yoichi än Miyagikyo. Förhoppningen med en blandning som denna är ju att 1+1 ska bli 3, att den tillför något mer. Tyvärr så känns det som att den är en sämre version än sina single malt-komponenter, samtidigt som den är för dyr för att jag ska vilja blanda bort den i drinkar (let´s face it, så ofta dricker jag inte ens drinkar). För 693kr har jag faktiskt andra, riktigt bra whisky-alternativ som jag hellre sippar på. Jag ångrar inte riktigt att jag köpte denna, men jag kommer helt klart inte köpa den igen. Den får godkänt, men om priset ska beaktas så är det med en hårsmån…
 
Betyg
G
***

Taketsuru NAS

0 Läs mer >>
***
 
Glenrothes är ett destilleri som jag nästan uteslutande har erfarenhet av genom självständiga buteljerare, där de inte direkt är ovanliga. Oftast tenderar whiskyn att lagras på sherryfat, en stil som passar destillatet väldigt bra. Detta är dock en bourbonlagrad Glenrothes.

Det var ett tag sedan jag köpte den här whiskyn, 2014 för att vara exakt. Jag minns att jag köpte den för ca 1800kr vilket är fantastiskt i dagens mått mätta. Då tillät min ekonomi mig att köpa random grejjer utan att det behövde vara särskillt genomtänkt eller motiverat. I det här fallet var motiveringen "kul med något från mitt födelseår..... och kolla 60% abv efter så många år. Kul...". Mer än så behövde jag inte för att klicka hem en flaska förr. I efterhand insåg jag att whisky med den här åldern blivit alltmer oåtkomlig för mig så jag ville spara den till något speciellt tillfälle. Det blev att jag öppnade den på fars dag 2021, dvs när min sambo berättade att vi väntade vårt andra barn. Absolut trevligt, även om whiskyn inte direkt är det jag minns från den dagen.
 
Nåväl. Whiskyn är buteljerad av den självständiga buteljeraren Blackadder som en del av deras Raw Cask-serie, dvs en gammeldags designad serie där Raw står för hur naturlig whiskyn är. Whiskyn är inte färgad och är okylfiltrerad, faktum är att den är så ofiltrerad att det är små svarta flagor från fatet kvar i båtten av flaskan. Jag gillar verkligen Raw Cask-serien. Precis som adelphis buteljeringar ligger de i det lite högre prisspannet men håller även väldigt hög kvalitet. Alla flaskor är numrerade för hand och jag har flaska 203/230 (om någon skulle undra).
 
 
Glenrothes 24yo
Bourbonbarrel #30595
Flaska 203/230, 60,8% abv
Buteljerad av Blackadder (Raw Cask serien)
 
 
Doft: Genast känns åldern. Doften är inte ljus, fruktig och livlig, utan mörkare med tydlig ek, kryddor och balanserad fruktighet. Jag hittar bokna (nästan övermogna) gula äpplen, kokt päronkompott, samt tydliga kryddor som stjärnanis och bitter lakritsrot. Det finns även något ”grönt” som får mig att tänka på när man river sönder gröna blad (har sett någon hänvisa till detta som ”klorofyll” i sina smaknoter). Om sträv ek kan översättas till en doft så finns den här. Över lag är frukten och eken väldigt balanserad, med eventuell vågmästarsida till eken. Med tiden kommer mer vanilj och gul frukt. Frukten håller sig åt det lite övermogna hållet och är aldrig frisk eller färsk, utan snarare konserverad eller tillagad.

Smak: Första sippen av denna är nästan alltid alkoholstinn och lite bitter. Det är som att tungan aldrig lär sig vad den har att förvänta sig. Efter några droppar vatten öppnar den upp sig betydligt mer. Eken överröstar faktiskt frukten till en början och visar sig som mandel, överbryggt te, rostat bröd och lite salt karamellsås. Efter typ 5-6 sekunder börjar frukten buffa undan eken och ta lite mer plats. Frukten känns mer tropisk än på doften och jag hittar både konserverade mandarinklyftor och lite aprikosmarmelad, även om de bokna gula äpplena hänger med.

Avslutningsvis: Anledningen att det tog så lång tid att öppna whiskyn var att jag väntade på ett passande tillfälle, men anledningen att flaskan fortfarande inte är slut efter drygt 1,5år är att den faktiskt har varit rätt lätt att sträcka sig förbi jämfört med de andra flaskorna i skåpet. Över lag är whiskyn ganska stängd och behöver lite vatten för att öppna upp sig ordentligt. Egentligen känner jag att jag inte blir riktigt klok på den här whiskyn. Har i skrivandets stund ca 4cm kvar i flaskan och jag vet fortfarande inte riktigt hur den faktiskt är. Oftast tycker jag att allt skriker så mycket att inget riktigt får visa sig ordentligt. Ibland tycker jag att den mest är sträv och intetsägande. Någon kväll satt jag förbluffad och var redo att förkunna detta bland mina topp 3 bourbon-lagringar jag någonsin smakat. Ibland känns den som tropisk fruktsallad och ibland känns den näst intill platt och ointressant.
De gånger jag verkligen faller för bourbonlagrad whisky är det oftast när frukterna är söta och tropiska (typ ananas och mango) medan eken kommer i bakgrunden som bittermandel och kokos. Det bästa är helt enkelt när whiskyn är typ 2/3 frukt och 1/3 milda kryddor, om man frågar mig. Den här har nog legat lite för länge för min smak. Fruktigheten har nästintill blivit lite fadd och eken har tagit över med strävhet och lite bitterhet.
Det som frustrerar mest är att jag inte får något grepp om den. Ibland är denna fantastiskt och ibland är den rätt ok. I slutändan lär jag inte sakna den när flaskan väl är tom, för 9 av 10 gånger så är ju Bladnoch 11yo godare än denna iaf. Kul med nått med lite högre ålder, och från mitt födelseår dessutom, men jag har inga problem att gå vidare när den är slut.
 
G+
***

Glenrothes #30595

0 Läs mer >>
***
 
Den här buteljeringen, som kom 2021, mötte jag med förtjust skeptisism. Det finns mycket som talar till den här whiskyns fördel, men det finns ett par orosmoln.
 
Till att börja med, det är en Ben Nevis, och Ben Nevis är bra skit! Jag tycker helt klart att det var på tiden att deras core range fick ett tillskott (deras 10yo var den enda core-single malten....knappast en "range"). Denna ny entrypoint, Coire Leis, är döpt efter deras vattenkälla och är helt lagrad på 1st fill bourbon-fat. Nog för att jag gillar sherrylagrad Ben Nevis, men bourbonfats-lagrad Ben Nevis kan vara magiskt det med, och jag älskar att läsa "1st fill" på vilken whisky som helst. Dock är detta en NAS, och jag hoppas att den hunnit mogna ordentligt. Det faktum att de erbjuder en ung core-buteljering som är lagrad på 1st fill fat får mig att fundera... börjar man vända sig mer åt bourbonfatslagring snarare än sherry? Omsättningen av fat lär ju bli väsäntlig till slut menar jag.
 
Aja, den är varken kylfiltrerad eller färgad om jag förstått det rätt, och den har (likt storebror) en styrka på 46%. Som tidigare nämt så hatar jag designen med hela mitt mörka, bittra hjärta, och det ska man inte hålla käft om!
 
 
Ben Nevis Coire Leis
First Fill Bourbon casks
46% abv
Officiell Buteljering
 

Doft: En riktigt fräsch doft ändå. Medelfyllig full av både söt och sur citrus, gula äpplen, mynta och sådana där syrliga melongodisar man kan köpa i plockgodset! Vanilj och en mild cereal not smyger runt där också. Vaniljnoten är krämig, nästan laktisk, och för tankarna till vaniljkräm. En lätt rostad not som för tankarna till mandelbotten. Med tiden kommer till och med lite mango fram. Jag måste säga att doften verkligen är najs. En härlig kombo av sötma men ännu mer syrlighet, och tar man djupa sniffar känns den nästan spritsig i näsan. Det finns lite nässlor också, men de håller sig i bakgrunden.

 

Smak: Ben Nevis funken finns där, med gräddkola, gula dragéägg, knappt mogen honungsmelon, lätt ek, och ett liiiiiiitet uns av läder, men det är precis att det märks. Förmodligen lite winegummi också. Funken räddar den från att bli en tråkig Glenlivet wannabe. Den känns dock förvånandsvärt lätt och den krämiga fylligheten från doften finns inte riktigt här. Attityden jag gillar i Ben Nevis lyser tyvärr med sin frånvaro. Ben Nevis gröna bitterhet finns här och ger en ganska sträv munkänsla.Alkoholen är ganska bråkig och det smakar onekligen ungt, jag skulle gissa på typ 5år gammalt.

 

Avslutningsvis: När jag först öppnade denna tyckte jag att den smakade som en lite intressantare generisk blended whisky. Den utvecklas och förbättras dock ganska snabbt så fort flaskan får lite luft i sig.Den är lätt och fräsch, och förmodligen vad man skulle kalla en sommarwhisky. Doften är fantastiskt trevlig att sniffa på men den tappar mycket på smaken. Det här är lite mer av vad jag hoppades att Cutty Sark skulle vara (vilket kanske är lite orättvist mot Cutty Sark). Detta är lite en ”ser-inte-skogen-för-alla-träd-whisky”, dvs den är inte allför häftig när man analyserar den, men när man sitter och sippar på den utan att ge den för mycket uppmärksamhet så blir den på nått sätt bättre. Just kombinationen av lätthet och funkighet gör att jag skulle ha riktigt svårt att gissa vad detta var i en blindprovning. Detta kan absolut vara trevligt att sippa på nån gång, men det är inte vad jag plockar fram när jag är sugen på en ”klassisk” Ben Nevis. Det faktum att destilleriets 10yo bara kostar 61kr mer så blir valet givet. Om man vill ha en najs frisk, fruktig och fräsch single malt så är detta ett hyffsat alternativ, dessvärre är jag sällan ute efter den stilen av whisky. Det är som att den vill vara en len fruktbomb men det torra och lite bittra destillatet drar ner fruktigheten. Det blir lite som när nån ler ett artigt leende men egentligen inte menar det. Man ser vad de vill förmedla men det blir inte övertygande (de som har sett The Boys kan kanske relatera till typ Homelanders media-leende). Jag tror whiskyn skulle behöva några fler åt på nacken för att låta faten tämja destillatet lite mer. Ben nevis behöver ofta ålder eller aktiva fat för att bli riktigt bra enligt mig. Jag tror att det finns folk som kommer vara riktigt exhalterade över den här whiskyn (förmodligen inte priset dock) men jag är tyvärr inte en av dem. Det var najs att testa den, men jag kommer inte att ersätta den. Betyget är solklart.

 

G
***

Coire Leis

0 Läs mer >>
***
 
När jag for till Lofoten förra hösten så tog jag inte bara med mig Ben Nevis #596, jag tog även med mig en Glencoe 8yo.
 
Glencoe är en blended malt, dvs en blandning av olika singe malts. Lite märkligt nog buteljeras den av Ben Nevis-destilleriet. Uppenbarligen är Ben Nevis en av malterna i blandningen, och ryktet säger att det är ytterligare två malter i blandningen. På ettiketten står "Highland Blended Malt Scotch Whisky" vilket innebär att det rör sig om enbart malt från Highland-regionen.
 
Jag har hört att whiskyn är en blandning av bourbonfat och sherryfat... eventuellt nått mer, men jag har inte lagt det på minnet. Tyvärr har man inte bemödat sig att skriva ut den informationen på flaskan utan fyller ut kartongen med säljigt målande dravel om Glencoe. "Glencoe är ett pass nära Fort William"... så mer än så behövs väll ändå inte? Hade de skrivit det så hade de haft plats för att beskriva fattyp, antal, buteljeringsdatum, antal kvisthål i ändarna samt en bild av städschemat på buteljeringslokalen... just saying. Några bitar information som faktiskt ÄR matnyttigt är dock åldern (8år) samt alkoholhalten (58%) som enligt utsago ska vara cask strength. Det står även att whiskyn inte är färgad (tack för det), men då kan man inte låta bli att undra... är den kylfiltrerad? Nå väl, det är 8år och starkt. Vi snackar alltså om en ung och kaxig whisky, iaf om Ben Nevis-destillatet har nått att säga till om. Det här kan bli kul helt enkelt!
 
 
Glencoe 8yo
Blended malt, 58% abv
Officiell buteljering
 

Doft: Direkt när jag hällt upp whiskyn i glaset känner jag en våg av blommig honung och björnbärskompott. Märkligt nog så stänger sig whiskyn ruskigt snabbt igen och plötsligt känner jag måttligt med Ben Nevis-funk, kaffe och liiiite läder, men inte mer än så. Faktum är att doften blir ganska svag. Efter en oblyg skvätt vatten kommer mer av sherryfrukten fram. Nu kommer dadlar och rikligt med mjölkchoklad, men det kommer även gröna äppelskal och rekorderligt med metallisk jordkällare.

 

Smak: *Host* alkoholen biter så hårt att det känns i tänderna. Den känns riktigt ung och eldig. Bakom alkoholen finns vaxiga valnötter, noguat och den välkända funken igen. En tydlig bitterhet genomsyrar smaken, som fortfarande känns ruggigt stängd. Trots vatten så håller den sig riktigt livlig och bråkig. Nötigheten är till största delen borta. Funken hänger kvar tillsammans med lite mossa, gräs, honung och gurka. Lite sherryfrukt kikar fram nån gång ibland men man hinner inte identifiera exakt vad det är. Märkligt nog är det som att smakerna svallar bort efter 5-6 sekunder och sen hänger en förvånandsvärt neutral och stickig sprit kvar. Det är märkligt hur doften blir större av vattnet men smaken blir vattnigare.

 

Avslutningsvis: Den här whiskyn är helt klart ung, bråkig och oraffinerad. Doften är riktigt trevlig och intressant, men på något sätt dödar vatten smaken. Ben Nevis karaktär är tydlig med kaffe, mossa och funk, men den känns blaskigare än jag väntat. Jag vet att det är en blended malt, dvs Ben Nevis maltwhisky och minst en annan maltwhisky, men det känns definitivt som att malten är blandad med en torr grain. Den här whiskyn är lite av ett mysterium. Hur kan en whisky på 58%, med en påtaglig mängd Ben Nevis-malt i sig, kännas så neutral på smaken?  Tyvärr känns detta som ett sätt för destilleriet att göra sig av med undermåttlig sprit och ingen av komponenterna i denna kan ha varit speciellt upphetsande. Det här är helt enkelt inte en whisky att sitta och analysera i lugn och ro. Den skriker så mycket i munnen att du får stresspåslag och inte kan ignorera den. Hetlevrad, oraffinerad, ung och ilsken… om detta vore en musikgenre skulle den vara hardcore punk. På nått sätt är det som att den skriker smaklökarna i ansiktet… hög intensitet utan att få så mycket sagt. Men när man sitter ensam någonstans på Lofoten, ja då värmer den upp kroppen fint medan himlen vattnar ner whiskyn efter eget tycke. Förmodligen det sämsta jag smakat från mitt älskade Ben Nevis, men har väll sina moments ändå.

 

G-
***

Glencoe 8yo

0 Läs mer >>
***
 
I slutet av 2020 fick jag chansen att köpa en andel av ett 200-liters bourbonfat från Mackmyra. Andelen var på 30 liter och skulle därefter fyllas på ett av de små privatfaten. Eftersom whiskyn redan var 13år och 10månader såg jag det som ett ypperligt tillfälle att få min egna 15åring.
När det stora fatet var tömt fanns en skvätt kvar som vi fatägare hade chansen att köpa ett par flaskor var av... den skvätten är whiskyn jag dricker ikväll.
 
Whiskyn har som sagt spenderat nästan 14 år i en bourbon barrel, och ligger på 46,6% abv. Dock var det alkoholhalten som satte lite käppar i hjulet för mig. Efter drygt ett halvår på 30-liters fat hade alkoholen sjunkit till ca 42%, vilket jag tyckte var lite för lite. Tacksamt nog fick jag chansen att byta till ett 30-litersfat fyllt med råsprit ist, vilket givetvis inte ger en lika mogen whisky, men det ger högre alkohol vilket passar mig fint. Jag hörde att personen som adopterade mitt fat var riktigt nöjd också, så win win I guess. Dock har jag fortfarande kvar flaskorna jag köpte av den här bourbonlagringen, och hey, en (nästan) 14-årig Mackmyra med mitt namn på sig, det är inte fy skam inte. Så hur smakar då en 166 månader gammal "Jonny Andmyr" då?
 
 
Mackmyra 13yo
Bourbonbarrel 20-1589 "Jonny Andmyr"
En av 18st flaskor, 46,6% abv
Privatbuteljering
 

Doft: Det första som kommer på doften är marsipan, mycket marsipan. Detta akompinjeras med en rekorderlig näve vanilj. Det finns dock en hel del gul frukt och det är huvudsakligen marsipanen och frukten som dominerar. Frukten har nästan en spritsig känsla i näsan. Vi snackar sötsyrliga persikor på burk, nektariner, winegums och kanske lite gula plommon. Len och elegant doft som ändå känns förhållandevis fyllig.
Vartefter näsan vänjer sig blir det lättare att hitta frukten, men vaniljen blir starkare med tiden. Trevligt helt enkelt.

 

Smak: Alkoholen känns starkare än 46%. Likt doften är det mycket marsipan men vaniljen är på samma nivå som fruktigheten. Lite nektariner hänger med från doften, men här kommer något som jag först hade svårt att sätta fingret på. Det är en blandning av vit persika, päron och citronzest med någon märklig not på eftersmaken. Till slut kommer jag på vad det är… petrolium! Stenfrukterna, citrusen och petroliumnoten liknar en fruktig riesling, men blir fylligare av marsipanen och vaniljen. Om man luktar längs med nederkanten av glaset skymtar nästan lite skumbanan. Munkänslan känns rätt oljig och även om det är en elegant whisky så känns den inte tunn.

 

Avslutningsvis: Detta är bra, om än inte fantastiskt. I början kände jag mest vanilj och marsipan men nu, efter halva flaskan, har den blivit mycket mer komplex. Tanken med denna whisky var som sagt att den skulle bli en bas för mitt egna 30-liters fat och jag tror att den hade gjort jobbet riktigt bra om det inte vore för alkoholhalten. På egen hand är detta rätt trevligt, och det känns najs att ha några extra flaskor hemma i skåpet, men det känns som att den behöver lite mer "omphf". Det känns inte som att petrolium-noten spelar med resten av smakerna och är inget jag känner igen från Mackmyras destillat sedan innan. Trevligt med en nästan 14 år gammal svensk whisky, men jag ser fram emot 30-liters fatet mer.

 

G
***

Mackmyra Jonny Andmyr

1 Läs mer >>
***
 
För er som har koll på High Coast så ser ni att detta är en batch från innan rebrandingen.
För er som inte är insatta; förra året designade HC om sina flaskor från 70cl-flaskor med vita etiketter till 50cl-flaskor med färgade ettiketter. Whiskyforumen fylldes snabbt med inlägg om hur man, i samband med rebrandingen till mindre flaskor, även passade på att höja literpriset. Kort därefter kom en tsunami av bilder på forumen där användare visade hur de, med låda på låda, hade bunkrat upp med den gamla 70cl-buteljeringen av Älv, Timmer, Berg och Hav innan den helt försvunnit från butikerna. Ska jag vara ärlig så passade jag på att köpa den här flaskan medan den fanns som 70cl, även om en flaska knappast kan räknas som hoarding.
 
Om det är nått High Coast ska ha en eloge för så är det 1; deras orubbliga övertygelse att whisky ska buteljeras på >46%, ofärgad och utan kylfiltrering, samt 2; deras uppsjö av information som får även den mest vetgiriga nörden att rodna. Deras hemsida erbjuder allt man vill, och inte vill, veta om varje buteljering, så allt man vill veta om Älv hittar man här. De skriver alltid ut ett batchnummer på flaskorna, så om någon undrar så är detta batch 5.
 
Älv är en av fyra buteljeringar i deras origins-serie, och representerar destilleriets orökta, eleganta karaktär i bourbonfat. Till höger om "Älv" på ettiketten står orden "Delicate Vanilla", så jag förväntar mig helt enkelt en lätt, elegant malt med mycket vanilj och fruktiga bourboninslag.
 

High Coast Älv
1st Fill Bourbon Casks
46%, Batch 05
Officiell buteljering

Doft: Den är lätt, mjuk och vaniljdominerad. Den har absolut en len fruktighet också, främst dominerad av päronpastiller, litchi och vita druvor. Den blir nästan lite vinös. Oftast hittar jag en torr, kalkig not som påminner mig om de tidiga släppen från Mackmyra. Trots detta så är det ändå en trevlig doft. Ibland, men absolut inte alltid, kommer wasabinoter fram i doften, vilket känns absurt.

 

Smak: Oj, den är lätt i smaken, lite för lätt för min smak. Det är vaniljen som dominerar här med. Päronpastillerna gömmer sig (för långt) i bakgrunden och det finns en nästan kalkig känsla till spriten. Mer än så hittar jag inte riktigt. Den smakar ungt, vaniljigt och kalkigt. På sina bästa dagar finns en antydan till marsipan. Hade jag smakat denna blint hade jag gissat att det var en ung grainwhisky.

 

Avslutningsvis: Lättheten gör att den känns tunn. Det smakar som att nån har blandat riktigt ren alkohol i friskt vatten och sedan snålat med smakessänserna som skulle i. Den smakar clean och har inga off-notes alls, men den är så snäll att den blir mjäkig och karaktärslös. Doften når VG-nivå vissa dagar, men smaken är nog tametusan på IG-nivå. Det är tack vare doften denna lyckas skrapa ihop till ett godkänt i min bok. Den hamnar tyvärr på en nivå mellan Mackmyras MACK och Brukswhisky. Orden "Delicate Vanilla" beskriver whiskyn väldigt rättvist, även om den känns mer åt vanilin än vanilj. Denna skulle nog funka utmärkt i lätta, fräscha drinkar (faktum är att den är som gjord att skvätta i en kopp jasminete) men för mig, är den för mjäkig för att sitta och sippa på.
Jag är tyvärr varken övertygad eller imponerad av denna.

G-
***

High Coast Älv

0 Läs mer >>
***
Detta är en av Douglas Laings egna blended malts (eller watted malts, som jag konservativt vill kalla det). De har gjort en liten maskot för varje whiskyregion i Skottland, där tex "Big Peat" är Islay-gubben och Scallywag är den söta terriern som representerar Speyside. Detta ängsliga lilla djur, Timorous Beastie, är en blandning av maltwhisky från det högländska fastlandet och är tänkt att exemplifiera regionens karaktär. Jag fattar att vissa tycker att det kan kännas lite flamsigt (frukostflinge-style) att göra små maskotar till sina blends, men helt ärligt gillar jag det. Douglas Laings design hjälpte till att dra ner skitnödigheten på whisky lite grann, och designer som tex Dalmore får mig att känna att whisky kanske inte behöver vara så gammeldags, gubbigt och skitnödigt. Jag fattar att DL´s regional malts kan kännas lite modernare och mer tilltalande för speciellt yngre personer som börjat intresseara sig för whisky. Whisky behöver inte bara vara gubbigt och gammeldags utan borde kunna vara modernt och lättsamt också. Jag känner att ölbranschen har bättre koll på detta, där små hipsterbryggerier ägnar sig lika mycket åt ordvitstävling med varandra som att faktiskt brygga öl.
 
Namnet föreslår ju att det är en liten och diskret karaktär på whiskyn, men mina förhoppningar är att namnet ska vara ironiskt (namnet ska för övrigt vara en hint till Robert Burns dikt "To a mouse"). Komponenterna är, som vanligt, okända men vi vet iaf att Dalmore, Glengoyne och Glen Garioch ingår. Glengoyne har ett lätt destillat och Dalmore brukar jag uppleve som mjäkigt och aldrig imponerande, men Glen Garioch är ju maffigare och ofta fett najs! Kan gå lite åt vilket håll som helst detta.
 
Nå väl, jag köpte Timorous Beastie 18yo efter att ha hört mycket gott om den, och eftersom denna NAS kostade typ 350kr på utländska marknaden så slängde jag med den också när jag ändå höll på. Det kändes logiskt att börja med denna innan 18-åringen. Ettiketten säger att den är okylfiltrerad (tummen upp) men den säger inget om färgning (missnöjt putande med läppen). Däremot står det "...with a real heather honey & highland character". Det där med regionerna och deras smakprofiler är fan något jag borde få tummen ur och skriva nått om.... men detta är varken rätt tidpunkt eller inlägg för sånt....
 
 
Timorous Beastie
Douglas Laing
46,8%,
Officiell Buteljering
 
Doft: Mjuk vanilj och ceriala noter. Lite fruktiga noter, men det är cerialierna som ligger främst. Ibland blir cerialierna nästan gräsiga. En del fudge också. En enkel och ganska tråkig doft.
 
Smak: Väldigt mjuk och elegant. Känns som sammet i munnen. Honung och vanilj. Eken kommer fram ganska tydligt (tydligare än frukten iaf). Lite torkade aprikoser och honungsmelon. Fudgen ligger och lurar i basen även här.
 
Avslutningsvis: I början kände jag bara mariekex, nu har den fått lite fruktiga inslag också. Knappast komplext. Enkelt och väldigt basic. Inte dåligt men inte intressant heller. Värd ett G kan jag tycka. Den är, i whiskymått mätt, tråkig, men är ju fortfarande gott. Tar förmodligen denna framför en Glenmorangie 10 eller Glenlivet 12yo, men det är på den nivån den hamnar. Detta är inget som är intressant att analysera doft och smak på, det är en lätt, helt ok whisky för drinkar eller i en tumbler med lite is medan man står vid grillen. Jag har större förhoppningar på deras 18yo.
 
G
***

Timorous Beastie

0 Läs mer >>
***
 
Här har vi något lite ovanligare än vad jag brukar skriva om.
Jag är inte direkt försten att hoppa på trender eller nyheter över lag, men ibland är det kul att testa lite av nykomlingarna som poppar upp världen över. I det här fallet kommer whiskyn inte alltför långt ifrån. Detta är whisky från Cley Distillery i Rotterdam, Holland.
 
Som titeln antyder är detta en blanding av maltwhisky och ryewhisky, så det är alltså en blend. Rye är något som är väldigt nytt för mig och jag vill gärna prova det mer. Jag gillar den kryddiga rågkaraktären men ibland kan den gå lite över styr. Med det i åtanke känns det som att en malt-och-råg-blandning skulle kunna vara intressant och lite mer balanserad.
 
Destilleriet har, mig veterligen, inte funnits länge sp det är bara att anta att det handlar om ung sprit här. Hoppsan, nu när jag skrev det såg jag att vi faktiskt snackar 3-årig sprit. Whiskyn är lagrad på bourbonfat (vat #114 i detta fall). Färgen är riktigt mörk och sexig men det finns inget som säger att denna INTE är färgad och kylfiltrerad. Whiskyn är buteljerad på 58% i 500ml flaskor. När den kostar under 500kr känns det som att den kan vara värd att prova.
 
 
Cley Malt & Rye
Bourbon Vat #114
58%, flaska 19 av jag-vet-inte-hur-många
Officiell buteljering
 
Doft: Tosca-bullar, kanel och massor av kardemumma! Vatten plockar fram fler nyanser som gräddkola, vanilj, mandlar och vaxiga valnötter. Den har en viss fruktighet i stil med aprikoser, torkade äppelskivor och ibland till och med körsbär, men inte alltid. Vattnet plockar iaf fram kokos och ibland känns det nästan som att dofta på en Bounty (godiset ni vet). I slutändan är det de träiga kryddorna och mysiga bakverken som dominerar
 
Smak: Rågspriten märks väl här. Den har den där trevliga kryddigheten. Om man buteljerade Toscabullar med surdeg av råg och pudra i en trippel dos kardemumma i en flaska, ja då skulle det smaka såhär tror jag. Den är träigare på smaken och inte lika nyanserad som doften. Den känns ung men inte omogen.
 
Avslutningsvis: Det här var väldigt spännande och hyffsat gott. Whiskyn är rätt fyllig och maffig, om än obalanserad. Kryddorna tar över för mycket och jag skulle vilja ha mer fruktighet i den. Fast för 500kr tycker jag inte att det är så mycket att bråka om egentligen. Nog för att den var god och rolig, men man tröttnar ganska snabbt på den. Jag har druckit ca halva flaskan som den är men har börjat blanda den med andra grejjer nu. Det visar sig att att en skvätt av denna ger mer kropp till tex en Arran Sherry Bodega, och funkar superbra tillsammans med min Smögen privatfat! En liten gnutta av denna i Timorous Beastie plockar fram smält smör och marsipan! Jag tror dessutom att denna kommer vara ett fantastiskt bidrag i min Slaska. Det känns som att man skulle kunna göra grymma Old Fashioned på denna. Kul att smaka sprit från Rotterdam!
 
G
***

Cley Malt & Rye #114

0 Läs mer >>
***
 
Jag rotade runt lite i whiskyskåpet och hittade en låda längst bak. Det var ett sample pack med Glenmorangies fyra instegswhiskys. Den första är en 10yo lagrad på bourbonfat. Resterande tre har samma lagring men yttligare två års slutlagring på olika fat (Lasanta på Sherryfat, Quinta Ruban på Portvinsfat och Nectar Dór på Sauternesfat).
 
Glenmorangie har de högsta kopparpannorna i Skottland (7m) vilket resulterar i en väldigt lätt och mjuk stil. Således brukar jag rekomendera Glenmorangie som ett alternativ för blended-drickare som vill börja nosa på single malt. Ett annat argument för "newbees" att köpa just denna låda är att det är en utmärkt lektion i hur olika fattyper ger uttryck i whisky.
 
Glenmorangie 10yo är buteljerad på 40% medan de tre 12yo är buteljerade på 46%. Detta samplepaket är dock från innan man gjorde om Quinta Ruban. Numer har den fyra år på portvinsfat, vilket gör den till en 14yo.
 
 
 
 
Glenmorangie 10yo Original:
 
Doft: Väldigt lätt doft. Maltig, lite frisk citrus, vaniljpulver och en antydan till gula päron. Lätt, mjuk och enkel.
 
Smak: Återigen lätt och mjuk. Vaniljen är mer framträdande än i doften. Smått sträv ek blandas med en bakad maltig not.
 
Avslutningsvis: Whiskyns motsvarighet på en plan, enkel sockerkaka. Den är rätt tråkig i sig men är en bra bas att bygga vidare på. Det händer inte mycket men den kommer således inte förnärma någon. Vill du ha något annonymt att dricka eller göra en irish coffee på? Kanske precis ska ta steget från enkla blends in i single malt-träsket? Jomen då passa denna perfekt. Personligen tycker jag att den är väldigt tråkig.
 
 
 
 
Glenmorangie 12yo Lasanta:
 
Doft: Jajamen här var det en tydlig förbättring från orginalet! Den har blivit betydligt fruktigare med blandade röda bär, typ hallon och röda vinbär, även lite fikon efter en stund. Kanske lite mjölkchoklad. Den känns fylligare än 10yo men fortfarande lätt.
 
Smak: Betydligt mer kropp och attityd än 10yo. Blandade röda bär som i doften men här kommer även svartvinbärsblad in i mixen. Kanske lite apelsinmarmelad också. Längst bak på tungan kommer en svagt nötig ton. Eken är mer prominent än 10yo.
 
 
Avslutningsvis: Detta är ett solklart steg upp från orginalet! 10yo kostar i nuläget 435kr på Systembolaget. När lasanta fanns i helflaska (finns dock i 350ml-flaska) så kostade Lasanta typ 450kr om jag minns rätt. Lasantan är en 3 gånger bättre whisky än orginalet! Dock har den fortfarande Glenmorangies lätta stil vilket gör att den fortfarande är lättsam och "ofarlig" för den ovane.
 
Glenmorangie 12yo Quinta Ruban:
 
Doft: Definitivt fruktigare och fylligare än 10yo, men håller sig fortfarande på det lätta delen av spektrat. Betydligt syltigare i karaktären än Lasanta. Svag antydan till jordgubbssylt och även björnbärsmarmelad.
 
Smak: Mmmm, fylligare än de två tidigare. Här hittar jag definitivt björnbärsmarmelad och plommon men även lite mandlar. Eken blir lite kryddigare bak i munnen.
 
Avslutningsvis: Denna har mest tryck i sig av de fyra. Mandelnoterna blandat med mörka frukter är definitivt något jag känner igen från vissa portvin och det lyfter whiskyn. Den nya Quinta Ruban som är 14yo tordes vara bättre än denna. Den kostar 649kr på systemet vilket för den till ett solklart alternativ till 10yo, men lite svårare att välja mellan denna och Lasanta.
 
 
 
Glenmorangie 12yo Nectar D´or:
 
Doft: Det här är något helt annat än de tidigare. Sauternesfaten har bakat in massor av gula frukter i sockerlag. Vaniljpulvret i 10yo har blivit vaniljkräm! Bokna gula äpplen, nästan mogen calvados. Inlagda persikohalvor, färsk ananas och gula russin i vit rom. Väldigt trevligt. Precis som tidigare håller whiskyn sig mjuk och lätt.
 
Smak: En mycket saftigare version av 10yo med massor av gul söt frukt och krämig vanilj. Jag hittar vit brio, ananasspad, och smått övermogen persika. Det finns en kryddighet långt under allt detta, men det påminner mer om bränt socker än faktiska kryddor. Påminner lite om en creme brûlée.
 
Avslutningsvis: Denna whisky är för godisgrisarna. Sauternes-lagringar kan vara fantastiska och här blir det väldigt tydligt vad faten kan tillföra på bara 2år. Slutlagringen har verkligen gett whiskyn mer komplexitet. En flaska av denna kostar 699kr på systemet och är således den dyraste i linan. Hade den varit  lagrad lite längre på sauternesfat och okylfiltrerad så hade jag absolut betalat det. Just nu känns den dock (som alla Glenmorangie) för lätt och mesigt presenterad.
 
Allt som allt är Glenmorangie en lätt och mjuk whisky som inte gör en fluga förnärd. Dock blir grunduttrycken lätt tråkiga när man druckit sig lite längre in i whiskyträsket. Glenmorangie 10 får dessvärre IG av mig, eftersom den känns menlös, medan resterande 12-åringar får G, inte dåliga men lite tråkiga i sin prisklass.
***

Glenmorangie x4

0 Läs mer >>
***
 
Det senaste året eller två har buteljeraren Single Malts of Scotland regelbundet släppt buteljeringar av Ben Nevis, omkring 20-22 år för 1700-2000kr. Jag har provat några av dem och ett antal står i skåpet för framtida bruk. Som bekant är Ben Nevis ett av de destillerier som ligger mig varmast om hjärtat. Tråkigt nog hittar man inte mycket officiell Ben Nevis utanför deras 10yo, vilket gör att de självständiga buteljeringarna blir ovärderliga för oss i Ben Nevis-kulten.
 
Buteljeringen i fråga finns fortfarande att beställa på Systembolaget för 1779kr, vilket borde anses som ett rätt ok pris för en 22yo single malt med craft-presentation.... beroende på hur den smakar då givetvis.
Normalt sett kan jag vara ganska snabb på beställningsfingret när det släpps post-pubertal Ben Nevis men i det här fallet ville jag prova ett sample innan jag köpte. Anledningen till detta var bland annat några av de märkligare tastingnotes jag sett på senare tid. På Clydesdales (importören) hemsida beskrivs den nämligen som "Söt och kryddig med varm sand, kåda vanilj och touch av ost". Nog för att kåda är en not jag mer och mer uppskattar i whiskys, men varm sand låter weird och ost låter fan bara fel!
 
 
Ben Nevis 22yo
Sherry Butt #2019
En av 580 flaskor, 55,3%
Single Malts of Scotland
 
Doft: Doften är medelfyllig och ganska stickig i näsan. Direkt känner jag tydliga noter av choklad (typ 60-65%) och skogiga (som är ett riktigt ord eller?) örter. Det finns en tydlig not som jag inte kan beskriva på annat sätt än ett mellanting mellan läder och gummi (men inget av det passar riktigt in). Fruktigheten tar baksätet på denna i form av fikonmarmelad, medan chokladen kör och mandlarna skriker "shotgun". Det är dessa som dominerar doften, och med tiden går mandlarna mer åt marsipan. Det finns mycket riktigt en lite unken och syrlig lukt i bakgrunden, men jag skulle inte kalla det ost.... förmodligen "sättet som köket luktar när en ny batch kombucha är klar". Jag tycker dock inte att det är negativt, utan rätt intressant. En skvätt vatten drar den unkna noten farligt nära gammal diskho, så låt vattnet vara.
 
Smak: Den känns fylligare på smaken, som är söt och potent. Jag hittar granskott och lite enbär som ger en skogig känsla till whiskyn. Trots sötman så har den även bittra, örtiga
noter tillsammans med lite bokna vildäpplen. Det är som att man tagit ovanstående friska, lite bittra, ingredienser och gett dem en sött steviatäcke. Vatten plockar fram en god dos honung. Stundtals för den tankarna till en mer oslipad, inte lika livlig, Arran Bodega.
 
Avslutningsvis: Ja vad ska jag säga? Jag förstår, men håller inte med smaknoterna på Clydesdales hemsida. De skrev "kåda", jag skrev "granskott". De skrev "vanilj" jag skrev "honung". De skrev "ost" och jag skrev "kombucha-kök". De kanske är i samma ballpark men de spelar inte riktigt samma sport så att säga. Jag gillar den här whiskyn. Den är dock mer ett exempel på hur intressant Ben Nevis kan vara, inte hur bra det kan vara. Jag får verkligen känslan av att det varit ett halvtrött fat som efter 22år fortfarande låter grundspriten lysa igenom väl. Jag gillar den, men jag blir inte exhalterad. Den smakar inte riktigt 22yo tycker jag och jag kommer inte köpa en flaska av den, men jag hade inte ångrat mig om jag hade gjort det heller.
 
G
***

Ben Nevis #2019

0 Läs mer >>
***
 
Igår (söndag) kom jag hem från en helg på Mackmyra. Jag och några till for ner på utbildning för att arbeta som Brand Ambassadors (jag får passa mig så de inte ser vad jag skrivit om deras whisky hitills på bloggen). Det ver faktiskt ruggigt trevligt.
 
Vi provade många whiskys och fatprover, och jag håller nog fast vid mina åsikter angående deras core range. Vi fick även smaka deras senaste experiment som legat på cognac-fat, som fick beröm av de flesta men som verkligen inte föll mig i smaken. Det var även första gången jag prövade deras gin och den imponerade definitivt (iaf "Kreatör" och privatfat). Två av killarna i gruppen plockade ut ett prov från sitt whiskyfat (PX) och bjöd oss andra på ett test. Jag måste säga att jag var RIKTIGT imponerad! Jag visste att Mackmyras privatfat kunde vara bra men denna (fat 19-0628) var en fantastisk sherrybomb. Jag frågade killarna om jag kunde få en flaska av dem när de buteljerade fatet, och hyggliga som de var så ska jag få det.
 
Över lag var det väldigt intressant att besöka destilleriet och vår chef kunde svara på även de nördigaste av våra frågor. Chef ja, nu när man är anställd på Mackmyra så får ni väll ta allt jag säger om dem med en nypa salt antar jag..... och det ska ni få pröva redan nu, så fram med saltkaret!
 
Nu på fredag (27e mars) släpps Mackmyras säsongswhisky "Grönt Te". Den har legat på fat som har blivit mättade med fyra olika sorters grönt te (samtliga från Japan om jag inte missminner mig). Lät onekligen som en gimmick i mina öron. Vi fick iaf provsmaka whiskyn nere på plats. Ni bör ju dock ha i åtanke att mina smaknoter är tagna under EN provning och de skulle väl kunna se annorlunda ut om jag satt med en flaska här hemma. Nåväl....
 
 
 
Mackmyra Grönt Te
46,1%
Officiell Buteljering
 
Doft: Frisk och fruktig. Aromatiskt gräs, vanilj och en aning eukalyptus. Den söta blommiga grundspriten balanseras ganska väl med faten. Lite bokna gula äpplen och blandad vit frukt. Inget superkomplext, utan fruktig och rakt fram, så att säga.
 
Smak: Den oljiga fruktsötman från grundpriten är rätt tydlig. Whiskyn är söt och elegant med mjuka tanniner från faten. Blandade inslag av grönt gräs och vit stenfrukt. Svårt att plocka ut mycket konkret. Det här är ändå trevligt.
 
Avslutningsvis: Det känns som att teet har bidragit med de aromatiska, gräsiga inslagen, men om jag fick den blint hade jag ALDRIG gissat att det var grönt te med i spelet! Teet blir tydligast i eftersmaken om man vet vad man letar efter. Jag tycker att den var trevlig och jag vill hävda att det är en av de bästa officiella buteljeringarna fån Mackmyra som jag har smakat. Brevid vissa privatfat ser den dock lika imponerande ut som.... tja, grönt te I guess....
 
G+
***

Mackmyra Grönt Te

0 Läs mer >>
***
 
High Coast Destilleri har gjort en origins-serie med fyra buteljeringar; Hav, Timmer, Älv och slutligen Berg. Berg har fått nästan uteslutande beröm och tycks vara den mest uppskattade i serien. Faktum är att den blev så lovordad att jag var tvungen att köpa en flaska (700ml för 549kr ska man väll inte klaga över), trotts att High Coast inte riktigt har imponerat på mig hittills. Jag har inget emot dem, jag önskar dem all framgång, men whiskyn har helt enkelt inte riktigt fallit mig i smaken än.
 
Oavsett vad man tycker om whiskyn så ska de ha en enorm eloge för den otroligt detaljerade informationen de delar om sina buteljeringar på sin hemsida! Den är tametusan tillräckligt detaljerad för att man ska kunna destillera sin egen! Detta tycker jag är ett klart föredömme för alla andra. Just den här buteljeringen är lagrad 1st fill bourbon-fat för att sedan avslutas på följande PX-fat:
99 st 55-liters PX-fat (66,9%) 6,61 år
3 st 200-liters PX-fat (7,3%) 6,31 år
7 st 250-liters PX-fat (21,3%) 5,93 år
3 st 120-liters PX-fat (4,5%) 5,57 år
 
Whiskyn är ofärgad och icke kylfiltrerad och har en väldigt Hunter Laing-isch abv (50%). Det här ser ju aldeles lysande ut i mina ögon.
 
 
High Coast Berg
PX-finished
1 av 13 000 flaskor, 50% abv
Officiell buteljering
 
Doft: Det första som möter näsan är söt jästfällning (typ en unken brödighet). Den behöver lufta ett tag. Så småningom kommer mandelmassa, brunt socker, och mäsktunna. Inte så fruktig som man hade kunnat tro. Grunden för tankarna till majssprit med honung och en hint av lakrits. Lite torkade fikon och turkish delight.
 
Smak: Väldigt len... man kan inte tro att den är 50%. Helt ok munkänsla. Den smakar ungt. Det är tråkigt att ständigt säga detta om svensk whisky men "det bådar gott för framtiden". Brunt socker, en hel del honung och rabarberkompott. Lite kanel och peppar. Märkligt men den känns nästan bourbon-esk.
 
Avslutningsvis: Jag har förstått att det inte är så många som kommer hålla med mig om den här. Medan andra skrockar förtjust över elegansen och de fylliga torkade frukterna så tycker jag att frukten lyser lite med sin frånvaro. Det smakar brunt socker och ekkryddor, vilket iofs inte behöver vara fel. Jag ser framför mig hur man tagit en Glengoyne Teapot Dram, destillerat den en gång till, varpå man slängt ner den i en jäsktunna igen innan man spätt den till 50% och buteljerat den.... detta måste väll ses som en komplemang och en förolämpning på samma gång?
Det här är inte dåligt, ganska intressant faktiskt, men inte vad jag hade hoppats på. För 549kr är det dock inget att bråka om. Om du är den som går och äter "snuttarna" (ändbitarna) av degen när nån bakar bullar så kommer du gilla detta. Söt, kryddig och lite charmigt jästig. Jupp... bullsnutts-whisky it is!
 
G+
***

High Coast Berg

0 Läs mer >>
***
 
Det har kanske inte varit nån hemlighet att jag och Mackmyra inte har haft en supernära relation, men efter att smakat två samples i adventskalendern i december så blev jag nyfiken på att ge dem en ny chans. Jag masade mig iväg till systembolaget och köpte ett samplepaket med deras core-range (249kr) och här kommer alla fyra i ett och samma inlägg.
 
Mack
 
Detta är Mackmyras billigaste buteljering. På flaskan står att den är bra i cocktails eller som den är... den motsvarar typ Jameson eller Grants Blended alltså. Förväntar mig inget överväldigande (eller ens övertygande).
 
Doft: Den luktar inte alltför mycket, man får leta lite. Den känns ändå ren och mjuk med lite vanilj och marsmallows. Något som påminner om päronextrakt kanske.
 
Smak: Hmmm, ganska het i munnen, men smakerna är klena. Ganska väl representerad av doften, men inte lika mjuk. Alkoholen är det mesta som känns men bakom så ligger lite marsmallows och päronextrakt igen. Hade jag fått den blint hade jag kunna tro att det var en intressantare vodka.
 
Avslutningsvis: Ja asså det här är inget för mig, men den är inte heller gjord för mig. Den både doftar och smakar rent och den är inte dålig, men den är nog främst menad att simma runt i en cocktail. Med det sagt skulle jag säga att den är bättre än tex Grants Blended eller Jameson... men ettiketten är så ful att man vill gråta. Betyget som sippare blir helt klart IG. Betyg billig blend/cocktail-spetsare så blir det G+.... kanske VG-.
 
Brukswhisky
 
Mackmyras näst billigaste buteljering. Jag vill säga att jag smakade denna för ca 10-11 år sedan, och jag var verkligen inte imponerad. Jag har hållit mig borta från den sedan dess. Den ligger kring 400kr och ska väll tävla med andra så kallade "brukswhiskys" (alltså för alldagligt bruk). Jag tänker att konkurrenterna är tex, Glenmorangie 10yo, Glenfiddich 12yo och Glenlivet 12yo.
 
Doft: Oj, riktigt fyllig och trevlig. Här var det en hel del päronsplitt, vanilj och skumbanan. Eken kommer bakom med en väldigt mild kryddighet. De estriga skumbananerna tar över efter en stund. I sina finaste stunder svänger den nästan in mot banankaka.
 
Smak: Betydligt maltigare på smaken. Fortfarande ren och fin. Sockerbitar (ni vet, skumgummigodiset) päron och här har vi nått som är typ... tup... skumgodis-versionen av gröna bananer. Torr finish med kalkiga inslag. Smakar onekligen ungt, men det visste vi att den skulle göra.
 
Avslutningsvis: Fan va nöjd jag är att Mackmyras patenterade gröna bananer har sjunkit undan här. Visst, den är någon hint av dem kvar i smaken men doften är helt utan. Detta är 3 gånger mer whisky än Mack var, för bara några kronor mer. Ett uppenbart val om man ska välja mellan de två. Hatten av till Brukswhisky. Klarar G-gränsen utan ansträngning.
 
 
Svensk Ek
 
Det här är väll Mackmyras posterboy, den som från början kallades First Edition. Mackmyra har hamnat i juridiskt blåsväder mer än en gång och den här buteljeringen har varit en av orsakerna. Om jag inte misstar mig så är det ändarna (eller toppen och botten om man så vill) som är gjord av svensk ek medan resten av faten är gjord av amerikansk ek. Den blev missnöjda tandgnisslingar när detta uppdagades eftersom folk antog att hela faten var gjorda av svensk ek. Det var snack ett tag om att Mackmyra skulle behöva byta namnet (rätta mig gärna om jag har fel) men de verkar ha fått behålla det. Den kostar 499kr på Systemet vilket lägger den sisådär 80kr högre än Brukswhisky.
 
Doft: Kritsyr (sån där som man har på pepparkakor). Mandlar, fortfarande med skinnet på, mjuka mandariner också. Hallonbåtar. Den är blygare på doften än vad Brukswhiskyn var, och det är mandlar och mandariner som dominerar.
 
Smak: Sötare än doften. Mandlarna är de första att hoppa fram, nästan så de drar lite åt mandelmassa-hållet. Mandarinerna är nog kvar. Det kommer något som jag inte kan beskriva på annat sätt än "mjöligt trä"... tolka det som ni vill. Kokaopulver och den där strama gröna noten som får mig att tänka på tistlar. Inga gröna bananer men den där vaxiga insidan av bananskalet.
 
Avslutningsvis: Medan Brukswhiskyn var helt fruktdominerad så är Svensk Ek märkbart kryddigare. Doften var ganska tråkig och det hände inte så mycket. Smaken var bättre, men jag tror att Brukswhiskyn var bättre. Den är helt ok, men det finns roligare saker att köpa för 500kr. Kul med svensk ek men jag tror att bourbonlagrad Mackmyra på 10-12yo skulle vara the way to go. Jomen ett G kan den väll få iaf.
 
Svensk Rök
 
Svensk rök alltså? Jojomen. Den här whiskyn är inspirerad av den nordiska traditionen av rökning med enris. Mackmyra gräver torv brevid destilleriet och när de röker malten slänger de med enris för att ge en "svensk rök". Lite kul kan jag tycka. En helflaska ligger tråkigt nog på 500ml medan resten ligger på standarden 700ml.
 
Doft: En tydlig men mjuk rökighet. Jag hittar lite menthol och lakrits med en skön fruktighet i bakgrunden. Nästan lite knäckaga noter också. Inte superkomplext, men det behöver det inte vara heller.
 
Smak: Lite mer bit än vad doften antydde. Här kommer det lass efter lass med Leijona (finska tjärpastiller) och Lakrisal (svenska lakristabletter). Jag hittar även lite av den där knäckigheten igen, men fruktigheten lyser med sin frånvaro.
 
Avslutningsvis: Tydlig rök men inte något som ingår handgemäng med smaklökarna. Den är okomplicerad och trevlig. Jag hade nog uppskattat lite mer fruktighet, men må så vara. Jag tror att den har svårt att konkurrera med Islay-veteranerna men den kostar ju inte skjortan precis. Slänger väll iväg ett G på denna också.
 
Ja där har ni det, Mackmyras core range, där du får alla fyra helflaskor för ca 1600kr. I rangordning vinner Brukswhisky, följt av Svensk Rök, Svensk Ek och en bra bit efter kommer Mack. Jag blir onekligen sugen på att prova Mackmyra Ten, eftersom jag tror att den skulle överglänsa dessa med råge. Core range i all ära men för mig är det tydligt att det är Mackmyras privatfat som verkligen bör föra destilleriets talan. Jag har faktiskt smakat riktigt fina Maclmyra både på bourbonfat och sherryfat. Ska jag vara ärlig så är det inte omöjligt att det blir ett eget fat nån gång i framtiden men än så länge får det vänta. Nåväl, kul med svenskt och kul att se en tydlig förbättring jämfört med 8-10 år sedan. Jag tror det ska bli ett par till Mackmyror innom en relativt snar framtid.
 
***

Mackmyra x4

0 Läs mer >>
***
 
Vi fortsätter på Highland Park-spåret ett tag till.
Det här är en single cask som släpptes exklusivt för Sverige för sisådär ett år sedan. Jag vill ju så gärna gilla Highland Parks single cask-släpp. Den här till exempel, 1st fill sherry av europeisk ek, 59% abv, 14år gammal (spannet 14-16år är ett underskattat åldersspann för whisky). Allt pekar på att denna ska vara kraftig, vital, fyllig och full av härliga torkade frukter och fina kryddor. På pappret är detta ruggigt fint, precis som med de flesta andra av Highland Parks single casks, men som jag nämnt förut så fortsätter jag att bli ständigt besviken på dem.
Köpt är köpt, nu ska vi se om denna är värd sina 1200kr.
 
 
Highland Park 14yo
1st fill european sherry butt #6147
59%ABV, en av 575 flaskor
Officiell buteljering
 
Doft: Som vanligt ganska stängd utan vatten. Några hälsosamma droppar vatten öppnar upp den lite mer och plockar fram sherryinfluenser i form av svarta vinegums, svarta vinbär, blåbär och en redig gummistövel. I början finns något som påminner om den där skitiga campbelltown-grejjen men den försvinner så småningom. Vanilj och muskot lyckas trycka sig fram också. Det kommer en märklig örtighet som påminner om eukalyptus och något jag kännt i brorsans absinther. Skumma grejjer detta....
 
Smak: Campbelltown-funken är tydligare här. Smaken är inte riktigt lika frisk som doften. Åter igen en redig gummistövel (storlek 48) som nån har hällt blåbär och CBT i. Förvånandsvärt lätt kropp. Den börjar rätt trevligt men funkig och bärig sherrystil, men det dalar därifrån och den blir mer kvistig, stickigare och lite stäv med en väääääldigt avlägsen rök. Finishen är matt. Varför känns den kylfiltrerad?!? Den hänger inte kvar utan försvinner bara.
 
Avslutningsvis: Ja vad säger man? Jag hade hört en del bra grejjer om denna. Det är väll helt enkelt inte meningen att jag ska dricka Highland Park längre. Den känns stängd, saknar kropp och förvinner snabbt på finishen. Lite grann som en dålig prao-elev som gör minsta möjliga för att han måste, tar tar för långa lunchraster och inte ens bryr sig att komma sista passen (nån mer som känner igen vad jag pratar om?). Det händer en del, men det är fanemej ospännande! Highland Park-syndromet....
 
G-
***

Highland Park #6147