46,3% abv.
Doft: Det första jag tänker när jag luktar på den är orange frukt (yay!). Jag hittar honung, apelsin och nejlika. Jag hittar en fin dos av vanilj, inlagda päron och gräddkola. Det finns en hint av något örtigt också, typ basilika eller kanske barr. Tillsammans med att detta kommer även mörkt rågbröd (aka finska skosulor) och rostade mandlar. Låt den stå 10-15min i glaset så kommer konserverade mandarinklyftor också. Över lag är doften ganska fyllig, med orange frukt och gräddkola, samt elegantare nyanser i bakgrunden.
Smak: Smaken är kryddigare än doften, mer kryddig än fruktig skulle jag vilja säga. Jag hittar absolut honung och vanilj varpå smaken utvecklar sig med röda äpplen, grapefrukt och eken visar sig som varm kardemumma. Faktum är att kardemumman blir en av de starkaste noterna i smaken efter ett par sippar. Det som var rågbröd i doften har nu blivit Digestive-kex, eller smörigt shortbread, på smaken. Munkänslan är på den fylliga sidan av medel. Smakmässigt är whiskyn nog ganska balanserad mellan frukt och kryddor, men den har en torr och lite sträv munkänsla som ger ett överlag kryddigare intryck.
Avslutningsvis: Jag har hört från flera håll att Tobermory har en kärvhet eller funk som gör den till ”öarnas Ben Nevis”. Tyvärr finns inget som ger mig Ben Nevis-feeling, men vafan det är ju gott ändå. Det är najs när frukt kan balanseras upp lite med kryddighet, speciellt när det är kardemumma (jag äääälskar kardemumma), och nya ekfat är ett effektivt sätt att få den kryddigheten. Dock tycker jag att ny ek funkar lite som korriander, varje nypa smakar som en näve. I det här fallet hade jag nog helst sett att man hade skippat nyeken och enbart använt bourbonfaten. När whiskyn ligger 12 år (på first fill fat dessutom) så känner jag inte riktigt att nyeken behövs, utan den kan man spara för att komplettera ung sprit, sötvinsfat eller trötta fat.
Doften är otroligt trevlig och smaken är inte illa den heller. Den här whiskyn fyller lite samma funktion som Scallywag skulle jag säga. Det är inget överdrivet spännande, imponerande eller unikt, utan det är bara riktigt gott och ett säkert kort. Hade Tobermory 12yo varit en måltid hade den inte varit den charmigt rustika campingmiddagen över öppen eld, eller en fin trerätters ute på en restaurang, utan bara den där jävligt mysiga hemmamiddagen när en vän kommer förbi. Det är inte guld men det är guldkant helt enkelt.
Det mesta jag har druckit från Tobermory har varit Ledaig eller Tobermory från självständiga buteljerare, så det var najs att äntligen prova vad ”vanlig ”Tobermory faktiskt är.
VG
***
