0 Läs mer >>
***
 
Jamen vafan, vi fortsätter med mer av det goda. Detta är en ung Ben Nevis från den självständiga buteljeraren Adelphi. Adelphi är en buteljerare med gott rykte om sig, vilket är anledningen att jag köpte denna, trots att den kostade ca 1000kr per flaska, vilket ändå måste ses som lite i det grövsta laget för en 5-åring. Ben Nevis brukar vara ruggigt fint i sherryfat och färgen hymlar inte med att det är i ett sherryfat man hittat denna.
 
Hela grejjen med unga, starka, sherrydominerade whiskys har blivit vanligare på senare år. Aberlour var inte först med det, men det var deras A´bunadh-buteljering som verkligen gjorde den stilen av sherrybomb populär, om man frågar mig. Idag känns det som att varannat, eller ja kanske var tredje, destilleri har en "egen A´bunadh". Det är för övrigt en stil som verkligen går hem i Sverige, vilket tex High Coast kan vittna om när de har svårt att tillgodose efterfrågan på sin Berg.
 
Nåväl, för att komma tillbaka till min poäng.... fuck, nu har jag tappat den. Äh, vad sägs om att jag tar en sipp till och klottrar ner lite smaknoter ist?
 
 
Ben Nevis 5yo
Sherry Butt #10711
En av 622 flaskor, 61,3% abv.
Buteljerad av Adelphi
 

Doft: Stor, maffig och fruktig. Det bränner till ordentligt i näsan! Det är svårt att hitta några närmare nyanser innan man droppat i vatten. Vattnet öppnar upp doften och gör den hanterbar xD. Till att börja med kommer drivor av mjölkchoklad tillsammans med russin, fikonmarmelad och lite hasselnötter. Det finns stora inslag av bakade mejerier och kanel, som får mig att tänka på kalvdans, men en mer mainstream referens kanske skulle vara creme brulee. Fortfarande ruggigt livlig och vital. Det känns att det är ung sprit, men den är inte omogen. Frukten känns syltig på nått sätt. Doften har även sin beskärda del av eukalyptus. Dock är det först efter 20-30min som det blir riktigt intressant, när umamin börjar komma. Den ger ett större djup som kompletterar frukten på ett väldigt najs sätt. Tankarna går mot soja eller grillad svamp. Ben Nevis-funken är inte så tydlig som jag hoppats, utan tonas ner mycket av sherryfatet.

 

Smak: Det bränner ordentligt. Sherryfrukten och rostat kaffe är allt som känns innan vattnet åker i. Denna klarar mycket vatten och känns fortfarande ung och livlig. Den känns ljusare i karaktären än doften. Ljusare fruktinslag i stil med färska fikon och björnbär. Efter några sekunder i munnen kommer dock mjölkchokladen igen tillsammans med kardemumma och en mjuk nötighet som för tankarna till valnötter. Tråkigt nog har inte smaken samma umami som doften. Superfint ändå!

 

Avslutningsvis: Abunnadh har inget att sätta emot detta! Enastående whisky om man frågar mig! Ben Nevis borde ha en 5yo sherryskrikare i sin core-range. Den här burdusa, kraftiga destillerikaraktären kan vara sjukt rolig när den är ung (och inte heter Glencoe) och den funkar så jävla bra med sherryfat! Den är fyllig, oljig, bråkig, kryddig, fruktig, förvånansvärt balanserad mellan rådestillat och fat, men framför allt är den intensiv! Jag är faktiskt beredd att kalla denna för den bästa ”Abunnadh-buteljeringen” (fatstark sherryvrålare kring 6yo) jag någonsin druckit, iaf i drickandes stund. "Men hallå där din jävla shomme!" hör jag dig skrika till skärmen, "om den är det bästa du druckit i kategorin, varför gav du t.ex Teapot Dram högre betyg då?". Jag står fast vid att Ben Nevis är bättre (fast vissa fat av Kavalan Solist Sherry är millimeter efter), men jag uppskattade nog själva kategorin mer då än jag gör nu. Som jag sagt tidigare så behöver Ben Nevis destillat tid att mogna eller aktiva fat för att kompensera för låg ålder, och jävlar vad fatet har gjort ett bra jobb med den här! Jag är innerligt glad att jag har en flaska kvar av denna! Detta är precis vad du vill ha en septemberkväll när regnet slår på andra sidan tältduken! Ben Nevis borde byta ut sin Coire Leis mot en ung sherrybomb!

 

VG+
***

Ben Nevis #10711

0 Läs mer >>
***
 
Den här buteljeringen, som kom 2021, mötte jag med förtjust skeptisism. Det finns mycket som talar till den här whiskyns fördel, men det finns ett par orosmoln.
 
Till att börja med, det är en Ben Nevis, och Ben Nevis är bra skit! Jag tycker helt klart att det var på tiden att deras core range fick ett tillskott (deras 10yo var den enda core-single malten....knappast en "range"). Denna ny entrypoint, Coire Leis, är döpt efter deras vattenkälla och är helt lagrad på 1st fill bourbon-fat. Nog för att jag gillar sherrylagrad Ben Nevis, men bourbonfats-lagrad Ben Nevis kan vara magiskt det med, och jag älskar att läsa "1st fill" på vilken whisky som helst. Dock är detta en NAS, och jag hoppas att den hunnit mogna ordentligt. Det faktum att de erbjuder en ung core-buteljering som är lagrad på 1st fill fat får mig att fundera... börjar man vända sig mer åt bourbonfatslagring snarare än sherry? Omsättningen av fat lär ju bli väsäntlig till slut menar jag.
 
Aja, den är varken kylfiltrerad eller färgad om jag förstått det rätt, och den har (likt storebror) en styrka på 46%. Som tidigare nämt så hatar jag designen med hela mitt mörka, bittra hjärta, och det ska man inte hålla käft om!
 
 
Ben Nevis Coire Leis
First Fill Bourbon casks
46% abv
Officiell Buteljering
 

Doft: En riktigt fräsch doft ändå. Medelfyllig full av både söt och sur citrus, gula äpplen, mynta och sådana där syrliga melongodisar man kan köpa i plockgodset! Vanilj och en mild cereal not smyger runt där också. Vaniljnoten är krämig, nästan laktisk, och för tankarna till vaniljkräm. En lätt rostad not som för tankarna till mandelbotten. Med tiden kommer till och med lite mango fram. Jag måste säga att doften verkligen är najs. En härlig kombo av sötma men ännu mer syrlighet, och tar man djupa sniffar känns den nästan spritsig i näsan. Det finns lite nässlor också, men de håller sig i bakgrunden.

 

Smak: Ben Nevis funken finns där, med gräddkola, gula dragéägg, knappt mogen honungsmelon, lätt ek, och ett liiiiiiitet uns av läder, men det är precis att det märks. Förmodligen lite winegummi också. Funken räddar den från att bli en tråkig Glenlivet wannabe. Den känns dock förvånandsvärt lätt och den krämiga fylligheten från doften finns inte riktigt här. Attityden jag gillar i Ben Nevis lyser tyvärr med sin frånvaro. Ben Nevis gröna bitterhet finns här och ger en ganska sträv munkänsla.Alkoholen är ganska bråkig och det smakar onekligen ungt, jag skulle gissa på typ 5år gammalt.

 

Avslutningsvis: När jag först öppnade denna tyckte jag att den smakade som en lite intressantare generisk blended whisky. Den utvecklas och förbättras dock ganska snabbt så fort flaskan får lite luft i sig.Den är lätt och fräsch, och förmodligen vad man skulle kalla en sommarwhisky. Doften är fantastiskt trevlig att sniffa på men den tappar mycket på smaken. Det här är lite mer av vad jag hoppades att Cutty Sark skulle vara (vilket kanske är lite orättvist mot Cutty Sark). Detta är lite en ”ser-inte-skogen-för-alla-träd-whisky”, dvs den är inte allför häftig när man analyserar den, men när man sitter och sippar på den utan att ge den för mycket uppmärksamhet så blir den på nått sätt bättre. Just kombinationen av lätthet och funkighet gör att jag skulle ha riktigt svårt att gissa vad detta var i en blindprovning. Detta kan absolut vara trevligt att sippa på nån gång, men det är inte vad jag plockar fram när jag är sugen på en ”klassisk” Ben Nevis. Det faktum att destilleriets 10yo bara kostar 61kr mer så blir valet givet. Om man vill ha en najs frisk, fruktig och fräsch single malt så är detta ett hyffsat alternativ, dessvärre är jag sällan ute efter den stilen av whisky. Det är som att den vill vara en len fruktbomb men det torra och lite bittra destillatet drar ner fruktigheten. Det blir lite som när nån ler ett artigt leende men egentligen inte menar det. Man ser vad de vill förmedla men det blir inte övertygande (de som har sett The Boys kan kanske relatera till typ Homelanders media-leende). Jag tror whiskyn skulle behöva några fler åt på nacken för att låta faten tämja destillatet lite mer. Ben nevis behöver ofta ålder eller aktiva fat för att bli riktigt bra enligt mig. Jag tror att det finns folk som kommer vara riktigt exhalterade över den här whiskyn (förmodligen inte priset dock) men jag är tyvärr inte en av dem. Det var najs att testa den, men jag kommer inte att ersätta den. Betyget är solklart.

 

G
***

Coire Leis

0 Läs mer >>
***
 
Dags att återvända till ett av mina absoluta favoritdestillreier, Ben Nevis!
Jag har ju ändå hunnit recenserat ett gäng Ben Nevisar på bloggen, men märkligt nog har jag aldrig recenserat deras 10yo.
 
"Det är insidan som räknas" är vad de flesta Ben Nevis-fans numera får påminna sig. Tidigare hade deras standard 10yo samma stil som deras officiella single casks (tex #590, #587 och #596), tills de 2021 designade om ettiketterna till de (ska vi kalla dem "stilrena") ettiketterna de har idag. Jag var ett stort fan av den gamla designen. Jag förstår att de förmodligen ville ha en modernare look och inte se "förlegade" ut, men jag tycker ärligt talat att den nya designen är ganska hemsk. Det är mycket deadspace på ettiketten och den simpla stensilen av berget påminner mer om en app-ikon än något annat. Framför allt kan jag irritera mig på att de inte bara finner det nödvändigt att skriva "From the highest water source in Scotland", utan även bemödar sig att skiva ut höjden (i både meter och fot). Skottarna tycks benägna om att använda sådan lat marknadsföring som t,ex "nordligaste distilleri", "sydligaste i highlands", "högst belägna" m.m. Man ska vara mest av någonting helt enkelt. Det känns som en barnslig pissing contest som inte spelar någon roll i praktiken.Samtidigt som man förnyade designen så passade man på att lägga till en NAS till sin core range, Ben Nevis Coire Leis.
Samtidigt som jag inte gillar det nya utseendet så intalar jag mig själv att det iaf är ett tecken på något bra. Som tidigare nämnt så tycks inte ägarna Nikka ha nämnvärt intresse att satsa på Ben Nevis som single malt, men den nya designen, samt tillskottet av Coire Leis, tyder förhoppningsvis på att man vill satsa lite mer och dra mer uppmärksamhet till destilleriet.
 
Whiskyn är lagrad i en blandning av bourbonfat, sherryfat och vinfat, buteljerad på 46% och är varken kylfiltrerad eller färgad.
Tidigt i whiskykarriären blev jag rätt avskräckt av denna, men nu är den en av mina favoriter. Destilleriet har en härligt robust skitighet i form av mossa/nässlor och läder. Deras 10yo är, för mig, typisk i sin blandning av apelsinskal, kaffe, nötighet, nässlor och läder, men detta är första flaskan sedan re-brandingen. Jag hoppas att den är sig lik.
Tyvärr är det en ganska otacksam whisky att älska eftersom destilleriet inte buteljerar så mycket som single malt. Detta gör att Ben Nevis, likt Springbank, tycks otillgänglig majoriteten av tiden och dycker upp till och från när en ny batch buteljeras. Dessutom tenderar den att vara dyr för sin ålder. Faktum är att det är den dyraste basic 10yo jag kan komma på... även om Springbank absolut spelar i samma liga. Både Springbank 10yo och Ben Nevis 10yo är pålitliga, karaktärsfulla, fylliga och härligt skitiga whiskys, och jag misstänker att det finns en rätt stor overlap hos deras fans. Nå väl, jag känner att detta blev en aningen negativ inledning, men det blir lätt så när förändringar sker med en av ens favoritprodukter. Skit samma, jag ser fram emot att få dricka lite Ben Nevis nu!
 
 
Ben Nevis 10yo
46% abv
Officiell Buteljering
 

Doft: Jupp, detta är så bekant när man sätter näsan mot glaset. Direkt hoppar det fram ljunghonung, ingefära, läder och lite go highland-funk! Detta är Ben Nevis! Bourbonfaten ger vanilj och lite gräddkola, men det märks att det finns fruktiga fat med i mixen också. Jag känner inte sherryn lika tydligt som jag minns från de äldre utgåvorna, men de bidrar onekligen med lite torkad frukt, apelsinskal och sköna nötiga influenser (typ noguat, vilket jag ofta hittar i Ben Nevis). Jag har tametusan noll koll på vad de använder för vinfat i blandningen men antingen är det ytterst lite rödvinsfat eller vin gjort på gröna druvor (det sistnämnda känns mer troligt i mitt huvud). Vissa dagar tycker jag mig hitta lite ädelröta (botrytis) i doften, som om det hade funnits Sauternes eller liknande i mixen, men det är endast vilda spekulationer från mig. Jag hittar iaf gul frukt i stil med aprikoser, men även grapefrukt. Som pricken över I:et kommer den där oslipade funken från destillatet, som ligger lite åt det svavliga hållet. Framför allt bidrar den med den där gröna noten som ibland yttrar sig som mossa, men i detta fall, mer som nässlor och läder. Det finns definitivt blommiga inslag här som dyker upp med jämna mellanrum. Juste… lite mer honung uppe på allt detta också.

 

Smak: Smaken är en blandning av sötma och bitterhet. Åter igen, det finns mycket honung här. De där gröna nässlorna blir tydligare och den där funken drar riktigt nära svavel-territorium här. Givetvis hänger den gula/orangea frukten från doften kvar men lägger sig lite längre bak, till fördel för nässlorna, kaffe, lite ektanniner och choklad. Finishen hänger kvar en hyffsad stund, med fokus på ektanniner och choklad.

 

Avslutningsvis: Denna buteljering har mindre sherryinfluenser än jag minns från de äldre utgåvorna men å andra sidan får man räkna med variationer från batch till batch. Whiskyn är förvånandsvärt komplex för en 10åring och har både fyllighet och karaktär. Jag kan fatta att detta kostar 859kr på Systembolaget, för jag tycker att den tävlar med många i den prisklassen, trots att den förmodligen är 5 år yngre i de flesta fall. Hade den kostat 599kr hade jag säkrat upp med en låda så jag alltid har mellan släppen, men inte i detta fall. Glen Garioch 12yo kan absolut tävla med denna i kvalitet, vilket gör den betydligt mer prisvärd för sina 599kr. Men när allt kommer till kritan så är detta en maffig och komplex whisky med massor av karaktär. Det blir aldrig mesigt eller tråkigt och det är värt att betala för. Jag ser oftast till att alltid ha en flaska av Ben Nevis 10yo hemma, men de självständiga buteljerarna kan ofta erbjuda intressantare fat av Ben Nevis för en liknande peng. Jag gillar verkligen Ben Nevis 10yo men blir lite frustrerad över att jag behöver vända mig till självständiga buteljerare för variation och högre ålder. När destilleriet ändå gjorde en rebrand så önskar man att de skulle ha introducerat en 15yo och en 18yo också.... och vem vet, kanske bjuda på en cask strength-buteljering per år (typ som GlenDronach eller Laphroaig). Nu när Nikka kommer applicera de striktare reglerna för japansk whisky så önskar man ju att de skulle låta mer av whiskyn från Ben Nevis stanna i Skottland och ge möjlighet att bygga ut deras single malt core range så att den består av mer än en NAS och en 10yo.
Nåväl, för att ta mig ur det här frustrerade sidospåret jag alltid hamnar i när jag snackar Ben Nevis... det här är gott! Det är bra skit. Det finns en anledning att jag fastnat för Ben Nevis och deras 10yo demonstrerar detta väl nog. Jämför inte prislappen med whiskyns ålder, utan med hur den smakar... och försök att inte bry dig om den nya hemska designen. Designen är ful, destilleriet är fult, core rangen är liten, åldern är vid lägstaribban och priset är kaxigt.... men det är fortfarande jävligt gott.

 

 VG
***

Ben Nevis 10yo

0 Läs mer >>
***
 
När jag for till Lofoten förra hösten så tog jag inte bara med mig Ben Nevis #596, jag tog även med mig en Glencoe 8yo.
 
Glencoe är en blended malt, dvs en blandning av olika singe malts. Lite märkligt nog buteljeras den av Ben Nevis-destilleriet. Uppenbarligen är Ben Nevis en av malterna i blandningen, och ryktet säger att det är ytterligare två malter i blandningen. På ettiketten står "Highland Blended Malt Scotch Whisky" vilket innebär att det rör sig om enbart malt från Highland-regionen.
 
Jag har hört att whiskyn är en blandning av bourbonfat och sherryfat... eventuellt nått mer, men jag har inte lagt det på minnet. Tyvärr har man inte bemödat sig att skriva ut den informationen på flaskan utan fyller ut kartongen med säljigt målande dravel om Glencoe. "Glencoe är ett pass nära Fort William"... så mer än så behövs väll ändå inte? Hade de skrivit det så hade de haft plats för att beskriva fattyp, antal, buteljeringsdatum, antal kvisthål i ändarna samt en bild av städschemat på buteljeringslokalen... just saying. Några bitar information som faktiskt ÄR matnyttigt är dock åldern (8år) samt alkoholhalten (58%) som enligt utsago ska vara cask strength. Det står även att whiskyn inte är färgad (tack för det), men då kan man inte låta bli att undra... är den kylfiltrerad? Nå väl, det är 8år och starkt. Vi snackar alltså om en ung och kaxig whisky, iaf om Ben Nevis-destillatet har nått att säga till om. Det här kan bli kul helt enkelt!
 
 
Glencoe 8yo
Blended malt, 58% abv
Officiell buteljering
 

Doft: Direkt när jag hällt upp whiskyn i glaset känner jag en våg av blommig honung och björnbärskompott. Märkligt nog så stänger sig whiskyn ruskigt snabbt igen och plötsligt känner jag måttligt med Ben Nevis-funk, kaffe och liiiite läder, men inte mer än så. Faktum är att doften blir ganska svag. Efter en oblyg skvätt vatten kommer mer av sherryfrukten fram. Nu kommer dadlar och rikligt med mjölkchoklad, men det kommer även gröna äppelskal och rekorderligt med metallisk jordkällare.

 

Smak: *Host* alkoholen biter så hårt att det känns i tänderna. Den känns riktigt ung och eldig. Bakom alkoholen finns vaxiga valnötter, noguat och den välkända funken igen. En tydlig bitterhet genomsyrar smaken, som fortfarande känns ruggigt stängd. Trots vatten så håller den sig riktigt livlig och bråkig. Nötigheten är till största delen borta. Funken hänger kvar tillsammans med lite mossa, gräs, honung och gurka. Lite sherryfrukt kikar fram nån gång ibland men man hinner inte identifiera exakt vad det är. Märkligt nog är det som att smakerna svallar bort efter 5-6 sekunder och sen hänger en förvånandsvärt neutral och stickig sprit kvar. Det är märkligt hur doften blir större av vattnet men smaken blir vattnigare.

 

Avslutningsvis: Den här whiskyn är helt klart ung, bråkig och oraffinerad. Doften är riktigt trevlig och intressant, men på något sätt dödar vatten smaken. Ben Nevis karaktär är tydlig med kaffe, mossa och funk, men den känns blaskigare än jag väntat. Jag vet att det är en blended malt, dvs Ben Nevis maltwhisky och minst en annan maltwhisky, men det känns definitivt som att malten är blandad med en torr grain. Den här whiskyn är lite av ett mysterium. Hur kan en whisky på 58%, med en påtaglig mängd Ben Nevis-malt i sig, kännas så neutral på smaken?  Tyvärr känns detta som ett sätt för destilleriet att göra sig av med undermåttlig sprit och ingen av komponenterna i denna kan ha varit speciellt upphetsande. Det här är helt enkelt inte en whisky att sitta och analysera i lugn och ro. Den skriker så mycket i munnen att du får stresspåslag och inte kan ignorera den. Hetlevrad, oraffinerad, ung och ilsken… om detta vore en musikgenre skulle den vara hardcore punk. På nått sätt är det som att den skriker smaklökarna i ansiktet… hög intensitet utan att få så mycket sagt. Men när man sitter ensam någonstans på Lofoten, ja då värmer den upp kroppen fint medan himlen vattnar ner whiskyn efter eget tycke. Förmodligen det sämsta jag smakat från mitt älskade Ben Nevis, men har väll sina moments ändå.

 

G-
***

Glencoe 8yo

0 Läs mer >>
***
 
I slutet av 2020 fick jag chansen att köpa en andel av ett 200-liters bourbonfat från Mackmyra. Andelen var på 30 liter och skulle därefter fyllas på ett av de små privatfaten. Eftersom whiskyn redan var 13år och 10månader såg jag det som ett ypperligt tillfälle att få min egna 15åring.
När det stora fatet var tömt fanns en skvätt kvar som vi fatägare hade chansen att köpa ett par flaskor var av... den skvätten är whiskyn jag dricker ikväll.
 
Whiskyn har som sagt spenderat nästan 14 år i en bourbon barrel, och ligger på 46,6% abv. Dock var det alkoholhalten som satte lite käppar i hjulet för mig. Efter drygt ett halvår på 30-liters fat hade alkoholen sjunkit till ca 42%, vilket jag tyckte var lite för lite. Tacksamt nog fick jag chansen att byta till ett 30-litersfat fyllt med råsprit ist, vilket givetvis inte ger en lika mogen whisky, men det ger högre alkohol vilket passar mig fint. Jag hörde att personen som adopterade mitt fat var riktigt nöjd också, så win win I guess. Dock har jag fortfarande kvar flaskorna jag köpte av den här bourbonlagringen, och hey, en (nästan) 14-årig Mackmyra med mitt namn på sig, det är inte fy skam inte. Så hur smakar då en 166 månader gammal "Jonny Andmyr" då?
 
 
Mackmyra 13yo
Bourbonbarrel 20-1589 "Jonny Andmyr"
En av 18st flaskor, 46,6% abv
Privatbuteljering
 

Doft: Det första som kommer på doften är marsipan, mycket marsipan. Detta akompinjeras med en rekorderlig näve vanilj. Det finns dock en hel del gul frukt och det är huvudsakligen marsipanen och frukten som dominerar. Frukten har nästan en spritsig känsla i näsan. Vi snackar sötsyrliga persikor på burk, nektariner, winegums och kanske lite gula plommon. Len och elegant doft som ändå känns förhållandevis fyllig.
Vartefter näsan vänjer sig blir det lättare att hitta frukten, men vaniljen blir starkare med tiden. Trevligt helt enkelt.

 

Smak: Alkoholen känns starkare än 46%. Likt doften är det mycket marsipan men vaniljen är på samma nivå som fruktigheten. Lite nektariner hänger med från doften, men här kommer något som jag först hade svårt att sätta fingret på. Det är en blandning av vit persika, päron och citronzest med någon märklig not på eftersmaken. Till slut kommer jag på vad det är… petrolium! Stenfrukterna, citrusen och petroliumnoten liknar en fruktig riesling, men blir fylligare av marsipanen och vaniljen. Om man luktar längs med nederkanten av glaset skymtar nästan lite skumbanan. Munkänslan känns rätt oljig och även om det är en elegant whisky så känns den inte tunn.

 

Avslutningsvis: Detta är bra, om än inte fantastiskt. I början kände jag mest vanilj och marsipan men nu, efter halva flaskan, har den blivit mycket mer komplex. Tanken med denna whisky var som sagt att den skulle bli en bas för mitt egna 30-liters fat och jag tror att den hade gjort jobbet riktigt bra om det inte vore för alkoholhalten. På egen hand är detta rätt trevligt, och det känns najs att ha några extra flaskor hemma i skåpet, men det känns som att den behöver lite mer "omphf". Det känns inte som att petrolium-noten spelar med resten av smakerna och är inget jag känner igen från Mackmyras destillat sedan innan. Trevligt med en nästan 14 år gammal svensk whisky, men jag ser fram emot 30-liters fatet mer.

 

G
***

Mackmyra Jonny Andmyr