0 Läs mer >>
***
 
Här har vi en av mina absoluta favoriter bland standardwhiskys.
Jag och Bunnahabhain har egentligen haft en nära relation redan från början. När jag köpte min första "Bunna" så hade den en lite mer klassisk (aka gammeldags) design, vilket var en drivande faktor i köpet. När jag började kolla på Ralfys youtubekanal berättade han att Bunna 12yo var whiskyn som fick honom att få upp ögonen för whisky, så jag var ju tvungen att öppna min flaska direkt. Fastän jag bara var en liten noob som inte ens kunde uttala namnet på flaskan så gillade jag den direkt. Den var mjuk och fruktig, men framför allt nyanserad utan att vara avskräckande. På den tiden fanns det dessutom gott om myndig Bunna för riktigt humana priser så det var lätt att gör fler inköp trots att man levde på studiemedel.
 
Ett par år senare sitter jag på en bar i Port Ellen, Islay. Jag var på roadtrip i Skottland på egen hand. Dagen efter väntade besök på Ardbeg, Laphroaigh och mitt älskade Lagavulin. Tidigare under dagen hade jag mött ett sällskap från Danmark som skulle till Bruchladich för att hälsa på sitt fat. De hade föreslagit att jag skulle komma till pubben och ta ett par glas med dem under kvällen, och nu satt jag där, en öl och några pilgrimsmusslor in på kvällen. Jag har under kvällen lyckats redogöra för både min kärlek till både Lagavulin och Bunnahabhain, då två i sällskapet kommer tillbaka från baren. Den ena ställer ner ett glas framför mig på bordet och klappar mig på axeln. Jag tackar för glaset och tar en sipp. "Shit, this is fucking tasty!" säger jag (vi snackade engelska med varandra eftersom jag inte kan förstå danska om så min whiskysamling hängde på det), "What is it?". Dansken kollar förvånat på mig en sekund och flinar sedan. "Well It´s an Islay malt ofcourse, can you guess wich one?" Jag tittar ner i glaset som om det skulle ligga en ledtråd skvalpandes i botten. "Don´t think I´ve tasted this before, but if its below £100 I´m getting a bottle". Dansken flinar åter igen, klappar mig på axeln och säger "well didn´t you say you loved Bunna 12?". Resten av danskarna utbrister nått på danska och de höjer glasen i en skål. Jag skålar med dem samtidigt som jag tyst tackar den dämpade belysningen som döljer rodnaden i mitt fejs.
 
Första gången jag smakade Bunna 12yo visste jag att jag gillade den, men det var när jag fick prova den blint, på en bar i Port Ellen, som jag blev kär i den!
 
 
Bunnahabhain 12yo
Bourbon- och Sherry-fat.
46,3%
Officiell buteljering
 
Doft: Fyllig, rund och fruktig doft. Den har en väldigt ”gul doft”, dvs vi snackar honung, aprikoser, apelsinskal och en aning mandellikör. Efter 10minuter kommer mer röd frukt fram, typ fikon. Honungstonerna blir mörkare och det kommer en mild kryddighet. Framför allt börjar mandarinklyftor komma. Ibland får doften nästan vaniljblommiga inslag.
 
Smak: Mmmm, en rund och fyllig smak. Börjar söt innan kryddigheten kommer fram ordentligt. Vi snackar fortfarande honung och aprikoser, men det kommer lite mer exotisk frukt också, typ cantaloupmelon. Det kommer även lite strävare kryddor som nejlika och mandlar med skal. Det hänger kvar en lätt hint av Earl Gray, malt och mandlar på finishen. Whiskyn har en mjuk och stadig munkänsla, där alkoholen värmer utan att sticka.
 
Avslutningsvis: Detta är honung och gul frukt, lätt pudrade men sträva kryddor, i ett glas. Detta är definitionen av ett säkert kort och kan tävla med whiskys som är betydligt äldre och dyrare utan problem.
Vissa kallar detta för en sherrybomb, vilket jag verkligen inte håller med om. Det här är ett exempel på hur sherryfaten kan göra bourbonfatens gula, frächa frukt, lite mer orange, tropisk, och toppa det med honung. Sherryn färgar allt, utan att det tydligt smakar sherryfat.
Vissa säger att de hittar salta och maritima noter i denna, men jag gissar att de har kollat på etiketten för mycket. Det här är inte en saltstängt fiskare som röker pipa, detta är en sjöman som kommer hem med exotiska frukter och kryddor från sydostasien!
En sån här ska man alltid ha hemma i skåpet!
 
VG
***

Bunnahabhain 12yo

0 Läs mer >>
***
 
Jag är inte säker på varför Bunnahabhain inte har letat sig in på bloggen tidigare.
 Bunnahabhain, eller "Bunna" som den oftast kallas, är ett destilleri med klass, och är ett av mina favoritdestillerier. Destilleriet ligger på Islay men destillerar som standard orökt sprit. Ser man en buteljering kallad "Bunnahabhain Moine" så betyder det att det är rökig Bunna.
 
Just denna buteljering fick jag av min bror i julklapp och är en Travel Retail Exklusive, kallad "An Cladach", som betyder "the shore" (eller "stranden" om man är svensk) på gaeliska. Som med de flesta TRE-buteljeringar såkommer dennna i en flaska på 100cl.Whiskyn har lagrats i sherryfat (1st fill och 2nd fill om jag inte missminner mig) och eftersom det är Bunnahabhain så är den givetvis okylfiltrerad och ofärgat. Jag blev dessutom trevligt överaskad när jag såg att den är buteljerad på 50%. Det är tametusan bara en åldersangivelse som fattas. Hatten av till Bunnahabhain.
 
 
Bunnahabhain An Cladach
Sherry Matured, 50%
Travel Retail Exklusive
 
Doft: Det slår aldrig fel, första sniffen efter att jag skvätt upp den i glaset har en väldigt maritim doft. Det är en smått salt havsbris med något kalkigt. När näsan har fått justera sig lite försvinner kalkigheten och ersätts av en väldigt fyllig, sherry-styrd doft. Det luktar vanilj, karamelliserat socker och varm grädde, som en creme brulee. Men framför allt luktar den vaniljfudge och kolabönor (ni vet de där man fick i Fantomen-påsen när man var liten). Lite torkad frukt letar sig in, men orkar inte knuffa bort kolabönorna. De är tjocka och blir till och med sliskiga om man luktar för länge. Just den här maffiga, söta kolabönorna är något jag känner igen från flera Jura-buteljeringar och ger samma känsla som jag kan få av söt rom.... det är som att den växer i gommen. Det här är en whisky man kan lukta sig mätt på, vilket kan bli lite för mycket...

Smak: Mmmm, mycket bättre! Den är fyllig och värmer med sina 50%, utan att vara stickig. Här har vi visserligen creme bruleen men den hålls i chack av tydlig torkad frukt, och de maritima noterna har kommit tillbaka. Den smått salta noten dämpar verkligen "sliskigheten" från den krämiga, söta vaniljen och helt blötsligt har vi knäck med hackad mandel och havssalt. Jag hinner linte lägga nämnvärd uppmärksamhet på finishen eftersom jag snabbt tar nästa sipp.

Avslutningsvis: Min erfarenhet är att TRE-buteljeringar sällan håller samma kvalitet som destilleriernas standardbuteljeringar, men denna är tamefan väldigt fin. Den är, som skottarna skulle ha sagt, väldigt "more-ish". Knappt har man svalt klunken innan man vill ha en till. Doften är nog den största (enda?) bristen här. För mig blir doften för söt och fyllig. Det känns som att man har prickat in en sweet-spot på 50% alkoholhalt. Hade man buteljerat denna på 40-46% (eller ännu värre, kylfiltrerad) så hade den förmodligen känts klen. Bunnahabhain förtjänar en liten medalj för den här presentationen.
Jag hade gladerligen alltid haft en flaska av den här hemma i skåpet, och ser jag den när jag flyger till Skottland i sommar så kommer jag köpa en till.
 
VG
***

Bunnahabhain An Clada...