WhiskyWombat

***

Jag säger alltid att jag köper whisky för att dricka dem, inte som en investering. Dock är nog detta en sanning med modifikation.

Jag är en ”drickare”. Jag ser på whisky som ett hantverk och en kost som ska upplevas. Män och kvinnor har arbetat hårt med omsorg och (oftast) passion för att få en så bra produkt som de kan förmå. Whiskyn har destillerats under uppsikt av destilleriarbetare, vilat i fat som är byggda och tätade för hand av coopers, mognat och insupit många år av väder och vind för att sedan blandas eller buteljeras som den är, så att jag, en vanlig knegande Svensson, ska kunna smaka på resultatet. Det skulle kännas respektlöst mot allt detta arbete och tid som har lagts ner om flaskan skulle förbli stående på en hylla utan att avnjutas. Den här buteljerade formen av konst är något som förgyller min vardag, och låter mig stanna upp och uppskatta de enkla stunderna i livet. Smörigt? Kanske, men inte mindre sant.

Jag är även en ”samlare”. I skrivande stund har jag omkring 115-120 oöppnade flaskor i min ägo, vilket inte lögnaktigt kan kallas för en samling. Jag samlar dessutom på mitt favoritdestilleri GlenDronach sedan något år tillbaka. En växande kvot av flaskorna jag köper kommer från GlenDronach av en enkel anledning… den smakar gott. Jag är svag för tungt sherrylagrad whisky och GlenDronach har en kvalité och en stil som jag verkligen fastnat för. Deras single cask buteljeringar tycker jag är speciellt prisvärda då flera flaskor i min ”Topp 10” kommer därifrån och inte kostat mig mer än 1000-1200kr per flaska. Jag uppskattar att de är tydliga med åldern på sin whisky och inte pumpar ut massor av limiterade NAS-whiskys, samt att de tydligt visar att de inte färgar eller kylfiltrerar sin whisky. Det visar respekt och karaktär enligt mig.

Slutligen är jag även en ”investerare”. I slutet 2013 köpte jag 3st Yamazaki Sherry Cask för ca 900kr styck. Under året 2014 bestämde en enskild man kallad Jim Murray att detta var den bästa whiskyn i världen och plötsligt blev whiskyvärlden förhäxad av den här specifika buteljeringen. Personligen hade jag köpt mina flaskor för att det var en bra whisky som jag ville dricka och jag hade aldrig haft en tanke på att sälja vidare flaskorna för ekonomisk vinst. Dock slutatde det med att jag sålde samtliga av mina flaskor för ca 14 000kr. Jag hade redan smakat den på en restaurang så jag visste att den var god, men den slog inte en genomsnittlig GlenDronach Single Cask. Nu har jag investerat min vinst i 10st andra flaskor, och var och en av dessa faller mig förmodligen bättre i smaken än vad Yamazakin gjorde.
Missförstå mig inte dock, jag investerar inte för pengar, utan för kvalité. Jag finner att GlenDronach har fat av hög kvalité i sina lager. De är inte trötta eller svavelosande. Sedan de (flesta) faten köptes för ca 20 år sedan så har priserna på sherryfat ökat mycket. Destillerierna använder fat fler gånger och köper eventuellt fat av en lägre kvalité för att tillgodose efterfrågan. Kvalité är värd att spara. Man golvmältade kornet fram till 1995 och 2005 övergav man (som sista destilleri i världen) direkteldade pannor. Whiskyn som destillerats fram till 1995 är alltså en ”gammeldags” tillverkad whisky från eran innan destilleriet stängdes (1996-2002). Detta gör att jag vill investera i GlenDronach. Den har kvalité, den tillverkades (fram till 95) på ett traditionellt sätt, den kostar inte skjortan och, sist men inte minst, så smakar den allt som oftast gudomligt!

Jag tycker att det är väldigt tråkigt att ”samlar-whiskys” (läs Ardbeg, Karuizawa, Port Ellen, Brora m.m) släpps för ohyggliga summor som rättfärdigas med deras varumärke. Det är tyvärr mer regel än undantag att jag blir besviken på dessa och känner att priset inte speglade smaken. Dock är ju smaken olika och om folk tycker att det är värt pengarna att köpa en NAS-Ardbeg för 1700kr eller en 25-årig Karuizawa för 18 000kr, ja vem är jag att missunna dem det? Egentligen är det bra för min del att de flesta i Sverige tycks sitta fast i Islay-träsket och att övriga whiskyvärlden tycks tycka att en flaska Brora är värd mer än 7 GlenDronach Single Cask. Mer till mig…

Var människa fattar sina egna beslut angående om, varför och på vad de ska samla. Vissa öppnar en ny flaska så fort den öppnade har tagit slut. Vissa säljer flaskor i samma takt. Vissa samlar för att smaka på ”the good old days” längre fram i livet och vissa samlar för att låta flaskorna samla damm på en hylla utan mål att dricka dem.

Jag förälskade mig i whisky för smaken, tiden och arbetet som finns i varje flaska. Jag tycker att varje flaska ska drickas och upplevas som den var menad. Det är en dryck, inte en prydnad eller en aktie. Jag är i full färd att dricka och dela min samling och jag kommer fortsätta göra det tills den är slut eller tills jag ligger på bårhuset.  

***