0 Läs mer >>
***
 
Jag öppnade den här flaskan för snart tre och ett halvt år sedan, för att fira att jag skulle bli pappa. Det är sällan man ser Ben Nevis över 25 år så detta kändes onekligen som en speciell flaska för ett speciellt tillfälle.De flesta Ben Nevis jag druckit har legat i relativt aktiva fat, vilket iofs passar deras kraftfulla destillat, men den här gången var det spännande att se vad en refill butt kan göra under en längre tid ist. Många år på flaska brukar dessutom, i min erfarenhet, betyda att whiskyn inte bara kan, utan BÖR få tid att öppna sig i flaskan. Jag brukar försöka tömma varje flaska innom ett år efter att jag öppnat den så detta är faktiskt den flaska jag haft öppnad längst i skåpet. När jag öppnade flaskan blev jag rätt besviken. Whiskyn doftade inte så mycket (mest mineral och dammigt trä) och smaken var mest het och på tok för bitter, utan någon fruktighet. Whiskyn har dock kommit en välbehövlig bit på de här åren...
 
 
Ben Nevis 27yo
Sherry Butt 2381
Flaska 309/592, 57,5%abv.
Signatory
 
Doft: Utan vatten är den relativt stängd, även efter de här åren. Det är som att den fortfarande ligger och snoozar. Trots 27 år i fat så är destillerikaraktären fortfarande tydlig. Måste ha varit ett välanvänt fat detta. De torkade frukterna och kryddorna från sherryfatet ligger på halvvolym. Det där härliga gamla lädret fyller ut resten. Murrig julkaka med torkade fikon och blandade julkryddor. Allt är torrt och halvsömnigt. Med vatten och lite tid, kommer frukterna fram mer tillsammans med marsipan, creme brulée och mörk choklad. Vattnet blir som en go kopp kaffe för den här snoozaren och får den att piggna till. Frukterna kommer fram mer, whiskyn blir piggare och doften får en riktigt krämig och rund karaktär. Till slut kommer något som till slut tar huvudrollen i hela doften; sötsyrlig rabarberkompott med kardemumma! Shit vilken kul doft!
 
Smak: Den må ha legat och snoozat på doften men jävlar vilket morgonhumör den har! Den hugger till i munnen direkt, med stor alkoholhetta! Smaken är torr och lite (nässel)bitter. Destillerikaraktären ligger fortfarande i framkant tillsammans med en del torkad frukt från sherryn. Det är dock betydligt mer trä och kryddor än frukt. Vi snackar muskot, lite stjärnanis, överbryggt svart te, drivved m.m. Finishen har lite punchpralin. Med vatten och lite tid öppnar den helt klart upp sig. Smaken blir mjukare och fruktigare men håller sig fortfarande torr. Fruktigheten kommer i form av bokna röda äpplen och rabarberpaj. Fokuset ligger fortfarande på de kryddigare noterna av svart te, tobak och stjärnanis. Det där gamla lädret och bittra nässlorna är helt klart den röda tråden i smaken.
 
Avslutningsvis: En rätt intressant version av Ben Nevis. Utan vatten är den som mig på morgonen, dvs seg och aggressiv, men efter kaff… jag menar VATTEN, så blir den väldigt medgörlig. Detta är ingen saftig sherrybomb. Både doft och smak är torr utan sötma, vilket understryks ännu mer av den smått bittra tonen. Oftast är bitterheten i form av nässlor och överbryggt te, men ibland slår den åt kaffe. Den känns lite väl het utan vatten, och även om vatten öppnar den och gör den mer komplex, så tar det även bort lite av den där härliga intensiteten och skitigheten som jag kommit att älska hos Ben Nevis. Det behövs endast några få droppar vatten för att hitta balansen mellan destillerikaraktären och sherryfrukten. Det är förvånande hur hög alkoholhalt, men också hur mycket av destillatets karaktär som hänger kvar efter 27 år på fat. Att jämföra denna med Ben Nevis 5yo är en utmärkt demonstration på hur ”äldre” inte nödvändigtvis betyder ”bättre”. Om de vore två personer så är 5yo är full av energi och hoppar omkring på Hatebreed-konserter medan denna (även när han vaknat) helst sitter i favoritfåtöljen, sippar kaffe och lyssnar på Tom Waits. Faktum är att om den här whiskyn vore en låt så skulle den vara "Dirt in the ground" av Tom Waits, rå men samtidigt harmonisk på samma gång. Jag ångrar inte att jag köpte denna men det är inget jag kommer jaga rätt på fler av. Så länge du inte ätit något sött innan (för då känns den för torr och bitter) så går den en fin balansgång mellan bitter, kryddig och lagom söt frukt. Detta är verkligen en komplex whisky som fortfarande får mig att gilla den mer och mer för varje glas jag tar av den. Detta är faktiskt en av få flaskor som jag inte kommer hälla till ”slaskan”. Den kräver mycket tålamod och uppmärksamhet, men det är det som gör den så intressant. Nu är det över tre år sedan jag öppnade flaskan och den har inte mojnat av eller blivit platt. Tvärtom, den håller fortfarande på att komma igång…
 
VG-
***

Ben Nevis #2381

0 Läs mer >>
***
 
Jamen vafan, vi fortsätter med mer av det goda. Detta är en ung Ben Nevis från den självständiga buteljeraren Adelphi. Adelphi är en buteljerare med gott rykte om sig, vilket är anledningen att jag köpte denna, trots att den kostade ca 1000kr per flaska, vilket ändå måste ses som lite i det grövsta laget för en 5-åring. Ben Nevis brukar vara ruggigt fint i sherryfat och färgen hymlar inte med att det är i ett sherryfat man hittat denna.
 
Hela grejjen med unga, starka, sherrydominerade whiskys har blivit vanligare på senare år. Aberlour var inte först med det, men det var deras A´bunadh-buteljering som verkligen gjorde den stilen av sherrybomb populär, om man frågar mig. Idag känns det som att varannat, eller ja kanske var tredje, destilleri har en "egen A´bunadh". Det är för övrigt en stil som verkligen går hem i Sverige, vilket tex High Coast kan vittna om när de har svårt att tillgodose efterfrågan på sin Berg.
 
Nåväl, för att komma tillbaka till min poäng.... fuck, nu har jag tappat den. Äh, vad sägs om att jag tar en sipp till och klottrar ner lite smaknoter ist?
 
 
Ben Nevis 5yo
Sherry Butt #10711
En av 622 flaskor, 61,3% abv.
Buteljerad av Adelphi
 

Doft: Stor, maffig och fruktig. Det bränner till ordentligt i näsan! Det är svårt att hitta några närmare nyanser innan man droppat i vatten. Vattnet öppnar upp doften och gör den hanterbar xD. Till att börja med kommer drivor av mjölkchoklad tillsammans med russin, fikonmarmelad och lite hasselnötter. Det finns stora inslag av bakade mejerier och kanel, som får mig att tänka på kalvdans, men en mer mainstream referens kanske skulle vara creme brulee. Fortfarande ruggigt livlig och vital. Det känns att det är ung sprit, men den är inte omogen. Frukten känns syltig på nått sätt. Doften har även sin beskärda del av eukalyptus. Dock är det först efter 20-30min som det blir riktigt intressant, när umamin börjar komma. Den ger ett större djup som kompletterar frukten på ett väldigt najs sätt. Tankarna går mot soja eller grillad svamp. Ben Nevis-funken är inte så tydlig som jag hoppats, utan tonas ner mycket av sherryfatet.

 

Smak: Det bränner ordentligt. Sherryfrukten och rostat kaffe är allt som känns innan vattnet åker i. Denna klarar mycket vatten och känns fortfarande ung och livlig. Den känns ljusare i karaktären än doften. Ljusare fruktinslag i stil med färska fikon och björnbär. Efter några sekunder i munnen kommer dock mjölkchokladen igen tillsammans med kardemumma och en mjuk nötighet som för tankarna till valnötter. Tråkigt nog har inte smaken samma umami som doften. Superfint ändå!

 

Avslutningsvis: Abunnadh har inget att sätta emot detta! Enastående whisky om man frågar mig! Ben Nevis borde ha en 5yo sherryskrikare i sin core-range. Den här burdusa, kraftiga destillerikaraktären kan vara sjukt rolig när den är ung (och inte heter Glencoe) och den funkar så jävla bra med sherryfat! Den är fyllig, oljig, bråkig, kryddig, fruktig, förvånansvärt balanserad mellan rådestillat och fat, men framför allt är den intensiv! Jag är faktiskt beredd att kalla denna för den bästa ”Abunnadh-buteljeringen” (fatstark sherryvrålare kring 6yo) jag någonsin druckit, iaf i drickandes stund. "Men hallå där din jävla shomme!" hör jag dig skrika till skärmen, "om den är det bästa du druckit i kategorin, varför gav du t.ex Teapot Dram högre betyg då?". Jag står fast vid att Ben Nevis är bättre (fast vissa fat av Kavalan Solist Sherry är millimeter efter), men jag uppskattade nog själva kategorin mer då än jag gör nu. Som jag sagt tidigare så behöver Ben Nevis destillat tid att mogna eller aktiva fat för att kompensera för låg ålder, och jävlar vad fatet har gjort ett bra jobb med den här! Jag är innerligt glad att jag har en flaska kvar av denna! Detta är precis vad du vill ha en septemberkväll när regnet slår på andra sidan tältduken! Ben Nevis borde byta ut sin Coire Leis mot en ung sherrybomb!

 

VG+
***

Ben Nevis #10711

0 Läs mer >>
***
 
Den här buteljeringen, som kom 2021, mötte jag med förtjust skeptisism. Det finns mycket som talar till den här whiskyns fördel, men det finns ett par orosmoln.
 
Till att börja med, det är en Ben Nevis, och Ben Nevis är bra skit! Jag tycker helt klart att det var på tiden att deras core range fick ett tillskott (deras 10yo var den enda core-single malten....knappast en "range"). Denna ny entrypoint, Coire Leis, är döpt efter deras vattenkälla och är helt lagrad på 1st fill bourbon-fat. Nog för att jag gillar sherrylagrad Ben Nevis, men bourbonfats-lagrad Ben Nevis kan vara magiskt det med, och jag älskar att läsa "1st fill" på vilken whisky som helst. Dock är detta en NAS, och jag hoppas att den hunnit mogna ordentligt. Det faktum att de erbjuder en ung core-buteljering som är lagrad på 1st fill fat får mig att fundera... börjar man vända sig mer åt bourbonfatslagring snarare än sherry? Omsättningen av fat lär ju bli väsäntlig till slut menar jag.
 
Aja, den är varken kylfiltrerad eller färgad om jag förstått det rätt, och den har (likt storebror) en styrka på 46%. Som tidigare nämt så hatar jag designen med hela mitt mörka, bittra hjärta, och det ska man inte hålla käft om!
 
 
Ben Nevis Coire Leis
First Fill Bourbon casks
46% abv
Officiell Buteljering
 

Doft: En riktigt fräsch doft ändå. Medelfyllig full av både söt och sur citrus, gula äpplen, mynta och sådana där syrliga melongodisar man kan köpa i plockgodset! Vanilj och en mild cereal not smyger runt där också. Vaniljnoten är krämig, nästan laktisk, och för tankarna till vaniljkräm. En lätt rostad not som för tankarna till mandelbotten. Med tiden kommer till och med lite mango fram. Jag måste säga att doften verkligen är najs. En härlig kombo av sötma men ännu mer syrlighet, och tar man djupa sniffar känns den nästan spritsig i näsan. Det finns lite nässlor också, men de håller sig i bakgrunden.

 

Smak: Ben Nevis funken finns där, med gräddkola, gula dragéägg, knappt mogen honungsmelon, lätt ek, och ett liiiiiiitet uns av läder, men det är precis att det märks. Förmodligen lite winegummi också. Funken räddar den från att bli en tråkig Glenlivet wannabe. Den känns dock förvånandsvärt lätt och den krämiga fylligheten från doften finns inte riktigt här. Attityden jag gillar i Ben Nevis lyser tyvärr med sin frånvaro. Ben Nevis gröna bitterhet finns här och ger en ganska sträv munkänsla.Alkoholen är ganska bråkig och det smakar onekligen ungt, jag skulle gissa på typ 5år gammalt.

 

Avslutningsvis: När jag först öppnade denna tyckte jag att den smakade som en lite intressantare generisk blended whisky. Den utvecklas och förbättras dock ganska snabbt så fort flaskan får lite luft i sig.Den är lätt och fräsch, och förmodligen vad man skulle kalla en sommarwhisky. Doften är fantastiskt trevlig att sniffa på men den tappar mycket på smaken. Det här är lite mer av vad jag hoppades att Cutty Sark skulle vara (vilket kanske är lite orättvist mot Cutty Sark). Detta är lite en ”ser-inte-skogen-för-alla-träd-whisky”, dvs den är inte allför häftig när man analyserar den, men när man sitter och sippar på den utan att ge den för mycket uppmärksamhet så blir den på nått sätt bättre. Just kombinationen av lätthet och funkighet gör att jag skulle ha riktigt svårt att gissa vad detta var i en blindprovning. Detta kan absolut vara trevligt att sippa på nån gång, men det är inte vad jag plockar fram när jag är sugen på en ”klassisk” Ben Nevis. Det faktum att destilleriets 10yo bara kostar 61kr mer så blir valet givet. Om man vill ha en najs frisk, fruktig och fräsch single malt så är detta ett hyffsat alternativ, dessvärre är jag sällan ute efter den stilen av whisky. Det är som att den vill vara en len fruktbomb men det torra och lite bittra destillatet drar ner fruktigheten. Det blir lite som när nån ler ett artigt leende men egentligen inte menar det. Man ser vad de vill förmedla men det blir inte övertygande (de som har sett The Boys kan kanske relatera till typ Homelanders media-leende). Jag tror whiskyn skulle behöva några fler åt på nacken för att låta faten tämja destillatet lite mer. Ben nevis behöver ofta ålder eller aktiva fat för att bli riktigt bra enligt mig. Jag tror att det finns folk som kommer vara riktigt exhalterade över den här whiskyn (förmodligen inte priset dock) men jag är tyvärr inte en av dem. Det var najs att testa den, men jag kommer inte att ersätta den. Betyget är solklart.

 

G
***

Coire Leis

0 Läs mer >>
***
 
Dags att återvända till ett av mina absoluta favoritdestillreier, Ben Nevis!
Jag har ju ändå hunnit recenserat ett gäng Ben Nevisar på bloggen, men märkligt nog har jag aldrig recenserat deras 10yo.
 
"Det är insidan som räknas" är vad de flesta Ben Nevis-fans numera får påminna sig. Tidigare hade deras standard 10yo samma stil som deras officiella single casks (tex #590, #587 och #596), tills de 2021 designade om ettiketterna till de (ska vi kalla dem "stilrena") ettiketterna de har idag. Jag var ett stort fan av den gamla designen. Jag förstår att de förmodligen ville ha en modernare look och inte se "förlegade" ut, men jag tycker ärligt talat att den nya designen är ganska hemsk. Det är mycket deadspace på ettiketten och den simpla stensilen av berget påminner mer om en app-ikon än något annat. Framför allt kan jag irritera mig på att de inte bara finner det nödvändigt att skriva "From the highest water source in Scotland", utan även bemödar sig att skiva ut höjden (i både meter och fot). Skottarna tycks benägna om att använda sådan lat marknadsföring som t,ex "nordligaste distilleri", "sydligaste i highlands", "högst belägna" m.m. Man ska vara mest av någonting helt enkelt. Det känns som en barnslig pissing contest som inte spelar någon roll i praktiken.Samtidigt som man förnyade designen så passade man på att lägga till en NAS till sin core range, Ben Nevis Coire Leis.
Samtidigt som jag inte gillar det nya utseendet så intalar jag mig själv att det iaf är ett tecken på något bra. Som tidigare nämnt så tycks inte ägarna Nikka ha nämnvärt intresse att satsa på Ben Nevis som single malt, men den nya designen, samt tillskottet av Coire Leis, tyder förhoppningsvis på att man vill satsa lite mer och dra mer uppmärksamhet till destilleriet.
 
Whiskyn är lagrad i en blandning av bourbonfat, sherryfat och vinfat, buteljerad på 46% och är varken kylfiltrerad eller färgad.
Tidigt i whiskykarriären blev jag rätt avskräckt av denna, men nu är den en av mina favoriter. Destilleriet har en härligt robust skitighet i form av mossa/nässlor och läder. Deras 10yo är, för mig, typisk i sin blandning av apelsinskal, kaffe, nötighet, nässlor och läder, men detta är första flaskan sedan re-brandingen. Jag hoppas att den är sig lik.
Tyvärr är det en ganska otacksam whisky att älska eftersom destilleriet inte buteljerar så mycket som single malt. Detta gör att Ben Nevis, likt Springbank, tycks otillgänglig majoriteten av tiden och dycker upp till och från när en ny batch buteljeras. Dessutom tenderar den att vara dyr för sin ålder. Faktum är att det är den dyraste basic 10yo jag kan komma på... även om Springbank absolut spelar i samma liga. Både Springbank 10yo och Ben Nevis 10yo är pålitliga, karaktärsfulla, fylliga och härligt skitiga whiskys, och jag misstänker att det finns en rätt stor overlap hos deras fans. Nå väl, jag känner att detta blev en aningen negativ inledning, men det blir lätt så när förändringar sker med en av ens favoritprodukter. Skit samma, jag ser fram emot att få dricka lite Ben Nevis nu!
 
 
Ben Nevis 10yo
46% abv
Officiell Buteljering
 

Doft: Jupp, detta är så bekant när man sätter näsan mot glaset. Direkt hoppar det fram ljunghonung, ingefära, läder och lite go highland-funk! Detta är Ben Nevis! Bourbonfaten ger vanilj och lite gräddkola, men det märks att det finns fruktiga fat med i mixen också. Jag känner inte sherryn lika tydligt som jag minns från de äldre utgåvorna, men de bidrar onekligen med lite torkad frukt, apelsinskal och sköna nötiga influenser (typ noguat, vilket jag ofta hittar i Ben Nevis). Jag har tametusan noll koll på vad de använder för vinfat i blandningen men antingen är det ytterst lite rödvinsfat eller vin gjort på gröna druvor (det sistnämnda känns mer troligt i mitt huvud). Vissa dagar tycker jag mig hitta lite ädelröta (botrytis) i doften, som om det hade funnits Sauternes eller liknande i mixen, men det är endast vilda spekulationer från mig. Jag hittar iaf gul frukt i stil med aprikoser, men även grapefrukt. Som pricken över I:et kommer den där oslipade funken från destillatet, som ligger lite åt det svavliga hållet. Framför allt bidrar den med den där gröna noten som ibland yttrar sig som mossa, men i detta fall, mer som nässlor och läder. Det finns definitivt blommiga inslag här som dyker upp med jämna mellanrum. Juste… lite mer honung uppe på allt detta också.

 

Smak: Smaken är en blandning av sötma och bitterhet. Åter igen, det finns mycket honung här. De där gröna nässlorna blir tydligare och den där funken drar riktigt nära svavel-territorium här. Givetvis hänger den gula/orangea frukten från doften kvar men lägger sig lite längre bak, till fördel för nässlorna, kaffe, lite ektanniner och choklad. Finishen hänger kvar en hyffsad stund, med fokus på ektanniner och choklad.

 

Avslutningsvis: Denna buteljering har mindre sherryinfluenser än jag minns från de äldre utgåvorna men å andra sidan får man räkna med variationer från batch till batch. Whiskyn är förvånandsvärt komplex för en 10åring och har både fyllighet och karaktär. Jag kan fatta att detta kostar 859kr på Systembolaget, för jag tycker att den tävlar med många i den prisklassen, trots att den förmodligen är 5 år yngre i de flesta fall. Hade den kostat 599kr hade jag säkrat upp med en låda så jag alltid har mellan släppen, men inte i detta fall. Glen Garioch 12yo kan absolut tävla med denna i kvalitet, vilket gör den betydligt mer prisvärd för sina 599kr. Men när allt kommer till kritan så är detta en maffig och komplex whisky med massor av karaktär. Det blir aldrig mesigt eller tråkigt och det är värt att betala för. Jag ser oftast till att alltid ha en flaska av Ben Nevis 10yo hemma, men de självständiga buteljerarna kan ofta erbjuda intressantare fat av Ben Nevis för en liknande peng. Jag gillar verkligen Ben Nevis 10yo men blir lite frustrerad över att jag behöver vända mig till självständiga buteljerare för variation och högre ålder. När destilleriet ändå gjorde en rebrand så önskar man att de skulle ha introducerat en 15yo och en 18yo också.... och vem vet, kanske bjuda på en cask strength-buteljering per år (typ som GlenDronach eller Laphroaig). Nu när Nikka kommer applicera de striktare reglerna för japansk whisky så önskar man ju att de skulle låta mer av whiskyn från Ben Nevis stanna i Skottland och ge möjlighet att bygga ut deras single malt core range så att den består av mer än en NAS och en 10yo.
Nåväl, för att ta mig ur det här frustrerade sidospåret jag alltid hamnar i när jag snackar Ben Nevis... det här är gott! Det är bra skit. Det finns en anledning att jag fastnat för Ben Nevis och deras 10yo demonstrerar detta väl nog. Jämför inte prislappen med whiskyns ålder, utan med hur den smakar... och försök att inte bry dig om den nya hemska designen. Designen är ful, destilleriet är fult, core rangen är liten, åldern är vid lägstaribban och priset är kaxigt.... men det är fortfarande jävligt gott.

 

 VG
***

Ben Nevis 10yo

0 Läs mer >>
***
 
Redan innan jag öppnade den här flaskan visste jag att det var en whisky för särskillda tillfällen.
Jag köpte denna från Master of Malt, samtidigt som #586, #587 och #590. Samma pris, samma presentation och samma stil. Dessa single casks har blivit lite av ett benchmark som jag jämför alla andra Ben Nevis med. Som jag är säker på att jag skrev någonstans, så borde jag ändra betyget till MVG på de två ovanstående buteljeringarna.
 
I höstas satte jag mig i bilen och påbörjade min en vecka långa one-man-roadtrip till Lofoten i Norge, en resa som jag längtat i flera år efter att göra. Givetvis krävdes en speciell resewhisky och det var uppenbart från början att denna whisky skulle göra resan rättvisa.
Detta är som sagt en av fyra single casks som släpptes 2014, och jag har inte haft chansen att köpa några fler officiella single casks från destilleriet sedan dess. Jag anser att Nikka, som äger Ben Nevis, skulle göra sig själva och destilleriet en tjänst om de släppte fler single casks. Det faktum att jag köpte mina flaskor för under 1000kr, samma flaskor som idag går på 3-4000kr, visar ju att det finns ett intresse för den typen av buteljeringar. Man kanske inte behöver pumpa ut single casks i samma omfattning som GlenDronach gjorde, men å andra sidan hjälpte den taktiken GlenDronach att bli en kultwhisky. Ibland sitter jag och önskar att Billy Walker ska strosa iväg och köpa Ben Nevis och höja destilleriet till den status som det är kapabelt till. Men än så länge får jag nöja mig med att jaga självständiga buteljeringar och muttra över Nikkas neglekt av destilleriet.
 
Nåväl, just ikväll är jag glad att jag fortfarande har lite kvar av den här flaskan att skvalpa runt i glaset. Det är väll bara att blunda och njuta :)
 
 
Ben Nevis 15yo
Single Sherry Butt #596
Flaska 379/589, 56,1%abv.
Officiell buteljering
 
Doft: Det första som når näsan är det där mossiga lädret i en jordkällare. Den där underbara skitigheten som Ben Nevis har blir så jävla bra med sherry! När man sniffar lite mer kommer snabbt fler saker fram bakom det skitiga lädret. Jag hittar maffiga sherrynoter med björnbärsmarmelad, russin, mörk choklad, timjan och träolja. Den har en riktigt syltig och marmeladig fruktighet som blandas med jordiga, mossiga, nästan nötiga toner. Nog för att whiskyn har kryddiga noter men den är mer örtig än kryddig. Kombinationen av rosmarin, timjan, läder och till och med lite kåda för tankarna till en skäggolja jag har. Till och med fänkål letar sig in i doften vissa dagar. Doften är riktigt maffig och full av karaktär. Jag kan sitta och försvinna i den här doften hur länge som helst…
 
Smak: …men juste, man kan smaka på whisky också. Den är ganska het och stökig på tungan, iaf när man sitter hemma i vardagsrummet. När jag satt utanför Fredvang (bilden nedan) så var den dock perfekt. Fruktigheten från sherryn kommer fram lite mer, även om mossigheten och lädret fortfarande är tydlig. Syltig frukt, precis som på doften, med björnbärsmarmelad, russin, rosmarin och mörk choklad. Det finns en charmig nötighet här som påminner om valnötter och nougat. Ju mer smaklökarna vänjer sig, desto mer kommer blåbärssylt fram tillsammans med vanilj.
 
Avslutningsvis: Den där Ben Nevis-skitigheten är sjukt tydlig här, och det är tack vare den som den här whiskyn går från ”jävlig god” till ”fenomenal”. Jag skulle kunna skriva ner en hel föreläsning om wabi sabi här, men det får ni kolla på Youtube eller nått. Grejjen är att den där skogiga skitigheten blir som en fin patina i whiskyn, en imperfektion som ger perfektion till helheten och gör den unik. Det finns en förvånande komplexitet i whiskyn, speciellt i doften. Den förändras mellan sipparna, där jordigt läder, fruktmarmelad och örtig kåda hela tiden turas om att stå i centrum. Att sitta själv i skymningen på Lofoten och sippa på denna till tonerna av ”Encounters at the End of the World” var fantastiskt! En underbar kombo av syn-doft-hörsel- och smak-intryck helt enkelt! Den här whiskyn är unik. Den är en single cask, med egen karaktär, från ett destilleri som redan är fullt av rustik charm och karaktär. Det är sådana här whiskys som visar varför single casks är så fint. Det här fatet gav en unik whisky och när den är borta så är den borta, vilket gör att jag uppskattar den mer medan jag har den. För att sammanfatta det lagom flummigt och filosofiskt; detta är wabi sabi i ett glas.
 
 
MVG
***

Ben Nevis #596

0 Läs mer >>
***
 
Ben Nevis destilleriet ligger i Fort William på Skottlands västkust. Destilleriet är beläget vid foten av berget (Skottlands högsta) med samma namn.
 
Destilleriet grundades 1825 av "Long" John McDonald. Destilleriet blev väldigt poppulärt i början och efterfrågan var så stor att man lät bygga yttligare ett destilleri som man sedan byggde ihop med det första destilleriet. 1978 stängdes destilleriet men öppnades redan 1984 igen varpå det genomgick en rejäl upprustning. Dock stängdes det igen efter bara två år (1986) tills de nya ägarna, japanska Nikka, köpte destilleriet 1989. Man började producera sprit igen 1990 och produktionen har fortlöpt sedan dess. Själva destilleriet brukar användas som exempel på hur fult och industriellt ett skottskt destilleri kan vara, och jag kan till mångt och mycket hålla med. Det är inte lika industriellt som tex Loch Lomond distilleriet, men i jämförelse med Glengoyne eller Edradour så ser Ben Nevis ut som byggnadernas version på en marulk. Nikka försökte iaf fina upp det lite genom att plantera japanska lönnar och (tror jag) körsbärsträd framför destilleriet.
 
1955 installerade man en Coffey-panna vilket möjliggjorde destillering av grain-sprit. Detta gjorde att destilleriet var ett av ytterst få som kunde göra en så kallad "single blended whisky", alltså en whisky gjord på både malt och grain från samma destilleri. Man avskaffade dock pannan 1971. I dagsläget kan jag endast komma på Loch Lomond destilleriet som producerar både malt och grain (i Skottland alltså).
 
Destilleriet producerar ca 2 miljoner liter sprit per år, varav ca 50 000 liter är rökig (40ppm, samma som Laphroaig 10yo alltså). Den mesta delen av Ben Nevis råsprit (upp till 75%) exporteras till Japan för att användas i blends (främst Nikka Pure Black) men Ben Nevis som single malt är även rätt poppulär på den japanska marknaden. Deras core-range är väldigt simpel; dels finns deras "Ben Nevis 10yo" och sedan deras "McDonalds Traditional Ben Nevis" som ska återspegla whiskyn man gjorde på 1880-talet. Destilleriet gör även en blended whisky (Dew of Ben Nevis) samt en "pure/blended malt" kallad Glencoe som är döpt efter det berömda bergspasset söder om Fort William. Glencoe är 8yo och buteljeras på 58%.
Något jag tycker är intressant här är Nikka´s (och alla japanska whiskyföretags) policy att aldrig byta sprit med andra företag. Ben Nevis är Nikka´s enda destilleri i Skottland, vilket får mig att fundera på vilken grain och malt som används i Dew of Ben Nevis respektive Glencoe 8yo. Bryter man policy eller används sprit från Nikkas japanska destillerier?
 
Nikka grundades i början av 1900-talet och äger, förutom Ben Nevis i Skottland, även Yoichi och Miyagikyo i Japan. Det gemensamma ägarskapet kan man bland annat se på flaskorna, som har samma charmigt stilrena form i mörktonat glas. De japanska destillerierna producerar dock både malt- och grain-sprit (så de kan blanda utan att göra affärer med andra företag), vilket får mig att fundera på varför man inte valt att införa en coffey-panna även på Ben Nevis.
 
Som jag skrev i ett tidigare inlägg så ryktades det om att Ben Nevis skulle behöva lägga ner 2049. Detta pga att destillerimarkerna ägs av ett alleminium-smältningsföretag och att man 1950 skrev på ett hyreskontrakt för 99år. Enligt Malt Whisky Yearbook 2020 så ligger det ingen sanning i ryktena, men det förklaras aldrig vem som dementerat ryktet.
 
Min första erfarenhet av Ben Nevis var, som tidigare nämnt, på en bar kallad just "Ben Nevis". Skillnaden från när jag skrev det inlägget är att jag fått en vänligare inställning till deras 10yo. Den största erfarenheten jag har av destilleriet är genom de självständiga buteljerarna men alla av destilleriets officiella, limiterade utgåvor (som jag provat) har varit helt jävla enastående!
Säga vad man vill om Ben Nevis men det är ett destilleri med karaktär och på fatstyrka och 15-18år på nacken kan det verkligen vara magi på flaska! Jag har sagt det för och kommer säga det igen; det är en skam att Nikka inte investerar mer i destilleriet och ger det den kärlek det förtjänar!
 
***

Ben Nevis

0 Läs mer >>
***
 
Det senaste året eller två har buteljeraren Single Malts of Scotland regelbundet släppt buteljeringar av Ben Nevis, omkring 20-22 år för 1700-2000kr. Jag har provat några av dem och ett antal står i skåpet för framtida bruk. Som bekant är Ben Nevis ett av de destillerier som ligger mig varmast om hjärtat. Tråkigt nog hittar man inte mycket officiell Ben Nevis utanför deras 10yo, vilket gör att de självständiga buteljeringarna blir ovärderliga för oss i Ben Nevis-kulten.
 
Buteljeringen i fråga finns fortfarande att beställa på Systembolaget för 1779kr, vilket borde anses som ett rätt ok pris för en 22yo single malt med craft-presentation.... beroende på hur den smakar då givetvis.
Normalt sett kan jag vara ganska snabb på beställningsfingret när det släpps post-pubertal Ben Nevis men i det här fallet ville jag prova ett sample innan jag köpte. Anledningen till detta var bland annat några av de märkligare tastingnotes jag sett på senare tid. På Clydesdales (importören) hemsida beskrivs den nämligen som "Söt och kryddig med varm sand, kåda vanilj och touch av ost". Nog för att kåda är en not jag mer och mer uppskattar i whiskys, men varm sand låter weird och ost låter fan bara fel!
 
 
Ben Nevis 22yo
Sherry Butt #2019
En av 580 flaskor, 55,3%
Single Malts of Scotland
 
Doft: Doften är medelfyllig och ganska stickig i näsan. Direkt känner jag tydliga noter av choklad (typ 60-65%) och skogiga (som är ett riktigt ord eller?) örter. Det finns en tydlig not som jag inte kan beskriva på annat sätt än ett mellanting mellan läder och gummi (men inget av det passar riktigt in). Fruktigheten tar baksätet på denna i form av fikonmarmelad, medan chokladen kör och mandlarna skriker "shotgun". Det är dessa som dominerar doften, och med tiden går mandlarna mer åt marsipan. Det finns mycket riktigt en lite unken och syrlig lukt i bakgrunden, men jag skulle inte kalla det ost.... förmodligen "sättet som köket luktar när en ny batch kombucha är klar". Jag tycker dock inte att det är negativt, utan rätt intressant. En skvätt vatten drar den unkna noten farligt nära gammal diskho, så låt vattnet vara.
 
Smak: Den känns fylligare på smaken, som är söt och potent. Jag hittar granskott och lite enbär som ger en skogig känsla till whiskyn. Trots sötman så har den även bittra, örtiga
noter tillsammans med lite bokna vildäpplen. Det är som att man tagit ovanstående friska, lite bittra, ingredienser och gett dem en sött steviatäcke. Vatten plockar fram en god dos honung. Stundtals för den tankarna till en mer oslipad, inte lika livlig, Arran Bodega.
 
Avslutningsvis: Ja vad ska jag säga? Jag förstår, men håller inte med smaknoterna på Clydesdales hemsida. De skrev "kåda", jag skrev "granskott". De skrev "vanilj" jag skrev "honung". De skrev "ost" och jag skrev "kombucha-kök". De kanske är i samma ballpark men de spelar inte riktigt samma sport så att säga. Jag gillar den här whiskyn. Den är dock mer ett exempel på hur intressant Ben Nevis kan vara, inte hur bra det kan vara. Jag får verkligen känslan av att det varit ett halvtrött fat som efter 22år fortfarande låter grundspriten lysa igenom väl. Jag gillar den, men jag blir inte exhalterad. Den smakar inte riktigt 22yo tycker jag och jag kommer inte köpa en flaska av den, men jag hade inte ångrat mig om jag hade gjort det heller.
 
G
***

Ben Nevis #2019

1 Läs mer >>
***
 
Igår var det Dio de los Muertos. Rökig Mezcal i all ära, men jag passade på att återbesöka ett av mina favoritdestillerier. Ben Nevis är Fort Williams (och högländernas?) oslipade diamant. Destilleriet ägs av japanska Nikka och  upp till 75% av spriten från Ben Nevis skickas till Japan för att blandas i Nikkas blends (Nikka Black innehåller en betydande mängd Ben Nevis). Jag besökte destilleriet för flera år sedan. Vi hade en tour-guide som bara verkade "go through the motions" och utöver honom såg jag endast 2 destilleriarbetare (japanska, som enligt guiden knappt talade engelska). Det känndes verkligen som att Nikka glömt bort destilleriet.

Detta är en limiterad utgåva där man endast använt first fill fat och buteljerat på fatstyrka. Den är blandad i slutet av 2017 under perioden då Ben Nevis 10yo var svår att få tag på. Destilleriet hade svårt att producera sin standard 10yo eftersom de (pga bristande finansiering från Nikka) hade väldigt begränsad tillgång till fat. Colin Ross (managing director på Ben Nevis) ska ha förklarat situationen med att de hade slut på 2nd fill fat som vanligen används till deras 10yo. De hade endast 1st fill fat så de blandade ihop dessa och gjorde en lyxigare version av deras vanliga 10yo. Ross ska även ha sagt att de inte planerar någon uppföljande batch till den här buteljeringen.
 
Personligen blir jag väldigt oroad över att sådant händer. Ägarna till Ben Nevis skrev under ett 99år långt hyresavtal med markägarna 1950, och 2018 började det cirkulera rykten om att destilleriet planeras att läggas ner när kontraktet läggs ner. Sådanna rykten kombinerat med ägarnas nonchalanta attityd mot destilleriet får mig att krama mina buteljeringar och, med gråten i halsen, viska att allt kommer bli bra.
Även om jag kommer vara 60år när detta eventuellt infaller så känns det ändå lite olustigt. Ben Nevis gör karaktärsfull, bra sprit och förtjänar mycket mer kärlek än vad det får!
 
 
Ben Nevis 10yo
Cask Strength, Batch 1
1st fill Bourbon, Sherry och Wine casks
En av 9000 flaskor, 62,4%
Oficiell Buteljering
 
Doft: Väldigt tjock, potent och söt vaniljfudge med brända mandlar och mjölkchoklad. Sticker ordentligt i näsan utan vatten. Efter några droppar öppnar den upp sig och blir mycket mer nyanserad. Allt från innan är kvar men nu kommer det maltsirap och tydligt läder. Efter lite tid kommer torkad frukt och dominerar tillsammans med vaniljfudgen.
Den här fullkomligt skriker ur glaset, och inte som ett skränigt vårskrik från Ronja Rövardotter, utan ett sexigt vrål i sann Dyscarnate-anda!
 
Smak: Åter igen, väldigt kraftigt och potent. Här hittar vi större sötma än i doften, och betydligt mer fruktighet från the get go. Här är det söt-bitter apelsinmarmelad som dominerar tillsammans med torkade aprikoser. Det finns tydliga inslag av läder och den mossiga skitigheten som jag älskar! Den har en väldigt oljig munkänsla som täcker hela munhålan och hänger sig kvar. Vaniljfudgen är tydlig tillsammans med dadelsirap. Huvudsakligen är det marmeladen och fudgen som tar plats. Finishen domineras av bitter marmelad, saltlakrits och mörkt kaffe.
 
Avslutningsvis: Fy fan vad fint! De borde släppa en batch av denna varje år! Detta är hur en maffig högländare ska presenteras (både förpackning och dryckesmässigt). Faten är väldigt potenta och det krävs en kraftig sprit som Ben Nevis för att inte bli överrumplad av dem. Sötman från faten tillsammans med den skitiga karaktären från destillerikaraktären blir något ruggigt sexigt! Synd att priset är nästan det dubbla (>1200kr) jämfört med den ordinarie 10yo, men jag vågar hävda att den är vär det!
En Ben Nevis som inte torkar av dojjorna innan den klampar in över smaklökarna.
Sexy stuff!!!
 
VG+
***

Ben Nevis 10yo CS

0 Läs mer >>
***
 
Då var vi till baka till en av favoriterna igen!
 
Flera av mina favoritdestillerier ligger i högländerna, men i mina ögon finns det inget destilleri som fångar känslan av högländerna så intensivt som Ben Nevis!
 
Som jag sagt tidigare så tycker jag inte om Ben Nevis´ blended whisky och deras 10-åring är mediåker som bäst, men när man väl får en fin single cask som kommit ur målbråttet (>15-16år), ja då kan fantastiska saker hända! Ben Nevis tenderar att vara robust och enligt vissa "lite oslipad", men det är just dessa karaktärsdrag som får mig att tänka på de skottska högländerna. 
 
Precis som #590 så är denna en 15-åring från 1998 som mognat på ett "fresh sherry cask" och buteljerats i sin naturliga form. En vacker produkt vars namn tar mig till Glasgow och vars dofter tar mig till de dimmiga skogarna kring Fort William! Jo, som ni märker så har jag en romantiserad bild av Ben Nevis...
 
 
Ben Nevis 15yo
Fresh Sherry Cask #587
Flaska 125/629, 58%
Oficiell Buteljering
 
Doft: Mmmm, doften är tjock, fyllig och robust! Mörka noter av mustig sherry och varmt trä lägger sig i doftsinnet som en mysig filt. Vaxig honungskaka med mörk honung kommer fram tillsammans med björnbär och grönmossa. Jag får även lite fall-äpplen och en hint av vattenmelon.
 
Smak: Precis som doften skvallrade om så är smaken stor och fyllig. Det börjar med mörka, söta sherrynoter med fikon, mörk honung och blandad fallfrukt som äpplen och plommon. Sen blir den strävare med mossa, lakritsrot, läder, rosmarin och lite jordiga noter. I bakgrunden skymtar jag hö och mild ek (nästan drivved). 
 
Avslutningsvis: Vilken fantastisk whisky! Om man spelar "The Battle To Heaven" av MONO, blundar och doftar på denna så är det inte svårt att tänka sig att man ligger under ett fruktträd i skogen på hösten. Helt underbart! Denna har helt klart likheter med 590an och behöver luft och möjligen ett par droppar vatten för att visa sin fulla potensial. Ni kommer märka att den utvecklas mycket med tiden i glaset.
Här är ett fint exempel på när Ben Nevis är som bäst, och om Nikka investerade mer i destilleriet så är jag övertygad om att standardmalten skulle kunna bli riktigt bra! Detta är en whisky att längta tillbaka till!
 
VG+
***

Ben Nevis #587

0 Läs mer >>
***

Ikväll är det ännu en Ben Nevis som skvalpar i glaset.
 
Jag smakade ett sample av den här redan förra sommaren och blev så pass imponerad att jag beställde två flaskor från England. Jag vill minnas att de kostade ca 980kr per flaska. Nu i februari kom den även till Systembolaget, och finns i skrivades stund fortfarande tillgänglig för 1589kr. En anmärkningsvärd prisskillnad gämfört med storbritanien alltså.
 
Till att börja med, så gillar jag Ben Nevis. Det är ett destilleri med robust karraktär som kommer bra överens med sherry, och det är tämligen svårt att hitta "mesiga" Ben Nevis. Denna single cask är dessutom lagrad på ett "fresh sherry cask", vilket är helt och hållet min kopp med te! Till sist måste jag säga att det här verkligen är en vacker produkt. Jag gillar verkligen de enkla, kompakta flaskorna som liknar Yoichis flaskor (båda destillerierna ägs av Nikka). Ettiketten i synnerhet faller mig i smaken då den har den där mysigt gammeldags "frimärkes-stilen". Allt detta paketeras i en simpel men vacker träbox. Mycket smakfullt.
Jag vill även ge Ben Nevis en guldstjärna i kanten då de tydligt klargör på ettiketten att whiskyn har spenderat HELA sitt liv i ett och samma fat. Den har alltså inte dubbel-lagrats eller slutlagrats i ett nytt fat för att ge färg och täcka upp en bristfällig whisky. Tummen upp!
 
 
Ben Nevis 15yo
Fresh Sherry Cask #590
Flaska 126/582, 57,3%
Oficiell Buteljering
 
Doft: Full av krämig sherry, men utan att vara överdrivet söt (ingen GlenDronach här inte). Snabbt känner jag gräddkola, dadelsirap och geléhallon. Doften är väldigt tjock, mörk och har den där robusta vaxigheten som (för mig) är så typisk för Ben Nevis single malt.
 
Smak: Åter igen, robust! Inledelsevis är paletten söt och bjuder på jordgubbar och blåbär. Efter några sekunder vänder den och blir strävare med rosmarin, timjan, rostad ek, vax och tydlig läder. Finnishen bjuder på gräs och grönmossa (på ett behagligt sätt) som hänger kvar länge. Mums!

Avslutningsvis:
Jag blev lite förbryllad när jag öppnade flaskan och tog första glaset. Den doftade mest nya gummistövlar och bittra, jordiga noter. Smaken bjöd på kortvarig sötma samt bitter malört, peppar, äppelskal och något unket. Det var inte alls vad jag mindes från samplet. 
Den här whiskyn behöver tid och frisk luft, såväl i flaskan som glaset. En månad efter att jag öppnat flaskan började sötman och frukten komma fram, och därefter blev den bara bättre och bättre för varje gång jag smakade den. Ge den gärna 20-25minuter i glaset samt en sund skvätt vatten så visar den alla sina bästa sidor.
Detta är en komplex malt som utvecklas under sitt liv i barskåpet. Den bjuder på en robust stil som är så karaktäristisk för Ben Nevis. Så långt ifrån en lätt, elegant, parfymig Auchentoshan man kan komma. Detta är en bullrig, orakad högländare i kilt!
 
VG+
***

Ben Nevis #590

0 Läs mer >>
***

Ok, ikväll har jag en Ben Nevis i glaset.
För mig har det här destilleriet alltid varit lite knepigt. Deras whisky tenderar att att alltid dra åt det ena eller andra hållet. När den är bra så är den väldigt bra, när den är dålig så är den värdelös. Jag har provat ett par av deras blends samt deras 10-åring, och jag planerar inte att göra det igen. Däremot finner jag dock att (precis som Clynelish) Ben Nevis oftast gör sig mycket bra kring 15-16 år och gärna tungt sherrylagrad.
 
Jag minns första gången jag provade en Ben Nevis, det var februari 2013. Just då bodde jag i Glasgow och var fortfarande i färd med att bekanta mig med staden. Jag gick omkring universitetsområdet och Kelvingrove när ett snöoväder kom som en blixt från klar himmel. Snabbt letade jag upp ett ställe att värma mig och jag lyckades hitta världens mysigaste lilla hörnpub. Huttrande och stelfrusen kom jag in i något som hade kunnat vara en pub från Harry Potter. Det var en liten pub, inredd med bord i mörkt trä samt fotöljer och soffor i skinn. Längst in sprakade en brasa i en eldstad och bakom baren var en stenklädd vägg prydd med ett hundratal olika sorters whisky. Baren var tom med undantag för en man som satt med en tidning i handen och en pipa i mungipan. Han hade den där gruffiga Kapten Haddock-looken. Jag frågade bartendern om han hade något att rekomendera och han ställde fram en single cask Ben Nevis. Jag betalade och satt mig i hörnet vid elden. Just då kände jag att jag aldrig ville lämna Skottland. Att sitte nersjunken i en välnött skinfotölj med en snöstorm utanför fönstret och en levande brasa i eldstaden brevid, samtidigt som jag sitter och smuttar på ett sött, värmande sherrymonster till whisky... känslan var fantastisk. Jag blev verkligen förälskad i vad jag smakade på den där puben, och jag har varit ivrig att se mig om på Ben Nevis-kartan efter det. Namnet Ben Nevis för tankarna till tiden i Glasgow och på så vis har jag nog lite svårt att vara opartisk när det kommer till deras whisky.
 
Den här flaskan är Abbey Whisky´s egna buteljering, och tredje utgåvan i deras Rare Casks-serie. Enligt deras hemsida är whiskyn lagrad i en sherry hogshead, vilket jag tycker borde nämnas på ettiketten. De fyllde endast 96st flaskor, vilket gjorde att buteljeringen sålde slut väldigt snabbt, men jag lyckades få tag på två flaskor. I skrivandets stund så är det dock fortfarande möjligt att köpa 10cl-samples från Abbey Whisky. 
 
 
Ben Nevis 16yo
The Rare Casks 3rd Edition
Sherry Hogshead
1997-2013, 55%
Flaska 25/96
 

Doft: Först kommer tjock, mjuk sherry, Sedan svaveltoner, men fint inbäddade utan att bli för mycket. Svartvinbär som när man gnuggar fingrarna på svartvinbärsblad. Även tydliga jordgubbssnören (godiset från Malaco). En tjock och påtaglig doft som fyller näsan ordentligt,

 

Smak: En varm och ojlig smak som verkligen täcker munnen. Tydliga svartvinbär, något som jag inte stött på i en whisky tidigare. Något som påminner om jordkällare. Vatten tar fram söt-smörig gräddkola och färska appelsinskal, avslutligen vinegum och påtaglig annanas. Whiskyn börjar väldigt söt för att sedan bli bittrare och lite sträv fram emot slutet. Lite svavel men mycket mindre än doften antyder. Eftersmaken är het med lite ek, smått övermogna äpplen och en antydan till bitter marsipan.

 

Avslutningsvis: En fyllig, påtaglig whisky med en fin balans mellan sötma och bitterhet. Ett fint exempel på när svaveltoner bäddas in på ett possitivt sätt. Den har mindre alkoholhetta än vad procenten antyder och behöver inte mycket vatten. Mycket komplex i smaken. En väldigt spännande whisky med en karaktär som skiljer sig från de tidigare Ben Nevis jag provat.
 
VG
***

Ben Nevis: The Rare C...