***
***
Doft: Stor, maffig och fruktig. Det bränner till ordentligt i näsan! Det är svårt att hitta några närmare nyanser innan man droppat i vatten. Vattnet öppnar upp doften och gör den hanterbar xD. Till att börja med kommer drivor av mjölkchoklad tillsammans med russin, fikonmarmelad och lite hasselnötter. Det finns stora inslag av bakade mejerier och kanel, som får mig att tänka på kalvdans, men en mer mainstream referens kanske skulle vara creme brulee. Fortfarande ruggigt livlig och vital. Det känns att det är ung sprit, men den är inte omogen. Frukten känns syltig på nått sätt. Doften har även sin beskärda del av eukalyptus. Dock är det först efter 20-30min som det blir riktigt intressant, när umamin börjar komma. Den ger ett större djup som kompletterar frukten på ett väldigt najs sätt. Tankarna går mot soja eller grillad svamp. Ben Nevis-funken är inte så tydlig som jag hoppats, utan tonas ner mycket av sherryfatet.
Smak: Det bränner ordentligt. Sherryfrukten och rostat kaffe är allt som känns innan vattnet åker i. Denna klarar mycket vatten och känns fortfarande ung och livlig. Den känns ljusare i karaktären än doften. Ljusare fruktinslag i stil med färska fikon och björnbär. Efter några sekunder i munnen kommer dock mjölkchokladen igen tillsammans med kardemumma och en mjuk nötighet som för tankarna till valnötter. Tråkigt nog har inte smaken samma umami som doften. Superfint ändå!
Avslutningsvis: Abunnadh har inget att sätta emot detta! Enastående whisky om man frågar mig! Ben Nevis borde ha en 5yo sherryskrikare i sin core-range. Den här burdusa, kraftiga destillerikaraktären kan vara sjukt rolig när den är ung (och inte heter Glencoe) och den funkar så jävla bra med sherryfat! Den är fyllig, oljig, bråkig, kryddig, fruktig, förvånansvärt balanserad mellan rådestillat och fat, men framför allt är den intensiv! Jag är faktiskt beredd att kalla denna för den bästa ”Abunnadh-buteljeringen” (fatstark sherryvrålare kring 6yo) jag någonsin druckit, iaf i drickandes stund. "Men hallå där din jävla shomme!" hör jag dig skrika till skärmen, "om den är det bästa du druckit i kategorin, varför gav du t.ex Teapot Dram högre betyg då?". Jag står fast vid att Ben Nevis är bättre (fast vissa fat av Kavalan Solist Sherry är millimeter efter), men jag uppskattade nog själva kategorin mer då än jag gör nu. Som jag sagt tidigare så behöver Ben Nevis destillat tid att mogna eller aktiva fat för att kompensera för låg ålder, och jävlar vad fatet har gjort ett bra jobb med den här! Jag är innerligt glad att jag har en flaska kvar av denna! Detta är precis vad du vill ha en septemberkväll när regnet slår på andra sidan tältduken! Ben Nevis borde byta ut sin Coire Leis mot en ung sherrybomb!
VG+
***
Ben Nevis #10711
Doft: En riktigt fräsch doft ändå. Medelfyllig full av både söt och sur citrus, gula äpplen, mynta och sådana där syrliga melongodisar man kan köpa i plockgodset! Vanilj och en mild cereal not smyger runt där också. Vaniljnoten är krämig, nästan laktisk, och för tankarna till vaniljkräm. En lätt rostad not som för tankarna till mandelbotten. Med tiden kommer till och med lite mango fram. Jag måste säga att doften verkligen är najs. En härlig kombo av sötma men ännu mer syrlighet, och tar man djupa sniffar känns den nästan spritsig i näsan. Det finns lite nässlor också, men de håller sig i bakgrunden.
Smak: Ben Nevis funken finns där, med gräddkola, gula dragéägg, knappt mogen honungsmelon, lätt ek, och ett liiiiiiitet uns av läder, men det är precis att det märks. Förmodligen lite winegummi också. Funken räddar den från att bli en tråkig Glenlivet wannabe. Den känns dock förvånandsvärt lätt och den krämiga fylligheten från doften finns inte riktigt här. Attityden jag gillar i Ben Nevis lyser tyvärr med sin frånvaro. Ben Nevis gröna bitterhet finns här och ger en ganska sträv munkänsla.Alkoholen är ganska bråkig och det smakar onekligen ungt, jag skulle gissa på typ 5år gammalt.
Avslutningsvis: När jag först öppnade denna tyckte jag att den smakade som en lite intressantare generisk blended whisky. Den utvecklas och förbättras dock ganska snabbt så fort flaskan får lite luft i sig.Den är lätt och fräsch, och förmodligen vad man skulle kalla en sommarwhisky. Doften är fantastiskt trevlig att sniffa på men den tappar mycket på smaken. Det här är lite mer av vad jag hoppades att Cutty Sark skulle vara (vilket kanske är lite orättvist mot Cutty Sark). Detta är lite en ”ser-inte-skogen-för-alla-träd-whisky”, dvs den är inte allför häftig när man analyserar den, men när man sitter och sippar på den utan att ge den för mycket uppmärksamhet så blir den på nått sätt bättre. Just kombinationen av lätthet och funkighet gör att jag skulle ha riktigt svårt att gissa vad detta var i en blindprovning. Detta kan absolut vara trevligt att sippa på nån gång, men det är inte vad jag plockar fram när jag är sugen på en ”klassisk” Ben Nevis. Det faktum att destilleriets 10yo bara kostar 61kr mer så blir valet givet. Om man vill ha en najs frisk, fruktig och fräsch single malt så är detta ett hyffsat alternativ, dessvärre är jag sällan ute efter den stilen av whisky. Det är som att den vill vara en len fruktbomb men det torra och lite bittra destillatet drar ner fruktigheten. Det blir lite som när nån ler ett artigt leende men egentligen inte menar det. Man ser vad de vill förmedla men det blir inte övertygande (de som har sett The Boys kan kanske relatera till typ Homelanders media-leende). Jag tror whiskyn skulle behöva några fler åt på nacken för att låta faten tämja destillatet lite mer. Ben nevis behöver ofta ålder eller aktiva fat för att bli riktigt bra enligt mig. Jag tror att det finns folk som kommer vara riktigt exhalterade över den här whiskyn (förmodligen inte priset dock) men jag är tyvärr inte en av dem. Det var najs att testa den, men jag kommer inte att ersätta den. Betyget är solklart.
G
***
Coire Leis
Jag har ju ändå hunnit recenserat ett gäng Ben Nevisar på bloggen, men märkligt nog har jag aldrig recenserat deras 10yo.
Tidigt i whiskykarriären blev jag rätt avskräckt av denna, men nu är den en av mina favoriter. Destilleriet har en härligt robust skitighet i form av mossa/nässlor och läder. Deras 10yo är, för mig, typisk i sin blandning av apelsinskal, kaffe, nötighet, nässlor och läder, men detta är första flaskan sedan re-brandingen. Jag hoppas att den är sig lik.
Tyvärr är det en ganska otacksam whisky att älska eftersom destilleriet inte buteljerar så mycket som single malt. Detta gör att Ben Nevis, likt Springbank, tycks otillgänglig majoriteten av tiden och dycker upp till och från när en ny batch buteljeras. Dessutom tenderar den att vara dyr för sin ålder. Faktum är att det är den dyraste basic 10yo jag kan komma på... även om Springbank absolut spelar i samma liga. Både Springbank 10yo och Ben Nevis 10yo är pålitliga, karaktärsfulla, fylliga och härligt skitiga whiskys, och jag misstänker att det finns en rätt stor overlap hos deras fans. Nå väl, jag känner att detta blev en aningen negativ inledning, men det blir lätt så när förändringar sker med en av ens favoritprodukter. Skit samma, jag ser fram emot att få dricka lite Ben Nevis nu!
Doft: Jupp, detta är så bekant när man sätter näsan mot glaset. Direkt hoppar det fram ljunghonung, ingefära, läder och lite go highland-funk! Detta är Ben Nevis! Bourbonfaten ger vanilj och lite gräddkola, men det märks att det finns fruktiga fat med i mixen också. Jag känner inte sherryn lika tydligt som jag minns från de äldre utgåvorna, men de bidrar onekligen med lite torkad frukt, apelsinskal och sköna nötiga influenser (typ noguat, vilket jag ofta hittar i Ben Nevis). Jag har tametusan noll koll på vad de använder för vinfat i blandningen men antingen är det ytterst lite rödvinsfat eller vin gjort på gröna druvor (det sistnämnda känns mer troligt i mitt huvud). Vissa dagar tycker jag mig hitta lite ädelröta (botrytis) i doften, som om det hade funnits Sauternes eller liknande i mixen, men det är endast vilda spekulationer från mig. Jag hittar iaf gul frukt i stil med aprikoser, men även grapefrukt. Som pricken över I:et kommer den där oslipade funken från destillatet, som ligger lite åt det svavliga hållet. Framför allt bidrar den med den där gröna noten som ibland yttrar sig som mossa, men i detta fall, mer som nässlor och läder. Det finns definitivt blommiga inslag här som dyker upp med jämna mellanrum. Juste… lite mer honung uppe på allt detta också.
Smak: Smaken är en blandning av sötma och bitterhet. Åter igen, det finns mycket honung här. De där gröna nässlorna blir tydligare och den där funken drar riktigt nära svavel-territorium här. Givetvis hänger den gula/orangea frukten från doften kvar men lägger sig lite längre bak, till fördel för nässlorna, kaffe, lite ektanniner och choklad. Finishen hänger kvar en hyffsad stund, med fokus på ektanniner och choklad.
Avslutningsvis: Denna buteljering har mindre sherryinfluenser än jag minns från de äldre utgåvorna men å andra sidan får man räkna med variationer från batch till batch. Whiskyn är förvånandsvärt komplex för en 10åring och har både fyllighet och karaktär. Jag kan fatta att detta kostar 859kr på Systembolaget, för jag tycker att den tävlar med många i den prisklassen, trots att den förmodligen är 5 år yngre i de flesta fall. Hade den kostat 599kr hade jag säkrat upp med en låda så jag alltid har mellan släppen, men inte i detta fall. Glen Garioch 12yo kan absolut tävla med denna i kvalitet, vilket gör den betydligt mer prisvärd för sina 599kr. Men när allt kommer till kritan så är detta en maffig och komplex whisky med massor av karaktär. Det blir aldrig mesigt eller tråkigt och det är värt att betala för. Jag ser oftast till att alltid ha en flaska av Ben Nevis 10yo hemma, men de självständiga buteljerarna kan ofta erbjuda intressantare fat av Ben Nevis för en liknande peng. Jag gillar verkligen Ben Nevis 10yo men blir lite frustrerad över att jag behöver vända mig till självständiga buteljerare för variation och högre ålder. När destilleriet ändå gjorde en rebrand så önskar man att de skulle ha introducerat en 15yo och en 18yo också.... och vem vet, kanske bjuda på en cask strength-buteljering per år (typ som GlenDronach eller Laphroaig). Nu när Nikka kommer applicera de striktare reglerna för japansk whisky så önskar man ju att de skulle låta mer av whiskyn från Ben Nevis stanna i Skottland och ge möjlighet att bygga ut deras single malt core range så att den består av mer än en NAS och en 10yo.
Nåväl, för att ta mig ur det här frustrerade sidospåret jag alltid hamnar i när jag snackar Ben Nevis... det här är gott! Det är bra skit. Det finns en anledning att jag fastnat för Ben Nevis och deras 10yo demonstrerar detta väl nog. Jämför inte prislappen med whiskyns ålder, utan med hur den smakar... och försök att inte bry dig om den nya hemska designen. Designen är ful, destilleriet är fult, core rangen är liten, åldern är vid lägstaribban och priset är kaxigt.... men det är fortfarande jävligt gott.
VG
***
Ben Nevis 10yo
Detta är som sagt en av fyra single casks som släpptes 2014, och jag har inte haft chansen att köpa några fler officiella single casks från destilleriet sedan dess. Jag anser att Nikka, som äger Ben Nevis, skulle göra sig själva och destilleriet en tjänst om de släppte fler single casks. Det faktum att jag köpte mina flaskor för under 1000kr, samma flaskor som idag går på 3-4000kr, visar ju att det finns ett intresse för den typen av buteljeringar. Man kanske inte behöver pumpa ut single casks i samma omfattning som GlenDronach gjorde, men å andra sidan hjälpte den taktiken GlenDronach att bli en kultwhisky. Ibland sitter jag och önskar att Billy Walker ska strosa iväg och köpa Ben Nevis och höja destilleriet till den status som det är kapabelt till. Men än så länge får jag nöja mig med att jaga självständiga buteljeringar och muttra över Nikkas neglekt av destilleriet.
Ben Nevis #596
Något jag tycker är intressant här är Nikka´s (och alla japanska whiskyföretags) policy att aldrig byta sprit med andra företag. Ben Nevis är Nikka´s enda destilleri i Skottland, vilket får mig att fundera på vilken grain och malt som används i Dew of Ben Nevis respektive Glencoe 8yo. Bryter man policy eller används sprit från Nikkas japanska destillerier?
Ben Nevis
Ben Nevis #2019
Detta är en limiterad utgåva där man endast använt first fill fat och buteljerat på fatstyrka. Den är blandad i slutet av 2017 under perioden då Ben Nevis 10yo var svår att få tag på. Destilleriet hade svårt att producera sin standard 10yo eftersom de (pga bristande finansiering från Nikka) hade väldigt begränsad tillgång till fat. Colin Ross (managing director på Ben Nevis) ska ha förklarat situationen med att de hade slut på 2nd fill fat som vanligen används till deras 10yo. De hade endast 1st fill fat så de blandade ihop dessa och gjorde en lyxigare version av deras vanliga 10yo. Ross ska även ha sagt att de inte planerar någon uppföljande batch till den här buteljeringen.
Även om jag kommer vara 60år när detta eventuellt infaller så känns det ändå lite olustigt. Ben Nevis gör karaktärsfull, bra sprit och förtjänar mycket mer kärlek än vad det får!
Den här fullkomligt skriker ur glaset, och inte som ett skränigt vårskrik från Ronja Rövardotter, utan ett sexigt vrål i sann Dyscarnate-anda!
En Ben Nevis som inte torkar av dojjorna innan den klampar in över smaklökarna.
Sexy stuff!!!
Ben Nevis 10yo CS
Här är ett fint exempel på när Ben Nevis är som bäst, och om Nikka investerade mer i destilleriet så är jag övertygad om att standardmalten skulle kunna bli riktigt bra! Detta är en whisky att längta tillbaka till!
Ben Nevis #587
Ikväll är det ännu en Ben Nevis som skvalpar i glaset.
Avslutningsvis: Jag blev lite förbryllad när jag öppnade flaskan och tog första glaset. Den doftade mest nya gummistövlar och bittra, jordiga noter. Smaken bjöd på kortvarig sötma samt bitter malört, peppar, äppelskal och något unket. Det var inte alls vad jag mindes från samplet.
Detta är en komplex malt som utvecklas under sitt liv i barskåpet. Den bjuder på en robust stil som är så karaktäristisk för Ben Nevis. Så långt ifrån en lätt, elegant, parfymig Auchentoshan man kan komma. Detta är en bullrig, orakad högländare i kilt!
***
Ben Nevis #590
Ok, ikväll har jag en Ben Nevis i glaset.
The Rare Casks 3rd Edition
Doft: Först kommer tjock, mjuk sherry, Sedan svaveltoner, men fint inbäddade utan att bli för mycket. Svartvinbär som när man gnuggar fingrarna på svartvinbärsblad. Även tydliga jordgubbssnören (godiset från Malaco). En tjock och påtaglig doft som fyller näsan ordentligt,
Smak: En varm och ojlig smak som verkligen täcker munnen. Tydliga svartvinbär, något som jag inte stött på i en whisky tidigare. Något som påminner om jordkällare. Vatten tar fram söt-smörig gräddkola och färska appelsinskal, avslutligen vinegum och påtaglig annanas. Whiskyn börjar väldigt söt för att sedan bli bittrare och lite sträv fram emot slutet. Lite svavel men mycket mindre än doften antyder. Eftersmaken är het med lite ek, smått övermogna äpplen och en antydan till bitter marsipan.
Avslutningsvis: En fyllig, påtaglig whisky med en fin balans mellan sötma och bitterhet. Ett fint exempel på när svaveltoner bäddas in på ett possitivt sätt. Den har mindre alkoholhetta än vad procenten antyder och behöver inte mycket vatten. Mycket komplex i smaken. En väldigt spännande whisky med en karaktär som skiljer sig från de tidigare Ben Nevis jag provat.
***