***
Ok, ikväll har jag en Ben Nevis i glaset.
För mig har det här destilleriet alltid varit lite knepigt. Deras whisky tenderar att att alltid dra åt det ena eller andra hållet. När den är bra så är den väldigt bra, när den är dålig så är den värdelös. Jag har provat ett par av deras blends samt deras 10-åring, och jag planerar inte att göra det igen. Däremot finner jag dock att (precis som Clynelish) Ben Nevis oftast gör sig mycket bra kring 15-16 år och gärna tungt sherrylagrad.
Jag minns första gången jag provade en Ben Nevis, det var februari 2013. Just då bodde jag i Glasgow och var fortfarande i färd med att bekanta mig med staden. Jag gick omkring universitetsområdet och Kelvingrove när ett snöoväder kom som en blixt från klar himmel. Snabbt letade jag upp ett ställe att värma mig och jag lyckades hitta världens mysigaste lilla hörnpub. Huttrande och stelfrusen kom jag in i något som hade kunnat vara en pub från Harry Potter. Det var en liten pub, inredd med bord i mörkt trä samt fotöljer och soffor i skinn. Längst in sprakade en brasa i en eldstad och bakom baren var en stenklädd vägg prydd med ett hundratal olika sorters whisky. Baren var tom med undantag för en man som satt med en tidning i handen och en pipa i mungipan. Han hade den där gruffiga Kapten Haddock-looken. Jag frågade bartendern om han hade något att rekomendera och han ställde fram en single cask Ben Nevis. Jag betalade och satt mig i hörnet vid elden. Just då kände jag att jag aldrig ville lämna Skottland. Att sitte nersjunken i en välnött skinfotölj med en snöstorm utanför fönstret och en levande brasa i eldstaden brevid, samtidigt som jag sitter och smuttar på ett sött, värmande sherrymonster till whisky... känslan var fantastisk. Jag blev verkligen förälskad i vad jag smakade på den där puben, och jag har varit ivrig att se mig om på Ben Nevis-kartan efter det. Namnet Ben Nevis för tankarna till tiden i Glasgow och på så vis har jag nog lite svårt att vara opartisk när det kommer till deras whisky.
Den här flaskan är Abbey Whisky´s egna buteljering, och tredje utgåvan i deras Rare Casks-serie. Enligt deras hemsida är whiskyn lagrad i en sherry hogshead, vilket jag tycker borde nämnas på ettiketten. De fyllde endast 96st flaskor, vilket gjorde att buteljeringen sålde slut väldigt snabbt, men jag lyckades få tag på två flaskor. I skrivandets stund så är det dock fortfarande möjligt att köpa 10cl-samples från Abbey Whisky.
Ben Nevis 16yo
The Rare Casks 3rd Edition
Sherry Hogshead
1997-2013, 55%
Flaska 25/96
Doft: Först kommer tjock, mjuk sherry, Sedan svaveltoner, men fint inbäddade utan att bli för mycket. Svartvinbär som när man gnuggar fingrarna på svartvinbärsblad. Även tydliga jordgubbssnören (godiset från Malaco). En tjock och påtaglig doft som fyller näsan ordentligt,
Smak: En varm och ojlig smak som verkligen täcker munnen. Tydliga svartvinbär, något som jag inte stött på i en whisky tidigare. Något som påminner om jordkällare. Vatten tar fram söt-smörig gräddkola och färska appelsinskal, avslutligen vinegum och påtaglig annanas. Whiskyn börjar väldigt söt för att sedan bli bittrare och lite sträv fram emot slutet. Lite svavel men mycket mindre än doften antyder. Eftersmaken är het med lite ek, smått övermogna äpplen och en antydan till bitter marsipan.
Avslutningsvis: En fyllig, påtaglig whisky med en fin balans mellan sötma och bitterhet. Ett fint exempel på när svaveltoner bäddas in på ett possitivt sätt. Den har mindre alkoholhetta än vad procenten antyder och behöver inte mycket vatten. Mycket komplex i smaken. En väldigt spännande whisky med en karaktär som skiljer sig från de tidigare Ben Nevis jag provat.
VG
***
