0 Läs mer >>
***
 
Jag dricker inte mycket Irländsk whisky. Det beror på att de av tradition tenderar att trippeldestillera sin sprit, vilket gör den mer "smooth", aka tunn. När jag drocker whisky är jag oftast ute efter något med kraft och karaktär, och om whiskyn har lite skit under naglarna så är det oftast inte något tråkigt heller.
 
Dock har jag blivit smått öppensinnad den senaste tiden så med Redbreast 15yo färskt i minnet så bestämde jag mig för att prova nått Irländskt, nämligen Dingle. Jag har inte järnkoll på Dingle men jag vet att destilleriet är döpt efter samhället med samma namn. Man beskriver sig själva som ett "artisan-distillery" vilket kan vara lovande eller pretansiöst. Destilleriet gör både single malt och pure pot still whisky, detta är deras single malt, och deras enda core range. Dingle är nämligen ett nystartat distilleri, från 2012 om jag inte minns fel, så åldern på denna är i snitt 6-7år. I sedvanlig anda är whiskyn trippeldestillerad men är lagrad på 39% first fill bourbonfat och 61% first fill PX-sherryfat (om man ska tro whiskybase), vilket låter som en rätt lovande fatuppsättning i mina öron. Med risk för ett "detta lovar gott för framtiden" och "bra för sin ålder" som så ofta hoppar ur munnen när jag provar unga destillerier, så köpte jag en flaska iaf. Lets face it, kostar det 49 euro för per flaska så kommer det inte svida så pass hårt i plånboken att man behöver aloe vera).
 
Det ska också nämnas att jag verkligen gillar designen. Flaskan är lite åt det knubbiga hållet med en tung botten, utan att gå till Kilchoman-nivåer. Enkel men snygg etikett med hyffsad info. En sån där flaska jag gärna hade sparat om jag kunde komma på ett användningsområde för den, men det börjar bli ont om plast brevid mina tomma Bladnoch och Raasay-flaskor, så den lär hamna i återvinningen.
 
 
Dingle Single Malt
Bourbon- och Sherry-fat
46,3%
Officiell Buteljering

Doft: Oh, vad kul! Här finns en blandning av många olika saker och det krävs lite knåpande för att luska ut vad allt är. Det första jag hittar är en blandning av mörk frukt och polerat trä. Jag hittar rött äpple, röda bär och körsbär. Shit vad jag gillar när jag hittar körsbär. De kryddiga noterna för tankarna till parfymen ”Boss Bottled Oud”, dvs typ en blandning av nejlika, läder, och aromatiskt trä. Det här är mysigt! Om jag skulle välja två noter som står ut mest är det nog körsbär och fint läder.

 

Smak: Smaken lever ändå upp till doften. Här är tränoterna tydligare och blandas med en lite bitter not. Vi snackar fortfarande polerat trä, svart te och liiiite läder. Frukten tar lite mindre plats än i doften och består främst av körsbär och rött äpple. Whiskyn känns väldigt fyllig och oljig (kanske lite ungsprits-hetta också) men den har en annan textur. Den känns lite som mjöliga äpplen och strävheten från starkt te, vilket känns rätt najs i sammanhanget. Trots att vi snackar 2/3 PX-fat så känns den inte speciellt söt, men det kanske är taninerna som balanserar upp.

 

Avslutningsvis: Det här är kul!... och gott. Detta visar en helt klart intressantare sida av irländsk whisky. När jag luktade på denna för första gången fick jag lite samma känsla som jag fick av Glen Garioch 12yo, dvs att det finns en härlig blandning av mycket. Det är förvånandsvärt komplext och aromatiskt. Luktar äldre än det är även om smaken känns åt det yngre hållet. Hade jag provat denna blint hade jag absolut chansat på att det var en Glen Garioch med rödvinsfinish (typ Malbec-fat). Det är något med den röda bärigheten tillsammans med taninerna som leder tankarna dit. Jag behöver ständigt påminna mig själv om att det endast är bourbonfat och PX-fat i blandningen. Det handlar som sagt om first fill fat, både på bourbon och PX, vilket märks, men den känns äldre än den är. Den smakar som 10-12 år och doftar 12-15 år. Att man inte använt rödvinsfat och kanske nån gnutta ny ek här känns jättemärkligt.
Jävligt kul att prova. Jag hade aldrig gissat fatuppsättningen, förmodligen inte åldern och det finns INGET här som jag känner igen som trippeldestillerat eller irländskt (det är en komplemang). Detta är riktigt gott, inte "för sin ålder", utan bara gott. Detta ger absolut valuta för pengarna och det är riktigt tråkigt att den inte finns på Systembolaget. Jag blir lite orolig att kvalitén kommer sjunka lite när man fått marknadens uppmärksamhet, så jag kommer köpa 1-2 flaskor till om jag får chansen. Riktigt kul att bli överaskad och lite slagen på fingrarna. Det är få som snackar om Dingle just nu men jag tror att vi kommer se riktigt bra grejjer från Dingle de kommande 10 åren som kommer ändra på det!

VG
***

Dingle Single Malt

0 Läs mer >>
***
 
Jag lärde mig något när min älsta dotter föddes.
Det är lätt att tänka att milstolpar i livet kräver whisky som också är milstolpar. Att stora ögonblick kräver unika och svindlande whiskys. Men när jag minns den 6e juli 2020 så minns jag inte min upplevelse av Glen Grant 1962. Jag minns att det var datumet jag öppnade den men jag minns inte var jag satt, vad jag tänkte om den och jag minns inte min reaktion när jag smakade den. Jag minns bara känslan av att hålla min lilla dotter i armarna. Jag minns när hon öppnade ögonen för första gången och hur hennes lilla hand greppade mitt finger..... men jag minns inte whiskyn.
 
Den dagen behövde inte en fantastisk whisky för att vara fantastisk. Whiskyn blev totalt överskuggad av allt annat, och i efterhand känns det nästan som ett slöseri att ha öppnat den då. Jag tror att det är ett misstag att anta att man måste spara speciell whisky till speciella ögonblick, för ögonblicket behöver inte whiskyn.
Jag minns hur Ben Nevis SC #596 gjorde min resa till Lofoten ännu bättre, men det samma hade gällt om jag tog med mig en Scallywag. Jag minns hur en vanlig simpel Bunnahabhain 12 gjorde en kväll i Port Ellen helt magisk. Jag tror helt enkelt att ögonblicket är viktigare för whiskyn än whiskyn är för ögonblicket.
 
I juli 2022 föddes min andra dotter, och när jag till slut kom hem från sjukhuset så öppnade jag den här whiskyn. Den må vara en exklusiv buteljering sör den svenska marknaden, men lets face it, det är en bourbonlagrad 10yo som varken kostade skjortan eller var svår att få tag på. Att rycka folien på den var varken en större eller mindre upplevelse än att rycka folien på Glen Grant 1962, för det är inte whiskyn jag minns från den dagen ändå...
 
 
Benromach 10yo för Symposion
First fill Bourbon barrel #395
En av 244 flaskor, 59% abv
Officiell Single Cask för den svenska marknaden
 

Doft: Till en början påtagligt rökig, betydligt mer än vad ppm-talet säger (nä jag vet att ppm inte behöver säga så mycket).Det är mest rök med lite anonym gul frukt bakom. När den luftat sig lite drar röken sig tillbaka och börjar visa en ansenlig mängd frukt. Det blir lite som att lukta i en winegummi-påse. Spännande, jag hittar en lite söt karamelliserad not som för tankarna till brynt smör. Även lite pyrande undervegitation och hö. Vatten sköljer bort ännu mer rök men lämnar en torvighet i bakgrunden som ger lite intressanta noter. Utan vatten kändes doften ganska stickig men nu är den mjuk som en övermogen aprikos. Med lite tålamod så är det verkligen aprikoser, winegummi, hö och en ekig kryddighet i botten. Trevligt må jag säga.



Smak: Röken är mycket tydligare på smaken. Alkoholen sticker till ordentligt och den känns faktiskt yngre än 10år. Alkoholen framhäver dessutom röken. Den är väldigt bitig och man anar gul frukt men den här whiskyn behöver fan lugna ner sig lite. Vatten förbättrar den avsevärt. Whiskyn blir mjuk och trevlig att stoppa i munnen. Winegummi (främst gul och vit) från doften breder ut sig men även mer övermogen frukt (typ aprikos och kanske lite ananas) och tydlig ekkrydda. Destillatet står sig bra mot faten och den känns genast mer nyanserad och nu har jag inga problem att tro att den är 10år gammal. Whiskyn är fruktig, men inte söt. Faktum är att den har en del lite bittrare noter. Vattnet gjorde all skillnad här.



Avslutningsvis: Ofta smakar denna yngre än 10år, trots att den legat på ett first fill fat. Jag gissar att det (delvis) är alkoholen som gör det. Utan vatten känns whiskyn rätt skrikig, het och som att den inte vill sitta still. Det blir svårt att bilda sig en ordentlig bild av whiskyn utan vatten. Om man vattnar ner den till typ 50% abv så är det som att ge en grinig unge en nappflaska… den blir lugn, glad och behaglig. Det handlar onekligen om ett bra fat här men den lite tjärva spriten hindrar den från att bli en ren fruktsallad, vilket ändå är najs. Destillatet bidrar med en bitterhet, med lite funk. Den drar tankarna åt Ben Nevis men är ändå en bit ifrån. Faktum är att detta är lite vad jag hoppades på att Coire Leis skulle vara, och i en blindprovning hade jag inte skämts över att gissa på bourbonlagrad Ben Nevis, vilket ska anses som en komplimang när det kommer från mig. Allt som allt, mycket trevlig whisky, så länge man inte är puritan och vägrar vatten. Väl värt att köpa en flaska men inte så bra att man behöver fler än en.

 

G+
***

Benromach #395

0 Läs mer >>
***
 
Om jag ska vara ärlig så är inte irrländsk whisky något jag beblandar mig med väldigt ofta. Ska man generalisera brett så tenderar irrländsk whisky att vara lättare och lenare än skottsk whisky, vilket inte är det sexigaste när tex Ben Nevis och Benromach floats your boat. Irrland har desutom en egen kategori av whisky, kallad "Sure Pot Still Whisky", där man blandar mältat och omältat korn. Åter igen så har jag inte den största erfarenheten i ämnet men jag upplever att SPS (Single pot still) har en smått grön och lite rå (som i "otillagad") karaktär, vilket jag inte nödvändigtvis är ett fan av. "Gröna" noter är något jag generellt inte dras till i whisky.
 
Men vad är det i glaset nu då? Jo det är Redbreast 15yo SPS. Namnet syftar på den gulliga lilla småfågeln Rödhake (även kallad "Robin" på engelska) och har inget med solbrända toplesstanter att göra. Whiskyn är, likt de flesta irrländska whiskys, trippeldestillerad (till skillnad från skottarnas dubbeldestillerings-praxis), och buteljerad på 46%. Det är lätt att bli frustrerad när man går in på deras hemsida för lite information om faten som använts och det enda som står är att de legat på "the finest first fill and refill oak casks", och inte ett jota mer! Efter lite grävande på Whiskybase och olika whiskyböcker kan jag iaf konstatera att det är en blandning av sherryfat och bourbonfat det handlar om (som med så många core range-buteljeringar nu för tiden). Vär att nämna är också att Redbreast endast är ett varumärke och att whiskyn destilleras på Midleton Destillery, en vanlig företeelse i Irland eftersom de fram till nyligen endast hade 2-3 destillerier där.
 
Jag smakade Redbreast för första gången för ca 10år sedan och blev riktigt trevligt överaskad eftersom den var betydligt trevligare och mer spännande än de irrländska märkena jag hade provat innan. Det var deras 12yo jag provade då, och eftersom irrländskt inte är en stor kategori för mig så har jag inte bemödat mig att utforska deras core range mer än så. Förra året gick det väldigt bra för Redbreast 15 i OSWAs (Online Scotch Whisky Awards) så jag bestämde mig för att ge den en chans. Jag är även lite sugen på att prova deras cask strength, men eftersom Systembolaget endast har 12yo och 15yo i sitt sortiment var inte den ett alternativ.
 
Nu har jag sippat på Redbreast 15yo under våren och första halvan av sommaren och har väll hunnit skaffa mig en rätt tydlig åsikt om den.
 
 
Redbreast 15yo
 
Doft: Första tanken är att den är väldigt krämig och floral på samma gång. Snabbt kommer en god dos av apelsinzest, persika, grönt äppelskal, mandel och vaniljkräm. Jag vet ju att det finns både bourbonfat och sherryfat i blandningen, och båda känns väldigt uppenbara på något sätt. Drar man djupa andetag känner jag vaniljglass med jordgubbs-rippel, I shit you not. Den där blommiga noten är tydlig rakt igenom men eftersom jag är sämst på blommor kan jag inte sätta fingret på vad det är riktigt. Detta är försommar i ett glas.
 
Smak: Krämigheten fortsätter på smaken. Typ vaniljkräm, vit stenfrukt, persika och apelsinzest. Men det finns en lite grön not av undervegitation och en viss bitterhet. Den här gröna noten tillsammans med de florala noterna är nått jag känner igen från Green Spot, som jag har kallat vitsippor (dock kan jag inte minnas att jag någonsin har inmundigat detta vårtecken, så jag vet inte vad jag får det ifrån). Undrar om det har med pot-still stilen att göra? Bitterheten hintar även åt mandel stundtals.
 
Avslutningsvis: Jag har ingen stor erfarenhet av pot still-whisky, men det känns verkligen som att destillatets karaktär hänger med faten riktigt bra, utan att försvinna. Riktigt bra samspel mellan bourbonfaten och sherryfaten måste jag säga. Man får det bästa av två världar och allt känns som att det finns där av en anledning.
Ärligt talat, doften är så floral med den där gröna (nästan gräsiga) bitterheten att det luktar som att sitta ute. Det är främst de florala noterna, persika och gröna gräsigheten som sticker ut, och den kombinationen påminner mig verkligen om ett vitt te jag köpte i en liten tebutik i Prag för en herrans massa år sedan.... det hjälper ju inte er, men jag blir lite smått nostalgisk av det. Personligen tror jag att whiskyn hade klarat sig utan den där bittra noten, men jag tänker gissa att det är en del av karaktären med irländsk pot still whisky.
Allt som allt så kommer jag sakna den här flaskan när den är borta och det är inte omöjligt att jag köper en till framöver. Måste leta rätt på en cask stregth också! Good shit som rekomenderas varmt!
 
VG
***

Redbreast 15yo

0 Läs mer >>
***
 
När jag började dricka whisky var det betydligt lättare att hitta gammal whisky (typ >25yo), speciellt från självständiga buteljerare. Av någon anledning tycktes Glen Grant både vara lättare att hitta, trevligare att dricka och mer realistiskt prissatta än andra destillerier, så när jag ville köpa gammalt kollade jag ofta efter Glen Grant. Den yngsta jag recencerat på bloggen är ju ändå 29yo och de flesta jag har druckit har nog varit >27yo (även om jag druckit 5yo som varit asfin!).
 
Så, vart vill jag komma med detta? Jo nu för tiden måste jag sälja ett hjärta och två levrar (samtliga bra att ha om man vill fortsätta dricka whisky) för att ha råd med sådanna här buteljeringar. Jag betalade väll ca 2700kr back in the day när jag köpte denna, nu får du betala >20 000kr om du ska ha en (exklusive ovan nämnda organ). Så hur fan rättfärdigar man att öppna och dricka en sån här flaska, när man har studielån, mediåker inkomst och arbetar i ett yrke där löneutvecklingen är tragisk? Well jag öppnade denna för att fira att min första dotter kom till världen.
Så här i efterhand är det knappast whiskyn jag minns från den dagen, men det kändes rätt att fira med något speciellt.
 
Whiskyn är buteljerad av den självständiga buteljeraren Gordon & MacPhail och har legat 44år på ett first fill sherryfat. Färgen är en blandning av portvin och Coca Cola. Jag kan inte undgå att fundera över resonemanget bakom den här whiskyn. Nu för tiden går resonemanget "yes, ett first fill sherryfat, med sånna potenta fat kan vi buteljera whiskyn efter 5år!" och inte "nja det här behöver ligga nästan ett halvt sekel om det ska bli nått...". Om man vill låta en whisky ligga 44år vill man ju ha lågpotenta, trötta fat för att destillatet ska överleva, så varför lät man ett first fill sherryfat ligga så här länge? Och kommer det smaka vettigt?

Whiskyn är buteljerad på 40%abv, vilket känns vettigt utifrån ett ekonomiskt perspektiv, men jag kan nog tycka att det skulle vara belagt med spöstraff att buteljera så här gammal sprit på annat än fatstyrka (å andra sidan kan ju 40% i princip vara fatstyrka efter så många år).
 
 
Glen Grant 1962
Buteljerad 2006 (44yo)
Frist Fill Sherry Butt
40% abv
Buteljerad av Gordon & MacPhail
 

Doft: En helt fantastisk doft! Supermaffig sherry som förväntat, men ändå komplex. Det finns en uppsjö av dofter. Fruktiga noter av marascinokörsbär, björnbärsmarmelad, dadlar och torkade fikon blandas med kryddigare noter som kanel, svart te, rostat kaffe, bittermandel, aromatisk piptobak och mörk rom. Jag gissar att fatet var av amerikansk ek för jag hittar en fin portion kokos i bakgrunden också.
Det här vill man ju ha som parfym!

 

Smak: Smaken utvecklas under ett tiotal sekunder. Först känns smaken väldigt torr med starkt svart te, julkryddor och kaffe, men efter 4-5 sekunder börjar frukterna komma fram mera. Bigarråer och björnbär huvudsakligen. Efter ytterligare några sekunder kommer bittermandeln och rommen fram tillsammans med inoljat trä. Alla smakerna ligger och simmar i munnen och turas om att hoppa fram. Dock är whiskyn mer åt det kryddigare hållet och frukten är inte färsk och vital. Tyvärr har den en förhållandevis tunn munkänsla. Det mesta jag dricker ligger iaf 10 procentenheter högre än detta… tänk om denna legat på 48% eller 46% iaf! På finishen blir tyvärr eken överrepresenterad och lämnar en känsla av bitter drivved och överbryggt te igen. Finishen är torr och vek och här blir whiskyns brister som tydligast. Jag tycker mig hitta en hint av svavel på finishen som dock är frånvarande i övriga smaken. Man tycker ju att efter 44år på ett freekin´ first fill sherryfat så skulle whiskyn kännas lite fylligare än så här.

 

Avslutningsvis: Doften uppfyller allt jag hade hoppats på. Detta kan jag sitta och dofta på hur länge som helst! Smaken är god men finishen lämnar (bokstavligt talat) en bitter smak i munnen. Jag fattar inte vem som tyckte att man skulle späda denna till 40%, eftersom den uppenbart lider av det. Doften ska jag inte klaga på men lets face it, trots att smaken är komplex så saknar den munkänsla. Det blir som att lyssna på musik utan bas, allt känns liksom platt. Å andra sidan vet man ju inte vad cask strength skulle ha varit i det här fallet. Kunde lika gärna varit 41% efter 44år. Aja, jag blir inte nöjdare för det, varför lät man ens whiskyn ligga så länge på ett first fill fat? Jag skulle gissa att den här whiskyn nådde sin peak kring 18år (ge/ta 3-4 år). Doften är som sagt fantastisk men om vi ska vara realistiska så sippar jag hellre på en Glen Garioch 15yo än denna. Väldigt kul whisky att prova dock, det är ju inte varje dag man (jag) har chansen att dricka så här gamla grejjer. Det var helt onödigt att låta ett first fill fat ligga så här länge, och jag tror att den hade blivit dubbelt så bra om man hade använt ett refill fat. När man jämför denna med Glen Garioch 15yo så ser man tydligt att varken ålder eller pris behöver reflektera hur god en whisky är. Detta är god whisky, men jag hade hopats att smaken skulle hålla samma klass som doften. Detta är inget nån (med min lönenivå) köper mer än en flaska av. Jag är glad att jag köpte den, men den är mer speciell än vad den smakar… om ni förstår vad jag menar. Den kan omöjligt hamna under VG men smaknoterna har för många ”tyvärr” i sig för att ta sig högre.

 

VG
***

Glen Grant 1962

0 Läs mer >>
***
 
Craigallechie är ett destilleri som gått mig förbi lite. Jag vet att många entusiaster och folk med mer "avancerade" smaklökar tenderar att gilla destilleriet. Whiskyn beskrivs ofta som karaktärsfull, funky, kraftig intressant. Likt tex Mortlach är detta ett destilleri vars sprit brukar beskrivas som "köttig", alltså inte "maffig" eller "fyllig" utan "noter av rött kött". Jag är inte säker på om jag egentligen tycker att det låter possitivt, men allt som är karaktärsfullt och annorlunda är ju kul att testa. Jeff på Gwhisky har även utnämnt denna till sin "Whisky of the year" så jag tänkte att det kanske är dags att testa detta insteg till destilleriets core range och se vad allt stoj handlar om.
 
Btw, jag skulle kunna skriva en "rant" om hur den gall-gula ettiketten med 30 olika fonts huller om buller ser ut som att en katt lekt med ett gäng Alphapet-brickor på en bild av en Gustaf Doré-bild och sedan kissat på den, i ett försök att få den att se gammeldags ut..... men det gör jag inte, för jag försöker hålla god ton här på bloggen.
 
 
Craigellachie 13yo
No. 04-6137
46% abv
Officiell Buteljering
 
Doft: Jag har svårt att känna något konkret på doften de första sniffarna. Jag känner att det är typ 60-70% fruktighet och resten kryddighet, vilket är en utomordentlig ratio om man frågar mig. När jag fått sniffa någon halvminut börjar jag kunna plocka ut saker som färska päron, gul paprika, vanilinsocker, salta citroner, lätt marsipan och funk (jag återkommer angående detta). Det finns något krämigt, nästan laktiskt i doften som jag tycker är intressant. Kul nog är doften väldigt inkonsekvent. Ovan nämnda doftnoter är ett genomgående tema, men det finns dofter som jag tydligt kan känna i enstaka glas men som oftast inte finns där. Exempelvis, röda äppelskal, lavendeltvål, brynt kött, ostbågar, tång, rakvatten (typ Jovan Musk) och eukalyptus. Oftast dyker dessa upp på egen hand, men det har hänt att flera av dessa funnits där samtidigt. Jag blir inte klok på dem.
 
Smak: Första intrycket är att smaken är ung, fruktig och inte alltför söt. Men ganska snabbt inser man att den inte smakar ungt men att själva destillatet lyser tydligt genom fatkaraktären. De första 3-4 sekunderna känns smaken riktigt söt, men sen mojnar sötman av och lämnar plats för mer gräsiga och kryddiga noter. Whiskyn har även en ganska vaxig textur i munnen. Först hittar jag mjöligt äpple utan skal (tex royal gala), en lätt hint av vaniljfudge och svag apelsin. Varpå sötman minskar så kommer trälack, färskt gräs och en torr ekighet. Funken är inte alls lita påtaglig i smaken som doften, dock så är den rätt bitig och den känns 10 procentenheter starkare än vad den faktiskt är. Man får leta mer efter de ”klassiska” smakerna som kommer från faten, eftersom det finns mindre av dem. Här känns det fortfarande som att det är mer destillatkaraktär än fatkaraktär. Jag får en absurd känsla av messmör(!) på finishen, tillsammans med paprikan från doften.
 
Avslutningsvis: Craigellachie minst sagt ett spännande och karaktärsfullt destillat, och det visar definitivt upp sig i den här buteljeringen. Oavsett om man tycker att det är gott eller inte så är den kul! Det är spännande när det 25e glaset i flaskan plötsligt bjuder på ostbågar, och seriöst, vilken annan whisky kan man hitta fucking messmör i? Det blir kul när det plockar upp nya grejjer titt som tätt, speciellt när det är grejjer man kanske inte hittar i andra whiskys. Sen var det det där med ”funken”… anledningen till att de som älskar Craigellachie, ÄLSKAR Craigellachie. Över lag tycker jag att den är intressant. Även om den har lite industikänskla ibland så är den huvudsakligen organisk, dvs väl använd skinnjacka eller gamla yllestrumpor. Ibland drar det dock mot vattnet som ligger kvar i botten av diskmaskinen när filtret behöver rensas, och det är fan inte najs.
Den här whiskyn kan vara en rätt spretig, nästan förvirrande, malt vilket jag känner att jag har fått fram i det här inlägget. Jag ska säga att det här är min första Craiellachie och jag gissar att jag kan behöva bekanta mig mer med destilleriet, och att profilen är något man behöver vänja sig vid lite. Sammanfattningsvis är whiskyn spännande just för att det smutsiga destillatet lyser igenom så väl, och eftersom den till och från slänger fram nya saker så blir den aldrig tråkig, även om lavendeltvål, rakvatten och diskmaskinsvatten inte är något jag gillar i min whisky. Det är förmodligen inget jag skulle rekommendera newbies att köpa dock. Jag blir inte avskräckt, utan bara pepp på att prova mer från Craigellachie!
 
G
***

Craigellachie 13yo

0 Läs mer >>
***
 
Snabbt återbesök till Nikka igen.
 
Jag gillade både Yoichi NAS och Miyagikyo NAS, och faktum är att de lyckats växa ännu lite mer i mina ögon efter att jag skrev mina resensioner. Detta är den billigare lillebrodern, eller barnet kanske jag borde säga?
 
Taketsuru NAS är en blended malt (eller "pure malt" som japsarna fortfarande får säga), dvs en blanding av Yoichi och Miyagikyo, vilket ger möjlighet till något kanska intressant. Miyagikyo är en elegant, fruktig whisky och Yoichi är lite mer robust och komplex om man frågar mig. På papper bör de komplettera varandra ganska bra, och japsarna (såväl Nikka som Suntory) är ju knappast kända för att vara slarviga när de blandar whisky. Taketsuru (döpt efter Nikkas grundare) är nån hundring eller två billigare än sina single malt-komponenter och motsvarar väll Nikkas motsvarighet till Suntorys Hibiki. Förutom priset så har man även gått ner lite i abv, från 45% till 43%. Vi får hoppas att den inte gått ner i komplexitet eller kvalitet.

Även om pris och abv varslar om något mer basic än single malt-buteljeringarna så hoppas jag på att denna levererar något annorlunda och eget. Jag har ingen aning om åldern, vare sig på Taketsuru eller de andra två buteljeringarna.
 
 
Taketsuru NAS
43%
Officiell Buteljering
 
Doft: Medelstor doft. Frisk och fruktig med tyngdpunkten på citrus. Frisk lemoncurd och tydliga florala noter. Det finns en vaniljaktig fyllighet i bakgrunden som får mig att tänka på italiensk maräng. Det finns även något mineraligt som drar tankarna till krita, vilket får allt att kännas torrare och som jag gärna hade varit utan. Det är inte svårt att tänka på citronmacarons. Med tiden kommer en svag hint av gula plommon och kanske liiiiite ananas, som jag så gärna vill få fram mer på något sätt. Jag hitttar definitivt mer av Yoichi än Miyagikyo i karaktären, men den subtilt inbäddade röken från Yoichi finns inte här. Allt som allt, ganska trevlig doft. Hoppas att smaken följer i samma stil.
 
Smak: Det första som möter mig är citronzest, lite sälta och en märkbar bitterhet. Alkoholen biter mer än Yoichi NAS eller Miyagikyo NAS. Efter några fler sippar övergår citronzesten och bitterheten till citronmarmelad ist. Lite av sältan försvinner men det växer fram andra mineraliska noter. Smaken har en lätt till medelstor munkänsla men känns torrare och inte lika fyllig som Yoichi NAS eller Miyagikyo NAS. Lätt och frisk utan att vara särskild komplex. Jag hittar inte Miyagikyos fruktighet eller Yoichis kropp.
 
Avslutningsvis: Tja, rätt och slätt är detta en lätt, frisk och enkel whisky, som inte begär någon djupare analys. Den känns rätt ung och är, likt Yoichi NAS och Miyagikyo NAS, på tok för lättdrucken för sin prisklass. Jag menar inte att den är tråkig eller så, bara att både levern och plånboken lätt kan börja klaga om man inte har lite pli på sig själv. Grejen är att den känns simplare än sina komponenter och passar kanske mer till drinkar eller highballs. Karaktären lutar mer åt Yoichi än Miyagikyo. Förhoppningen med en blandning som denna är ju att 1+1 ska bli 3, att den tillför något mer. Tyvärr så känns det som att den är en sämre version än sina single malt-komponenter, samtidigt som den är för dyr för att jag ska vilja blanda bort den i drinkar (let´s face it, så ofta dricker jag inte ens drinkar). För 693kr har jag faktiskt andra, riktigt bra whisky-alternativ som jag hellre sippar på. Jag ångrar inte riktigt att jag köpte denna, men jag kommer helt klart inte köpa den igen. Den får godkänt, men om priset ska beaktas så är det med en hårsmån…
 
Betyg
G
***

Taketsuru NAS

0 Läs mer >>
***
 
Glenrothes är ett destilleri som jag nästan uteslutande har erfarenhet av genom självständiga buteljerare, där de inte direkt är ovanliga. Oftast tenderar whiskyn att lagras på sherryfat, en stil som passar destillatet väldigt bra. Detta är dock en bourbonlagrad Glenrothes.

Det var ett tag sedan jag köpte den här whiskyn, 2014 för att vara exakt. Jag minns att jag köpte den för ca 1800kr vilket är fantastiskt i dagens mått mätta. Då tillät min ekonomi mig att köpa random grejjer utan att det behövde vara särskillt genomtänkt eller motiverat. I det här fallet var motiveringen "kul med något från mitt födelseår..... och kolla 60% abv efter så många år. Kul...". Mer än så behövde jag inte för att klicka hem en flaska förr. I efterhand insåg jag att whisky med den här åldern blivit alltmer oåtkomlig för mig så jag ville spara den till något speciellt tillfälle. Det blev att jag öppnade den på fars dag 2021, dvs när min sambo berättade att vi väntade vårt andra barn. Absolut trevligt, även om whiskyn inte direkt är det jag minns från den dagen.
 
Nåväl. Whiskyn är buteljerad av den självständiga buteljeraren Blackadder som en del av deras Raw Cask-serie, dvs en gammeldags designad serie där Raw står för hur naturlig whiskyn är. Whiskyn är inte färgad och är okylfiltrerad, faktum är att den är så ofiltrerad att det är små svarta flagor från fatet kvar i båtten av flaskan. Jag gillar verkligen Raw Cask-serien. Precis som adelphis buteljeringar ligger de i det lite högre prisspannet men håller även väldigt hög kvalitet. Alla flaskor är numrerade för hand och jag har flaska 203/230 (om någon skulle undra).
 
 
Glenrothes 24yo
Bourbonbarrel #30595
Flaska 203/230, 60,8% abv
Buteljerad av Blackadder (Raw Cask serien)
 
 
Doft: Genast känns åldern. Doften är inte ljus, fruktig och livlig, utan mörkare med tydlig ek, kryddor och balanserad fruktighet. Jag hittar bokna (nästan övermogna) gula äpplen, kokt päronkompott, samt tydliga kryddor som stjärnanis och bitter lakritsrot. Det finns även något ”grönt” som får mig att tänka på när man river sönder gröna blad (har sett någon hänvisa till detta som ”klorofyll” i sina smaknoter). Om sträv ek kan översättas till en doft så finns den här. Över lag är frukten och eken väldigt balanserad, med eventuell vågmästarsida till eken. Med tiden kommer mer vanilj och gul frukt. Frukten håller sig åt det lite övermogna hållet och är aldrig frisk eller färsk, utan snarare konserverad eller tillagad.

Smak: Första sippen av denna är nästan alltid alkoholstinn och lite bitter. Det är som att tungan aldrig lär sig vad den har att förvänta sig. Efter några droppar vatten öppnar den upp sig betydligt mer. Eken överröstar faktiskt frukten till en början och visar sig som mandel, överbryggt te, rostat bröd och lite salt karamellsås. Efter typ 5-6 sekunder börjar frukten buffa undan eken och ta lite mer plats. Frukten känns mer tropisk än på doften och jag hittar både konserverade mandarinklyftor och lite aprikosmarmelad, även om de bokna gula äpplena hänger med.

Avslutningsvis: Anledningen att det tog så lång tid att öppna whiskyn var att jag väntade på ett passande tillfälle, men anledningen att flaskan fortfarande inte är slut efter drygt 1,5år är att den faktiskt har varit rätt lätt att sträcka sig förbi jämfört med de andra flaskorna i skåpet. Över lag är whiskyn ganska stängd och behöver lite vatten för att öppna upp sig ordentligt. Egentligen känner jag att jag inte blir riktigt klok på den här whiskyn. Har i skrivandets stund ca 4cm kvar i flaskan och jag vet fortfarande inte riktigt hur den faktiskt är. Oftast tycker jag att allt skriker så mycket att inget riktigt får visa sig ordentligt. Ibland tycker jag att den mest är sträv och intetsägande. Någon kväll satt jag förbluffad och var redo att förkunna detta bland mina topp 3 bourbon-lagringar jag någonsin smakat. Ibland känns den som tropisk fruktsallad och ibland känns den näst intill platt och ointressant.
De gånger jag verkligen faller för bourbonlagrad whisky är det oftast när frukterna är söta och tropiska (typ ananas och mango) medan eken kommer i bakgrunden som bittermandel och kokos. Det bästa är helt enkelt när whiskyn är typ 2/3 frukt och 1/3 milda kryddor, om man frågar mig. Den här har nog legat lite för länge för min smak. Fruktigheten har nästintill blivit lite fadd och eken har tagit över med strävhet och lite bitterhet.
Det som frustrerar mest är att jag inte får något grepp om den. Ibland är denna fantastiskt och ibland är den rätt ok. I slutändan lär jag inte sakna den när flaskan väl är tom, för 9 av 10 gånger så är ju Bladnoch 11yo godare än denna iaf. Kul med nått med lite högre ålder, och från mitt födelseår dessutom, men jag har inga problem att gå vidare när den är slut.
 
G+
***

Glenrothes #30595

0 Läs mer >>
***
 
Detta är inte bara min första Bladnoch på bloggen, utan min första Bladnoch någonsin.
 
Jag vet inte mycket om Bladnoch, förutom att det är ett hyffsat gammalt destilleri (grundat kring 1817 kanske?) i Lowlands. Bladnoch släpper årliga batcher av sina whiskys (11yo, 14yo och 19yo) och detta är batchen från 2022. Lowlands är i regel en region som jag hitills har ignorerat, eftersom de har rätt få destillerier och de som finns är, i brist på ett artigare ord, oimponerande. Jag har aldrig kännt att jag vill ha en flaska (eller glas) till av någon av de låglandswhiskys jag har testat. Dock startas det massor av nya destillerier i Lowlands just nu så jag fattar att jag inte borde fortsätta ignorera den som jag har gjort.
 
Bladnoch hade en liten men trogen skara som gillade dem förut. Dock stängde de och bytte ägare, och det öppnades igen 2015 (eller däromkring). När det återlanserades kom de i flashiga flaskor (se bild) och marknadsfördes mer som en premiumprodukt, samtidigt som fansen kände att det blivit en sämre version av vad det en gång var. Bladnoch har använts (tex av Roy på Aquavite) som ett exempel på destillerier som kostar mer än de smakar, speciellt med tanke på inflationen och de allmänt ökande priserna på whisky. Deras 11yo kostar idag över 850kr vilket är ruggigt högt för en ung core range. Den tävlar således med whiskys som Ben Nevis 10yo och Glenturret 12yo. Så varför skulle JAG köpa en premium (läs "relativt dyr") whisky, från en region jag tidigare knappt brytt mig om, som dessutom är ung och helt bourbonlagrad? Svaret är att jag såg en resension på youtube som helt enkelt lät för kul för att inte prova iaf. Jag vet att Jeff kan vara rätt generös med sina betyg, men jag bryr mig oftast inte så mycket om betygen så mycket som beskrivningarna. Grejen är att om en whisky från Lowlands beskrivs som unik, karaktärsfull med noter av ruttnande frukt i en komposthög, då behöver jag faktiskt testa den.
So here we go....
 
 
Bladnoch 11yo 2022
Bourbonbarrels
46,7% abv
Årlig officiell utgåva
 
Doft: Det finns en tydlig doft av fermenterad frukt. Först och främst kommer mandarinklyftor som blivit lite spritsiga av fermenteringen, typ som en kombucha eller Tepache! Här finns även en påtaglig not av övermogen ananas (gud vad jag älskar när jag hittar annanas!). Blandat med frukten kommer krämig, naturell yoghurt. Lite övrig tropisk frukt som papaya och persikor. Det finns vanilj och kokos i bakgrunden men den håller sig bakom all frukt. Doften är ”spritsig”, typ lite som att ha poprocks i näsan. Fantasiskt! Om man luktar på denna för länge blir man mätt. Vatten plockar fram lite mer färsk frukt vilket säkert anses som bra i vissas ögon men jag ser det inte som något possitivt.
 
Smak: Smaken fortsätter mycket i samma stil som doften. Fortsatt blandad fermenterad frukt, men här kommer yoghurten och vaniljen fram mer. Det kommer dessutom en ansenlig mängd granola, dvs maltighet, svag nötighet och en växande not av kokos. Från att frukten varit helt dominant i doften så är den mer balanserad på smaken. Det finns en lite bitter spritighet på smaken som inte är ett större problem, men tillräckligt märkbar för att störa lite. Tyvärr känns smaken inte lika fyllig som doften. Precis som i doften så lättar vatten upp den fermenterade noten och gör frukten färskare. Dock kommer lite mer av den råspritiga bitterheten fram. Finishen är tametusan som en pinacolada.
 
Avslutningsvis: Riktigt najs faktiskt. Jag skulle rekommendera att skippa vatten för att behålla mer av den funkiga karaktären. Detta är onekligen intressant whisky som inte kommer falla alla i smaken.  Vissa gånger känns det som en fruktig blandning av mjöd och tepache. När jag provar den under förmiddagen innan jag ätit nått blir de fermenterade noterna väldigt tydliga. Mindre så efter att man ätit, då blir den mer generisk och tappar lite av charmen. När jag drog korken luktade det överväldigande kokos, men har lagt sig nu. Innehåller två av mina favoritnoter (ananas och kokos), samt jävligt intressant. Jag har fått lite av en aha-upplevelse (lite som när jag provade Benromach första gången). Jag känner mig riktigt pepp på att prova mer Bladnoch! Deras 11yo och 14yo står redan i skåpet och deras limiterade 15yo är på väg. Deras 19yo finns på systemet för 2000kr men jag lär hoppa över den.
Det är alltid värt att köpa whisky som är god eller intressant. Detta är båda delarna. Stor tumme upp!
 
VG
***

Bladnoch 11yo 2021

0 Läs mer >>
***
 
Kilkerran, destilleriet som gjorde Campbeltown till en whiskyregion. Eller a typ, dessutom heter detilleriet Glengyle....
 
Yes Kilkerran är ett varumärke från destilleriet Glengyle. De får dock, fucked up nog, inte buteljera sin whisky som "Glengyle" eftersom ett annat företag äger rättigheterna till namnet. Istället valde man att buteljera under namnet Kilkerran som är det gamla namnet på Campbeltown, dvs staden/regionen som destilleriet ligger i.
 
Whiskyn brukar omtalas som det man köper när man inte får tag på Springbank. Grejen är att Springbank är så eftersökt att det är svårt att få tag på, i de flesta delar av världen. Således behöver Springbank-knarkare få sin fix någon annanstans ifrån och Kilkerran brukar snabbt komma upp eftersom de har en liknande stil. Det kanske inte är så konstigt eftersom det ligger nästgårds Springbank och har samma ägare. Faktum är att när Springbank tar paus så går deras personal över och arbetar på Kilkerr... jag menar Glengyle. För att göra saken bättre buteljeras whiskyn i samma flaskor som springbank (dock inte min utgåva på bilden, som köptes innan de bytte flaskor).
 
Så va ere för whisky då? Som all entusiast-whisky så buteljeras whiskyn på minst 46% abv, utan kylfiltrering eller färgämne. Deras 12yo är en blandning av 70% bourbonfat och 30% sherryfat. De har samma skitiga Campbeltownfunk som Springbank, vilket gett dem Springbank-substitut-stämpeln. Jag kan dock tycka att det är lite tråkigt att de flesta talar om Kilkerran som något man tar när man inte har en springbank.... även om det inte är illa menat.
 
 
Kilkerran 12yo
Bourbon- och Sherry-casks
46%abv
Officiell buteljering.
 
Doft: Direkt hittar jag citrondrömmar (alltså kakorna) och verkstad. Verkstaden är lite svår att beskriva men det finns något smått metalliskt, men framför allt hittar jag doften av oljiga trasor och opolerat trä. Det finns absolut ekiga kryddor i blandningen också. Detta är inte lätt och fräscht utan ganska rustikt, på ett charmigt sätt. Whiskyn doftar inte bara oljetrasa utan den doftar oljigt, om nu doft kan ha textur. Det hoppar inte ut ur glaset och skriker men man behöver inte leta efter den heller. Det finns inte mycket fruktighet här vilket kanske inte är min cup of tea, men tydligen många andras.
 
Smak: Det hänger absolut kvar någon form av bakverk med citron, kanske bitter apelsinmarmelad också. Den skitiga verkstaden går tillbaka både ett och två steg i intensitet, medan eken verkligen kliver fram. Faten har verkligen lämnat sitt avtryck, men jag menar inte bourbon-karaktär eller sherry-karaktär, utan det är själva träet som ger sig till känna. Om jag smakade detta blint hade jag trott att det var en bourbonlagring med en virgin oak-finish. Känns förmodligen mer 15yo än 12yo, vilket är kul. Frukten (dvs marmeladen och bakverken) är tydligast direkt i början men försvinner ganska snabbt bakom träet och maskinoljan. Whiskyn känns rund utan varken tydlig sötma, bitterhet eller strävhet. Åter igen, en väldigt oljig textur vilket jag verkligen gillar. Smaken är, ironiskt nog, väldigt aromatisk. Jag känner dock att jag saknar fruktighet! Jag förstår att vissa verkligen gillar detta, men jag är inte säker på att jag föredrar verkstad och slöjdsal framför fruktskål.
 
Avslutningsvis: Lets face it, detta är god whisky. Jag älskar oljig och aromatisk whisky, men jag vill gärna ha en näve frukt med i blandningen också. Det är väldigt, väldigt många som älskar denna, vilket jag inte riktigt fattar. Jag menar, den är god (ibland väldigt god) men det finns många som kan mäta sig (och överträffa denna) för samma pengar, Bunnahabhain 12yo tex. I slutändan handlar det ju alltid om personliga preferenser dock. Detta är precis vad jag skulle hälla upp till någon som inte gillar sötsaker. Problemet är att jag verkligen gillar sötsaker, jag gillar sherrybomber och sauternes-lagringar, vilket gör att det känns som att det saknas något genom hela whiskyn. Ibland smakar detta riktigt bra men för det mesta känns den bara helt ok. För mig finns det flera instegsbuteljeringar (Bunna 12yo, Scallywag, Glen Garioch 12yo, GlenDronach 12yo m.m) i samma prisklass som jag hellre dricker än denna, och som dessutom är mer tillgängliga. Har man dille på Springbank så kommer nog detta vara skitbra det också, men för min del känns det verkligen som att det fattas något. Gott men ofullständigt helt enkelt.
 
VG-
***

Kilkerran 12yo

0 Läs mer >>
***
 
Jag öppnade den här flaskan för snart tre och ett halvt år sedan, för att fira att jag skulle bli pappa. Det är sällan man ser Ben Nevis över 25 år så detta kändes onekligen som en speciell flaska för ett speciellt tillfälle.De flesta Ben Nevis jag druckit har legat i relativt aktiva fat, vilket iofs passar deras kraftfulla destillat, men den här gången var det spännande att se vad en refill butt kan göra under en längre tid ist. Många år på flaska brukar dessutom, i min erfarenhet, betyda att whiskyn inte bara kan, utan BÖR få tid att öppna sig i flaskan. Jag brukar försöka tömma varje flaska innom ett år efter att jag öppnat den så detta är faktiskt den flaska jag haft öppnad längst i skåpet. När jag öppnade flaskan blev jag rätt besviken. Whiskyn doftade inte så mycket (mest mineral och dammigt trä) och smaken var mest het och på tok för bitter, utan någon fruktighet. Whiskyn har dock kommit en välbehövlig bit på de här åren...
 
 
Ben Nevis 27yo
Sherry Butt 2381
Flaska 309/592, 57,5%abv.
Signatory
 
Doft: Utan vatten är den relativt stängd, även efter de här åren. Det är som att den fortfarande ligger och snoozar. Trots 27 år i fat så är destillerikaraktären fortfarande tydlig. Måste ha varit ett välanvänt fat detta. De torkade frukterna och kryddorna från sherryfatet ligger på halvvolym. Det där härliga gamla lädret fyller ut resten. Murrig julkaka med torkade fikon och blandade julkryddor. Allt är torrt och halvsömnigt. Med vatten och lite tid, kommer frukterna fram mer tillsammans med marsipan, creme brulée och mörk choklad. Vattnet blir som en go kopp kaffe för den här snoozaren och får den att piggna till. Frukterna kommer fram mer, whiskyn blir piggare och doften får en riktigt krämig och rund karaktär. Till slut kommer något som till slut tar huvudrollen i hela doften; sötsyrlig rabarberkompott med kardemumma! Shit vilken kul doft!
 
Smak: Den må ha legat och snoozat på doften men jävlar vilket morgonhumör den har! Den hugger till i munnen direkt, med stor alkoholhetta! Smaken är torr och lite (nässel)bitter. Destillerikaraktären ligger fortfarande i framkant tillsammans med en del torkad frukt från sherryn. Det är dock betydligt mer trä och kryddor än frukt. Vi snackar muskot, lite stjärnanis, överbryggt svart te, drivved m.m. Finishen har lite punchpralin. Med vatten och lite tid öppnar den helt klart upp sig. Smaken blir mjukare och fruktigare men håller sig fortfarande torr. Fruktigheten kommer i form av bokna röda äpplen och rabarberpaj. Fokuset ligger fortfarande på de kryddigare noterna av svart te, tobak och stjärnanis. Det där gamla lädret och bittra nässlorna är helt klart den röda tråden i smaken.
 
Avslutningsvis: En rätt intressant version av Ben Nevis. Utan vatten är den som mig på morgonen, dvs seg och aggressiv, men efter kaff… jag menar VATTEN, så blir den väldigt medgörlig. Detta är ingen saftig sherrybomb. Både doft och smak är torr utan sötma, vilket understryks ännu mer av den smått bittra tonen. Oftast är bitterheten i form av nässlor och överbryggt te, men ibland slår den åt kaffe. Den känns lite väl het utan vatten, och även om vatten öppnar den och gör den mer komplex, så tar det även bort lite av den där härliga intensiteten och skitigheten som jag kommit att älska hos Ben Nevis. Det behövs endast några få droppar vatten för att hitta balansen mellan destillerikaraktären och sherryfrukten. Det är förvånande hur hög alkoholhalt, men också hur mycket av destillatets karaktär som hänger kvar efter 27 år på fat. Att jämföra denna med Ben Nevis 5yo är en utmärkt demonstration på hur ”äldre” inte nödvändigtvis betyder ”bättre”. Om de vore två personer så är 5yo är full av energi och hoppar omkring på Hatebreed-konserter medan denna (även när han vaknat) helst sitter i favoritfåtöljen, sippar kaffe och lyssnar på Tom Waits. Faktum är att om den här whiskyn vore en låt så skulle den vara "Dirt in the ground" av Tom Waits, rå men samtidigt harmonisk på samma gång. Jag ångrar inte att jag köpte denna men det är inget jag kommer jaga rätt på fler av. Så länge du inte ätit något sött innan (för då känns den för torr och bitter) så går den en fin balansgång mellan bitter, kryddig och lagom söt frukt. Detta är verkligen en komplex whisky som fortfarande får mig att gilla den mer och mer för varje glas jag tar av den. Detta är faktiskt en av få flaskor som jag inte kommer hälla till ”slaskan”. Den kräver mycket tålamod och uppmärksamhet, men det är det som gör den så intressant. Nu är det över tre år sedan jag öppnade flaskan och den har inte mojnat av eller blivit platt. Tvärtom, den håller fortfarande på att komma igång…
 
VG-
***

Ben Nevis #2381

0 Läs mer >>
***
 
Ska jag vara ärlig? Jag vet inte mycket om Isle of Raasay Distillery...
Raasay är en ö i de yttre hebriderna, dvs en ö på Skottlands västkust. På östra sidan av ön ligger fastlandet och Skye, på västra sidan ligger atlanten. Destilleriet öppnade 2017 och har släppt whisky typ sedan 2021, möjligen sena 2020.
 
I sedvanlig ordning slängde sig entusiasterna efter de första utgåvorna, så jag besvärade mig inte ens med att försöka. Jag fattar grejjen med att det är kul att testa nya destillerier vartefter de poppar upp, men jag tänker tametusan inte slåss och sitta på vakt för att få tag på 3år gammal whisky. Nu för tiden finns denna buteljering, typ någon sorts standardbuteljering, stadigt tillgänglig på Systembolaget. Den är blandad av rökig och orökig sprit som legat på Rye-fat, rödvinsfat från Bordeaux samt Chinkapin.fat. Chinkapin är något nytt för mig, men det rör sig om virginfat på en typ av ek som heter Chinkapin (Quercus Muehlenbergii) och växer i nordamerika. Således finns det inga "vanliga" fat i blandningen (dvs typ bourbon eller oloroso). Jag fattar ved de gjort här. Rödvinsfaten ger fruktighet samt en sxig färg, rye-faten ger en kryddighet och nyeken ger snabba ekinslag. Blandningen av allt detta känns väldigt designad för att snabbt ge karaktär till en ung whisky, men jag gissar att man kommer ändra fatuppsättningen för de äldre utgåvorna, närhelst de kommer.
Nåväl, jag närmar mig denna med en medelmåttig skepticism, men sanningen är att den har fått massvis med god kritik. Folk verkar verkligen gilla den, trots ung ålder, och menar att Raasay är en av de mest lovande destillerierna som poppat upp de senaste 10 åren.
 
Destilleriet satsar på single matl (och gin) så de buteljerar okylfiltrerat, ofärgat och på 46,4%, så det gillas. Men ska jag vara ärlig så är den avgörande anledningen att jag köppte en flaska av denna för dryga 650kr varken de goda omdömmena eller min egen okontrollerabara nyfikenhet över destilleriet.... det var flaskan. Raasay har en av de snyggaste flaskorna jag har sett. Texturen är skrovlig likt en berghäll och här och där finns mönstren efter snäckfosiler. Jag har knappast gjort ett bra jobb av att fånga tekturerna på bilden nedan men på Systembolagets hemsida finns en bild när man tydligt ser alla detaljer. Även om whiskyn är medelmåttig så är jag en erfarenhet rikare och har en snygg flaska att använda som slaska eller nått. Men vad var mest valuta för pengarna då, flaskan eller whiskyn?
 
 
Isle of Raasay
R-01.01
46,4%
Officiell Buteljering
 
Doft: En stor vägg av ek slår emot fejset. Jag hittar lite rök, gummi, vanilj och trälim. Doften är inte stickig men känns fortfarande ung. Det finns en liten funkighet som jag ändå gillar. Röken blir tyvärr överväldigad av faten och detta luktar mest nya ekfat för mig. Det finns inte mycket till fruktighet utan det är trä, gummi och lim för mig.
 
Smak: Grundspriten friskar upp det hela lite mer på smaken. Det smakar dock ungt och ofärdigt enligt mig. Eken tar åter igen huvudrollen men spriten skiner igenom mer. På ett sätt är det najs att det kommet lite friskare inslag, som dessutom tar med sig rök och en tydlig sockersötma. Dock hänger inte funken med riktigt och spriten känns stickigare och aggressivare än vad procenten säger. I slutändan smakar detta som en alkoholhaltig slöjdsal. Varken moget, spännande eller komplext.
 
Avslutningsvis: Det här är ofärdigt. Det är ung sprit och det känns som att man har velat släppa något och därför överkompenserat med eken för att få den att inte smaka så råspritigt.  Tyvärr är spriten för het och faten är för endimensionella. Jag säger som alla andra; ”detta bådar gott för framtiden”, men jag håller inte med när folk säger att detta är bra. Om spriten får ligga på någorlunda pigga bourbonfat typ 10 år så tror jag att detta kommer vara en vinnare. Man har en intressant grundsprit  och jag hoppas att funken kommer hålla sig kvar och palla med längre lagringar, för just nu är funken det enda som känns riktigt tilltalande.
Jag kommer spara flaskan, för den är grymt charmig, men nu när jag är klar med smaknoterna så har jag hällt ner lite sherryfatslagrad rom i den. Rommen var precis vad Raasay behövde, mer nyans och lite frukt. Rominfluensen funkar faktiskt riktigt fint med den här whiskyn… skulle vara kul att se lite romfatslagrad Raasay i framtiden. Faktum är att i Dramface Podcast avsnitt 15 (kring 6 minuters-strecket) säger Gordon att Raasay blir 10 gånnger bättre med en skvätt sherrylagrad whisky i sig. Personligen väljer jag att tolka det som att hela whiskypodd-världen håller med mig... Raasay behöver mer fruktighet. Nåväl, jag tycker att Raasay ska ha lite mer is i magen. Släpp inte spriten för att ha nått att släppa, släpp den när den är klar. Ni gör ju gin som kan hålla ekonomin flytande så länge. Ardnamurchan är jävligt bra trots att den är så ung att den knappt hunnit svalna från destilleringen, men det kan inte funka för alla. Vi ses om 5-6 år igen, Raasay.
 
IG
***

Isle of Raasay

0 Läs mer >>
***
 
Här har vi en av mina absoluta favoriter bland standardwhiskys.
Jag och Bunnahabhain har egentligen haft en nära relation redan från början. När jag köpte min första "Bunna" så hade den en lite mer klassisk (aka gammeldags) design, vilket var en drivande faktor i köpet. När jag började kolla på Ralfys youtubekanal berättade han att Bunna 12yo var whiskyn som fick honom att få upp ögonen för whisky, så jag var ju tvungen att öppna min flaska direkt. Fastän jag bara var en liten noob som inte ens kunde uttala namnet på flaskan så gillade jag den direkt. Den var mjuk och fruktig, men framför allt nyanserad utan att vara avskräckande. På den tiden fanns det dessutom gott om myndig Bunna för riktigt humana priser så det var lätt att gör fler inköp trots att man levde på studiemedel.
 
Ett par år senare sitter jag på en bar i Port Ellen, Islay. Jag var på roadtrip i Skottland på egen hand. Dagen efter väntade besök på Ardbeg, Laphroaigh och mitt älskade Lagavulin. Tidigare under dagen hade jag mött ett sällskap från Danmark som skulle till Bruchladich för att hälsa på sitt fat. De hade föreslagit att jag skulle komma till pubben och ta ett par glas med dem under kvällen, och nu satt jag där, en öl och några pilgrimsmusslor in på kvällen. Jag har under kvällen lyckats redogöra för både min kärlek till både Lagavulin och Bunnahabhain, då två i sällskapet kommer tillbaka från baren. Den ena ställer ner ett glas framför mig på bordet och klappar mig på axeln. Jag tackar för glaset och tar en sipp. "Shit, this is fucking tasty!" säger jag (vi snackade engelska med varandra eftersom jag inte kan förstå danska om så min whiskysamling hängde på det), "What is it?". Dansken kollar förvånat på mig en sekund och flinar sedan. "Well It´s an Islay malt ofcourse, can you guess wich one?" Jag tittar ner i glaset som om det skulle ligga en ledtråd skvalpandes i botten. "Don´t think I´ve tasted this before, but if its below £100 I´m getting a bottle". Dansken flinar åter igen, klappar mig på axeln och säger "well didn´t you say you loved Bunna 12?". Resten av danskarna utbrister nått på danska och de höjer glasen i en skål. Jag skålar med dem samtidigt som jag tyst tackar den dämpade belysningen som döljer rodnaden i mitt fejs.
 
Första gången jag smakade Bunna 12yo visste jag att jag gillade den, men det var när jag fick prova den blint, på en bar i Port Ellen, som jag blev kär i den!
 
 
Bunnahabhain 12yo
Bourbon- och Sherry-fat.
46,3%
Officiell buteljering
 
Doft: Fyllig, rund och fruktig doft. Den har en väldigt ”gul doft”, dvs vi snackar honung, aprikoser, apelsinskal och en aning mandellikör. Efter 10minuter kommer mer röd frukt fram, typ fikon. Honungstonerna blir mörkare och det kommer en mild kryddighet. Framför allt börjar mandarinklyftor komma. Ibland får doften nästan vaniljblommiga inslag.
 
Smak: Mmmm, en rund och fyllig smak. Börjar söt innan kryddigheten kommer fram ordentligt. Vi snackar fortfarande honung och aprikoser, men det kommer lite mer exotisk frukt också, typ cantaloupmelon. Det kommer även lite strävare kryddor som nejlika och mandlar med skal. Det hänger kvar en lätt hint av Earl Gray, malt och mandlar på finishen. Whiskyn har en mjuk och stadig munkänsla, där alkoholen värmer utan att sticka.
 
Avslutningsvis: Detta är honung och gul frukt, lätt pudrade men sträva kryddor, i ett glas. Detta är definitionen av ett säkert kort och kan tävla med whiskys som är betydligt äldre och dyrare utan problem.
Vissa kallar detta för en sherrybomb, vilket jag verkligen inte håller med om. Det här är ett exempel på hur sherryfaten kan göra bourbonfatens gula, frächa frukt, lite mer orange, tropisk, och toppa det med honung. Sherryn färgar allt, utan att det tydligt smakar sherryfat.
Vissa säger att de hittar salta och maritima noter i denna, men jag gissar att de har kollat på etiketten för mycket. Det här är inte en saltstängt fiskare som röker pipa, detta är en sjöman som kommer hem med exotiska frukter och kryddor från sydostasien!
En sån här ska man alltid ha hemma i skåpet!
 
VG
***

Bunnahabhain 12yo

0 Läs mer >>
***
 
"När Symposions Thomas Kuuttanen besökte Isle of Arran för första gången fick han se att de hade rökiga sherryfat i lagerhusen. Då tände han på alla cylindrar. Han började direkt att tjata på destillerichef och exportchef om att skräddarsy en tungt rökig sherrybomb för Sverige, en Arran Extra Allt. En sådan whisky hade Arran aldrig kommit på tanken att buteljera och man kallade den skämtsamt för ”The Crazy Swede”. Whiskyn går alltjämt under det smeknamnet."
 
Så presenterar en av Sveriges största whiskytidningar sen här Whiskyn, vilket är synd. Det är synd eftersom det finns inget som gör mig så avtänd som sådant flamsigt PR-prat om hur "crazy" den här whiskyn är. Enligt historien så var Thomas där en mörk natt som var så stormig att färjorna ställdes in och Thomas blev fast på ön. Då fick han givetvis traska runt i lagerhusen och upptäkte de här helt galna faten och bara var tvungen att buteljera dem! Efter att ha hört den här storyn fick jag tillräckligt med avsmak för att vilja bojkotta whiskyn. Tack och lov påminde jag mig om att det är en maffig Arran för 549kr.... så jag köpte en flaska iaf. 
 
Whiskyn är ett exklusivt släpp för Sverige (genom importören Symposion) och ska, enligt utsago, buteljeras batchvis, 9500 för denna första batch. Whiskyn ska vara minst 7år och legat på Olorosofat. Jag gillade verkligen denna, men allt PR-dravel fick mig nästan att känna mig lite smutsig för att jag gillade den. Den är en del av Systembolagets fasta sortiment men jag köpte ändå 3 flaskor som jag gömde i whiskysamlingen, ifall kvaliten skulle sjunka eller priset gå upp i framtiden. Nåväl, du tvättar vi av oss den där kväljande PR-hinnan och kollar vad whiskyn faktiskt har att erbjuda...

 
 
Arran Sweden Exklusive
Heavily peated sherry casks
En av 9500 flaskor, 50%abv
Officiell buteljering
 

Doft: När flaskan var nyöppnad kände jag mest rök men inte så mycket torv. Nu när flaskan har fått banta lite så är det tvärt om (inte mig emot dock). Rökighet är absolut najs, men det är torven som har möjlighet att vara nyanserad och intressant. Jag hittar torkad röd frukt (röda äpplen speciellt), mäsk, multna höstlöv och apelsiner som är en eftermiddag från att få sina första mögelfläckar på skalet. Övermogen citrus över lag faktiskt. Doften har fokus på sherry-frukten, men genom en torvig lins.  Doften är len, utan någon som helst stickighet…. Jag hade nästan velat ha lite stick i näsan. Detta kommer tilltala sherrytorskarna mer än röksnortarna.

 

Smak: Mmmm, faktiskt en bra bit bättre än den redan trevliga doften. Smaken känns bastantare än doften faktiskt, lite mer attityd. Den till och med biter lite i tungan. Det är fortfarande sherryfrukten som står i centrum, men torven och, framför allt, röken blir tydligare av alkoholnaffset. Det är mycket som slåss om uppmärksamheten i början (körsbär, röda äpplen, dadlar, rök, kaffe m.m) men efter några sekunder ger den en mer tillrättalagd profil som släpper fram maltigheten, honung, och mandlar. Smaken för verkligen tankarna till sån där franska nougat med mandlar och körsbär i, men med en röktouch.

 

Avslutningsvis: Väldigt trevlig whisky! En perfekt vinterwhisky, och framför allt PRISVÄRD! Hög kvalitet på både sprit och fat. Sherryn får tyvärr röken att mojna av liiite för mycket, men det är ruggigt gott iaf. Den har stor sherry och tydlig rök, två saker som svenskarna gillar. Det var ett genidrag att buteljera denna på 50%, vilket ger mer kropp och bett till whiskyn. Detta är trots allt inte en whisky som man vill ska glida ner len som sammet. Visst klarar den att man skvätter i lite vatten, men den tjänar inte på det tycker jag. Det finns även en tydlig sötma som lyfter smaken och munkänslan ännu mer, men kommer inte uppskattas av alla gissar jag. Jag är en gottegris och jag gillar det som fan! För 549kr (typ 50 euro) så är detta en no-brainer. Det är ingen slump att denna valdes för den svenska marknaden. Om kommande buteljeringar håller denna klass kommer detta bli en whisky som årligen bunkras! Ett solsklart och starkt VG+ för min del men om priset skulle vara en del av ekvationen skulle detta vara ett solklart MVG. Det är möjligt att detta är bland det mest prisvärda som har gått i ett par skor…. Eller ja, som man kan köpa i Sverige iaf (jag kollar lustfyllt på dig Glen Garioch 15). Det är är inte crazy och galet, men det är riktigt god whisky, till ett huswhisky-pris. Fantastish!

 

VG+
***

Arran Sweden Exclusiv...

0 Läs mer >>
***
 
Det har varit sparsamt med Miyagikyo på bloggen (och livet i stort, förvisso) och det finns väll en anledning för det.
 
Jag vill inte vara den som är fast i det förflutna, men det är lite svårt att bli exhalterad över japanska buteljeringar nu för tiden, iaf för oss som drack japanskt innan 2010. Jag minns när Miyagikyo 15yo kostade en tusenlapp och att den kändes dyr när den nådde 1400kr flaskan. 2015 ersattes hela deras core range av denna, Miyagikyo NAS. Den har precis landat på Systembolaget för 849kr och det är ruggigt mycket för ung, kylfiltrerad core range-whisky med färgämnen. 
 
På sätt och vis kommer japansk whisky alltid vara lite provocerande i mina ögon, iaf som kategori. Både Nikkas och Suntorys whiskys håller en förvånandsvärd kvalitet och komplexitet, även i låg ålder, men de saknar intensitet. Varje gång jag dricker Miyagikyo, Yoichi, Hakushu eller Yamasaki imponeras jag över smakprofilen, men frustreras över hur sanslöst mycket bättre de hade varit om de bara hade mer kropp. Det blir lite som att titta på ett riktigt vackert fotografi, där allt är lite ur fokus. De är en lite hjälpande putt från att bli fantastiska. 
 
Den lite för lätta kroppen, tillsammans med lite för höga priser gör att jag sällan köper japansk whisky längre. Dock lyckades jag buda hem Miyagikyo NAS tillsammans med Yoichi NAS för ca 900kr, och bättre än så lär det väll aldrig bli?
 
 
Miyagikyo NAS
45% abv
Officiell Buteljering
 

Doft: Direkt känner man av fruktig elegans. Det känns både fruktigt och blommigt med en frisk spritsighet (tänk doftversionen av syrlig). Här luktar det honung, vaniljkräm, sötare citrus, hallonsylt och sådana där rosa fruktkolorna från Maoam. En liten kryddighet i botten. När jag var liten brukade min pappa köpa en kaka från vårt lokala bageri. Det var en kardemummakaka, stor som en tårtbåtten, med ett lager vaniljkräm och smörkräm i mitten, och uppe på kakan låg glasyr med bitar av kanderat apelsinskal på. Den här doften påminner mig om den kakan, fast med extra tungt på de sötsyrliga citrusskalen. Elegant, fruktigt och riktigt snyggt.

 

Smak: Vanilj, honung och frukt. Lite åt godishållet. Kryddorna och maltigheten kommer efter 4-5 sekunder. Frukten är frisk och har en betoning på (så klart) söt citrus, hallonbåtar och syrligt melongodis. Kryddorna är väldigt försiktiga men finns där i form av mandellikör, torkad ingefära och mjölkchoklad. Finishen är tyvärr i tunnaste laget och domineras främst av gröna vindruvor.

 

Avslutningsvis: Jag har en liten förkärlek för Miyagikyo. Det är ju Yoichi´s elegantare och fruktigare lillebror, som inte får samma uppmärksamhet som storebror. När jag jämför NASarna nu så måste jag dock, till min egen förvåning, säga att Yoichin är den intressantaste av de två. Den ökända japanska elegansen blir alltför snäll i Miyagikyo och märks extra tydligt på munkänslan. Allt som allt så säger jag som med Yoichi; den är helt klart värd att lägga 700kr på, men om man ska ha den återkommande i skåpet behöver den ligga under 500-lappen för att vara värd det. Allt som allt god dricka. Perfekt sommarwhisky när man kanske inte vill ha så tunga grejjer. Gillar man Auchentoshan eller typ klassiska Glenmorangie så kommer detta verkligen att imponera. Bra, men inte så spännande.

 

VG
***

Miyagikyo NAS

0 Läs mer >>
***
 
Yoichi kommer alltid ha en liten reserverad plats i mitt hjärta. Långt tillbaka i begynnelsen, typ 2008 eller nått, så var Yoichi 10yo den första flaska single malt jag någonsin köpte.
 
Yoichi är Nikkas första destilleri. Det är beläget uppe på Hokkaido, dvs Japans nordligaste ö, där klimatet är likt Skottlands. Man kokar lätt rökig sprit i direkteldade pannor vilket ger en whisky som är mer robust än systerdestilleriet Miyagikyo´s lätta, fruktiga och sherrylagrade stil. Dock betyder "robust" inte samma sak i Japan som i Skottland, och spriten är oftast lika snäll som typ en Balblair (enligt mig). Nog för att "intensitet" inte är samma sak som "kvalitet", men den första framhäver ändå den andra. Ska man förenkla det så tenderar Yoichi att ha en torrare och mer maritim stil med en aning sälta och svag rökighet, medan Miyagikyo har lenare, blommigare och fruktigare karaktär. Om jag inte misstar mig lägger Yoichi i regel pengarna på bourbonfat medan Miyagikyo kör en blandning av bourbon och sherry (med lite mizunara om man har tur). Nikkas whisky har över lag lite mer "balls" (läs "alkoholhalt") än Suntorys Yamasaki och Hakushu, dvs 45% kontra 43%, vilket endå ger Nikkas whiskys lite mer kropp och pondus.
 
Den här NAS-buteljeringen ersatte hela Yoichis core range 2015, eftersom tillgången helt enkelt inte kunde tillgodose efterfrågan på äldre whisky. Den har nyligen (åter igen) landat på Systembolaget för 849kr flaskan, ett pris som inte riktigt kännts rättfärdigat i mina ögon. Dock såg jag denna, tillsammans med sin motsvarighet från Miyagikyo, som jag budade hem för totalt ca 900kr. Jag har knappt köpt japansk whisky de senaste 5 åren så det var väll kanske dags ändå. Det var inte föränn jag höll flaskorna i handen som jag kände mig riktigt förväntansfull ändå!
 
 
Yoichi NAS
45% abv
Officiell buteljering
 

Doft: Det här doftar ju riktigt jävla bra! Doften är len och förvånansvärt komplex. Första tanken är ”blommig” tills jag inser att så egentligen inte är fallet. Det finns gott om aromatiska, friska noter, tex tydligt citron- och lime-zest men även koriander. Något som för tankarna till en burk med Earl Gray te också. Under detta finns en fruktigare bas av gula äpplen, vattenmelon, vit persika och blandade örter. Efter ett par sniff kommer det mer rostat, aromatiskt trä fram tillsammans med en mild rök. Efter halva glaset dyker det upp mer honung samtidigt som frukten blir sötare. Fuck va najs!

 

Smak: Oj, alkoholen känns som mer än 45%. Första intrycket är att detta handlar om ung sprit, typ 5-8år. Munkänslan är på den lättare sidan av medel och är inte lika fruktig som doften. Här blir rökigheten lite tydligare men framför allt kommer en känsla av mineral och sälta tillsammans med torra tränoter. Whiskyn känns fortfarande aromatisk med citronzest och koriander, men kan knappast beskrivas som oljig och fruktig. Har ni någonsin käkat insaltade citroner? Det är ett supergott tillbehör till fisk och skaldjur, och det är just de där salta citronerna som dyker upp i huvudet varje gång jag tar en sipp av denna. Tyvärr försvinner den väldigt snabbt på finishen och lämnar bara kvar en sträv örtighet på tungan.

 

Avslutningsvis: Har ni någonsin suttit på en stenig strand med frisk vind så att stänket från vågorna träffar ansiktet? Ni sitter på en drivvedsstock som spolat upp av vågorna och öppnar upp foliepaketet som ni precis tagit ur askan. Däri ligger en helgrillad fisk som ångats tillsammans med citron och örter. Medans ni äter letar sig rökslingorna från den nästan helt utbrunna brasan sig fram tillsammans med doften från drivveden och havet… jag har aldrig gjort det där, men det är precis vad den här whiskyn försöker lura mig att jag gör!... eller ja, allt det där, förutom själva fisken då... detta luktar inte fisk. Det här är ruggigt bra för att vara ung(?) NAS-whisky och i ärlighetens namn har jag inte något problem med att betala 700 spänn för denna, iaf nån enstaka gång. Om jag ska se till att ha den här ståendes i skåpet på daglig basis så skulle den dock behöva gå ner till 500-lappen. Som vanligt när det kommer till japansk whisky, är doften den absolut bästa delen av upplevelsen. Det är spännande, det är välkomponerat och det är komplext, men det är även (som oftast med japansk whisky) väldigt elegant, om ni förstår vad jag menar. Detta är en fantastisk sommarwhisky, men man saknar fyllighet och munkänsla.

 

VG
***

Yoichi NAS

0 Läs mer >>
***
 
Jamen vafan, vi fortsätter med mer av det goda. Detta är en ung Ben Nevis från den självständiga buteljeraren Adelphi. Adelphi är en buteljerare med gott rykte om sig, vilket är anledningen att jag köpte denna, trots att den kostade ca 1000kr per flaska, vilket ändå måste ses som lite i det grövsta laget för en 5-åring. Ben Nevis brukar vara ruggigt fint i sherryfat och färgen hymlar inte med att det är i ett sherryfat man hittat denna.
 
Hela grejjen med unga, starka, sherrydominerade whiskys har blivit vanligare på senare år. Aberlour var inte först med det, men det var deras A´bunadh-buteljering som verkligen gjorde den stilen av sherrybomb populär, om man frågar mig. Idag känns det som att varannat, eller ja kanske var tredje, destilleri har en "egen A´bunadh". Det är för övrigt en stil som verkligen går hem i Sverige, vilket tex High Coast kan vittna om när de har svårt att tillgodose efterfrågan på sin Berg.
 
Nåväl, för att komma tillbaka till min poäng.... fuck, nu har jag tappat den. Äh, vad sägs om att jag tar en sipp till och klottrar ner lite smaknoter ist?
 
 
Ben Nevis 5yo
Sherry Butt #10711
En av 622 flaskor, 61,3% abv.
Buteljerad av Adelphi
 

Doft: Stor, maffig och fruktig. Det bränner till ordentligt i näsan! Det är svårt att hitta några närmare nyanser innan man droppat i vatten. Vattnet öppnar upp doften och gör den hanterbar xD. Till att börja med kommer drivor av mjölkchoklad tillsammans med russin, fikonmarmelad och lite hasselnötter. Det finns stora inslag av bakade mejerier och kanel, som får mig att tänka på kalvdans, men en mer mainstream referens kanske skulle vara creme brulee. Fortfarande ruggigt livlig och vital. Det känns att det är ung sprit, men den är inte omogen. Frukten känns syltig på nått sätt. Doften har även sin beskärda del av eukalyptus. Dock är det först efter 20-30min som det blir riktigt intressant, när umamin börjar komma. Den ger ett större djup som kompletterar frukten på ett väldigt najs sätt. Tankarna går mot soja eller grillad svamp. Ben Nevis-funken är inte så tydlig som jag hoppats, utan tonas ner mycket av sherryfatet.

 

Smak: Det bränner ordentligt. Sherryfrukten och rostat kaffe är allt som känns innan vattnet åker i. Denna klarar mycket vatten och känns fortfarande ung och livlig. Den känns ljusare i karaktären än doften. Ljusare fruktinslag i stil med färska fikon och björnbär. Efter några sekunder i munnen kommer dock mjölkchokladen igen tillsammans med kardemumma och en mjuk nötighet som för tankarna till valnötter. Tråkigt nog har inte smaken samma umami som doften. Superfint ändå!

 

Avslutningsvis: Abunnadh har inget att sätta emot detta! Enastående whisky om man frågar mig! Ben Nevis borde ha en 5yo sherryskrikare i sin core-range. Den här burdusa, kraftiga destillerikaraktären kan vara sjukt rolig när den är ung (och inte heter Glencoe) och den funkar så jävla bra med sherryfat! Den är fyllig, oljig, bråkig, kryddig, fruktig, förvånansvärt balanserad mellan rådestillat och fat, men framför allt är den intensiv! Jag är faktiskt beredd att kalla denna för den bästa ”Abunnadh-buteljeringen” (fatstark sherryvrålare kring 6yo) jag någonsin druckit, iaf i drickandes stund. "Men hallå där din jävla shomme!" hör jag dig skrika till skärmen, "om den är det bästa du druckit i kategorin, varför gav du t.ex Teapot Dram högre betyg då?". Jag står fast vid att Ben Nevis är bättre (fast vissa fat av Kavalan Solist Sherry är millimeter efter), men jag uppskattade nog själva kategorin mer då än jag gör nu. Som jag sagt tidigare så behöver Ben Nevis destillat tid att mogna eller aktiva fat för att kompensera för låg ålder, och jävlar vad fatet har gjort ett bra jobb med den här! Jag är innerligt glad att jag har en flaska kvar av denna! Detta är precis vad du vill ha en septemberkväll när regnet slår på andra sidan tältduken! Ben Nevis borde byta ut sin Coire Leis mot en ung sherrybomb!

 

VG+
***

Ben Nevis #10711