WhiskyWombat

 

När jag jobbade som brand ambassador för Mackmyra insåg jag vilken otrolig skillnad det var på de officiella systembolagsprodukterna och privatfaten. Jag tycker att privatfaten (aka Mackmyra Reserve) håller riktigt hög kvalitet, medan jag har gjort mina åsikter om deras core range ganska tydlig.

Iom att jag bara recenserat en enda Mackmyra Reserve på bloggen (vilket ändå var en specialare) så tänker jag att det kan vara läge att klottra ner några rader kring lite olika buteljeringar innan man tömt dem och de är borta.

 

Den här buteljeringen är orökig sprit som är lagrad på ett 30-liters fat gjord på svensk ek, dvs ett virginfat som inte innehållit något annat innan. Alla fatinfluenser (doft, smak och färg) kommer således från själva träet. Detta var en stor ögonöppnare för mig för att uppleva skilladen mellan amerikansk ek och svensk/europeisk ek, en skillnad jag tidigare bara hade läst om. Något anmärkningsvärt är att de svenska ekfaten i regel gav mörkare färg till whiskyn än tex oloroso-faten, vilket många kunder tyckte såg sexigt/lyxigt ut. De svenska ekfaten var de dyraste faten i Reserve-sortimentet. Många blandade ihop denna med core range-whiskyn "Svensk Ek" vilket jag helt klart kände var ett problem, eftersom många trode att det var sådan whisky som skulle komma från faten. Grejen är den att buteljeringen "Svensk Ek" är en blandad produkt lagrad på bourbonfat där ändarna bestod av svensk ek. Detta rör sig om fatstark whisky som är lagrade på små fat HELT gjorda på svensk ek, vilket resulterar i en whisky som är ljusår ifrån "Svensk Ek". Skillnaden kan tyckas tydlig för de flesta entusiaster men för gemene mäss-besökare, med ett par glas i kroppen, så var detta svårt att förmedla. Svensk ek är ju svensk ek.

 

Eftersom den svenska eken har mycket taniner så ger den whiskyn mycket färg och kryddighet, men det finns inget som ger någon tydlig fruktighet. Jag brukade alltid rekommendera att fylla fatet med förlagrad sprit (som redan legat 4 år på bourbonfat) istället för råsprit just för att få mer balans. Kryddigheten kan dock spela ganska bra med rökig sprit, som dessutom har lättare att stå upp mot fatinfluenserna. Just det här fatet är fyllt med orökig råsprit som lagrats i nästan 5år, vilket är rätt länge för en väldigt potent typ av småfat.

 

 

Doft: Doften är väldigt skarp av alkoholen. Jag känner möbelpolish, platt kanel och tydlig ek. Mycket intressantare än så blir det inte utan vatten. Men släng i en skvätt vatten (den klarar en hel del faktiskt) och låt den stå 5 minuter så händer det grejjer. Det finns fortfarande lite möbelpolish, men mycket mjukare och trevligare än tidigare. Kanelen kommer fram ännu mer och blir mer aromatisk. Nu börjar det komma mandelnoter och lite karamelliserat socker (tänk brända mandlar från [insert valfri medeltidsmarknad här]). Den blir betydligt mer komplex och söt, även om den håller sig på den kryddiga delen och saknar fruktighet.

 

Smak: Smaken är också väldigt het. Jag hittar tydlig blyertspenna, ekspån och lite bittra tanniner. Efter samma skvätt vatten så händer mestadels samma sak som i doften. Smaken blir sötare och mer nyanserad. Jag hittar brända mandlar, kolaremmar och, brevid en kopp kaffe, röda äppelskal. Smaken har inte samma komplexitet som doften men är fortfarande väldigt najs.

 

Avslutningsvis: Som jag tidigare skrivit så gillar jag fruktig whisky och jag tycker lätt att kryddig whisky utan fruktighet känns ofullständig. Det gäller egentligen även i det här fallet men den är ändå god. Som avec (brevid en kopp kaffe) så kan det leta sig fram en liten röd fruktighet dock. Det här är inte det jag helst sippar på från Reserve-sortimentet utan behöver nästan komineras med något. Denna är som gjord att ha till en creme brulee.