0 Läs mer >>
***
 
Den senaste tiden har jag gått ifrån att köpa häftiga, ovanliga och dyra single cask-buteljeringar och limited editions och istället börjat gå tillbaka till olika officiella instegsbuteljeringar. Det känns lite befriande att kunna plocka ner en flaska whisky från hyllan och inte känna pressen att dricka whiskyn med sån jälva andakt. Att dricka något som inte är ovanligt, inte är otroligt komplext och inte heller så djävulskt dyrt. Ikväll sträcker jag mig efter en Benromach 10yo.
 
Benromach, ett destilleri som lätt går under den breda massans radar, vilket är lite tråkigt. Destilleriet ägs av den oberoende buteljeraren Gordon & McPhail och är menad att ha en gammeldags speysidekaraktär, dvs "lite smårökig". Jag tror (utan att orka kolla upp det) att malten röks till typ 12-18ppm eller liknande. Någon som förmodligen kan sina saker ska någon gång, någonstans ha sagt (jag vet, min källkritik är respektingivande) att Benromach har målsättningen att smaka som 1800-tals Macallan. Vem som kan bekräfta hurvida de har lyckats eller inte, förtäljer inte historien. Men å andra sidan, spelar det någon roll?
 
Det är flera saker jag uppskattar med Benromach:
Den halvrökiga stilen är något jag tycker att vi ser för lite av i whiskyvärlden. Det tycks oftast vara "allt eller inget"som gäller, men jag kan gilla när röken används som en krydda istället för att vara huvudattraktionen.
All Benromach lagras uteslutande i first fill fat, vilket sällan behöver konkurrera med röken, vilket jag gillar. Deras core range består i regel av en komination av bourbonfat och sherryfat, men jag ställer mig frågande till hur länge man kan fortsätta så, nu när Gordon & McPhail har slutat agera oberoende buteljerare och därför kommer behöva återfylla sina använda fat med sprit Benromach.
Även om jag inte är särskillt förtjust i designen så gillar jag frånvaron av riktigt skitnödig marknadsföring, som drabbat andra varumärken. Benromach är besparad extravaganta flaskor som är designade av franska parfymflaskmakare eller har mer storytelling kring fornnordiska sjöfarare än den har smak. Varumärket känns förhållandevis ödmjukt, jämfört med stora delar av branchen.
Är det en sak jag inte gillar är det att man envisas med att FORTFARANDE buteljera på 43%, även om whiskyn ofta känns fylligare än vissa andra whiskys på 46%.
 
Detta är instegsbuteljeringen i deras core range och utger sig verkligen inte för att vara något speciellt, vilket jag inte heller förväntar mig av en whisky som kostar lika mycket som valfritt McDonalds-mål.
 
 
Benromach 10yo
First fill bourbon + sherry casks
43% abv
Officiell buteljering
 
Doft: Medelfyllig doft med tydlig men inte dominerande rök. Vi snackar absolut mer rök än torv. Whiskyn är lagrad både på bourbon- och sherry-fat, men det är huvudsakligen det tidigare som känns. Det är den där härliga blandningen av vanilj, gul frukt (ananas och persika) och winegums. Det känns som att sherryfaten inte lagt till så mycket egna noter utan mest bara "godisifierat" noterna från bourbonfaten. Ju mer jag luktar på den, desto mer försvinner röken, som typ har halverats efter 10min i glaset. IBLAND kan jag tänka att jag hittar lite gummistövel i bakgrunden, men det känns inte riktigt representativt att ta med det i doftbeskrivningen (och ändå gjorde jag nyss det, se där....).
 
Smak: Munkänslan är medelstor.... större än jag förväntat mig av 43% abv. Först känns den ganska rökig och sträv, men mjuknar på sig lite efter några sippar när tungan vant sig. Alkoholen känns tydligare än förväntat och tyvärr håller inte smaken samma runda fruktighet som doften. Visst, det finns lite vanilj och kanske gula äpplen, men den har en kvistig rökighet med lite skit (tänk västkusten) som håller goda 2/3 av platsen på tungan. Det känns som att proportionerna har slagit runt från doften helt enkelt.
 
Avslutningsvis: Jag gillar tametusan Benromach som destilleri. Destillatet har absolut käraktär och vill man ha "halvrökig" eller "lagom rökig" whisky så kan jag absolut rekommendera denna. Den är snäll mot plånboken (brukar kunna se den för typ £39) och inte för krävande, men den är inte heller speciellt komplex och det känns som att den saknar något. Jag hade verkligen älskat om smaken följde doften men nu känner jag lite ett litet men ändå påtagligt missnöje. Ska den vara simpel så ska smaken ha en majoritet frukt i sig, och det har inte denna. Jag sitter och försöker komma på om jag föredrar den här eller Talisker 10.... de slåss nog om samma fanbase mer eller mindre. Jag vet att Benromach kan vara riktigt gott och intressant, och denna är en ganska klen representant för destilleriet. Den får ändå godkänt utan problem och det kommer inte vara svårt att tömma flaskan framöver. En instegswhisky som är bättre än många andra, men en instegswhisky non the less.
 
 
G
***

Benromach 10yo

0 Läs mer >>
***
 
Jag lärde mig något när min älsta dotter föddes.
Det är lätt att tänka att milstolpar i livet kräver whisky som också är milstolpar. Att stora ögonblick kräver unika och svindlande whiskys. Men när jag minns den 6e juli 2020 så minns jag inte min upplevelse av Glen Grant 1962. Jag minns att det var datumet jag öppnade den men jag minns inte var jag satt, vad jag tänkte om den och jag minns inte min reaktion när jag smakade den. Jag minns bara känslan av att hålla min lilla dotter i armarna. Jag minns när hon öppnade ögonen för första gången och hur hennes lilla hand greppade mitt finger..... men jag minns inte whiskyn.
 
Den dagen behövde inte en fantastisk whisky för att vara fantastisk. Whiskyn blev totalt överskuggad av allt annat, och i efterhand känns det nästan som ett slöseri att ha öppnat den då. Jag tror att det är ett misstag att anta att man måste spara speciell whisky till speciella ögonblick, för ögonblicket behöver inte whiskyn.
Jag minns hur Ben Nevis SC #596 gjorde min resa till Lofoten ännu bättre, men det samma hade gällt om jag tog med mig en Scallywag. Jag minns hur en vanlig simpel Bunnahabhain 12 gjorde en kväll i Port Ellen helt magisk. Jag tror helt enkelt att ögonblicket är viktigare för whiskyn än whiskyn är för ögonblicket.
 
I juli 2022 föddes min andra dotter, och när jag till slut kom hem från sjukhuset så öppnade jag den här whiskyn. Den må vara en exklusiv buteljering sör den svenska marknaden, men lets face it, det är en bourbonlagrad 10yo som varken kostade skjortan eller var svår att få tag på. Att rycka folien på den var varken en större eller mindre upplevelse än att rycka folien på Glen Grant 1962, för det är inte whiskyn jag minns från den dagen ändå...
 
 
Benromach 10yo för Symposion
First fill Bourbon barrel #395
En av 244 flaskor, 59% abv
Officiell Single Cask för den svenska marknaden
 

Doft: Till en början påtagligt rökig, betydligt mer än vad ppm-talet säger (nä jag vet att ppm inte behöver säga så mycket).Det är mest rök med lite anonym gul frukt bakom. När den luftat sig lite drar röken sig tillbaka och börjar visa en ansenlig mängd frukt. Det blir lite som att lukta i en winegummi-påse. Spännande, jag hittar en lite söt karamelliserad not som för tankarna till brynt smör. Även lite pyrande undervegitation och hö. Vatten sköljer bort ännu mer rök men lämnar en torvighet i bakgrunden som ger lite intressanta noter. Utan vatten kändes doften ganska stickig men nu är den mjuk som en övermogen aprikos. Med lite tålamod så är det verkligen aprikoser, winegummi, hö och en ekig kryddighet i botten. Trevligt må jag säga.



Smak: Röken är mycket tydligare på smaken. Alkoholen sticker till ordentligt och den känns faktiskt yngre än 10år. Alkoholen framhäver dessutom röken. Den är väldigt bitig och man anar gul frukt men den här whiskyn behöver fan lugna ner sig lite. Vatten förbättrar den avsevärt. Whiskyn blir mjuk och trevlig att stoppa i munnen. Winegummi (främst gul och vit) från doften breder ut sig men även mer övermogen frukt (typ aprikos och kanske lite ananas) och tydlig ekkrydda. Destillatet står sig bra mot faten och den känns genast mer nyanserad och nu har jag inga problem att tro att den är 10år gammal. Whiskyn är fruktig, men inte söt. Faktum är att den har en del lite bittrare noter. Vattnet gjorde all skillnad här.



Avslutningsvis: Ofta smakar denna yngre än 10år, trots att den legat på ett first fill fat. Jag gissar att det (delvis) är alkoholen som gör det. Utan vatten känns whiskyn rätt skrikig, het och som att den inte vill sitta still. Det blir svårt att bilda sig en ordentlig bild av whiskyn utan vatten. Om man vattnar ner den till typ 50% abv så är det som att ge en grinig unge en nappflaska… den blir lugn, glad och behaglig. Det handlar onekligen om ett bra fat här men den lite tjärva spriten hindrar den från att bli en ren fruktsallad, vilket ändå är najs. Destillatet bidrar med en bitterhet, med lite funk. Den drar tankarna åt Ben Nevis men är ändå en bit ifrån. Faktum är att detta är lite vad jag hoppades på att Coire Leis skulle vara, och i en blindprovning hade jag inte skämts över att gissa på bourbonlagrad Ben Nevis, vilket ska anses som en komplimang när det kommer från mig. Allt som allt, mycket trevlig whisky, så länge man inte är puritan och vägrar vatten. Väl värt att köpa en flaska men inte så bra att man behöver fler än en.

 

G+
***

Benromach #395

0 Läs mer >>
***
 
Hösten är som vackrast här i norrland och frosten biter på mornarna. Högsäsong för höstwiskyn!
 
För många innebär hösten återkomsten av stickiga Islay-rökare och maffiga sherrybomber, och jag har lyckats kombinera båda. Detta är dock ingen Islay utan en rökt version av Benromach från Speyside utanför Elgin. Destilleriet ägs sedan 1993 av buteljeraren Gordon & MacPhail.
 
Benromach har en relativt liten produktion och gör lite mer krävande whisky som riktar sig mer till whiskynördar som önskar lite mer utamanande komplexitet. Den har lite av den gammeldagsa "funken" (jag tänker även på Glen Garioch, Springbank, Glen Scotia, Ben Nevis, m.m) som vissa älskar. Jag har relativt nyligen fått upp ögonen för Benromach och jag blev mer eller mindre kär i somras under min resa i Skottland. Jag och min flickväns familj bode på Stonefield Castle och där smakade jag deras 10yo cask strength. Jag insåg att Benromach var värd mer uppmärksamhet än jag gett det.
 
Den här buteljeringen är den senaste batchen av deras rökiga Peat Smoke-serie. Det som skiljer denna från de tidigare är att den är lagrad 100% på 1st fill Sherry hogheads (ni vet hur jag är). Kraftig rök tillsammans med maffig sherry kan vara helt underbart (tex Ledaig #900162). Whiskyn är destillerad 2010 och buteljerad 2018, så vi snackar om en 7-8år gammal whisky. Detta tillsammans med alkoholhalten garanterar om att denna inte kommer vara mesig iaf!
 
 
Benromach Peat Smoke
1st fill Sherry Hogshead
En av 6500 flaskor
59,9%
Officiell buteljering
 
Doft: Oj, väldigt jordig, rökig och svampig doft. Den har en stickighet som mer kittlar än bränner. Gott om färsk svamp där ingen brytt sig om att rensa bort jorden. Snart kommer de sötare nyanserna med honung, balsamico och saftiga apelsiner. Röken finns runt omkring men tar inte över. Efter ca en halvtimme och några droppar vatten kommer sherryn fram mer i form av russin och tydligare apelsiner. Även en näve sågspån och lite mörk choklad.
 
Smak: Den är, som förväntat, rätt skarp utan vatten. Röken ger en känsla av aska jord och grafit. Eken är betydligt starkare än i doften. Smaken håller inte samma komplexitet och maffiga, fylliga munkänsla som utlovades i doften. Men ge den några droppar vatten och låt den lugna sig en halvtimme så öppnar den verkligen upp sig. Den blir fylligare med mer nyanser av balsamico apelsinmarmelad och rostad vass. De jordiga noterna är definitivt kvar men svampen är nästan borta. Finishen domineras av vass och mörk choklad.
 
Avslutningsvis: Först blev jag rätt besviken och kände inte att den höll vad den lovade, men efter lite vatten och mycket luft så blev den mycket mysigare. Nu har jag svårt att dricka den utan ett leende på läpparna. En perfekt whisky för säsongen helt enkelt!
Shit alltså, jag måste prova mer Benromach!
 
VG+
***
 

Benromach Peat Smoke ...