WhiskyWombat

 

Jag är inte säker på varför Bunnahabhain inte har letat sig in på bloggen tidigare.

 Bunnahabhain, eller "Bunna" som den oftast kallas, är ett destilleri med klass, och är ett av mina favoritdestillerier. Destilleriet ligger på Islay men destillerar som standard orökt sprit. Ser man en buteljering kallad "Bunnahabhain Moine" så betyder det att det är rökig Bunna.

 

Just denna buteljering fick jag av min bror i julklapp och är en Travel Retail Exklusive, kallad "An Cladach", som betyder "the shore" (eller "stranden" om man är svensk) på gaeliska. Som med de flesta TRE-buteljeringar såkommer dennna i en flaska på 100cl.Whiskyn har lagrats i sherryfat (1st fill och 2nd fill om jag inte missminner mig) och eftersom det är Bunnahabhain så är den givetvis okylfiltrerad och ofärgat. Jag blev dessutom trevligt överaskad när jag såg att den är buteljerad på 50%. Det är tametusan bara en åldersangivelse som fattas. Hatten av till Bunnahabhain.

 

 

Doft: Det slår aldrig fel, första sniffen efter att jag skvätt upp den i glaset har en väldigt maritim doft. Det är en smått salt havsbris med något kalkigt. När näsan har fått justera sig lite försvinner kalkigheten och ersätts av en väldigt fyllig, sherry-styrd doft. Det luktar vanilj, karamelliserat socker och varm grädde, som en creme brulee. Men framför allt luktar den vaniljfudge och kolabönor (ni vet de där man fick i Fantomen-påsen när man var liten). Lite torkad frukt letar sig in, men orkar inte knuffa bort kolabönorna. De är tjocka och blir till och med sliskiga om man luktar för länge. Just den här maffiga, söta kolabönorna är något jag känner igen från flera Jura-buteljeringar och ger samma känsla som jag kan få av söt rom.... det är som att den växer i gommen. Det här är en whisky man kan lukta sig mätt på, vilket kan bli lite för mycket...

Smak: Mmmm, mycket bättre! Den är fyllig och värmer med sina 50%, utan att vara stickig. Här har vi visserligen creme bruleen men den hålls i chack av tydlig torkad frukt, och de maritima noterna har kommit tillbaka. Den smått salta noten dämpar verkligen "sliskigheten" från den krämiga, söta vaniljen och helt blötsligt har vi knäck med hackad mandel och havssalt. Jag hinner linte lägga nämnvärd uppmärksamhet på finishen eftersom jag snabbt tar nästa sipp.

Avslutningsvis: Min erfarenhet är att TRE-buteljeringar sällan håller samma kvalitet som destilleriernas standardbuteljeringar, men denna är tamefan väldigt fin. Den är, som skottarna skulle ha sagt, väldigt "more-ish". Knappt har man svalt klunken innan man vill ha en till. Doften är nog den största (enda?) bristen här. För mig blir doften för söt och fyllig. Det känns som att man har prickat in en sweet-spot på 50% alkoholhalt. Hade man buteljerat denna på 40-46% (eller ännu värre, kylfiltrerad) så hade den förmodligen känts klen. Bunnahabhain förtjänar en liten medalj för den här presentationen.

Jag hade gladerligen alltid haft en flaska av den här hemma i skåpet, och ser jag den när jag flyger till Skottland i sommar så kommer jag köpa en till.