WhiskyWombat

 

Tobermory är ett destilleri som på tok för få personer uppmärksammar, jag själv inräknad.

Det känns lite märkligt att jag inte har recenserat någon Tobermory tidigare här fantiskt.

 

Nåväl, Tobermory är det enda destilleriet på Isle of Mull, en charmig liten ö på Skottska västkusten. Halva året gör man orökig sprit, som buteljeras som Tobermory, och den andra halvan gör man rökig sprit, som buteljeras under namnet Ledaig (som jag HAR recenserat här på bloggen). Spännande nog verkar Ledaig-varumärket få betydligt mer uppmärksamhet och kärlek än "orginalet". Man hade tidigare en 10yo och en limiterad 15yo. Jag har smakat 10yo och var mindre än imponerad. Jag köpte även 15yo eftersom den lovordades rätt mycket när den släpptes, men den står än så länge orörd längst in i lagret någonstans.

 

I alla fall, man ersatte 10yo med denna 12yo för ett par år sedan och eftersom jag gillar Ledaig så mycket så ville jag även ge det orökiga destillatet en till chans. Denna 12yo är lagrad på first fill bourbon barrels men en gnutta virgin-fat. För 2-3 år sedan trodde jag aldrig att jag skulle säga detta (det låter som personlig utveckling detta) men jag tycker att det är rätt synd att så få destillerier buteljerar sin whisky lagrad på enbart bourbonfat. I regel tycks destillerierna blanda bourbon- och sherry-fat och på senare tid har virginfaten fått ett uppsving (vilket inte faller mig i smaken riktigt) tillsammans med portvinsfat. Oavsett (jag verkar ha svårt att hålla fokus på buteljeringen i det här inlägget) så torde 12yo ha en överhängande bourbonfatskaraktär. Jag tenderar att gilla när man endast använder en typ av fat, men man ska inte vara för puritan. Den är buteljerad på 46,3% och är okylfiltrerad. Det står inte tydligt någonstans om man tillsätter färgämne, men i ärlighetens namn så bryr jag mig inte jättemycket om det. Den har en jävligt oprettansiös design men som ändå är tydligt Tobermory. Jag gillar deras rökiga sprit, jag gillar ägarnas övriga produkter (Bunnahabhain och Deanston), jag gillar designen och jag gillar whiskyns pris (550kr give or take).... jag VILL så gärna gilla den här whiskyn. Kommer det öka risken för besvikelse eller bidra till ett bekräftelsefilter? Who knows.... jag är ganska opålitlig här, det är bara det jag säger.

 

 

Doft: Det första jag tänker när jag luktar på den är orange frukt (yay!). Jag hittar honung, apelsin och nejlika. Jag hittar en fin dos av vanilj, inlagda päron och gräddkola. Det finns en hint av något örtigt också, typ basilika eller kanske barr. Tillsammans med att detta kommer även mörkt rågbröd (aka finska skosulor) och rostade mandlar. Låt den stå 10-15min i glaset så kommer konserverade mandarinklyftor också. Över lag är doften ganska fyllig, med orange frukt och gräddkola, samt elegantare nyanser i bakgrunden.

 

Smak: Smaken är kryddigare än doften, mer kryddig än fruktig skulle jag vilja säga. Jag hittar absolut honung och vanilj varpå smaken utvecklar sig med röda äpplen, grapefrukt och eken visar sig som varm kardemumma. Faktum är att kardemumman blir en av de starkaste noterna i smaken efter ett par sippar. Det som var rågbröd i doften har nu blivit Digestive-kex, eller smörigt shortbread, på smaken. Munkänslan är på den fylliga sidan av medel. Smakmässigt är whiskyn nog ganska balanserad mellan frukt och kryddor, men den har en torr och lite sträv munkänsla som ger ett överlag kryddigare intryck.

 

Avslutningsvis: Jag har hört från flera håll att Tobermory har en kärvhet eller funk som gör den till ”öarnas Ben Nevis”. Tyvärr finns inget som ger mig Ben Nevis-feeling, men vafan det är ju gott ändå. Det är najs när frukt kan balanseras upp lite med kryddighet, speciellt när det är kardemumma (jag äääälskar kardemumma), och nya ekfat är ett effektivt sätt att få den kryddigheten. Dock tycker jag att ny ek funkar lite som korriander, varje nypa smakar som en näve. I det här fallet hade jag nog helst sett att man hade skippat nyeken och enbart använt bourbonfaten. När whiskyn ligger 12 år (på first fill fat dessutom) så känner jag inte riktigt att nyeken behövs, utan den kan man spara för att komplettera ung sprit, sötvinsfat eller trötta fat.

Doften är otroligt trevlig och smaken är inte illa den heller. Den här whiskyn fyller lite samma funktion som Scallywag skulle jag säga. Det är inget överdrivet spännande, imponerande eller unikt, utan det är bara riktigt gott och ett säkert kort. Hade Tobermory 12yo varit en måltid hade den inte varit den charmigt rustika campingmiddagen över öppen eld, eller en fin trerätters ute på en restaurang, utan bara den där jävligt mysiga hemmamiddagen när en vän kommer förbi. Det är inte guld men det är guldkant helt enkelt.

Det mesta jag har druckit från Tobermory har varit Ledaig eller Tobermory från självständiga buteljerare, så det var najs att äntligen prova vad ”vanlig ”Tobermory faktiskt är.

 

VG
***