WhiskyWombat

 

När Billy Walker till slut sålde sherrybombs-arsenalen på GlenDronach så köpte han istället GlenAllachie, ett destilleri som ditills hade legat väldigt "under radarn" för de flesta. Även om Billy Walker & Co. hade gjort fantastisk saker med GlenDronach så kände jag att jag inte riktigt orkade slänga mig efter GlenAllachies buteljeringar när de började leta sig ut på marknaden. Jag kände nog att många förväntade sig att GlenAllachie skulle bli "det nya GlenDronach" och jag orkade inte bli en fanboy som måste kämpa och slåss med musklickarfinger och pengabinge för att få tag på goda men lite för dyra flaskor. Jag valde helt enkelt att strunta i GlenAllachie.
Första och enda gången jag provat en (officiellt buteljerad) GlenAllachie sedan dess var som en del av en blindprovning, och där var det just deras 12yo jag smakade. Jag blev så förtjust i den att jag klickade hem en flaska direkt. Batchen som jag provade då var dock betydligt ljusare i färgen än vad den här batchen är. Men det är väll ok? För grejjen är väll att de prioriterar att hålla smakprofilen och färgen får bli vad den blir? Så egentligen kanske jag inte ens behöver recensera den här flaskan? Vi vet ju redan att det kommer vara söt, ljus frukt och vaniljfudge...

 

 

 

Doft: Om inte färgen avslöjade det så lämnar doften inga tvivel om att detta är sherrylagrad whisky. Spännande nog har den en väldigt mörk sherrydominerad doft, men den är lite blyg. Näsan måste ner i glaset för att man ska känna doften ordentligt. Initialt så är det kanelrullade dadlar, bränt socker, russin, stjärnanis och lakrits. Doften är verkligen åt det kryddigare hållet vilket inte är fel, men jag hade verkligen förväntat mig en ljusare och fruktigare karaktär. Detta doftar inte som jag minns den (men det är iofs en annan batch). Vartefter smaklökarna vänjer sig vid smaken framstår doften som fruktigare.

 

Smak: Mmmm, smaken är betydligt fylligare än doften. Alkoholen är förvånandsvärt varm men går aldrig över till stickig. Precis som doften så är det kryddorna som spelar huvudrollen. Dadlarna har bytts ut mot torkade fikon, och lite päronskal kommer också fram, men det är fortfarande kryddor, i form av lite svartpeppar, rå ingefära, bränt socker, bitter mörk choklad och överbryggt te. Finishen är rätt bitter, med ingefära, grönt äppelskal och lakritsrotspulver. Till en början känner jag en hint av svavel (speciellt på finishen) men den blir svagare ju längre whiskyn får stå i glaset. Smaken är definitivt mer sträv än söt... kanske lite för sträv.

 

Avslutningsvis: Jag vill verkligen gilla detta eftersom det är Billy Walker som har tagit över destilleriet, och jag vill att detta ska vara ”det nya GlenDronach”, men tyvärr inte. Det är svårt att blunda för hur olik den här batchen är den första jag smakade. Den första var ljus och denna mörk, vilket gäller för både färg och smak. Den förstas doft var fyllig medans denna är relativt försiktig. Den här batchen känns framför allt betydligt torrare och kryddigare än den förra jag provade. I korta drag skulle jag säga att kryddorna känns lite överdrivna och att den känns ganska statisk. Det händer inte så mycket i den som jag skulle vilja. Istället för att de olika noterna kommer och går eller blir högre och lägre så ligger det mesta framme samtidigt i samma volym från början till slut. Bredvid en kopp kaffe kan denna faktiskt kännas fruktig och lite söt, men på egen hand känns den fortfarand för kryddig och sträv för min smak. Helt ok men inget jag kommer slänga mig efter igen. Ett respektabelt G för denna.

G
***