Japan: Introduktion

***

Japansk whisky kallas med jämna mellanrum för "det japanska whiskyundret" i romantisk klang. För 20år sedan var det dock inte många som visste att Japan gjorde whisky (det såldes inte ens 5000 flaskor per år i hela Europa) och idag är det en mångmiljard-industri. Det är ett fenomen som alla whiskydrickare känner till och de flesta har en åsikt, men det har inte alltid varit så.

Världen började få upp ögonen för japansk whisky ca vid millenniumskiftet. Jag minns när jag skulle ta studenten 2008. Jag skulle köpa min första alldeles egna whisky (tog jag studenten sent eller gick på bolaget tidigt, who knows?) och stod bland Systembolagets hyllor och försökte se ut som att jag hade koll och visst exakt vad jag tittade på. Detta var tiden då mitt intresse för japansk kultur var på sin peek (och vem vill vara så mainstream att välja skotsk whisky liksom?) så jag stod och vägde mellan två japanska whiskys. Det var en Yoichi 10yo med en enkel, men smakfull, design på flaska och låda. Den kostade ca 500kr, vilket var mycket pengar för en student utan inkomst som snart skulle stå arbetslös. Den andra flaskan var en Karuizawa 17yo, som såg lite pråligare ut i sin karaff-liknande flaska och guldhalsband. Den kostade ca 700kr, vilket var en väldigt stor prisskillnad för en fattig student som inte ens hade lärt sig gilla whisky än. Jag beslutade mig för att ta Yoichi och gick till kassan. Kassörskan tittade på flaskan och frågade förvånat "Japansk? Kan dom göra whisky?". "Jovars, den är väll ok" svarade jag och koncentrerade mig på att verka vuxet whiskyvan. "Jag dricker mest skotskt, men det kan ju vara trevligt att variera sig lite då och då" sa jag och strök mitt halvfjuniga bockskägg. Det slutade givetvis med att jag aldrig öppnade min Yoichi utan drack mig full på Malibu och en absithflaska som ingen ville ha...

 
Flaskan står fortfarande inne i skåpet, oöppnad. Den har mer blivit ett minne från vuxenlivets början än en dryck. Det fanns gott om både Karuizawa och Yoichi på den tiden. Jag såg den mer som en kuriositet och en symbol för att verka vuxen och sofistikerad. Idag är Yoichi (i synnerhet åldersstämplad sådan) fridlyst och Karuizawa är närmast utdöd. De har blivit aktier som vilken annan antikvitet som helst. Ingen dricker morgonteet ur en 1700-tals raku-tekopp varje dag och slänger in den i diskmaskinen. På samma sätt är det ingen som korkar upp sin Karuizawa 45yo med ettikett i handgjort washi-papper och säger "ska vi ta oss en stänkare, det är ju ändå lilllördag".

Hade jag tagit ett lån på 100 000kr och köpt alla Karuizawa som Systembolaget hade att erbjuda på den tiden, ja då hade jag varit mångmiljonär innan jag fyllt 30år och ändå haft pengar över att köpa den där Malibu-flaskan till studenten.

Jag ber om ursäkt. Whiskyskolan ska inte handla om hur omogen jag var i tonåren eller utgöra ännu en arg lapp om hur whiskypriserna utvecklas. Tanken är att detta inlägg ska introducera början på en miniserie om Japansk whisky. Det finns en hel del jag vill säga så jag väljer att sprida ut det lite.
Så varsågod, här var ett inlägg helt utan matnyttig information, endast löften om något eventuellt läsvärt inom en snar framtid.

Kampai!

***

Kommentera här: