WhiskyWombat

 

Vissa av er förstår redan utifrån rubriken av jag syftar på, för andra av er kan detta bara låta främmande och pretantiöst.

Whisky och musik tycks ha ett speciellt förhållande med varandra. Många gånger har jag haft diskusionen om vilken musik som är den bästa "whiskymusiken" och svaren kan minst sagt variera. Vissa tycker att klassiska skottska flöjter och säckpipor sätter den bästa stämningen medan andra menar att det är soft jazz. Vissa tycker att Iron Maiden och en stickig Talisker bidrar till höjden av inspiration medan andra kopplar Melissa Horn och en Tullamore Dew till vackert nostalgiska minnen. Whisky och musik är båda enastående former av konst i sin egen rätt, men de flesta av oss tycks ändå instämma om att, oavsett vilka eller varför, så passar de ihop.

Att jämföra musik och whisky är inget nytt. Det räcker med att gå till en nybörjarprovning eller prata med valfri whisky-ambassadör så kommer snabbt metaforen upp. Mer än en gång har jag hört att Blended whisky är som en orkester där varje komponent är en musiker som förs tillsammans och bildar en större helhet, medan en singelmalt är som en solist i sin egen rätt. Detta blir extra tydligt i Kavalans buteljeringar där vi har Solist-släppen, samt Consertmaster m.m.
Personligen ser jag det dock mer som att en blended whisky är som pop-musik. Den är sammansatt för att vara avslappnad, lätt-tillgänglig och tilltala en stor målgrupp. Den ska inte vara svår eller krävande. Single malt däremot har mer karaktär och representerar genrer som hardcore, reggae, postrock, dödsmetal eller experimentell jazz. Den har en tydligare karaktär, är inte lika lättsmält och passar inte alla, men när man väl hittar sin stil så blir man desto mer fast. Kanske måste man göra fler "genomlyssningar" med ett större fokus för att fastna för det men när man väl gör det så finns ett större djup och dragningskraft. Ibland kanske du bara vill smutta på en "Sverige topp 10" som är enkel och håller sig i bakgrunden, och ibland vill du hälla upp en "Blackwater Park" (Opeth) och totalt försvinna i den.

 

Ett annat sätt som musik och whisky kan kombineras är associationer, minnen och mentala bilder. Kanske får en doft eller smak dig att minnas eller tänka på en plats eller ögonblick, som du även kan få av musik. Dessa kan då förstärka efekten av varandra. Tex:
När jag har ett glas Hakushu 18yo och hör MONO´s "Legends" så tänker jag genast på de japanska alperna och uråldriga skogar i Yakushima.
När jag smuttar på en Lagavulin 16yo och lyssnar på "Roland" av Povarovo får jag verkligen bilden av att sitta vid en öppen eld på en strand med drivved, tång och salta vågor omkring mig med norrsken och stjärnor tända på en mörk himmel.
På samma sätt får en fin Ben Nevis mig att minnas när jag besteg Ben Nevis och vandrade kring Fort William, speciellt om denna skulle avnjutas till "Linceul D´hiver" av Les Discrets.
Vad som helst av Bohren & Der Club of Gore tar mig genast tillbaka till nättarna i Prag och en trevlig Clynelish stärker deffinitivt den upplevelsen. Exemplena är många och jag tror att de flesta whisky-entusiaster kan indentifiera sig med vad jag skriver. Vare sig det är ett minne eller fiktionellt så kan doft, smak och ljud/musik ge oss väldigt starka assosiationer, inte minst när de kombineras på rätt sätt.