Ledaig 13yo
***
Vi fortsätter hösten med ännu en rökbomb.
De två vanligaste typer av sherry(fat) som används innom whiskyindustrin är Olorosso och PX. Det finns även mindre kända sorter, som Manzanilla, Fino, Paolo Cortado och Amontillado, varav den sistnämnda är den som har använts här.
Fino är en torr, ljus typ av sherry som lagras under ett så kallat "flor", dvs ett jästlager som ligger på ytan av sherryn. Den skyddar sherryn från oxidation, vilket ger en torr och lätt sherry. Olorosso är fullt oxiderad och därför kraftfullare. Amontillado är en sherry som först lagras under "flor" för att sedan låtas oxidera den sista tiden av lagringen. På så sätt kan man säga att Amontillado hamnar mellan Fino och Olorosso på sherry-spektrat. Men juste, detta är ingen sherryblogg....
Fino är en torr, ljus typ av sherry som lagras under ett så kallat "flor", dvs ett jästlager som ligger på ytan av sherryn. Den skyddar sherryn från oxidation, vilket ger en torr och lätt sherry. Olorosso är fullt oxiderad och därför kraftfullare. Amontillado är en sherry som först lagras under "flor" för att sedan låtas oxidera den sista tiden av lagringen. På så sätt kan man säga att Amontillado hamnar mellan Fino och Olorosso på sherry-spektrat. Men juste, detta är ingen sherryblogg....
Ledaig är en kraftigt rökig whisky som ibland kan överrumpla sitt fat och ta all uppmärksamhet. Jag har inte koll på vilken typ av sherry(fat) som användes till Ledaig 900161 (gissningsvis Olorosso... eller PX) men där hamnade fatet lite i bakgrunden, trots att det var ett 1st fill. Min erfarenhet säger att de lättare sherrysorterna har svårt att orka med riktigt rökiga whiskys. I detta fall rör det sig dessutom om en Amontillado-finish och jag vet inte om det är ett 1st, 2nd eller 3rd fill fat.
Det som fick mig att köpa denna var Ralfy´s rekomendation. Han hade mycket bra saker att säga om den och gav den 91/100, vilket är väldigt bra för att vara honom. Jag hade förmodligen förbisett denna om det inte var för hans rekomendation.
Ledaig 13yo
Amontillado finish
59,2%
Officiell buteljering
Doft: En kraftig, sotig, biffig rök som för tankarna till ett grillgaller som har kvarbränt fett och marinad på sig. Lite gummi och ganska jordiga noter som för tankarna på mezcal-hållet. En hel del marina noter som sälta och tång. Det finns något fruktigt längst bak i rökridån men jag kan inte riktigt avgöra vad. Efter lite luftning så kommer en brödig, nästan mineralisk, not som stundtals för tankarna måt en torr porter.
Smak: Oopf! Röken kommer som en käftsmäll i form av brasrök, tillsammans med en tydlig sötma. Det krävs några droppar vatten för att plocka fram mer nyanser. Någon har varit och grävt i askan och hittat nachipäron, dock fortfarande fulla av aska. Det kommer även färsk ingefära. Vatten gör den verkligen lenare och sköljer bort en stor del av röken men lämnar askan kvar. Finishen har en tydligt (hassel)nötig ton, med lite lakrits och otvättade morötter (I shit you not).
Avslutningsvis: Ganska häftig whisky. Amontilladon tar inte huvudrollen utan blir lite bortknuffad, men den bidrar till en komplexitet och ett djup som erbjuder så mycket mer än vid första anblick. Man kan dricka denna om man bara vill ha sin rökexplotion i munnen men med lite vatten och tålamåd så hittar man något riktigt spännande. Den verkar förändras mellan varje glas jag tar vilket gör det svårt att tröttna på den.
Som så ofta förr så har Ledaig gjort något fint som utan tvekan kan tävla med sina kusiner från Islay. Det är inte 91p, men det är fint!
Som så ofta förr så har Ledaig gjort något fint som utan tvekan kan tävla med sina kusiner från Islay. Det är inte 91p, men det är fint!
VG
***