0 Läs mer >>
***
 
 
Det här är en flaska som jag råkade över i ett byte för två år sedan.
 
Jag vill minnas att jag bytte den mot en single cask Clynelish som jag tyckte var fin, men inte alltför imponerande. Jag vet att man inte ska dömma boken efter omslaget, men jag tyckte att färgen var grymt sexig. Det är knappt att man kan se igenom flaskan. Likt ringen från Mordor hörde jag den viska förföriska löften om sherryinfluenser som marinerar kroppen inifrån och ut.
Jag har aldrig varit mycket för Glenrothes officiella buteljeringar men destilleriet har en karaktär som passar sherry väldigt fint och de oberoende buteljerarna har gång på gång visat att sherryfat + Glenrothes många gånger kan resultera i magi!
 
Den här whiskyn destillerades 1997 och buteljerades 2017 av The Whisky Agency (buteljerare) för The Whisky Exchange (butik). Tråkigt nog står det inget om varken kylfiltrering eller hurvida den är färgad eller inte, men i det här fallet tänker jag faktiskt utgå från att den är "obesudlad".
 
 
Glenrothes 20yo
Sherry Butt
51,3%, en av 360 flaskor
The Whisky Exchange exkusiv
 
Doft: Sherry butt you say? No shit Sherlock! Om inte färgen avslöjat den så gör doften det. Här har vi en tjock och murrig sherrybomb. Här får man rota i en kombination av skafferi och garderob, iom att gammalt läder och gummistövlar trängs i jämna mått med torkade fikon och dadlar (som blir tydligare efter lite luft). Personen tordes vara diabetiker med tanke på allt muskovadosocker, lakrist och marsipan som dräller omkring. Efter nån halvtimme hittar jag tametusan lite marsmallows också! Denna borde komma med en insulinpenna!
 
Smak: Precis som doften så är smaken tjock och fyllig. Något aggresivare än doften. Först kommer dadlar och blandade vinegums, muskovadosocker och bigaråer.... sen mattar frukten av och lämnar tydlig ek med 90% choklad. Lite rostade mandlar mörkrostat kaffe och en puff kanel. Lädret är med från början till slut om än inte lika tydligt som i doften..... nämen där snubblade jag över lite rosmarin och en hint av enbär också. Frukten kommer fram mer efter lite vatten, vilket är att föredra.
 
Avslutningsvis: Asså detta är en sån där whisky som vissa kommer ha väldigt svårt för. Jag gillar det dock skarpt! Visst det har varit ett väldigt aktivt fat som tar stor plats, men den är mer än bara dadlar och ek. Den har många lager och nyanser, och det krävs så väl vatten som tid för att utforska den till fullo. Det händer ruggigt mycket och den blir inte tråkig. Fans av lätta Auchantoshan och Glenmorangie kanske ska gå någon annanstans. Ni som gillar GlenDronach (eller sherry för den delen) lär man få mota bort med ett kvastskaft. Detta hade utan tvekan varit ett MVG om den hade haft lite mindre gummistövel... (men de kanske försvinner med tiden). Ett solklart köp för sherrytorskar.
Glöm inte vattnet bara....
 
VG++
***

Glenrothes 1997 TWE

0 Läs mer >>
***
 
Vi fortsätter hösten med ännu en rökbomb.
 
De två vanligaste typer av sherry(fat) som används innom whiskyindustrin är Olorosso och PX. Det finns även mindre kända sorter, som Manzanilla, Fino, Paolo Cortado och Amontillado, varav den sistnämnda är den som har använts här.
Fino är en torr, ljus typ av sherry som lagras under ett så kallat "flor", dvs ett jästlager som ligger på ytan av sherryn. Den skyddar sherryn från oxidation, vilket ger en torr och lätt sherry. Olorosso är fullt oxiderad och därför kraftfullare. Amontillado är en sherry som först lagras under "flor" för att sedan låtas oxidera den sista tiden av lagringen. På så sätt kan man säga att Amontillado hamnar mellan Fino och Olorosso på sherry-spektrat. Men juste, detta är ingen sherryblogg....
Ledaig är en kraftigt rökig whisky som ibland kan överrumpla sitt fat och ta all uppmärksamhet. Jag har inte koll på vilken typ av sherry(fat) som användes till Ledaig 900161 (gissningsvis Olorosso... eller PX) men där hamnade fatet lite i bakgrunden, trots att det var ett 1st fill. Min erfarenhet säger att de lättare sherrysorterna har svårt att orka med riktigt rökiga whiskys. I detta fall rör det sig dessutom om en Amontillado-finish och jag vet inte om det är ett 1st, 2nd eller 3rd fill fat.
 
Det som fick mig att köpa denna var Ralfy´s rekomendation. Han hade mycket bra saker att säga om den och gav den 91/100, vilket är väldigt bra för att vara honom. Jag hade förmodligen förbisett denna om det inte var för hans rekomendation.
 
 
Ledaig 13yo
Amontillado finish
59,2%
Officiell buteljering
 
Doft: En kraftig, sotig, biffig rök som för tankarna till ett grillgaller som har kvarbränt fett och marinad på sig. Lite gummi och ganska jordiga noter som för tankarna på mezcal-hållet. En hel del marina noter som sälta och tång. Det finns något fruktigt längst bak i rökridån men jag kan inte riktigt avgöra vad. Efter lite luftning så kommer en brödig, nästan mineralisk, not som stundtals för tankarna måt en torr porter.
 
Smak: Oopf! Röken kommer som en käftsmäll i form av brasrök, tillsammans med en tydlig sötma. Det krävs några droppar vatten för att plocka fram mer nyanser. Någon har varit och grävt i askan och hittat nachipäron, dock fortfarande fulla av aska. Det kommer även färsk ingefära. Vatten gör den verkligen lenare och sköljer bort en stor del av röken men lämnar askan kvar. Finishen har en tydligt (hassel)nötig ton, med lite lakrits och otvättade morötter (I shit you not).
 
Avslutningsvis: Ganska häftig whisky. Amontilladon tar inte huvudrollen utan blir lite bortknuffad, men den bidrar till en komplexitet och ett djup som erbjuder så mycket mer än vid första anblick. Man kan dricka denna om man bara vill ha sin rökexplotion i munnen men med lite vatten och tålamåd så hittar man något riktigt spännande. Den verkar förändras mellan varje glas jag tar vilket gör det svårt att tröttna på den.
Som så ofta förr så har Ledaig gjort något fint som utan tvekan kan tävla med sina kusiner från Islay. Det är inte 91p, men det är fint!
 
VG
***

Ledaig 13yo

0 Läs mer >>
***
 
Som jag nämnde i förra inlägget vå var jag i Skottland nu i sommras. Det går ju givetvis inte att fara till skottland utan att göra några destilleribesök och destilleribesök kräver i sin tur att man köper en (eller fler) handbuteljerade flaskor. Handbuteljeringar är inte bara trevliga souvenirer utan tenderar även att vara väldigt bra valuta för pengarna. Jag kan inte minnas en enda handbuteljering som gjort mig besviken. I detta fall kostade en flaska £95 (så lite drygt 1000kr), medan deras destillery exklusive (19yo) kostade £250, vilket fick mig att fasa. De erbjöd även smakprover på alla buteljeringar och frågar man mig så vann denna handfill med hästlängder... så jag var ju tvungen att köpa två flaskor.
 
Whiskyn i detta fall är 11yo first fill bourbon barrel på saftiga 61,9% från 2008. Det är alltså fat 714 för den som undrar, dock har de (enligt whiskybase) haft en 714 tidigare, så det gäller att inte förväxla dem.
 
 
Balblair 11yo
First Fill Bourbon Barrel #714
61,9%, Flaska 102.
Distillery Handfilled
 
Doft: Oooooh, detta är päronglass deluxe! Faktum är att det är alla typer av päron, färska, päronglass, pärongodis, you name it! Här finns även en tydlig vanilj och inslag av pistage. Ge den lite vatten och tid så kommer mer subtila nyanser av turkish delight fram. Den är söt och fyllig. Stickig i näsan utan vatten men med några droppar blir den väldigt behaglig.
 
Smak: Här är det päronglassen som dominerar. Honung i form av honeycomb, även lite fransk nougat och vaniljkräm. En diskret gräsig not smyger i bakrunden. Het och torkar ut munnen neat, så var inte rädd att plocka fram vattnet. Eftersmaken är ganska vegetabil med bitterheten av choklad, men den är på något sätt estrig och vissa kvällar kan jag svära på att den finns lite banankaka i slutet. Helt klart den maffigaste Balblair jag smakat.
 
Avslutningsvis: Shit vad fint! Kan ju givetvis vara lite knepig att få tag på nu, men den är värd att hålla utkik efter. Whiskyn är som väntat ganska het utan vatten (jag menar 62%, kom igen) och den klarar rätt mycket vatten. Om man vill kan man spä den till 40-43% och på så sätt ha en och en halv flaska whisky att dricka, men personligen tycker jag att den är finas kring ca 55%. Detta är inte det mest komplexa som hällts på flaska, men det spelar ingen roll när det är så fint som detta!
 
VG+
***

Balblair Handfilled #...

0 Läs mer >>
***
 
Hösten är som vackrast här i norrland och frosten biter på mornarna. Högsäsong för höstwiskyn!
 
För många innebär hösten återkomsten av stickiga Islay-rökare och maffiga sherrybomber, och jag har lyckats kombinera båda. Detta är dock ingen Islay utan en rökt version av Benromach från Speyside utanför Elgin. Destilleriet ägs sedan 1993 av buteljeraren Gordon & MacPhail.
 
Benromach har en relativt liten produktion och gör lite mer krävande whisky som riktar sig mer till whiskynördar som önskar lite mer utamanande komplexitet. Den har lite av den gammeldagsa "funken" (jag tänker även på Glen Garioch, Springbank, Glen Scotia, Ben Nevis, m.m) som vissa älskar. Jag har relativt nyligen fått upp ögonen för Benromach och jag blev mer eller mindre kär i somras under min resa i Skottland. Jag och min flickväns familj bode på Stonefield Castle och där smakade jag deras 10yo cask strength. Jag insåg att Benromach var värd mer uppmärksamhet än jag gett det.
 
Den här buteljeringen är den senaste batchen av deras rökiga Peat Smoke-serie. Det som skiljer denna från de tidigare är att den är lagrad 100% på 1st fill Sherry hogheads (ni vet hur jag är). Kraftig rök tillsammans med maffig sherry kan vara helt underbart (tex Ledaig #900162). Whiskyn är destillerad 2010 och buteljerad 2018, så vi snackar om en 7-8år gammal whisky. Detta tillsammans med alkoholhalten garanterar om att denna inte kommer vara mesig iaf!
 
 
Benromach Peat Smoke
1st fill Sherry Hogshead
En av 6500 flaskor
59,9%
Officiell buteljering
 
Doft: Oj, väldigt jordig, rökig och svampig doft. Den har en stickighet som mer kittlar än bränner. Gott om färsk svamp där ingen brytt sig om att rensa bort jorden. Snart kommer de sötare nyanserna med honung, balsamico och saftiga apelsiner. Röken finns runt omkring men tar inte över. Efter ca en halvtimme och några droppar vatten kommer sherryn fram mer i form av russin och tydligare apelsiner. Även en näve sågspån och lite mörk choklad.
 
Smak: Den är, som förväntat, rätt skarp utan vatten. Röken ger en känsla av aska jord och grafit. Eken är betydligt starkare än i doften. Smaken håller inte samma komplexitet och maffiga, fylliga munkänsla som utlovades i doften. Men ge den några droppar vatten och låt den lugna sig en halvtimme så öppnar den verkligen upp sig. Den blir fylligare med mer nyanser av balsamico apelsinmarmelad och rostad vass. De jordiga noterna är definitivt kvar men svampen är nästan borta. Finishen domineras av vass och mörk choklad.
 
Avslutningsvis: Först blev jag rätt besviken och kände inte att den höll vad den lovade, men efter lite vatten och mycket luft så blev den mycket mysigare. Nu har jag svårt att dricka den utan ett leende på läpparna. En perfekt whisky för säsongen helt enkelt!
Shit alltså, jag måste prova mer Benromach!
 
VG+
***
 

Benromach Peat Smoke ...