0 Läs mer >>
***
 
Ikväll tar vi oss en titt på Nauta.
Trots att namnet låter som om det skulle ligga i vårt östra grannland så är detta faktiskt whisky från Taiwan. Aldrig hört talas om det? Det kanske är för att det inte är så lätt att få uppmärksamhet när man kommer från samma land som Kavalan.
 
Det finns två buteljeringar från Nauta tillgängliga (för precis under 900kr) i Systembolagets beställningssortiment, nämligen Omar Sherry och Omar Bourbon. Ni får själva lista ut vilken typ av fat respektive buteljering är lagrad på.
 
Nauta började göra whisky 2008, men koncentrerade sig på blended whisky. 2013 släppte man ett par single cask buteljeringar av single malt som fick ett fint bemötande av konsumenterna. Därför har man sedan 2015 stadigt producerat Omar-serien. Jag har ingen koll på hur gammal whiskyn är, men jag gissar att de inte är speciellt gamla iom att de lagras i Taiwan.
 
Här är beskrivningen av Omar Sherry som finns på Clydesdale´s (importören) hemsida:
"The colour is dark amber and the nose is fresh yet fruity and nutty. There is plenty of spirit present and other notes fight through this with some persistence - think of caramel, dark treacle, raisins and walnuts in particular. On the palate this is feisty, savoury and drying. There is a heavy wood influence and this manifests itself as bitter nuts and cinnamon-like spices. Then comes a savoury, almost burnt meaty, character. Only with plenty of time do some sweeter caramel and dried fruits (especially raisins) notes come through to add much need balance. The finish is surprisingly short, particularly for a sherry cask matured whisky, with the sweet and fruity notes fading almost instantly and the savoury, nutty and woody notes not far behind."
 
Som ni kommer märka så känner jag inte allt igen mig i detta...
 
 
Nauta
Omar Sherry
46%
Officiell Buteljering
 
Doft: Tjock och söt. Massvis av smör, kokos och vanilj. För onekligen tankarna till kokostoppar. Ger lite vibbar av Kavalans standardmalt. Kanske är jag sherry-skadad från all GlenDronach, men jag tycker att detta luktar bourbonlagrat, inte sherry. Efter någon kvart i glaset blir den lite intressantare med torkad mango och en väsentlig del apelsinskal. Något örtikt örtigt också... lagerblad?
 
Smak: Den har en helt hyffsad kropp och ingen kan anklaga den för att vara tunn. Len och fruktig karaktär med mycket faniljfudge, smörposherad mango, lite rostad malt och kardemummabröd.
 
Avslutningsvis: Ja vad säger man? Detta är helt klart trevligt. Den är fruktig och fyllig men smakar ganska ung. Inte för ung, så inget fel i det visserligen. Jag gillar detta. Har vi hittat Taiwans svar på Glenfiddich 12yo? Den bjuder in till trevligt vardags-sippande och hade jag kunnat köpa en flaska för en 500-lapp hade jag varit toknöjd, men som det är nu så känns den lite dyr. Väl värd att smaka om man får chansen!
 
G
***

Nauta Omar Sherry

0 Läs mer >>
***
 
Det är fortfarande februari men det verkar som att våren redan har kommit. Temperaturen har legat kring 5 grader några dagar i sträck här i norrland. Med all slask och lera som det medför, är det lätt att drömma sig bort till varmare breddgrader.
Vad sägs om Indien?
 
That´s right, äntligen har till och med JAG letat mig iväg till Amrut!
Faktum är att jag har provat Amrut ett flertal gånger, och det har varit en trevlig bekantskap som värst. Speciellt saknar jag en buteljering från Blackadder Raw Cask (cask BA17/2013, lagrad på 1st fill sherry) som jag köpte för flera år sedan.
 
Jaja, hur som helst, jag fick det här samplet från en kille i min whiskygrupp. Han och jag möttes hemma hos mig för ett par år sedan och jag bjöd på en GlenDronach Single Cask iklädd rollen som whiskyambassadör/evangelist. Han sa att om jag gillar sherrybomber så borde jag gilla Amrut Spectrum. Jag medgav att jag inte provat någon av dem medan jag troget kramade GlenDronach-flaskan.
Ett par veckor senare hittade jag ett litet paket med två sampleflaskor i min postbox. När jag kollade däri såg fann jag bland annat detta sample, på Amrut Spectrum 001! Den här whiskyn har jag sett gå på 5-6000kr när den väl går att få tag på alls, och den här killen hade lite casual svängt förbi och lämnat ett sample åt mig. Det var en oerhört fin gest tycker jag.
 
Men varför heter den då "Spectrum"? Jo den här whiskyn har lagrats tre år i bourbon-fat varpå man har flyttat över dem till specialbyggda "spectrum-fat" i tre och ett halvt år. Spectrum-faten är en kombination av nyek från USA, Spanien och Frankrike, samt stavar från ex-oloroso och ex-PX fat. Dom säger "spectrum-fat", jag säger "frankenstein-fat".
001 innebär givetvis (förutom en lite kärleksfull referens till James Bond) att det är första batchen av Spectrum. Därpå föjde 002, 003, 004, och så vidare.
Den här serien blev väldigt populär och eftertraktad, och blev ett måste i alla Amrutsamlares hyllor. Jag hade fått lite avsmak av den stora hypen och det, i mina ögon, opropertioneliga priset.
Måhända hade jag fel...
 
Amrut Spectrum
Batch 001
En av 1000 flaskor, 50%
Officiell Buteljering
 
Doft: Shit! Denn är maffig och söt. Den fyller bihålorna och huvudet på samma sätt som Kavalan Solist Sherry. Trots att den bara är sex och ett halvt år så är den väldigt komplex. Väldigt mogen mango hoppar fram tillsammans med saltad caramel. Den har de där märkliga laktosnoterna som jag ofta får från Amrut. Den fortsätter med svag vanilla coke, nästan något jästigt, men det stör inte. Mjo, jag tror tammetusan att det finns lite mandelmassa här också. Längst bak hittar jag något som får det att rycka lite längst bak i gommen. Det känns som en nästan släpig kombination av trälim och bourbon (som på nått sätt är nerkokat till sirapsform). Pew, en riktigt intensiv doft!
 
Smak: Fyllig och len munkänsla, utan att på något sätt närma sig stickig eller het. Den dansar runt på tungan med glögg-posherade päron och maffig cognacs-inlagd mango. Sen kommer en stor näve örter där dragonen står ut mest. Detta övergår nästan till örtlikör (tänk Mümmelmann) men håller sig bakom den ovannämda frukten. Det hela toppas med något som för tankarna till BBQ-sås, i form av umami, honung och paprikapulver.  Söt och örtig smak med lite umami längst bak med andra ord.
 
Avslutningsvis: Asså jag måste erkänna att detta var bra! Den är dock så intensiv och det händer så pass mycket att den ibland nästan känns övermäktig. Det är så mycket fruktiga estrar! Den blir otroligt maffig med sötman och BBQ-noterna. Kanske kombinationen indiskt klimat, nyek och sherry var lite att ta i? Oavsett så är den maffig, den är komplex, den är spännande och den är unik. Det är inte den bästa Amrut jag har smakat, men det är väldigt nära!
 
VG+
***

Amrut Spectrum 001

0 Läs mer >>
***
 
 
Hepp hepp, här kommer ett destilleri som brukar gå under radarn för de flesta. Det är dags för Tobermory!
 
... eller destilleriet som blev utbränd, som jag brukar säga.
 
Tobermory är det enda destilleriet på Isle of Mull. Mull är en vacker ö på skottska västkusten utanför Oban. Det är den näst största ön i innre hebriderna efter Skye. Destilleriet grundades 1798 av John Sinclair i samhället Tobermory på Mulls nordöstra kust. Dock hette destilleriet inte Tobermory på den tiden, utan det hette Ledaig (uttalas "Led-chigg", men ingen kommer fnysa åt dig om du säger "la-tjeig" heller). Ledaig är gaeliska för "safe haven".... fråga mig inte vad "Tobermory" betyder. Tyvärr tycks det omöjligt att hitta när destilleriet bytte namn till Tobermory.

Så varför kallar jag det för "destilleriet som blev utbränd"? Jo destilleriet knegade på inte ens 40år innan de stängde 1837. De var då stängda längre än de varit öppna (fram till 1878). Sen stängdes destilleriet igen mellan 1930-1972. Ägarna gick dock i konkurs och destilleriet fick stänga igen bara 3 år därefter. När man öppnade igen 1978 hade man varit stängd 85 av sina 180år. Nu gjorde man om lagerhusen till bostäder och man lånade även ut sina lokaler för att lagra ost. Utöver detta hade destilleriet använts som kraftstation och även som kantina för flottan under Andra Världskriget. Man kan säga att destilleriet hade arbetstränat innom andra brancher. Men, surprise surprise, 1982 fick man stänga igen och öppnade igen 1989. Därefter har destilleriet varit i produktion.... om vi räknar bort när destilleriet stängde en period under 2013. Det rådde torka i Skottland och Mull drabbades av vattenbrist (det kunde man inte tro om brittiska öarna va?).
Destilleriet har även bytt ägare, typ lika många gånger som GlenDronach, men vem orkar hålla reda på det?
 
Destilleriet producerar tre olika whiskys:
Deras orökta malt buteljeras under namnet Tobermory, och är en lätt och fruktig malt men liiiite torv i karaktären. Denna kommer dock från det "torviga" vattnet, och destilleriet använde alltså inte torv i produktionen.
Men sen har deras rökta malt som buteljeras under ursprungsnamnet "Ledaig". Ledaig får, enligt mig, inte den uppmärksamhet den förtjänar. Det blir lätt så att man automatiskt vänder sig till Islay och destillerier som Ardbeg, Laphroaig och Lagavulin när man vill ha rök. Tobermory är som sagt ett ett destilleri som gått många obemärkt förbi och de som känner till Tobermory har inte alltid koll på att Ledaig är en lika rökig käftsmäll för smaklökarna som sona kusiner på Islay.
Den tredje malten Tobermory producerar heter Iona.... och det är i stort sett allt jag vet om den. Den säljs tydligen bara på Mull och är därmed ganska obskyr.
 
Jag tycker att det är lite anmärkningsvärt att ett destilleri som heter Tobermory, i dagsläget, endast har en 10-åring i sin core-range som buteljeras under destillerinamnet. Det tycks finnas fler core-buteljeringar av Ledaig (även oberoende buteljeringar?). Standardbuteljeringen av Tobermory finns inte heller att få tag på i Systembolagets sortiment (dock flera Ledaig) och även på destilleriets hemsida är majoriteten av buteljeringarna Ledaig.
 
En anledning att Ledaig är rökig nog att konkurrera med sina kusiner på Islay är att man köper sin rökta malt från samma mälteri. That´s rigt, Tobermory köper sin rökta malt från Port Ellen Maltings, precis som Ardbeg m.fl. Man destillerar sen malten på Tobermory och skeppar sedan iväg den till Deanston för att fylla faten där. Om jag har förstått det rätt så lagrar man sedan Ledaig-spriten i Bunnahabhains lager (alltså på Islay) medan den orökta Tobermory-spriten lagras hos Deanston.
 
Destilleriets officiella buteljeringar späds, precis som hos Bunnahabhain, till 46,3%. Flaskorna ser ut som högre versioner av Kilchomans flaskor, dvs skitsnygga.
Tobermorys whisky använd i bland annat Black Bottle Blended Scotch.
 
Summa sumarum, Tobermorys 10-åring är inte det mest exalterande som har skvätts upp i ett glas, men limiterade buteljeringar och oberoende buteljeringar kan vara good shit. Har hitills inte smakat en Ledaig som gjort mig besviken, men den är ju typ en Islay-malt ändå.
Det är nästan som att man vill köpa på sig en massa Tobermory och Ledaig innan destilleriet går in i väggen igen och inte öppnar på 40år...
 
***
 

Tobermory

0 Läs mer >>
***
 
Jag och Linkwood har inte någon särskillt nära relation. Den har som liksom hållit sig i perferin så pass att jag ibland blandar ihop Linkwood och Longmorn. Förlåt Linkwood, det är inte ditt fel utan mitt.
 
Jag köpte den här flaskan på en butik i Salzburg under en roadtrip i somras. Killen bakom disken såg tämligen uttråkad ut när jag klev in, och jag ville inte störa så jag gick för mig själv, som enda kund, i butiken och såg mig omkring. När han upptäckte att jag inte gick till standardmalten utan granskade de oberoende buteljerarna och verkade ha koll på vad jag var intresserad av och inte, ja då vaknade han till. Han berättade att det var ett tag sedan han fick intresserade kunder och erbjöd mig att plocka fram smakprover om det var något jag ville smaka på. Det hela slutade med att han och jag satt och drack whisky (han tog två och jag hade nog 7-8 glas) och snackade whisky i över en timme. Sjukt trevligt.
 
Slutligen gick jag därifrån med en Ben Nevis 19yo från Jack Wieber, en Clynelish 26yo från Cadenhead samt denna. Som tack för ett trevligt samtal gav han mig dessutom en miniatyr med en oberoende buteljerad Pulteney.
Allt annat än Systembolaget må jag säga!
 
Jag hade möjlighet att smaka på Clynelish 26yo (freaking glorious!) men denna köpte jag på ren chansning. Den hade ett halsband med tastingnotes som inte lät helt fel ("obvius rich serry, raisins, figs, red appleskins" m.m) och jag hade €189 som jag inte använde. Dessutom var den från mitt födelseår (1989) så jag tyckte det var uppenbart vad jag skulle göra ^^
 
Jag valde att öppna denna för att fira min 30-årsdag förra månaden, och vilket bra val det var!
 
 
Linkwood 26yo
Sherry butt
En av 324 flaskor, 50,2%
Cadenhead
 
Doft: Wow! Jag känner doften 70cm från glaset. Precis som halsbandet varslade om så finns det rikliga sherryinslag. Doften domineras av röda äppelskal och fikon som ugnsbakats med muskot och en skvätt fin balsamico. Så småningom kommer gammalt läder, nejlikor, maffiga färska hallon och otänd aromatisk piptobak. Doften är otroligt fin, mjuk och balanserad. Den har den där extra dimensionen av djup som bara tid i ett fat kan ge.
 
Smak: Många av elementen från doften lever vidare i smaken. Fikonen och äppelskalen är dominerande. Balsamicon är starkare här och blandar sig med en jordig "mustyness". Allt detta ramas in av mörka eknoter och valnötter. Det är märkligt, men vissa tillfällen hittar jag en nästan syrlig umami som för tankarna till chevré (jag har aldrig känt det förut, men här funkar det). Finishen har den svagaste antydan av aska, men ingen rök.
Efter att nivån nått halvvägs ner i flaskan börjar väldigt tydlig romflamberad ananas komma fram i smaken. Fantastiskt!
 
Avslutningsvis: Mmmmm, det här är så himla bra! Doften är utan tvekan MVG, men jag velar lite på smaken. Tror att det får bli ett VG+ ändå. Men den hade lika gärna kunnat hamna på MVG. Den är bättre än Glen Grant 37yo men känns lika gammal. Den har hittat en sweet spot där den har fått djupet och komplexiteten av sin ålder men håller sig vackert balanserad. Ingen överekning här inte!
Linkwood levererar!
 
VG+
***

Linkwood 26yo

0 Läs mer >>
***
 
 
Yes, det är dags för mitt favoritdestilleri!
 
Många skotska destillerier har gaeliska namn. Det första man behöver ha koll på när det kommer till whisky är ordet "glen" som betyder "dal". Den andra delen av namnet kommer från "dronac" som betyder "björnbär" vilket ger destilleriet namnet "björnbärsdalen" på svenska. För någon som mig som har växt upp med Astrid Lindgrens sagor så har namnet en väldigt mysig Bröderna Lejonhjärta-känsla över sig. Destilleriet har tagit sitt namn från sin vattenkälla, "dronac burn" (burn betyder källa).
 
Destilleriet ligger vackert beläget nära Huntley i Aberdeenshire, i den östra delen av högländerna. Hurvida GlenDronach tillhör Speyside eller Highlands kan man diskutera, eftersom alla verkar dra speyside-gränsen lite annorlunda. De flesta (inklusive de själva) brukar dock benämna whiskyn som highland-whisky.
 
GlenDronach grundades 1826 av James Allardes (uttalas allerdajs på svenska) och var ett av de första licensierade destillerierna som registrerades. Destilleriet byggdes brevid "The Glen House" som är ett pitoreskt hus från 1771. Det har använts som bostad för destilleriets master blender över åren. Det är dock inte bara Glen House som är pitoreskt, hela destilleriet är väldigt atmosfäriskt och är allmänt känt som ett av Skottlands vackraste.
 
Destilleriet har haft en händelserik historia. Ca 10 år efter att det grundades (1837) förstördes destilleriet i en brand. Därefter har destilleriet bytt ägare fler gånger än jag byter underkläder, så jag kommer inte gå in på alla. De nämnvärda gjordes ändå efter milleniumskiftet. 1996 blev destilleriet "mothballed". Termen kommer från de pellets (kallade moth balls) som läggs bland kläder för att skydda mot klädmalar när dessa ska ligga undanstoppade länge. Mothballed innebär alltså att man stängde destilleriet och satt det på stand-by, för att eventuellt öppna det i framtiden. Vid det här laget lagrades whiskyn i sherryfat, kornet golvmältades fortfarande på destilleriet och man använde även direkteldade pannor. Destilleriet öppnades igen 2002. Ägarna sålde sedan destilleriet till Chivas Brothers (som gör Chivas Regal Blended Whisky) 2005. Chivas började använda sig av bourbonfat och bytte till ångvärmda kopparpannor, vilket får mig att rynka på näsan. Tack och lov kom BenRiach Co, med Billy Walker i spetsen, och köpte destilleriet 2008. Vid det tillfället hade destilleriet ca 9000 fat på lager. Billy Walker axlade rollen som master blender på destilleriet och 2009 släpptes deras nya core-range, 12yo, 15yo, 18yo och 21yo, som var helt sherrylagrade. Det var även här man började med Single Cask-serien där man en eller ett par gånger om året släppte ett gäng single cask-buteljeringar. Dessa buteljeringar har varit exeptionella sherrybomber och har varit en starkt bidragande faktor att GlenDronach fått den förnyade status som de fått. 2016 såldes dessvärre GlenDronach och BenRiach´s två andra destillerier (BenRiach och Glenglassaugh) till Brown-Forman, som även äger Jack Daniels. Sedan dess har Rachel Barrie varit master blender.
 
Som jag sa så golvmältades kornet fram till 1996, vilket är traditionellt och mysigt men även slitsamt och inte speciellt kostnadseffektivt. Mältningen gjordes med kol och en viss andel torv, vilket gjorde malten maffigare, om än inte rökig. Efter öppningen 2002 köper man dock, likt de flesta destillerier, in malt från mälterier. Man fortsatte dock med direkteldade kopparpannor fram till 2005, vilket då endast gjordes av GlenDronach, Glenfarclas och Springbank. Det innebär att man värmer destilleringspannorna genom att elda med kol under, ist för ånga som numera är standard. Direkteldningen ger en lite maffigare sprit (och även detta är en traditionell metod) men det sliter signifikant mer på pannorna, vilket gör att dessa måste bytas oftare. Glenfarclas bytte faktiskt till ångade pannor ett tag men ansåg att det blev en så stor skillnad i karaktären att de valde att börja direktelda igen, så tydligen verkar detta spela roll.
 
GlenDronachs maffiga sprit gör att de potenta sherryfaten har svårare att överrumpla spritens karaktär, samt ger den ett fint djup.
GlenDronach har förtjänat sin stämpel som sherry-bombs-kung, men det är även här vissa riktar kritik. Man menar att whiskyn smakar mer sherry än whisky och att destilleriets "russin-whisky" är för söt. Det är helt och hållet en fråga om smakpreferens men jag kan kan till en (väldigt) liten del hålla med. Personligen tycker jag att GlenDronachs whisky generellt sett är bäst kring 20-21 år och att faten tar över för mycket därefter.
Glendronach har en fyllig karaktär med torkade frukter som fikon, dadlar och kryddor. Man kan inte beskylla den för att vara vek eller blaskig. Precis som tex Aberlour, Macallan eller Glenfarclas så passar GlenDronachs stil sherry-lagringar och medan bourbon-lagringar tenderar att vara mindre än spännande.
 
GlenDronach buteljerar alltid sin whisky på 46% eller högre och det står tydligt att den är ofärgad och okylfiltrerad. De har dessutom alltid en åldersangivelse på sin core-range, även på 8-åriga Hielan som adderades till core-rangen 2015, trots den rådande NAS-trenden.
 
Det sista jag vill nämna är det intressanta som följer av att GlenDronach var mothballed 96-02. Det innebär att tex deras 18-åring i dagsläget innehåller whisky som är 22år och äldre. För 18 år sedan var det 2001 när destilleriet inte produccerade något och eftersom whiskyn måste vara minst 18 år gammal så betyder det att spriten är från 1996 och bakåt, när man dessutom golvmältade kornet och direkteldade pannorna. Detta betyder också att minimumåldern i 18yo och 21yo är DENSAMMA, men 21yo kostar mer.
18-åringen är på väg att försvinna tills dess att man kan blanda med spriten från 2002 och frammåt. Samma sak hände med 15-åringen och samma sak lär hända med 21-åringen. Det innebär att man bör passa på att köpa 21-åringen senast ca 2021 - 2022. Om man kollar på den svarta märkningen på varje flaska så kan man se när just den flaskan är buteljerad och därmed räkna ut minimumåldern.
 
Jag älskar GlenDronach för att de gör maffiga sherry-bomber med craft-pesentation. De är öppna med åldern och sätter hellre en 8a på ettiketten än att buteljera som NAS. Allt som destillerats innan stängningen 1996 är dessutom traditionellt/gammeldags producerat vilket jag uppskattar, i en tid där datorer ersätter människor.
 
***

GlenDronach

1 Läs mer >>
***
 
Alla som läser min blogg är inte erfarna whiskynördar utan vissa av er är totala newbies. Det är givetvis helt ok, men som den självutnämnda ormen i whiskyns paradis jag är så vill jag lura så många som möjligt att äta av kunskapens frukt!
 
Är du en Newbie level 1? Gå då till "kategorier" och klicka på whiskyskolan. Du går upp en level för varje inlägg du läser. När du travat dig igenom dem klassas du som Apostel och kan med gott samvete se ner på alla andra Newbies. 
 
Jag vet vad du tänker. "Men hur gör jag om jag vill se ner på apostlar och gotta mig i deras naiva och olärda sinnen?". Som svaret på din fråga introducerar jag en ny serie av inlägg som jag, väldigt inovativt, kallar "Destillerier". Tanken är helt enkelt att ge en överskådlig bild av lite olika destillerier, utan att nörda in oss alltför mycket. Så om ni t,ex. hela ert liv har gått och undrat varför Clynelish och Brora har samma vildkatt som symbol, ja då är detta ett alldeles utmärkt ställe att börja...
 
 
Clynelish, som ägs av Diageo, ligger längs kusten i nordöstra högländerna, mellan Wick och Inverness (ca en timme åt vardera håll).
Clynelish byggdes 1819 med Glenmorangie och Balblair som närmaste (om än avlägsna) grannar. 1967 påbörjade man dock byggnationen av ett större destilleri tvärs över vägen, och det är detta vi känner som Clynelish idag. Yes indeed, du läste rätt. När det nya destilleriet stod klart 1968 döptes detta till Clynelish och det gamla destilleriet stängdes. Året efteråt fick Caol Ila (Diageos destilleri på Islay) problem och man stod utan rökig whisky att använda i sina blends. Man valde därför att öppna orginaldestilleriet och döpte om det till Brora. Brora fick därmed ta över produktionen av rökig whisky medan Clynelish på andra sidan gatan fortsatte att producera den typ av whisky som Brora ditills hade gjort. Till mångas sorg stängdes dock Brora åter igen redan 1983. Man gjorde dock exakta kopior av Broras kopparpannor till Clynelish och man lagrar även sin whisky i Broras gamla lagerhus. Vildkatten, som var Broras symbol, övertogs också av Clynelish.
 
Clynelish har tydlig, vaxig och lite blommig, karaktär och används till största del i blends. De flesta som har druckit whisky har druckit Clynelish vare sig de är medvetna om det eller inte. Det är nämligen en återkommande ingridiens i Johnny Walker-serien men används även flitigt i blandningarna från Compass Box. Den primära användningen i blends gör dock att man aldrig riktigt har haft någon omfattande core-range. 
På 90-talet buteljerades Clynelish som en 14 år gammal del av Flora & Fauna-serien. Det var inte förän 2003 som F&F-buteljeringen ersattes med en officiell buteljering, även denna 14 år gammal. Det är den buteljeringen som fortfarande finns idag. En gång om året släpper dock Diageo sina "Destillers Edition-utgåvor". Dessa är sherry-finished versioner av grundmalten från respektive av deras destillerier. I Clynelish fall handlar det om en 14-åring som slutlagrats på oloroso-fat.

Vill man ha något mer spännande än den vanliga 14-åringen eller Destillers Edition får man leta bland de oberoende buteljerarna. Det finns gott om Clynelish främst från SMWS (Scotch Malt Whisky Society) och Signatory, men återkommer även regelbundet hos Cadenhead, Duncan Talor och Gordon & MacPhail.
 
Clynelish har, i mina ögon, den där "typiska" höglandskaraktären. Den kan vara ganska burdus och är inte det första att rekomenderas för ovana whiskydrickare. Den har som sagt en vaxig och lite blommig karaktär med fruktiga inslag. Clynelish gör sig bra med en lite högre ålder och det är sällan man ser en Clynelish under 16år gammal.
Vissa destillerier tycks ha ett "magiskt" år, alltså en årgång som av någon anledning verkar ha frambringat de där extra fina buteljeringarna. För Clynelish är det 1997 som får det att glittra lite extra i mångas ögon.
 
Säga vad man vill om Clynelish, men oavsett om man gillar dem eller inte så är de sällan tama eller tråkiga...
 
***

Clynelish