0 Läs mer >>
***
 
Jag vet vad ni tänker. "Tröttnar han aldrig på GlenDronach?". Givetvis inte!

Det här är en av de mer beryktade flaskorna av batch 14. Jag gissar att det främst har att göra med att den är från 1993, som alla de mest prisade buteljeringarna från GlenDronach. Jag tycker inte att man ska fokusera alltför mycket på året, men på pappret så är denna återigen perfekt. 20+ år, oloroso-lagrad och närmare 60% i "craft-presentation" (okylfiltrerad, ofärgad och fatstyrka). Det som fångade min uppmärksamhet var dock först och främst datumet. Jag vet inte vad som hände den dagen men det tycks som att änglarna log mot GlenDronach den 15e januari 1993. Samtliga buteljeringar som destillerades den dagen har varit fantastiska som sämst! Mina förväntningar på denna var minst sagt höga.
 
 
GlenDronach 23yo
Oloroso Sherry Butt #42
Flaska 282/561, 58,6%
Batch 14
 
Doft: Sjukt maffig doft med mycket fikon och marsipan! Sen kommer nyoljat varmt trä, arrak och mörk choklad. Längst bak hittar vi lite äppelskal, mörkrostat kaffe och julkryddor. En helt enastående doft som får det att vattnas i munnen.
 
Smak: Smaken är oljig och fyllig. Fikonen från doften har huvudrollen tillsammans med dadlar, och marsipanen spelar underroll med arraken. Här rullar det även in rostade hasselnötter täckta av mjölkchoklad. I bakgrunden finns träoljan med len cappuccino. Eken ger en tydlig kryddighet men svaga inslag av tobaksblad. Mjölkchokladen väcker sig starkare med tiden.

Avslutningsvis:
Helt enkelt en enastående whisky! Doften får MVG++ av mig, men smaken står och balanserar på kanten mellan VG och MVG. Den är bättre än det mesta, men inte lika bra som tex #38, #39 eller #54. Det slutliga betyget får nog trotts allt landa i överkant av VG. Med det sagt är detta nog så bra det kan bli utan att nå MVG. Ännu ett exempel på varför GlenDronach är min favorit! Med risk för att låta oproffisionell..... Om nom nom nom!
 
VG++
***

GlenDronach #42

0 Läs mer >>
***
 
Ok, dags att besöka japan igen.
Det var på tok för länge sedan jag hade japanskt destillat i glaset. Japansk whisky har alltid fallit mig i smaken. Den känns över lag mer "pollerad" och "designad" än skottsk whisky, om man frågar mig. Den skottska whiskyn kan vara allt mellan len och snäll till tjärv och robust. Japan tenderar att hålla sig på den lenare sidan (för att tilltala hemma-publiken har jag hört). Vissa tycker att den saknar "ompf" och att den är "feminin" eller "mesig", om man ska dra alla över en kant. Personligen har jag inte smakat något dåligt från japan. Tyvärr blir det mindre och mindre whisky från "Den Stigande Solens Land" här hemma iom att destillerierna (nästan?) helt har slopat sina åldersangivna buteljeringar, och de som finns kvar har skjutit till orimliga priser enligt min plånbok. Detta är dock en NAS (No Age Statment, om någon glömt bort) och en Blend till råga på allt. Tråkigt nog är den på 40% och jag tvivlar på att den är okylfiltrerad. Dock är den ljus nog (hö, som vissa skulle säga) för att vara ofärgad. I skrivande stund har den 48 poäng på whiskybase. Vi får väll se hur den smakar.
 
 
Isawa Blended Whisky
NAS, 40%
Officiell buteljering
 
Doft: Hmmm, det här var inte trevligt på något sätt. De flesta som har gått in på en Inter Sport eller Biltema känner igen sig i den här doften. Whiskyn luktar gummi, precis som nya basketbollar, cyckelslangar eller liknande. Någonstans i bakgrunden kommer en not av lera, ni vet den där skulpturleran som man kan köpa i hobbybutiker. Med mycket luft och tid i glaset blir den en antydan till fruktig, vilket för tankarna till dålig sake. Det är så man våndas för att smaka.

Smak:
Urk! Cyckelslangarna dominerar även smaken. Kanske även lite gips. Jag hade utan problem kunnat missta denna för en grain whisky. Jag skulle kunna jämföra den med Haig Club (ni vet Beckhams svettvatten i den blå parfymflaskan) men jag vet inte vem det skulle förolämpa mest, Isawa eller Haig. Jag känner verkligen ingen malt i denna. Eftersmaken påminner om rå potatis.

Avslutningsvis:
Vad hände Japan? Vem gjorde bedömningen att detta var bra nog att buteljera som en dryck, och dessutom ta betalt för eländet? Doften blir ännu värre efter att man smakat på den. Detta är whiskyns motsvarighet till godisets Jellybeans med smak av hundmat, snor och ruttna egg... mer en skämtartikel än en trevlig upplevelse alltså. Om Wemyss hade lagt vantarna på detta hade de säkerligen döpt den till "Basketball-sweat" eller "Papermill Navel".
Jag kan inte dricka upp glaset utan häller ut det som är kvar och sköljer munnen med en Highland Park Single Cask.
Huvva....
 
WTF
***

Isawa Blended Whisky

0 Läs mer >>
***
 
Arran öppnade 1995 och har därmed inte producerat whisky i mer än ca 20år. Destilleriet ligger på Isle of Arran (som givetvis har givit destilleriet sitt namn) som ligger på Skottlands västkust. Ibland kan man hitta Arran hos de självständiga buteljerarna under sitt destillerinamn (som i det här fallet) och ibland går den under namnet "Lochranza" vilket är orten där destilleriet ligger. De producerar även en officiell rökt whisky som heter "Machrie Moor".
Utöver detta har destilleriet även gjort en Robert Burn´s Single Malt och en Robert Burn´s Blended Whisky som hyllning till Skottlands främste poet.
 
Jag har inte provat så mycket Arran som jag hade velat, men det jag har provat har imponerat. Jag är desutom delägare i ett Oloroso-fat som jag verkligen ser fram emot att prova, förhoppningsvis lagom till min 40-årsdag.
När jag kom över den här flaskan var jag tvungen att slå till. Den självständiga buteljeraren Adelphi har ett gott rykte om sig, vilket enligt mina erfarenheter är väl förtjänt. För ca 65euro var det inte mycket att snacka om.
 
 
Arran 13yo
Sherry cask #767
En av 286 flaskor, 54,1%
Exklusiv för Adelphi Club Denmark
 
Doft: Oj, väldigt mjuk och len. Här kommer plommon med syrliga körsbär och karamelliserat socker. Jag hittar en liiiiiten hint av stjärnanis och euctalyptus. Med tiden blir hallon-och-lakrits-skallar mer framträdande samt någon typ av fruktsirap. En god men nästan FÖR försiktig doft.

Smak:
Smaken börjar väldigt timid, men stegrar de första 3-4 sekunderna. Först kommer söta noter av varma röda äpplen. Hallon-och-lakrits-skallarna fråndoften dyker upp igen med tyngd på hallonen. En hint av punch, inlagda persikor och blandade vinegum. Liiite ek i bakgrunden.
 
Avslutningsvis: När jag såg färgen och öppnade flaskan så förväntade jag mig ett kraftfullt sherrymonster, men när jag doftade på den tänkte jag "var är whiskyn?". Efter att ha fått lufta ett par minuter började den vakna till liv. Det var dock inte förän jag druckit ca en tredjedel av flaskan som den hade öppnat upp sig till fullo. Denna är väldigt len och påminner mer om en Glengoyne (i början mer som en Auchentoshan) än någon Arran jag tidigare smakat. En bit mörk choklad (72-75%) plockar fram de allra bästa sidorna hos denna, och lockar fram lite marsipan och biggaroer. Detta kan vara den "blygaste" malten jag provat och kommer förmodligen inte att förnärma någon.
 
G+
***

Arran #767

0 Läs mer >>
***
 
Min första Aultmore.
Det här var en ganska spännande whisky när jag köpte den. Vissa resensioner jag hade läst höjde den till skyarna medan andra inte alls gillade den eftersom den var "helt svavelskadad".
För den som inte är så insatt:
Sherryfaten som används i whiskylagrig tömms i Spanien och skickas tomma till Skottland med båt. Frakten till Storbritanien tar ganska lång tid, och eftersom sherry inte innehåller alkohol nog att desinfeccera faten (som tec bourbon) men däremot är rikt på socker, så finns en risk att bakterier och mögel börjar växa. Innan faten fylls med råsprit i Skottland bränner man särför svavel-ljus i faten för att döda eventuella "infektioner" i träet. Om faten inte får vädras tillräckligt innan de fylls så kan whiskyn få svavelinfluender och blir "svavelskadade".
 
Vissa verkar oförmögna att känna svavel i whisky medan andra är väldigt känsliga för det. Personligen tycker jag att svavel kan utgöra en trevlig del i en whisky, så länge det hålls på humana nivåer, som tex med Ben Nevis Rare Cask.
 
 
Aultmore 25yo
Sherry Butt #3243
En av 464 flaskor, 52,6%
A.D Rattray
 
Doft: Doften är tjock, oljig och söt. Här luktar det jordgubbssylt med influenser av stjärnanis och en hint av svavlet i form av brända tändstickor. Det hela toppas av söta dadlar och lite röd grapefrukt. När flaskan var nyöppnad var svavelnoterna tydliga men de mattas av ganska snabbt när whiskyn fått lufta lite.
 
Smak: Detta är som eklagrad jordgubbssylt. Sötman och oljigheten lurar nästan hjärnan att själva whiskyn är tjock som sirap. Jag hittar kanderade apelsinskal, lite marsipan och de förväntade tändstickorna. Kanske liiite tobaksblad också. Eken gör sig hemmastadd och jag känner nästan lite träig grafit, som spånet efter att man vässat pennan.
 
Avslutningsvis: Detta är en ganska märklig whisky. Ibland känns den lite njaaaaa och ibland som ett mästerverk! Svavlet irriterar smått i kanten, som en vacker tavla med en ful ram. Det är inte tillräckligt mycket för att göra whiskyn dålig, men det kommer en viss frustration när man inser att utan svavel hade detta varit en komplett homerun! När öppnade flaskan var det på tok för mycket svavel för att det skulle vara trevligt, men med tiden moinar den ut, dock inte helt.
För 1800kr var det värt att köpa en flaska, men fler än så blir det inte.
 
G
***

Aultmore #3243

0 Läs mer >>
***
 
Vissa av er förstår redan utifrån rubriken av jag syftar på, för andra av er kan detta bara låta främmande och pretantiöst.

Whisky och musik tycks ha ett speciellt förhållande med varandra. Många gånger har jag haft diskusionen om vilken musik som är den bästa "whiskymusiken" och svaren kan minst sagt variera. Vissa tycker att klassiska skottska flöjter och säckpipor sätter den bästa stämningen medan andra menar att det är soft jazz. Vissa tycker att Iron Maiden och en stickig Talisker bidrar till höjden av inspiration medan andra kopplar Melissa Horn och en Tullamore Dew till vackert nostalgiska minnen. Whisky och musik är båda enastående former av konst i sin egen rätt, men de flesta av oss tycks ändå instämma om att, oavsett vilka eller varför, så passar de ihop.

Att jämföra musik och whisky är inget nytt. Det räcker med att gå till en nybörjarprovning eller prata med valfri whisky-ambassadör så kommer snabbt metaforen upp. Mer än en gång har jag hört att Blended whisky är som en orkester där varje komponent är en musiker som förs tillsammans och bildar en större helhet, medan en singelmalt är som en solist i sin egen rätt. Detta blir extra tydligt i Kavalans buteljeringar där vi har Solist-släppen, samt Consertmaster m.m.
Personligen ser jag det dock mer som att en blended whisky är som pop-musik. Den är sammansatt för att vara avslappnad, lätt-tillgänglig och tilltala en stor målgrupp. Den ska inte vara svår eller krävande. Single malt däremot har mer karaktär och representerar genrer som hardcore, reggae, postrock, dödsmetal eller experimentell jazz. Den har en tydligare karaktär, är inte lika lättsmält och passar inte alla, men när man väl hittar sin stil så blir man desto mer fast. Kanske måste man göra fler "genomlyssningar" med ett större fokus för att fastna för det men när man väl gör det så finns ett större djup och dragningskraft. Ibland kanske du bara vill smutta på en "Sverige topp 10" som är enkel och håller sig i bakgrunden, och ibland vill du hälla upp en "Blackwater Park" (Opeth) och totalt försvinna i den.
 

Jag kan även känna att vissa whiskys kan ha karaktäristika likheter med vissa låtar (håll i er, för nu blir det flummigt). GlenDronach´s single cask #39 till exempel får mig att tänka på "Arpeni" av Kuolemanlaakso. Båda är mörka, komplexa och dynamiska. Saker "står inte still" utan utvecklas och det finns en fin harmoni mellan de eleganta delarna och de råare noterna. Kanske låter det flummigt men det är så jag ser det. På samma sätt kan jag koppla Lagavulin med Behemoth, medan Amrut är Gentleman, Hakushu är MONO och GlenDronach är Swallow the Sun eller Kuolemanlaakso. Jag vet att detta snuddar på synestesi, och det är olika hos varje individ, men kopplingen tycks ändå finnas där.

Ett annat sätt som musik och whisky kan kombineras är associationer, minnen och mentala bilder. Kanske får en doft eller smak dig att minnas eller tänka på en plats eller ögonblick, som du även kan få av musik. Dessa kan då förstärka efekten av varandra. Tex:
När jag har ett glas Hakushu 18yo och hör MONO´s "Legends" så tänker jag genast på de japanska alperna och uråldriga skogar i Yakushima.
När jag smuttar på en Lagavulin 16yo och lyssnar på "Roland" av Povarovo får jag verkligen bilden av att sitta vid en öppen eld på en strand med drivved, tång och salta vågor omkring mig med norrsken och stjärnor tända på en mörk himmel.
På samma sätt får en fin Ben Nevis mig att minnas när jag besteg Ben Nevis och vandrade kring Fort William, speciellt om denna skulle avnjutas till "Linceul D´hiver" av Les Discrets.
Vad som helst av Bohren & Der Club of Gore tar mig genast tillbaka till nättarna i Prag och en trevlig Clynelish stärker deffinitivt den upplevelsen. Exemplena är många och jag tror att de flesta whisky-entusiaster kan indentifiera sig med vad jag skriver. Vare sig det är ett minne eller fiktionellt så kan doft, smak och ljud/musik ge oss väldigt starka assosiationer, inte minst när de kombineras på rätt sätt.
***

Som musik för mina sm...