0 Läs mer >>
***
 
När jag började dricka whisky var det betydligt lättare att hitta gammal whisky (typ >25yo), speciellt från självständiga buteljerare. Av någon anledning tycktes Glen Grant både vara lättare att hitta, trevligare att dricka och mer realistiskt prissatta än andra destillerier, så när jag ville köpa gammalt kollade jag ofta efter Glen Grant. Den yngsta jag recencerat på bloggen är ju ändå 29yo och de flesta jag har druckit har nog varit >27yo (även om jag druckit 5yo som varit asfin!).
 
Så, vart vill jag komma med detta? Jo nu för tiden måste jag sälja ett hjärta och två levrar (samtliga bra att ha om man vill fortsätta dricka whisky) för att ha råd med sådanna här buteljeringar. Jag betalade väll ca 2700kr back in the day när jag köpte denna, nu får du betala >20 000kr om du ska ha en (exklusive ovan nämnda organ). Så hur fan rättfärdigar man att öppna och dricka en sån här flaska, när man har studielån, mediåker inkomst och arbetar i ett yrke där löneutvecklingen är tragisk? Well jag öppnade denna för att fira att min första dotter kom till världen.
Så här i efterhand är det knappast whiskyn jag minns från den dagen, men det kändes rätt att fira med något speciellt.
 
Whiskyn är buteljerad av den självständiga buteljeraren Gordon & MacPhail och har legat 44år på ett first fill sherryfat. Färgen är en blandning av portvin och Coca Cola. Jag kan inte undgå att fundera över resonemanget bakom den här whiskyn. Nu för tiden går resonemanget "yes, ett first fill sherryfat, med sånna potenta fat kan vi buteljera whiskyn efter 5år!" och inte "nja det här behöver ligga nästan ett halvt sekel om det ska bli nått...". Om man vill låta en whisky ligga 44år vill man ju ha lågpotenta, trötta fat för att destillatet ska överleva, så varför lät man ett first fill sherryfat ligga så här länge? Och kommer det smaka vettigt?

Whiskyn är buteljerad på 40%abv, vilket känns vettigt utifrån ett ekonomiskt perspektiv, men jag kan nog tycka att det skulle vara belagt med spöstraff att buteljera så här gammal sprit på annat än fatstyrka (å andra sidan kan ju 40% i princip vara fatstyrka efter så många år).
 
 
Glen Grant 1962
Buteljerad 2006 (44yo)
Frist Fill Sherry Butt
40% abv
Buteljerad av Gordon & MacPhail
 

Doft: En helt fantastisk doft! Supermaffig sherry som förväntat, men ändå komplex. Det finns en uppsjö av dofter. Fruktiga noter av marascinokörsbär, björnbärsmarmelad, dadlar och torkade fikon blandas med kryddigare noter som kanel, svart te, rostat kaffe, bittermandel, aromatisk piptobak och mörk rom. Jag gissar att fatet var av amerikansk ek för jag hittar en fin portion kokos i bakgrunden också.
Det här vill man ju ha som parfym!

 

Smak: Smaken utvecklas under ett tiotal sekunder. Först känns smaken väldigt torr med starkt svart te, julkryddor och kaffe, men efter 4-5 sekunder börjar frukterna komma fram mera. Bigarråer och björnbär huvudsakligen. Efter ytterligare några sekunder kommer bittermandeln och rommen fram tillsammans med inoljat trä. Alla smakerna ligger och simmar i munnen och turas om att hoppa fram. Dock är whiskyn mer åt det kryddigare hållet och frukten är inte färsk och vital. Tyvärr har den en förhållandevis tunn munkänsla. Det mesta jag dricker ligger iaf 10 procentenheter högre än detta… tänk om denna legat på 48% eller 46% iaf! På finishen blir tyvärr eken överrepresenterad och lämnar en känsla av bitter drivved och överbryggt te igen. Finishen är torr och vek och här blir whiskyns brister som tydligast. Jag tycker mig hitta en hint av svavel på finishen som dock är frånvarande i övriga smaken. Man tycker ju att efter 44år på ett freekin´ first fill sherryfat så skulle whiskyn kännas lite fylligare än så här.

 

Avslutningsvis: Doften uppfyller allt jag hade hoppats på. Detta kan jag sitta och dofta på hur länge som helst! Smaken är god men finishen lämnar (bokstavligt talat) en bitter smak i munnen. Jag fattar inte vem som tyckte att man skulle späda denna till 40%, eftersom den uppenbart lider av det. Doften ska jag inte klaga på men lets face it, trots att smaken är komplex så saknar den munkänsla. Det blir som att lyssna på musik utan bas, allt känns liksom platt. Å andra sidan vet man ju inte vad cask strength skulle ha varit i det här fallet. Kunde lika gärna varit 41% efter 44år. Aja, jag blir inte nöjdare för det, varför lät man ens whiskyn ligga så länge på ett first fill fat? Jag skulle gissa att den här whiskyn nådde sin peak kring 18år (ge/ta 3-4 år). Doften är som sagt fantastisk men om vi ska vara realistiska så sippar jag hellre på en Glen Garioch 15yo än denna. Väldigt kul whisky att prova dock, det är ju inte varje dag man (jag) har chansen att dricka så här gamla grejjer. Det var helt onödigt att låta ett first fill fat ligga så här länge, och jag tror att den hade blivit dubbelt så bra om man hade använt ett refill fat. När man jämför denna med Glen Garioch 15yo så ser man tydligt att varken ålder eller pris behöver reflektera hur god en whisky är. Detta är god whisky, men jag hade hopats att smaken skulle hålla samma klass som doften. Detta är inget nån (med min lönenivå) köper mer än en flaska av. Jag är glad att jag köpte den, men den är mer speciell än vad den smakar… om ni förstår vad jag menar. Den kan omöjligt hamna under VG men smaknoterna har för många ”tyvärr” i sig för att ta sig högre.

 

VG
***

Glen Grant 1962

0 Läs mer >>
***
 
I min erfarenhet finns det få destillerier som gör sig så bra i hög ålder (30+) som Glen Grant. Den här whiskyn är Buteljerad av Berry Bros. & Rudd i serien "Berrys Own Selection". Jag har bara bra erfarenheter med BB&R men deras buteljeringsdesign är allt annat än upphetsande.
Inte för att utseende är det viktigaste men personligen gillar jag när ett destilleri eller en buteljerare visar lite personlighet. Karuizawa (speciellt Noh-serien) har enligt mig de snyggaste ettiketterna på marknaden, Lagavulin har ett väldigt stiligt utseende utan dyra specialförpackningar, och det går inte att ta fel på Signatory´s karismatiska Cask Strength-buteljeringar.
Förutom en tråkig ettikett (som skulle passa bättre till ett par manchester knappar) så har Berry Bros. & Rudd tyvärr lite bristfällig information på ettiketten. Det står att whiskyn är ofärgad och okylfiltrerad vilket jag uppskattar, men det står ingenstans vilken typ av fat (Sherry? Bourbon? Port? Butt? Hogshead? Barrel? m.m) whiskyn har lagrats på. Det står inte heller hur många flaskor som buteljerades. Det är tråkigt att förpackningen representerar whiskyn så dåligt helt enkelt.
 
Av färgen (och smaken) att dömma så råder det inga tvivel hos mig att whiskyn är lagrat på ett sherryfat. Jag skulle gissa på en 3rd till butt. Det genomsnittliga värdet på denna flaska, enligt Whiskybase, ligger på 407,48 euros. Med detta i åtanke kan jag nämna att jag bytte till mig den här flaskan mot en flaska jag betalade straxt under 1900kr för. Minst sagt en trevlig affär.
 
 
Glen Grant 37yo
Fat #7646
49,3%
Berry Bros. & Rudd
 
Doft: Mmmm, det kommer många olika noter och alla är äpplen (gröna, röda, äppelcider, äppelmos, äppelskal) huvudsakligen röda ugnsbakade. Den utvecklas med punch, lite limeolja och färsk ingefära. Efter lite tid i glaset kommer björnbärssylt. Doften är väldigt len och syltig. Det hela toppas av med möbelpolish och lite kryddighet från eken.

Smak: Ooooh, den är fantastiskt len. Huvudsakligen är det de röda äpplena från doften tillsammans med en härlig värme från eken (som tar betydligt större plats än i doften). Kanel och kardemumma. Den är inte ofredande någonstans. Lite muskovadosocker och ev lite rostade nötter. Vatten tar bort värmen, lägger till lite gröna druvor i bakgrunden och tar fram mer sötma.

Avslutningsvis: En väldigt fin 37-åring! Det är så lätt att whiskys blir överekade vid den här åldern men den här har helt klart klarat sig från detta. De officiella smaknoterna på flaskan talar om kaffenoter, vilket verkligen hade kompleterat whiskyn fint. Dessvärre lyser de med sin frånvaro. Doften får ett MVG men smaken håller inte riktigt samma kvalité. Allt som allt är den definitivt en god whisky som har åldrats med värdighet.
 
VG
***

Glen Grant #7646

0 Läs mer >>
***

Jag är precis hemkommern från en spännande helg i Stockholm.
Det råkar vara så att jag verkligen gillar MMA så nu i helgen flög jag ner till Stockholm för att se Alexander "The Mauler" Gustavsson triumfera över Anthony "Rumble" Johnsson. Till hela Sveriges besvikelse dominerade dock Rumble  Alex i första ronden...och längre än så gick det inte.
 
Men nog om det! Tanken bakom det här inlägget är en rekomendation. Innan fighten for jag och en vän ut för att ta ett par glas, och eftersom hon vet att jag gillar whisky tog hon med mig till ett ställe i Gamla Stan kallat Monks.
 
Monks startades 2006 och fastigheten i Gamla Stan ligger i en jättemysig gammal byggnad från 1600-talet. Fastigheten är indelad i fyra "specialist-barer", nämligen Porter House, Wine Room, Sthlm Bar (exklusivt inriktat på St: Eriks bryggeri) och Whisky Paradise. Vi besökte Porter House som låg på källarvåningen, vilken var otroligt mysig med de gamla källarvalven, levande ljus och doften av nybryggt öl från det egna microbryggeriet.
 
Men den delen jag verkligen vill slå ett slag för är naturligtvis Whisky Paradise. Whiskybaren känns liten men mysig. Över 500 olika sorters whisky står staplade på höga hyllor (deras whiskylista hittar ni här). Personligen gillade jag att de erbjöd ett stort urval av oberoende buteljerare (Blackadder, Adelphi, Gordon & MacPhail m.m) och dessutom en hel del äldre buteljeringar. Definitivt ett ställe för den som vill prova något annat än standardbuteljeringar.
 
När jag kom in ställde jag mig och såg mig halvt överväldigad omkring. Det fanns så mycket gott men eftersom det fanns många buteljeringar från oberoende buteljerare (och jag behövde därför läsa på etiketten) var det svårt att se vad som var i flaskorna. Mannen bakom baren bjöd mig att gå runt bakom baren och se mig om tills jag hittade något jag ville ha.
 
 
 
Till sist blev det en 56-årig Glen Grant från 1955, buteljerad av Gordon & MacPhail. Priset var 295kr/cl men av någon anledning betalade jag endast 140kr/cl, så jag var nöjd. Mitt sällskap tog en mörk belgisk ale kallad "One" (som var riktigt fin i min mening). Vi tog våra glas och gick vidare in i byggnaden. Först verkade lokalen ganska liten men till min stora förtjusning insåg jag att det fanns rum i varierande storlekar där gästerna kunde sitta. Från vad jag kunde utgöra rymde rummen allt ifrån  två till tio personer. Vi fann ett eget rum för två med ett fönter mot innergården. Jag gillade verkligen hur privat det kändes. 
Whiskyn jag valt visade sig vara en riktigt fin historia. Den var väldigt mjuk, och både doft och smak kantades av körsbär, övermogna gråpäron, marsipan, tobak, cigarrlåda och överbryggt assam-te. En strålande whisky att fira helgen med!
 
Om ni har vägarna förbi Stockholm så rekomenderar jag verkligen att ni kikar förbi Monks i Gamla Stan (Munkbron 15). De har dessutom provningar och ölbryggarkurser m.m. Är ni sugna på att kolla upp lite mer så lämnar jag länken till deras hemsida här.
Skål på er!
***
 
 
 

Glen Grant på Monks

0 Läs mer >>
***
Dags för en Glen Grant!
Ska jag vara ärlig så undvek jag Glen Grant väldigt långt in på min whiskyresa. Anledningen var att jag in min ovishet misstog Glen Grant single malt för att vara Grants Blended Scotch (en blend som initialt var nära att avskräcka mig från whisky). De senaste åren har jag dock bekantat mig mer med destilleriet och har upptäckt (till min stora förtjusning) att destilleriet tycks passa sherrylagringar väldigt bra, speciellt äldre lagringar. Letar jag efter äldre sherrylagringar (25+) så är Glen Grant en av de första jag brukar titta på.
 
Den här buteljeringen är en del av Blackadders fantastiska Raw Cask-serie, en serie som gjort Blackadder till en av mina favoriter bland oberoende buteljerare. Alla släpp i Raw Cask-serien kommer på fatstyrka, är okylfiltrerade, single cask och är fria från färgämnen. Blackadder tar sitt namn från en gammal engelsk ätt, samma som Rowan Atkinsons karaktär om jag inte misstar mig.
 
 
Glen Grant 29yo
Refill Sherry Butt # 4117
Blackadder Raw Cask
1982-2012, 52,1%
Flaska 272/276,
 
Doft: En fyllig doft, men ge den gärna 20 minuter eller mer i glaset för att öppna sig ordentligt. Direkt känner jag mycket mjölkchoklad och krämig nougat. Straxt därefter kommer stor, söt jordgubbssylt och geléhallon och dessa förblir de mest dominanta delarna av doften. Även marsipan. I bakgrunden kikar fuktiga höstlöv och driftved fram. Dessa vågar sig fram lite mer med tiden. Den här whiskyn har en otroligt fyllig och komplex doft som får munnen att vattnas. 
 
Smak: Även här väldigt fyllig. Jordgubbssylten från doften hänger kvar tillsammans med nougaten. Mandelbiskvier, torkad cantaloupemelon. Väldigt fruktig och vital för sin ålder, inte mycket trä. Eftersmaken erbjuder söt frukt och fuktiga höstlöv.

Avslutligen: I början när jag öppnade flaskan var whiskyn relativt stängd. Doften gav inte mycket mer än gammal jordkällare och smått mögliga röda bär. Den här whiskyn behöver verkligen få sin tid att öppna upp sig, men OJ vad den är värd det! Den känns förvånande fruktig för sin ålder och det är tydligt att Blackadder har fått tag på ett bra fat! Detta är en karaktär med trettioårskris som gör allt för att visa sin bästa sida... och den lyckas! Den här faller mig helt i smaken och för sina 1550kr så är den ett fynd! Jag ska se till att införskaffa mig en till flaska innan den tar slut.
 
VG+
***

Glen Grant 29yo