0 Läs mer >>
***
 
Kände att det var dags för en GlenDronach igen och insåg att jag inte har recenserat någon av deras core range än. So here goes...
 
GlenDronach 18yo Allardice är döpt efter destilleriets grundare, James Allardice, och är lagrad på 100% Oloroso sherry-fat. Glendronach använder PX-fat eller Oloroso-fat till sina sherrylagringar och jag tenderar att uppskatta oloroso lite mer. Oloroso tenderar att ge lite kryddigare, mörkare noter medan PX (Pedro Ximénez) tenderar att ge sötare, sirap/godis-noter, men som vanligt finns det undantag i tumregler.
 
Den här flaskan är buteljerad i slutet av 2018. Om vi använder den enkla GlenDronach-matematiken (som jag förklarar i destilleribeskrivningen) så inser vi snabbt att det handlar om whisky som är MINST 22år gammal... inte 18. Jag passade på att köpa 3 flaskor av denna innan den försvann, och för 999kr per flaska så är detta ett kap enligt mig.
 
 
GlenDronach 18yo Allardice
Oloroso Sherry Casks
46% ABV
Officiell buteljering
 
Doft: Mmmm, det är ingen tvekan om att det handlar om sherrylagring här. Den har den där lite "unkna" sherrykaraktären, utan friska sirapsdrypande frukt, som jag förknippar med "gammeldags" lagring, där faten lagrat sherry och inte blivit mättade med sherry. Kanske inte låter så trevligt (?) men det är det. Den har en maffig, umamiblandad sötma som för tankarna till grillglase med brunt socker och paprikapulver, som karamelliserats. Observera att det dock inte handlar om nån rök. Lite dadlar, apelsinskal och svag bittermandel tillsammans med cappuccino och chokladtäckt lakrits.
 
Smak: Smaken är väldigt snäll, och fruktigare än doften. Det handlar fortfarande om den "gammeldagsa" sherryn. Här snackar vi blåbärssylt, fikonvinäger, torkad ingefära och engelsk julkaka. Blandade röda bär och svartvinbärsblad. Eken kommer i form av gammla möbler. Finishen är tämligen kort.
 
Avslutningsvis: Det här är onekligen väldigt fint, men jag inser hur van jag har blivit vid destilleriets single casks på fatstyrka. Inte en rättvis jämförelse kanske, men det får denna att kännas ganska lätt och mild. Jag såg igår att batch 17 av GlenDronachs single casks släptes. Föga förvånande sålde samtliga flaskor slut innan man han se att de var till salu. Dock känner jag att priserna har spårat helt och hållet. Samtliga flaskor som var 25yo och äldre kostade ca 3800kr och uppåt. Jag vågar inte tänka på vad de kommer kosta på andrahandsmarknaden! Ack jag minns den gamla goda tiden då jag köpte en 23yo single cask på systemet för 1700kr, utan att behöva stressa. Sammanhanget gör att den här buteljeringen (för det var ju den jag skulle snacka om ja) blir oerhört prisvärd. Gammeldags GlenDronach, med >22år på nacken, från handmältat korn och direkteldade pannor för under tusenlappen... jo tack! Ser ni den så köp den!
 
VG
***

Glendronach 18yo

0 Läs mer >>
***
 
Det är najs när man hittar en single cask whisky som verkligen imponerar. I det här fallet syftar jag på Ledaig #900162. Jag lyckades tyvärr inte hitta fler flaskor av den, men jag körde en siblingstalking och hittade denna. Siblingstalking bygger på logiken att "äpplet faller inte långt från trädet" och därmed inte heller de andra äpplena. I whiskytermer skulle detta innebära att leta efter "systerfat" till den buteljering man gillade, dvs fatet före eller efter. Detta ökar chansen att de är destillerade samma dag och eventuellt har lagrats brevid varandra i lagerhuset, vilket i teorin ökar chanserna för en liknande whisky.
 
Jag kan dock inte understyrka nog att den här teorin har fler hål i sig än ett durkslag. Det finns inga garantier och bör betraktas som ett "long shot". I tex, GlenDronachs fall tenderar fat som är fyllda 15e januari 1993 vara ruskigt jävla bra, utan uppenbar anledning (ett av livets stora mysterier). I det här fallet med Ledaig, var det inte lika träffsäkert.
 
Både denna och #900162 är Ledaig som lagrats på sherryfat i 11 år. De är buteljerade av samma buteljerare kring 56,5%ABV. Men det är där liketerna verkar sluta. Det är en massiv skillnad i färgen, de är destillerade 4 månader ifrån varandra och är inte buteljerade samma år. Det viktigaste är att komma ihåg att inga två fat är likadana oavsett när de buteljeras eller var de lagras.
Jag tog som sagt ett long shot och hoppades att denna iaf skulle spela i samma liga...
 
 
Ledaig 11yo
Sherry Butt #900161
En av 564 flaskor, 56,8% ABV.
Single Malts of Scotland
 
Doft: Här hittar vi såväl torv som rök, dock med betoning på den senare. Röken har en viss medicinal karaktär som påminner mig om Laphroaigh. När näsan har vant sig lite blir doften mer nyanserad och massor av fuktigt hö tar över doften. Sherryn är svår att hitta. Det kommer läder och torkade örter tillsammans med krut och gammalt koppar. Till och från kikar det fram en umaminot som för tankarna till grillad svamp.
Krut brukar skrika svavel, men inte i det här fallet. En stickig, rökig käftsmäll för bihålorna.
 
Smak: Denna är het och väldigt stickig. Whiskyn bedövar tungan och så länge man inte gillar att slicka på batterier och citronsyra så tjänar man på att tämja denna med lite vatten...
Sådär ja, det behövs inte mycket för att den ska lugna sig. Röken blir BBQ-sås på grillade portabello och lite svartpeppar. Den är inte lika medicinal som doften, även om det hänger kvar lite grann. Lite chiliflakes och rå ingefära. Till och från hittar jag lite subtil mint. Sherryn är inte tydlig men jag gissar att det är den som ger vibbar av BBQ-sås.
 
Avslutningsvis: Siblingstalking kan ju inte funka alla gånger...
Den som vill ha en rökbomb kommer definitivt gilla detta. Jag gillar helt klart rök men rökigheten kombinerat med den heta spriten gör whiskyn lite för aggresiv och överväldigande för min del. Alkoholen framhävs och den känns 10%abv starkare än vad den är. Om man experimenterar lite så hittar man dock till slut en lagom ratio med vatten. Hade whiskyn inte varit så het så hade den nått VG/VG+.
Jag provade att blanda denna 50/50 med Dailuaine 16yo, vilket gjorde den sjukt mycket bättre. Whiskyn lugnar ner sig avsevärt och sherrynoterna från Dailuaine lyckas armbåga sig fram ut all rök och umami. Resultatet blir något som överträffar de båda buteljeringarna var och en för sig, så jag valde helt enkelt att slå ihop det jag hade kvar av båda flaskorna i en flaska.
 
G+
***

Ledaig 900161

0 Läs mer >>
***
 
Nu är vi tillbaka till ett av mina favoritdestillerier. Det är "de vilda gässens dal" på högländernas sydligaste kant. Det är Glengoyne.
 
Glengoyne har släppt två olika 25yo. Den ena är deras "vanliga" 25yo, lagrad på en blandning av first fill och second fill sherry-fat, buteljerad på respektabla 48%. Den andra är en TRE-buteljering (Travel Retail Exklusive) lagrad helt på first fill sherry-fat och buteljerad på 46%. Det är den sistnämnda jag smakar idag. Om jag inte misstar mig så har denna nu hunnit bli utbytt mot en 28yo.
 
Flaskan kommer i en liknande låda som deras 21yo, men här har man bytt kartong till tungt trä, vilket ger ett rejält intryck. Själva flaskan har en tung botten, och en metalltoppad kork som är tillräckligt tung för att buckla ett ånglok. Flaskan är således inget man plockar med i packningen inför en fjällvandring (såvida man inte vill ha ett tillhygge att klubba ihjäl björnar med).

Jag älskar Glengoyne, speciellt när den har några år på nacken och är lagrad på sherry-fat. Jag hade helt klart stora förhoppningar på denna (speciellt när den kostar 2600kr).
 
 
Glengoyne 25yo
First Fill Sherry Casks
46% ABV
Travel Retail Exclusive
 
Doft: Mmmm, den har en fyllig och mogen doft och, som väntat, så är det faten som talar över grundspriten. Den må vara maffig, men i sann Glengoyne-anda så är den maffig på ett classy sätt. Lite mer elegans där vissa andra sherrybomber kan vara burdusa. Jag hittar (som med de flesta Glengoyne) röda äpplen, men även bigaråer, marsipanbröd, pistage, och gamla trämöbler. Blandade julkryddor och aromatiskt oolong-te. Det händer verkligen massor här. Good shit!
 
Smak: Smaken bjuder på mer frukt. Äpplena är mer framträdande och plockar med sig björnbär och torkade fikon. Efter en liten stund på tungan blir eken mer framträdande i form av mörk shoklad och valnötter. En mild beska som gör äpplena till äppelskal. Ett starkt svart te gömmer sig i bakgrunden. Frukterna är dock inte överdrivet söta utan lite torrare som om de vore rullade i kryddor (makes no scense, I know). Den har en medelstor kropp som, trotts 25år i potenta fat, inte har så sträva tanniner. Detta är fan lent som en mullvad i en shampo-reklam!
 
Avslutningsvis: Var ska jag börja? Doften är freakin´ fantastic! Jag vill ha denna som parfym! Smaken är inte riktigt lika sexig, men håller ändå allt som doften  lovar. Den här kan mäta sig med de flesta sherrybomber enligt mig. Det är dock viktigt att man ger den här whiskyn tid att öppna sig. Min flaska har bara blivit bättre sedan jag öppnade den för drygt ett halvår sedan och den fortsätter utvecklas under flera timmar i glaset. Detta är en sherrybomb av rang som passar perfekt till julhelgen eller liknande.
Fan så gott...
 
VG+

Glengoyne 25yo

0 Läs mer >>
***
 
Jag ska vara ärlig, detta är min första Dailuaine någonsin. Dailuaine är ett destilleri som flyger under de flestas radar. Whiskyn används mest till blends och den enda officiella buteljeringen av Dailuaine som single malt är just denna, en sherrylagrad 16yo i serien Flora & Fauna. Alla buteljeringar i F&F-serien är destillerier som inte har egna officiella buteljeringar och här är det alltså ägarna Diageo som släpper seien, inte ett destilleri. 
 
F&F har tämligen charmiga etiketter, där alla destillerier tilldelas ett varsitt djur. Iom att serien endast innehåller single malts som inte har egna core ranges gör serien betydligt intressantare, och som med alla serier så finns det alltid samlare som jagar efter alla delar. Allt detta kan väll tyckas charmigt, men tyvärr är samtliga släpp kylfiltrerade, färgade (mer eller mindre) och utblaskade till ca 40-43%. Inget speciellt upphetsande i mina ögon alltså.
 
Denna Dailuaine (uttalas Dal-juu-in) kostade ca 600kr. Destilleriet har inte fångat min uppmärksamhet tidigare, men Roy från "Aqvavitae" har låvordat dem entusiastiskt, vilket gjorde mig intresserad.
 
 
Dailuaine 16yo
Flora & Fauna
Sherry Casks, 43%.
Officiell buteljering
 
Doft: En väldigt lätt och mjuk doft med tydliga sherryinfluenser. Det är dock inte många specifika noter som dyker upp, annat än röda äpplen och rätt tydlig nyponsoppa.... kanske lite pingvinstång också. Doften är rätt trevlig men saknar kropp.
 
Smak: Här fortsätter vi på samma tema. Röda äpplen är mest dominerande, tillsammans med lite blandade winegums samt lite karamelliserad vanilj som för tankarna till grillade mashmallows. Möjligen lite mandelbiskvier. Allt känns väldigt ihopblandat och det är svårt att plocka ut tydliga noter ur blandningen.
 
Avslutningsvis: Detta är ganska enkelt och inte spännande på något sätt. Den står inte ut nämnvärt, vilket gör att det inte finns mycket att fashineras över, men inte heller nått att störa sig på. Den har inga off-notes och den enda bristen den har är att den den känns för snäll och för ihopblandad för att vara nyanserad.
Det är bara en helt ok, platt matta.
Utan off-notes. Utan spänning. Utan nyans...
 
G
***

Dailuaine 16yo