0 Läs mer >>
***
 
Ben Nevis destilleriet ligger i Fort William på Skottlands västkust. Destilleriet är beläget vid foten av berget (Skottlands högsta) med samma namn.
 
Destilleriet grundades 1825 av "Long" John McDonald. Destilleriet blev väldigt poppulärt i början och efterfrågan var så stor att man lät bygga yttligare ett destilleri som man sedan byggde ihop med det första destilleriet. 1978 stängdes destilleriet men öppnades redan 1984 igen varpå det genomgick en rejäl upprustning. Dock stängdes det igen efter bara två år (1986) tills de nya ägarna, japanska Nikka, köpte destilleriet 1989. Man började producera sprit igen 1990 och produktionen har fortlöpt sedan dess. Själva destilleriet brukar användas som exempel på hur fult och industriellt ett skottskt destilleri kan vara, och jag kan till mångt och mycket hålla med. Det är inte lika industriellt som tex Loch Lomond distilleriet, men i jämförelse med Glengoyne eller Edradour så ser Ben Nevis ut som byggnadernas version på en marulk. Nikka försökte iaf fina upp det lite genom att plantera japanska lönnar och (tror jag) körsbärsträd framför destilleriet.
 
1955 installerade man en Coffey-panna vilket möjliggjorde destillering av grain-sprit. Detta gjorde att destilleriet var ett av ytterst få som kunde göra en så kallad "single blended whisky", alltså en whisky gjord på både malt och grain från samma destilleri. Man avskaffade dock pannan 1971. I dagsläget kan jag endast komma på Loch Lomond destilleriet som producerar både malt och grain (i Skottland alltså).
 
Destilleriet producerar ca 2 miljoner liter sprit per år, varav ca 50 000 liter är rökig (40ppm, samma som Laphroaig 10yo alltså). Den mesta delen av Ben Nevis råsprit (upp till 75%) exporteras till Japan för att användas i blends (främst Nikka Pure Black) men Ben Nevis som single malt är även rätt poppulär på den japanska marknaden. Deras core-range är väldigt simpel; dels finns deras "Ben Nevis 10yo" och sedan deras "McDonalds Traditional Ben Nevis" som ska återspegla whiskyn man gjorde på 1880-talet. Destilleriet gör även en blended whisky (Dew of Ben Nevis) samt en "pure/blended malt" kallad Glencoe som är döpt efter det berömda bergspasset söder om Fort William. Glencoe är 8yo och buteljeras på 58%.
Något jag tycker är intressant här är Nikka´s (och alla japanska whiskyföretags) policy att aldrig byta sprit med andra företag. Ben Nevis är Nikka´s enda destilleri i Skottland, vilket får mig att fundera på vilken grain och malt som används i Dew of Ben Nevis respektive Glencoe 8yo. Bryter man policy eller används sprit från Nikkas japanska destillerier?
 
Nikka grundades i början av 1900-talet och äger, förutom Ben Nevis i Skottland, även Yoichi och Miyagikyo i Japan. Det gemensamma ägarskapet kan man bland annat se på flaskorna, som har samma charmigt stilrena form i mörktonat glas. De japanska destillerierna producerar dock både malt- och grain-sprit (så de kan blanda utan att göra affärer med andra företag), vilket får mig att fundera på varför man inte valt att införa en coffey-panna även på Ben Nevis.
 
Som jag skrev i ett tidigare inlägg så ryktades det om att Ben Nevis skulle behöva lägga ner 2049. Detta pga att destillerimarkerna ägs av ett alleminium-smältningsföretag och att man 1950 skrev på ett hyreskontrakt för 99år. Enligt Malt Whisky Yearbook 2020 så ligger det ingen sanning i ryktena, men det förklaras aldrig vem som dementerat ryktet.
 
Min första erfarenhet av Ben Nevis var, som tidigare nämnt, på en bar kallad just "Ben Nevis". Skillnaden från när jag skrev det inlägget är att jag fått en vänligare inställning till deras 10yo. Den största erfarenheten jag har av destilleriet är genom de självständiga buteljerarna men alla av destilleriets officiella, limiterade utgåvor (som jag provat) har varit helt jävla enastående!
Säga vad man vill om Ben Nevis men det är ett destilleri med karaktär och på fatstyrka och 15-18år på nacken kan det verkligen vara magi på flaska! Jag har sagt det för och kommer säga det igen; det är en skam att Nikka inte investerar mer i destilleriet och ger det den kärlek det förtjänar!
 
***

Ben Nevis

0 Läs mer >>
***
 
Det senaste året eller två har buteljeraren Single Malts of Scotland regelbundet släppt buteljeringar av Ben Nevis, omkring 20-22 år för 1700-2000kr. Jag har provat några av dem och ett antal står i skåpet för framtida bruk. Som bekant är Ben Nevis ett av de destillerier som ligger mig varmast om hjärtat. Tråkigt nog hittar man inte mycket officiell Ben Nevis utanför deras 10yo, vilket gör att de självständiga buteljeringarna blir ovärderliga för oss i Ben Nevis-kulten.
 
Buteljeringen i fråga finns fortfarande att beställa på Systembolaget för 1779kr, vilket borde anses som ett rätt ok pris för en 22yo single malt med craft-presentation.... beroende på hur den smakar då givetvis.
Normalt sett kan jag vara ganska snabb på beställningsfingret när det släpps post-pubertal Ben Nevis men i det här fallet ville jag prova ett sample innan jag köpte. Anledningen till detta var bland annat några av de märkligare tastingnotes jag sett på senare tid. På Clydesdales (importören) hemsida beskrivs den nämligen som "Söt och kryddig med varm sand, kåda vanilj och touch av ost". Nog för att kåda är en not jag mer och mer uppskattar i whiskys, men varm sand låter weird och ost låter fan bara fel!
 
 
Ben Nevis 22yo
Sherry Butt #2019
En av 580 flaskor, 55,3%
Single Malts of Scotland
 
Doft: Doften är medelfyllig och ganska stickig i näsan. Direkt känner jag tydliga noter av choklad (typ 60-65%) och skogiga (som är ett riktigt ord eller?) örter. Det finns en tydlig not som jag inte kan beskriva på annat sätt än ett mellanting mellan läder och gummi (men inget av det passar riktigt in). Fruktigheten tar baksätet på denna i form av fikonmarmelad, medan chokladen kör och mandlarna skriker "shotgun". Det är dessa som dominerar doften, och med tiden går mandlarna mer åt marsipan. Det finns mycket riktigt en lite unken och syrlig lukt i bakgrunden, men jag skulle inte kalla det ost.... förmodligen "sättet som köket luktar när en ny batch kombucha är klar". Jag tycker dock inte att det är negativt, utan rätt intressant. En skvätt vatten drar den unkna noten farligt nära gammal diskho, så låt vattnet vara.
 
Smak: Den känns fylligare på smaken, som är söt och potent. Jag hittar granskott och lite enbär som ger en skogig känsla till whiskyn. Trots sötman så har den även bittra, örtiga
noter tillsammans med lite bokna vildäpplen. Det är som att man tagit ovanstående friska, lite bittra, ingredienser och gett dem en sött steviatäcke. Vatten plockar fram en god dos honung. Stundtals för den tankarna till en mer oslipad, inte lika livlig, Arran Bodega.
 
Avslutningsvis: Ja vad ska jag säga? Jag förstår, men håller inte med smaknoterna på Clydesdales hemsida. De skrev "kåda", jag skrev "granskott". De skrev "vanilj" jag skrev "honung". De skrev "ost" och jag skrev "kombucha-kök". De kanske är i samma ballpark men de spelar inte riktigt samma sport så att säga. Jag gillar den här whiskyn. Den är dock mer ett exempel på hur intressant Ben Nevis kan vara, inte hur bra det kan vara. Jag får verkligen känslan av att det varit ett halvtrött fat som efter 22år fortfarande låter grundspriten lysa igenom väl. Jag gillar den, men jag blir inte exhalterad. Den smakar inte riktigt 22yo tycker jag och jag kommer inte köpa en flaska av den, men jag hade inte ångrat mig om jag hade gjort det heller.
 
G
***

Ben Nevis #2019