WhiskyWombat

 ***

 

Så här på nyårsafton ser man hela youtube explodera med "Whisky of the year"- videos och var och en ska kasta ut sina sammanfattningar av whiskyåret 2024.... så varför skulle jag vara bättre?

 

Jag kommer inte utse min Whisky of the Year eller så, för jag kan faktiskt inte komma på någon som har stått ut ur mängden på det sättet. Istället hade jag tänkt att försöka att sammanfatta några korta (hah!) reflektioner om året.

 

Det mest påtagliga för 2024 är nog att jag har siktat in mig betydligt mer på officiella buteljeringar än tidigare. Om vi räknar bort mina GlenDronach single casks så består min samlig överhängande av single casks från oberoende buteljerare. Det här året har jag inte bara siktat in mig mer på officiella buteljeringar utan även mer instegswhisky och core range whisky. Det är väldigt lätt att tänka att man har "växt ifrån" destilleriernas basutbud och att det bara är oberoende buteljerare som är intressanta och kan överraska... och det är ganska så jag har resonerat flera år tillbaka, men nu har jag fått upp intresset för det jag tidigare förbisett. Mycket har faktiskt Glen Garioch 12yo, Ben Nevis 10yo och Bunnahabhain 12yo att tacka för detta. Dessa är tre "baswhiskys" som jag ALLTID vill ha fler flaskor av och som jag ALLTID blir glad av. Skulle jag bara få dricka en enda av dessa whiskys resten av mitt liv så hade jag inte varit ledsen. Så destilleriernas basutbud kan vara riktigt jävla bra, samtidigt som priset på whisky ständigt stiger (Glengoyne 21yo tex, som grukade ligga på 799kr de första 10 åren på 2000-talet, ligger idag på 2299kr) och då känner jag mer och mer att det är i baswhiskyn som prisvärdheten fortfarande finns. Så länge man i regel håller sig under 15yo dvs.

Men det handlar inte bara om "bang for the buck" utan det handlar även om nyfikenhet. Core range, speciellt instegswhiskyn, är ju den bilden och karaktären som destillerierna vill visa konsumenerna. Det är vad man vill ska representera destilleriet, och efter att ha provat ett dussin olika Deanston single cask från olika buteljerare (vilket kan svänga väldigt vitt och brett) så känns det ganska intressant ändå att plocka upp en flaska av deras 12-åring och se vad destilleriet själva väljer att vara.
Och precis som med gamla filmer från ungdomen så kan det vara spännande att gå tillbaka till det man drack i början av whiskykarriären för att se vad man tycker nu. Smakar Balvenie 12yo Doubblewood fortfarande som att man hällt i lite honung eller smakar fortfarande Glenfiddich 12yo fortfarande så där päronsplittigt som man häpnades av innan moppemushen ens ramlat av?

Slutligen så ska man komma ihåg att variation förnöjjer. Min samling består som sagt av främst olika fatstarka single cask, i regel sherryfat >15år gammla. Då kan det vara rätt trevligt att plocka upp en lättsam och okomplicerad Glen Grant 12yo att sippa på. För om allt man dricker är speciellt så är inget speciellt.

 

Jag har även börjat se mig om efter andra fattyper än tidigare. Som man snabbt märker om man kollar igenom min blogg lite hastigt så är jag en sucker för sherrylagringar, men jag har börjat kolla mer på rena bourbonlagringar än tidigare. Men främst har jag börjat söka upp lite ovanligare fattyper som romfat, sauternesfat eller varför inte Barolofat? Faktum är att t,ex den bästa buteljeringen jag någonsin smakat från Mackmyra var ett privat romfat, vilket jag tidigare har förbisett lite.

 

Och när vi ändå är inne på romfat, så har det här varit lite av året för malternatives för mig. Variation förnöjjer som sagt och detta har varit åter så jag börjat fördjupa mig mer i rom på allvar, men även Calvados och Armangac. Sen vill jag faktiskt slå ett slag för att alla malternatives inte behöver innehålla alkohol! Under 2024 har jag haft två vita månader, och då har jag vilja ersätta whiskyskvätten med något annat intressant och komplext. Enter specialkaffe! Detta år har jag verkligen fördjupat mig i specialkaffe, både vad det gäller ursprung, variationer, behandlingsmetoder, bryggmetoder etc. Det har varit fantastiskt stimulerande och såklart gott, och kaffe har blivit en annan dryck för mig än det har varit tidigare. Det har faktiskt ersatt whiskyn ganska många gånger, även när jag inte har vit månad.

 

För att återgå till whiskyn igen så har jag även börjat jaga nya destillerier. Jag menar dock inte nystartade destillerier, utan destillerier som inte funnits på min radar tidigare. Bushmills single malt har i princip helt gått förbi mig (eller ja, jag har gått förbi det), Armorik har jag hunnit glömma att det ens finns och Scapa har knappt funnits att få tag på ändå. Dock känns nylanseringen av Scapa, som gjordes nu under hösten, som typ det mest spännande i whiskyvärlden just nu.... in my humble opinion. Mer om det längre fram dock.

 

Både Waterford och Mackmyra har gått i konkurs och jag har en väldigt stark känsla av att vi kommer få se en hel del liknande grejjer de kommande åren. Det känns som att whiskybubblan är på väg att spricka (om den inte redan har gjort det) och att vi kommer se effekterna av det framöver. Jag tror att många nystartade destillerier kom in i matchen för sent och att lönsamheten inte kommer vara vad de räknat med. I bokförlagsbranchen säger man ibland att det är lönlöst att försöka skriva en bok utifrån trender. När vampyrböcker blir en megahit så är det ingen idé att börja skriva vampyrböcker eftersom trenden har hunnit lägga sig innan boken är tryckt och släppt. Är det populärt så är det redan försent att börja. På samma sätt känns det som att många insåg att whiskybranchen var het och det har nu poppat upp orimligt många destillerier runt om i världen. Jag gissar dock att många kommer konka eftersom whiskyintresset kommer att vara för svalt innan man har hunnit bygga upp ett ordentligt kapital och en gedigen portfolio. När Arran poppade upp på 90-talet var det ingen annan som startade destillerier och Mackmyra var 10 år innan alla andra svenska destillerier. Blotta uppstarten väckte intresse. Idag mångdubblas antal destillerier på alla håll och det är svårare att fånga konsumenternas uppmärksamhet. Man försvinner i mängden helt enkelt.
Jag tror dessvärre att många (främst små) oberoende buteljerare kommer få det svårt en tid framöver eftersom produktionskostnader ökar samtidigt som destillerierna vill ha sin sprit själva. Det har således blivit ett tightare urval med högre priser för buteljerarna och de kan inte längre erbjuda samma bang for the buck som tidigare.

 

Sammanfattningsvis kan jag nog ändå sammanfatta 2024 med att variation förnöjjer och jag kommer fortsätta bredda mina vyer lite mer under 2025. Jag ska se om jag inte kan få in lite andra grejjer än whisky på bloggen ibland men även innom whisky är jag sugen att kolla runt, främst på nya länder och nya destillerier. Här närmast ligger nog Scapa 10yo till hands, som ska öppnas till min födelsedag. Jag går in i det nya året, lite mer med inställningen att whisky ska vara KUL mer än att det måste vara så BRA som möjligt. Om jag ständigt söker efter den mest komplexa och högkvalitativa whiskyn så är det en slippery slope för snobberi, besvikelser och allmänt att glädjen för whisky försvinner. Whisky ska vara kul och spännande och jag vill inte att det ska bli för allvarligt.

 

2024 har varit ett väldigt bra år, delvis för att jag har minskat lite på whiskyn, till förmån för andra saker. Det hjälper mig lite att bli nyfiken igen. Jag hoppas att det får fortsätta så framöver också.
Nu ska jag gå och kolla i skåpet om jag har något att rycka folien på och välkomna 2025 med.

Gott nytt, för nytt är gott!