WhiskyWombat

 

Ännu en buteljering från, vad jag anser vara, en av de bästa självständiga buteljerarna.

 

Adelphi må vara en av de dyrare buteljerararna men de har en hög ribba när det kommer till kvalitet. Jag har hört någonstans att de nobbar 98% av alla fat de testar. Denna kräsenhet gör att jag fått ett rätt stort förtroende för dem, så pass stort faktiskt att när de började sälja privatfat från sitt nystartade destilleri (Ardnamurrchan) så köpte jag en fatandel utan tvekan. Sedan dess har jag provat deras unga släpp (sherrylagrade 1-åringar), men det kommer i ett annat inlägg.

 

För att gå (inte så) rakt på sak, jag har förtroende för Adelphi men det finns en regelbundet förekommande företeelse i deras buteljeringar. Det förekomemr ju även i vissa andra buteljeringar men jag finner det mer regel än undantag hos Adelphi, så jag kallar det "Adelphi-fenomenet". Jag pratar alltså om whiskys som är så stängda att de behöver respektingivande mängder vatten och nästan outhärdligt mycket tid innan de öppnar sig. När jag såg den här buteljeringen blev jag (naivt nog) lite kåt på färgen. Jag tänkte att en über-mörk och potent 12yo alltid är najs att ha hemma i skåpet, även om den kostade ca 1200kr. Faktum är att jag köpte två flaskor. När jag fick hem flaskorna och ryckte korken ur den ena drog jag en djup sniff ur flaskan. Förstå min besvikelse när man förväntar sig dadlar, julkryddor och marascinokörsbär, men istället känner..... inget. Kanske lite gips och svag gummi, men annars ingenting. Jag hällde förbryllat upp ett glas och värmde den lite med handen, men efter 15min så hittade jag fortfarande bara gips, kalk, blöt sten och möjligen lite hallonsoda. Den kändes sjukt oimponerande ner till ca 40% av flaskan var borta. Då började den vakna till liv lite, med det var ändå typ 7-8 månader efter.

 

Jag bytte bort min andra flaska och glömde bort den öppnade ett tag. Över ett år senare hällde sambon upp ett "hemligt glas" åt mig och bad mig gissa vad det var. Jag gissade hit och dit på både GlenDronach och Glen Garioch, men fick tamefan aldrig rätt. När hon kom och viftade med den här flaskan trodde jag inte på henne utan hällde upp ett glas till för att dubbelkolla.

 

 

Doft: Doften har en väldigt kryddig sherry-karaktär. Övermoget fikon och murket trä, men framför allt annat hittar jag mörkrostat kaffe! Mörk kryddig rom, mörk choklad och torkat apelsinskal. En del av kalkigheten hänger kvar från början, men är inte alltför störande. Detta är ruggigt trevligt att dofta på.

Smak: Den är lite trög i starten och har en startsträcka på flera sekunder, därefter kommer torkade plommon, nässlor, tydligt kaffe och en svag antydan till svavel. Fruktigheten fortsätter med hallon och lite äppeljuice. Mycket fatinslag, ganska torr med tydliga tanniner.

Avslutningsvis: Den är sjuuuuukt stängd (Adelphi-fenomenet). Efter halva flaskan öppnar den upp sig betydligt mer. Jag skulle ha delat upp mellan två flaskor och låtit dem stå ett halvår. Helt klart den mest kaffe-iga whiskyn jag har druckit. Så här på dödsbädden är den ändå väldigt trevlig och jag önskar att jag hade sparat min andra flaska, dock inte så mycket att jag bemödar mig att söka upp en till. Det talas ibland om att gammla whiskys kräver tid och tålamod, men denna visar att även 12-åringar kan vara tålamodskrävande.