Smögen SC #P163

***
Det känns ju lite snopet att första Smögen på bloggen inte kommer förän nu.
Jag kan snacka mer om destilleriet i ett annat inlägg, men sammanfattningen är att före detta advokaten Per Caldenby bestämde sig för att starta ett liiiitet litet destilleri nere utanför Smögen på den svenska västkusten. Eftersom jag regelbundet lyssnar på podden En Trea Whisky (rekomenderas) så hör jag Mathias röst fråga "men är det rökigt?". Svaret är ja. Smögen gör riktigt rökig och maritim whisky som utan problem mäter sig med destillerierna på Islay. Mycket av deras whisky är sherryfatslagrade vilket gå fantastiskt bra ihop med röken! Jag gillar att Smögen i regel lagrar sin sprit i en typ av fat istället för att blanda massa olika fattyper, vilket är mitt största klagomål på tex Mackmyra. På samma sätt som jag gillar en-druvs-viner tenderar jag även att föredra när whisky håller sig till en typ av lagring, även om det givetvis finns undantag.
 
Det jag har sittandes i min chesterfieldfotölj idag är från min egen andel i ett privatfat. Som ettiketten skvallrar om är det herr (Jonas) Sandström som administrerat fatet som jag köpt en andel i. Jag vill minnas att fatet var ca 30-35 liter och hade tidigare mättats med sherry. Fatet buteljerades en vecka efter sin 5-årsdag, så det är liv i whiskyn vill jag lova.
 
 
Smögen 5yo
Sherryfat #P163
En av 40 flaskor, 55,5%
Privatbuteljering

Doft: Kul, lite mescalfeeling över denna. Det doftar helt enkelt rökigt olivspad. Bränt socker, halvmultna löv som pyr på glöden, blöt stenhäll, lite bokna äpplen. Efter en stund kommer sånt där surdegsbröd med tranbär i, najs! Det ligger helt klart en funkighet rakt igenom, vilket är najs. Ibland hittar jag något i doften som jag inte kan beskriva som något annat än ”fruktig pecorino”. Typ som en korsning mellan en maffig pecorino och typ papaya (kanske mango).
Mescalpecorino serverad på pyrande höstlöv någon?

Smak: Vaniljfudge och marsmallows som snart börjar brinna. Gummidäck. Även här de lite jordiga halvmultna löven som pyr. Oliverna är inte alls lika påtagliga här som i doften, men de finns där. Pecorino-funkigheten hänger inte med i smaken. Smaken är helt enkelt inte alls lika komplex eller intressant som doften.

Avslutningsvis: Det är inte ofta nån snackar om ostnoter i whisky. Senast var Clydesdales noter för Ben Nevis single cask #2019. Sådanna (för vissa "märkliga") funkiga noter tenderar att passa betydligt bättre med rökig whisky än orökig enligt mig, och här gillar jag det faktiskt. Detta är långt ifrån den bästa Smögen jag har smakat men jag är glad att jag fick ett gäng flaskor av denna. Jag skulle inte skämmas över att ta med denna till Skottland (tex Islay), räcka nån ett glas och säga "kolla vad Sverige kan göra".

VG
***

Kommentera här: