Timorous Beastie

***
Detta är en av Douglas Laings egna blended malts (eller watted malts, som jag konservativt vill kalla det). De har gjort en liten maskot för varje whiskyregion i Skottland, där tex "Big Peat" är Islay-gubben och Scallywag är den söta terriern som representerar Speyside. Detta ängsliga lilla djur, Timorous Beastie, är en blandning av maltwhisky från det högländska fastlandet och är tänkt att exemplifiera regionens karaktär. Jag fattar att vissa tycker att det kan kännas lite flamsigt (frukostflinge-style) att göra små maskotar till sina blends, men helt ärligt gillar jag det. Douglas Laings design hjälpte till att dra ner skitnödigheten på whisky lite grann, och designer som tex Dalmore får mig att känna att whisky kanske inte behöver vara så gammeldags, gubbigt och skitnödigt. Jag fattar att DL´s regional malts kan kännas lite modernare och mer tilltalande för speciellt yngre personer som börjat intresseara sig för whisky. Whisky behöver inte bara vara gubbigt och gammeldags utan borde kunna vara modernt och lättsamt också. Jag känner att ölbranschen har bättre koll på detta, där små hipsterbryggerier ägnar sig lika mycket åt ordvitstävling med varandra som att faktiskt brygga öl.
 
Namnet föreslår ju att det är en liten och diskret karaktär på whiskyn, men mina förhoppningar är att namnet ska vara ironiskt (namnet ska för övrigt vara en hint till Robert Burns dikt "To a mouse"). Komponenterna är, som vanligt, okända men vi vet iaf att Dalmore, Glengoyne och Glen Garioch ingår. Glengoyne har ett lätt destillat och Dalmore brukar jag uppleve som mjäkigt och aldrig imponerande, men Glen Garioch är ju maffigare och ofta fett najs! Kan gå lite åt vilket håll som helst detta.
 
Nå väl, jag köpte Timorous Beastie 18yo efter att ha hört mycket gott om den, och eftersom denna NAS kostade typ 350kr på utländska marknaden så slängde jag med den också när jag ändå höll på. Det kändes logiskt att börja med denna innan 18-åringen. Ettiketten säger att den är okylfiltrerad (tummen upp) men den säger inget om färgning (missnöjt putande med läppen). Däremot står det "...with a real heather honey & highland character". Det där med regionerna och deras smakprofiler är fan något jag borde få tummen ur och skriva nått om.... men detta är varken rätt tidpunkt eller inlägg för sånt....
 
 
Timorous Beastie
Douglas Laing
46,8%,
Officiell Buteljering
 
Doft: Mjuk vanilj och ceriala noter. Lite fruktiga noter, men det är cerialierna som ligger främst. Ibland blir cerialierna nästan gräsiga. En del fudge också. En enkel och ganska tråkig doft.
 
Smak: Väldigt mjuk och elegant. Känns som sammet i munnen. Honung och vanilj. Eken kommer fram ganska tydligt (tydligare än frukten iaf). Lite torkade aprikoser och honungsmelon. Fudgen ligger och lurar i basen även här.
 
Avslutningsvis: I början kände jag bara mariekex, nu har den fått lite fruktiga inslag också. Knappast komplext. Enkelt och väldigt basic. Inte dåligt men inte intressant heller. Värd ett G kan jag tycka. Den är, i whiskymått mätt, tråkig, men är ju fortfarande gott. Tar förmodligen denna framför en Glenmorangie 10 eller Glenlivet 12yo, men det är på den nivån den hamnar. Detta är inget som är intressant att analysera doft och smak på, det är en lätt, helt ok whisky för drinkar eller i en tumbler med lite is medan man står vid grillen. Jag har större förhoppningar på deras 18yo.
 
G
***

Kommentera här: