0 Läs mer >>
***
 
Jag och Benrinnes är knappast nära bekanta, vilket är lite konstigt. Alltid när jag hör folk snacka om Benrinnes så beskrivs den som skitig, kraftig och karaktärsfull, vilket är precis det jag älskar hos Ben Nevis, så nog borde väll Benrinnes falla mig i smaken också? Det som mest troligt hållit mig tillbaka lite är att Benrinnes inte har någon egen officiell core range, utan har endast en buteljering i Flora & Fauna-serien. Den buteljeringen må vara 15yo och sherrylagrad, men den ligger på 43% och, om jag känner Diageo rätt, så är den kylfiltrerad och färgad. 
Nåväl, detta är inte en Diageo-buteljering utan en buteljering från den självständiga buteljeraren Elixir Distillers, under varumärket Single Malts of Scotland. Detta är Parcel no 9, vilket innebär att de tar en handfull fat från ett och samma destilleri och blandar ihop dem. Detta är således den nionde blandingen de har gjort av Benrinnes-fat. I just detta fall har man blandat ihop fem refill sherry hogsheads (250-liters fat) som är minst 12yo. Elixirs parcel-buteljeringar buteljeras på 48% abv och är varken färgade eller kylfiltrerade.

Producentens egen doft- och smak-beskrivning lyder:
"Aromas of old leather, cherries, sandalwood, clove and cinnamon fill the nose, complemented by notes of Black Forest gateau, flaked almonds, coffee beans, ginger snaps and cherry cola throughout the palate"
 
I mina öron låter detta oemotståndligt. Dock låter det som att de beskriver en whisky som är minst 10 år äldre och kostar 2000kr mer. Jag tycker dessutom att det låter som väldigt aktiva fat, så kanske mer first fill än refill. Antingen så förskönar de beskrivningen nått jävulskt, eller så var iaf ett av faten betydligt äldre än 12år.... det ena utesluter inte det andra iofs. Nåväl, det är med jävligt tyglade förhoppningar som jag betalar 969kr för att ta chansen.
 
 
 
Benrinnes 12yo
Parcel no 9
5 st Refill Sherry Hogsheads
48% abv
Single Malts of Scotland-buteljering
 
Doft: Tydliga sherryinfluenser som många skulle beskriva som "old school". Vi snackar torkade tranbär, björnbärsmarmelad, gammla ekmöbler och bitter mörk choklad. Kanske lite kaffe. Vanilj och en najs balsamvinärger kommer fram när näsan fått vänja sig. Det finns en lite skitig not från destillatet som matchar sherryfaten ruggigt väl.
 
Smak: Hmmm, den är mjukare och sötare på smaken än doften antydde. Den känns väldigt len, även om alkoholen värmer, med en medelfyllig munkänsla. Direkt när den landar på tungan hade jag gissat att det är klibbiga PX-fat med i blandningen, men sötman lägger sig efter 3-4 sekunder och därefter känns whiskyn betydligt kryggigare. Nu snackar vi röda vindruvor, hallonsylt och lite stjärnanis. Det finns en strävhet på finishen som jag inte vet om det är julkryddor eller svart te. Finishen är för övrigt rätt klen och är den uppenbara svaga länken hos whiskyn.
 
Avslutningsvis: Säga vad man vill men den är rätt kul, om man är på humör att ge den lite uppmärksamhet. Den svänger sig ganska mycket i nyanserna mellan sipparna men det mesta av whiskyns nyanser skulle förmodligen gå obemärkt förbi om man slänger den i en tumbler och sippar den brevid ett samtal. Detta är helt klart något man vill sippa på ifred.
Jag känner väll inte att den är riktigt så maffig som producentens beskrivning fick den att låta men den smakar betydligt äldre än sin ålder. Hade jag smakat den blint hade jag nog chansat på att den var 18-20 år om jag ska  vara ärlig. Den har den där sköna "gubbfotöljs-känslan" som äldre sherrylagringar kan få och den slår absolut högre än sitt pris. Varje sipp börjar förvånandsvärt sött, fylligt och fruktigt, varpå den utvecklas till något kryddigare och lite strävare och sedan avslutas med en tunn och lite tråkig finish. Men det löser man å andra sidan lätt genom att ta en sipp till. Allt som allt så är detta riktigt gott och hade den kostat en femhundring mer så hade jag fortfarande varit nöjd med köpet. Den är fortfarande tillgänglig i beställningssortimentet, och jag står och väger på om jag ska beställa en flaska till.
 
Slutligen vill jag tillägga att när man sippar på denna i anslutning till en stadig kopp svart kaffe så försvinner all bitterhet och whiskyn blir sammetslen och superfruktig, men bibehåller ändå mycket av komplexiteten. Jag vill således påstå att detta är en ypperlig avec att ta till kaffet efter maten.
 
 
VG
***

Benrinnes Parcel 9

0 Läs mer >>
***
 
När Billy Walker till slut sålde sherrybombs-arsenalen på GlenDronach så köpte han istället GlenAllachie, ett destilleri som ditills hade legat väldigt "under radarn" för de flesta. Även om Billy Walker & Co. hade gjort fantastisk saker med GlenDronach så kände jag att jag inte riktigt orkade slänga mig efter GlenAllachies buteljeringar när de började leta sig ut på marknaden. Jag kände nog att många förväntade sig att GlenAllachie skulle bli "det nya GlenDronach" och jag orkade inte bli en fanboy som måste kämpa och slåss med musklickarfinger och pengabinge för att få tag på goda men lite för dyra flaskor. Jag valde helt enkelt att strunta i GlenAllachie.
Första och enda gången jag provat en (officiellt buteljerad) GlenAllachie sedan dess var som en del av en blindprovning, och där var det just deras 12yo jag smakade. Jag blev så förtjust i den att jag klickade hem en flaska direkt. Batchen som jag provade då var dock betydligt ljusare i färgen än vad den här batchen är. Men det är väll ok? För grejjen är väll att de prioriterar att hålla smakprofilen och färgen får bli vad den blir? Så egentligen kanske jag inte ens behöver recensera den här flaskan? Vi vet ju redan att det kommer vara söt, ljus frukt och vaniljfudge...
 
 
 
GlenAllachie 12yo
Oloroso, PX och Virgin Oak.
46%abv
Officiell buteljering
 

Doft: Om inte färgen avslöjade det så lämnar doften inga tvivel om att detta är sherrylagrad whisky. Spännande nog har den en väldigt mörk sherrydominerad doft, men den är lite blyg. Näsan måste ner i glaset för att man ska känna doften ordentligt. Initialt så är det kanelrullade dadlar, bränt socker, russin, stjärnanis och lakrits. Doften är verkligen åt det kryddigare hållet vilket inte är fel, men jag hade verkligen förväntat mig en ljusare och fruktigare karaktär. Detta doftar inte som jag minns den (men det är iofs en annan batch). Vartefter smaklökarna vänjer sig vid smaken framstår doften som fruktigare.

 

Smak: Mmmm, smaken är betydligt fylligare än doften. Alkoholen är förvånandsvärt varm men går aldrig över till stickig. Precis som doften så är det kryddorna som spelar huvudrollen. Dadlarna har bytts ut mot torkade fikon, och lite päronskal kommer också fram, men det är fortfarande kryddor, i form av lite svartpeppar, rå ingefära, bränt socker, bitter mörk choklad och överbryggt te. Finishen är rätt bitter, med ingefära, grönt äppelskal och lakritsrotspulver. Till en början känner jag en hint av svavel (speciellt på finishen) men den blir svagare ju längre whiskyn får stå i glaset. Smaken är definitivt mer sträv än söt... kanske lite för sträv.

 

Avslutningsvis: Jag vill verkligen gilla detta eftersom det är Billy Walker som har tagit över destilleriet, och jag vill att detta ska vara ”det nya GlenDronach”, men tyvärr inte. Det är svårt att blunda för hur olik den här batchen är den första jag smakade. Den första var ljus och denna mörk, vilket gäller för både färg och smak. Den förstas doft var fyllig medans denna är relativt försiktig. Den här batchen känns framför allt betydligt torrare och kryddigare än den förra jag provade. I korta drag skulle jag säga att kryddorna känns lite överdrivna och att den känns ganska statisk. Det händer inte så mycket i den som jag skulle vilja. Istället för att de olika noterna kommer och går eller blir högre och lägre så ligger det mesta framme samtidigt i samma volym från början till slut. Bredvid en kopp kaffe kan denna faktiskt kännas fruktig och lite söt, men på egen hand känns den fortfarand för kryddig och sträv för min smak. Helt ok men inget jag kommer slänga mig efter igen. Ett respektabelt G för denna.

G
***

GlenAllachie 12yo