0 Läs mer >>
***
 
Jag tror inte att jag har resencerat en buteljering från Cárn Mòr på bloggen förut. Det har förmodligen med att göra att alla buteljeringar som jag smakat från Cárn Mòr (som kan räknas på fyra fingrar och ändå ha lite marginal) har hållit en ganska låg ribba. Om jag skulle generalisera Cárn Mòr som buteljerare skulle jag nog säga att de buteljerar whisky som håller för låg ribba, på för låg ålder och för låg alkoholhalt (47,5%) till för höga priser. 
 
Jag har rätt nyligen kommit in i en period där jag vill prova lite andra typer av fatlagringar än klassikerna bourbon barrel och sherry butt, så jag satt faktiskt och vägde mellan denna Ben Nevis på Madeira-finish och en Benrinnes på rom-finish. Båda är rätt skitiga dedstillerier och bådas smakbeskrivningar gav lite höstiga vibbar, så jag kände att båda kunde vara intressanta. Men när Ben Nevis är ett av alternativen så blir det oftast den som får följa med hem. Och Ben Nevis på starkvinsfat är i regel ett vinnande koncept, även i låg ålder.

Som sagt så är detta en Madeira-finish, och jag utgår ju bara från att den har lagrats på ett bourbonfat innan finishen. Madeira är något som jag har koll på vad det är med har väldigt sparsam erfarenhet av, dessutom så är det (i dagsläget) inte en speciellt vanlig fattyp för whiskylagring. Buteljerarens smaknoter snackade om aprikoser och sultanrussin vilket ändå låter både lite intressant och gott.
Det var med försiktig optimism jag drog korken ut flaskan, redan när jag kom hem.
 
 
 
Ben Nevis 6yo
Madeira Cask finish
En av 764 flaskor, 47,5% abv
Buteljerad av Cárn Mór.
 

Doft: Det första som möter näsan är den där typiska Ben Nevis-karaktären. Det är rough, det är sött och bittert (om något nu kan dofta bittert) och det finns en tydlig vinös not. Jag känner honung, blött hö, karamelliserat socker, nässlor och kanske lite gula plommon eller aprikoser. Ju längre ner i flaskan jag kommer desto tydligare blir noterna av rostade jordnötter! Doften känns väldigt ung och även om jag gillar Ben Nevis skitighet så finns det något här som får gomseglet att dra ihop sig. Torrt hö är väldigt najs men det blöta höet jag hittar här är inte speciellt trevligt.


Smak:
Smaken känns lite väl ung. Destillatet är i framkant och madeirafaten blir inte lika tydliga som i doften. Till att börja med känns smaken ganska söt med aprikos och florsocker, men ganska snart kommer de bittrare smakerna fram och gör whiskyn bitande torr. Alkoholen känns absolut aggressivare än förväntat och både tunga och gom drar ihop sig. Detta smakar helt enkelt ofärdigt och för ungt. Finishen bjuder på både honung och aprikosskal och är egentligen godare än själva smaken…. Synd att den är så tunn då.

Avslutningsvis: Ben Nevis kan vara fantastiskt i olika starkvinsfat, även vid ung ålder, men inte i detta fall. Om whiskyn skulle vinna på mer influenser från Madeiravinet kan man diskutera men den skulle helt klart tjäna på längre lagring för att polera upp den lite. Ben Nevis har en karaktäristisk bitterhet som jag vanligtvis gillar, men i det här fallet känns det som att en del av bitterheten kommit från faten. Jag misstänker att detta inte var ett speciellt bra fat, men om det var bourbonfatet eller madeirafatet förblir ju osagt. Icke att förglömma, vad absurt att detta doftar mer och mer som jordnötter! Den noten är ändå lite charmig, men inte tillräckligt för att jag ska gilla doften. Allt som allt kan jag sträcka mig till att det var värd att köpa en flaska.... även om förmodligen gillat Benrinnes bättre. Kan vara bra för mig att påminnas om att alla Ben Nevis som buteljeras inte behöver vara myspys.

 

G
***

Ben Nevis Madeira-cas...

0 Läs mer >>
***
 
Tobermory är ett destilleri som på tok för få personer uppmärksammar, jag själv inräknad.
Det känns lite märkligt att jag inte har recenserat någon Tobermory tidigare här fantiskt.
 
Nåväl, Tobermory är det enda destilleriet på Isle of Mull, en charmig liten ö på Skottska västkusten. Halva året gör man orökig sprit, som buteljeras som Tobermory, och den andra halvan gör man rökig sprit, som buteljeras under namnet Ledaig (som jag HAR recenserat här på bloggen). Spännande nog verkar Ledaig-varumärket få betydligt mer uppmärksamhet och kärlek än "orginalet". Man hade tidigare en 10yo och en limiterad 15yo. Jag har smakat 10yo och var mindre än imponerad. Jag köpte även 15yo eftersom den lovordades rätt mycket när den släpptes, men den står än så länge orörd längst in i lagret någonstans.
 
I alla fall, man ersatte 10yo med denna 12yo för ett par år sedan och eftersom jag gillar Ledaig så mycket så ville jag även ge det orökiga destillatet en till chans. Denna 12yo är lagrad på first fill bourbon barrels men en gnutta virgin-fat. För 2-3 år sedan trodde jag aldrig att jag skulle säga detta (det låter som personlig utveckling detta) men jag tycker att det är rätt synd att så få destillerier buteljerar sin whisky lagrad på enbart bourbonfat. I regel tycks destillerierna blanda bourbon- och sherry-fat och på senare tid har virginfaten fått ett uppsving (vilket inte faller mig i smaken riktigt) tillsammans med portvinsfat. Oavsett (jag verkar ha svårt att hålla fokus på buteljeringen i det här inlägget) så torde 12yo ha en överhängande bourbonfatskaraktär. Jag tenderar att gilla när man endast använder en typ av fat, men man ska inte vara för puritan. Den är buteljerad på 46,3% och är okylfiltrerad. Det står inte tydligt någonstans om man tillsätter färgämne, men i ärlighetens namn så bryr jag mig inte jättemycket om det. Den har en jävligt oprettansiös design men som ändå är tydligt Tobermory. Jag gillar deras rökiga sprit, jag gillar ägarnas övriga produkter (Bunnahabhain och Deanston), jag gillar designen och jag gillar whiskyns pris (550kr give or take).... jag VILL så gärna gilla den här whiskyn. Kommer det öka risken för besvikelse eller bidra till ett bekräftelsefilter? Who knows.... jag är ganska opålitlig här, det är bara det jag säger.
 
 
Tobermory 12yo
Bourbon- och virgin-fat.
46,3% abv.
Officiell buteljering
 

Doft: Det första jag tänker när jag luktar på den är orange frukt (yay!). Jag hittar honung, apelsin och nejlika. Jag hittar en fin dos av vanilj, inlagda päron och gräddkola. Det finns en hint av något örtigt också, typ basilika eller kanske barr. Tillsammans med att detta kommer även mörkt rågbröd (aka finska skosulor) och rostade mandlar. Låt den stå 10-15min i glaset så kommer konserverade mandarinklyftor också. Över lag är doften ganska fyllig, med orange frukt och gräddkola, samt elegantare nyanser i bakgrunden.

 

Smak: Smaken är kryddigare än doften, mer kryddig än fruktig skulle jag vilja säga. Jag hittar absolut honung och vanilj varpå smaken utvecklar sig med röda äpplen, grapefrukt och eken visar sig som varm kardemumma. Faktum är att kardemumman blir en av de starkaste noterna i smaken efter ett par sippar. Det som var rågbröd i doften har nu blivit Digestive-kex, eller smörigt shortbread, på smaken. Munkänslan är på den fylliga sidan av medel. Smakmässigt är whiskyn nog ganska balanserad mellan frukt och kryddor, men den har en torr och lite sträv munkänsla som ger ett överlag kryddigare intryck.

 

Avslutningsvis: Jag har hört från flera håll att Tobermory har en kärvhet eller funk som gör den till ”öarnas Ben Nevis”. Tyvärr finns inget som ger mig Ben Nevis-feeling, men vafan det är ju gott ändå. Det är najs när frukt kan balanseras upp lite med kryddighet, speciellt när det är kardemumma (jag äääälskar kardemumma), och nya ekfat är ett effektivt sätt att få den kryddigheten. Dock tycker jag att ny ek funkar lite som korriander, varje nypa smakar som en näve. I det här fallet hade jag nog helst sett att man hade skippat nyeken och enbart använt bourbonfaten. När whiskyn ligger 12 år (på first fill fat dessutom) så känner jag inte riktigt att nyeken behövs, utan den kan man spara för att komplettera ung sprit, sötvinsfat eller trötta fat.

Doften är otroligt trevlig och smaken är inte illa den heller. Den här whiskyn fyller lite samma funktion som Scallywag skulle jag säga. Det är inget överdrivet spännande, imponerande eller unikt, utan det är bara riktigt gott och ett säkert kort. Hade Tobermory 12yo varit en måltid hade den inte varit den charmigt rustika campingmiddagen över öppen eld, eller en fin trerätters ute på en restaurang, utan bara den där jävligt mysiga hemmamiddagen när en vän kommer förbi. Det är inte guld men det är guldkant helt enkelt.

Det mesta jag har druckit från Tobermory har varit Ledaig eller Tobermory från självständiga buteljerare, så det var najs att äntligen prova vad ”vanlig ”Tobermory faktiskt är.

 

VG
***

Tobermory 12yo