GlenDronach #311
***
Nu var det tamefan ett tag sedan jag öppnade en GlenDronach, speciellt en single cask.
Detta är en single cask som är buteljerad speciellt för butiken Royal Mile Whiskies. Som namnet så diskret skvallrar om så ligger denna whiskyförsäljare på the Royal Mile, som leder ner från Edingburgh Castle. Jag vill minnas att jag bode i Glasgow när denna buteljering släptes, och att jag, direkt efter jobbet, sket i middag och satte mig på bussen in till Edingburgh för att kuta och köpa två flaskor av denna. Ack, det var en enklare tid med simplare prioriteringar....
Detta är whisky från 1994, vilket tycks vara den mest förbisedda årgången för GlenDronach. Under tiden när deras single casks fanns tillgängliga (för priser som inte krävde att man valde bort hemförsäkringen) så tycktes utbudet näst intill översaturerat med fat från just 1994. Tillgängligheten, tillsammans med hypen av 1993orna, gjorde att 1994orna sågs som mindre sexiga. Man kunde se folk på sociala medier som ville köpa GlenDronach single casks på andrahandsmarknaden, men som specificerade att fat från 1994 inte var av intresse.
Nog för att 1993 tycks ha varit en magisk årgång för GlenDronach, men det finns gott om fantastiska fat från 1994, #54 och #3400 är två exempel. Nåväl, min tillit till herrarna på Royal Mile Whiskies var hög, så jag skyndade som sagt efter två flaskor. Det är dock inte förän ett par veckor sedan, åtta år senare i en slaskig Umeå-förort som jag faktiskt öppnar whiskyn för första gången. Var den värd väntan tro?
Glendronach 18yo
PX Puncheon #311
Flaska 226/671, 51,6% abv.
Officiell buteljering
Doft: Gött! Som vanlig är det en tjock och välgödd doft som breder ut sig i näsan. Den är en blandning av kladdig frukt, kryddigt trä och läder. Det finns även en hint av arrak i doften, speciellt innan den fått lufta ordentligt. Första tanken är hur detta känns som en oskitig och mer godisaktig version av nån Ben Nevis single cask (har nog mer att göra med fatet än spriten dock). Doften känns inte stickig över huvudtaget, bara varm och murrig.
Smak: Det är som alltid med PX-lagrad GlenDronach, här snackar vi godis. Inte bara att det är gott utan den söta kladdiga fruktigheten går till attack. Karamelliserat socker och knäck, kommer tillsammans med inlagda päron, honeycomb, fikonmarmelad, geléhallon, och chokladtäkta dadlar. Alla dessa grejjer gosar runt i munnen medan kryddigheten håller sig i bakgrunden. På finishen kommer dock bitter mörk choklad, blandade julkryddor och en god portion av gamla trämöbler (både gammalt trä och lite läder. Det finns lite milda tanniner på tungan som för tankarna till svart te också.
Avslutningsvis: Detta är absolut en whisky för sockerråttor som jag själv. Det här skulle funka fantastiskt med en bit mjölkchoklad, men med svart kaffe eller riktigt mörk choklad blir den nästan för likörig. Iom PX-faten så är detta en godisbomb, med fokus på söt frukt och karamelliserat socker, och kryddorna nyanserar lite i bakgrunden. Detta är en whisky som funkar riktigt fint till en dessert, eller som kanske till och med gör desserten överflödig. Som alla myndiga single casks från GlenDronach så är det faten som dominerar, men jag älskar det. Jämfört med GlenDronachs single cask-serie i övrigt så är 18år relativt ungt, men som jag nämnt nån gång tidigare så tycker jag att 18-21 år är det bästa åldersspannet för GlenDronach. Det här är maffigt, fruktigt och supergott i mina ögon, samtidigt som jag kan tänka mig att t.ex David Tjeder skulle rynka på näsan åt denna. Hade den varit lite skitig också så hade detta utan tvekan blivit ett MVG.
VG
***