0 Läs mer >>
***
 
Jag har tidigare sagt "Nä nu ger jag upp på majssprit...." men varför låtsas som att man är något annat än en hycklare? So here we go again.

Den här whiskyn har blivit ganska brett lovordad från både bourbonnördar och single malt entusiaster. Den har många gånger kallats för en "no brainer" och med smaknoter som lönnsirap, pecanpaj, körsbär, vaniljfudge etc, så låter det onekligen som det. Ajuste, och den kostar endast 479kr och ligger på 50,5% också!
Ska jag vara ärlig så känner jag att den förmodligen inte är hälften så bra som den beskrivs, men om den bara är hälften så bra så lär den fortfarande vara köpvärd. Det är ju dessutom ganska betryggande att jag mer och mer insett charmen med drinkar, så i värsta fall har jag en drinkbas i skåpet.
 
Jag försöker att inte vara så cynisk när det kommer till bourbon, men jag tenderar verkligen att tycka att de flesta är enkelspåriga slöjdsalar nedtryckta i en flaska. I min mun är bourbon i regel något skräligt och simpelt som saknar finess. Detsamma kan iofs sägas om tex varmkorv i en matkontext, men nog fan kan jag uppskatta det ibland ändå.
Något annat som sticker lite i ögat på mig är den amerikanska branding-modellen. Jag tycker att det känns väldigt drygt att ett destilleri kan göra 18 olika brands av bourbon, varpå de inte ens behöver ha destillerat spriten själv. Sen tillkommer ju att tametusan ALLA(ich) bourbons kommer från Kentucky, ett ortsnamn som inte kunde kännas mer hillbilly om man så gav det halvknäppta hängselbyxor i denim, ett halmstrå i munnen, tribaltatueringar och bondbränna. Men hey, jag är fullproppad av orimliga fördommar så man ska ändå ta mig med mer salt än allvar.
 
Sådär ja, nu när jag har varit lite ful i mun kan vi ju se om whiskyn kan skölja bort det.
 
 
Wild Turkey 101 proof
Kentucky Straight Bourbon
50,5% abv
Oficiell buteljering
 
Doft: Som alltid med bourbon så är doften väldigt fyllig och söt. Den har den klassiska träslöjdsalen (träspån och trälim) som jag brukar hitta i alla bourbons. Jag skulle dock vilja säga att den här känns aningen fruktigare än de bourbons jag testat tidigare. Jag hittar en aning glögg, men inte alltför mycket. När den har fått öppna upp sig lite kommer en ny doft som blir dominerande, nämligen havrekakor med russin (ni vet sånna där gammeldagsa som knappt finns i Sverige längre). Vaniljen är tydlig också. Jag tycker mig känna den där brödkryddiga noten av rågdestillat tillsammans med lite lönnsirap. Dock, oavsett hur länge den än får stå, så blir jag aldrig av med slöjdsalen...
 
Smak: Genast är smaken stor, söt och ganska het från alkoholen. Slöjdsalen hänger kvar, men lämnar lite mer plats åt lönnsirap, vaniljfudge och lite kanderade apelsinskal. Smaken är som en poplåt, mycket av samma utan att vara särskillt komplext.
 
Avslutningsvis: Som vanligt med bourbons så finns träslöjdsalen där. Träigheten lär ju onekligen bero på den strikta användningen av nya ekfat och jag misstänker att det sötaktiga trälimmet kommer från majsdestillatet. Det irriterande är att det finns mycket att gilla i bourbon, speciellt om man är en godisråtta som jag, om man bara tog bort slöjdsalen. Detta må vara en av de absolut bästa bourbons jag har smakat men den faller på samma svärd. Jag tror att om man hade bytt ut två tredjedelar av majset mot korn och/eller råg och lagt denna i 10år på 2nd fill bourbonfat så hade det kunnat bli något som verkligen fallit mig i smaken.
Det är ingen fråga om att denna är smakrik. Den är otroligt fyllig, men inte särskillt komplex, vilket gör den till en ypperlig drinkingrediens enligt mig. Denna är som gjord för en old fashoned med lönnsirap, Old Time Aromatic Bitters (tänk pepparkaka) och en skiva apelsinzest. Man kan till och med halvera lönnsirapen tycker jag.
Man ska aldrig säga aldrig men för varje gång jag samkar en bourbon så blir jag mer och mer övertygad om att det inte är nått jag vill sippa. Nä nu ger jag upp på att SIPPA majssprit.... men vatusan, man ska väll ha några Old Fashoned i sitt liv också.
 
G
***

Wild Turkey 101

0 Läs mer >>
***
 
Låt mig presentera The Gauldrons från Douglas Laings "Regional Malts"-serie. Som jag nämt tidigare så består serien av 6 olika buteljeringar, en för varje whiskyregion (om Islands var en officiell region), där man blandar whisky från destillerier i respektive region. The Gauldrions representerar Campbeltown, vilket möjliggör komponenter från tre destillerier; Springbank, Glengyle och Glen Scotia. Eftersom folk kastar sig efter Springbank och Glengyle inte producerar särskillt mycket så gissar jag att det är överhängande Glen Scotia i denna blandning. 
 
Detta är batch 2 av en limiterad version av The Gauldrions, slutlagrad på sherryfat. Senast jag smakade den vanliga Gauldrons så.... ja, den fångade mig inte så att säga. Jag tänkte dock att allt har potential att bli bättre med lite sherryfat, så jag bestämde mig för att de denna en chans. Jag har inte den blekaste vad den kostade i butik men jag vann den som en del av ett auktionspaket där jag räknar på ca 700kr för den.
 
Jag vet att The Gauldrions är en av de mest populära av Douglas Laings regional malts, iaf bland erfarna whiskydrickare. Det tror jag har, iaf delvis, med två anledningar att göra. 1, det är den enda buteljeringen som inte har en "cartoonig" maskot på sig. Visst visst, den har en spindel, men om ni har sett de andra buteljeringarna så förstår ni vad jag menar. 2, Campbelltown är en region som entusiaster i regel älskar. Personligen tycker jag att Campbelltowns whiskys kan vara allt ifrån tråkiga till trevliga, men det är inget jag blir upphetsad av. Jag har således inga höga förväntningar på denna men det blir kul att prova den. 
 
 
The Gauldrons
Limited Edition Sherry Finished
Batch #2, 50% abv, en av 5580 flaskor
Douglas Laing-buteljering
 
Doft: Doften är medelstor men väldigt oljig. Då menar jag inte oljig som oljiga trasor i en verkstad men doften har en oljig textur i näsan som nästan sträcker sig mot umami på något sätt. Jag hittar absolut noter av ny gummistövel och nougatkräm. Den har en röd fruktighet som får mig att tänka på röda äppelskal och apelsinmarmelad. Till och från puffar det fram lite mjukt kaffe också, vilket verkligen kompletterar och ger extra fyllighet på ett fint sätt.
Den här whiskyn är ett prektexempel på hur doften kan förändras beroende på var i glaset du har näsan. När näsan är mitt i glaset så känner jag tydlig gummistövel, fänkål och nougat, men om jag sätter näsan försiktigt mot nedre kanten av glaset så kommer mycket mer röd frukt fram.
 
Smak: Smaken är fyllig och kommer direkt, utan uppbyggnad. Till en början är den påtagligt söt och det finns en nästan mjölig textur till whiskyn, som när man äter mjöliga äpplen. Detta tycks, logiskt nog, framhäva smaken av röda äpplen. Sötman lyfter fram nutella men mojnar av ju längre du har den i munnen. När sötman sjuker blir nutellan mer salta nötter, fänkål och en rätt mysig maltighet.
Den känns ganska salt och maritim, främst på finishen, där en gröna, lätt lakritsliknande fänkålen lyser mest.
 
Avslutningsvis: Något som stör mig med den här whiskyn, som jag har svårt att förbise, är att beroende på vad du har ätit innan få kommer en tydlig not av humle in i både doft och smak. Har du precis druckit kaffe så sitter du säkert, men om du  ätit eller druckit något sött (marmeladmacka, frukt, pulled pork med BBQ-sås etc) så kommer verkligen humlen fram, vilket jag inte riktigt gillar. Vissa skyr gummistövel-noten som pesten medan jag tycker att den kan vara ganska trevlig i rätt mängd och tillfälle. Jag tänker att både humlen och gummistöveln är något som kan ses om "off-notes" så jag tror att betyget på whiskyn kan variera stort beroende på vem man frågar. Det är en whisky som ändrar karaktär från dag till dag. Ibland känner jag bara humle och marmelad, Ibland är den full av röd frukt och vanilj och vissa dagar känns den riktigt fräsch där fänkålen och röda äpplen verkligen "run the show". Jag tycker att whiskyn är väldigt intressant, eftersom den generellt börjar sött och fruktigt i munnen men utvecklas stadigt åt det torrare hållet. Den whiskyn du sväljer är inte samma whisky som du hällde i munnen. Whiskyn har även tydlig textur, både i doft och smak, vilket jag alltid ser som något possitivt. Sammanlagt så är det ganska svårt att slå fast ett omdömme. Det här skulle vara en väldigt lärorik whisky för många tror jag, och jag skulle verkligen rekommendera alla att prova den om man får chansen. Den visar exempel på komplexitet, hur en whisky förändras i munnen, hur det du ätit/druckit innan påverkar whiskyn samt hur det spelar roll var i glaset man luktar. Jag är väldigt nöjd att jag köpte en flaska men när flaskan är slut är jag helt klart redo att gå vidare.
 
G+
***

The Gauldrons Sherry

0 Läs mer >>
***
 
Oban är ett litet, litet destilleri från världens största spritkonglomerat, Diageo. Oban destilleriet ligger mitt inne i den lilla hamnstaden med samma namn. oban ligger på den skottska västkusten och kallas ibland för "gateway to the isles" eftersom de flesta färjorna till hebriderna går därifrån. Jag rekommenderar verkligen att göra ett besök ifall man är i Skottland.
 
Men vafalls, jag skulle snacka om whisky, inte resemål. Anledningen till att destilleriet är så pass litet är eftersom det är beläget i sin lilla orginalbyggnad som är så pass inklämd att det inte går att bygga ut. Således är inte Oban någon whisky man ser överdrivet mycket av trots att de har en så stor ägare. Personligen ser jag inget fel i att vissa destillerier kan få förbli små och trogna sitt ursprung, istället för att bli en stor oigenkännerlig behemothversion av sig själv (tex Macallan destilleriet).
 
Oban är en av de där flaskorna som inte har försändrats speciellt mycket sedan en lång tid tillbaka. Innan jag började köpa whisky brukade Obans flaskor på systembolagshyllorna se ganska lockande ut, för när det kommer till design tycker jag att de har lyckats. Jag gillar den enkla, lite gammeldagsa etiketten med bilden av måsarna på klipphällen och den enkla men snygga destilleriloggan.
 
Tyvärr har Oban liknande presentation som övriga Diageobuteljer, dvs färgad, kyrlfiltrerad, buteljerad på 43% och på tok för dyr (850-900kr). Eftersom man bara uppger att whiskyn är lagrad i "oak casks" (vilket är ett baskriterium för att få kalla något whisky i Skottland) så vet vi inte vilken typ av fat whiskyn har lagrats på. Jag vågar dock påstå att om det hade rört sig om något annat än bourbon casks så hade man angivit det. När man blivit så pass erfaren att det är standard att ha >20 flaskor whisky hemma, så är det lätt att förbise Oban. Det var just därför som jag blev sugen på att köpa en flaska, för jag ville se om den faktiskt är det dyra blasket jag tänker att det är eller om jag missar något. Jag vet att Gwhisky har Oban som ett av sina absoluta favoritdestillerier. 
Well well, here goes....
 
 
 
Oban 14yo
43% abv
Officiell Buteljering.
 
Doft: Ganska lätt doft. Balans mellan maltighet och frukt, typ citrus eller gula äpplen. En tydlig not som jag vill kalla "humle", även om det känns lite malplacerat. Ibland för den tankarna till hö. Det finns absolut osötad lakrits, vanilin och saltad citron här. Överlag är inte doften varken komplex eller intressant. Den känns förvånandsvärt monoton för att vara 14yo. Humle + malt och de där nästan "ofruktiga" citrusnoterna kan, i ett kreativt sinne, byggas ihop till någon typ av maltig IPA.
 
Smak: Lätt, mjuk och fruktig. Mer malt än doften. Kombon shortbread, caramel och mjölkchoklad får sammanfattas med "Twix". Tunn munkänsla. Den smakar inte ung men den hade kunnat haft mer mognad efter 14yo. Den ger över lag intrycket av att vara så pass överprocesserad att inget intressant finns kvar längre.
 
Avslutningsvis: Oban 14yo doftar som en IPA och smakar som en Twix, vilket låter betydligt intressantare än vad det känns. Den känns så sönderblandad att den mest ligger som en annonym matta på tungan. Den är definitivt åt det torrare, saltare hållet
Förmodligen en stor andel refill bourbon barrels, vilket är precis vad vissa älskar. Jag känner dock att whiskyn saknar kropp och den saknar framför allt friktion i munnen. Den är så lätt och len så man längtar efter att känna den lite mer i munnen liksom.
Men i rättvisans namn så anar jag potential och önskar att den fanns i vettig presentation. Jag tror inte att det är destillatet det är fel på, utan hanterigen därav. Den känns så himla oförargeligt massmarket. Dock finns den inte hos självständiga buteljerare och jag vägrar betala för Diageos årliga "Special Releases" där de tar löjliga priser för fatstarka versioner av deras whiskys. Det här destilleriet skulle må bra av nytt ägarskap. Oban är ett väldigt litet destilleri så tänk om en självständig aktör kom in med insikten att Oban är begränsad i sin kvantitet, så därför förtjänar den att få sin kvalitet lyft. Jag känner att Oban lider av samma sak som så många andra av Diageos destillerier; den känns ganska tunn, processerad och åren på ettiketten känns inte i smaken. Ska jag vara ärlig så tyckte jag att den låg rätt bra till när jag öppnade flaskan, men ju längre ner i flaskan jag kommer desto plattare och ointressantare känns den. Den började faktiskt på VG men har, med tiden, dalat till ett relativt ostadigt G.
Jag kommer förmodligen aldrig att connecta med Oban, och det är inte destilleriets fel, det är Diageos.
 
G
***

Oban 14yo