
***
Doft: När flaskan var nyöppnad kände jag mest rök men inte så mycket torv. Nu när flaskan har fått banta lite så är det tvärt om (inte mig emot dock). Rökighet är absolut najs, men det är torven som har möjlighet att vara nyanserad och intressant. Jag hittar torkad röd frukt (röda äpplen speciellt), mäsk, multna höstlöv och apelsiner som är en eftermiddag från att få sina första mögelfläckar på skalet. Övermogen citrus över lag faktiskt. Doften har fokus på sherry-frukten, men genom en torvig lins. Doften är len, utan någon som helst stickighet…. Jag hade nästan velat ha lite stick i näsan. Detta kommer tilltala sherrytorskarna mer än röksnortarna.
Smak: Mmmm, faktiskt en bra bit bättre än den redan trevliga doften. Smaken känns bastantare än doften faktiskt, lite mer attityd. Den till och med biter lite i tungan. Det är fortfarande sherryfrukten som står i centrum, men torven och, framför allt, röken blir tydligare av alkoholnaffset. Det är mycket som slåss om uppmärksamheten i början (körsbär, röda äpplen, dadlar, rök, kaffe m.m) men efter några sekunder ger den en mer tillrättalagd profil som släpper fram maltigheten, honung, och mandlar. Smaken för verkligen tankarna till sån där franska nougat med mandlar och körsbär i, men med en röktouch.
Avslutningsvis: Väldigt trevlig whisky! En perfekt vinterwhisky, och framför allt PRISVÄRD! Hög kvalitet på både sprit och fat. Sherryn får tyvärr röken att mojna av liiite för mycket, men det är ruggigt gott iaf. Den har stor sherry och tydlig rök, två saker som svenskarna gillar. Det var ett genidrag att buteljera denna på 50%, vilket ger mer kropp och bett till whiskyn. Detta är trots allt inte en whisky som man vill ska glida ner len som sammet. Visst klarar den att man skvätter i lite vatten, men den tjänar inte på det tycker jag. Det finns även en tydlig sötma som lyfter smaken och munkänslan ännu mer, men kommer inte uppskattas av alla gissar jag. Jag är en gottegris och jag gillar det som fan! För 549kr (typ 50 euro) så är detta en no-brainer. Det är ingen slump att denna valdes för den svenska marknaden. Om kommande buteljeringar håller denna klass kommer detta bli en whisky som årligen bunkras! Ett solsklart och starkt VG+ för min del men om priset skulle vara en del av ekvationen skulle detta vara ett solklart MVG. Det är möjligt att detta är bland det mest prisvärda som har gått i ett par skor…. Eller ja, som man kan köpa i Sverige iaf (jag kollar lustfyllt på dig Glen Garioch 15). Det är är inte crazy och galet, men det är riktigt god whisky, till ett huswhisky-pris. Fantastish!
VG+
***
Doft: Direkt känner man av fruktig elegans. Det känns både fruktigt och blommigt med en frisk spritsighet (tänk doftversionen av syrlig). Här luktar det honung, vaniljkräm, sötare citrus, hallonsylt och sådana där rosa fruktkolorna från Maoam. En liten kryddighet i botten. När jag var liten brukade min pappa köpa en kaka från vårt lokala bageri. Det var en kardemummakaka, stor som en tårtbåtten, med ett lager vaniljkräm och smörkräm i mitten, och uppe på kakan låg glasyr med bitar av kanderat apelsinskal på. Den här doften påminner mig om den kakan, fast med extra tungt på de sötsyrliga citrusskalen. Elegant, fruktigt och riktigt snyggt.
Smak: Vanilj, honung och frukt. Lite åt godishållet. Kryddorna och maltigheten kommer efter 4-5 sekunder. Frukten är frisk och har en betoning på (så klart) söt citrus, hallonbåtar och syrligt melongodis. Kryddorna är väldigt försiktiga men finns där i form av mandellikör, torkad ingefära och mjölkchoklad. Finishen är tyvärr i tunnaste laget och domineras främst av gröna vindruvor.
Avslutningsvis: Jag har en liten förkärlek för Miyagikyo. Det är ju Yoichi´s elegantare och fruktigare lillebror, som inte får samma uppmärksamhet som storebror. När jag jämför NASarna nu så måste jag dock, till min egen förvåning, säga att Yoichin är den intressantaste av de två. Den ökända japanska elegansen blir alltför snäll i Miyagikyo och märks extra tydligt på munkänslan. Allt som allt så säger jag som med Yoichi; den är helt klart värd att lägga 700kr på, men om man ska ha den återkommande i skåpet behöver den ligga under 500-lappen för att vara värd det. Allt som allt god dricka. Perfekt sommarwhisky när man kanske inte vill ha så tunga grejjer. Gillar man Auchentoshan eller typ klassiska Glenmorangie så kommer detta verkligen att imponera. Bra, men inte så spännande.
VG
***
Doft: Det här doftar ju riktigt jävla bra! Doften är len och förvånansvärt komplex. Första tanken är ”blommig” tills jag inser att så egentligen inte är fallet. Det finns gott om aromatiska, friska noter, tex tydligt citron- och lime-zest men även koriander. Något som för tankarna till en burk med Earl Gray te också. Under detta finns en fruktigare bas av gula äpplen, vattenmelon, vit persika och blandade örter. Efter ett par sniff kommer det mer rostat, aromatiskt trä fram tillsammans med en mild rök. Efter halva glaset dyker det upp mer honung samtidigt som frukten blir sötare. Fuck va najs!
Smak: Oj, alkoholen känns som mer än 45%. Första intrycket är att detta handlar om ung sprit, typ 5-8år. Munkänslan är på den lättare sidan av medel och är inte lika fruktig som doften. Här blir rökigheten lite tydligare men framför allt kommer en känsla av mineral och sälta tillsammans med torra tränoter. Whiskyn känns fortfarande aromatisk med citronzest och koriander, men kan knappast beskrivas som oljig och fruktig. Har ni någonsin käkat insaltade citroner? Det är ett supergott tillbehör till fisk och skaldjur, och det är just de där salta citronerna som dyker upp i huvudet varje gång jag tar en sipp av denna. Tyvärr försvinner den väldigt snabbt på finishen och lämnar bara kvar en sträv örtighet på tungan.
Avslutningsvis: Har ni någonsin suttit på en stenig strand med frisk vind så att stänket från vågorna träffar ansiktet? Ni sitter på en drivvedsstock som spolat upp av vågorna och öppnar upp foliepaketet som ni precis tagit ur askan. Däri ligger en helgrillad fisk som ångats tillsammans med citron och örter. Medans ni äter letar sig rökslingorna från den nästan helt utbrunna brasan sig fram tillsammans med doften från drivveden och havet… jag har aldrig gjort det där, men det är precis vad den här whiskyn försöker lura mig att jag gör!... eller ja, allt det där, förutom själva fisken då... detta luktar inte fisk. Det här är ruggigt bra för att vara ung(?) NAS-whisky och i ärlighetens namn har jag inte något problem med att betala 700 spänn för denna, iaf nån enstaka gång. Om jag ska se till att ha den här ståendes i skåpet på daglig basis så skulle den dock behöva gå ner till 500-lappen. Som vanligt när det kommer till japansk whisky, är doften den absolut bästa delen av upplevelsen. Det är spännande, det är välkomponerat och det är komplext, men det är även (som oftast med japansk whisky) väldigt elegant, om ni förstår vad jag menar. Detta är en fantastisk sommarwhisky, men man saknar fyllighet och munkänsla.
VG
***
Doft: Stor, maffig och fruktig. Det bränner till ordentligt i näsan! Det är svårt att hitta några närmare nyanser innan man droppat i vatten. Vattnet öppnar upp doften och gör den hanterbar xD. Till att börja med kommer drivor av mjölkchoklad tillsammans med russin, fikonmarmelad och lite hasselnötter. Det finns stora inslag av bakade mejerier och kanel, som får mig att tänka på kalvdans, men en mer mainstream referens kanske skulle vara creme brulee. Fortfarande ruggigt livlig och vital. Det känns att det är ung sprit, men den är inte omogen. Frukten känns syltig på nått sätt. Doften har även sin beskärda del av eukalyptus. Dock är det först efter 20-30min som det blir riktigt intressant, när umamin börjar komma. Den ger ett större djup som kompletterar frukten på ett väldigt najs sätt. Tankarna går mot soja eller grillad svamp. Ben Nevis-funken är inte så tydlig som jag hoppats, utan tonas ner mycket av sherryfatet.
Smak: Det bränner ordentligt. Sherryfrukten och rostat kaffe är allt som känns innan vattnet åker i. Denna klarar mycket vatten och känns fortfarande ung och livlig. Den känns ljusare i karaktären än doften. Ljusare fruktinslag i stil med färska fikon och björnbär. Efter några sekunder i munnen kommer dock mjölkchokladen igen tillsammans med kardemumma och en mjuk nötighet som för tankarna till valnötter. Tråkigt nog har inte smaken samma umami som doften. Superfint ändå!
Avslutningsvis: Abunnadh har inget att sätta emot detta! Enastående whisky om man frågar mig! Ben Nevis borde ha en 5yo sherryskrikare i sin core-range. Den här burdusa, kraftiga destillerikaraktären kan vara sjukt rolig när den är ung (och inte heter Glencoe) och den funkar så jävla bra med sherryfat! Den är fyllig, oljig, bråkig, kryddig, fruktig, förvånansvärt balanserad mellan rådestillat och fat, men framför allt är den intensiv! Jag är faktiskt beredd att kalla denna för den bästa ”Abunnadh-buteljeringen” (fatstark sherryvrålare kring 6yo) jag någonsin druckit, iaf i drickandes stund. "Men hallå där din jävla shomme!" hör jag dig skrika till skärmen, "om den är det bästa du druckit i kategorin, varför gav du t.ex Teapot Dram högre betyg då?". Jag står fast vid att Ben Nevis är bättre (fast vissa fat av Kavalan Solist Sherry är millimeter efter), men jag uppskattade nog själva kategorin mer då än jag gör nu. Som jag sagt tidigare så behöver Ben Nevis destillat tid att mogna eller aktiva fat för att kompensera för låg ålder, och jävlar vad fatet har gjort ett bra jobb med den här! Jag är innerligt glad att jag har en flaska kvar av denna! Detta är precis vad du vill ha en septemberkväll när regnet slår på andra sidan tältduken! Ben Nevis borde byta ut sin Coire Leis mot en ung sherrybomb!
VG+
***
Doft: En riktigt fräsch doft ändå. Medelfyllig full av både söt och sur citrus, gula äpplen, mynta och sådana där syrliga melongodisar man kan köpa i plockgodset! Vanilj och en mild cereal not smyger runt där också. Vaniljnoten är krämig, nästan laktisk, och för tankarna till vaniljkräm. En lätt rostad not som för tankarna till mandelbotten. Med tiden kommer till och med lite mango fram. Jag måste säga att doften verkligen är najs. En härlig kombo av sötma men ännu mer syrlighet, och tar man djupa sniffar känns den nästan spritsig i näsan. Det finns lite nässlor också, men de håller sig i bakgrunden.
Smak: Ben Nevis funken finns där, med gräddkola, gula dragéägg, knappt mogen honungsmelon, lätt ek, och ett liiiiiiitet uns av läder, men det är precis att det märks. Förmodligen lite winegummi också. Funken räddar den från att bli en tråkig Glenlivet wannabe. Den känns dock förvånandsvärt lätt och den krämiga fylligheten från doften finns inte riktigt här. Attityden jag gillar i Ben Nevis lyser tyvärr med sin frånvaro. Ben Nevis gröna bitterhet finns här och ger en ganska sträv munkänsla.Alkoholen är ganska bråkig och det smakar onekligen ungt, jag skulle gissa på typ 5år gammalt.
Avslutningsvis: När jag först öppnade denna tyckte jag att den smakade som en lite intressantare generisk blended whisky. Den utvecklas och förbättras dock ganska snabbt så fort flaskan får lite luft i sig.Den är lätt och fräsch, och förmodligen vad man skulle kalla en sommarwhisky. Doften är fantastiskt trevlig att sniffa på men den tappar mycket på smaken. Det här är lite mer av vad jag hoppades att Cutty Sark skulle vara (vilket kanske är lite orättvist mot Cutty Sark). Detta är lite en ”ser-inte-skogen-för-alla-träd-whisky”, dvs den är inte allför häftig när man analyserar den, men när man sitter och sippar på den utan att ge den för mycket uppmärksamhet så blir den på nått sätt bättre. Just kombinationen av lätthet och funkighet gör att jag skulle ha riktigt svårt att gissa vad detta var i en blindprovning. Detta kan absolut vara trevligt att sippa på nån gång, men det är inte vad jag plockar fram när jag är sugen på en ”klassisk” Ben Nevis. Det faktum att destilleriets 10yo bara kostar 61kr mer så blir valet givet. Om man vill ha en najs frisk, fruktig och fräsch single malt så är detta ett hyffsat alternativ, dessvärre är jag sällan ute efter den stilen av whisky. Det är som att den vill vara en len fruktbomb men det torra och lite bittra destillatet drar ner fruktigheten. Det blir lite som när nån ler ett artigt leende men egentligen inte menar det. Man ser vad de vill förmedla men det blir inte övertygande (de som har sett The Boys kan kanske relatera till typ Homelanders media-leende). Jag tror whiskyn skulle behöva några fler åt på nacken för att låta faten tämja destillatet lite mer. Ben nevis behöver ofta ålder eller aktiva fat för att bli riktigt bra enligt mig. Jag tror att det finns folk som kommer vara riktigt exhalterade över den här whiskyn (förmodligen inte priset dock) men jag är tyvärr inte en av dem. Det var najs att testa den, men jag kommer inte att ersätta den. Betyget är solklart.
G
***
Doft: Jupp, detta är så bekant när man sätter näsan mot glaset. Direkt hoppar det fram ljunghonung, ingefära, läder och lite go highland-funk! Detta är Ben Nevis! Bourbonfaten ger vanilj och lite gräddkola, men det märks att det finns fruktiga fat med i mixen också. Jag känner inte sherryn lika tydligt som jag minns från de äldre utgåvorna, men de bidrar onekligen med lite torkad frukt, apelsinskal och sköna nötiga influenser (typ noguat, vilket jag ofta hittar i Ben Nevis). Jag har tametusan noll koll på vad de använder för vinfat i blandningen men antingen är det ytterst lite rödvinsfat eller vin gjort på gröna druvor (det sistnämnda känns mer troligt i mitt huvud). Vissa dagar tycker jag mig hitta lite ädelröta (botrytis) i doften, som om det hade funnits Sauternes eller liknande i mixen, men det är endast vilda spekulationer från mig. Jag hittar iaf gul frukt i stil med aprikoser, men även grapefrukt. Som pricken över I:et kommer den där oslipade funken från destillatet, som ligger lite åt det svavliga hållet. Framför allt bidrar den med den där gröna noten som ibland yttrar sig som mossa, men i detta fall, mer som nässlor och läder. Det finns definitivt blommiga inslag här som dyker upp med jämna mellanrum. Juste… lite mer honung uppe på allt detta också.
Smak: Smaken är en blandning av sötma och bitterhet. Åter igen, det finns mycket honung här. De där gröna nässlorna blir tydligare och den där funken drar riktigt nära svavel-territorium här. Givetvis hänger den gula/orangea frukten från doften kvar men lägger sig lite längre bak, till fördel för nässlorna, kaffe, lite ektanniner och choklad. Finishen hänger kvar en hyffsad stund, med fokus på ektanniner och choklad.
Avslutningsvis: Denna buteljering har mindre sherryinfluenser än jag minns från de äldre utgåvorna men å andra sidan får man räkna med variationer från batch till batch. Whiskyn är förvånandsvärt komplex för en 10åring och har både fyllighet och karaktär. Jag kan fatta att detta kostar 859kr på Systembolaget, för jag tycker att den tävlar med många i den prisklassen, trots att den förmodligen är 5 år yngre i de flesta fall. Hade den kostat 599kr hade jag säkrat upp med en låda så jag alltid har mellan släppen, men inte i detta fall. Glen Garioch 12yo kan absolut tävla med denna i kvalitet, vilket gör den betydligt mer prisvärd för sina 599kr. Men när allt kommer till kritan så är detta en maffig och komplex whisky med massor av karaktär. Det blir aldrig mesigt eller tråkigt och det är värt att betala för. Jag ser oftast till att alltid ha en flaska av Ben Nevis 10yo hemma, men de självständiga buteljerarna kan ofta erbjuda intressantare fat av Ben Nevis för en liknande peng. Jag gillar verkligen Ben Nevis 10yo men blir lite frustrerad över att jag behöver vända mig till självständiga buteljerare för variation och högre ålder. När destilleriet ändå gjorde en rebrand så önskar man att de skulle ha introducerat en 15yo och en 18yo också.... och vem vet, kanske bjuda på en cask strength-buteljering per år (typ som GlenDronach eller Laphroaig). Nu när Nikka kommer applicera de striktare reglerna för japansk whisky så önskar man ju att de skulle låta mer av whiskyn från Ben Nevis stanna i Skottland och ge möjlighet att bygga ut deras single malt core range så att den består av mer än en NAS och en 10yo.
Nåväl, för att ta mig ur det här frustrerade sidospåret jag alltid hamnar i när jag snackar Ben Nevis... det här är gott! Det är bra skit. Det finns en anledning att jag fastnat för Ben Nevis och deras 10yo demonstrerar detta väl nog. Jämför inte prislappen med whiskyns ålder, utan med hur den smakar... och försök att inte bry dig om den nya hemska designen. Designen är ful, destilleriet är fult, core rangen är liten, åldern är vid lägstaribban och priset är kaxigt.... men det är fortfarande jävligt gott.
VG
***
Doft: Direkt när jag hällt upp whiskyn i glaset känner jag en våg av blommig honung och björnbärskompott. Märkligt nog så stänger sig whiskyn ruskigt snabbt igen och plötsligt känner jag måttligt med Ben Nevis-funk, kaffe och liiiite läder, men inte mer än så. Faktum är att doften blir ganska svag. Efter en oblyg skvätt vatten kommer mer av sherryfrukten fram. Nu kommer dadlar och rikligt med mjölkchoklad, men det kommer även gröna äppelskal och rekorderligt med metallisk jordkällare.
Smak: *Host* alkoholen biter så hårt att det känns i tänderna. Den känns riktigt ung och eldig. Bakom alkoholen finns vaxiga valnötter, noguat och den välkända funken igen. En tydlig bitterhet genomsyrar smaken, som fortfarande känns ruggigt stängd. Trots vatten så håller den sig riktigt livlig och bråkig. Nötigheten är till största delen borta. Funken hänger kvar tillsammans med lite mossa, gräs, honung och gurka. Lite sherryfrukt kikar fram nån gång ibland men man hinner inte identifiera exakt vad det är. Märkligt nog är det som att smakerna svallar bort efter 5-6 sekunder och sen hänger en förvånandsvärt neutral och stickig sprit kvar. Det är märkligt hur doften blir större av vattnet men smaken blir vattnigare.
Avslutningsvis: Den här whiskyn är helt klart ung, bråkig och oraffinerad. Doften är riktigt trevlig och intressant, men på något sätt dödar vatten smaken. Ben Nevis karaktär är tydlig med kaffe, mossa och funk, men den känns blaskigare än jag väntat. Jag vet att det är en blended malt, dvs Ben Nevis maltwhisky och minst en annan maltwhisky, men det känns definitivt som att malten är blandad med en torr grain. Den här whiskyn är lite av ett mysterium. Hur kan en whisky på 58%, med en påtaglig mängd Ben Nevis-malt i sig, kännas så neutral på smaken? Tyvärr känns detta som ett sätt för destilleriet att göra sig av med undermåttlig sprit och ingen av komponenterna i denna kan ha varit speciellt upphetsande. Det här är helt enkelt inte en whisky att sitta och analysera i lugn och ro. Den skriker så mycket i munnen att du får stresspåslag och inte kan ignorera den. Hetlevrad, oraffinerad, ung och ilsken… om detta vore en musikgenre skulle den vara hardcore punk. På nått sätt är det som att den skriker smaklökarna i ansiktet… hög intensitet utan att få så mycket sagt. Men när man sitter ensam någonstans på Lofoten, ja då värmer den upp kroppen fint medan himlen vattnar ner whiskyn efter eget tycke. Förmodligen det sämsta jag smakat från mitt älskade Ben Nevis, men har väll sina moments ändå.
G-
***
Doft: Det första som kommer på doften är marsipan, mycket marsipan. Detta akompinjeras med en rekorderlig näve vanilj. Det finns dock en hel del gul frukt och det är huvudsakligen marsipanen och frukten som dominerar. Frukten har nästan en spritsig känsla i näsan. Vi snackar sötsyrliga persikor på burk, nektariner, winegums och kanske lite gula plommon. Len och elegant doft som ändå känns förhållandevis fyllig.
Vartefter näsan vänjer sig blir det lättare att hitta frukten, men vaniljen blir starkare med tiden. Trevligt helt enkelt.
Smak: Alkoholen känns starkare än 46%. Likt doften är det mycket marsipan men vaniljen är på samma nivå som fruktigheten. Lite nektariner hänger med från doften, men här kommer något som jag först hade svårt att sätta fingret på. Det är en blandning av vit persika, päron och citronzest med någon märklig not på eftersmaken. Till slut kommer jag på vad det är… petrolium! Stenfrukterna, citrusen och petroliumnoten liknar en fruktig riesling, men blir fylligare av marsipanen och vaniljen. Om man luktar längs med nederkanten av glaset skymtar nästan lite skumbanan. Munkänslan känns rätt oljig och även om det är en elegant whisky så känns den inte tunn.
Avslutningsvis: Detta är bra, om än inte fantastiskt. I början kände jag mest vanilj och marsipan men nu, efter halva flaskan, har den blivit mycket mer komplex. Tanken med denna whisky var som sagt att den skulle bli en bas för mitt egna 30-liters fat och jag tror att den hade gjort jobbet riktigt bra om det inte vore för alkoholhalten. På egen hand är detta rätt trevligt, och det känns najs att ha några extra flaskor hemma i skåpet, men det känns som att den behöver lite mer "omphf". Det känns inte som att petrolium-noten spelar med resten av smakerna och är inget jag känner igen från Mackmyras destillat sedan innan. Trevligt med en nästan 14 år gammal svensk whisky, men jag ser fram emot 30-liters fatet mer.
G
***
Doft: Det första som möter näsan är en tydlig torvighet, men kanske inte lika mycket rök. Ta en eller två sniffar till så kommer snabbt en tydlig fruktighet fram. Sådana riktigt mogna conferans-päron och nektariner kommer med en rejäl dos vanilj. Torven ligger över med en najs jordighet tillsammans med avvägda mängder vitpeppar, rostade nötter och mörk choklad. Dock är det frukten från bourbonfaten som är basen i doften och torven ligger som en najs topping.
Smak: Whiskyn känns balanserad, vilket kommer vara ett ledord här. Alkoholen värmer utan att stickas. Torven och frukten samsas med varandra på ett fint sätt. Likt doften så är inslagen från bourbonfaten väldigt tydliga, i form av päron, apelsin och nektarin. Torven känns mer maritim här och ger känslan av jord, hö men också lite mineraliska noter. Whiskyn har en medelstor finish som lämnar en kalkig känsla i munnen.
Avslutningsvis: Detta är en tydligt rökig whisky, men jag vill argumentera att den inte är en röksmocka som Islay-destillerierna kan vara. Detta är fint avstämt och ordet ”balans” går som en röd tråd genom allt. Jag gillar verkligen rökighet i whisky. Det ger en uppsättning komplexa dofter och smaker som verkligen tilltalar mig, men jag vill inte att det ska vara det enda i en whisky. Om vi ska vara flummiga en stund så tänk på torv/rökighet som choklad. Det är awesome men kan bli lite tråkigt bara för sig själv. I den här metaforen så kan jag uppleva tex Octamore som chokladglass med browniebitar i och chokladsås uppe på, det blir bara mycket av samma. Ledaig 10yo, i det här fallet, är najs vaniljglass med lite skivad frukt och alltihop toppas av chokladsås. Torven får gärna vara en kompletterande faktor för mig som inte bara tar över allt annat. Det ska ge nyans till en redan bra bas och det tycker jag att Ledaig 10yo gör bättre än många Islaydestillerier. För 545kr (på Systembolaget) så tycker jag inte att detta är något att bråka om. Helt klart ett värt köp. Fortfarande inget för den som är rädd för rök, men kanske snarare ett nästa steg för den som kom in i whisky via röksmockorna och nu kan gå vidare till att upptäcka att det kan få finnas mer än rök i en whisky. Hatten av till Ledaig 10. En, enligt mig, underskattad rökare från innre Hebriderna.
VG
***
Doft: Doften luktar spritigt och lite kemiskt. Det luktar lite finkel, vodka och sprillans ny vattenflaska (ni vet sån där med propp som man drar upp för att öppna, som ungarna har på fotbollsträningarna). Efter en lite stund börjar ytterst svaga nyanser av Fun Light Mandarin och riesling komma fram. Det här är uppenbarligen väldigt ungt, med gissningsvis en rekorderlig dos garinsprit. Efter mycket tid och luft får den en parfymig karaktär om man doftar längs med bottenkanten av glaset. Detta luktar mindre drickbart än Mackmyras handsprit… säga vad det säga vill.
Smak: Tack gode gud så smakar det godare än vad det luktar. Den har en medium-light smak, trots att den har en tydlig sötma. Här smakar det lite vaniljvodka, färskt gräs, och en obetryggande Palydough-not. Kan inte bestämma mig om den smakar lite metalliskt eller inte. En svag not av något som jag inte kan beskriva som något annat än ”plastmandarin”. Förmodligen är det den där plastiga noten, i både doft och smak, som avskräcker mig mest. Finishen domineras av färskt gräs och en kemisk not.
Avslutningsvis: Jag är ledsen herr Tjeder, men detta smakar mindre som en dryck och mer som ett naturvänligt medel att rengöra sina penslar med. Hur mycket jag än försöker kan jag inte hitta det han pratar om (jag tror att mandarin är det närmaste vi kommer samförstånd här). I min mening är detta ett bra exempel på varför malt-snobbar säger ”jag gillar inte blends”, och jag tror faktiskt att min pappa skulle tycka att detta smakar för lite (och han köper bara Famous Grouse och Louders). Jag hatar att jag låter som en av tidigare nämnda malt-snobbar, men detta är tråkigt och lite otrevligt (som jag när mina kompisar tvingade med mig på dansställen i tonåren). Detta är förmodligen något som skulle kunna serveras på ett av sagda dansställen, dock som en shot i en Redbull snarare än i en Whisky Sour. Anledningen till den tämligen half-assed bilden är för att ni skulle få se hur den såg ut, innan jag gick upp till grannen med resten av flaskan.
Bjudwhiskystämpel på detta, dvs ett stadigt IG.
IG
***
Nr 1:
Doft: Lätt doft, och det doftar bourbonlagring. Jag skulle tro mestadels refill-fat, kring 10-12 år. Lite gul frukt, mycket vanilj och en tydlig maltighet (typ shortbread). Blandade citrusfrukter. Lika mycket malt som frukt.
Smak: Smaken är fylligare än vad doften hintade åt, vilket är trevligt. Fruktigare än doften. Oljig munkänsla. Det finns en del mandelspån och citronmaräng här. Whiskyn känns lite het så alkoholen ligger förmodligen på 46%... kan vara upp mot 50% också.
Vidare spekulation: En ganska söt bourbonlagring. En bättre ”standardwhisky” alltså. Detta skulle kunna vara från speyside, eller en sötare highland. Jag gissar iaf att det är en ”integrety botteling”, dvs ingen 40% med kylfiltrering och färg. Om detta är en officiell buteljering är det från ett destilleri i samma kvalitet som typ Arran, men jag gissar att det är en independent. Jag skulle nog betala 500-550kr för en flaska av denna.
Facit: The Maverick från Selected Malts, 51,6%, (https://drive.google.com/file/d/1CgHYKtEwz4B-WcSq_uIjgHvRYPJ31mdN/view)
Nr 2:
Doft: Det doftar sherrylagring! Doften är rätt fyllig och är full av söt, lite mörkare frukt. Den känns lite stängd och känns het i näsan. Jag gissar hög % och förmodligen skulle den tjäna på lite vatten. Efter lite tid kommer körsbär och kanel. Lite bittermandel och muscovadosocker faktiskt. Mumsig sherrydoft detta. Vatten gör doften lite tråkigare med ljusare frukt och tydligare honung.
Smak: Jupp här finns det definitivt sherryfrukt. Om det är en sherry/bourbon-blandning så är sherryn dominerande. Den känns inte lika het på smaken som doften. Tyvärr känns smaken mer stängd än doften. Torkade fikon och nybakade kardemummabullar. Smaken känns tyvärr lite tunn.
Vidare spekulation: Om jag ska gissa på region så tror jag highland, den känns inte så sötfruktig som jag brukar tycka att Speyside är, men man vet ju aldrig (förän man kollat i facit). Jag tror att den ligger kring 50-55%. Doften är superfin medan smaken är lite tråkigare. Simmar inte bra.
Facit: Glenrothes 8yo från Selected Malts. 51,8% (https://drive.google.com/file/d/1UhF_ADh_hopEYBomLtHzF8tQTGSrDJgy/view).
Nr 3:
Doft: Helt klart en sherrylagring. Muscovadosocker och syltig frukt. Den känns rätt vital på doften utan att kännas stickig eller het. Jag gissar att den kanske är lite äldre än de tidigare flaskorna, kanske 12-14år. Doften har en del kryddor. Frukten är söt, inte riktigt torkad men syltad/inlagd i sockerlag. Fikon, röda äpplen och nektarin. Trevlig doft måste jag säga. Åt det fylligare hållet. Efter lite tid blommar frukten ut till en rekorderlig fruktsallad. Det är är tametusan superfint!
Smak: Mmmm, fyllig och fruktig smak. Oljig munkänsla. Här hittar jag sherryfrukter men åt det lite ljusare hållet. Jag tror detta är en PX-lagrig. Åter igen, fikon, muscovado och nektariner. Det finns dock en tydlig vanilj och gräddkolaton och, vad jag kallar, ”halvsträv mashmallow” som får mig att tänka på amerikansk ek. Hej hopp, där kom det mjölkchoklad också. Hmmm, OM det är en blandning av bourbonfat och sherryfat så är det definitivt en majoritet av den senare. Alkoholen känns så välbalanserad. Den är fyllig men inte stickig, förmodligen 46-48%.
Vidare spekulation: Om detta är ännu en Selected Malts-buteljering är jag lost. Den känns rätt ung och vital (men absolut inte omogen), men känns ändå så….. välbyggd. Om det hade varit en single cask hade förmodligen alkoholen känts mer och jag tänker att den kanske hade varit lite mer endimensionell. Jag upplever den som just välBYGGD, dvs en blandad produkt (officiell buteljering). Jag vet inte riktigt vilken det skulle kunna vara, för jag är övertygad om att den är minst 46% och okylfiltrerad (även naturlig färg), så jag försöker tänka vilka som gör det. Den har den där söta Speysidekänslan, som en lite mer PX-ig Scallywag, fast mer amerikanska ek-inslag (kanske är ute och cycklar på den dock). Med min tur så är det ett av destillerierna jag inte har smakat, typ Tormore eller Glenturret eller nått. Skulle kanske kunna vara någon jul-buteljering av Scallywag? Jag vet inte vad det är men det är definitivt värt 800kr för 70cl i min bok. HOPPAS att den finns på bolaget!
Facit: Glenallachie 12yo, 46%. (https://theglenallachie.com/whisky/glenallachie-12-year-old/).
Nr 4:
Doft: Oj, här har vi mörk sherryfrukt igen, men jag hittar gummistövel och en del rök. Framför allt så känns den bekant. Har jag druckit denna förr? Alkoholen känns märkbart större på denna än tidigare uttryck, jag gissar 55-57%. Röken växer sig starkare under de första fem minutrarna, sen börjar den dra sig tillbaka igen. Den har något lite skitigt i sig, men kanske mer undervegitation än verkstad. Lite eukalyptus och maritima noter kikar fram också. Ganska föränderlig doft på denna. Gummistöveln som annars brukar förvinna efter 5-10min hänger envist kvar.
Smak: Oj, överraskande mjuk. Alkoholen känns betydligt mindre än i doften, nu känns den tametusan som 40-43%. Jag tror tametusan att detta är kylfiltrerat och officiell buteljering, kanske Diageo. Det finns en grundläggande sötma, röd frukt med den där lilla skitigheten. Även lite mörk choklad. Fan, den känns väldigt tunn på finishen.
Vidare spekulation: Jag sitter och funderar på om detta kan vara en Benromach från sherry- eller portvins-fat. Tankarna går även till Taliskers Port Rouighe, men jag vill minnas den som bättre. Den känns för tunn på smaken för att inte vara en officiell buteljering tror jag. Detta smakar som 400-500kr i min mun. Alkoholattacken på doften får mig att tänka att det har med ung ålder att göra, kanske 6-7år, eftersom smaken kändes så svag (snudd på tunn). Sötman och mjukheten får mig att tänka att detta funkar awesome för nån som vill börja ”lära” sig rökig whisky, men jag är lite besviken. Doften lovar så mycket mer än smaken håller. Jag chansar på en officiell buteljering från Diageo (kanske nån Distillers Edition), från ett sherryfat eller möjligen ett portvinsfat. Det kan inte ligga på mer än 43% eller vara äldre än 8 år känner jag. Det borde, i mitt tycke, inte kosta mer än 500kr för en 70cl. Jag tror detta är kylfiltrerat. De maritima noterna och mellanrökiga karaktären får mig att tänka Talisker, Bowmore eller Caol Ila, även om den småskitiga karaktären får mig att tänka på Benromach eller typ Ardmore. Fan nu ändrar jag mig…. Kan vara en ung Caol Ila eller en Ardmore (jag dricker så sällan någon av dem).
Facit: Zippin från Selected Malts, 45,7%. Batch 002. (https://www.selectedmalts.se/zippin-whisky)
Nr 5:
Doft: Ganska maritima noter med lite torv, men inte alltför mycket. Känns väldigt stängd. Lite blandade citrusfrukter lite vanilj och maräng. Väldigt sluten och diskret doft. Destillatets karaktär är långt ifrån borta. Jag tror fatet skolkat...
Smak: Ganska snäll och mild även på smaken. Det är ingen tvekan om att detta är ett (välanvänt) bourbonfat. Alkoholen känns utan att vara besvärande. Jag skulle tippa på 50-52%. Smaken är rätt ointressant. Tydligt destillat med lite maltkaraktär. Lite vanilj och honung. En svag fruktighet med lite citrus och nån gul frukt men huvudsakligen är den åt det torrare hållet. Spriten är så pass neutral att den känns mer som en grainwhisky, men den är inte lika artificiellt söt som jag upplever att grain brukar vara. Måste nog vara en malt ändå.
Vidare spekulation: Utan tvekan den tråkigaste hittills. Faten har inte hunnit göra alltför mycket men den känns inte omogen som typ en 3åring så jag gissar att dat handlar om ett välanvänt bourbonfat. Jag tycker att alkoholen känns högre än vad de flesta officiella buteljeringar brukar vara. Den känns inte komponerad så det handlar nog om ett single cask. Jag tror faktiskt att denna kan vara okylfiltrerad och den bleka färgen verkar knappast vara resultatet av E150. Jag skulle nog chansa på en Lowland (kanske en Auchentoshan eller Glenkinchie) eller typ en försiktig Highland, men då vet jag inte riktigt vart den där tunna torven skulle komma från. Svår whisky detta. Hade jag vetat hur den smakar hade jag inte köpt den om den kostade mer än ful-vodka. Tyvärr, men jag sparar gärna min lever till något som faktiskt är gott.
Facit: Trade Mark X från James Eadie, 45,6% (https://www.selectedmalts.se/james-eadie)
PS: Måste säga att jag är förbluffad att någon har blandat ihop nått så här tråkigt och valt att buteljera det. Förstå min chock när jag såg listan (se länken) på destillerier som har använts till den här blenden. Destillerier som GlenDronach, Lagavulin, Aberlour och Talisker är destillerier som ligger mig varmt om hjärtat. Det finns ett klipp på YouTube som beskriver historien och processen för den här whiskyn. Jag är övertygad om att alla inblandade är kompetenta (Dave Broom har definitivt min respekt) men jag hittar inget i den här whiskyn som matchar vad de beskriver i de gamla flaskorna. Jag kan för mitt liv inte förstå vad som hände här....
Nr 6:
Doft: Detta luktar rök innan jag ens hunnit hälla upp den i glaset. Doften bekräftar vad färgen redan hintat åt, att detta är en bourbonlagring. Den initiala rökpuffen var dominant men vartefter jag luktar så kommer snabbt en fin fruktighet fram. Frukten är the usual suspects, päron, äpplen, citrus (typ lemoncurd) och vanilj. Röken har givetvis en dos torv i sig men det är majoriteten rök faktiskt. Den har en lite sötare stil, typ choklad och rökt paprikapulver. Röken blir nästan lite stallig, vilket jag gillar. Riktigt trevligt om man frågar mig.
Smak: Alkoholen känns ganska stickig här, med det är möjligt att röken understryker den. Nu känns det som att alla buteljeringarna har legat kring 46% hitills, men jag tycker detta känns mer som 48-50%. Röken tar minst 50% av uppmärksamheten men frukten finns där. Friska päron (nästan nachipäron), nektarin och vanilj, men även riktigt fräscha noter som rosmarin och gurka (det var ett tag sedan).
Vidare spekulation: Det finns mycket med denna som för mina tankar till Ledaig 10yo. Åter igen är doften det bästa medan smaken lämnar en lite besviken. Nu hade jag chansat på att denna var kylfiltrerar om det inte var för att Selected Malts verkar vara ett tema här, och det skulle vara gode märkligt om de kylfiltrerade whiskyn. Det smakar ungt, förmodligen i stil med de tidigare glasen (8yo). Detta är väldigt angenämt att lukta på men blir lite ointressant att sippa på efter en stund. Inte dåligt på något sätt dock. Jag tänker chansa på att detta är en Ledaig eller Caol Ila (det är inte sällan de rökarna man ser hos självständiga buteljerare). Alla Ledaig jag har smakat har varit maffigare än detta medan jag ofta tycker att Caol Ila kan vara lite klena, så slutsvaret blir därför Caol Ila. Så fort jag har råd med en basic Ledaig, Laphroaigh eller ardbeg så skulle jag köpa dem istället för denna, men för tex 399kr så skulle jag inte skämmas över denna.
Facit: Caol Ila 8yo från James Eadie, 46%. (https://www.masterofmalt.com/whiskies/caol-ila/caol-ila-8-year-old-casks-321763-321775-316478-small-batch-james-eadie-whisky/).
PS: Den första James Eadie-buteljeringen var en riktig flopp i mina ögon. Den här hade fått G om den hade kostat 399kr, men nu inser jag att den här kostar 793kr (!!?!!) för en flaska. Sorry, men för det priset så är denna en råflopp.
Avslut: Jag blev lite förvånad att jag inte var så ute att cycklade som jag trodde att jag skulle vara. Kul med blindprovning. Detta vill jag göra igen!