0 Läs mer >>
***
 
Redan innan jag öppnade den här flaskan visste jag att det var en whisky för särskillda tillfällen.
Jag köpte denna från Master of Malt, samtidigt som #586, #587 och #590. Samma pris, samma presentation och samma stil. Dessa single casks har blivit lite av ett benchmark som jag jämför alla andra Ben Nevis med. Som jag är säker på att jag skrev någonstans, så borde jag ändra betyget till MVG på de två ovanstående buteljeringarna.
 
I höstas satte jag mig i bilen och påbörjade min en vecka långa one-man-roadtrip till Lofoten i Norge, en resa som jag längtat i flera år efter att göra. Givetvis krävdes en speciell resewhisky och det var uppenbart från början att denna whisky skulle göra resan rättvisa.
Detta är som sagt en av fyra single casks som släpptes 2014, och jag har inte haft chansen att köpa några fler officiella single casks från destilleriet sedan dess. Jag anser att Nikka, som äger Ben Nevis, skulle göra sig själva och destilleriet en tjänst om de släppte fler single casks. Det faktum att jag köpte mina flaskor för under 1000kr, samma flaskor som idag går på 3-4000kr, visar ju att det finns ett intresse för den typen av buteljeringar. Man kanske inte behöver pumpa ut single casks i samma omfattning som GlenDronach gjorde, men å andra sidan hjälpte den taktiken GlenDronach att bli en kultwhisky. Ibland sitter jag och önskar att Billy Walker ska strosa iväg och köpa Ben Nevis och höja destilleriet till den status som det är kapabelt till. Men än så länge får jag nöja mig med att jaga självständiga buteljeringar och muttra över Nikkas neglekt av destilleriet.
 
Nåväl, just ikväll är jag glad att jag fortfarande har lite kvar av den här flaskan att skvalpa runt i glaset. Det är väll bara att blunda och njuta :)
 
 
Ben Nevis 15yo
Single Sherry Butt #596
Flaska 379/589, 56,1%abv.
Officiell buteljering
 
Doft: Det första som når näsan är det där mossiga lädret i en jordkällare. Den där underbara skitigheten som Ben Nevis har blir så jävla bra med sherry! När man sniffar lite mer kommer snabbt fler saker fram bakom det skitiga lädret. Jag hittar maffiga sherrynoter med björnbärsmarmelad, russin, mörk choklad, timjan och träolja. Den har en riktigt syltig och marmeladig fruktighet som blandas med jordiga, mossiga, nästan nötiga toner. Nog för att whiskyn har kryddiga noter men den är mer örtig än kryddig. Kombinationen av rosmarin, timjan, läder och till och med lite kåda för tankarna till en skäggolja jag har. Till och med fänkål letar sig in i doften vissa dagar. Doften är riktigt maffig och full av karaktär. Jag kan sitta och försvinna i den här doften hur länge som helst…
 
Smak: …men juste, man kan smaka på whisky också. Den är ganska het och stökig på tungan, iaf när man sitter hemma i vardagsrummet. När jag satt utanför Fredvang (bilden nedan) så var den dock perfekt. Fruktigheten från sherryn kommer fram lite mer, även om mossigheten och lädret fortfarande är tydlig. Syltig frukt, precis som på doften, med björnbärsmarmelad, russin, rosmarin och mörk choklad. Det finns en charmig nötighet här som påminner om valnötter och nougat. Ju mer smaklökarna vänjer sig, desto mer kommer blåbärssylt fram tillsammans med vanilj.
 
Avslutningsvis: Den där Ben Nevis-skitigheten är sjukt tydlig här, och det är tack vare den som den här whiskyn går från ”jävlig god” till ”fenomenal”. Jag skulle kunna skriva ner en hel föreläsning om wabi sabi här, men det får ni kolla på Youtube eller nått. Grejjen är att den där skogiga skitigheten blir som en fin patina i whiskyn, en imperfektion som ger perfektion till helheten och gör den unik. Det finns en förvånande komplexitet i whiskyn, speciellt i doften. Den förändras mellan sipparna, där jordigt läder, fruktmarmelad och örtig kåda hela tiden turas om att stå i centrum. Att sitta själv i skymningen på Lofoten och sippa på denna till tonerna av ”Encounters at the End of the World” var fantastiskt! En underbar kombo av syn-doft-hörsel- och smak-intryck helt enkelt! Den här whiskyn är unik. Den är en single cask, med egen karaktär, från ett destilleri som redan är fullt av rustik charm och karaktär. Det är sådana här whiskys som visar varför single casks är så fint. Det här fatet gav en unik whisky och när den är borta så är den borta, vilket gör att jag uppskattar den mer medan jag har den. För att sammanfatta det lagom flummigt och filosofiskt; detta är wabi sabi i ett glas.
 
 
MVG
***

Ben Nevis #596

0 Läs mer >>
***
 
Nu var det tamefan ett tag sedan jag öppnade en GlenDronach, speciellt en single cask.
Detta är en single cask som är buteljerad speciellt för butiken Royal Mile Whiskies. Som namnet så diskret skvallrar om så ligger denna whiskyförsäljare på the Royal Mile, som leder ner från Edingburgh Castle. Jag vill minnas att jag bode i Glasgow när denna buteljering släptes, och att jag, direkt efter jobbet, sket i middag och satte mig på bussen in till Edingburgh för att kuta och köpa två flaskor av denna. Ack, det var en enklare tid med simplare prioriteringar....
Detta är whisky från 1994, vilket tycks vara den mest förbisedda årgången för GlenDronach. Under tiden när deras single casks fanns tillgängliga (för priser som inte krävde att man valde bort hemförsäkringen) så tycktes utbudet näst intill översaturerat med fat från just 1994. Tillgängligheten, tillsammans med hypen av 1993orna, gjorde att 1994orna sågs som mindre sexiga. Man kunde se folk på sociala medier som ville köpa GlenDronach single casks på andrahandsmarknaden, men som specificerade att fat från 1994 inte var av intresse.
 
Nog för att 1993 tycks ha varit en magisk årgång för GlenDronach, men det finns gott om fantastiska fat från 1994, #54 och #3400 är två exempel. Nåväl, min tillit till herrarna på Royal Mile Whiskies var hög, så jag skyndade som sagt efter två flaskor. Det är dock inte förän ett par veckor sedan, åtta år senare i en slaskig Umeå-förort som jag faktiskt öppnar whiskyn för första gången. Var den värd väntan tro?
 
 
Glendronach 18yo
PX Puncheon #311
Flaska 226/671, 51,6% abv.
Officiell buteljering
 
Doft: Gött! Som vanlig är det en tjock och välgödd doft som breder ut sig i näsan. Den är en blandning av kladdig frukt, kryddigt trä och läder. Det finns även en hint av arrak i doften, speciellt innan den fått lufta ordentligt. Första tanken är hur detta känns som en oskitig och mer godisaktig version av nån Ben Nevis single cask (har nog mer att göra med fatet än spriten dock). Doften känns inte stickig över huvudtaget, bara varm och murrig.
 
Smak: Det är som alltid med PX-lagrad GlenDronach, här snackar vi godis. Inte bara att det är gott utan den söta kladdiga fruktigheten går till attack. Karamelliserat socker och knäck, kommer tillsammans med inlagda päron, honeycomb, fikonmarmelad, geléhallon, och chokladtäkta dadlar. Alla dessa grejjer gosar runt i munnen medan kryddigheten håller sig i bakgrunden. På finishen kommer dock bitter mörk choklad, blandade julkryddor och en god portion av gamla trämöbler (både gammalt trä och lite läder. Det finns lite milda tanniner på tungan som för tankarna till svart te också.
 
Avslutningsvis: Detta är absolut en whisky för sockerråttor som jag själv. Det här skulle funka fantastiskt med en bit mjölkchoklad, men med svart kaffe eller riktigt mörk choklad blir den nästan för likörig. Iom PX-faten så är detta en godisbomb, med fokus på söt frukt och karamelliserat socker, och kryddorna nyanserar lite i bakgrunden. Detta är en whisky som funkar riktigt fint till en dessert, eller som kanske till och med gör desserten överflödig. Som alla myndiga single casks från GlenDronach så är det faten som dominerar, men jag älskar det. Jämfört med GlenDronachs single cask-serie i övrigt så är 18år relativt ungt, men som jag nämnt nån gång tidigare så tycker jag att 18-21 år är det bästa åldersspannet för GlenDronach. Det här är maffigt, fruktigt och supergott i mina ögon, samtidigt som jag kan tänka mig att t.ex David Tjeder skulle rynka på näsan åt denna. Hade den varit lite skitig också så hade detta utan tvekan blivit ett MVG.
 
VG
***

GlenDronach #311

0 Läs mer >>
***
 
Förra helgen svängde jag förbi en kille i Östersund som jag haft lite kontakt med online. Han hade varit hjälpsam och hjälpt mig att få tag på några flaskor jag ville ha och när jag ändå var i svängen så erbjöd han mig ett samplepaket bestående av 6st numrerade samples. Jag har alltså ingen aning om vad som är i flaskorna.
 
Det är sällan jag gör blindprovningar och jag vet inte ens om jag är bra eller kass på dem. Nu under veckan som gått har jag dock, med stor förtjusning, tagit mig an ett sample per kväll och skrivit smaknoter innan jag kollat facit. Sampelflaskorna är bara 2cl, vilket är för lite för att jag ska kunna göra någon pålitlig utvärdering av whiskyn i fråga. Det är mycket möjligt (troligt?) att jag skulle ha en annan åsikt om whiskyn om jag hade en hel flaska att analysera. Hur som helst, poängen är inte att jag ska recensera whiskyn utan att jag ser detta som en väldigt kul grej att göra. Jag tänkte att jag, utan att avslöja mitt skakande självförtroende, kan dela med mig av mitt famlande i mörkret när jag försöker identifiera whiskyn i glaset. Jag avslutar varje samplespekulation med en länk som visar mer information om facit, så kan ni se hur rätt/fel jag hade.
Detta är som sagt helt utanför min comfortzone, så jag tar varken provningen eller mig själv på så stort allvar här xD
Enjoy!
 
 

Nr 1:

Doft: Lätt doft, och det doftar bourbonlagring. Jag skulle tro mestadels refill-fat, kring 10-12 år. Lite gul frukt, mycket vanilj och en tydlig maltighet (typ shortbread). Blandade citrusfrukter. Lika mycket malt som frukt.

Smak: Smaken är fylligare än vad doften hintade åt, vilket är trevligt. Fruktigare än doften. Oljig munkänsla. Det finns en del mandelspån och citronmaräng här. Whiskyn känns lite het så alkoholen ligger förmodligen på 46%... kan vara upp mot 50% också.

Vidare spekulation: En ganska söt bourbonlagring. En bättre ”standardwhisky” alltså. Detta skulle kunna vara från speyside, eller en sötare highland. Jag gissar iaf att det är en ”integrety botteling”, dvs ingen 40% med kylfiltrering och färg. Om detta är en officiell buteljering är det från ett destilleri i samma kvalitet som typ Arran, men jag gissar att det är en independent. Jag skulle nog betala 500-550kr för en flaska av denna.

Facit: The Maverick från Selected Malts, 51,6%, (https://drive.google.com/file/d/1CgHYKtEwz4B-WcSq_uIjgHvRYPJ31mdN/view)

 

Nr 2:

Doft: Det doftar sherrylagring! Doften är rätt fyllig och är full av söt, lite mörkare frukt. Den känns lite stängd och känns het i näsan. Jag gissar hög % och förmodligen skulle den tjäna på lite vatten. Efter lite tid kommer körsbär och kanel. Lite bittermandel och muscovadosocker faktiskt. Mumsig sherrydoft detta. Vatten gör doften lite tråkigare med ljusare frukt och tydligare honung.

Smak: Jupp här finns det definitivt sherryfrukt. Om det är en sherry/bourbon-blandning så är sherryn dominerande. Den känns inte lika het på smaken som doften. Tyvärr känns smaken mer stängd än doften. Torkade fikon och nybakade kardemummabullar. Smaken känns tyvärr lite tunn.

Vidare spekulation: Om jag ska gissa på region så tror jag highland, den känns inte så sötfruktig som jag brukar tycka att Speyside är, men man vet ju aldrig (förän man kollat i facit). Jag tror att den ligger kring 50-55%. Doften är superfin medan smaken är lite tråkigare. Simmar inte bra.

Facit: Glenrothes 8yo från Selected Malts. 51,8% (https://drive.google.com/file/d/1UhF_ADh_hopEYBomLtHzF8tQTGSrDJgy/view).

 

Nr 3:

Doft: Helt klart en sherrylagring. Muscovadosocker och syltig frukt. Den känns rätt vital på doften utan att kännas stickig eller het. Jag gissar att den kanske är lite äldre än de tidigare flaskorna, kanske 12-14år. Doften har en del kryddor. Frukten är söt, inte riktigt torkad men syltad/inlagd i sockerlag. Fikon, röda äpplen och nektarin. Trevlig doft måste jag säga. Åt det fylligare hållet. Efter lite tid blommar frukten ut till en rekorderlig fruktsallad. Det är är tametusan superfint!

Smak: Mmmm, fyllig och fruktig smak. Oljig munkänsla. Här hittar jag sherryfrukter men åt det lite ljusare hållet. Jag tror detta är en PX-lagrig. Åter igen, fikon, muscovado och nektariner. Det finns dock en tydlig vanilj och gräddkolaton och, vad jag kallar, ”halvsträv mashmallow” som får mig att tänka på amerikansk ek. Hej hopp, där kom det mjölkchoklad också. Hmmm, OM det är en blandning av bourbonfat och sherryfat så är det definitivt en majoritet av den senare. Alkoholen känns så välbalanserad. Den är fyllig men inte stickig, förmodligen 46-48%.

Vidare spekulation: Om detta är ännu en Selected Malts-buteljering är jag lost. Den känns rätt ung och vital (men absolut inte omogen), men känns ändå så….. välbyggd. Om det hade varit en single cask hade förmodligen alkoholen känts mer och jag tänker att den kanske hade varit lite mer endimensionell. Jag upplever den som just välBYGGD, dvs en blandad produkt (officiell buteljering). Jag vet inte riktigt vilken det skulle kunna vara, för jag är övertygad om att den är minst 46% och okylfiltrerad (även naturlig färg), så jag försöker tänka vilka som gör det. Den har den där söta Speysidekänslan, som en lite mer PX-ig Scallywag, fast mer amerikanska ek-inslag (kanske är ute och cycklar på den dock). Med min tur så är det ett av destillerierna jag inte har smakat, typ Tormore eller Glenturret eller nått. Skulle kanske kunna vara någon jul-buteljering av Scallywag? Jag vet inte vad det är men det är definitivt värt 800kr för 70cl i min bok. HOPPAS att den finns på bolaget!

Facit: Glenallachie 12yo, 46%. (https://theglenallachie.com/whisky/glenallachie-12-year-old/).

 

Nr 4:

Doft: Oj, här har vi mörk sherryfrukt igen, men jag hittar gummistövel och en del rök. Framför allt så känns den bekant. Har jag druckit denna förr? Alkoholen känns märkbart större på denna än tidigare uttryck, jag gissar 55-57%. Röken växer sig starkare under de första fem minutrarna, sen börjar den dra sig tillbaka igen. Den har något lite skitigt i sig, men kanske mer undervegitation än verkstad. Lite eukalyptus och maritima noter kikar fram också. Ganska föränderlig doft på denna. Gummistöveln som annars brukar förvinna efter 5-10min hänger envist kvar.

Smak: Oj, överraskande mjuk. Alkoholen känns betydligt mindre än i doften, nu känns den tametusan som 40-43%. Jag tror tametusan att detta är kylfiltrerat och officiell buteljering, kanske Diageo. Det finns en grundläggande sötma, röd frukt med den där lilla skitigheten. Även lite mörk choklad. Fan, den känns väldigt tunn på finishen.

Vidare spekulation: Jag sitter och funderar på om detta kan vara en Benromach från sherry- eller portvins-fat. Tankarna går även till Taliskers Port Rouighe, men jag vill minnas den som bättre. Den känns för tunn på smaken för att inte vara en officiell buteljering tror jag. Detta smakar som 400-500kr i min mun. Alkoholattacken på doften får mig att tänka att det har med ung ålder att göra, kanske 6-7år, eftersom smaken kändes så svag (snudd på tunn). Sötman och mjukheten får mig att tänka att detta funkar awesome för nån som vill börja ”lära” sig rökig whisky, men jag är lite besviken. Doften lovar så mycket mer än smaken håller. Jag chansar på en officiell buteljering från Diageo (kanske nån Distillers Edition), från ett sherryfat eller möjligen ett portvinsfat. Det kan inte ligga på mer än 43% eller vara äldre än 8 år känner jag. Det borde, i mitt tycke, inte kosta mer än 500kr för en 70cl. Jag tror detta är kylfiltrerat. De maritima noterna och mellanrökiga karaktären får mig att tänka Talisker, Bowmore eller Caol Ila, även om den småskitiga karaktären får mig att tänka på Benromach eller typ Ardmore. Fan nu ändrar jag mig…. Kan vara en ung Caol Ila eller en Ardmore (jag dricker så sällan någon av dem).

Facit: Zippin från Selected Malts, 45,7%. Batch 002. (https://www.selectedmalts.se/zippin-whisky)

 

Nr 5:

Doft: Ganska maritima noter med lite torv, men inte alltför mycket. Känns väldigt stängd. Lite blandade citrusfrukter lite vanilj och maräng. Väldigt sluten och diskret doft. Destillatets karaktär är långt ifrån borta. Jag tror fatet skolkat...

Smak: Ganska snäll och mild även på smaken. Det är ingen tvekan om att detta är ett (välanvänt) bourbonfat. Alkoholen känns utan att vara besvärande. Jag skulle tippa på 50-52%. Smaken är rätt ointressant. Tydligt destillat med lite maltkaraktär. Lite vanilj och honung. En svag fruktighet med lite citrus och nån gul frukt men huvudsakligen är den åt det torrare hållet. Spriten är så pass neutral att den känns mer som en grainwhisky, men den är inte lika artificiellt söt som jag upplever att grain brukar vara. Måste nog vara en malt ändå.

Vidare spekulation: Utan tvekan den tråkigaste hittills. Faten har inte hunnit göra alltför mycket men den känns inte omogen som typ en 3åring så jag gissar att dat handlar om ett välanvänt bourbonfat. Jag tycker att alkoholen känns högre än vad de flesta officiella buteljeringar brukar vara. Den känns inte komponerad så det handlar nog om ett single cask. Jag tror faktiskt att denna kan vara okylfiltrerad och den bleka färgen verkar knappast vara resultatet av E150. Jag skulle nog chansa på en Lowland (kanske en Auchentoshan eller Glenkinchie) eller typ en försiktig Highland, men då vet jag inte riktigt vart den där tunna torven skulle komma från. Svår whisky detta. Hade jag vetat hur den smakar hade jag inte köpt den om den kostade mer än ful-vodka. Tyvärr, men jag sparar gärna min lever till något som faktiskt är gott.

Facit: Trade Mark X från James Eadie, 45,6% (https://www.selectedmalts.se/james-eadie)

PS: Måste säga att jag är förbluffad att någon har blandat ihop nått så här tråkigt och valt att buteljera det. Förstå min chock när jag såg listan (se länken) på destillerier som har använts till den här blenden. Destillerier som GlenDronach, Lagavulin, Aberlour och Talisker är destillerier som ligger mig varmt om hjärtat. Det finns ett klipp på YouTube som beskriver historien och processen för den här whiskyn. Jag är övertygad om att alla inblandade är kompetenta (Dave Broom har definitivt min respekt) men jag hittar inget i den här whiskyn som matchar vad de beskriver i de gamla flaskorna. Jag kan för mitt liv inte förstå vad som hände här....

 

Nr 6:

Doft: Detta luktar rök innan jag ens hunnit hälla upp den i glaset. Doften bekräftar vad färgen redan hintat åt, att detta är en bourbonlagring. Den initiala rökpuffen var dominant men vartefter jag luktar så kommer snabbt en fin fruktighet fram. Frukten är the usual suspects, päron, äpplen, citrus (typ lemoncurd) och vanilj. Röken har givetvis en dos torv i sig men det är majoriteten rök faktiskt. Den har en lite sötare stil, typ choklad och rökt paprikapulver. Röken blir nästan lite stallig, vilket jag gillar. Riktigt trevligt om man frågar mig.

Smak: Alkoholen känns ganska stickig här, med det är möjligt att röken understryker den. Nu känns det som att alla buteljeringarna har legat kring 46% hitills, men jag tycker detta känns mer som 48-50%. Röken tar minst 50% av uppmärksamheten men frukten finns där. Friska päron (nästan nachipäron), nektarin och vanilj, men även riktigt fräscha noter som rosmarin och gurka (det var ett tag sedan).

Vidare spekulation: Det finns mycket med denna som för mina tankar till Ledaig 10yo. Åter igen är doften det bästa medan smaken lämnar en lite besviken. Nu hade jag chansat på att denna var kylfiltrerar om det inte var för att Selected Malts verkar vara ett tema här, och det skulle vara gode märkligt om de kylfiltrerade whiskyn. Det smakar ungt, förmodligen i stil med de tidigare glasen (8yo). Detta är väldigt angenämt att lukta på men blir lite ointressant att sippa på efter en stund. Inte dåligt på något sätt dock. Jag tänker chansa på att detta är en Ledaig eller Caol Ila (det är inte sällan de rökarna man ser hos självständiga buteljerare). Alla Ledaig jag har smakat har varit maffigare än detta medan jag ofta tycker att Caol Ila kan vara lite klena, så slutsvaret blir därför Caol Ila. Så fort jag har råd med en basic Ledaig, Laphroaigh eller ardbeg så skulle jag köpa dem istället för denna, men för tex 399kr så skulle jag inte skämmas över denna.

Facit: Caol Ila 8yo från James Eadie, 46%. (https://www.masterofmalt.com/whiskies/caol-ila/caol-ila-8-year-old-casks-321763-321775-316478-small-batch-james-eadie-whisky/).

PS: Den första James Eadie-buteljeringen var en riktig flopp i mina ögon. Den här hade fått G om den hade kostat 399kr, men nu inser jag att den här kostar 793kr (!!?!!) för en flaska. Sorry, men för det priset så är denna en råflopp.

 

Avslut: Jag blev lite förvånad att jag inte var så ute att cycklade som jag trodde att jag skulle vara. Kul med blindprovning. Detta vill jag göra igen!

***

Blindprovning

0 Läs mer >>
***
 
Vi fortsätter med Arrans core range. Nu är det ett par månader sedan jag recenserade Arran 10yo, som absolut gjorde bra ifrån sig. Faktum är att Arran 10yo nyligen vann OSWA´s (Online Scotch Whisky Awards)"Best Single Malt Scotch Whisky" OCH "Best Entry Level Single Malt". OSWA är en collaberation av WhiskyTubers (grundat av Roy på Aqvavitae och Ralfy) och baseras på whiskycomunityts röster, vilket gör dem till de utmärkelser jag tar på störst allvar.
Med så fina utmärkelser på Arrans 10yo kan man inte låta bli att bli ivrig på nästa steg i deras core range, 18-åringen.
 
Whiskyn är lagrad på både bourbonfat och sherryfat, även om färgen försöker kamouflera den som en sherrybomb. Jag tror att Arran har lyckats med något svårt med sin 18yo, nämligen att tilltala kunder med olika smak. Jag, om någon, kan representera team "sherrybombsälskare" och jag älskar de tydliga, men inte överväldigande, sherryinfluenserna. Roy på youtubekanalen "Aqvavitae" däremot, lovordade denna väldigt varmt och det är en man som älskardestillatdominerad whisky lagrad på refill bourbonbarrels mer än nått annat. Jag känner att Arran kan ha lyckats träffa det minimala gränsland där team bourbon och team sherry överlappar varandra.
 
 
 
Arran 18yo
Bourbon- och Sherry-fat
46% abv.
Officiell Buteljering
 

Doft: Mmmm. Doften är mjuk, fruktig och elegant, utan att vara tunn. Röda äpplen rullar fram i drivor och initialt får jag starka Glengoyne 21yo-vibbar av denna. Det finns en viss ekighet och fin kryddighet här också, men utan att bli sträv på något sätt. Lite ananas och fin marsipan kommer i vågor emellanåt. Efter en stund i glaset kommer mer vanilj fram tillsammans med Haribos söta kastanjer.

 

Smak: Smaken har en medelfyllig munkänsla. Den är fortfarande väldigt len och glider omkring som sammet på tungan. Söt och fruktig men frukten går lika mycket åt godishållet som färsk frukt. Likt doften är det huvudsakligen röda äpplen som dominerar, men det finns en riktigt trevlig not av söt lakrits (utan bitterheten) i bakgrunden.

 

Avslutningsvis: Arran 18yo är ett fantastiskt exempel på en elegant, mogen och harmonisk (bourbon- och) sherrylagring. Den är ingen sherrybomb utan håller en elegantare stil. Trots att den är både yngre och har bourbonfat, så kan jag inte dricka denna utan att jämföra med den gamla trotjänaren Glengoyne 21yo. Jag minns när Glengoyne 21yo kostade 799kr på Systembolaget. Nu kostar den 170£ på deras hemsida vilket är chockerande mycket. Arran säljer sin 18yo på sin hemsida för 70£ och jag vill argumentera för att Arran 18yo är bättre, och dessutom 100£ billigare!?! Så fort jag får en fast inkomst igen blir det till att stocka upp på denna... och jag stockar inte upp, men en eller ett par flaskor är väll kul att ha extra.Galet prisvärd jämfört med det mesta ute på marknaden, och som jag sa i ett tidigare inlägg; vi gillar Arran, det är bara en fråga om man vet det än eller inte.

 

VG+
***

Arran 18yo

1 Läs mer >>
***
 
För er som har koll på High Coast så ser ni att detta är en batch från innan rebrandingen.
För er som inte är insatta; förra året designade HC om sina flaskor från 70cl-flaskor med vita etiketter till 50cl-flaskor med färgade ettiketter. Whiskyforumen fylldes snabbt med inlägg om hur man, i samband med rebrandingen till mindre flaskor, även passade på att höja literpriset. Kort därefter kom en tsunami av bilder på forumen där användare visade hur de, med låda på låda, hade bunkrat upp med den gamla 70cl-buteljeringen av Älv, Timmer, Berg och Hav innan den helt försvunnit från butikerna. Ska jag vara ärlig så passade jag på att köpa den här flaskan medan den fanns som 70cl, även om en flaska knappast kan räknas som hoarding.
 
Om det är nått High Coast ska ha en eloge för så är det 1; deras orubbliga övertygelse att whisky ska buteljeras på >46%, ofärgad och utan kylfiltrering, samt 2; deras uppsjö av information som får även den mest vetgiriga nörden att rodna. Deras hemsida erbjuder allt man vill, och inte vill, veta om varje buteljering, så allt man vill veta om Älv hittar man här. De skriver alltid ut ett batchnummer på flaskorna, så om någon undrar så är detta batch 5.
 
Älv är en av fyra buteljeringar i deras origins-serie, och representerar destilleriets orökta, eleganta karaktär i bourbonfat. Till höger om "Älv" på ettiketten står orden "Delicate Vanilla", så jag förväntar mig helt enkelt en lätt, elegant malt med mycket vanilj och fruktiga bourboninslag.
 

High Coast Älv
1st Fill Bourbon Casks
46%, Batch 05
Officiell buteljering

Doft:
Den är lätt, mjuk och vaniljdominerad. Den har absolut en len fruktighet också, främst dominerad av päronpastiller, litchi och vita druvor. Den blir nästan lite vinös. Oftast hittar jag en torr, kalkig not som påminner mig om de tidiga släppen från Mackmyra. Trots detta så är det ändå en trevlig doft. Ibland, men absolut inte alltid, kommer wasabinoter fram i doften, vilket känns absurt.

 

Smak: Oj, den är lätt i smaken, lite för lätt för min smak. Det är vaniljen som dominerar här med. Päronpastillerna gömmer sig (för långt) i bakgrunden och det finns en nästan kalkig känsla till spriten. Mer än så hittar jag inte riktigt. Den smakar ungt, vaniljigt och kalkigt. På sina bästa dagar finns en antydan till marsipan. Hade jag smakat denna blint hade jag gissat att det var en ung grainwhisky.

 

Avslutningsvis: Lättheten gör att den känns tunn. Det smakar som att nån har blandat riktigt ren alkohol i friskt vatten och sedan snålat med smakessänserna som skulle i. Den smakar clean och har inga off-notes alls, men den är så snäll att den blir mjäkig och karaktärslös. Doften når VG-nivå vissa dagar, men smaken är nog tametusan på IG-nivå. Det är tack vare doften denna lyckas skrapa ihop till ett godkänt i min bok. Den hamnar tyvärr på en nivå mellan Mackmyras MACK och Brukswhisky. Orden "Delicate Vanilla" beskriver whiskyn väldigt rättvist, även om den känns mer åt vanilin än vanilj. Denna skulle nog funka utmärkt i lätta, fräscha drinkar (faktum är att den är som gjord att skvätta i en kopp jasminete) men för mig, är den för mjäkig för att sitta och sippa på.
Jag är tyvärr varken övertygad eller imponerad av denna.

G-
***

High Coast Älv

1 Läs mer >>
***
 
Det är höst och Sverige är som bäst, så varför inte tuffa vidare med ännu en Smögen?
 
Som ni märkt från tidigare inlägg så gillar jag verkligen Smögen, men jag vill även påpeka att jag inte är den enda. Smögen får överlag riktigt fina omdömmen även utomlands och jag har aldrig sett en Smögen få en dålig recenssion. En väl ansedd recensent, Mr Serge Valentin, har överöst Smögen med beröm och har till och med kallat Smögen för ett av "the greatest distilleries of the world, nothing less" och "Europes Chichibu", vilket även fler har gjort, vilket jag ser som otroligt fint beröm!
Som svensk whiskyenusiast kan man inte känna annat än stolthet, oavsett vad man personligen tycker om smaken.
 
Den här buteljeringen har legat 8år på first fill sauternes barriques av fransk ek. Jag älskar sauternes, vilket är ett ädelrötat dessertvin från södra Frankrike, och jag anser att det borde användas betydligt mer för whiskylagring. Just den här buteljeringen har jag stora förväntningar på. Jag har sett mycket skrivet om denna där den har blivit hyllad (av många) som den bästa Smögen som (ditills) buteljerats. Jag gillar egentligen inte att höra sådanna kommentarer om en whisky innan jag hunnit smaka den eftersom det ökar risken att den inte lever upp till hypen. En annan anledning att jag lätt blir väldigt försiktig med flaskan. Som ni ser på bilden är flaskan oöppnad. Jag har alltså recenserat denna från samples för att slippa öppna min enda flaska.
 

Smögen 8yo
First Fill Sauternes Barriques
57,8%abv, en av 1628 flaskor
Officiell Buteljering

 

Doft: Jomen nog doftar detta fint alltid! Röken och torven finns där men släpper ändå fram de söta frukterna. Kanderade apelsinskal och aprikosmarmelad blandas med brynt smör och en krämighet som påminner om bakade mejerier, kanske cheesecake? Jag får någonting som jag känner igen från en av mina parfymer, typ ceder. Givetvis en del vanilj också. Vatten lyfter sötman till nya höjder sauternfaten hoppar verkligen fram! Nu finns det fullt av gul, boken frukt, där gula plommon har majoritet.

 

Smak: Oj, första sippen går alkoholen och röken verkligen till attack på tungan. Andra sippen går bättre. Sauterninfluenserna blir helt klart tydligare här.Tydlig sötma, honung, färska apelsinskal rivna över en tarte tatin av gula plommon. Av någon anledning känns inte torven lika maritim som den brukar utan känns mer åt multna höstlövhållet (som jag älskar så mycket). Vatten gör frukten tydligare men framför allt plockar den fram noguat och rostade hasselnötter.

 

Avslutningsvis: Helt jävla underbar whisky! Både doft och smak är fyllig och den känns krämig liksom.  Det märks att detta är whisky för entusiaster. Vatten får verkligen whiskyn att sträcka på sig och visa fatkaraktären mer. Smaken blir bättre men doften blir verkligen fantastisk! Sauternes är något jag verkligen skulle vilja se mer av i whiskyvärlden. Detta är fantastiskt god whisky men sauternfaten tillsammans med Smögens destillat bildar verkligen något som känns spännande och speciellt. Jag är verkligen imponerad över detta och kan inte komma på varför denna inte förtjänar ett MVG! Jag håller absolut med om att denna är den bästa Smögen (som jag smakat) hittills!

Ibland beskriver folk hur de kan koppla whiskys till olika minnen och detta tar mig verkligen tillbaka till barndommen! Inte för att jag gick och åt tarte tatin med kanderade apelsinskal då, men vi hade både äppelträd och plommonträd när jag växte upp. På hösten gick mina föräldrar och krattade ihop lönnlöven som fallit och brände dem i vårt trädgårdsland. Jag gillade att hoppa i lövhögarna, där det dessutom kunde ligga lite bokna plommon eller äpplen. Den här whiskyn tar mig tillbaka till att vara fem år och stirra upp i en grå oktoberhimmel från en fuktig lövhög.
Shit va gött...

MVG
***

Smögen 8yo Sauternes

0 Läs mer >>
***
 
Jag tror bestämt att det här är andra Glen Garioch som jag resencerar. När Jag resencerade deras 15yo 2019 så hade jag endast smakat en handfull av deras whiskys, men nu har de snabbt seglat upp till en av mina absoluta favoriter! Glen Garioch gört helt underbar whisky, men de flesta har inte insett det än, vilket gör dem riktigt prisvärda!
 
Till exempel kostar deras helt underbara 15yo endast 462kr (45,50 euro) på Bordershop i Tyskland. Som jag skrev i tidigare inlägg så bedömmer jag 800kr vara ett kap, men 462kr (!!!!!!), det är fan löjligt! I princip gratis! På samma butik får man just nu dessutom en liters-flaska av denna Glen Garioch 12yo för 326kr (32 euro)! Det känns riktigt jävla förelämpande när man ser vad Macallan, Fettercairn, Royal Brackla m.fl. går för. 12yo tenderar att få lite oförtjänt dåligt rykte eftersom den, tack vare design och pris, lätt köps som souvenir av ovana whiskydrickare eller avfärdas av mer erfarna whiskydrickare som "billig souvenirwhisky".
 
När jag först smakade Glen Garioch 12yo tyckte jag inte om den. Den kändes för bråkig och opolerad för min smak och jag blev nog lite avskräckt. Nu är det alltså dags att ge den en ny chans. Tidigare erfarenheter kombinerat med ett betyg av 82p på Whiskybase lämnade ju en sur skepticism i sinnet, men som Roy på Aqvavitae brukar säga, "never say `I dont like`".
Whiskyn har lagrats på en kombination av bourbonfat och sherryfat, vilket kan vara najs men jag tenderar att föredra antingen eller. Den är, som all Glen Garioch´s whisky, på (minst) 48%, ofärgad och okylfiltrerad (som musik för öronen). Som en fotnot kan nämnas att jag älskar deras design, dvs en korttjock flaska (a´la romstyle-isch) samt ettikett och kartong i mossgrönt och naturligt brunaktigt papper/kartong. Det enda som sticker i ögonen lite är deras användning av hundraelva olika typsnitt, men jag förlåter dem.
 
 
Glen Garioch 12yo
Bourbon och Sherry-lagrad
48% abv
Officiell buteljering
 

Doft: En medelfyllig doft med tydliga men välbalanserade sherrynoter. Den har den där fina noten av nyoljat trä som jag älskar. Doften är väldigt välbalanserad i mitt tycke. Den har en blandning av sherryfrukt, kryddiga fatnoter och en friskare, vaniljigare not från bourbonfaten. Doften har även något nötigt, och ibland nästan lite läder. Väldigt trevlig doft som har många kategorier men som kan vara lite svår att peka ut konkreta noter i. Efter att den fått andas 15-20min i glaset kommer verkligen de sötare fruktnoterna fram. Riktigt smarrigt!

 

Smak: Sherryn tar lite större plats på smaken. Det är färska fikon, hallon och söt citrus som blandas med valnötter, kardemumma, lite fänkålsfrö, nysågat trä och en hint av läder. Bourbonfaten ligger som en bas men det är huvudsakligen sherryfaten som formar karaktären. Vissa dagar kommer mer gul frukt fram, i form av ananas och till och med mango. Det är spännande hur den har noter av kryddor, röd frukt, gul frukt, nötter och ibland läder, och hur de olika delarna är olika framträdande mellan glasen. Ju mer man smakar på den, desto fler nyanser hittar man. Finishen är ganska vaxig, torr och tyvärr rätt ointressant.

 

Avslutningsvis: Denna är mer en ”allarounder” än Highland Park om man frågar mig. Visst den har ingen rökighet men annars tycker jag att den tametusan har allt. Jag fattar varför detta inte tilltalar alla, speciellt nybörjare. Det kan krävas lite erfarenhet innan man hittar alla nyanser och är man ny kanske man hellre tar en enklare malt med tydligare ”hook-flavours”, som sherrystinna Macallan 12yo eller bourbonsköna Arran 10yo. I mina ögon är detta en anmärkningsvärd komplex ”baswhisky”. Den har många nyanser och har även en mer gedigen presentation än de flesta. Detta känns onekligen som ett lugnare förstadium till den FANTASTISKA Glen Garioch 15yo. Komplex karaktär, gedigen presentation och snygg, klassisk design. Glen Garioch 12yo gör onekligen mycket rätt i mina ögon. Här är det ingen tvekan om betyget och jag rekommenderar den verkligen! Mer "bang for the buck" blir det nästan inte!

 

VG
***

Glen Garioch 12yo

0 Läs mer >>
***
 
Detta är en whisky som jag (typ) redan har resencerat här på bloggen. Dock hade jag endast ett sample till mitt förfogande och det råkade jag hälla ut, så vi ger det ett nytt försök igen.
 
GlenDronach är ju (om ni har missat det) mitt favoritdestilleri. Även om deras fatstarka single cask sherrybomber är de jag uppskattar mest så var det deras corerange (framför allt deras 15yo) som drog ner mig i träsket. Tyvärr kan detta vara på väg att ändras. För nått halvår sedan uppmärksammade Ralfy att GlenDronachs nya ägare Brown Foreman (som tex äger Jack Daniels).har börjat kylfiltrera GlenDronach! Man tar alltså en kvalitetspresenterad produkt (icke kylfiltrerad, naturlig färg och 46%) och ger den en presentation likt de mer massproduserade generiska bulkmärkena. Ralfy befarar att kylfiltreringen tas bort för att de i framtiden även planerar att sänka alkoholhalten (och då kan de lika gärna börja färga whiskyn också). Detta har lett till väldigt upprörda reaktioner bland whiskydrickare och samtidigt som folk skriker efter en bojkott av GlenDronach så hordar man upp GlenDronach medan den gamla stilen fortfarande finns kvar.
 
Nästan halva min whiskysamling består av GlenDronach och jag har tillräckligt för att förse mig till jag blir gammal och tappar smaken så jag har inte ryckts med i hording-beteendet. Däremot har jag slutat köpa GlenDronachs single casks sedan några år tillbaka (pga orimliga priser) och nu känner jag mig knappast inspirerad att köpa deras core range heller. Det känns sorgligt att ett stort företag som Brown Foreman kommer in och tycks prioritera att göda sin ekonomiska vinst framför att göra en så bra produkt som möjligt. För några dagar sedan kom GlenDronach 21yo tillbaka till systembolaget men jag vet inte om jag vill beställa någon med risk att få en kylfiltrerad butelj.
 
Denna 12yo är iaf okylfiltrerad, ofärgad och buteljerad på 43%. Det är inte helt ovanligt att destillerier buteljerar "första steget" i sin core range på en lägre alkoholhalt eftersom det i regel är dessa buteljeringar som ska fånga upp nya kunder som kanske önskar en mer tillgänglig whisky. Trots att whisky brukar kylfiltreras när den går under 46% så har man inte gjort det här. Mycket trevligt enligt mig.
 

Glendronach 12yo
Bourbon och Sherry lagring
43% abv
Officiell buteljering.

 

Doft: Mjuk och fruktig doft på den medelfylliga sidan. Jag hittar mer gul frukt än grön eller röd. Jag hittar nektariner, aprikoser och aromatisk honung. Det finns något karamelliserat som gräddkola eller knäck (kanske brunt socker?).

 

Smak: Fylligare än man kunde förvänta sig av en 43%. Smaken känns oljig och definitivt åt det sötare hållet. Fruktigheten är mer nertonad än i doften. Jag hittar åter igen honung, aprikoser, lite färska fikon och Haribos hallonsnören. Ibland kikar det fram lite kokosolja också. Maltigheten finns där redan från början men växer sig starkare vartefter. Finishen är förvånandsvärt varm och hänger kvar rätt länge.

 

Avslutningsvis: Jag har sagt det förr och jag säger det igen, ett perfekt exempel på varför GlenDronach är mitt favoritdestilleri. Detta är ju som sagt en flaska som jag köpte för nått år sedan, alltså innan ”non chill-filterd” deklarationen försvann. I den här formen håller whiskyn riktigt hög kvalitet. Det är en fin kombo av sherryfat och bourbonfat och grunddestillatet är inte överväldigat av faten. Riktigt balanserad och fin och en av de bästa i sin prisklass om man frågar mig. Det återstår att se hur/om whiskyn förändras framöver.

VG
***

GlenDronach 12yo

0 Läs mer >>
***
"This is BIG whisky that will make an impact".
Så lyder de första orden på ettiketten av denna buteljering från Smögen. Även om whiskyn är stor så är destilleriet väldigt litet med kapacitet att producera 35 000 liter alkohol per år, men det bör understrykas att det är stor skillnad på vad ett destilleri teoretiskt KAN producera och vad de FAKTISKT producerar (vilket borde vara nämnvärt under 35 000 liter i detta fall). Vi är vana att se Smögen som privatbuteljeringar eller officiella limited editions och single casks. Detta är däremot Smögens första (och hitills enda) core range-buteljering. Det innebär att det är en officiell buteljering som ämnar vara stadigt tillgänglig. Dock blev den ruggigt populär och det dröjde inte länge förän batch 1 var slut och vi var tvugna att vänta innan batch 2 stod på hyllorna.
 
Denna heter "100 proof" vilket är ett gammalt mått för alkoholstyrka, som kommer från Storbritaniens glory days. Om en vätska är 100 proof innebär det att den är tilläckligt alkoholstark att hälla på krut och ändå kunna tända eld på det (eller 57,1% abv för oss som inte eldar krut regelbundet). Whiskyn är, som alltid, ofärgad och okylfiltrerad och är minst 6år gammal. Whiskyn är lagrad på små oloroso sherry quarter casks (ca 128 liter). Mindre fat betyder snabbare fateffekt. Eftersom Smögen utan tvekan tycks rikta sig åt whiskynördar så står även att whiskyn är gjord på tungt rökt korn av sorten Optic. Det sista säger mig föga men det kan ju vara roligt för andra, vad vet jag?
Som alla Smögens buteljeringar är denna 500ml. Det har blivit lite av ett signum för svensk whisky att buteljera på 500ml istället för 700ml (för vi ska ju vara så jävla måttfulla när det kommer till alkohol). Den korttjocka flaskformen får den dessutom att se ännu mindre ut.
 
 
Smögen 100 Proof, Batch 1
6yo, Sherry casks
57,1% abv.
Officiell Buteljering
 
Doft: Fyllig men rund doft, inte så stickig som unga rökbomber kan vara. Jag hittar halvtorkat sjögräs, anjou-chili och sotad grön paprika som legat direkt på kolen. Smögen har den där sköna, runda, maritima noten, med balansen mellan rök och torv och en fin bakgrundssötma. Spännande att jag hittar en lädernot tillsammans med vanilj, mineral och en aning kaffe. En svag hint av röda bär men inte mycket.
 
Smak: Den där aggressiva stickigheten som frånvarade i doften hugger i tungan till en början och det behövs lite vatten. Whiskyn har en fyllig och oljig munkänsla och det känns som att den fyller hela gommen och bihålorna. Här finns återigen de där gröna noterna av sjögräs, men framför allt gröna paprikor. Smaken är lite fruktigare än doften och jag hittar äppelskal, vanilj, och lite marsipan. Den där bakgrundssötman hänger med från doften och breder ut sig ännu mer efter lite vatten. Den här whiskyn pallar mycket vatten utan att drunkna.
 
Avslutningsvis: Vissa (t,ex Roy på Aquavite) menar att de blir ”rökdöva”, dvs att de med tiden får svårt att känna rökighet i whisky. Ibland undrar jag om jag är ”sherrydöv”. Den här whiskyn borde ha massvis med sherrynoter i sig men jag har lite svårt att hitta dem.
Om man börjar med att skriva "This is BIG whisky that will make an impact" måste man kunna backa upp det löftet, och här gör man sannerligen det. Whiskyn behöver åtminstone en skvätt vatten men pallar riktigt mycket. Detta är fan inte 500ml whisky, det är nästan 1000ml whisky i koncentrerad form!
Jag älskar Smögen och är stolt att Sverige producerar whisky på den här nivån! Smögen kan utmana samtliga Islay-destillerier enligt mig! En oljig fyllighet, fin bakgrundssötma och balansen mellan rök och torv är vad som gör Smögens whisky fantastisk. De kostar ju ca 800kr per 500ml, men det är fan valuta för pengarna enligt mig. Stadigt VG på denna!
 
VG
***

Smögen 100 Proof

0 Läs mer >>
***
 
Ännu en buteljering från, vad jag anser vara, en av de bästa självständiga buteljerarna.
 
Adelphi må vara en av de dyrare buteljerararna men de har en hög ribba när det kommer till kvalitet. Jag har hört någonstans att de nobbar 98% av alla fat de testar. Denna kräsenhet gör att jag fått ett rätt stort förtroende för dem, så pass stort faktiskt att när de började sälja privatfat från sitt nystartade destilleri (Ardnamurrchan) så köpte jag en fatandel utan tvekan. Sedan dess har jag provat deras unga släpp (sherrylagrade 1-åringar), men det kommer i ett annat inlägg.
 
För att gå (inte så) rakt på sak, jag har förtroende för Adelphi men det finns en regelbundet förekommande företeelse i deras buteljeringar. Det förekomemr ju även i vissa andra buteljeringar men jag finner det mer regel än undantag hos Adelphi, så jag kallar det "Adelphi-fenomenet". Jag pratar alltså om whiskys som är så stängda att de behöver respektingivande mängder vatten och nästan outhärdligt mycket tid innan de öppnar sig. När jag såg den här buteljeringen blev jag (naivt nog) lite kåt på färgen. Jag tänkte att en über-mörk och potent 12yo alltid är najs att ha hemma i skåpet, även om den kostade ca 1200kr. Faktum är att jag köpte två flaskor. När jag fick hem flaskorna och ryckte korken ur den ena drog jag en djup sniff ur flaskan. Förstå min besvikelse när man förväntar sig dadlar, julkryddor och marascinokörsbär, men istället känner..... inget. Kanske lite gips och svag gummi, men annars ingenting. Jag hällde förbryllat upp ett glas och värmde den lite med handen, men efter 15min så hittade jag fortfarande bara gips, kalk, blöt sten och möjligen lite hallonsoda. Den kändes sjukt oimponerande ner till ca 40% av flaskan var borta. Då började den vakna till liv lite, med det var ändå typ 7-8 månader efter.
 
Jag bytte bort min andra flaska och glömde bort den öppnade ett tag. Över ett år senare hällde sambon upp ett "hemligt glas" åt mig och bad mig gissa vad det var. Jag gissade hit och dit på både GlenDronach och Glen Garioch, men fick tamefan aldrig rätt. När hon kom och viftade med den här flaskan trodde jag inte på henne utan hällde upp ett glas till för att dubbelkolla.
 
 
Teannich 12yo
Sherry butt 303666
En av 555 flaskor, 52,9%
Buteljerad av Adelphi
 
Doft: Doften har en väldigt kryddig sherry-karaktär. Övermoget fikon och murket trä, men framför allt annat hittar jag mörkrostat kaffe! Mörk kryddig rom, mörk choklad och torkat apelsinskal. En del av kalkigheten hänger kvar från början, men är inte alltför störande. Detta är ruggigt trevligt att dofta på.

Smak: Den är lite trög i starten och har en startsträcka på flera sekunder, därefter kommer torkade plommon, nässlor, tydligt kaffe och en svag antydan till svavel. Fruktigheten fortsätter med hallon och lite äppeljuice. Mycket fatinslag, ganska torr med tydliga tanniner.

Avslutningsvis: Den är sjuuuuukt stängd (Adelphi-fenomenet). Efter halva flaskan öppnar den upp sig betydligt mer. Jag skulle ha delat upp mellan två flaskor och låtit dem stå ett halvår. Helt klart den mest kaffe-iga whiskyn jag har druckit. Så här på dödsbädden är den ändå väldigt trevlig och jag önskar att jag hade sparat min andra flaska, dock inte så mycket att jag bemödar mig att söka upp en till. Det talas ibland om att gammla whiskys kräver tid och tålamod, men denna visar att även 12-åringar kan vara tålamodskrävande.
VG-
***

Teannich 12yo

0 Läs mer >>
***
Det känns ju lite snopet att första Smögen på bloggen inte kommer förän nu.
Jag kan snacka mer om destilleriet i ett annat inlägg, men sammanfattningen är att före detta advokaten Per Caldenby bestämde sig för att starta ett liiiitet litet destilleri nere utanför Smögen på den svenska västkusten. Eftersom jag regelbundet lyssnar på podden En Trea Whisky (rekomenderas) så hör jag Mathias röst fråga "men är det rökigt?". Svaret är ja. Smögen gör riktigt rökig och maritim whisky som utan problem mäter sig med destillerierna på Islay. Mycket av deras whisky är sherryfatslagrade vilket gå fantastiskt bra ihop med röken! Jag gillar att Smögen i regel lagrar sin sprit i en typ av fat istället för att blanda massa olika fattyper, vilket är mitt största klagomål på tex Mackmyra. På samma sätt som jag gillar en-druvs-viner tenderar jag även att föredra när whisky håller sig till en typ av lagring, även om det givetvis finns undantag.
 
Det jag har sittandes i min chesterfieldfotölj idag är från min egen andel i ett privatfat. Som ettiketten skvallrar om är det herr (Jonas) Sandström som administrerat fatet som jag köpt en andel i. Jag vill minnas att fatet var ca 30-35 liter och hade tidigare mättats med sherry. Fatet buteljerades en vecka efter sin 5-årsdag, så det är liv i whiskyn vill jag lova.
 
 
Smögen 5yo
Sherryfat #P163
En av 40 flaskor, 55,5%
Privatbuteljering

Doft: Kul, lite mescalfeeling över denna. Det doftar helt enkelt rökigt olivspad. Bränt socker, halvmultna löv som pyr på glöden, blöt stenhäll, lite bokna äpplen. Efter en stund kommer sånt där surdegsbröd med tranbär i, najs! Det ligger helt klart en funkighet rakt igenom, vilket är najs. Ibland hittar jag något i doften som jag inte kan beskriva som något annat än ”fruktig pecorino”. Typ som en korsning mellan en maffig pecorino och typ papaya (kanske mango).
Mescalpecorino serverad på pyrande höstlöv någon?

Smak: Vaniljfudge och marsmallows som snart börjar brinna. Gummidäck. Även här de lite jordiga halvmultna löven som pyr. Oliverna är inte alls lika påtagliga här som i doften, men de finns där. Pecorino-funkigheten hänger inte med i smaken. Smaken är helt enkelt inte alls lika komplex eller intressant som doften.

Avslutningsvis: Det är inte ofta nån snackar om ostnoter i whisky. Senast var Clydesdales noter för Ben Nevis single cask #2019. Sådanna (för vissa "märkliga") funkiga noter tenderar att passa betydligt bättre med rökig whisky än orökig enligt mig, och här gillar jag det faktiskt. Detta är långt ifrån den bästa Smögen jag har smakat men jag är glad att jag fick ett gäng flaskor av denna. Jag skulle inte skämmas över att ta med denna till Skottland (tex Islay), räcka nån ett glas och säga "kolla vad Sverige kan göra".

VG
***

Smögen SC #P163

0 Läs mer >>
***
Detta är en av Douglas Laings egna blended malts (eller watted malts, som jag konservativt vill kalla det). De har gjort en liten maskot för varje whiskyregion i Skottland, där tex "Big Peat" är Islay-gubben och Scallywag är den söta terriern som representerar Speyside. Detta ängsliga lilla djur, Timorous Beastie, är en blandning av maltwhisky från det högländska fastlandet och är tänkt att exemplifiera regionens karaktär. Jag fattar att vissa tycker att det kan kännas lite flamsigt (frukostflinge-style) att göra små maskotar till sina blends, men helt ärligt gillar jag det. Douglas Laings design hjälpte till att dra ner skitnödigheten på whisky lite grann, och designer som tex Dalmore får mig att känna att whisky kanske inte behöver vara så gammeldags, gubbigt och skitnödigt. Jag fattar att DL´s regional malts kan kännas lite modernare och mer tilltalande för speciellt yngre personer som börjat intresseara sig för whisky. Whisky behöver inte bara vara gubbigt och gammeldags utan borde kunna vara modernt och lättsamt också. Jag känner att ölbranschen har bättre koll på detta, där små hipsterbryggerier ägnar sig lika mycket åt ordvitstävling med varandra som att faktiskt brygga öl.
 
Namnet föreslår ju att det är en liten och diskret karaktär på whiskyn, men mina förhoppningar är att namnet ska vara ironiskt (namnet ska för övrigt vara en hint till Robert Burns dikt "To a mouse"). Komponenterna är, som vanligt, okända men vi vet iaf att Dalmore, Glengoyne och Glen Garioch ingår. Glengoyne har ett lätt destillat och Dalmore brukar jag uppleve som mjäkigt och aldrig imponerande, men Glen Garioch är ju maffigare och ofta fett najs! Kan gå lite åt vilket håll som helst detta.
 
Nå väl, jag köpte Timorous Beastie 18yo efter att ha hört mycket gott om den, och eftersom denna NAS kostade typ 350kr på utländska marknaden så slängde jag med den också när jag ändå höll på. Det kändes logiskt att börja med denna innan 18-åringen. Ettiketten säger att den är okylfiltrerad (tummen upp) men den säger inget om färgning (missnöjt putande med läppen). Däremot står det "...with a real heather honey & highland character". Det där med regionerna och deras smakprofiler är fan något jag borde få tummen ur och skriva nått om.... men detta är varken rätt tidpunkt eller inlägg för sånt....
 
 
Timorous Beastie
Douglas Laing
46,8%,
Officiell Buteljering
 
Doft: Mjuk vanilj och ceriala noter. Lite fruktiga noter, men det är cerialierna som ligger främst. Ibland blir cerialierna nästan gräsiga. En del fudge också. En enkel och ganska tråkig doft.
 
Smak: Väldigt mjuk och elegant. Känns som sammet i munnen. Honung och vanilj. Eken kommer fram ganska tydligt (tydligare än frukten iaf). Lite torkade aprikoser och honungsmelon. Fudgen ligger och lurar i basen även här.
 
Avslutningsvis: I början kände jag bara mariekex, nu har den fått lite fruktiga inslag också. Knappast komplext. Enkelt och väldigt basic. Inte dåligt men inte intressant heller. Värd ett G kan jag tycka. Den är, i whiskymått mätt, tråkig, men är ju fortfarande gott. Tar förmodligen denna framför en Glenmorangie 10 eller Glenlivet 12yo, men det är på den nivån den hamnar. Detta är inget som är intressant att analysera doft och smak på, det är en lätt, helt ok whisky för drinkar eller i en tumbler med lite is medan man står vid grillen. Jag har större förhoppningar på deras 18yo.
 
G
***

Timorous Beastie

0 Läs mer >>
***
Arran är ett destilleri som vi gillar... både det kungliga "vi" men även du, jag, dina kompisar och dina kusiners grannars husdjur etc. Det är bara en fråga om hurvida man vet att man gillar Arran eller inte. Arran är ett "nytt" destilleri, dvs nästan lika gammalt som en springchicken som jag själv. Det grudades i begynnelsen (1994) långt innan västvärlden hört talas om japansk whisky och Imperial  brände fortfarande sprit. Som namnet antyder ploppade destilleriet upp på ön Arran som ligger mellan Glasgow och Campbelltown. Destilleriet blev lite startskottet för vågen av nya destillerier som byggts i Skottland på den här sidan milleniumskiftet.
 
Arran ska ha cred för att allt de buteljerar är 46% (eller högre), okylfiltrerat och naturlig färg. (Nästan) Hela deras corerange är dessutom väldigt humant prissatt. Ganska nyligen (1,5-2år sedan?, jag orkar tametusan inte kolla upp detta), bytte hela Arrans portfölj utseende. Innan hade de otroligt generiska flaskor med ettiketter som bara Biltema skulle kalla sexiga. Nu har de nya ettiketter (förvisso inget man busvisslar åt heller, men de har blindskrift vilket känns fint på nått sätt) men det är de nya flaskorna som folk tenderar att snacka om. Vissa gillar att klaga på dem eftersom utformningen tar bort "glugget" (det kluckande ljudet) när man häller ur den. Personligen kunde jag inte bry mig mindre om glugget... jag älskar flaskorna. De är snygga, den lite kort-tjocka designen känns ruggigt bra i handen och den är framför allt unik för Arran. Stor tummen upp från mig!
Aja, det kommer mer Arran så jag kan fan-boya mer i de inläggen. Dags att smaka!
 
 
Arran 10yo
46% abv.
Officiell buteljering.

Doft: Medelfyllig doft med gula äpplen, lemon curd och en rund maltighet. Jag hittar lite vanilj men inte alltför mycket. Med tiden kommer lite lätt rostat mandelspån in också. Fin i sin enkelhet.

Smak: Liknar doften ganska mycket, men lite fylligare. Smakbilden har en rund maltig bas med framför allt lemon curd uppe på. Äpplena är lite mer tillbakadragna än i doften men vaniljen kommer fram mer. Eken bidrar med en viss pepprighet.

Avslutningsvis: Klockrent val för den som vill ha den klassiska bourbonfats-stilen men vill ha något fylligare än tex Glenfiddich eller Glenlivet. Den är riktigt trevlig faktiskt, speciellt för 499kr. För en nybörjare skulle denna knappast förnärma eller kännas för bråkig men den har inte de tydliga ”hook-flavours” som fångar, och newbees kan således behöva leta lite för att hitta nyanserna. Det är med andra ord whiskys som denna som newbees tänker på när de säger att "det smakar whisky". Jag är ju inte den första att skrika efter bourbonlagringar, men det är whiskys som denna som får mig att sakta börja få blodad tand även på dessa. Det här är inget märkvärdigt utan bara en fin, enkel och ärlig ”baswhisky” och en fin början på deras corerange. Som jag sa tidigare, den är fin i sin enkelhet, men det kommer roligare grejjer vidare i deras corerange.

VG-
***

Arran 10yo

0 Läs mer >>
***
 
Här har vi något lite ovanligare än vad jag brukar skriva om.
Jag är inte direkt försten att hoppa på trender eller nyheter över lag, men ibland är det kul att testa lite av nykomlingarna som poppar upp världen över. I det här fallet kommer whiskyn inte alltför långt ifrån. Detta är whisky från Cley Distillery i Rotterdam, Holland.
 
Som titeln antyder är detta en blanding av maltwhisky och ryewhisky, så det är alltså en blend. Rye är något som är väldigt nytt för mig och jag vill gärna prova det mer. Jag gillar den kryddiga rågkaraktären men ibland kan den gå lite över styr. Med det i åtanke känns det som att en malt-och-råg-blandning skulle kunna vara intressant och lite mer balanserad.
 
Destilleriet har, mig veterligen, inte funnits länge sp det är bara att anta att det handlar om ung sprit här. Hoppsan, nu när jag skrev det såg jag att vi faktiskt snackar 3-årig sprit. Whiskyn är lagrad på bourbonfat (vat #114 i detta fall). Färgen är riktigt mörk och sexig men det finns inget som säger att denna INTE är färgad och kylfiltrerad. Whiskyn är buteljerad på 58% i 500ml flaskor. När den kostar under 500kr känns det som att den kan vara värd att prova.
 
 
Cley Malt & Rye
Bourbon Vat #114
58%, flaska 19 av jag-vet-inte-hur-många
Officiell buteljering
 
Doft: Tosca-bullar, kanel och massor av kardemumma! Vatten plockar fram fler nyanser som gräddkola, vanilj, mandlar och vaxiga valnötter. Den har en viss fruktighet i stil med aprikoser, torkade äppelskivor och ibland till och med körsbär, men inte alltid. Vattnet plockar iaf fram kokos och ibland känns det nästan som att dofta på en Bounty (godiset ni vet). I slutändan är det de träiga kryddorna och mysiga bakverken som dominerar
 
Smak: Rågspriten märks väl här. Den har den där trevliga kryddigheten. Om man buteljerade Toscabullar med surdeg av råg och pudra i en trippel dos kardemumma i en flaska, ja då skulle det smaka såhär tror jag. Den är träigare på smaken och inte lika nyanserad som doften. Den känns ung men inte omogen.
 
Avslutningsvis: Det här var väldigt spännande och hyffsat gott. Whiskyn är rätt fyllig och maffig, om än obalanserad. Kryddorna tar över för mycket och jag skulle vilja ha mer fruktighet i den. Fast för 500kr tycker jag inte att det är så mycket att bråka om egentligen. Nog för att den var god och rolig, men man tröttnar ganska snabbt på den. Jag har druckit ca halva flaskan som den är men har börjat blanda den med andra grejjer nu. Det visar sig att att en skvätt av denna ger mer kropp till tex en Arran Sherry Bodega, och funkar superbra tillsammans med min Smögen privatfat! En liten gnutta av denna i Timorous Beastie plockar fram smält smör och marsipan! Jag tror dessutom att denna kommer vara ett fantastiskt bidrag i min Slaska. Det känns som att man skulle kunna göra grymma Old Fashioned på denna. Kul att smaka sprit från Rotterdam!
 
G
***

Cley Malt & Rye #114

0 Läs mer >>
***
 
Visst har ni saknat GlenDronach? Visst? VISST?

Den här gången är det dock inte en single cask. Det här är deras 15yo med tillägsnamnet "Revival". När destilleriet föll i Billy Walker & Co. ägo så lanserades deras core range med 12yo, 15yo, 18yo och 21yo. Riktigt jävla fin core range om man frågar mig. På den tiden kostade 15yo 500kr (+-50kr) och var den buteljeringen som byggde upp den GlenDronach-kult som lever och frodas idag. Skillnaden på då och nu är att den brukade vara 100% oloroso-lagrad, men efter ägarbytet till Brown Foreman, och Rachel Barries tillträde som master blender, lagrar man den nu på en blandning av PX och Oloroso.
 
Som jag minns det hade den gamla 15yo en tydligare kryddighet och framför allt en rancio som den nya 15yo inte har. Jag ska se om jag kan fixa en jämförande provning med de båda framöver.
 
 
GlenDronach 15yo Revival
PX + Oloroso Butts
46%abv
Officiell Buteljering
 
Doft: Supertydliga sherryinslag! Tyyyyyp jul i ett glas. Kanske världens mest uttjatade doft/smak-not när det gäller sherrylagrad whisky men julkaka (christmascake)! En lagom murrig känsla med kladdiga dadlar, russin och torkade aprikoser. Även glöggposherade päron (satan vad gott sånt är). Rätt snabbt så kikar det fram kryddigare noter av kanel, nejlikor och polerat trä. Med lite frisk luft snöar det ner tydligt farinsocker också.
 
Smak: Övre sidan av medelfyllig munkänsla. Sherryfrukterna hänger kvar från doften men kryddorna kommer fram mer. Här kommer även milt kaffe fram med en generös dos farinsocker. Den har hunnit få den där mogna komplexiteten som brukar komma kring 15-sträcket.
När man svalt den så försvinner den några sekunder innan den kommer tillbaka med en känsla av röda äpplen i en fuktig jordkällare. Den finishen är en av grejjerna som jag tycker är riktigt najs med den här whiskyn.
 
Avslutningsvis: Den här är underbar för sin prisklass och slår whiskys som är dubbelt så dyra (tex den eminenta Glengoyne 21yo). I mitt minne så var den gamla 15yo bättre och den kostade dessutom 200kr mindre, men det talar snarare om hur galet bra deal det var på den tiden. Den här har inte riktigt samma rancio och känns lite fräschare än föregångaren men är grymt bra ändå! Typ 750kr för denna. Köp, öppna, skåla och njut tametusan!
 
VG+
***

GlenDronach 15yo Revi...

0 Läs mer >>
***
Tormore är ett av de där obskyra destillerierna och jag tror att jag smakat 2-3 stycken allt som allt. Den förra (och enda) Tormore jag recenserade på bloggen gjorde dock jävligt bra ifrån sig! Den här buteljeringen kommer från Malts of Scotland, vilket varslar om en buteljering fullproppad med smak. Jag köpte denna på en rekomendation från en kille som visste att jag gillar sherrybomber. Han skickade mig helt enkelt en länk till denna och sa "köp den.... du kommer inte ångra dig". Det var 2013 (tror jag) och sen fick den stå lite bortglömd längst bak i skåpet.
Skit samma egentligen, jag köpte den, jag har den,  jag glömde den.... nu provar jag den.
 
 
 
Tormore 1988 (24yo)
Sherry Butt #MoS 12043
Flaska 233 av 524, 55,4%
Malts of Scotland
 
Doft: Mmmm, tjock och mörk sherry! Här luktar det söta dadlar och murrig möbelpolish. Det hela varvas med banankaka, honung och en gnutta mörk rom. Vatten tar fram mer ek och lite bärigare noter i stil med drottningsylt och lite blyga citrusnoter. Detta doftar superfint, men jag föredrar nog utan vatten.
 
Smak: Den har en oljig munkänsla. Smaken är över lag lik doften med en mogen sherrykaraktär. Vi snackar dadlar, fikon och fruktkaka med kryddor som kardemumma och en nypa muskot. Det hela avrundas med en fin mocha-ton. Vatten lättar upp munkänslan betydligt vilket är synd. Även här föredrar jag den utan vatten. Finishen har nästan en umami-känsla över sig.
 
Avslutningsvis: Jajamensan här har vi nått imponerande! Tormore fortsätter att hålla ribban högt. Fantastiskt fin, lagom sofistikerad whisky åt det riktigt sherrytunga hållet. Åldern har gett den en fin komplexitet utan skottkärran med tanniner som ibland kommer hos tex GlenDronach i den här åldern. Den simmar inte superbra så vattnet gör den inga tjänster. Minns att jag köpte denna på Systembolaget för ca 1800kr för ett antal år sedan, vilket är ruggigt värt det, nu med facit i hand. Det är precis att denna når MVG-status! Ogillar man sherrylagringar lär detta var ett IG.
Sherrybomb av rang med andra ord!
 
MVG-
***

Tormore MoS12043