0 Läs mer >>
***
 
Glenturret, ett destilleri som, iaf nu för tiden, många har blandade känslor kring.
 
För några år sedan fick Glenturret nya ägare, nämligen Lalique, som är ett franskt parfymmärke. En helt ny core range lanserades med ett tydligt budskap; detta är en lyxprodukt.
Priset för denna 12yo ligger på 850-900kr, vilket är väldigt mycket för en basic 12yo. Flaskorna är numera tunga art deco decanters som är så bastanta att de får bandvagnar att framstå som bräckliga fuskbyggen. Ettiketterna fick en mer clean look, och alla åldersangivna utgåvor blev uppmärkta med året de släpptes (detta är 2022 release). Det försöker verkligen skrika ut "klass, exklusivitet, och ´as seen on Mad Men´". Mycket här luktar som en sämre version av Bladnochs marknadsföring. För mig rimmar det även ganska dåligt när Glenturret försöker skryta med att de "värdesätter att använda återvunnet material" till deras kartonger som är "100% recyclable". Herregud människor, vad spelar 30g kartong för roll för miljön när själva flaskan väger mer än jag gjorde när jag föddes?
 
Vill folk verkligen betala för all denna pråliga marknadsföring då? Najaaaeeee, är min bestämda åsikt. Lyx-brandingen och priset är något som många har klagat på..... men den ska tydligen smaka gott ändå. Många beskriver denna som en "old school sherried whisky", ett sätt att säga att den inte bara är en söt sherrybomb. Den verkar ha blivit lite av ett guilty plesure, dvs nått man hatar att man gillar.
 
Är det något jag ogillar mer än premiumisering och franska lyxföretag, så är det ändå snobberi, dvs jag ville inte dömma ut whiskyn utan att ha smakat den. Och om jag ska vara ärlig, priset är ingen dealbreaker för mig. Ben Nevis 10yo, Bladnoch 11yo och Scapa 10yo är yngre whiskys i samma prisklass som jag verkligen gillar och fortsätter att fylla på med i skåpet. Smakar det gott så är en tresiffrig prislapp inget som hindrar mig.
 
 
Glenturret 12yo
2022 release.
Sherry casks
46% abv
Officiell buteljering
 
Doft: Jag fattar vad alla menar när de säger att detta är "old school" sherrylagrad whisky, även om jag tar alla sånna formuleringar med en nypa salt. Men det är den där inte så söta, umamirika sherrykaraktären. Jag hittar dadlar och hallon, ganska mycket ekiga kryddor (mest kardemumma), den där fylliga umamin och en hint av gammalt läder. Det finns nått som för tankarna till tomatmarmelad (om någon har smakat det förut) och torkad timjan. Det finns inte mycket vanilj här.
 
Smak: Det första jag lägger märke till är att det finns en gumminot här som jag inte hittade i doften. Jag känner snabbt att kryddigheten kommer före frukten, vilket är lite ovanligt. Smaken är inte speciellt söt, ens när frukten kommer utan håller sig lite taninsträv. Fruktigheten yttrar sig som torkade fikon, bakade rabarber och nypon. De kryddiga och alltmer sträva noterna för tankarna till oljade ekmöbler, rosepeppar och när man stoppar en använd Earl Grey-tepåse i munnen för att suga ut det sista teet innan man slänger påsen (aka tanin-overload).
 
Avslutningsvis: Den här relativt osöta och sträva typen av sherrylagring är vad många brukar syfta på när man säger "oldschool" sherrylagring, speciellt när den har den här nivån av umami. Jag känner mig väldigt övertygad om att det är en stor andel fat av europeisk ek i blandingen, iom de tydliga taninerna och stora ekinfluenserna som hunnit komma under 12 år. Lite kul att hitta nypon i en whisky, vilket jag inte kan komma på att jag gjort förut. Jag får en stark känsla av att folk som gillar att dricka Barolo-viner även skulle gilla den här stilen av whisky. Detta hänns för övrigt som en whisky gjord för att paras ihop med en fet charkuteribricka.
Jag tycker att strävheten kan bli lite för mycket ibland samtidigt som det finns en lite pepprig hetta från alkoholen. Den har helt enkelt hunnit få mycket fatinslag utan att spriten har hunnit lugna ner sig. Detta känns ännu tydligare om man försöker dricka den tillsammans med något sött, då whiskyn bara blir för sträv och bråkig, med memma som ett möjligt undantag. Det är inte en helt enkel whisky och den kräver att man är "in the mood", vilket jag inte alltid är. Det har faktiskt varit ganska lätt att sträcka sig förbi den här och en handfull flaskor har hunnit öppnas och tömts sedan jag öppnade denna. Jag trodde tyvärr att jag skulle gilla den mer än jag faktiskt gjorde. Den får tyvärr stryk av de flesta jag har smakat i prisklassen, för att inte tala om att man får en Speyburn 18yo för en hundring till.
Nja, jag ångrar nog inte köpet riktigt, men det lär inte införskaffas några fler iaf.
 
G
***

Glenturret 12yo

0 Läs mer >>
***
 
Eminente är en Kubansk rom, vars 7-åring finns stadigt tillgänglig på Systembolaget. Detta är deras Limiterade(?) 10-åriga release som fanns på Systembolagets tillfälliga sortiment.
 
Jag vet inte mycket om Kubansk rom och det jag vet har jag lärt mig från Steve. Som jag förstår det så gör de, i regel, en lättare typ av rom som behöver ett särskillt tillstånd från staten om de ska buteljera över 40-41% abv (dvs i regel låg alkoholhalt). 
Så, varför skulle jag få för mig att köpa något som, mest troligt, är lätt och alkoholsvagt, när jag vanligtvis föredrar kraftig, alkoholstark rom? Well well, låt mig förklara hur min hjärna funkar....
 
Jag satt och kollade runt på Systembolagets hemsida för malternatives och snubblade över Eminente 7yo som hade en fasligt snygg flaska. När jag ska hitta något nytt att testa nu för tiden så letar jag gärna upp en snygg produkt (snälla döm mig inte alltför hårt) och kollar sedan upp recensioner på dem. Verkar det gott eller kul så är chansen stor att jag köper en flaska. När jag såg Eminente så kollade jag efter reviews på youtube, och en av de få jag hittade var av Steve the Barman´s video. Jag gillar Steve, så jag slängde mina hårt förvärvade 550-ish kronor på Systembolaget för att se om Steve hade rätt. Jag gillade den faktiskt så pass att den har varit på min "permashelf" (dvs jag har den alltid hemma) sedan dess. När denna dök upp för typ 300kr mer så kändes det som ett rätt enkelt köp. Skillnaden mellan denna och 7-åringen är, förutom åldern givetvis, att denna har "french oak" i lagringen. Det skulle kunna vara nya fat av fransk ek, men jag utgår från att det handlar om cognac/brandy-fat. Normalt sett så gillar jag inte vad cognacsfat gör med whisky, men jag har märkt att det KAN funka riktigt fint för rom.
 
Det är svårt att se på bilden nedan, men etiketten har en bild på Kuba, där man har gjort om ön till en krokodil. Således har även flaskan fått texturen av krokodilskinn. Ett perfekt exempel på en flaska som är så dekorerad att jag vanligtvis misstänker att man kompenserar för ett halvdant innehåll.
 
 
Eminente 10yo
French oak finish
43,5% abv
Officiell buteljering
 
Doft: Den har en doft som är på den lättare halvan av spektrat. Det finns tydliga inslag av körsbär, torkad papaya, salt caramell och riktigt tydlig mörk choklad. I bakgrunden ligger inslag av valnötter och mahogny-trä. Jag tror att den finns lite spår av kaffe här också.
 
Smak: Smaken är lätt till medelfyllig. Munkänslan är inte oljig men den är otroligt rund. Först kommer fruktigheten, med mer körsbär och torkad ananas. Sen kommer chokladen, som ligger mer åt mjölkchoklad nu, tillsammans med vaniljfudge. På finishen kommer det som folk beskriver som tobak. Nog kan det spela lite i piptobaks-ligan men jag vill nog mer beskriva det som ett träigt, aromatiskt svart te. Här kommer även lite mer hetta från alkoholen än tidigare, faktum är att det känns som mer än 43,5%. I regel hittar jag inte det där mysiga mahognyträet, även om det har dykt upp ett fåtal kvällar. Den saknar den där tunga arrack-karaktären som många rom kan ha.
 
Avslutningsvis: Asså det här är så himla fint! Gillar man äldre, sherrylagrade whiskys så ligger detta väldigt nära i profil, för en spottstyvel av priset! Det känns ändå ganska anmärkningsvärt med tanke på att det inte finns några sherryfat i mixen. Jag önskar bara att den hade en oljigare munkänsla. I min mun så är detta absolut ett steg upp från deras vanliga 7yo. Den är mörkare och mer mogen än 7-åringen som är mer fruktig och livlig. Just att den är så lätt och mjuk i karaktären gör att den känns mycket elegantare än de flesta andra rommer jag har smakat. Detta är definitivt en sipping-rom och inte en drinkingrediens. Dock hade jag väldigt gärna sett att den var lite oligare och kanske buteljerad på 46-48%. 
Det är så otroligt lätt att sitta och sippa på denna och fantisera sig bort till en kubansk uteservering. Där hade jag vilja sitta med en cuban coffee, ett glas Eminente 10yo, en cigarill i mungipan och en halvsliten hatt på huvudet.... ja ni vet, alla de där klyschorna om Kuba som skandinavier vill ska vara sanna! Om/när denna kommer tillbaka till Systembolaget blir det att köpa ett par flaskor till. Nu om ni ursäktar mig, måste jag spela lite mer Rodrigo Amarante och sippa vidare på denna i lugn och ro.
 
VG
***

Eminente 10yo

0 Läs mer >>
***
 
Något har hänt sedan jag provade en Balblair senast. De har bytt design på flaskorna och har gått från årgångarna till vanliga åldersangivelser... förvisso hände det för länge sedan, men det var ett tag sedan jag drack Balblair, ok?
 
Eftersom Balblair inte längre säljs i Sverige så fick jag passa på att köpa den här på färgan när vi for till Finland förra sommaren. Jag tror jag betalade 890-something something för den här 1-liters flaskan. Jag var faktiskt ute efter en Redbreast 12yo, men eftersom den var slut så fick det bli en sån här ist. Faktum är att priset matchar Redbreast 12yo rätt bra, och då är detta en 1-liters flaska på 46% ist för Redbreast´s 70cl på 40%.
 
Whiskyn är lagrad på bourbonfat med en finish på first fill spanska sherryfat. Det säger ju inte jättemycket, men jag utgår från att vi snackar nått år (om ens det) på oloroso-butts. Balblair är ett relativt lätt och elegant destillat så jag är faktiskt glad att whiskyn bara har fått en finish på sherryfat och inte hela 15 år, för jag tror faktiskt att faten skulle totalt putta av destillatet från scenen då.
 
 
Balblair 15yo
Sherrycask finish
46% abv
Officiell buteljering
 
Doft: Som alltid med Balblair som doftar detta lent och elegant. Doften är verkligen inget som hoppar upp och skriker, utan du kan utan problem stoppa ner hela näsan och dra långa andetag. Doften är väldigt fruktig och len. Jag har inga problem att hitta röda äpplen, vanilj, körsbärsmarmelad, apelsinzest och en aning stjärnanis. Noterna ligger tätt ihop så det är lite svårt att plocka ut var och en. Det finns den svagaste not av mjukt läder, som tillsammans med körsbären och stjärnanisen stärker mina misstankar om att det huvudsakligen är olorosofat i mixen.
 
Smak: Även smaken är väldigt len och elegant. Den är på gränsen till för elegant för min smak och jag hade gärna sett lite fylligare munkänsla. Mycket likt doften hittar jag röda äppelskal, vanilj, avsevärt tydligare ek än i doften vilket framhäver whiskyns ålder. Jag hittar även lite gula plommon i bakgrunden. Tyvärr har körsbarsmarmeladen inte hängt med från doften. Det finns en nästan sockersöt sötma som får mig direkt att tänka på de där godishalsbanden man köpte när man var barn, ni vet de där hårda runda pärlorna i rosa vitt och blått. Finishen har en tydlig ekighet och nästan lite örtig karaktär.
 
Avslutningsvis: Detta är en whisky som näst intill ställer sig som motsats till Wild Turkey 101. Medan kalkonen är vrålande men tämligen simpel så är detta mer komplext, elegant och subtilt. Kalkonen funkar utmärkt som filmwhisky medan jag tror att denna skulle vara tämligen tråkig till en film. Den kräver att man fokuserar och letar lite för att hitta alla nyanserna.Doften är nästan fantastisk och smaken är väldigt god. Jag kan verkligen sitta och lukta på den här hur länge som helst, även om den är lite i det mildaste laget. Whiskyn följer helt klart Balblairs karaktär; dvs finstämd, fruktig och len, men saknar kroppen och munkänslan för att lyfta upp den till vad den skulle kunna vara. Över lag är jag väldigt nöjd med köpet och det är tråkigt att den inte finns på Systembolaget längre. Med ungefär samma literpris som Bunnahabhain 12yo så skulle jag, med tämligen liten marginal välja Bunna, men helst avstår jag från att välja alls. Redbreast skulle jag behöva smaka igen för att yttra mig om, men från minnet så lutar det åt Balblair 15yo. Det här är en superfin whisky, och jag är väldigt nöjd med att ha en liters-flaska av den. Kommer absolut köpas igen när jag får tillfälle!
 
 
VG
***

Balblair 15yo

0 Läs mer >>
***
 
I höstas hände något. Scapa, som tidigare haft typ en eller två buteljeringar för travel retail (som ingen har låvordat, snarare tvärtom) gör plötsligt en rebrand och lanserar en ny core range. Man släppte en 10yo, en 16yo och en 21yo där de första två buteljeras på 48% och 21yo buteljeras på fatstyrka(!). Whiskyn är okylfiltrerad även om den är färgad, men vet ni vad? Det där med färgen skiter jag mer eller mindre i. Jag är bara glad att man kör en bra abv och INTE kylfiltrerar, vilket ändå är det mest betydande för smak och mynkänsla. Det är svårt att säga att man "höjde" priset i samband med rebranden (eftersom det knappt fanns någon core range att jämföra med) men man satte en prisnivå som fick de flesta att rynka på näsan.
 
Jag tycker ändå att detta är askul. Många självständiga buteljerare buteljerar ibland malt som titeleras "Secret Orkney", vilket har blivit synonymt med Highland Park, eftersom Orkney bara har två destillerier och Scapa har knappt funnits. Men nu går man alltså från närmast obefintlig till stadig core range med riktigt snygg design.
 
Men det är ju ändå smaken som spelar roll. Man har valt att lagra all sin whisky uteslutande på bourbonfat, vilket känns uppfriskande i dessa tider. Man kan egentligen sammanfatta alla recensioner jag har läst med ett ord; "fruktbomb". De officiella smaknoterna för denna på Scapas hemsida lyder som följande:
 
"Notes of fresh slices of pineapple anf mango ice cream lead into notes of moreish créme brülée, honey topped pancakes and cinnamon buns with a hint of citrus peel."
 
Det låter tametusan underbart i mina öron, men jag är ju väl medveten om att (speciellt producenternas) smaknoter kan vara väldigt förskönande och smått missvisande. Jag kunde dock inte hålla mig så jag köpte Scapa 10yo till mig själv som födelsedagspresent. Inte det dyraste eller mest speciella, men definitivt något jag är nyfiken på!
 
 
 
Scapa 10yo
Bourbon casks
48% abv
Officiell Buteljering
 
Doft: Shit, till en början känns doften ganska medelfyllig men om du låter den stå i glaset 10min så kommer doften öppna upp dig och bli riktigt intensin. Just nu sitter jag typ 70-80cm från glaset och jag känner doften utan problem. Nåväl, kul att den luktar mycket, men luktar den gott då? Jupp, jag hittar en hel del gul frukt. Vi snackar papaya, ananas, winegummin, mandarin och kanske lite mango. Det finns absolut marsipan och lite vaniljig ek om man puttar bort frukten lite. Kanske lite salt caramell-sås också.
 
Smak: Smaken har samma gula fruktighet, så tänk gula äpplen, mandarin och mango. Men smaken får en bra munkänsla med alkoholen och den snälla strävheten från eken. Dessutom har smaken mer krydda än doften, i form av väldigt len kanel och mild stjärnanis. Den känns dock inte riktigt olijig i munkänslan utan det är len frukt med lite taninbett.
 
Avslutningsvis: Jag gillart! Jag försöker hålla mig själv i schack lite grann, men jag får mycket samma vibbar som jag fick av Bladnoch 11yo, om man tar bort de fermenterade noterna och yoghurten. Många andra pratar om hur otroligt fruktig den här whiskyn är, men ingen snackar om hur snygga kryddor som finns i den också!
När man undersöker whiskyn närmare är det lätt att få känslan av att det är äldre whisky i blandningen. All frukt är tropisk, det finns en tydlig men mjuk kryddighet och alla noterna samspelar väldigt väl. Den känns inte alls "ung" och jag vet flera 12yo och 15yo whiskys som smakar yngre än denna. Jag blir helt klart imponerad! Om jag hade hittat sånna här whiskys i början av "karriären" så hade jag nog inte fått den tydliga preferensen till sherryfatslagrat whisky som jag har. Många har gett Chivas skit (eller åtminstånde smuts) för priset på Scapas nya core range. Denna kostar ca 65 euro (725kr) vilket är i högsta laget för en 10yo, men det är fortfarande 100kr billigare än Ben Nevis 10yo. Beroende på humör så skulle jag våga säga att denna slår Ben Nevis 10yo, vilket jag inte säger lättsamt. För mig är det ingen tvekan, detta är 65 euro gott!
Shit vad sugen jag blir att köpa en flaska av deras 16yo och ett par flaskor till av 10yo, för detta vill jag tametusan alltid ha hemma!
 
 
VG
***

Scapa 10yo

0 Läs mer >>
***
 
Jag har tidigare sagt "Nä nu ger jag upp på majssprit...." men varför låtsas som att man är något annat än en hycklare? So here we go again.

Den här whiskyn har blivit ganska brett lovordad från både bourbonnördar och single malt entusiaster. Den har många gånger kallats för en "no brainer" och med smaknoter som lönnsirap, pecanpaj, körsbär, vaniljfudge etc, så låter det onekligen som det. Ajuste, och den kostar endast 479kr och ligger på 50,5% också!
Ska jag vara ärlig så känner jag att den förmodligen inte är hälften så bra som den beskrivs, men om den bara är hälften så bra så lär den fortfarande vara köpvärd. Det är ju dessutom ganska betryggande att jag mer och mer insett charmen med drinkar, så i värsta fall har jag en drinkbas i skåpet.
 
Jag försöker att inte vara så cynisk när det kommer till bourbon, men jag tenderar verkligen att tycka att de flesta är enkelspåriga slöjdsalar nedtryckta i en flaska. I min mun är bourbon i regel något skräligt och simpelt som saknar finess. Detsamma kan iofs sägas om tex varmkorv i en matkontext, men nog fan kan jag uppskatta det ibland ändå.
Något annat som sticker lite i ögat på mig är den amerikanska branding-modellen. Jag tycker att det känns väldigt drygt att ett destilleri kan göra 18 olika brands av bourbon, varpå de inte ens behöver ha destillerat spriten själv. Sen tillkommer ju att tametusan ALLA(ich) bourbons kommer från Kentucky, ett ortsnamn som inte kunde kännas mer hillbilly om man så gav det halvknäppta hängselbyxor i denim, ett halmstrå i munnen, tribaltatueringar och bondbränna. Men hey, jag är fullproppad av orimliga fördommar så man ska ändå ta mig med mer salt än allvar.
 
Sådär ja, nu när jag har varit lite ful i mun kan vi ju se om whiskyn kan skölja bort det.
 
 
Wild Turkey 101 proof
Kentucky Straight Bourbon
50,5% abv
Oficiell buteljering
 
Doft: Som alltid med bourbon så är doften väldigt fyllig och söt. Den har den klassiska träslöjdsalen (träspån och trälim) som jag brukar hitta i alla bourbons. Jag skulle dock vilja säga att den här känns aningen fruktigare än de bourbons jag testat tidigare. Jag hittar en aning glögg, men inte alltför mycket. När den har fått öppna upp sig lite kommer en ny doft som blir dominerande, nämligen havrekakor med russin (ni vet sånna där gammeldagsa som knappt finns i Sverige längre). Vaniljen är tydlig också. Jag tycker mig känna den där brödkryddiga noten av rågdestillat tillsammans med lite lönnsirap. Dock, oavsett hur länge den än får stå, så blir jag aldrig av med slöjdsalen...
 
Smak: Genast är smaken stor, söt och ganska het från alkoholen. Slöjdsalen hänger kvar, men lämnar lite mer plats åt lönnsirap, vaniljfudge och lite kanderade apelsinskal. Smaken är som en poplåt, mycket av samma utan att vara särskillt komplext.
 
Avslutningsvis: Som vanligt med bourbons så finns träslöjdsalen där. Träigheten lär ju onekligen bero på den strikta användningen av nya ekfat och jag misstänker att det sötaktiga trälimmet kommer från majsdestillatet. Det irriterande är att det finns mycket att gilla i bourbon, speciellt om man är en godisråtta som jag, om man bara tog bort slöjdsalen. Detta må vara en av de absolut bästa bourbons jag har smakat men den faller på samma svärd. Jag tror att om man hade bytt ut två tredjedelar av majset mot korn och/eller råg och lagt denna i 10år på 2nd fill bourbonfat så hade det kunnat bli något som verkligen fallit mig i smaken.
Det är ingen fråga om att denna är smakrik. Den är otroligt fyllig, men inte särskillt komplex, vilket gör den till en ypperlig drinkingrediens enligt mig. Denna är som gjord för en old fashoned med lönnsirap, Old Time Aromatic Bitters (tänk pepparkaka) och en skiva apelsinzest. Man kan till och med halvera lönnsirapen tycker jag.
Man ska aldrig säga aldrig men för varje gång jag samkar en bourbon så blir jag mer och mer övertygad om att det inte är nått jag vill sippa. Nä nu ger jag upp på att SIPPA majssprit.... men vatusan, man ska väll ha några Old Fashoned i sitt liv också.
 
G
***

Wild Turkey 101

0 Läs mer >>
***
 
Låt mig presentera The Gauldrons från Douglas Laings "Regional Malts"-serie. Som jag nämt tidigare så består serien av 6 olika buteljeringar, en för varje whiskyregion (om Islands var en officiell region), där man blandar whisky från destillerier i respektive region. The Gauldrions representerar Campbeltown, vilket möjliggör komponenter från tre destillerier; Springbank, Glengyle och Glen Scotia. Eftersom folk kastar sig efter Springbank och Glengyle inte producerar särskillt mycket så gissar jag att det är överhängande Glen Scotia i denna blandning. 
 
Detta är batch 2 av en limiterad version av The Gauldrions, slutlagrad på sherryfat. Senast jag smakade den vanliga Gauldrons så.... ja, den fångade mig inte så att säga. Jag tänkte dock att allt har potential att bli bättre med lite sherryfat, så jag bestämde mig för att de denna en chans. Jag har inte den blekaste vad den kostade i butik men jag vann den som en del av ett auktionspaket där jag räknar på ca 700kr för den.
 
Jag vet att The Gauldrions är en av de mest populära av Douglas Laings regional malts, iaf bland erfarna whiskydrickare. Det tror jag har, iaf delvis, med två anledningar att göra. 1, det är den enda buteljeringen som inte har en "cartoonig" maskot på sig. Visst visst, den har en spindel, men om ni har sett de andra buteljeringarna så förstår ni vad jag menar. 2, Campbelltown är en region som entusiaster i regel älskar. Personligen tycker jag att Campbelltowns whiskys kan vara allt ifrån tråkiga till trevliga, men det är inget jag blir upphetsad av. Jag har således inga höga förväntningar på denna men det blir kul att prova den. 
 
 
The Gauldrons
Limited Edition Sherry Finished
Batch #2, 50% abv, en av 5580 flaskor
Douglas Laing-buteljering
 
Doft: Doften är medelstor men väldigt oljig. Då menar jag inte oljig som oljiga trasor i en verkstad men doften har en oljig textur i näsan som nästan sträcker sig mot umami på något sätt. Jag hittar absolut noter av ny gummistövel och nougatkräm. Den har en röd fruktighet som får mig att tänka på röda äppelskal och apelsinmarmelad. Till och från puffar det fram lite mjukt kaffe också, vilket verkligen kompletterar och ger extra fyllighet på ett fint sätt.
Den här whiskyn är ett prektexempel på hur doften kan förändras beroende på var i glaset du har näsan. När näsan är mitt i glaset så känner jag tydlig gummistövel, fänkål och nougat, men om jag sätter näsan försiktigt mot nedre kanten av glaset så kommer mycket mer röd frukt fram.
 
Smak: Smaken är fyllig och kommer direkt, utan uppbyggnad. Till en början är den påtagligt söt och det finns en nästan mjölig textur till whiskyn, som när man äter mjöliga äpplen. Detta tycks, logiskt nog, framhäva smaken av röda äpplen. Sötman lyfter fram nutella men mojnar av ju längre du har den i munnen. När sötman sjuker blir nutellan mer salta nötter, fänkål och en rätt mysig maltighet.
Den känns ganska salt och maritim, främst på finishen, där en gröna, lätt lakritsliknande fänkålen lyser mest.
 
Avslutningsvis: Något som stör mig med den här whiskyn, som jag har svårt att förbise, är att beroende på vad du har ätit innan få kommer en tydlig not av humle in i både doft och smak. Har du precis druckit kaffe så sitter du säkert, men om du  ätit eller druckit något sött (marmeladmacka, frukt, pulled pork med BBQ-sås etc) så kommer verkligen humlen fram, vilket jag inte riktigt gillar. Vissa skyr gummistövel-noten som pesten medan jag tycker att den kan vara ganska trevlig i rätt mängd och tillfälle. Jag tänker att både humlen och gummistöveln är något som kan ses om "off-notes" så jag tror att betyget på whiskyn kan variera stort beroende på vem man frågar. Det är en whisky som ändrar karaktär från dag till dag. Ibland känner jag bara humle och marmelad, Ibland är den full av röd frukt och vanilj och vissa dagar känns den riktigt fräsch där fänkålen och röda äpplen verkligen "run the show". Jag tycker att whiskyn är väldigt intressant, eftersom den generellt börjar sött och fruktigt i munnen men utvecklas stadigt åt det torrare hållet. Den whiskyn du sväljer är inte samma whisky som du hällde i munnen. Whiskyn har även tydlig textur, både i doft och smak, vilket jag alltid ser som något possitivt. Sammanlagt så är det ganska svårt att slå fast ett omdömme. Det här skulle vara en väldigt lärorik whisky för många tror jag, och jag skulle verkligen rekommendera alla att prova den om man får chansen. Den visar exempel på komplexitet, hur en whisky förändras i munnen, hur det du ätit/druckit innan påverkar whiskyn samt hur det spelar roll var i glaset man luktar. Jag är väldigt nöjd att jag köpte en flaska men när flaskan är slut är jag helt klart redo att gå vidare.
 
G+
***

The Gauldrons Sherry

0 Läs mer >>
***
 
Oban är ett litet, litet destilleri från världens största spritkonglomerat, Diageo. Oban destilleriet ligger mitt inne i den lilla hamnstaden med samma namn. oban ligger på den skottska västkusten och kallas ibland för "gateway to the isles" eftersom de flesta färjorna till hebriderna går därifrån. Jag rekommenderar verkligen att göra ett besök ifall man är i Skottland.
 
Men vafalls, jag skulle snacka om whisky, inte resemål. Anledningen till att destilleriet är så pass litet är eftersom det är beläget i sin lilla orginalbyggnad som är så pass inklämd att det inte går att bygga ut. Således är inte Oban någon whisky man ser överdrivet mycket av trots att de har en så stor ägare. Personligen ser jag inget fel i att vissa destillerier kan få förbli små och trogna sitt ursprung, istället för att bli en stor oigenkännerlig behemothversion av sig själv (tex Macallan destilleriet).
 
Oban är en av de där flaskorna som inte har försändrats speciellt mycket sedan en lång tid tillbaka. Innan jag började köpa whisky brukade Obans flaskor på systembolagshyllorna se ganska lockande ut, för när det kommer till design tycker jag att de har lyckats. Jag gillar den enkla, lite gammeldagsa etiketten med bilden av måsarna på klipphällen och den enkla men snygga destilleriloggan.
 
Tyvärr har Oban liknande presentation som övriga Diageobuteljer, dvs färgad, kyrlfiltrerad, buteljerad på 43% och på tok för dyr (850-900kr). Eftersom man bara uppger att whiskyn är lagrad i "oak casks" (vilket är ett baskriterium för att få kalla något whisky i Skottland) så vet vi inte vilken typ av fat whiskyn har lagrats på. Jag vågar dock påstå att om det hade rört sig om något annat än bourbon casks så hade man angivit det. När man blivit så pass erfaren att det är standard att ha >20 flaskor whisky hemma, så är det lätt att förbise Oban. Det var just därför som jag blev sugen på att köpa en flaska, för jag ville se om den faktiskt är det dyra blasket jag tänker att det är eller om jag missar något. Jag vet att Gwhisky har Oban som ett av sina absoluta favoritdestillerier. 
Well well, here goes....
 
 
 
Oban 14yo
43% abv
Officiell Buteljering.
 
Doft: Ganska lätt doft. Balans mellan maltighet och frukt, typ citrus eller gula äpplen. En tydlig not som jag vill kalla "humle", även om det känns lite malplacerat. Ibland för den tankarna till hö. Det finns absolut osötad lakrits, vanilin och saltad citron här. Överlag är inte doften varken komplex eller intressant. Den känns förvånandsvärt monoton för att vara 14yo. Humle + malt och de där nästan "ofruktiga" citrusnoterna kan, i ett kreativt sinne, byggas ihop till någon typ av maltig IPA.
 
Smak: Lätt, mjuk och fruktig. Mer malt än doften. Kombon shortbread, caramel och mjölkchoklad får sammanfattas med "Twix". Tunn munkänsla. Den smakar inte ung men den hade kunnat haft mer mognad efter 14yo. Den ger över lag intrycket av att vara så pass överprocesserad att inget intressant finns kvar längre.
 
Avslutningsvis: Oban 14yo doftar som en IPA och smakar som en Twix, vilket låter betydligt intressantare än vad det känns. Den känns så sönderblandad att den mest ligger som en annonym matta på tungan. Den är definitivt åt det torrare, saltare hållet
Förmodligen en stor andel refill bourbon barrels, vilket är precis vad vissa älskar. Jag känner dock att whiskyn saknar kropp och den saknar framför allt friktion i munnen. Den är så lätt och len så man längtar efter att känna den lite mer i munnen liksom.
Men i rättvisans namn så anar jag potential och önskar att den fanns i vettig presentation. Jag tror inte att det är destillatet det är fel på, utan hanterigen därav. Den känns så himla oförargeligt massmarket. Dock finns den inte hos självständiga buteljerare och jag vägrar betala för Diageos årliga "Special Releases" där de tar löjliga priser för fatstarka versioner av deras whiskys. Det här destilleriet skulle må bra av nytt ägarskap. Oban är ett väldigt litet destilleri så tänk om en självständig aktör kom in med insikten att Oban är begränsad i sin kvantitet, så därför förtjänar den att få sin kvalitet lyft. Jag känner att Oban lider av samma sak som så många andra av Diageos destillerier; den känns ganska tunn, processerad och åren på ettiketten känns inte i smaken. Ska jag vara ärlig så tyckte jag att den låg rätt bra till när jag öppnade flaskan, men ju längre ner i flaskan jag kommer desto plattare och ointressantare känns den. Den började faktiskt på VG men har, med tiden, dalat till ett relativt ostadigt G.
Jag kommer förmodligen aldrig att connecta med Oban, och det är inte destilleriets fel, det är Diageos.
 
G
***

Oban 14yo

0 Läs mer >>
 ***
 
Så här på nyårsafton ser man hela youtube explodera med "Whisky of the year"- videos och var och en ska kasta ut sina sammanfattningar av whiskyåret 2024.... så varför skulle jag vara bättre?
 
Jag kommer inte utse min Whisky of the Year eller så, för jag kan faktiskt inte komma på någon som har stått ut ur mängden på det sättet. Istället hade jag tänkt att försöka att sammanfatta några korta (hah!) reflektioner om året.
 
Det mest påtagliga för 2024 är nog att jag har siktat in mig betydligt mer på officiella buteljeringar än tidigare. Om vi räknar bort mina GlenDronach single casks så består min samlig överhängande av single casks från oberoende buteljerare. Det här året har jag inte bara siktat in mig mer på officiella buteljeringar utan även mer instegswhisky och core range whisky. Det är väldigt lätt att tänka att man har "växt ifrån" destilleriernas basutbud och att det bara är oberoende buteljerare som är intressanta och kan överraska... och det är ganska så jag har resonerat flera år tillbaka, men nu har jag fått upp intresset för det jag tidigare förbisett. Mycket har faktiskt Glen Garioch 12yo, Ben Nevis 10yo och Bunnahabhain 12yo att tacka för detta. Dessa är tre "baswhiskys" som jag ALLTID vill ha fler flaskor av och som jag ALLTID blir glad av. Skulle jag bara få dricka en enda av dessa whiskys resten av mitt liv så hade jag inte varit ledsen. Så destilleriernas basutbud kan vara riktigt jävla bra, samtidigt som priset på whisky ständigt stiger (Glengoyne 21yo tex, som grukade ligga på 799kr de första 10 åren på 2000-talet, ligger idag på 2299kr) och då känner jag mer och mer att det är i baswhiskyn som prisvärdheten fortfarande finns. Så länge man i regel håller sig under 15yo dvs.
Men det handlar inte bara om "bang for the buck" utan det handlar även om nyfikenhet. Core range, speciellt instegswhiskyn, är ju den bilden och karaktären som destillerierna vill visa konsumenerna. Det är vad man vill ska representera destilleriet, och efter att ha provat ett dussin olika Deanston single cask från olika buteljerare (vilket kan svänga väldigt vitt och brett) så känns det ganska intressant ändå att plocka upp en flaska av deras 12-åring och se vad destilleriet själva väljer att vara.
Och precis som med gamla filmer från ungdomen så kan det vara spännande att gå tillbaka till det man drack i början av whiskykarriären för att se vad man tycker nu. Smakar Balvenie 12yo Doubblewood fortfarande som att man hällt i lite honung eller smakar fortfarande Glenfiddich 12yo fortfarande så där päronsplittigt som man häpnades av innan moppemushen ens ramlat av?
Slutligen så ska man komma ihåg att variation förnöjjer. Min samling består som sagt av främst olika fatstarka single cask, i regel sherryfat >15år gammla. Då kan det vara rätt trevligt att plocka upp en lättsam och okomplicerad Glen Grant 12yo att sippa på. För om allt man dricker är speciellt så är inget speciellt.
 
 
Jag har även börjat se mig om efter andra fattyper än tidigare. Som man snabbt märker om man kollar igenom min blogg lite hastigt så är jag en sucker för sherrylagringar, men jag har börjat kolla mer på rena bourbonlagringar än tidigare. Men främst har jag börjat söka upp lite ovanligare fattyper som romfat, sauternesfat eller varför inte Barolofat? Faktum är att t,ex den bästa buteljeringen jag någonsin smakat från Mackmyra var ett privat romfat, vilket jag tidigare har förbisett lite.
 
Och när vi ändå är inne på romfat, så har det här varit lite av året för malternatives för mig. Variation förnöjjer som sagt och detta har varit åter så jag börjat fördjupa mig mer i rom på allvar, men även Calvados och Armangac. Sen vill jag faktiskt slå ett slag för att alla malternatives inte behöver innehålla alkohol! Under 2024 har jag haft två vita månader, och då har jag vilja ersätta whiskyskvätten med något annat intressant och komplext. Enter specialkaffe! Detta år har jag verkligen fördjupat mig i specialkaffe, både vad det gäller ursprung, variationer, behandlingsmetoder, bryggmetoder etc. Det har varit fantastiskt stimulerande och såklart gott, och kaffe har blivit en annan dryck för mig än det har varit tidigare. Det har faktiskt ersatt whiskyn ganska många gånger, även när jag inte har vit månad.
 
För att återgå till whiskyn igen så har jag även börjat jaga nya destillerier. Jag menar dock inte nystartade destillerier, utan destillerier som inte funnits på min radar tidigare. Bushmills single malt har i princip helt gått förbi mig (eller ja, jag har gått förbi det), Armorik har jag hunnit glömma att det ens finns och Scapa har knappt funnits att få tag på ändå. Dock känns nylanseringen av Scapa, som gjordes nu under hösten, som typ det mest spännande i whiskyvärlden just nu.... in my humble opinion. Mer om det längre fram dock.
 
Både Waterford och Mackmyra har gått i konkurs och jag har en väldigt stark känsla av att vi kommer få se en hel del liknande grejjer de kommande åren. Det känns som att whiskybubblan är på väg att spricka (om den inte redan har gjort det) och att vi kommer se effekterna av det framöver. Jag tror att många nystartade destillerier kom in i matchen för sent och att lönsamheten inte kommer vara vad de räknat med. I bokförlagsbranchen säger man ibland att det är lönlöst att försöka skriva en bok utifrån trender. När vampyrböcker blir en megahit så är det ingen idé att börja skriva vampyrböcker eftersom trenden har hunnit lägga sig innan boken är tryckt och släppt. Är det populärt så är det redan försent att börja. På samma sätt känns det som att många insåg att whiskybranchen var het och det har nu poppat upp orimligt många destillerier runt om i världen. Jag gissar dock att många kommer konka eftersom whiskyintresset kommer att vara för svalt innan man har hunnit bygga upp ett ordentligt kapital och en gedigen portfolio. När Arran poppade upp på 90-talet var det ingen annan som startade destillerier och Mackmyra var 10 år innan alla andra svenska destillerier. Blotta uppstarten väckte intresse. Idag mångdubblas antal destillerier på alla håll och det är svårare att fånga konsumenternas uppmärksamhet. Man försvinner i mängden helt enkelt.
Jag tror dessvärre att många (främst små) oberoende buteljerare kommer få det svårt en tid framöver eftersom produktionskostnader ökar samtidigt som destillerierna vill ha sin sprit själva. Det har således blivit ett tightare urval med högre priser för buteljerarna och de kan inte längre erbjuda samma bang for the buck som tidigare.
 
Sammanfattningsvis kan jag nog ändå sammanfatta 2024 med att variation förnöjjer och jag kommer fortsätta bredda mina vyer lite mer under 2025. Jag ska se om jag inte kan få in lite andra grejjer än whisky på bloggen ibland men även innom whisky är jag sugen att kolla runt, främst på nya länder och nya destillerier. Här närmast ligger nog Scapa 10yo till hands, som ska öppnas till min födelsedag. Jag går in i det nya året, lite mer med inställningen att whisky ska vara KUL mer än att det måste vara så BRA som möjligt. Om jag ständigt söker efter den mest komplexa och högkvalitativa whiskyn så är det en slippery slope för snobberi, besvikelser och allmänt att glädjen för whisky försvinner. Whisky ska vara kul och spännande och jag vill inte att det ska bli för allvarligt.
 
2024 har varit ett väldigt bra år, delvis för att jag har minskat lite på whiskyn, till förmån för andra saker. Det hjälper mig lite att bli nyfiken igen. Jag hoppas att det får fortsätta så framöver också.
Nu ska jag gå och kolla i skåpet om jag har något att rycka folien på och välkomna 2025 med.
Gott nytt, för nytt är gott!
 
***
 

Reflektioner 2024

0 Läs mer >>
***
 
Jag har recenserat en Ardnamurchan tidigare på bloggen, även om det inte var whisky.
Arnamurchan är ett destilleri som jag är genuint exhalterad över. De har läppt flera bra grejer som är bra trots ung ålder och de känns väldigt spännande som företag, så jag följer dem med spänning. De har släppt en limiterad Sherry Cask Release som hade en identisk design som denna. Skilladen är att detta är en rökigare version, exklusiv för den svenska marknaden.
 
För att börja på ett sidospår så har Arran Distillery bytt namn till Lochranza Distillery och ägarna har byggt ett till destilleri, nämligen "Lagg". Tanken är att Lagg ska göra all rökig sprit och att Lochranza (f.d Arran) ska göra orökt sprit. Detta gör att Arrans "Crazy Swede" kommer att försvinna från Systembolaget. Det är denna uppkommande lucka för en ung, rökig sherrylagrad Sverige-exklusiv whisky på 50% abv som (om jag förstått det rätt) Arndamurchan vill fylla med denna buteljering.
 
Whiskyn är, enligt importören Clydesdale, skapad av 31st sherryfat, varav 25st fyllts med rökig sprit och 6st med orökig sprit. Arran och Ardnamurchan har två väldigt olika grundspriter så det ska bli kul att se hur olika resultaten är. Den här kostar 1kr mindre (598kr) än Arrans motsvarighet, vilket känns som en principsak, men fullt prisvärt om den hållar samma kvalitet som Arran. Eftersom jag nyligen smakat Arrans buteljering hos svärfar så är jag i rätt bra possition att jämföra de båda.
 
 
Arnamurchan Sherry Cask Release, Peated
50% abv
Officiell Buteljering
 
Doft: Det första som möter mig är gummislang. Bakom gummislangen kommer sherryfrukt och jordig torv, i lika mått. Bakom det kommer röken, och (på de bästa kvällarna) mjölkchoklad. Jag är inte speciellt känslig för gummislangar i whisky men det är lite tråkigt att det är det som är tydligast i doften. Ardnamurchans skitiga karaktär funkar väldigt najs med torven och ger en väldigt skitig "down to earth" känsla. Jag tänker inte påstå att doften känns speciellt spännande eller komplex dock.

Smak: Den här var det tamefan riv i.... som en medelålders man förmodligen skulle skrocka. Alkoholen är livlig och sticker i munnen, inte så att det gör ont men tillräckligt för att hålla en på allerten. Snart kommer en söt sherrynot som går åt dadel- och sviskon-hållet tillsammans med en trevlig nötighet. Efter ytterligare 3-4 sekunder kommer röken, skitigheten och en lite sträv nötighet. Det finns definitivt en grön örtig not också som jag inte riktigt tycker passar in. Jag håller mig åter igen till ganska breda termer i beskrivningarna här eftersom jag har lite svårt att hitta alltför konkreta noter här. Mindre gummislang och mer rök än i doften, vilket gillas.
 
Avslutningsvis: Helt ärligt så känner jag mig lite besviken. Det är tryck i den här whiskyn, och det är den där maffiga kombon av ett rökigt destillat och fruktiga sherryfat. Det är simpelt men gott, vilket absolut kan funka (som Hakushu 12yo så fin demonstrerar) men om det ska vara simpelt så ska det som finns där vara riktigt fint. Och framför allt så ska det inte finnas tråkigheter som 50m gummislang. Ardnamurchan har en tydligare karaktär än Arran, med mer gummi och mindre sherrysötma. Jag fattar att det finns folk som älskar det här, speciellt till det priset, med jag kände mig aldrig pepp på att hälla upp ett glas av denna. Den funkade gött när man vill ha något att smutta på medans man fokuserar på något annat, men det är inget att analysera eller beundra. Tyvärr så känns det för ungt och enkelt och hade den fått ligga i 10 år så hade jag nog varit betydligt mer imponerad. Nåväl det är ju gött i alla fall...
 
 
G
***

Ardnamurchan Peated S...

0 Läs mer >>
***
 
Dags för ännu ett Mackmyra Reserve.
Den här är lite av en specialare. Detta är den enda "small batch" som Makcmyra gjorde för Reserve-sortimentet. Det som är i flaskan är en blanding av whisky från olika fat, enligt följande:
2% 30 liters Svensk Ek-fat, 3 års lagring.
22% 350 liters champagne-fat, 13 års lagring.
24% 30 liters och 128 liters oloroso-fat, 6-8 års lagring.
52% 200 liters bourbon-fat, 4 års lagring.
 
Detta är alltså whisky av olika åldrar och fattyper som man kunde köpa 30 liter av och fylla i ett 30-liters bourbonfat för en "slutlagring". Personligen tyckte jag att whiskyn var väldigt god och en slutlagring var aldrig nödvändig, speciellt eftersom bourbonfat bara kommer bidra med mer av sånt som redan finns i whiskyn. Whiskyn var blandad till 51,9% abv och kostade 21 500kr när de såldes. Något som verkligen stack ut med det här erbjudandet är att det är en förblandad produkt med många nyanser från varierande ålder och fattyper, vilket inte annars var tillgängligt i Reserve-sortimentet. Jag gick med funderingar på att höra ifall jag kunde få fylla ett PX-fat med detta istället för bourbonfat (vilket jag tror hade varit fantastiskt) men jag var lite för feg för att efterfråga en sån särbehandling.
 
Champagnefaten köptes in måna år tidigare från Philipponnat, för att släppa Mackmyra Champagne, ett limiterat släpp och jag inte minns som speciellt imponerande. Därefter fyllde man faten igen och lät dem ligga i 13 år, vilket användes för denna utgåva. Då var Mackmyra de första och enda (mig veterligen) att lagra whisky på champagnefat, vilket flera producenter har gjort därefter.
 
 
Mackmyra Reserve
Champagne
51,9% abv.  3-13års ålder.
Lagrad i Bodås gruva.
Privatfatsortiment
 
Doft: Ah, det här är NAJS! Doften är (som med alla Mackmyra Reserve) fyllig och den här kommer med ett stort lass marsipan, vanilj och gul frukt. Den ack så typiska bananen har hamnat ganska långt i bakgrunden utan det är istället gula sötsyrliga äpplen som ställer sig i förgrunden. Vaniljen och marsipanen smälter ihop på ett väldigt fint sätt. Ett par droppar vatten plockar fram friskare citronnoter och winegummin.
 
Smak: Smaken liknar doften väldigt mycket. Den här härligt sötsyrlig med gula äpplen och marsipan. Dock kommer skumbananen fram mera än i doften, vilket jag gillar. Ett par droppar vatten gör smaken ännu fruktigare och plockar fram ett rågat mått med citron- och apelsin-marmelad. Efter ett tiotal sekunder kommer en ganska behaglig ekighet fram.
 
Avslutningsvis: Det här är en av mina absoluta favoriter från Mackmyra och jag ångrar att jag inte köpte ett fat av detta! Den här spriten skulle ju fyllas på bourbonfat, vilket givetvis passar den, men jag kan inte släppa tanken på om man skulle slängt ner detta i ett PX-fat ca en månad. Det jag verkligen gillar med denna är att, under mässorna, så var detta en jag rekommenderade till både newbees och erfarna whiskynördar, och den blev väldigt omtyckt hos alla. Jag minns en tjej (kon kanske var 20-22år) som aldrig hade smakat whisky förut, men efter att jag lät henne smaka denna köpte hon 4 glas till under kvällen. Den är helt enkelt väldigt lätt att tycka om, och det var alltid denna, eller Extra Rökig Oloroso, som folk började komma och fråga efter under kvällen, för att de blivit rekommenderade av sina kompisar. Det var helt enkelt många fler än jag som tyckte att "de här e fan riktigt gott"!
 
VG+
***

MR Champagne

0 Läs mer >>
***
 
När jag jobbade som brand ambassador för Mackmyra insåg jag vilken otrolig skillnad det var på de officiella systembolagsprodukterna och privatfaten. Jag tycker att privatfaten (aka Mackmyra Reserve) håller riktigt hög kvalitet, medan jag har gjort mina åsikter om deras core range ganska tydlig.
Iom att jag bara recenserat en enda Mackmyra Reserve på bloggen (vilket ändå var en specialare) så tänker jag att det kan vara läge att klottra ner några rader kring lite olika buteljeringar innan man tömt dem och de är borta.
 
Den här buteljeringen är orökig sprit som är lagrad på ett 30-liters fat gjord på svensk ek, dvs ett virginfat som inte innehållit något annat innan. Alla fatinfluenser (doft, smak och färg) kommer således från själva träet. Detta var en stor ögonöppnare för mig för att uppleva skilladen mellan amerikansk ek och svensk/europeisk ek, en skillnad jag tidigare bara hade läst om. Något anmärkningsvärt är att de svenska ekfaten i regel gav mörkare färg till whiskyn än tex oloroso-faten, vilket många kunder tyckte såg sexigt/lyxigt ut. De svenska ekfaten var de dyraste faten i Reserve-sortimentet. Många blandade ihop denna med core range-whiskyn "Svensk Ek" vilket jag helt klart kände var ett problem, eftersom många trode att det var sådan whisky som skulle komma från faten. Grejen är den att buteljeringen "Svensk Ek" är en blandad produkt lagrad på bourbonfat där ändarna bestod av svensk ek. Detta rör sig om fatstark whisky som är lagrade på små fat HELT gjorda på svensk ek, vilket resulterar i en whisky som är ljusår ifrån "Svensk Ek". Skillnaden kan tyckas tydlig för de flesta entusiaster men för gemene mäss-besökare, med ett par glas i kroppen, så var detta svårt att förmedla. Svensk ek är ju svensk ek.
 
Eftersom den svenska eken har mycket taniner så ger den whiskyn mycket färg och kryddighet, men det finns inget som ger någon tydlig fruktighet. Jag brukade alltid rekommendera att fylla fatet med förlagrad sprit (som redan legat 4 år på bourbonfat) istället för råsprit just för att få mer balans. Kryddigheten kan dock spela ganska bra med rökig sprit, som dessutom har lättare att stå upp mot fatinfluenserna. Just det här fatet är fyllt med orökig råsprit som lagrats i nästan 5år, vilket är rätt länge för en väldigt potent typ av småfat.
 
 
Mackmyra Reserve
Elegant Svensk Ek
57,8%, 4år 11 mån
Lagrad i Bodås gruva.
Privatfat
 
Doft: Doften är väldigt skarp av alkoholen. Jag känner möbelpolish, platt kanel och tydlig ek. Mycket intressantare än så blir det inte utan vatten. Men släng i en skvätt vatten (den klarar en hel del faktiskt) och låt den stå 5 minuter så händer det grejjer. Det finns fortfarande lite möbelpolish, men mycket mjukare och trevligare än tidigare. Kanelen kommer fram ännu mer och blir mer aromatisk. Nu börjar det komma mandelnoter och lite karamelliserat socker (tänk brända mandlar från [insert valfri medeltidsmarknad här]). Den blir betydligt mer komplex och söt, även om den håller sig på den kryddiga delen och saknar fruktighet.
 
Smak: Smaken är också väldigt het. Jag hittar tydlig blyertspenna, ekspån och lite bittra tanniner. Efter samma skvätt vatten så händer mestadels samma sak som i doften. Smaken blir sötare och mer nyanserad. Jag hittar brända mandlar, kolaremmar och, brevid en kopp kaffe, röda äppelskal. Smaken har inte samma komplexitet som doften men är fortfarande väldigt najs.
 
Avslutningsvis: Som jag tidigare skrivit så gillar jag fruktig whisky och jag tycker lätt att kryddig whisky utan fruktighet känns ofullständig. Det gäller egentligen även i det här fallet men den är ändå god. Som avec (brevid en kopp kaffe) så kan det leta sig fram en liten röd fruktighet dock. Det här är inte det jag helst sippar på från Reserve-sortimentet utan behöver nästan komineras med något. Denna är som gjord att ha till en creme brulee.
 
VG-
***
 

MR Elegant Svensk Ek

0 Läs mer >>
***
 
Som man kanske vet om man läst bloggen tidigare så jobbade jag för Mackmyra som brand ambassador. Dock så gick ju Mackmyra i konken tidigare i höstas vilket innebär att jag inte längre är anställd där. Jag vet inte om det spelar så stor roll i praktiken men nu tror jag inte att man kan säga att jag har samma bias som när jag var anställd. Vilket bättre tillfälle än att recensera ett gäng Mackmyra-whiskys, helt ärligt och bias-fritt? Det ska dock sägas att jag aldrig blivit instruerad kring mina omdömmen eller smaknoter gällande Mackmyras produkter.
 
Detta är första släppet i en triologi, kallad Kaizen. Kaizen är en japansk term som innebär en evig strävan efter att förbättras och överträffa. När jag började jobba för Mackmyra, precis i början av pandemitiderna, så släppte man en säsongswhisky kallad Grönt Te, som jag tyckte var rätt bra. Detta är en sorts efterföljare på det släppet. Skillnaden är att Grönt Te var en blandning av flera olika tesorter medan varje släpp i den här serien är lagrad på fat som har innehållit maceration av en sorts te per släpp. Detta första släpp, Kaizen 01, har lagrats på fat som macererats med Gyokuro te. Ett av Mackmyras största krångel i min mening, vilket blev extra tydligt i rollen som brand ambassador, är att fatuppsättningen till många av släppen är minst sagt komplex och rätt bökig att förklara. Det lätta svaret är att denna whisky är lagrad på "tefat" så fattar de flesta idén. Sanningen är dock ofta att det är olika fattyper (tex bourbonfat i 2-3 olika storlekar, ett typ av sherryfat, ett "tefat" som är bourbonfat från början men som sedan innehållit oloroso som infuserats med teblad och därmed blivit ett bourbon/sherry/te-fat, samt avslutas med några 30-liters svenska ekfat). Därpå kan bourbonfaten innehållit orökig sprit, men  två av 30-liters bourbonfaten har innehållit rökig sprit och 40% av sherryfaten har innehållit röksvans (som är ett slags halvrökig sprit).
Kort sagt så har vissa hunnit dricka upp whiskyn innan man har hunnit förklara klart alla komponenter. Så jag tänker enkelt sagt säga att den här whiskyn har legat på "tefat" som innehållit en sorts japanskt te. Whiskyn är buteljerad på fatstyrka och är straxt över 10 år gammal.
Whiskyn släpptes för 849kr på Systembolaget, vilket känns helt rättfärdigat tycker jag.
 
 
 
Mackmyra Kaizen 01
Gyokuro-saturerade bourbonfat.
44,9% abv, 1 av 2491 flaskor
Officiell Buteljering
 
Doft: Direkt en mjuk och fruktig doft med den, enligt mig, typiska mackmyra-noten; banan. Lyckligtvis är det en fullmogen banan och inte den gröna bananen som man kan hitta i yngre utgåvor. Doften fortsätter med märkbar vanilj och nori (ni vet det gröna sjögräset runt sushi-rullarna). Några droppar vatten lyfter fram bananen ännu mer och drar den nästan åt Banana Skids-hållet.
 
Smak: Ganska mjuk och söt till en början med mogen banan och päron. En mjuk och fin ekighet som tar lika mycket plats som frukten. Efter 5-6 sekunder i munnen går texturen fråin mjuk och len till en strävhet som ger mig "kattunga". Det kommer fram mandel och lite grönare örtiga noter. Finishen lämnar munnen riktigt torr, med päronskal, valnöt och krita. Vatten tar fram sötman mer samtidigt som de gröna noterna kommer fram mer.
 
Avslutningsvis: En förhållandevis elegant Mackmyra. Vid en blindprovning hade jag givetvis aldrig gissat på att det fanns te med i mixen, men när man vet vad man letar efter så är influenserna ändå rätt lätta att hitta. Jag har hållit provningar där jag startat linan med denna och jag upplever den som beskrivet ovan. Men när man provat sista glaset med extrarökig oloroso eller svensk ek och sedan går tillbaka till denna så är det en explotion av mjuk fruktsallad.
 
VG
***

Kaizen 01

0 Läs mer >>
***
 
Låt oss fortsätta på det asiatiska spåret ett tag till.
Detta är Kanosuke, ett japanskt destilleri som tillhör den nya vågen av destillerier i Japan. Destilleriet öppnade 2017 och ägs av ett företag (vem orkar kolla upp namn) som traditionellt gör Shochu, japans traditionella, enkeldestillerade sprit. Detta är en "äkta" japansk whisky, dvs detta är single malt som är destillerad, lagrad och buteljerad i Japan. Det glädjer mig att Kanosuke tycks göra saker annorlunda än föregångarna Suntory och Nikka. Man skriver tydligt ut att whiskyn är okylfiltrerad och jag har hört att den även saknar tillsatt färg. Något jag framför allt gillar är att de inte är rädda för att buteljera sin whisky över 50% abv!. Detta är deras instegswhisky, som ännu är NAS, vilket kanske inte är så konstigt iom den unga åldern. Den är buteljerad på 48% vilket (tillsammans med att den inte är kylfiltrerad) förhoppningsvis ger den en stadig kropp. Den är lagrad på en blandning av företagets egna shochu-fat, samt en andel amerikanska ekfat (virgin oak som jag förstår det). För mig som inte är så väl bevandrad i shochu så låter detta riktigt spännande!
 
 
Kanosuke Single Malt
Shochu cask och american white oak cask
48% abv
Officiell Buteljering
 
Doft: Doften är medelfyllig och är lite svår att sätta fingret på till en början eftersom den inte drar iväg i nån tydlig riktning. Det finns frukt, främst vit frukt som päron men även mandarin. Det finns även en ganska tydlig spannmåls-not som går mer åt en maltig ale än typ granola eller flingor. Ju mer jag doftar på den så finns det en knäckig not till doften. Eken ligger som ett soundtrack i bakgrunden tillsammans med lite vanilj. Ibland kan jag nästan uppfatta något blommigt som får mig att tänka på jasminte.Några droppar vatten tar fram lite mer vanilj men även en kalkig mineralitet som jag inte riktigt gillar.
 
Smak: Smaken är intensivare än doften. Den har mer vit frukt med främst krispiga päron (typ anjou) men även lite persika och vindruvor. Det där blommiga från doften är lite tydligare i smaken. Knäckigheten från doften märks tydligt och ger, tillsammans med nejlika, en fin, och ganska söt, fyllighet. Det är som att den lyckas vara elegant men fyllig på samma gång. Vatten gör whiskyn mjukare men snabbt lite för klen. Den knäckiga noten bleknar och whiskyn tappar sin kropp.
 
Avslutningsvis: Det här är kul! Whiskyn har en trevlig doft men smaken lyfter allt ännu mer. Trots att doften är medelstor så är smaken riktigt fyllig, vilket är extra ögonbrynshöjande med tanke på att det är en japansk whisky, som vanligen är medelfyllig som bäst. Jag gillar verkligen den knäckiga, lite söta, spannmålstonen. Med det i åtanke skulle jag faktiskt avråda från att tillsätta vatten. Knäckigheten förvinner snabbt utan att frukten lyfts nämnvärt. Den minerala noten i doften gör inte whiskyn några tjänster. Whiskyn drunknar helt enkelt väldigt snabbt och gör sig bäst på 48%.
Det här är helt enkelt skitkul tycker jag, eftersom den ger mig samma känsla som Dingle gav mig. Den är något annat än vad jag tänker att japansk whisky brukar vara. Den har en viss elegans som känns "japansk" men den har en nästan rustik fyllighet och spannmålsnoterna (maltighet?) är något som jag inte kan komma ihåg att jag kännt i någon japansk whisky tidigare. Jag misstänker att det är shochu-faten jag har att tacka här. I en värld där whisky har blivit mer och mer skitnödigt gillar jag att whisky kan få vara kul ibland!
 
VG
***

Kanosuke Single Malt

0 Läs mer >>
***
 
Har ni läst de två tidigare inläggen för Yushan Bourbon och Yushan Sherry så anar ni nog vart detta lider. Jag har ju, sedan tidigare, en allmän skeptisism kring asiatiska destillerier och deras förmåga att göra rökig whisky och de tidigare flaskorna har inte hjälpt inställningen till denna.
 
Som sagt, jag klickade hem denna, och de andra två Yushan, för ca 500kr på auktion. Jag såg inte hur det INTE kunde vara värt pengarna, ack så naiv jag var på den tiden.
Äh, vi skiter i att babbla mer så rycker vi av det här plåstret snabbt. Rökig sprit på 4 år... 46%.... jada jada....
 
 
Yushan Single Malt (peated)
First Fill Bourbon Cask
4yo, 46% abv.
Officiell Buteljering
 
 
Doft: Doften är förvånandsvärt lätt och är den minst stickiga av Yushans tre buteljeringar. Det första jag känner är inte torv, utan torrt trä. Det finns en torvighet, utan rökighet egentligen, men den ligger liksom bakom ekigheten. Om jag doftar djupt och letar så kan jag nog hitta lite lemoncurd längst bak också. Trä, något torvig med spår av citrus, det blir inte mer komplext än så.
 
Smak: Whiskyn är ganska len på tungan, men tyvärr är smaken på den lättare sidan av medel, vilket är lika väntat som önskat av en ung, "peated" whisky. Smaken är fortsatt ekdominerad men torven tar ett litet steg tillbaka jämfört med doften, samtidigt som frukten tar ett steg fram. Nu är jag säker på att jag känner lite blandad citrus, och vem vet, kanske lite vanilin också. Någonstans i mixen tror jag att det ligger ett oxiderat golden delicious också. På eftersmaken får jag blyertspenna och något som påminner om olivspad, och tyvärr gillar inte jag oliver.
 
Avslutningsvis: Jag blir lite förvånad när jag läser mina egna smaknoter. När jag dricker den här whiskyn så känns det som en av de mest onyanserade whiskys jag har druckit. Smaken känns väldigt lik doftbeskrivningen, men jag tycks ju ha hittat ett par nyanser till i smaken. Ärligt talat så smakar inte detta illa, men den är absolut tråkig och uppfyller inte förväntningarna på långa vägar. Den är inte värd att köpa, även om jag kan dricka den om någon bjuder mig. Men egentligen känns den inte värd att nöta på levern för, om jag ska vara ärlig.
Som sisten ut på Yushan-serien så känner jag att flaskorna nätt och jämt var värt 500-lappen jag betalade, vilket ändå förutsätter att jag hittar ett användningsområde för flaskorna i efterhand. Om jag vaskar den här och sherry cask så kanske jag kan använda bourbon cask för att göra whiskyvinäger, om jag hittar en vinägermamma.
 
IG
***

Yushan Peated

0 Läs mer >>
***
 
Jag har druckit Omar Sherry från samma destilleri, fast det var säkert 5 år sedan. Omar gjorde ett ganska ljummet intryck på mig då men jag tar gärna ljummet framför vad Yushan Bourbon var.
 
Som sagt, jag fick alla tre uttrycken (bourbon, sherry och peated) för ca 500-550kr totalt. Jag hoppas innerligt att denna följer mer samma stil som Omar. Fyra år i Oloroso-fat är det som gäller. Det verkar inte tydligt vara destilleriets grundsprit som det är fel på, så har de hittat några trevliga sherryfat här så kan det ju vara riktigt trevligt. De har ju haft 5-ish år på sig att utvecklas sedan jag smakade Omar Sherry sist så vatusan, nu lämnar vi förra flaskan bakom oss och går i med ett öppet sinne.
 
 
Yushan Single Malt
Oloroso Sherry Casks
4yo, 46% abv.
Officiell Buteljering
 
 
Doft: Doften är medelstor och ganska het. Den är fruktig men har en tydlig svavlighet i sig. Jag hittar fikon, apelsinmarmelad, vanilj och träig krydda i stil med nejlika. Men främst av allt hittar jag svarta vinbär (bär och blad), spån av blyertspenna och den där stickiga, skarpa lukten från apelsiner som ligger och smygmöglar i fruktskålen. Det finns något fint under svavlet, men svavlet skriker högst.
 
Smak: Smaken tar ett par sekunder att komma igång. Först är den lätt och fruktig med röda druvor och kanske något fikon. Sen breder den ut sig och vrider om armen på smaklökarna, som något från en dålig John Woo film. Det kommer ett överväldigande lass av stickig blyerts, svavel och bittra svartvinbärsblad. Allt som var trevligt och fruktigt i doften förvinner i smaken och det blir helt enkelt bara otrevligt i munnen. Tyvärr har den en hyffsat lång finish.
 
Avslutningsvis: Detta är otrevligt. Jag har inte druckit upp ett enda glas av denna, utan vaskar alltid den sista delen. Jag har aldrig kännt att det har varit trevligt att dricka den utan har enbart sippat denna för att kunna skriva smaknoter. Den har blivit mitt hus Chucky-docka som står och tittar olycksbådande/onskefullt på mig från hyllan. Jag kommer behöva rensa munnen med en riktigt söt saffransknäck och sedan vaska den nästan fulla flaskan. Det känns inte kul att jag har betalat pengar för något som våldför sig på mig varje gång jag samlar mod nog att hälla upp ett glas. Doften är ett klart IG men smaken lämnar ingen tvekan om att betyget landar på ett stadigt WTF. Det finns INGEN likhet mellan denna och Omar Sherry, och jag förstår inte vem som beslutade att buteljera detta. Det är ju en officiell buteljering, så destilleriet har ju satt sin stamp of approval på whiskyn...
 
 
WTF
***

Yushan Sherry Cask

0 Läs mer >>
***
 
Detta är en whisky från Nantou distillery, som har hunnit bli lite mer internationellt känt sedan jag skrev om det sist. Om jag har förstått det rätt (vilket man aldrig ska förutsätta att jag gjort) så är detta typ Omar Bourbon Cask, men med ett nytt namn för den västerländska marknaden.
 
Jag var knappast överväldigad senast jag provade nått från Nantou (eller någon annan gåeng heller) men jag lyckades plocka hem deras core-trio (Bourbon, Sherry och Peated) för typ 32 euro, exklusive frakt. Jag tänkte att vafan, tre stycken taiwanesisk whisky för typ 500kr allt som allt, hur kan det inte vara värt det? De lär ju vara, om än inte så spännande, så åtminstånde mjuka och fruktiga. Kul att prova iaf.
 
Whiskyn går nu, som sagt, under ett nytt namn; Yushan. Whiskyn är lagrad 4 år på first fill bourbonfat (som dessutom anges tydligt på ettiketten), buteljerad på 46%, så det låter tametusan både trevligt och seriöst. Let´s bring it on!
 
 
Yushan Single Malt
First Fill Bourbon Cask
4yo, 46% abv.
Officiell Buteljering
 
Doft: Doften är på den klenare sidan av medelfyllig. Jag förväntade mig en fruktbomb men istället möts jag av en lite vaniljig ekighet. Det finns lite Haribo-persikor och vinegummin blandat med tidningspapper. Jag är lite överaskad att en bourbonlagrad whisky från ett varmt land som Taiwan, kan sakna så mycket frukt. Ska jag verkligen behöva sitta och leta så här mycket för att hitta något?
 
Smak: Smaken är lite fylligare än doften. Den har en tydlig not av varmt trä och lite vanillin. Det finns nog lite honung och vax. Frukten gömmer sig väldigt väl och det mesta jag känner är eken. På finishen kommer en hyffsat otrevligt bitter not som påminner om vått trä och lite svavel.
 
Avslutningsvis: Jag gick in med förhoppningen att denna skulle hålla samma stil som Nantou Omar, men det gick åt helvete, så att säga. Whiskyn är förvånandsvärt bitter och träig för sin ålder och den där oljiga, tropiska, gula frukten som jag hoppades på skriker med sin frånvaro. Det här är tyvärr skittråkigt och inte nämnvärt gott. Det har varit riktigt lätt att sträcka sig förbi den här flaskan i hyllan och jag leker med tanken att hälla ut resten som är kvar. Om jag blir erbjuden ett glas av denna en kväll och jag inte behöver betala för den så kan jag nog acceptera den (om så mest för att vara artig). Lets face it, det är inte jobbigt att dricka upp den, men det är inte lockande heller och jag sparar gärna min lever till annat. Den är inte nere på WTF-status, men ett stadigt IG ska den ha iaf, även med priset i beaktning.
 
 
IG
***

Yushan Bourbon Cask