0 Läs mer >>
***
 
Jag öppnade den här flaskan för snart tre och ett halvt år sedan, för att fira att jag skulle bli pappa. Det är sällan man ser Ben Nevis över 25 år så detta kändes onekligen som en speciell flaska för ett speciellt tillfälle.De flesta Ben Nevis jag druckit har legat i relativt aktiva fat, vilket iofs passar deras kraftfulla destillat, men den här gången var det spännande att se vad en refill butt kan göra under en längre tid ist. Många år på flaska brukar dessutom, i min erfarenhet, betyda att whiskyn inte bara kan, utan BÖR få tid att öppna sig i flaskan. Jag brukar försöka tömma varje flaska innom ett år efter att jag öppnat den så detta är faktiskt den flaska jag haft öppnad längst i skåpet. När jag öppnade flaskan blev jag rätt besviken. Whiskyn doftade inte så mycket (mest mineral och dammigt trä) och smaken var mest het och på tok för bitter, utan någon fruktighet. Whiskyn har dock kommit en välbehövlig bit på de här åren...
 
 
Ben Nevis 27yo
Sherry Butt 2381
Flaska 309/592, 57,5%abv.
Signatory
 
Doft: Utan vatten är den relativt stängd, även efter de här åren. Det är som att den fortfarande ligger och snoozar. Trots 27 år i fat så är destillerikaraktären fortfarande tydlig. Måste ha varit ett välanvänt fat detta. De torkade frukterna och kryddorna från sherryfatet ligger på halvvolym. Det där härliga gamla lädret fyller ut resten. Murrig julkaka med torkade fikon och blandade julkryddor. Allt är torrt och halvsömnigt. Med vatten och lite tid, kommer frukterna fram mer tillsammans med marsipan, creme brulée och mörk choklad. Vattnet blir som en go kopp kaffe för den här snoozaren och får den att piggna till. Frukterna kommer fram mer, whiskyn blir piggare och doften får en riktigt krämig och rund karaktär. Till slut kommer något som till slut tar huvudrollen i hela doften; sötsyrlig rabarberkompott med kardemumma! Shit vilken kul doft!
 
Smak: Den må ha legat och snoozat på doften men jävlar vilket morgonhumör den har! Den hugger till i munnen direkt, med stor alkoholhetta! Smaken är torr och lite (nässel)bitter. Destillerikaraktären ligger fortfarande i framkant tillsammans med en del torkad frukt från sherryn. Det är dock betydligt mer trä och kryddor än frukt. Vi snackar muskot, lite stjärnanis, överbryggt svart te, drivved m.m. Finishen har lite punchpralin. Med vatten och lite tid öppnar den helt klart upp sig. Smaken blir mjukare och fruktigare men håller sig fortfarande torr. Fruktigheten kommer i form av bokna röda äpplen och rabarberpaj. Fokuset ligger fortfarande på de kryddigare noterna av svart te, tobak och stjärnanis. Det där gamla lädret och bittra nässlorna är helt klart den röda tråden i smaken.
 
Avslutningsvis: En rätt intressant version av Ben Nevis. Utan vatten är den som mig på morgonen, dvs seg och aggressiv, men efter kaff… jag menar VATTEN, så blir den väldigt medgörlig. Detta är ingen saftig sherrybomb. Både doft och smak är torr utan sötma, vilket understryks ännu mer av den smått bittra tonen. Oftast är bitterheten i form av nässlor och överbryggt te, men ibland slår den åt kaffe. Den känns lite väl het utan vatten, och även om vatten öppnar den och gör den mer komplex, så tar det även bort lite av den där härliga intensiteten och skitigheten som jag kommit att älska hos Ben Nevis. Det behövs endast några få droppar vatten för att hitta balansen mellan destillerikaraktären och sherryfrukten. Det är förvånande hur hög alkoholhalt, men också hur mycket av destillatets karaktär som hänger kvar efter 27 år på fat. Att jämföra denna med Ben Nevis 5yo är en utmärkt demonstration på hur ”äldre” inte nödvändigtvis betyder ”bättre”. Om de vore två personer så är 5yo är full av energi och hoppar omkring på Hatebreed-konserter medan denna (även när han vaknat) helst sitter i favoritfåtöljen, sippar kaffe och lyssnar på Tom Waits. Faktum är att om den här whiskyn vore en låt så skulle den vara "Dirt in the ground" av Tom Waits, rå men samtidigt harmonisk på samma gång. Jag ångrar inte att jag köpte denna men det är inget jag kommer jaga rätt på fler av. Så länge du inte ätit något sött innan (för då känns den för torr och bitter) så går den en fin balansgång mellan bitter, kryddig och lagom söt frukt. Detta är verkligen en komplex whisky som fortfarande får mig att gilla den mer och mer för varje glas jag tar av den. Detta är faktiskt en av få flaskor som jag inte kommer hälla till ”slaskan”. Den kräver mycket tålamod och uppmärksamhet, men det är det som gör den så intressant. Nu är det över tre år sedan jag öppnade flaskan och den har inte mojnat av eller blivit platt. Tvärtom, den håller fortfarande på att komma igång…
 
VG-
***

Ben Nevis #2381

0 Läs mer >>
***
 
Ska jag vara ärlig? Jag vet inte mycket om Isle of Raasay Distillery...
Raasay är en ö i de yttre hebriderna, dvs en ö på Skottlands västkust. På östra sidan av ön ligger fastlandet och Skye, på västra sidan ligger atlanten. Destilleriet öppnade 2017 och har släppt whisky typ sedan 2021, möjligen sena 2020.
 
I sedvanlig ordning slängde sig entusiasterna efter de första utgåvorna, så jag besvärade mig inte ens med att försöka. Jag fattar grejjen med att det är kul att testa nya destillerier vartefter de poppar upp, men jag tänker tametusan inte slåss och sitta på vakt för att få tag på 3år gammal whisky. Nu för tiden finns denna buteljering, typ någon sorts standardbuteljering, stadigt tillgänglig på Systembolaget. Den är blandad av rökig och orökig sprit som legat på Rye-fat, rödvinsfat från Bordeaux samt Chinkapin.fat. Chinkapin är något nytt för mig, men det rör sig om virginfat på en typ av ek som heter Chinkapin (Quercus Muehlenbergii) och växer i nordamerika. Således finns det inga "vanliga" fat i blandningen (dvs typ bourbon eller oloroso). Jag fattar ved de gjort här. Rödvinsfaten ger fruktighet samt en sxig färg, rye-faten ger en kryddighet och nyeken ger snabba ekinslag. Blandningen av allt detta känns väldigt designad för att snabbt ge karaktär till en ung whisky, men jag gissar att man kommer ändra fatuppsättningen för de äldre utgåvorna, närhelst de kommer.
Nåväl, jag närmar mig denna med en medelmåttig skepticism, men sanningen är att den har fått massvis med god kritik. Folk verkar verkligen gilla den, trots ung ålder, och menar att Raasay är en av de mest lovande destillerierna som poppat upp de senaste 10 åren.
 
Destilleriet satsar på single matl (och gin) så de buteljerar okylfiltrerat, ofärgat och på 46,4%, så det gillas. Men ska jag vara ärlig så är den avgörande anledningen att jag köppte en flaska av denna för dryga 650kr varken de goda omdömmena eller min egen okontrollerabara nyfikenhet över destilleriet.... det var flaskan. Raasay har en av de snyggaste flaskorna jag har sett. Texturen är skrovlig likt en berghäll och här och där finns mönstren efter snäckfosiler. Jag har knappast gjort ett bra jobb av att fånga tekturerna på bilden nedan men på Systembolagets hemsida finns en bild när man tydligt ser alla detaljer. Även om whiskyn är medelmåttig så är jag en erfarenhet rikare och har en snygg flaska att använda som slaska eller nått. Men vad var mest valuta för pengarna då, flaskan eller whiskyn?
 
 
Isle of Raasay
R-01.01
46,4%
Officiell Buteljering
 
Doft: En stor vägg av ek slår emot fejset. Jag hittar lite rök, gummi, vanilj och trälim. Doften är inte stickig men känns fortfarande ung. Det finns en liten funkighet som jag ändå gillar. Röken blir tyvärr överväldigad av faten och detta luktar mest nya ekfat för mig. Det finns inte mycket till fruktighet utan det är trä, gummi och lim för mig.
 
Smak: Grundspriten friskar upp det hela lite mer på smaken. Det smakar dock ungt och ofärdigt enligt mig. Eken tar åter igen huvudrollen men spriten skiner igenom mer. På ett sätt är det najs att det kommet lite friskare inslag, som dessutom tar med sig rök och en tydlig sockersötma. Dock hänger inte funken med riktigt och spriten känns stickigare och aggressivare än vad procenten säger. I slutändan smakar detta som en alkoholhaltig slöjdsal. Varken moget, spännande eller komplext.
 
Avslutningsvis: Det här är ofärdigt. Det är ung sprit och det känns som att man har velat släppa något och därför överkompenserat med eken för att få den att inte smaka så råspritigt.  Tyvärr är spriten för het och faten är för endimensionella. Jag säger som alla andra; ”detta bådar gott för framtiden”, men jag håller inte med när folk säger att detta är bra. Om spriten får ligga på någorlunda pigga bourbonfat typ 10 år så tror jag att detta kommer vara en vinnare. Man har en intressant grundsprit  och jag hoppas att funken kommer hålla sig kvar och palla med längre lagringar, för just nu är funken det enda som känns riktigt tilltalande.
Jag kommer spara flaskan, för den är grymt charmig, men nu när jag är klar med smaknoterna så har jag hällt ner lite sherryfatslagrad rom i den. Rommen var precis vad Raasay behövde, mer nyans och lite frukt. Rominfluensen funkar faktiskt riktigt fint med den här whiskyn… skulle vara kul att se lite romfatslagrad Raasay i framtiden. Faktum är att i Dramface Podcast avsnitt 15 (kring 6 minuters-strecket) säger Gordon att Raasay blir 10 gånnger bättre med en skvätt sherrylagrad whisky i sig. Personligen väljer jag att tolka det som att hela whiskypodd-världen håller med mig... Raasay behöver mer fruktighet. Nåväl, jag tycker att Raasay ska ha lite mer is i magen. Släpp inte spriten för att ha nått att släppa, släpp den när den är klar. Ni gör ju gin som kan hålla ekonomin flytande så länge. Ardnamurchan är jävligt bra trots att den är så ung att den knappt hunnit svalna från destilleringen, men det kan inte funka för alla. Vi ses om 5-6 år igen, Raasay.
 
IG
***

Isle of Raasay

0 Läs mer >>
***
 
Här har vi en av mina absoluta favoriter bland standardwhiskys.
Jag och Bunnahabhain har egentligen haft en nära relation redan från början. När jag köpte min första "Bunna" så hade den en lite mer klassisk (aka gammeldags) design, vilket var en drivande faktor i köpet. När jag började kolla på Ralfys youtubekanal berättade han att Bunna 12yo var whiskyn som fick honom att få upp ögonen för whisky, så jag var ju tvungen att öppna min flaska direkt. Fastän jag bara var en liten noob som inte ens kunde uttala namnet på flaskan så gillade jag den direkt. Den var mjuk och fruktig, men framför allt nyanserad utan att vara avskräckande. På den tiden fanns det dessutom gott om myndig Bunna för riktigt humana priser så det var lätt att gör fler inköp trots att man levde på studiemedel.
 
Ett par år senare sitter jag på en bar i Port Ellin, Islay. Jag var på roadtrip i Skottland på egen hand. Dagen efter väntade besök på Ardbeg, Laphroaigh och mitt älskade Lagavulin. Tidigare under dagen hade jag mött ett sällskap från Danmark som skulle till Bruchladich för att hälsa på sitt fat. De hade föreslagit att jag skulle komma till pubben och ta ett par glas med dem under kvällen, och nu satt jag där, en öl och några pilgrimsmusslor in på kvällen. Jag har under kvällen lyckats redogöra för både min kärlek till både Lagavulin och Bunnahabhain, då två i sällskapet kommer tillbaka från baren. Den ena ställer ner ett glas framför mig på bordet och klappar mig på axeln. Jag tackar för glaset och tar en sipp. "Shit, this war fucking tasty!" säger jag (vi snackade engelska med varandra eftersom jag inte kan förstå danska om så min whiskysamling hängde på det), "What is it?". Dansken kollar förvånat på mig en sekund och flinar sedan. "Well It´s an Islay malt ofcourse, can you guess wich one?" Jag tittar ner i glaset som om det skulle ligga en ledtråd skvalpandes i botten. "Don´t think I´ve tasted this before, but if its below £100 I´m getting a bottle". Dansken flinar åter igen, klappar mig på axeln och säger "well didn´t you say you loved Bunna 12?". Resten av danskarna utbrister nått på danska och de höjer glasen i en skål. Jag skålar med dem samtidigt som jag tyst tackar den dämpade belysningen som döljer rodnaden i mitt fejs.
 
Första gången jag smakade Bunna 12yo visste jag att jag gillade den, men det var när jag fick prova den blint den kvällen som jag blev kär i den!
 
 
Bunnahabhain 12yo
Bourbon- och Sherry-fat.
46,3%
Officiell buteljering
 
Doft: Fyllig, rund och fruktig doft. Den har en väldigt ”gul doft”, dvs vi snackar honung, aprikoser, apelsinskal och en aning mandellikör. Efter 10minuter kommer mer röd frukt fram, typ fikon. Honungstonerna blir mörkare och det kommer en mild kryddighet. Framför allt börjar mandarinklyftor komma. Ibland får doften nästan vaniljblommiga inslag.
 
Smak: Mmmm, en rund och fyllig smak. Börjar söt innan kryddigheten kommer fram ordentligt. Vi snackar fortfarande honung och aprikoser, men det kommer lite mer exotisk frukt också, typ cantaloupmelon. Det kommer även lite strävare kryddor som nejlika och mandlar med skal. Det hänger kvar en lätt hint av Earl Gray, malt och mandlar på finishen. Whiskyn har en mjuk och stadig munkänsla, där alkoholen värmer utan att sticka.
 
Avslutningsvis: Detta är honung och gul frukt, lätt pudrade men sträva kryddor, i ett glas. Detta är definitionen av ett säkert kort och kan tävla med whiskys som är betydligt äldre och dyrare utan problem.
Vissa kallar detta för en sherrybomb, vilket jag verkligen inte håller med om. Det här är ett exempel på hur sherryfaten kan göra bourbonfatens gula, frächa frukt, lite mer orange, tropisk, och toppa det med honung. Sherryn färgar allt, utan att det tydligt smakar sherryfat.
Vissa säger att de hittar salta och maritima noter i denna, men jag gissar att de har kollat på etiketten för mycket. Det här är inte en saltstängt fiskare som röker pipa, detta är en sjöman som kommer hem med exotiska frukter och kryddor från sydostasien!
En sån här ska man alltid ha hemma i skåpet!
 
VG
***

Bunnahabhain 12yo

0 Läs mer >>
***
 
"När Symposions Thomas Kuuttanen besökte Isle of Arran för första gången fick han se att de hade rökiga sherryfat i lagerhusen. Då tände han på alla cylindrar. Han började direkt att tjata på destillerichef och exportchef om att skräddarsy en tungt rökig sherrybomb för Sverige, en Arran Extra Allt. En sådan whisky hade Arran aldrig kommit på tanken att buteljera och man kallade den skämtsamt för ”The Crazy Swede”. Whiskyn går alltjämt under det smeknamnet."
 
Så presenterar en av Sveriges största whiskytidningar sen här Whiskyn, vilket är synd. Det är synd eftersom det finns inget som gör mig så avtänd som sådant flamsigt PR-prat om hur "crazy" den här whiskyn är. Enligt historien så var Thomas där en mörk natt som var så stormig att färjorna ställdes in och Thomas blev fast på ön. Då fick han givetvis traska runt i lagerhusen och upptäkte de här helt galna faten och bara var tvungen att buteljera dem! Efter att ha hört den här storyn fick jag tillräckligt med avsmak för att vilja bojkotta whiskyn. Tack och lov påminde jag mig om att det är en maffig Arran för 549kr.... så jag köpte en flaska iaf. 
 
Whiskyn är ett exklusivt släpp för Sverige (genom importören Symposion) och ska, enligt utsago, buteljeras batchvis, 9500 för denna första batch. Whiskyn ska vara minst 7år och legat på Olorosofat. Jag gillade verkligen denna, men allt PR-dravel fick mig nästan att känna mig lite smutsig för att jag gillade den. Den är en del av Systembolagets fasta sortiment men jag köpte ändå 3 flaskor som jag gömde i whiskysamlingen, ifall kvaliten skulle sjunka eller priset gå upp i framtiden. Nåväl, du tvättar vi av oss den där kväljande PR-hinnan och kollar vad whiskyn faktiskt har att erbjuda...

 
 
Arran Sweden Exklusive
Heavily peated sherry casks
En av 9500 flaskor, 50%abv
Officiell buteljering
 

Doft: När flaskan var nyöppnad kände jag mest rök men inte så mycket torv. Nu när flaskan har fått banta lite så är det tvärt om (inte mig emot dock). Rökighet är absolut najs, men det är torven som har möjlighet att vara nyanserad och intressant. Jag hittar torkad röd frukt (röda äpplen speciellt), mäsk, multna höstlöv och apelsiner som är en eftermiddag från att få sina första mögelfläckar på skalet. Övermogen citrus över lag faktiskt. Doften har fokus på sherry-frukten, men genom en torvig lins.  Doften är len, utan någon som helst stickighet…. Jag hade nästan velat ha lite stick i näsan. Detta kommer tilltala sherrytorskarna mer än röksnortarna.

 

Smak: Mmmm, faktiskt en bra bit bättre än den redan trevliga doften. Smaken känns bastantare än doften faktiskt, lite mer attityd. Den till och med biter lite i tungan. Det är fortfarande sherryfrukten som står i centrum, men torven och, framför allt, röken blir tydligare av alkoholnaffset. Det är mycket som slåss om uppmärksamheten i början (körsbär, röda äpplen, dadlar, rök, kaffe m.m) men efter några sekunder ger den en mer tillrättalagd profil som släpper fram maltigheten, honung, och mandlar. Smaken för verkligen tankarna till sån där franska nougat med mandlar och körsbär i, men med en röktouch.

 

Avslutningsvis: Väldigt trevlig whisky! En perfekt vinterwhisky, och framför allt PRISVÄRD! Hög kvalitet på både sprit och fat. Sherryn får tyvärr röken att mojna av liiite för mycket, men det är ruggigt gott iaf. Den har stor sherry och tydlig rök, två saker som svenskarna gillar. Det var ett genidrag att buteljera denna på 50%, vilket ger mer kropp och bett till whiskyn. Detta är trots allt inte en whisky som man vill ska glida ner len som sammet. Visst klarar den att man skvätter i lite vatten, men den tjänar inte på det tycker jag. Det finns även en tydlig sötma som lyfter smaken och munkänslan ännu mer, men kommer inte uppskattas av alla gissar jag. Jag är en gottegris och jag gillar det som fan! För 549kr (typ 50 euro) så är detta en no-brainer. Det är ingen slump att denna valdes för den svenska marknaden. Om kommande buteljeringar håller denna klass kommer detta bli en whisky som årligen bunkras! Ett solsklart och starkt VG+ för min del men om priset skulle vara en del av ekvationen skulle detta vara ett solklart MVG. Det är möjligt att detta är bland det mest prisvärda som har gått i ett par skor…. Eller ja, som man kan köpa i Sverige iaf (jag kollar lustfyllt på dig Glen Garioch 15). Det är är inte crazy och galet, men det är riktigt god whisky, till ett huswhisky-pris. Fantastish!

 

VG+
***

Arran Sweden Exclusiv...

0 Läs mer >>
***
 
Det har varit sparsamt med Miyagikyo på bloggen (och livet i stort, förvisso) och det finns väll en anledning för det.
 
Jag vill inte vara den som är fast i det förflutna, men det är lite svårt att bli exhalterad över japanska buteljeringar nu för tiden, iaf för oss som drack japanskt innan 2010. Jag minns när Miyagikyo 15yo kostade en tusenlapp och att den kändes dyr när den nådde 1400kr flaskan. 2015 ersattes hela deras core range av denna, Miyagikyo NAS. Den har precis landat på Systembolaget för 849kr och det är ruggigt mycket för ung, kylfiltrerad core range-whisky med färgämnen. 
 
På sätt och vis kommer japansk whisky alltid vara lite provocerande i mina ögon, iaf som kategori. Både Nikkas och Suntorys whiskys håller en förvånandsvärd kvalitet och komplexitet, även i låg ålder, men de saknar intensitet. Varje gång jag dricker Miyagikyo, Yoichi, Hakushu eller Yamasaki imponeras jag över smakprofilen, men frustreras över hur sanslöst mycket bättre de hade varit om de bara hade mer kropp. Det blir lite som att titta på ett riktigt vackert fotografi, där allt är lite ur fokus. De är en lite hjälpande putt från att bli fantastiska. 
 
Den lite för lätta kroppen, tillsammans med lite för höga priser gör att jag sällan köper japansk whisky längre. Dock lyckades jag buda hem Miyagikyo NAS tillsammans med Yoichi NAS för ca 900kr, och bättre än så lär det väll aldrig bli?
 
 
Miyagikyo NAS
45% abv
Officiell Buteljering
 

Doft: Direkt känner man av fruktig elegans. Det känns både fruktigt och blommigt med en frisk spritsighet (tänk doftversionen av syrlig). Här luktar det honung, vaniljkräm, sötare citrus, hallonsylt och sådana där rosa fruktkolorna från Maoam. En liten kryddighet i botten. När jag var liten brukade min pappa köpa en kaka från vårt lokala bageri. Det var en kardemummakaka, stor som en tårtbåtten, med ett lager vaniljkräm och smörkräm i mitten, och uppe på kakan låg glasyr med bitar av kanderat apelsinskal på. Den här doften påminner mig om den kakan, fast med extra tungt på de sötsyrliga citrusskalen. Elegant, fruktigt och riktigt snyggt.

 

Smak: Vanilj, honung och frukt. Lite åt godishållet. Kryddorna och maltigheten kommer efter 4-5 sekunder. Frukten är frisk och har en betoning på (så klart) söt citrus, hallonbåtar och syrligt melongodis. Kryddorna är väldigt försiktiga men finns där i form av mandellikör, torkad ingefära och mjölkchoklad. Finishen är tyvärr i tunnaste laget och domineras främst av gröna vindruvor.

 

Avslutningsvis: Jag har en liten förkärlek för Miyagikyo. Det är ju Yoichi´s elegantare och fruktigare lillebror, som inte får samma uppmärksamhet som storebror. När jag jämför NASarna nu så måste jag dock, till min egen förvåning, säga att Yoichin är den intressantaste av de två. Den ökända japanska elegansen blir alltför snäll i Miyagikyo och märks extra tydligt på munkänslan. Allt som allt så säger jag som med Yoichi; den är helt klart värd att lägga 700kr på, men om man ska ha den återkommande i skåpet behöver den ligga under 500-lappen för att vara värd det. Allt som allt god dricka. Perfekt sommarwhisky när man kanske inte vill ha så tunga grejjer. Gillar man Auchentoshan eller typ klassiska Glenmorangie så kommer detta verkligen att imponera. Bra, men inte så spännande.

 

VG
***

Miyagikyo NAS

0 Läs mer >>
***
 
Yoichi kommer alltid ha en liten reserverad plats i mitt hjärta. Långt tillbaka i begynnelsen, typ 2008 eller nått, så var Yoichi 10yo den första flaska single malt jag någonsin köpte.
 
Yoichi är Nikkas första destilleri. Det är beläget uppe på Hokkaido, dvs Japans nordligaste ö, där klimatet är likt Skottlands. Man kokar lätt rökig sprit i direkteldade pannor vilket ger en whisky som är mer robust än systerdestilleriet Miyagikyo´s lätta, fruktiga och sherrylagrade stil. Dock betyder "robust" inte samma sak i Japan som i Skottland, och spriten är oftast lika snäll som typ en Balblair (enligt mig). Nog för att "intensitet" inte är samma sak som "kvalitet", men den första framhäver ändå den andra. Ska man förenkla det så tenderar Yoichi att ha en torrare och mer maritim stil med en aning sälta och svag rökighet, medan Miyagikyo har lenare, blommigare och fruktigare karaktär. Om jag inte misstar mig lägger Yoichi i regel pengarna på bourbonfat medan Miyagikyo kör en blandning av bourbon och sherry (med lite mizunara om man har tur). Nikkas whisky har över lag lite mer "balls" (läs "alkoholhalt") än Suntorys Yamasaki och Hakushu, dvs 45% kontra 43%, vilket endå ger Nikkas whiskys lite mer kropp och pondus.
 
Den här NAS-buteljeringen ersatte hela Yoichis core range 2015, eftersom tillgången helt enkelt inte kunde tillgodose efterfrågan på äldre whisky. Den har nyligen (åter igen) landat på Systembolaget för 849kr flaskan, ett pris som inte riktigt kännts rättfärdigat i mina ögon. Dock såg jag denna, tillsammans med sin motsvarighet från Miyagikyo, som jag budade hem för totalt ca 900kr. Jag har knappt köpt japansk whisky de senaste 5 åren så det var väll kanske dags ändå. Det var inte föränn jag höll flaskorna i handen som jag kände mig riktigt förväntansfull ändå!
 
 
Yoichi NAS
45% abv
Officiell buteljering
 

Doft: Det här doftar ju riktigt jävla bra! Doften är len och förvånansvärt komplex. Första tanken är ”blommig” tills jag inser att så egentligen inte är fallet. Det finns gott om aromatiska, friska noter, tex tydligt citron- och lime-zest men även koriander. Något som för tankarna till en burk med Earl Gray te också. Under detta finns en fruktigare bas av gula äpplen, vattenmelon, vit persika och blandade örter. Efter ett par sniff kommer det mer rostat, aromatiskt trä fram tillsammans med en mild rök. Efter halva glaset dyker det upp mer honung samtidigt som frukten blir sötare. Fuck va najs!

 

Smak: Oj, alkoholen känns som mer än 45%. Första intrycket är att detta handlar om ung sprit, typ 5-8år. Munkänslan är på den lättare sidan av medel och är inte lika fruktig som doften. Här blir rökigheten lite tydligare men framför allt kommer en känsla av mineral och sälta tillsammans med torra tränoter. Whiskyn känns fortfarande aromatisk med citronzest och koriander, men kan knappast beskrivas som oljig och fruktig. Har ni någonsin käkat insaltade citroner? Det är ett supergott tillbehör till fisk och skaldjur, och det är just de där salta citronerna som dyker upp i huvudet varje gång jag tar en sipp av denna. Tyvärr försvinner den väldigt snabbt på finishen och lämnar bara kvar en sträv örtighet på tungan.

 

Avslutningsvis: Har ni någonsin suttit på en stenig strand med frisk vind så att stänket från vågorna träffar ansiktet? Ni sitter på en drivvedsstock som spolat upp av vågorna och öppnar upp foliepaketet som ni precis tagit ur askan. Däri ligger en helgrillad fisk som ångats tillsammans med citron och örter. Medans ni äter letar sig rökslingorna från den nästan helt utbrunna brasan sig fram tillsammans med doften från drivveden och havet… jag har aldrig gjort det där, men det är precis vad den här whiskyn försöker lura mig att jag gör!... eller ja, allt det där, förutom själva fisken då... detta luktar inte fisk. Det här är ruggigt bra för att vara ung(?) NAS-whisky och i ärlighetens namn har jag inte något problem med att betala 700 spänn för denna, iaf nån enstaka gång. Om jag ska se till att ha den här ståendes i skåpet på daglig basis så skulle den dock behöva gå ner till 500-lappen. Som vanligt när det kommer till japansk whisky, är doften den absolut bästa delen av upplevelsen. Det är spännande, det är välkomponerat och det är komplext, men det är även (som oftast med japansk whisky) väldigt elegant, om ni förstår vad jag menar. Detta är en fantastisk sommarwhisky, men man saknar fyllighet och munkänsla.

 

VG
***

Yoichi NAS

0 Läs mer >>
***
 
Jamen vafan, vi fortsätter med mer av det goda. Detta är en ung Ben Nevis från den självständiga buteljeraren Adelphi. Adelphi är en buteljerare med gott rykte om sig, vilket är anledningen att jag köpte denna, trots att den kostade ca 1000kr per flaska, vilket ändå måste ses som lite i det grövsta laget för en 5-åring. Ben Nevis brukar vara ruggigt fint i sherryfat och färgen hymlar inte med att det är i ett sherryfat man hittat denna.
 
Hela grejjen med unga, starka, sherrydominerade whiskys har blivit vanligare på senare år. Aberlour var inte först med det, men det var deras A´bunadh-buteljering som verkligen gjorde den stilen av sherrybomb populär, om man frågar mig. Idag känns det som att varannat, eller ja kanske var tredje, destilleri har en "egen A´bunadh". Det är för övrigt en stil som verkligen går hem i Sverige, vilket tex High Coast kan vittna om när de har svårt att tillgodose efterfrågan på sin Berg.
 
Nåväl, för att komma tillbaka till min poäng.... fuck, nu har jag tappat den. Äh, vad sägs om att jag tar en sipp till och klottrar ner lite smaknoter ist?
 
 
Ben Nevis 5yo
Sherry Butt #10711
En av 622 flaskor, 61,3% abv.
Buteljerad av Adelphi
 

Doft: Stor, maffig och fruktig. Det bränner till ordentligt i näsan! Det är svårt att hitta några närmare nyanser innan man droppat i vatten. Vattnet öppnar upp doften och gör den hanterbar xD. Till att börja med kommer drivor av mjölkchoklad tillsammans med russin, fikonmarmelad och lite hasselnötter. Det finns stora inslag av bakade mejerier och kanel, som får mig att tänka på kalvdans, men en mer mainstream referens kanske skulle vara creme brulee. Fortfarande ruggigt livlig och vital. Det känns att det är ung sprit, men den är inte omogen. Frukten känns syltig på nått sätt. Doften har även sin beskärda del av eukalyptus. Dock är det först efter 20-30min som det blir riktigt intressant, när umamin börjar komma. Den ger ett större djup som kompletterar frukten på ett väldigt najs sätt. Tankarna går mot soja eller grillad svamp. Ben Nevis-funken är inte så tydlig som jag hoppats, utan tonas ner mycket av sherryfatet.

 

Smak: Det bränner ordentligt. Sherryfrukten och rostat kaffe är allt som känns innan vattnet åker i. Denna klarar mycket vatten och känns fortfarande ung och livlig. Den känns ljusare i karaktären än doften. Ljusare fruktinslag i stil med färska fikon och björnbär. Efter några sekunder i munnen kommer dock mjölkchokladen igen tillsammans med kardemumma och en mjuk nötighet som för tankarna till valnötter. Tråkigt nog har inte smaken samma umami som doften. Superfint ändå!

 

Avslutningsvis: Abunnadh har inget att sätta emot detta! Enastående whisky om man frågar mig! Ben Nevis borde ha en 5yo sherryskrikare i sin core-range. Den här burdusa, kraftiga destillerikaraktären kan vara sjukt rolig när den är ung (och inte heter Glencoe) och den funkar så jävla bra med sherryfat! Den är fyllig, oljig, bråkig, kryddig, fruktig, förvånansvärt balanserad mellan rådestillat och fat, men framför allt är den intensiv! Jag är faktiskt beredd att kalla denna för den bästa ”Abunnadh-buteljeringen” (fatstark sherryvrålare kring 6yo) jag någonsin druckit, iaf i drickandes stund. "Men hallå där din jävla shomme!" hör jag dig skrika till skärmen, "om den är det bästa du druckit i kategorin, varför gav du t.ex Teapot Dram högre betyg då?". Jag står fast vid att Ben Nevis är bättre (fast vissa fat av Kavalan Solist Sherry är millimeter efter), men jag uppskattade nog själva kategorin mer då än jag gör nu. Som jag sagt tidigare så behöver Ben Nevis destillat tid att mogna eller aktiva fat för att kompensera för låg ålder, och jävlar vad fatet har gjort ett bra jobb med den här! Jag är innerligt glad att jag har en flaska kvar av denna! Detta är precis vad du vill ha en septemberkväll när regnet slår på andra sidan tältduken! Ben Nevis borde byta ut sin Coire Leis mot en ung sherrybomb!

 

VG+
***

Ben Nevis #10711

0 Läs mer >>
***
 
Den här buteljeringen, som kom 2021, mötte jag med förtjust skeptisism. Det finns mycket som talar till den här whiskyns fördel, men det finns ett par orosmoln.
 
Till att börja med, det är en Ben Nevis, och Ben Nevis är bra skit! Jag tycker helt klart att det var på tiden att deras core range fick ett tillskott (deras 10yo var den enda core-single malten....knappast en "range"). Denna ny entrypoint, Coire Leis, är döpt efter deras vattenkälla och är helt lagrad på 1st fill bourbon-fat. Nog för att jag gillar sherrylagrad Ben Nevis, men bourbonfats-lagrad Ben Nevis kan vara magiskt det med, och jag älskar att läsa "1st fill" på vilken whisky som helst. Dock är detta en NAS, och jag hoppas att den hunnit mogna ordentligt. Det faktum att de erbjuder en ung core-buteljering som är lagrad på 1st fill fat får mig att fundera... börjar man vända sig mer åt bourbonfatslagring snarare än sherry? Omsättningen av fat lär ju bli väsäntlig till slut menar jag.
 
Aja, den är varken kylfiltrerad eller färgad om jag förstått det rätt, och den har (likt storebror) en styrka på 46%. Som tidigare nämt så hatar jag designen med hela mitt mörka, bittra hjärta, och det ska man inte hålla käft om!
 
 
Ben Nevis Coire Leis
First Fill Bourbon casks
46% abv
Officiell Buteljering
 

Doft: En riktigt fräsch doft ändå. Medelfyllig full av både söt och sur citrus, gula äpplen, mynta och sådana där syrliga melongodisar man kan köpa i plockgodset! Vanilj och en mild cereal not smyger runt där också. Vaniljnoten är krämig, nästan laktisk, och för tankarna till vaniljkräm. En lätt rostad not som för tankarna till mandelbotten. Med tiden kommer till och med lite mango fram. Jag måste säga att doften verkligen är najs. En härlig kombo av sötma men ännu mer syrlighet, och tar man djupa sniffar känns den nästan spritsig i näsan. Det finns lite nässlor också, men de håller sig i bakgrunden.

 

Smak: Ben Nevis funken finns där, med gräddkola, gula dragéägg, knappt mogen honungsmelon, lätt ek, och ett liiiiiiitet uns av läder, men det är precis att det märks. Förmodligen lite winegummi också. Funken räddar den från att bli en tråkig Glenlivet wannabe. Den känns dock förvånandsvärt lätt och den krämiga fylligheten från doften finns inte riktigt här. Attityden jag gillar i Ben Nevis lyser tyvärr med sin frånvaro. Ben Nevis gröna bitterhet finns här och ger en ganska sträv munkänsla.Alkoholen är ganska bråkig och det smakar onekligen ungt, jag skulle gissa på typ 5år gammalt.

 

Avslutningsvis: När jag först öppnade denna tyckte jag att den smakade som en lite intressantare generisk blended whisky. Den utvecklas och förbättras dock ganska snabbt så fort flaskan får lite luft i sig.Den är lätt och fräsch, och förmodligen vad man skulle kalla en sommarwhisky. Doften är fantastiskt trevlig att sniffa på men den tappar mycket på smaken. Det här är lite mer av vad jag hoppades att Cutty Sark skulle vara (vilket kanske är lite orättvist mot Cutty Sark). Detta är lite en ”ser-inte-skogen-för-alla-träd-whisky”, dvs den är inte allför häftig när man analyserar den, men när man sitter och sippar på den utan att ge den för mycket uppmärksamhet så blir den på nått sätt bättre. Just kombinationen av lätthet och funkighet gör att jag skulle ha riktigt svårt att gissa vad detta var i en blindprovning. Detta kan absolut vara trevligt att sippa på nån gång, men det är inte vad jag plockar fram när jag är sugen på en ”klassisk” Ben Nevis. Det faktum att destilleriets 10yo bara kostar 61kr mer så blir valet givet. Om man vill ha en najs frisk, fruktig och fräsch single malt så är detta ett hyffsat alternativ, dessvärre är jag sällan ute efter den stilen av whisky. Det är som att den vill vara en len fruktbomb men det torra och lite bittra destillatet drar ner fruktigheten. Det blir lite som när nån ler ett artigt leende men egentligen inte menar det. Man ser vad de vill förmedla men det blir inte övertygande (de som har sett The Boys kan kanske relatera till typ Homelanders media-leende). Jag tror whiskyn skulle behöva några fler åt på nacken för att låta faten tämja destillatet lite mer. Ben nevis behöver ofta ålder eller aktiva fat för att bli riktigt bra enligt mig. Jag tror att det finns folk som kommer vara riktigt exhalterade över den här whiskyn (förmodligen inte priset dock) men jag är tyvärr inte en av dem. Det var najs att testa den, men jag kommer inte att ersätta den. Betyget är solklart.

 

G
***

Coire Leis

0 Läs mer >>
***
 
Dags att återvända till ett av mina absoluta favoritdestillreier, Ben Nevis!
Jag har ju ändå hunnit recenserat ett gäng Ben Nevisar på bloggen, men märkligt nog har jag aldrig recenserat deras 10yo.
 
"Det är insidan som räknas" är vad de flesta Ben Nevis-fans numera får påminna sig. Tidigare hade deras standard 10yo samma stil som deras officiella single casks (tex #590, #587 och #596), tills de 2021 designade om ettiketterna till de (ska vi kalla dem "stilrena") ettiketterna de har idag. Jag var ett stort fan av den gamla designen. Jag förstår att de förmodligen ville ha en modernare look och inte se "förlegade" ut, men jag tycker ärligt talat att den nya designen är ganska hemsk. Det är mycket deadspace på ettiketten och den simpla stensilen av berget påminner mer om en app-ikon än något annat. Framför allt kan jag irritera mig på att de inte bara finner det nödvändigt att skriva "From the highest water source in Scotland", utan även bemödar sig att skiva ut höjden (i både meter och fot). Skottarna tycks benägna om att använda sådan lat marknadsföring som t,ex "nordligaste distilleri", "sydligaste i highlands", "högst belägna" m.m. Man ska vara mest av någonting helt enkelt. Det känns som en barnslig pissing contest som inte spelar någon roll i praktiken.Samtidigt som man förnyade designen så passade man på att lägga till en NAS till sin core range, Ben Nevis Coire Leis.
Samtidigt som jag inte gillar det nya utseendet så intalar jag mig själv att det iaf är ett tecken på något bra. Som tidigare nämnt så tycks inte ägarna Nikka ha nämnvärt intresse att satsa på Ben Nevis som single malt, men den nya designen, samt tillskottet av Coire Leis, tyder förhoppningsvis på att man vill satsa lite mer och dra mer uppmärksamhet till destilleriet.
 
Whiskyn är lagrad i en blandning av bourbonfat, sherryfat och vinfat, buteljerad på 46% och är varken kylfiltrerad eller färgad.
Tidigt i whiskykarriären blev jag rätt avskräckt av denna, men nu är den en av mina favoriter. Destilleriet har en härligt robust skitighet i form av mossa/nässlor och läder. Deras 10yo är, för mig, typisk i sin blandning av apelsinskal, kaffe, nötighet, nässlor och läder, men detta är första flaskan sedan re-brandingen. Jag hoppas att den är sig lik.
Tyvärr är det en ganska otacksam whisky att älska eftersom destilleriet inte buteljerar så mycket som single malt. Detta gör att Ben Nevis, likt Springbank, tycks otillgänglig majoriteten av tiden och dycker upp till och från när en ny batch buteljeras. Dessutom tenderar den att vara dyr för sin ålder. Faktum är att det är den dyraste basic 10yo jag kan komma på... även om Springbank absolut spelar i samma liga. Både Springbank 10yo och Ben Nevis 10yo är pålitliga, karaktärsfulla, fylliga och härligt skitiga whiskys, och jag misstänker att det finns en rätt stor overlap hos deras fans. Nå väl, jag känner att detta blev en aningen negativ inledning, men det blir lätt så när förändringar sker med en av ens favoritprodukter. Skit samma, jag ser fram emot att få dricka lite Ben Nevis nu!
 
 
Ben Nevis 10yo
46% abv
Officiell Buteljering
 

Doft: Jupp, detta är så bekant när man sätter näsan mot glaset. Direkt hoppar det fram ljunghonung, ingefära, läder och lite go highland-funk! Detta är Ben Nevis! Bourbonfaten ger vanilj och lite gräddkola, men det märks att det finns fruktiga fat med i mixen också. Jag känner inte sherryn lika tydligt som jag minns från de äldre utgåvorna, men de bidrar onekligen med lite torkad frukt, apelsinskal och sköna nötiga influenser (typ noguat, vilket jag ofta hittar i Ben Nevis). Jag har tametusan noll koll på vad de använder för vinfat i blandningen men antingen är det ytterst lite rödvinsfat eller vin gjort på gröna druvor (det sistnämnda känns mer troligt i mitt huvud). Vissa dagar tycker jag mig hitta lite ädelröta (botrytis) i doften, som om det hade funnits Sauternes eller liknande i mixen, men det är endast vilda spekulationer från mig. Jag hittar iaf gul frukt i stil med aprikoser, men även grapefrukt. Som pricken över I:et kommer den där oslipade funken från destillatet, som ligger lite åt det svavliga hållet. Framför allt bidrar den med den där gröna noten som ibland yttrar sig som mossa, men i detta fall, mer som nässlor och läder. Det finns definitivt blommiga inslag här som dyker upp med jämna mellanrum. Juste… lite mer honung uppe på allt detta också.

 

Smak: Smaken är en blandning av sötma och bitterhet. Åter igen, det finns mycket honung här. De där gröna nässlorna blir tydligare och den där funken drar riktigt nära svavel-territorium här. Givetvis hänger den gula/orangea frukten från doften kvar men lägger sig lite längre bak, till fördel för nässlorna, kaffe, lite ektanniner och choklad. Finishen hänger kvar en hyffsad stund, med fokus på ektanniner och choklad.

 

Avslutningsvis: Denna buteljering har mindre sherryinfluenser än jag minns från de äldre utgåvorna men å andra sidan får man räkna med variationer från batch till batch. Whiskyn är förvånandsvärt komplex för en 10åring och har både fyllighet och karaktär. Jag kan fatta att detta kostar 859kr på Systembolaget, för jag tycker att den tävlar med många i den prisklassen, trots att den förmodligen är 5 år yngre i de flesta fall. Hade den kostat 599kr hade jag säkrat upp med en låda så jag alltid har mellan släppen, men inte i detta fall. Glen Garioch 12yo kan absolut tävla med denna i kvalitet, vilket gör den betydligt mer prisvärd för sina 599kr. Men när allt kommer till kritan så är detta en maffig och komplex whisky med massor av karaktär. Det blir aldrig mesigt eller tråkigt och det är värt att betala för. Jag ser oftast till att alltid ha en flaska av Ben Nevis 10yo hemma, men de självständiga buteljerarna kan ofta erbjuda intressantare fat av Ben Nevis för en liknande peng. Jag gillar verkligen Ben Nevis 10yo men blir lite frustrerad över att jag behöver vända mig till självständiga buteljerare för variation och högre ålder. När destilleriet ändå gjorde en rebrand så önskar man att de skulle ha introducerat en 15yo och en 18yo också.... och vem vet, kanske bjuda på en cask strength-buteljering per år (typ som GlenDronach eller Laphroaig). Nu när Nikka kommer applicera de striktare reglerna för japansk whisky så önskar man ju att de skulle låta mer av whiskyn från Ben Nevis stanna i Skottland och ge möjlighet att bygga ut deras single malt core range så att den består av mer än en NAS och en 10yo.
Nåväl, för att ta mig ur det här frustrerade sidospåret jag alltid hamnar i när jag snackar Ben Nevis... det här är gott! Det är bra skit. Det finns en anledning att jag fastnat för Ben Nevis och deras 10yo demonstrerar detta väl nog. Jämför inte prislappen med whiskyns ålder, utan med hur den smakar... och försök att inte bry dig om den nya hemska designen. Designen är ful, destilleriet är fult, core rangen är liten, åldern är vid lägstaribban och priset är kaxigt.... men det är fortfarande jävligt gott.

 

 VG
***

Ben Nevis 10yo

0 Läs mer >>
***
 
När jag for till Lofoten förra hösten så tog jag inte bara med mig Ben Nevis #596, jag tog även med mig en Glencoe 8yo.
 
Glencoe är en blended malt, dvs en blandning av olika singe malts. Lite märkligt nog buteljeras den av Ben Nevis-destilleriet. Uppenbarligen är Ben Nevis en av malterna i blandningen, och ryktet säger att det är ytterligare två malter i blandningen. På ettiketten står "Highland Blended Malt Scotch Whisky" vilket innebär att det rör sig om enbart malt från Highland-regionen.
 
Jag har hört att whiskyn är en blandning av bourbonfat och sherryfat... eventuellt nått mer, men jag har inte lagt det på minnet. Tyvärr har man inte bemödat sig att skriva ut den informationen på flaskan utan fyller ut kartongen med säljigt målande dravel om Glencoe. "Glencoe är ett pass nära Fort William"... så mer än så behövs väll ändå inte? Hade de skrivit det så hade de haft plats för att beskriva fattyp, antal, buteljeringsdatum, antal kvisthål i ändarna samt en bild av städschemat på buteljeringslokalen... just saying. Några bitar information som faktiskt ÄR matnyttigt är dock åldern (8år) samt alkoholhalten (58%) som enligt utsago ska vara cask strength. Det står även att whiskyn inte är färgad (tack för det), men då kan man inte låta bli att undra... är den kylfiltrerad? Nå väl, det är 8år och starkt. Vi snackar alltså om en ung och kaxig whisky, iaf om Ben Nevis-destillatet har nått att säga till om. Det här kan bli kul helt enkelt!
 
 
Glencoe 8yo
Blended malt, 58% abv
Officiell buteljering
 

Doft: Direkt när jag hällt upp whiskyn i glaset känner jag en våg av blommig honung och björnbärskompott. Märkligt nog så stänger sig whiskyn ruskigt snabbt igen och plötsligt känner jag måttligt med Ben Nevis-funk, kaffe och liiiite läder, men inte mer än så. Faktum är att doften blir ganska svag. Efter en oblyg skvätt vatten kommer mer av sherryfrukten fram. Nu kommer dadlar och rikligt med mjölkchoklad, men det kommer även gröna äppelskal och rekorderligt med metallisk jordkällare.

 

Smak: *Host* alkoholen biter så hårt att det känns i tänderna. Den känns riktigt ung och eldig. Bakom alkoholen finns vaxiga valnötter, noguat och den välkända funken igen. En tydlig bitterhet genomsyrar smaken, som fortfarande känns ruggigt stängd. Trots vatten så håller den sig riktigt livlig och bråkig. Nötigheten är till största delen borta. Funken hänger kvar tillsammans med lite mossa, gräs, honung och gurka. Lite sherryfrukt kikar fram nån gång ibland men man hinner inte identifiera exakt vad det är. Märkligt nog är det som att smakerna svallar bort efter 5-6 sekunder och sen hänger en förvånandsvärt neutral och stickig sprit kvar. Det är märkligt hur doften blir större av vattnet men smaken blir vattnigare.

 

Avslutningsvis: Den här whiskyn är helt klart ung, bråkig och oraffinerad. Doften är riktigt trevlig och intressant, men på något sätt dödar vatten smaken. Ben Nevis karaktär är tydlig med kaffe, mossa och funk, men den känns blaskigare än jag väntat. Jag vet att det är en blended malt, dvs Ben Nevis maltwhisky och minst en annan maltwhisky, men det känns definitivt som att malten är blandad med en torr grain. Den här whiskyn är lite av ett mysterium. Hur kan en whisky på 58%, med en påtaglig mängd Ben Nevis-malt i sig, kännas så neutral på smaken?  Tyvärr känns detta som ett sätt för destilleriet att göra sig av med undermåttlig sprit och ingen av komponenterna i denna kan ha varit speciellt upphetsande. Det här är helt enkelt inte en whisky att sitta och analysera i lugn och ro. Den skriker så mycket i munnen att du får stresspåslag och inte kan ignorera den. Hetlevrad, oraffinerad, ung och ilsken… om detta vore en musikgenre skulle den vara hardcore punk. På nått sätt är det som att den skriker smaklökarna i ansiktet… hög intensitet utan att få så mycket sagt. Men när man sitter ensam någonstans på Lofoten, ja då värmer den upp kroppen fint medan himlen vattnar ner whiskyn efter eget tycke. Förmodligen det sämsta jag smakat från mitt älskade Ben Nevis, men har väll sina moments ändå.

 

G-
***

Glencoe 8yo

0 Läs mer >>
***
 
I slutet av 2020 fick jag chansen att köpa en andel av ett 200-liters bourbonfat från Mackmyra. Andelen var på 30 liter och skulle därefter fyllas på ett av de små privatfaten. Eftersom whiskyn redan var 13år och 10månader såg jag det som ett ypperligt tillfälle att få min egna 15åring.
När det stora fatet var tömt fanns en skvätt kvar som vi fatägare hade chansen att köpa ett par flaskor var av... den skvätten är whiskyn jag dricker ikväll.
 
Whiskyn har som sagt spenderat nästan 14 år i en bourbon barrel, och ligger på 46,6% abv. Dock var det alkoholhalten som satte lite käppar i hjulet för mig. Efter drygt ett halvår på 30-liters fat hade alkoholen sjunkit till ca 42%, vilket jag tyckte var lite för lite. Tacksamt nog fick jag chansen att byta till ett 30-litersfat fyllt med råsprit ist, vilket givetvis inte ger en lika mogen whisky, men det ger högre alkohol vilket passar mig fint. Jag hörde att personen som adopterade mitt fat var riktigt nöjd också, så win win I guess. Dock har jag fortfarande kvar flaskorna jag köpte av den här bourbonlagringen, och hey, en (nästan) 14-årig Mackmyra med mitt namn på sig, det är inte fy skam inte. Så hur smakar då en 166 månader gammal "Jonny Andmyr" då?
 
 
Mackmyra 13yo
Bourbonbarrel 20-1589 "Jonny Andmyr"
En av 18st flaskor, 46,6% abv
Privatbuteljering
 

Doft: Det första som kommer på doften är marsipan, mycket marsipan. Detta akompinjeras med en rekorderlig näve vanilj. Det finns dock en hel del gul frukt och det är huvudsakligen marsipanen och frukten som dominerar. Frukten har nästan en spritsig känsla i näsan. Vi snackar sötsyrliga persikor på burk, nektariner, winegums och kanske lite gula plommon. Len och elegant doft som ändå känns förhållandevis fyllig.
Vartefter näsan vänjer sig blir det lättare att hitta frukten, men vaniljen blir starkare med tiden. Trevligt helt enkelt.

 

Smak: Alkoholen känns starkare än 46%. Likt doften är det mycket marsipan men vaniljen är på samma nivå som fruktigheten. Lite nektariner hänger med från doften, men här kommer något som jag först hade svårt att sätta fingret på. Det är en blandning av vit persika, päron och citronzest med någon märklig not på eftersmaken. Till slut kommer jag på vad det är… petrolium! Stenfrukterna, citrusen och petroliumnoten liknar en fruktig riesling, men blir fylligare av marsipanen och vaniljen. Om man luktar längs med nederkanten av glaset skymtar nästan lite skumbanan. Munkänslan känns rätt oljig och även om det är en elegant whisky så känns den inte tunn.

 

Avslutningsvis: Detta är bra, om än inte fantastiskt. I början kände jag mest vanilj och marsipan men nu, efter halva flaskan, har den blivit mycket mer komplex. Tanken med denna whisky var som sagt att den skulle bli en bas för mitt egna 30-liters fat och jag tror att den hade gjort jobbet riktigt bra om det inte vore för alkoholhalten. På egen hand är detta rätt trevligt, och det känns najs att ha några extra flaskor hemma i skåpet, men det känns som att den behöver lite mer "omphf". Det känns inte som att petrolium-noten spelar med resten av smakerna och är inget jag känner igen från Mackmyras destillat sedan innan. Trevligt med en nästan 14 år gammal svensk whisky, men jag ser fram emot 30-liters fatet mer.

 

G
***

Mackmyra Jonny Andmyr

0 Läs mer >>
***
 
Som jag tidigare nämnt så är Ledaig inte ett destilleri, utan namnet på den rökiga whiskyn från Tobermory. Jag har länge varit en förespråkare för Ledaig 10yo, och rekommenderar gärna denna till folk som vill ha förslag på rökig whisky. Ralfy, typ the OG av whiskytubers, utsåg Ledaig 10yo till sin "Whisky of the Year" i början av året, vilket gav mig lust att öppna en flaska. Efter att ha sippat på denna, till och från under ett halvår, så känns det som att det är på sin plats med en recension.
 
Vissa brukar beskriva Ledaig som ett fullvärdigt (om än lite mildare) substitut till Islay-destillerierna, medan andra menar att Ledaig saknar den charmiga rökkaraktären som bara Islay har. Det är då jag tycker att det är fantastiskt kul att vifta med viktigpetterfingret och påpeka attTobermory (som delar ägare med bl,a Bunnahabhain) tar sin rökmalt från Port Ellen Maltings på Islay. Dock kan jag fatta vad folk menar. Deras 10yo är inte en rökbomb på samma sätt som Islayrökarnas motsvarigheter, dock tycks detta vara "by design". Ledaig kan vara lika rökigt som Islay-rökarna (vilket tex deras 13yo bevisat) men bara för att man KAN betyder inte att man VILL. Ledaig är inte Ardbeg eller Laphroaigh etc, och borde således inte försöka vara det heller.
 
 
 
Ledaig 10yo
46,3% abv,
Officiell Buteljering.
 

Doft: Det första som möter näsan är en tydlig torvighet, men kanske inte lika mycket rök. Ta en eller två sniffar till så kommer snabbt en tydlig fruktighet fram. Sådana riktigt mogna conferans-päron och nektariner kommer med en rejäl dos vanilj. Torven ligger över med en najs jordighet tillsammans med avvägda mängder vitpeppar, rostade nötter och mörk choklad. Dock är det frukten från bourbonfaten som är basen i doften och torven ligger som en najs topping.

 

Smak: Whiskyn känns balanserad, vilket kommer vara ett ledord här. Alkoholen värmer utan att stickas. Torven och frukten samsas med varandra på ett fint sätt. Likt doften så är inslagen från bourbonfaten väldigt tydliga, i form av päron, apelsin och nektarin. Torven känns mer maritim här och ger känslan av jord, hö men också lite mineraliska noter. Whiskyn har en medelstor finish som lämnar en kalkig känsla i munnen.

 

Avslutningsvis: Detta är en tydligt rökig whisky, men jag vill argumentera att den inte är en röksmocka som Islay-destillerierna kan vara. Detta är fint avstämt och ordet ”balans” går som en röd tråd genom allt. Jag gillar verkligen rökighet i whisky. Det ger en uppsättning komplexa dofter och smaker som verkligen tilltalar mig, men jag vill inte att det ska vara det enda i en whisky. Om vi ska vara flummiga en stund så tänk på torv/rökighet som choklad. Det är awesome men kan bli lite tråkigt bara för sig själv. I den här metaforen så kan jag uppleva tex Octamore som chokladglass med browniebitar i och chokladsås uppe på, det blir bara mycket av samma. Ledaig 10yo, i det här fallet, är najs vaniljglass med lite skivad frukt och alltihop toppas av chokladsås. Torven får gärna vara en kompletterande faktor för mig som inte bara tar över allt annat. Det ska ge nyans till en redan bra bas och det tycker jag att Ledaig 10yo gör bättre än många Islaydestillerier. För 545kr (på Systembolaget) så tycker jag inte att detta är något att bråka om. Helt klart ett värt köp. Fortfarande inget för den som är rädd för rök, men kanske snarare ett nästa steg för den som kom in i whisky via röksmockorna och nu kan gå vidare till att upptäcka att det kan få finnas mer än rök i en whisky. Hatten av till Ledaig 10. En, enligt mig, underskattad rökare från innre Hebriderna.

 

VG
***

Ledaig 10yo

0 Läs mer >>
***
 
Detta är en whisky jag normalt sett inte skulle köpa.
Cutty Sark är inte ett destilleri, utan ett varumärke av blended whisky (dvs en blandning av maltwhisky och en rekordelig dos grain). Jag är knappast en förespråkare av generiska, massproducerade blends, men denna "Prohibition-version" är 50% abv, så lite mer substans än standarden alltså.

I mitten av mars, tidigare i år, skrev mr David Tjeder ett blogginlägg om denna, som minst sagt var lovordande. När jag är van att betala 1500kr per flaska och hör sådana lovord om något som kostar 329kr, då känns det som en självklarhet att prova en flaska. Det ska dock sägas att jag och mr Tjeder tycks vara mer oeniga än eniga i vår smak gällande whisky. Jämför tex Tjeders recention av Taketsuru 17yo med min (från en tid när 17-åringen kostade typ 750kr),eller Tjeders recention av Old Pulteney 17yo med min. Han påpekar även med jämna mellanrum hur han inte gillar vråliga sherrybomber och, seriöst, antalet bourbonlagringar på min blogg kan räknas på en hand.Tjeder har stadigt uppvisat att han har en helt annan smak än mig när det kommer till whisky, men ändå tänkte jag att den här rekomendationen var tillräckligt billig att ändå prova.
Värt det? Amen vafan, läs Tjeders inlägg och fortsätt sen till mina smaknoter nedan...
 
 
Cutty Sark Prohibition
50%abv
Oficiell Buteljering
 

Doft: Doften luktar spritigt och lite kemiskt. Det luktar lite finkel, vodka och sprillans ny vattenflaska (ni vet sån där med propp som man drar upp för att öppna, som ungarna har på fotbollsträningarna). Efter en lite stund börjar ytterst svaga nyanser av Fun Light Mandarin och riesling komma fram. Det här är uppenbarligen väldigt ungt, med gissningsvis en rekorderlig dos garinsprit. Efter mycket tid och luft får den en parfymig karaktär om man doftar längs med bottenkanten av glaset. Detta luktar mindre drickbart än Mackmyras handsprit… säga vad det säga vill.

 

Smak: Tack gode gud så smakar det godare än vad det luktar. Den har en medium-light smak, trots att den har en tydlig sötma. Här smakar det lite vaniljvodka, färskt gräs, och en obetryggande Palydough-not. Kan inte bestämma mig om den smakar lite metalliskt eller inte. En svag not av något som jag inte kan beskriva som något annat än ”plastmandarin”. Förmodligen är det den där plastiga noten, i både doft och smak, som avskräcker mig mest. Finishen domineras av färskt gräs och en kemisk not.

 

Avslutningsvis: Jag är ledsen herr Tjeder, men detta smakar mindre som en dryck och mer som ett naturvänligt medel att rengöra sina penslar med. Hur mycket jag än försöker kan jag inte hitta det han pratar om (jag tror att mandarin är det närmaste vi kommer samförstånd här). I min mening är detta ett bra exempel på varför malt-snobbar säger ”jag gillar inte blends”, och jag tror faktiskt att min pappa skulle tycka att detta smakar för lite (och han köper bara Famous Grouse och Louders). Jag hatar att jag låter som en av tidigare nämnda malt-snobbar, men detta är tråkigt och lite otrevligt (som jag när mina kompisar tvingade med mig på dansställen i tonåren). Detta är förmodligen något som skulle kunna serveras på ett av sagda dansställen, dock som en shot i en Redbull snarare än i en Whisky Sour. Anledningen till den tämligen half-assed bilden är för att ni skulle få se hur den såg ut, innan jag gick upp till grannen med resten av flaskan.
Bjudwhiskystämpel på detta, dvs ett stadigt IG.

 

IG
***

Cutty Sark Prohibitio...

0 Läs mer >>
***
 
Redan innan jag öppnade den här flaskan visste jag att det var en whisky för särskillda tillfällen.
Jag köpte denna från Master of Malt, samtidigt som #586, #587 och #590. Samma pris, samma presentation och samma stil. Dessa single casks har blivit lite av ett benchmark som jag jämför alla andra Ben Nevis med. Som jag är säker på att jag skrev någonstans, så borde jag ändra betyget till MVG på de två ovanstående buteljeringarna.
 
I höstas satte jag mig i bilen och påbörjade min en vecka långa one-man-roadtrip till Lofoten i Norge, en resa som jag längtat i flera år efter att göra. Givetvis krävdes en speciell resewhisky och det var uppenbart från början att denna whisky skulle göra resan rättvisa.
Detta är som sagt en av fyra single casks som släpptes 2014, och jag har inte haft chansen att köpa några fler officiella single casks från destilleriet sedan dess. Jag anser att Nikka, som äger Ben Nevis, skulle göra sig själva och destilleriet en tjänst om de släppte fler single casks. Det faktum att jag köpte mina flaskor för under 1000kr, samma flaskor som idag går på 3-4000kr, visar ju att det finns ett intresse för den typen av buteljeringar. Man kanske inte behöver pumpa ut single casks i samma omfattning som GlenDronach gjorde, men å andra sidan hjälpte den taktiken GlenDronach att bli en kultwhisky. Ibland sitter jag och önskar att Billy Walker ska strosa iväg och köpa Ben Nevis och höja destilleriet till den status som det är kapabelt till. Men än så länge får jag nöja mig med att jaga självständiga buteljeringar och muttra över Nikkas neglekt av destilleriet.
 
Nåväl, just ikväll är jag glad att jag fortfarande har lite kvar av den här flaskan att skvalpa runt i glaset. Det är väll bara att blunda och njuta :)
 
 
Ben Nevis 15yo
Single Sherry Butt #596
Flaska 379/589, 56,1%abv.
Officiell buteljering
 
Doft: Det första som når näsan är det där mossiga lädret i en jordkällare. Den där underbara skitigheten som Ben Nevis har blir så jävla bra med sherry! När man sniffar lite mer kommer snabbt fler saker fram bakom det skitiga lädret. Jag hittar maffiga sherrynoter med björnbärsmarmelad, russin, mörk choklad, timjan och träolja. Den har en riktigt syltig och marmeladig fruktighet som blandas med jordiga, mossiga, nästan nötiga toner. Nog för att whiskyn har kryddiga noter men den är mer örtig än kryddig. Kombinationen av rosmarin, timjan, läder och till och med lite kåda för tankarna till en skäggolja jag har. Till och med fänkål letar sig in i doften vissa dagar. Doften är riktigt maffig och full av karaktär. Jag kan sitta och försvinna i den här doften hur länge som helst…
 
Smak: …men juste, man kan smaka på whisky också. Den är ganska het och stökig på tungan, iaf när man sitter hemma i vardagsrummet. När jag satt utanför Fredvang (bilden nedan) så var den dock perfekt. Fruktigheten från sherryn kommer fram lite mer, även om mossigheten och lädret fortfarande är tydlig. Syltig frukt, precis som på doften, med björnbärsmarmelad, russin, rosmarin och mörk choklad. Det finns en charmig nötighet här som påminner om valnötter och nougat. Ju mer smaklökarna vänjer sig, desto mer kommer blåbärssylt fram tillsammans med vanilj.
 
Avslutningsvis: Den där Ben Nevis-skitigheten är sjukt tydlig här, och det är tack vare den som den här whiskyn går från ”jävlig god” till ”fenomenal”. Jag skulle kunna skriva ner en hel föreläsning om wabi sabi här, men det får ni kolla på Youtube eller nått. Grejjen är att den där skogiga skitigheten blir som en fin patina i whiskyn, en imperfektion som ger perfektion till helheten och gör den unik. Det finns en förvånande komplexitet i whiskyn, speciellt i doften. Den förändras mellan sipparna, där jordigt läder, fruktmarmelad och örtig kåda hela tiden turas om att stå i centrum. Att sitta själv i skymningen på Lofoten och sippa på denna till tonerna av ”Encounters at the End of the World” var fantastiskt! En underbar kombo av syn-doft-hörsel- och smak-intryck helt enkelt! Den här whiskyn är unik. Den är en single cask, med egen karaktär, från ett destilleri som redan är fullt av rustik charm och karaktär. Det är sådana här whiskys som visar varför single casks är så fint. Det här fatet gav en unik whisky och när den är borta så är den borta, vilket gör att jag uppskattar den mer medan jag har den. För att sammanfatta det lagom flummigt och filosofiskt; detta är wabi sabi i ett glas.
 
 
MVG
***

Ben Nevis #596

0 Läs mer >>
***
 
Nu var det tamefan ett tag sedan jag öppnade en GlenDronach, speciellt en single cask.
Detta är en single cask som är buteljerad speciellt för butiken Royal Mile Whiskies. Som namnet så diskret skvallrar om så ligger denna whiskyförsäljare på the Royal Mile, som leder ner från Edingburgh Castle. Jag vill minnas att jag bode i Glasgow när denna buteljering släptes, och att jag, direkt efter jobbet, sket i middag och satte mig på bussen in till Edingburgh för att kuta och köpa två flaskor av denna. Ack, det var en enklare tid med simplare prioriteringar....
Detta är whisky från 1994, vilket tycks vara den mest förbisedda årgången för GlenDronach. Under tiden när deras single casks fanns tillgängliga (för priser som inte krävde att man valde bort hemförsäkringen) så tycktes utbudet näst intill översaturerat med fat från just 1994. Tillgängligheten, tillsammans med hypen av 1993orna, gjorde att 1994orna sågs som mindre sexiga. Man kunde se folk på sociala medier som ville köpa GlenDronach single casks på andrahandsmarknaden, men som specificerade att fat från 1994 inte var av intresse.
 
Nog för att 1993 tycks ha varit en magisk årgång för GlenDronach, men det finns gott om fantastiska fat från 1994, #54 och #3400 är två exempel. Nåväl, min tillit till herrarna på Royal Mile Whiskies var hög, så jag skyndade som sagt efter två flaskor. Det är dock inte förän ett par veckor sedan, åtta år senare i en slaskig Umeå-förort som jag faktiskt öppnar whiskyn för första gången. Var den värd väntan tro?
 
 
Glendronach 18yo
PX Puncheon #311
Flaska 226/671, 51,6% abv.
Officiell buteljering
 
Doft: Gött! Som vanlig är det en tjock och välgödd doft som breder ut sig i näsan. Den är en blandning av kladdig frukt, kryddigt trä och läder. Det finns även en hint av arrak i doften, speciellt innan den fått lufta ordentligt. Första tanken är hur detta känns som en oskitig och mer godisaktig version av nån Ben Nevis single cask (har nog mer att göra med fatet än spriten dock). Doften känns inte stickig över huvudtaget, bara varm och murrig.
 
Smak: Det är som alltid med PX-lagrad GlenDronach, här snackar vi godis. Inte bara att det är gott utan den söta kladdiga fruktigheten går till attack. Karamelliserat socker och knäck, kommer tillsammans med inlagda päron, honeycomb, fikonmarmelad, geléhallon, och chokladtäkta dadlar. Alla dessa grejjer gosar runt i munnen medan kryddigheten håller sig i bakgrunden. På finishen kommer dock bitter mörk choklad, blandade julkryddor och en god portion av gamla trämöbler (både gammalt trä och lite läder. Det finns lite milda tanniner på tungan som för tankarna till svart te också.
 
Avslutningsvis: Detta är absolut en whisky för sockerråttor som jag själv. Det här skulle funka fantastiskt med en bit mjölkchoklad, men med svart kaffe eller riktigt mörk choklad blir den nästan för likörig. Iom PX-faten så är detta en godisbomb, med fokus på söt frukt och karamelliserat socker, och kryddorna nyanserar lite i bakgrunden. Detta är en whisky som funkar riktigt fint till en dessert, eller som kanske till och med gör desserten överflödig. Som alla myndiga single casks från GlenDronach så är det faten som dominerar, men jag älskar det. Jämfört med GlenDronachs single cask-serie i övrigt så är 18år relativt ungt, men som jag nämnt nån gång tidigare så tycker jag att 18-21 år är det bästa åldersspannet för GlenDronach. Det här är maffigt, fruktigt och supergott i mina ögon, samtidigt som jag kan tänka mig att t.ex David Tjeder skulle rynka på näsan åt denna. Hade den varit lite skitig också så hade detta utan tvekan blivit ett MVG.
 
VG
***

GlenDronach #311

0 Läs mer >>
***
 
Förra helgen svängde jag förbi en kille i Östersund som jag haft lite kontakt med online. Han hade varit hjälpsam och hjälpt mig att få tag på några flaskor jag ville ha och när jag ändå var i svängen så erbjöd han mig ett samplepaket bestående av 6st numrerade samples. Jag har alltså ingen aning om vad som är i flaskorna.
 
Det är sällan jag gör blindprovningar och jag vet inte ens om jag är bra eller kass på dem. Nu under veckan som gått har jag dock, med stor förtjusning, tagit mig an ett sample per kväll och skrivit smaknoter innan jag kollat facit. Sampelflaskorna är bara 2cl, vilket är för lite för att jag ska kunna göra någon pålitlig utvärdering av whiskyn i fråga. Det är mycket möjligt (troligt?) att jag skulle ha en annan åsikt om whiskyn om jag hade en hel flaska att analysera. Hur som helst, poängen är inte att jag ska recensera whiskyn utan att jag ser detta som en väldigt kul grej att göra. Jag tänkte att jag, utan att avslöja mitt skakande självförtroende, kan dela med mig av mitt famlande i mörkret när jag försöker identifiera whiskyn i glaset. Jag avslutar varje samplespekulation med en länk som visar mer information om facit, så kan ni se hur rätt/fel jag hade.
Detta är som sagt helt utanför min comfortzone, så jag tar varken provningen eller mig själv på så stort allvar här xD
Enjoy!
 
 

Nr 1:

Doft: Lätt doft, och det doftar bourbonlagring. Jag skulle tro mestadels refill-fat, kring 10-12 år. Lite gul frukt, mycket vanilj och en tydlig maltighet (typ shortbread). Blandade citrusfrukter. Lika mycket malt som frukt.

Smak: Smaken är fylligare än vad doften hintade åt, vilket är trevligt. Fruktigare än doften. Oljig munkänsla. Det finns en del mandelspån och citronmaräng här. Whiskyn känns lite het så alkoholen ligger förmodligen på 46%... kan vara upp mot 50% också.

Vidare spekulation: En ganska söt bourbonlagring. En bättre ”standardwhisky” alltså. Detta skulle kunna vara från speyside, eller en sötare highland. Jag gissar iaf att det är en ”integrety botteling”, dvs ingen 40% med kylfiltrering och färg. Om detta är en officiell buteljering är det från ett destilleri i samma kvalitet som typ Arran, men jag gissar att det är en independent. Jag skulle nog betala 500-550kr för en flaska av denna.

Facit: The Maverick från Selected Malts, 51,6%, (https://drive.google.com/file/d/1CgHYKtEwz4B-WcSq_uIjgHvRYPJ31mdN/view)

 

Nr 2:

Doft: Det doftar sherrylagring! Doften är rätt fyllig och är full av söt, lite mörkare frukt. Den känns lite stängd och känns het i näsan. Jag gissar hög % och förmodligen skulle den tjäna på lite vatten. Efter lite tid kommer körsbär och kanel. Lite bittermandel och muscovadosocker faktiskt. Mumsig sherrydoft detta. Vatten gör doften lite tråkigare med ljusare frukt och tydligare honung.

Smak: Jupp här finns det definitivt sherryfrukt. Om det är en sherry/bourbon-blandning så är sherryn dominerande. Den känns inte lika het på smaken som doften. Tyvärr känns smaken mer stängd än doften. Torkade fikon och nybakade kardemummabullar. Smaken känns tyvärr lite tunn.

Vidare spekulation: Om jag ska gissa på region så tror jag highland, den känns inte så sötfruktig som jag brukar tycka att Speyside är, men man vet ju aldrig (förän man kollat i facit). Jag tror att den ligger kring 50-55%. Doften är superfin medan smaken är lite tråkigare. Simmar inte bra.

Facit: Glenrothes 8yo från Selected Malts. 51,8% (https://drive.google.com/file/d/1UhF_ADh_hopEYBomLtHzF8tQTGSrDJgy/view).

 

Nr 3:

Doft: Helt klart en sherrylagring. Muscovadosocker och syltig frukt. Den känns rätt vital på doften utan att kännas stickig eller het. Jag gissar att den kanske är lite äldre än de tidigare flaskorna, kanske 12-14år. Doften har en del kryddor. Frukten är söt, inte riktigt torkad men syltad/inlagd i sockerlag. Fikon, röda äpplen och nektarin. Trevlig doft måste jag säga. Åt det fylligare hållet. Efter lite tid blommar frukten ut till en rekorderlig fruktsallad. Det är är tametusan superfint!

Smak: Mmmm, fyllig och fruktig smak. Oljig munkänsla. Här hittar jag sherryfrukter men åt det lite ljusare hållet. Jag tror detta är en PX-lagrig. Åter igen, fikon, muscovado och nektariner. Det finns dock en tydlig vanilj och gräddkolaton och, vad jag kallar, ”halvsträv mashmallow” som får mig att tänka på amerikansk ek. Hej hopp, där kom det mjölkchoklad också. Hmmm, OM det är en blandning av bourbonfat och sherryfat så är det definitivt en majoritet av den senare. Alkoholen känns så välbalanserad. Den är fyllig men inte stickig, förmodligen 46-48%.

Vidare spekulation: Om detta är ännu en Selected Malts-buteljering är jag lost. Den känns rätt ung och vital (men absolut inte omogen), men känns ändå så….. välbyggd. Om det hade varit en single cask hade förmodligen alkoholen känts mer och jag tänker att den kanske hade varit lite mer endimensionell. Jag upplever den som just välBYGGD, dvs en blandad produkt (officiell buteljering). Jag vet inte riktigt vilken det skulle kunna vara, för jag är övertygad om att den är minst 46% och okylfiltrerad (även naturlig färg), så jag försöker tänka vilka som gör det. Den har den där söta Speysidekänslan, som en lite mer PX-ig Scallywag, fast mer amerikanska ek-inslag (kanske är ute och cycklar på den dock). Med min tur så är det ett av destillerierna jag inte har smakat, typ Tormore eller Glenturret eller nått. Skulle kanske kunna vara någon jul-buteljering av Scallywag? Jag vet inte vad det är men det är definitivt värt 800kr för 70cl i min bok. HOPPAS att den finns på bolaget!

Facit: Glenallachie 12yo, 46%. (https://theglenallachie.com/whisky/glenallachie-12-year-old/).

 

Nr 4:

Doft: Oj, här har vi mörk sherryfrukt igen, men jag hittar gummistövel och en del rök. Framför allt så känns den bekant. Har jag druckit denna förr? Alkoholen känns märkbart större på denna än tidigare uttryck, jag gissar 55-57%. Röken växer sig starkare under de första fem minutrarna, sen börjar den dra sig tillbaka igen. Den har något lite skitigt i sig, men kanske mer undervegitation än verkstad. Lite eukalyptus och maritima noter kikar fram också. Ganska föränderlig doft på denna. Gummistöveln som annars brukar förvinna efter 5-10min hänger envist kvar.

Smak: Oj, överraskande mjuk. Alkoholen känns betydligt mindre än i doften, nu känns den tametusan som 40-43%. Jag tror tametusan att detta är kylfiltrerat och officiell buteljering, kanske Diageo. Det finns en grundläggande sötma, röd frukt med den där lilla skitigheten. Även lite mörk choklad. Fan, den känns väldigt tunn på finishen.

Vidare spekulation: Jag sitter och funderar på om detta kan vara en Benromach från sherry- eller portvins-fat. Tankarna går även till Taliskers Port Rouighe, men jag vill minnas den som bättre. Den känns för tunn på smaken för att inte vara en officiell buteljering tror jag. Detta smakar som 400-500kr i min mun. Alkoholattacken på doften får mig att tänka att det har med ung ålder att göra, kanske 6-7år, eftersom smaken kändes så svag (snudd på tunn). Sötman och mjukheten får mig att tänka att detta funkar awesome för nån som vill börja ”lära” sig rökig whisky, men jag är lite besviken. Doften lovar så mycket mer än smaken håller. Jag chansar på en officiell buteljering från Diageo (kanske nån Distillers Edition), från ett sherryfat eller möjligen ett portvinsfat. Det kan inte ligga på mer än 43% eller vara äldre än 8 år känner jag. Det borde, i mitt tycke, inte kosta mer än 500kr för en 70cl. Jag tror detta är kylfiltrerat. De maritima noterna och mellanrökiga karaktären får mig att tänka Talisker, Bowmore eller Caol Ila, även om den småskitiga karaktären får mig att tänka på Benromach eller typ Ardmore. Fan nu ändrar jag mig…. Kan vara en ung Caol Ila eller en Ardmore (jag dricker så sällan någon av dem).

Facit: Zippin från Selected Malts, 45,7%. Batch 002. (https://www.selectedmalts.se/zippin-whisky)

 

Nr 5:

Doft: Ganska maritima noter med lite torv, men inte alltför mycket. Känns väldigt stängd. Lite blandade citrusfrukter lite vanilj och maräng. Väldigt sluten och diskret doft. Destillatets karaktär är långt ifrån borta. Jag tror fatet skolkat...

Smak: Ganska snäll och mild även på smaken. Det är ingen tvekan om att detta är ett (välanvänt) bourbonfat. Alkoholen känns utan att vara besvärande. Jag skulle tippa på 50-52%. Smaken är rätt ointressant. Tydligt destillat med lite maltkaraktär. Lite vanilj och honung. En svag fruktighet med lite citrus och nån gul frukt men huvudsakligen är den åt det torrare hållet. Spriten är så pass neutral att den känns mer som en grainwhisky, men den är inte lika artificiellt söt som jag upplever att grain brukar vara. Måste nog vara en malt ändå.

Vidare spekulation: Utan tvekan den tråkigaste hittills. Faten har inte hunnit göra alltför mycket men den känns inte omogen som typ en 3åring så jag gissar att dat handlar om ett välanvänt bourbonfat. Jag tycker att alkoholen känns högre än vad de flesta officiella buteljeringar brukar vara. Den känns inte komponerad så det handlar nog om ett single cask. Jag tror faktiskt att denna kan vara okylfiltrerad och den bleka färgen verkar knappast vara resultatet av E150. Jag skulle nog chansa på en Lowland (kanske en Auchentoshan eller Glenkinchie) eller typ en försiktig Highland, men då vet jag inte riktigt vart den där tunna torven skulle komma från. Svår whisky detta. Hade jag vetat hur den smakar hade jag inte köpt den om den kostade mer än ful-vodka. Tyvärr, men jag sparar gärna min lever till något som faktiskt är gott.

Facit: Trade Mark X från James Eadie, 45,6% (https://www.selectedmalts.se/james-eadie)

PS: Måste säga att jag är förbluffad att någon har blandat ihop nått så här tråkigt och valt att buteljera det. Förstå min chock när jag såg listan (se länken) på destillerier som har använts till den här blenden. Destillerier som GlenDronach, Lagavulin, Aberlour och Talisker är destillerier som ligger mig varmt om hjärtat. Det finns ett klipp på YouTube som beskriver historien och processen för den här whiskyn. Jag är övertygad om att alla inblandade är kompetenta (Dave Broom har definitivt min respekt) men jag hittar inget i den här whiskyn som matchar vad de beskriver i de gamla flaskorna. Jag kan för mitt liv inte förstå vad som hände här....

 

Nr 6:

Doft: Detta luktar rök innan jag ens hunnit hälla upp den i glaset. Doften bekräftar vad färgen redan hintat åt, att detta är en bourbonlagring. Den initiala rökpuffen var dominant men vartefter jag luktar så kommer snabbt en fin fruktighet fram. Frukten är the usual suspects, päron, äpplen, citrus (typ lemoncurd) och vanilj. Röken har givetvis en dos torv i sig men det är majoriteten rök faktiskt. Den har en lite sötare stil, typ choklad och rökt paprikapulver. Röken blir nästan lite stallig, vilket jag gillar. Riktigt trevligt om man frågar mig.

Smak: Alkoholen känns ganska stickig här, med det är möjligt att röken understryker den. Nu känns det som att alla buteljeringarna har legat kring 46% hitills, men jag tycker detta känns mer som 48-50%. Röken tar minst 50% av uppmärksamheten men frukten finns där. Friska päron (nästan nachipäron), nektarin och vanilj, men även riktigt fräscha noter som rosmarin och gurka (det var ett tag sedan).

Vidare spekulation: Det finns mycket med denna som för mina tankar till Ledaig 10yo. Åter igen är doften det bästa medan smaken lämnar en lite besviken. Nu hade jag chansat på att denna var kylfiltrerar om det inte var för att Selected Malts verkar vara ett tema här, och det skulle vara gode märkligt om de kylfiltrerade whiskyn. Det smakar ungt, förmodligen i stil med de tidigare glasen (8yo). Detta är väldigt angenämt att lukta på men blir lite ointressant att sippa på efter en stund. Inte dåligt på något sätt dock. Jag tänker chansa på att detta är en Ledaig eller Caol Ila (det är inte sällan de rökarna man ser hos självständiga buteljerare). Alla Ledaig jag har smakat har varit maffigare än detta medan jag ofta tycker att Caol Ila kan vara lite klena, så slutsvaret blir därför Caol Ila. Så fort jag har råd med en basic Ledaig, Laphroaigh eller ardbeg så skulle jag köpa dem istället för denna, men för tex 399kr så skulle jag inte skämmas över denna.

Facit: Caol Ila 8yo från James Eadie, 46%. (https://www.masterofmalt.com/whiskies/caol-ila/caol-ila-8-year-old-casks-321763-321775-316478-small-batch-james-eadie-whisky/).

PS: Den första James Eadie-buteljeringen var en riktig flopp i mina ögon. Den här hade fått G om den hade kostat 399kr, men nu inser jag att den här kostar 793kr (!!?!!) för en flaska. Sorry, men för det priset så är denna en råflopp.

 

Avslut: Jag blev lite förvånad att jag inte var så ute att cycklade som jag trodde att jag skulle vara. Kul med blindprovning. Detta vill jag göra igen!

***

Blindprovning