0 Läs mer >>
***
 
Den senaste tiden har jag gått ifrån att köpa häftiga, ovanliga och dyra single cask-buteljeringar och limited editions och istället börjat gå tillbaka till olika officiella instegsbuteljeringar. Det känns lite befriande att kunna plocka ner en flaska whisky från hyllan och inte känna pressen att dricka whiskyn med sån jälva andakt. Att dricka något som inte är ovanligt, inte är otroligt komplext och inte heller så djävulskt dyrt. Ikväll sträcker jag mig efter en Benromach 10yo.
 
Benromach, ett destilleri som lätt går under den breda massans radar, vilket är lite tråkigt. Destilleriet ägs av den oberoende buteljeraren Gordon & McPhail och är menad att ha en gammeldags speysidekaraktär, dvs "lite smårökig". Jag tror (utan att orka kolla upp det) att malten röks till typ 12-18ppm eller liknande. Någon som förmodligen kan sina saker ska någon gång, någonstans ha sagt (jag vet, min källkritik är respektingivande) att Benromach har målsättningen att smaka som 1800-tals Macallan. Vem som kan bekräfta hurvida de har lyckats eller inte, förtäljer inte historien. Men å andra sidan, spelar det någon roll?
 
Det är flera saker jag uppskattar med Benromach:
Den halvrökiga stilen är något jag tycker att vi ser för lite av i whiskyvärlden. Det tycks oftast vara "allt eller inget"som gäller, men jag kan gilla när röken används som en krydda istället för att vara huvudattraktionen.
All Benromach lagras uteslutande i first fill fat, vilket sällan behöver konkurrera med röken, vilket jag gillar. Deras core range består i regel av en komination av bourbonfat och sherryfat, men jag ställer mig frågande till hur länge man kan fortsätta så, nu när Gordon & McPhail har slutat agera oberoende buteljerare och därför kommer behöva återfylla sina använda fat med sprit Benromach.
Även om jag inte är särskillt förtjust i designen så gillar jag frånvaron av riktigt skitnödig marknadsföring, som drabbat andra varumärken. Benromach är besparad extravaganta flaskor som är designade av franska parfymflaskmakare eller har mer storytelling kring fornnordiska sjöfarare än den har smak. Varumärket känns förhållandevis ödmjukt, jämfört med stora delar av branchen.
Är det en sak jag inte gillar är det att man envisas med att FORTFARANDE buteljera på 43%, även om whiskyn ofta känns fylligare än vissa andra whiskys på 46%.
 
Detta är instegsbuteljeringen i deras core range och utger sig verkligen inte för att vara något speciellt, vilket jag inte heller förväntar mig av en whisky som kostar lika mycket som valfritt McDonalds-mål.
 
 
Benromach 10yo
First fill bourbon + sherry casks
43% abv
Officiell buteljering
 
Doft: Medelfyllig doft med tydlig men inte dominerande rök. Vi snackar absolut mer rök än torv. Whiskyn är lagrad både på bourbon- och sherry-fat, men det är huvudsakligen det tidigare som känns. Det är den där härliga blandningen av vanilj, gul frukt (ananas och persika) och winegums. Det känns som att sherryfaten inte lagt till så mycket egna noter utan mest bara "godisifierat" noterna från bourbonfaten. Ju mer jag luktar på den, desto mer försvinner röken, som typ har halverats efter 10min i glaset. IBLAND kan jag tänka att jag hittar lite gummistövel i bakgrunden, men det känns inte riktigt representativt att ta med det i doftbeskrivningen (och ändå gjorde jag nyss det, se där....).
 
Smak: Munkänslan är medelstor.... större än jag förväntat mig av 43% abv. Först känns den ganska rökig och sträv, men mjuknar på sig lite efter några sippar när tungan vant sig. Alkoholen känns tydligare än förväntat och tyvärr håller inte smaken samma runda fruktighet som doften. Visst, det finns lite vanilj och kanske gula äpplen, men den har en kvistig rökighet med lite skit (tänk västkusten) som håller goda 2/3 av platsen på tungan. Det känns som att proportionerna har slagit runt från doften helt enkelt.
 
Avslutningsvis: Jag gillar tametusan Benromach som destilleri. Destillatet har absolut käraktär och vill man ha "halvrökig" eller "lagom rökig" whisky så kan jag absolut rekommendera denna. Den är snäll mot plånboken (brukar kunna se den för typ £39) och inte för krävande, men den är inte heller speciellt komplex och det känns som att den saknar något. Jag hade verkligen älskat om smaken följde doften men nu känner jag lite ett litet men ändå påtagligt missnöje. Ska den vara simpel så ska smaken ha en majoritet frukt i sig, och det har inte denna. Jag sitter och försöker komma på om jag föredrar den här eller Talisker 10.... de slåss nog om samma fanbase mer eller mindre. Jag vet att Benromach kan vara riktigt gott och intressant, och denna är en ganska klen representant för destilleriet. Den får ändå godkänt utan problem och det kommer inte vara svårt att tömma flaskan framöver. En instegswhisky som är bättre än många andra, men en instegswhisky non the less.
 
 
G
***

Benromach 10yo

0 Läs mer >>
***
 
Detta är en buteljering som uppriktigt gjorde mig pepp när jag fick veta att den skulle släppas.
Detta är ett limiterat släpp som lilla svenska Agitator gjorde förra hösten (är jag rätt säker på att det var). Jag har alltid slängt lite intresserade blickar på Agitator från håll, utan att riktigt våga gå fram och säga hej. Men när jag såg att denna skulle släppas tänkte jag att det var dags. Detta är något så ovanligt som en svensk rågwhisky som först har lagrats på amerikans nyek för att sedan slutlagras på lönnsirapsfat! Lönnsirap är ju något jag tycker fantastiskt mycket om och i mitt huvud lär ju rågwhisky vara den ultimata spriten för sådanna fat! Något jag aldrig hört talas om med en smakkombo som låter fantastisk, i en 70cl-flaska för 599kr (vill jag minnas att den kostade). Solklart köp för min del!
 
Jag såg att Emma på Allt om Whisky hade skrivit smaknoter på denna som ändå fick mig att höja på ögonbrynen lite. Jag tänker givetvis inte citera hela resensionen här, men hennes sammanfattning var iaf:
"Vilken galen kreation och var beredd på en helt ny resa när du testar detta. Svårt att jämföra med något annat jag har provat tidigare. But I like it"
 
Varning: Negativ rant...
Innan jag går vidare till smaknoter vill jag bara understryka hur svensk design VERKLIGEN inte tenderar att falla mig i smaken. Det hjälper ju inte heller att svensk alkohollag försvårar ytterligare för alkoholproducenter eftersom designen inte får försöka eller locka för mycket.
I varje fall, det jag ville komma till är att Agitator tycks ha förlorat ett vad eller något, eftersom man uppenbarligen har ansträngt sig för att göra en så ful design på sina produkter som möjligt. Förutom att de har en smaklös logga så ser flaskorna ut som en big pack refill-bottle för billig handtvål. Ettiketten hade ju gärna kunnat få lämna någon cm att se själva whiskyn också, plus att jag inte fattar hur den lilla megafonen lyckats rymma från Microsoft Words gamla clipart-arkiv och hamna borta på destilleriet i Arboga. När vi ändå håller på så hjälper det inte att jag finner att turkos är den smaklösaste av alla smaklösa färger (se Agitator Single Malt) och orange, som i detta fall, är inte många steg bättre.
Helt ärligt skulle jag kunna fortsätta ranten en A4 till, men känns onödigt.
Jag vill understryka att jag är väl medveten om att man inte ska dömma en bok efter omslaget.... den kan smaka gott ändå. Jag har ju faktiskt rätt varma känslor för destilleriet i sig och min designsmak är väll knappast någon erkänd industristandard, men snälla Agitator, gör en rebranding (det är trendigt).
 
Nåväl, slut på negativiteten och dags att låta whiskyn tala för sig själv...
 
 
Agitator
Argument: Lönnsirapsfat
46% abv, en av 6000 flaskor
Officiell Buteljering
 

Doft: Det första jag tänker på är bourbon. Den har en väldigt söt, rund och fyllig gräddkolanot som förmodligen även kan beskrivas som lönnsirap. Jag känner genast den brödkryddiga karaktären från rågdestillatet samt märkbara eknoter. Vissa kvällar hittar jag dessutom tallbarr. Det luktar faktiskt en hel del lönnsirap och brynt smör. Kanske inte så mycket komplexare än så, utan pretty straight forward. Noll hetta eller stickighet från alkoholen. Allt är som bara lent och gött. Trevlig doft. Luktar som något jag vill blanda i en milkshake.

 

Smak: Hmmm, alkoholen hoppar givetvis fram tydligare på smaken, men stör inte alltför mycket. Återigen så smakar det sött och fylligt. Rågbröd, kardemumma och spiskummin från rågdestillatet ger en najs krydda till de överhängande söta noterna från faten. Precis som i doften dyker det upp tydliga tallbarr vissa kvällar. Gräddkolan har tonats ner men lönnsirapen och eken hoppar fram tydligare i smaken än på doften. Så småningom kommer lite bittra apelsinskal också. Kombon råg, sirap och lite citrus för onekligen tankarna till en av världens bästa desserter, Memma. Smaken är söt, men känns inte nämnvärt sötare än gemene bourbon om man frågar mig. Den blir huvudsakligen torr och kryddig på finishen, vilket uppmuntrar till att ta en sipp till.

 

Avslutningsvis: Det smakar ju vad det är; råg, nyek och lönnsirap. Hade jag fått den serverat blint hade jag absolut sagt att ”det är en bourbon”. Om jag fått det nekat hade jag sagt ”det är en rye på first fill bourbonfat?”. Hade jag fått det nekat hade jag viftat varnande med fingret och sagt ”du ljuger!”. Grejjen är att det smakar verkligen som rye-destillat som har lagrats på nyek och lönnsirapsfat, så ingen som köper den lär väll bli besviken. Grejjen är att i min mun så är det i princip så gemene rye-tung bourbon smakar. Det är runt och fylligt. Det är sött och gräddkola rullad i sågspån. Jag hade verkligen hoppast på något närmare memma, även om tankarna går dit ibland. På pappret känns detta unikt och intressant, men det smakar tyvärr till 90% som något jag druckit förr. Den känns inte alls lika galen som vissa recensioner beskriver den. Det är asnajs att lukta på och helt ok att sippa på, men mycket av flaskan kommer förmodligen åka ner i diverse desserter är jag rädd. Inte kompext eller ens särskillt spännande, men gott helt enkelt. Jag ångrar inte köpet, men my mind remains unblown.

G+
***

Agitator Lönnsirap

0 Läs mer >>
***
 
Jag och Benrinnes är knappast nära bekanta, vilket är lite konstigt. Alltid när jag hör folk snacka om Benrinnes så beskrivs den som skitig, kraftig och karaktärsfull, vilket är precis det jag älskar hos Ben Nevis, så nog borde väll Benrinnes falla mig i smaken också? Det som mest troligt hållit mig tillbaka lite är att Benrinnes inte har någon egen officiell core range, utan har endast en buteljering i Flora & Fauna-serien. Den buteljeringen må vara 15yo och sherrylagrad, men den ligger på 43% och, om jag känner Diageo rätt, så är den kylfiltrerad och färgad. 
Nåväl, detta är inte en Diageo-buteljering utan en buteljering från den självständiga buteljeraren Elixir Distillers, under varumärket Single Malts of Scotland. Detta är Parcel no 9, vilket innebär att de tar en handfull fat från ett och samma destilleri och blandar ihop dem. Detta är således den nionde blandingen de har gjort av Benrinnes-fat. I just detta fall har man blandat ihop fem refill sherry hogsheads (250-liters fat) som är minst 12yo. Elixirs parcel-buteljeringar buteljeras på 48% abv och är varken färgade eller kylfiltrerade.

Producentens egen doft- och smak-beskrivning lyder:
"Aromas of old leather, cherries, sandalwood, clove and cinnamon fill the nose, complemented by notes of Black Forest gateau, flaked almonds, coffee beans, ginger snaps and cherry cola throughout the palate"
 
I mina öron låter detta oemotståndligt. Dock låter det som att de beskriver en whisky som är minst 10 år äldre och kostar 2000kr mer. Jag tycker dessutom att det låter som väldigt aktiva fat, så kanske mer first fill än refill. Antingen så förskönar de beskrivningen nått jävulskt, eller så var iaf ett av faten betydligt äldre än 12år.... det ena utesluter inte det andra iofs. Nåväl, det är med jävligt tyglade förhoppningar som jag betalar 969kr för att ta chansen.
 
 
 
Benrinnes 12yo
Parcel no 9
5 st Refill Sherry Hogsheads
48% abv
Single Malts of Scotland-buteljering
 
Doft: Tydliga sherryinfluenser som många skulle beskriva som "old school". Vi snackar torkade tranbär, björnbärsmarmelad, gammla ekmöbler och bitter mörk choklad. Kanske lite kaffe. Vanilj och en najs balsamvinärger kommer fram när näsan fått vänja sig. Det finns en lite skitig not från destillatet som matchar sherryfaten ruggigt väl.
 
Smak: Hmmm, den är mjukare och sötare på smaken än doften antydde. Den känns väldigt len, även om alkoholen värmer, med en medelfyllig munkänsla. Direkt när den landar på tungan hade jag gissat att det är klibbiga PX-fat med i blandningen, men sötman lägger sig efter 3-4 sekunder och därefter känns whiskyn betydligt kryggigare. Nu snackar vi röda vindruvor, hallonsylt och lite stjärnanis. Det finns en strävhet på finishen som jag inte vet om det är julkryddor eller svart te. Finishen är för övrigt rätt klen och är den uppenbara svaga länken hos whiskyn.
 
Avslutningsvis: Säga vad man vill men den är rätt kul, om man är på humör att ge den lite uppmärksamhet. Den svänger sig ganska mycket i nyanserna mellan sipparna men det mesta av whiskyns nyanser skulle förmodligen gå obemärkt förbi om man slänger den i en tumbler och sippar den brevid ett samtal. Detta är helt klart något man vill sippa på ifred.
Jag känner väll inte att den är riktigt så maffig som producentens beskrivning fick den att låta men den smakar betydligt äldre än sin ålder. Hade jag smakat den blint hade jag nog chansat på att den var 18-20 år om jag ska  vara ärlig. Den har den där sköna "gubbfotöljs-känslan" som äldre sherrylagringar kan få och den slår absolut högre än sitt pris. Varje sipp börjar förvånandsvärt sött, fylligt och fruktigt, varpå den utvecklas till något kryddigare och lite strävare och sedan avslutas med en tunn och lite tråkig finish. Men det löser man å andra sidan lätt genom att ta en sipp till. Allt som allt så är detta riktigt gott och hade den kostat en femhundring mer så hade jag fortfarande varit nöjd med köpet. Den är fortfarande tillgänglig i beställningssortimentet, och jag står och väger på om jag ska beställa en flaska till.
 
Slutligen vill jag tillägga att när man sippar på denna i anslutning till en stadig kopp svart kaffe så försvinner all bitterhet och whiskyn blir sammetslen och superfruktig, men bibehåller ändå mycket av komplexiteten. Jag vill således påstå att detta är en ypperlig avec att ta till kaffet efter maten.
 
 
VG
***

Benrinnes Parcel 9

0 Läs mer >>
***
 
När Billy Walker till slut sålde sherrybombs-arsenalen på GlenDronach så köpte han istället GlenAllachie, ett destilleri som ditills hade legat väldigt "under radarn" för de flesta. Även om Billy Walker & Co. hade gjort fantastisk saker med GlenDronach så kände jag att jag inte riktigt orkade slänga mig efter GlenAllachies buteljeringar när de började leta sig ut på marknaden. Jag kände nog att många förväntade sig att GlenAllachie skulle bli "det nya GlenDronach" och jag orkade inte bli en fanboy som måste kämpa och slåss med musklickarfinger och pengabinge för att få tag på goda men lite för dyra flaskor. Jag valde helt enkelt att strunta i GlenAllachie.
Första och enda gången jag provat en (officiellt buteljerad) GlenAllachie sedan dess var som en del av en blindprovning, och där var det just deras 12yo jag smakade. Jag blev så förtjust i den att jag klickade hem en flaska direkt. Batchen som jag provade då var dock betydligt ljusare i färgen än vad den här batchen är. Men det är väll ok? För grejjen är väll att de prioriterar att hålla smakprofilen och färgen får bli vad den blir? Så egentligen kanske jag inte ens behöver recensera den här flaskan? Vi vet ju redan att det kommer vara söt, ljus frukt och vaniljfudge...
 
 
 
GlenAllachie 12yo
Oloroso, PX och Virgin Oak.
46%abv
Officiell buteljering
 

Doft: Om inte färgen avslöjade det så lämnar doften inga tvivel om att detta är sherrylagrad whisky. Spännande nog har den en väldigt mörk sherrydominerad doft, men den är lite blyg. Näsan måste ner i glaset för att man ska känna doften ordentligt. Initialt så är det kanelrullade dadlar, bränt socker, russin, stjärnanis och lakrits. Doften är verkligen åt det kryddigare hållet vilket inte är fel, men jag hade verkligen förväntat mig en ljusare och fruktigare karaktär. Detta doftar inte som jag minns den (men det är iofs en annan batch). Vartefter smaklökarna vänjer sig vid smaken framstår doften som fruktigare.

 

Smak: Mmmm, smaken är betydligt fylligare än doften. Alkoholen är förvånandsvärt varm men går aldrig över till stickig. Precis som doften så är det kryddorna som spelar huvudrollen. Dadlarna har bytts ut mot torkade fikon, och lite päronskal kommer också fram, men det är fortfarande kryddor, i form av lite svartpeppar, rå ingefära, bränt socker, bitter mörk choklad och överbryggt te. Finishen är rätt bitter, med ingefära, grönt äppelskal och lakritsrotspulver. Till en början känner jag en hint av svavel (speciellt på finishen) men den blir svagare ju längre whiskyn får stå i glaset. Smaken är definitivt mer sträv än söt... kanske lite för sträv.

 

Avslutningsvis: Jag vill verkligen gilla detta eftersom det är Billy Walker som har tagit över destilleriet, och jag vill att detta ska vara ”det nya GlenDronach”, men tyvärr inte. Det är svårt att blunda för hur olik den här batchen är den första jag smakade. Den första var ljus och denna mörk, vilket gäller för både färg och smak. Den förstas doft var fyllig medans denna är relativt försiktig. Den här batchen känns framför allt betydligt torrare och kryddigare än den förra jag provade. I korta drag skulle jag säga att kryddorna känns lite överdrivna och att den känns ganska statisk. Det händer inte så mycket i den som jag skulle vilja. Istället för att de olika noterna kommer och går eller blir högre och lägre så ligger det mesta framme samtidigt i samma volym från början till slut. Bredvid en kopp kaffe kan denna faktiskt kännas fruktig och lite söt, men på egen hand känns den fortfarand för kryddig och sträv för min smak. Helt ok men inget jag kommer slänga mig efter igen. Ett respektabelt G för denna.

G
***

GlenAllachie 12yo

0 Läs mer >>
***
 
Jag tror inte att jag har resencerat en buteljering från Cárn Mòr på bloggen förut. Det har förmodligen med att göra att alla buteljeringar som jag smakat från Cárn Mòr (som kan räknas på fyra fingrar och ändå ha lite marginal) har hållit en ganska låg ribba. Om jag skulle generalisera Cárn Mòr som buteljerare skulle jag nog säga att de buteljerar whisky som håller för låg ribba, på för låg ålder och för låg alkoholhalt (47,5%) till för höga priser. 
 
Jag har rätt nyligen kommit in i en period där jag vill prova lite andra typer av fatlagringar än klassikerna bourbon barrel och sherry butt, så jag satt faktiskt och vägde mellan denna Ben Nevis på Madeira-finish och en Benrinnes på rom-finish. Båda är rätt skitiga dedstillerier och bådas smakbeskrivningar gav lite höstiga vibbar, så jag kände att båda kunde vara intressanta. Men när Ben Nevis är ett av alternativen så blir det oftast den som får följa med hem. Och Ben Nevis på starkvinsfat är i regel ett vinnande koncept, även i låg ålder.

Som sagt så är detta en Madeira-finish, och jag utgår ju bara från att den har lagrats på ett bourbonfat innan finishen. Madeira är något som jag har koll på vad det är med har väldigt sparsam erfarenhet av, dessutom så är det (i dagsläget) inte en speciellt vanlig fattyp för whiskylagring. Buteljerarens smaknoter snackade om aprikoser och sultanrussin vilket ändå låter både lite intressant och gott.
Det var med försiktig optimism jag drog korken ut flaskan, redan när jag kom hem.
 
 
 
Ben Nevis 6yo
Madeira Cask finish
En av 764 flaskor, 47,5% abv
Buteljerad av Cárn Mór.
 

Doft: Det första som möter näsan är den där typiska Ben Nevis-karaktären. Det är rough, det är sött och bittert (om något nu kan dofta bittert) och det finns en tydlig vinös not. Jag känner honung, blött hö, karamelliserat socker, nässlor och kanske lite gula plommon eller aprikoser. Ju längre ner i flaskan jag kommer desto tydligare blir noterna av rostade jordnötter! Doften känns väldigt ung och även om jag gillar Ben Nevis skitighet så finns det något här som får gomseglet att dra ihop sig. Torrt hö är väldigt najs men det blöta höet jag hittar här är inte speciellt trevligt.


Smak: Smaken känns lite väl ung. Destillatet är i framkant och madeirafaten blir inte lika tydliga som i doften. Till att börja med känns smaken ganska söt med aprikos och florsocker, men ganska snart kommer de bittrare smakerna fram och gör whiskyn bitande torr. Alkoholen känns absolut aggressivare än förväntat och både tunga och gom drar ihop sig. Detta smakar helt enkelt ofärdigt och för ungt. Finishen bjuder på både honung och aprikosskal och är egentligen godare än själva smaken…. Synd att den är så tunn då.

Avslutningsvis: Ben Nevis kan vara fantastiskt i olika starkvinsfat, även vid ung ålder, men inte i detta fall. Om whiskyn skulle vinna på mer influenser från Madeiravinet kan man diskutera men den skulle helt klart tjäna på längre lagring för att polera upp den lite. Ben Nevis har en karaktäristisk bitterhet som jag vanligtvis gillar, men i det här fallet känns det som att en del av bitterheten kommit från faten. Jag misstänker att detta inte var ett speciellt bra fat, men om det var bourbonfatet eller madeirafatet förblir ju osagt. Icke att förglömma, vad absurt att detta doftar mer och mer som jordnötter! Den noten är ändå lite charmig, men inte tillräckligt för att jag ska gilla doften. Allt som allt kan jag sträcka mig till att det var värd att köpa en flaska.... även om förmodligen gillat Benrinnes bättre. Kan vara bra för mig att påminnas om att alla Ben Nevis som buteljeras inte behöver vara myspys.

 

G
***

Ben Nevis Madeira-cas...

0 Läs mer >>
***
 
Tobermory är ett destilleri som på tok för få personer uppmärksammar, jag själv inräknad.
Det känns lite märkligt att jag inte har recenserat någon Tobermory tidigare här fantiskt.
 
Nåväl, Tobermory är det enda destilleriet på Isle of Mull, en charmig liten ö på Skottska västkusten. Halva året gör man orökig sprit, som buteljeras som Tobermory, och den andra halvan gör man rökig sprit, som buteljeras under namnet Ledaig (som jag HAR recenserat här på bloggen). Spännande nog verkar Ledaig-varumärket få betydligt mer uppmärksamhet och kärlek än "orginalet". Man hade tidigare en 10yo och en limiterad 15yo. Jag har smakat 10yo och var mindre än imponerad. Jag köpte även 15yo eftersom den lovordades rätt mycket när den släpptes, men den står än så länge orörd längst in i lagret någonstans.
 
I alla fall, man ersatte 10yo med denna 12yo för ett par år sedan och eftersom jag gillar Ledaig så mycket så ville jag även ge det orökiga destillatet en till chans. Denna 12yo är lagrad på first fill bourbon barrels men en gnutta virgin-fat. För 2-3 år sedan trodde jag aldrig att jag skulle säga detta (det låter som personlig utveckling detta) men jag tycker att det är rätt synd att så få destillerier buteljerar sin whisky lagrad på enbart bourbonfat. I regel tycks destillerierna blanda bourbon- och sherry-fat och på senare tid har virginfaten fått ett uppsving (vilket inte faller mig i smaken riktigt) tillsammans med portvinsfat. Oavsett (jag verkar ha svårt att hålla fokus på buteljeringen i det här inlägget) så torde 12yo ha en överhängande bourbonfatskaraktär. Jag tenderar att gilla när man endast använder en typ av fat, men man ska inte vara för puritan. Den är buteljerad på 46,3% och är okylfiltrerad. Det står inte tydligt någonstans om man tillsätter färgämne, men i ärlighetens namn så bryr jag mig inte jättemycket om det. Den har en jävligt oprettansiös design men som ändå är tydligt Tobermory. Jag gillar deras rökiga sprit, jag gillar ägarnas övriga produkter (Bunnahabhain och Deanston), jag gillar designen och jag gillar whiskyns pris (550kr give or take).... jag VILL så gärna gilla den här whiskyn. Kommer det öka risken för besvikelse eller bidra till ett bekräftelsefilter? Who knows.... jag är ganska opålitlig här, det är bara det jag säger.
 
 
Tobermory 12yo
Bourbon- och virgin-fat.
46,3% abv.
Officiell buteljering
 

Doft: Det första jag tänker när jag luktar på den är orange frukt (yay!). Jag hittar honung, apelsin och nejlika. Jag hittar en fin dos av vanilj, inlagda päron och gräddkola. Det finns en hint av något örtigt också, typ basilika eller kanske barr. Tillsammans med att detta kommer även mörkt rågbröd (aka finska skosulor) och rostade mandlar. Låt den stå 10-15min i glaset så kommer konserverade mandarinklyftor också. Över lag är doften ganska fyllig, med orange frukt och gräddkola, samt elegantare nyanser i bakgrunden.

 

Smak: Smaken är kryddigare än doften, mer kryddig än fruktig skulle jag vilja säga. Jag hittar absolut honung och vanilj varpå smaken utvecklar sig med röda äpplen, grapefrukt och eken visar sig som varm kardemumma. Faktum är att kardemumman blir en av de starkaste noterna i smaken efter ett par sippar. Det som var rågbröd i doften har nu blivit Digestive-kex, eller smörigt shortbread, på smaken. Munkänslan är på den fylliga sidan av medel. Smakmässigt är whiskyn nog ganska balanserad mellan frukt och kryddor, men den har en torr och lite sträv munkänsla som ger ett överlag kryddigare intryck.

 

Avslutningsvis: Jag har hört från flera håll att Tobermory har en kärvhet eller funk som gör den till ”öarnas Ben Nevis”. Tyvärr finns inget som ger mig Ben Nevis-feeling, men vafan det är ju gott ändå. Det är najs när frukt kan balanseras upp lite med kryddighet, speciellt när det är kardemumma (jag äääälskar kardemumma), och nya ekfat är ett effektivt sätt att få den kryddigheten. Dock tycker jag att ny ek funkar lite som korriander, varje nypa smakar som en näve. I det här fallet hade jag nog helst sett att man hade skippat nyeken och enbart använt bourbonfaten. När whiskyn ligger 12 år (på first fill fat dessutom) så känner jag inte riktigt att nyeken behövs, utan den kan man spara för att komplettera ung sprit, sötvinsfat eller trötta fat.

Doften är otroligt trevlig och smaken är inte illa den heller. Den här whiskyn fyller lite samma funktion som Scallywag skulle jag säga. Det är inget överdrivet spännande, imponerande eller unikt, utan det är bara riktigt gott och ett säkert kort. Hade Tobermory 12yo varit en måltid hade den inte varit den charmigt rustika campingmiddagen över öppen eld, eller en fin trerätters ute på en restaurang, utan bara den där jävligt mysiga hemmamiddagen när en vän kommer förbi. Det är inte guld men det är guldkant helt enkelt.

Det mesta jag har druckit från Tobermory har varit Ledaig eller Tobermory från självständiga buteljerare, så det var najs att äntligen prova vad ”vanlig ”Tobermory faktiskt är.

 

VG
***

Tobermory 12yo

0 Läs mer >>
***
 
Jag dricker inte mycket Irländsk whisky. Det beror på att de av tradition tenderar att trippeldestillera sin sprit, vilket gör den mer "smooth", aka tunn. När jag drocker whisky är jag oftast ute efter något med kraft och karaktär, och om whiskyn har lite skit under naglarna så är det oftast inte något tråkigt heller.
 
Dock har jag blivit smått öppensinnad den senaste tiden så med Redbreast 15yo färskt i minnet så bestämde jag mig för att prova nått Irländskt, nämligen Dingle. Jag har inte järnkoll på Dingle men jag vet att destilleriet är döpt efter samhället med samma namn. Man beskriver sig själva som ett "artisan-distillery" vilket kan vara lovande eller pretansiöst. Destilleriet gör både single malt och pure pot still whisky, detta är deras single malt, och deras enda core range. Dingle är nämligen ett nystartat distilleri, från 2012 om jag inte minns fel, så åldern på denna är i snitt 6-7år. I sedvanlig anda är whiskyn trippeldestillerad men är lagrad på 39% first fill bourbonfat och 61% first fill PX-sherryfat (om man ska tro whiskybase), vilket låter som en rätt lovande fatuppsättning i mina öron. Med risk för ett "detta lovar gott för framtiden" och "bra för sin ålder" som så ofta hoppar ur munnen när jag provar unga destillerier, så köpte jag en flaska iaf. Lets face it, kostar det 49 euro för per flaska så kommer det inte svida så pass hårt i plånboken att man behöver aloe vera).
 
Det ska också nämnas att jag verkligen gillar designen. Flaskan är lite åt det knubbiga hållet med en tung botten, utan att gå till Kilchoman-nivåer. Enkel men snygg etikett med hyffsad info. En sån där flaska jag gärna hade sparat om jag kunde komma på ett användningsområde för den, men det börjar bli ont om plast brevid mina tomma Bladnoch och Raasay-flaskor, så den lär hamna i återvinningen.
 
 
Dingle Single Malt
Bourbon- och Sherry-fat
46,3%
Officiell Buteljering

Doft: Oh, vad kul! Här finns en blandning av många olika saker och det krävs lite knåpande för att luska ut vad allt är. Det första jag hittar är en blandning av mörk frukt och polerat trä. Jag hittar rött äpple, röda bär och körsbär. Shit vad jag gillar när jag hittar körsbär. De kryddiga noterna för tankarna till parfymen ”Boss Bottled Oud”, dvs typ en blandning av nejlika, läder, och aromatiskt trä. Det här är mysigt! Om jag skulle välja två noter som står ut mest är det nog körsbär och fint läder.

 

Smak: Smaken lever ändå upp till doften. Här är tränoterna tydligare och blandas med en lite bitter not. Vi snackar fortfarande polerat trä, svart te och liiiite läder. Frukten tar lite mindre plats än i doften och består främst av körsbär och rött äpple. Whiskyn känns väldigt fyllig och oljig (kanske lite ungsprits-hetta också) men den har en annan textur. Den känns lite som mjöliga äpplen och strävheten från starkt te, vilket känns rätt najs i sammanhanget. Trots att vi snackar 2/3 PX-fat så känns den inte speciellt söt, men det kanske är taninerna som balanserar upp.

 

Avslutningsvis: Det här är kul!... och gott. Detta visar en helt klart intressantare sida av irländsk whisky. När jag luktade på denna för första gången fick jag lite samma känsla som jag fick av Glen Garioch 12yo, dvs att det finns en härlig blandning av mycket. Det är förvånandsvärt komplext och aromatiskt. Luktar äldre än det är även om smaken känns åt det yngre hållet. Hade jag provat denna blint hade jag absolut chansat på att det var en Glen Garioch med rödvinsfinish (typ Malbec-fat). Det är något med den röda bärigheten tillsammans med taninerna som leder tankarna dit. Jag behöver ständigt påminna mig själv om att det endast är bourbonfat och PX-fat i blandningen. Det handlar som sagt om first fill fat, både på bourbon och PX, vilket märks, men den känns äldre än den är. Den smakar som 10-12 år och doftar 12-15 år. Att man inte använt rödvinsfat och kanske nån gnutta ny ek här känns jättemärkligt.
Jävligt kul att prova. Jag hade aldrig gissat fatuppsättningen, förmodligen inte åldern och det finns INGET här som jag känner igen som trippeldestillerat eller irländskt (det är en komplemang). Detta är riktigt gott, inte "för sin ålder", utan bara gott. Detta ger absolut valuta för pengarna och det är riktigt tråkigt att den inte finns på Systembolaget. Jag blir lite orolig att kvalitén kommer sjunka lite när man fått marknadens uppmärksamhet, så jag kommer köpa 1-2 flaskor till om jag får chansen. Riktigt kul att bli överaskad och lite slagen på fingrarna. Det är få som snackar om Dingle just nu men jag tror att vi kommer se riktigt bra grejjer från Dingle de kommande 10 åren som kommer ändra på det!

VG
***

Dingle Single Malt

0 Läs mer >>
***
 
Jag lärde mig något när min älsta dotter föddes.
Det är lätt att tänka att milstolpar i livet kräver whisky som också är milstolpar. Att stora ögonblick kräver unika och svindlande whiskys. Men när jag minns den 6e juli 2020 så minns jag inte min upplevelse av Glen Grant 1962. Jag minns att det var datumet jag öppnade den men jag minns inte var jag satt, vad jag tänkte om den och jag minns inte min reaktion när jag smakade den. Jag minns bara känslan av att hålla min lilla dotter i armarna. Jag minns när hon öppnade ögonen för första gången och hur hennes lilla hand greppade mitt finger..... men jag minns inte whiskyn.
 
Den dagen behövde inte en fantastisk whisky för att vara fantastisk. Whiskyn blev totalt överskuggad av allt annat, och i efterhand känns det nästan som ett slöseri att ha öppnat den då. Jag tror att det är ett misstag att anta att man måste spara speciell whisky till speciella ögonblick, för ögonblicket behöver inte whiskyn.
Jag minns hur Ben Nevis SC #596 gjorde min resa till Lofoten ännu bättre, men det samma hade gällt om jag tog med mig en Scallywag. Jag minns hur en vanlig simpel Bunnahabhain 12 gjorde en kväll i Port Ellen helt magisk. Jag tror helt enkelt att ögonblicket är viktigare för whiskyn än whiskyn är för ögonblicket.
 
I juli 2022 föddes min andra dotter, och när jag till slut kom hem från sjukhuset så öppnade jag den här whiskyn. Den må vara en exklusiv buteljering sör den svenska marknaden, men lets face it, det är en bourbonlagrad 10yo som varken kostade skjortan eller var svår att få tag på. Att rycka folien på den var varken en större eller mindre upplevelse än att rycka folien på Glen Grant 1962, för det är inte whiskyn jag minns från den dagen ändå...
 
 
Benromach 10yo för Symposion
First fill Bourbon barrel #395
En av 244 flaskor, 59% abv
Officiell Single Cask för den svenska marknaden
 

Doft: Till en början påtagligt rökig, betydligt mer än vad ppm-talet säger (nä jag vet att ppm inte behöver säga så mycket).Det är mest rök med lite anonym gul frukt bakom. När den luftat sig lite drar röken sig tillbaka och börjar visa en ansenlig mängd frukt. Det blir lite som att lukta i en winegummi-påse. Spännande, jag hittar en lite söt karamelliserad not som för tankarna till brynt smör. Även lite pyrande undervegitation och hö. Vatten sköljer bort ännu mer rök men lämnar en torvighet i bakgrunden som ger lite intressanta noter. Utan vatten kändes doften ganska stickig men nu är den mjuk som en övermogen aprikos. Med lite tålamod så är det verkligen aprikoser, winegummi, hö och en ekig kryddighet i botten. Trevligt må jag säga.



Smak: Röken är mycket tydligare på smaken. Alkoholen sticker till ordentligt och den känns faktiskt yngre än 10år. Alkoholen framhäver dessutom röken. Den är väldigt bitig och man anar gul frukt men den här whiskyn behöver fan lugna ner sig lite. Vatten förbättrar den avsevärt. Whiskyn blir mjuk och trevlig att stoppa i munnen. Winegummi (främst gul och vit) från doften breder ut sig men även mer övermogen frukt (typ aprikos och kanske lite ananas) och tydlig ekkrydda. Destillatet står sig bra mot faten och den känns genast mer nyanserad och nu har jag inga problem att tro att den är 10år gammal. Whiskyn är fruktig, men inte söt. Faktum är att den har en del lite bittrare noter. Vattnet gjorde all skillnad här.



Avslutningsvis: Ofta smakar denna yngre än 10år, trots att den legat på ett first fill fat. Jag gissar att det (delvis) är alkoholen som gör det. Utan vatten känns whiskyn rätt skrikig, het och som att den inte vill sitta still. Det blir svårt att bilda sig en ordentlig bild av whiskyn utan vatten. Om man vattnar ner den till typ 50% abv så är det som att ge en grinig unge en nappflaska… den blir lugn, glad och behaglig. Det handlar onekligen om ett bra fat här men den lite tjärva spriten hindrar den från att bli en ren fruktsallad, vilket ändå är najs. Destillatet bidrar med en bitterhet, med lite funk. Den drar tankarna åt Ben Nevis men är ändå en bit ifrån. Faktum är att detta är lite vad jag hoppades på att Coire Leis skulle vara, och i en blindprovning hade jag inte skämts över att gissa på bourbonlagrad Ben Nevis, vilket ska anses som en komplimang när det kommer från mig. Allt som allt, mycket trevlig whisky, så länge man inte är puritan och vägrar vatten. Väl värt att köpa en flaska men inte så bra att man behöver fler än en.

 

G+
***

Benromach #395

0 Läs mer >>
***
 
Om jag ska vara ärlig så är inte irrländsk whisky något jag beblandar mig med väldigt ofta. Ska man generalisera brett så tenderar irrländsk whisky att vara lättare och lenare än skottsk whisky, vilket inte är det sexigaste när tex Ben Nevis och Benromach floats your boat. Irrland har desutom en egen kategori av whisky, kallad "Sure Pot Still Whisky", där man blandar mältat och omältat korn. Åter igen så har jag inte den största erfarenheten i ämnet men jag upplever att SPS (Single pot still) har en smått grön och lite rå (som i "otillagad") karaktär, vilket jag inte nödvändigtvis är ett fan av. "Gröna" noter är något jag generellt inte dras till i whisky.
 
Men vad är det i glaset nu då? Jo det är Redbreast 15yo SPS. Namnet syftar på den gulliga lilla småfågeln Rödhake (även kallad "Robin" på engelska) och har inget med solbrända toplesstanter att göra. Whiskyn är, likt de flesta irrländska whiskys, trippeldestillerad (till skillnad från skottarnas dubbeldestillerings-praxis), och buteljerad på 46%. Det är lätt att bli frustrerad när man går in på deras hemsida för lite information om faten som använts och det enda som står är att de legat på "the finest first fill and refill oak casks", och inte ett jota mer! Efter lite grävande på Whiskybase och olika whiskyböcker kan jag iaf konstatera att det är en blandning av sherryfat och bourbonfat det handlar om (som med så många core range-buteljeringar nu för tiden). Vär att nämna är också att Redbreast endast är ett varumärke och att whiskyn destilleras på Midleton Destillery, en vanlig företeelse i Irland eftersom de fram till nyligen endast hade 2-3 destillerier där.
 
Jag smakade Redbreast för första gången för ca 10år sedan och blev riktigt trevligt överaskad eftersom den var betydligt trevligare och mer spännande än de irrländska märkena jag hade provat innan. Det var deras 12yo jag provade då, och eftersom irrländskt inte är en stor kategori för mig så har jag inte bemödat mig att utforska deras core range mer än så. Förra året gick det väldigt bra för Redbreast 15 i OSWAs (Online Scotch Whisky Awards) så jag bestämde mig för att ge den en chans. Jag är även lite sugen på att prova deras cask strength, men eftersom Systembolaget endast har 12yo och 15yo i sitt sortiment var inte den ett alternativ.
 
Nu har jag sippat på Redbreast 15yo under våren och första halvan av sommaren och har väll hunnit skaffa mig en rätt tydlig åsikt om den.
 
 
Redbreast 15yo
 
Doft: Första tanken är att den är väldigt krämig och floral på samma gång. Snabbt kommer en god dos av apelsinzest, persika, grönt äppelskal, mandel och vaniljkräm. Jag vet ju att det finns både bourbonfat och sherryfat i blandningen, och båda känns väldigt uppenbara på något sätt. Drar man djupa andetag känner jag vaniljglass med jordgubbs-rippel, I shit you not. Den där blommiga noten är tydlig rakt igenom men eftersom jag är sämst på blommor kan jag inte sätta fingret på vad det är riktigt. Detta är försommar i ett glas.
 
Smak: Krämigheten fortsätter på smaken. Typ vaniljkräm, vit stenfrukt, persika och apelsinzest. Men det finns en lite grön not av undervegitation och en viss bitterhet. Den här gröna noten tillsammans med de florala noterna är nått jag känner igen från Green Spot, som jag har kallat vitsippor (dock kan jag inte minnas att jag någonsin har inmundigat detta vårtecken, så jag vet inte vad jag får det ifrån). Undrar om det har med pot-still stilen att göra? Bitterheten hintar även åt mandel stundtals.
 
Avslutningsvis: Jag har ingen stor erfarenhet av pot still-whisky, men det känns verkligen som att destillatets karaktär hänger med faten riktigt bra, utan att försvinna. Riktigt bra samspel mellan bourbonfaten och sherryfaten måste jag säga. Man får det bästa av två världar och allt känns som att det finns där av en anledning.
Ärligt talat, doften är så floral med den där gröna (nästan gräsiga) bitterheten att det luktar som att sitta ute. Det är främst de florala noterna, persika och gröna gräsigheten som sticker ut, och den kombinationen påminner mig verkligen om ett vitt te jag köpte i en liten tebutik i Prag för en herrans massa år sedan.... det hjälper ju inte er, men jag blir lite smått nostalgisk av det. Personligen tror jag att whiskyn hade klarat sig utan den där bittra noten, men jag tänker gissa att det är en del av karaktären med irländsk pot still whisky.
Allt som allt så kommer jag sakna den här flaskan när den är borta och det är inte omöjligt att jag köper en till framöver. Måste leta rätt på en cask stregth också! Good shit som rekomenderas varmt!
 
VG
***

Redbreast 15yo

0 Läs mer >>
***
 
När jag började dricka whisky var det betydligt lättare att hitta gammal whisky (typ >25yo), speciellt från självständiga buteljerare. Av någon anledning tycktes Glen Grant både vara lättare att hitta, trevligare att dricka och mer realistiskt prissatta än andra destillerier, så när jag ville köpa gammalt kollade jag ofta efter Glen Grant. Den yngsta jag recencerat på bloggen är ju ändå 29yo och de flesta jag har druckit har nog varit >27yo (även om jag druckit 5yo som varit asfin!).
 
Så, vart vill jag komma med detta? Jo nu för tiden måste jag sälja ett hjärta och två levrar (samtliga bra att ha om man vill fortsätta dricka whisky) för att ha råd med sådanna här buteljeringar. Jag betalade väll ca 2700kr back in the day när jag köpte denna, nu får du betala >20 000kr om du ska ha en (exklusive ovan nämnda organ). Så hur fan rättfärdigar man att öppna och dricka en sån här flaska, när man har studielån, mediåker inkomst och arbetar i ett yrke där löneutvecklingen är tragisk? Well jag öppnade denna för att fira att min första dotter kom till världen.
Så här i efterhand är det knappast whiskyn jag minns från den dagen, men det kändes rätt att fira med något speciellt.
 
Whiskyn är buteljerad av den självständiga buteljeraren Gordon & MacPhail och har legat 44år på ett first fill sherryfat. Färgen är en blandning av portvin och Coca Cola. Jag kan inte undgå att fundera över resonemanget bakom den här whiskyn. Nu för tiden går resonemanget "yes, ett first fill sherryfat, med sånna potenta fat kan vi buteljera whiskyn efter 5år!" och inte "nja det här behöver ligga nästan ett halvt sekel om det ska bli nått...". Om man vill låta en whisky ligga 44år vill man ju ha lågpotenta, trötta fat för att destillatet ska överleva, så varför lät man ett first fill sherryfat ligga så här länge? Och kommer det smaka vettigt?

Whiskyn är buteljerad på 40%abv, vilket känns vettigt utifrån ett ekonomiskt perspektiv, men jag kan nog tycka att det skulle vara belagt med spöstraff att buteljera så här gammal sprit på annat än fatstyrka (å andra sidan kan ju 40% i princip vara fatstyrka efter så många år).
 
 
Glen Grant 1962
Buteljerad 2006 (44yo)
Frist Fill Sherry Butt
40% abv
Buteljerad av Gordon & MacPhail
 

Doft: En helt fantastisk doft! Supermaffig sherry som förväntat, men ändå komplex. Det finns en uppsjö av dofter. Fruktiga noter av marascinokörsbär, björnbärsmarmelad, dadlar och torkade fikon blandas med kryddigare noter som kanel, svart te, rostat kaffe, bittermandel, aromatisk piptobak och mörk rom. Jag gissar att fatet var av amerikansk ek för jag hittar en fin portion kokos i bakgrunden också.
Det här vill man ju ha som parfym!

 

Smak: Smaken utvecklas under ett tiotal sekunder. Först känns smaken väldigt torr med starkt svart te, julkryddor och kaffe, men efter 4-5 sekunder börjar frukterna komma fram mera. Bigarråer och björnbär huvudsakligen. Efter ytterligare några sekunder kommer bittermandeln och rommen fram tillsammans med inoljat trä. Alla smakerna ligger och simmar i munnen och turas om att hoppa fram. Dock är whiskyn mer åt det kryddigare hållet och frukten är inte färsk och vital. Tyvärr har den en förhållandevis tunn munkänsla. Det mesta jag dricker ligger iaf 10 procentenheter högre än detta… tänk om denna legat på 48% eller 46% iaf! På finishen blir tyvärr eken överrepresenterad och lämnar en känsla av bitter drivved och överbryggt te igen. Finishen är torr och vek och här blir whiskyns brister som tydligast. Jag tycker mig hitta en hint av svavel på finishen som dock är frånvarande i övriga smaken. Man tycker ju att efter 44år på ett freekin´ first fill sherryfat så skulle whiskyn kännas lite fylligare än så här.

 

Avslutningsvis: Doften uppfyller allt jag hade hoppats på. Detta kan jag sitta och dofta på hur länge som helst! Smaken är god men finishen lämnar (bokstavligt talat) en bitter smak i munnen. Jag fattar inte vem som tyckte att man skulle späda denna till 40%, eftersom den uppenbart lider av det. Doften ska jag inte klaga på men lets face it, trots att smaken är komplex så saknar den munkänsla. Det blir som att lyssna på musik utan bas, allt känns liksom platt. Å andra sidan vet man ju inte vad cask strength skulle ha varit i det här fallet. Kunde lika gärna varit 41% efter 44år. Aja, jag blir inte nöjdare för det, varför lät man ens whiskyn ligga så länge på ett first fill fat? Jag skulle gissa att den här whiskyn nådde sin peak kring 18år (ge/ta 3-4 år). Doften är som sagt fantastisk men om vi ska vara realistiska så sippar jag hellre på en Glen Garioch 15yo än denna. Väldigt kul whisky att prova dock, det är ju inte varje dag man (jag) har chansen att dricka så här gamla grejjer. Det var helt onödigt att låta ett first fill fat ligga så här länge, och jag tror att den hade blivit dubbelt så bra om man hade använt ett refill fat. När man jämför denna med Glen Garioch 15yo så ser man tydligt att varken ålder eller pris behöver reflektera hur god en whisky är. Detta är god whisky, men jag hade hopats att smaken skulle hålla samma klass som doften. Detta är inget nån (med min lönenivå) köper mer än en flaska av. Jag är glad att jag köpte den, men den är mer speciell än vad den smakar… om ni förstår vad jag menar. Den kan omöjligt hamna under VG men smaknoterna har för många ”tyvärr” i sig för att ta sig högre.

 

VG
***

Glen Grant 1962

0 Läs mer >>
***
 
Craigallechie är ett destilleri som gått mig förbi lite. Jag vet att många entusiaster och folk med mer "avancerade" smaklökar tenderar att gilla destilleriet. Whiskyn beskrivs ofta som karaktärsfull, funky, kraftig intressant. Likt tex Mortlach är detta ett destilleri vars sprit brukar beskrivas som "köttig", alltså inte "maffig" eller "fyllig" utan "noter av rött kött". Jag är inte säker på om jag egentligen tycker att det låter possitivt, men allt som är karaktärsfullt och annorlunda är ju kul att testa. Jeff på Gwhisky har även utnämnt denna till sin "Whisky of the year" så jag tänkte att det kanske är dags att testa detta insteg till destilleriets core range och se vad allt stoj handlar om.
 
Btw, jag skulle kunna skriva en "rant" om hur den gall-gula ettiketten med 30 olika fonts huller om buller ser ut som att en katt lekt med ett gäng Alphapet-brickor på en bild av en Gustaf Doré-bild och sedan kissat på den, i ett försök att få den att se gammeldags ut..... men det gör jag inte, för jag försöker hålla god ton här på bloggen.
 
 
Craigellachie 13yo
No. 04-6137
46% abv
Officiell Buteljering
 
Doft: Jag har svårt att känna något konkret på doften de första sniffarna. Jag känner att det är typ 60-70% fruktighet och resten kryddighet, vilket är en utomordentlig ratio om man frågar mig. När jag fått sniffa någon halvminut börjar jag kunna plocka ut saker som färska päron, gul paprika, vanilinsocker, salta citroner, lätt marsipan och funk (jag återkommer angående detta). Det finns något krämigt, nästan laktiskt i doften som jag tycker är intressant. Kul nog är doften väldigt inkonsekvent. Ovan nämnda doftnoter är ett genomgående tema, men det finns dofter som jag tydligt kan känna i enstaka glas men som oftast inte finns där. Exempelvis, röda äppelskal, lavendeltvål, brynt kött, ostbågar, tång, rakvatten (typ Jovan Musk) och eukalyptus. Oftast dyker dessa upp på egen hand, men det har hänt att flera av dessa funnits där samtidigt. Jag blir inte klok på dem.
 
Smak: Första intrycket är att smaken är ung, fruktig och inte alltför söt. Men ganska snabbt inser man att den inte smakar ungt men att själva destillatet lyser tydligt genom fatkaraktären. De första 3-4 sekunderna känns smaken riktigt söt, men sen mojnar sötman av och lämnar plats för mer gräsiga och kryddiga noter. Whiskyn har även en ganska vaxig textur i munnen. Först hittar jag mjöligt äpple utan skal (tex royal gala), en lätt hint av vaniljfudge och svag apelsin. Varpå sötman minskar så kommer trälack, färskt gräs och en torr ekighet. Funken är inte alls lita påtaglig i smaken som doften, dock så är den rätt bitig och den känns 10 procentenheter starkare än vad den faktiskt är. Man får leta mer efter de ”klassiska” smakerna som kommer från faten, eftersom det finns mindre av dem. Här känns det fortfarande som att det är mer destillatkaraktär än fatkaraktär. Jag får en absurd känsla av messmör(!) på finishen, tillsammans med paprikan från doften.
 
Avslutningsvis: Craigellachie minst sagt ett spännande och karaktärsfullt destillat, och det visar definitivt upp sig i den här buteljeringen. Oavsett om man tycker att det är gott eller inte så är den kul! Det är spännande när det 25e glaset i flaskan plötsligt bjuder på ostbågar, och seriöst, vilken annan whisky kan man hitta fucking messmör i? Det blir kul när det plockar upp nya grejjer titt som tätt, speciellt när det är grejjer man kanske inte hittar i andra whiskys. Sen var det det där med ”funken”… anledningen till att de som älskar Craigellachie, ÄLSKAR Craigellachie. Över lag tycker jag att den är intressant. Även om den har lite industikänskla ibland så är den huvudsakligen organisk, dvs väl använd skinnjacka eller gamla yllestrumpor. Ibland drar det dock mot vattnet som ligger kvar i botten av diskmaskinen när filtret behöver rensas, och det är fan inte najs.
Den här whiskyn kan vara en rätt spretig, nästan förvirrande, malt vilket jag känner att jag har fått fram i det här inlägget. Jag ska säga att det här är min första Craiellachie och jag gissar att jag kan behöva bekanta mig mer med destilleriet, och att profilen är något man behöver vänja sig vid lite. Sammanfattningsvis är whiskyn spännande just för att det smutsiga destillatet lyser igenom så väl, och eftersom den till och från slänger fram nya saker så blir den aldrig tråkig, även om lavendeltvål, rakvatten och diskmaskinsvatten inte är något jag gillar i min whisky. Det är förmodligen inget jag skulle rekommendera newbies att köpa dock. Jag blir inte avskräckt, utan bara pepp på att prova mer från Craigellachie!
 
G
***

Craigellachie 13yo

0 Läs mer >>
***
 
Snabbt återbesök till Nikka igen.
 
Jag gillade både Yoichi NAS och Miyagikyo NAS, och faktum är att de lyckats växa ännu lite mer i mina ögon efter att jag skrev mina resensioner. Detta är den billigare lillebrodern, eller barnet kanske jag borde säga?
 
Taketsuru NAS är en blended malt (eller "pure malt" som japsarna fortfarande får säga), dvs en blanding av Yoichi och Miyagikyo, vilket ger möjlighet till något kanska intressant. Miyagikyo är en elegant, fruktig whisky och Yoichi är lite mer robust och komplex om man frågar mig. På papper bör de komplettera varandra ganska bra, och japsarna (såväl Nikka som Suntory) är ju knappast kända för att vara slarviga när de blandar whisky. Taketsuru (döpt efter Nikkas grundare) är nån hundring eller två billigare än sina single malt-komponenter och motsvarar väll Nikkas motsvarighet till Suntorys Hibiki. Förutom priset så har man även gått ner lite i abv, från 45% till 43%. Vi får hoppas att den inte gått ner i komplexitet eller kvalitet.

Även om pris och abv varslar om något mer basic än single malt-buteljeringarna så hoppas jag på att denna levererar något annorlunda och eget. Jag har ingen aning om åldern, vare sig på Taketsuru eller de andra två buteljeringarna.
 
 
Taketsuru NAS
43%
Officiell Buteljering
 
Doft: Medelstor doft. Frisk och fruktig med tyngdpunkten på citrus. Frisk lemoncurd och tydliga florala noter. Det finns en vaniljaktig fyllighet i bakgrunden som får mig att tänka på italiensk maräng. Det finns även något mineraligt som drar tankarna till krita, vilket får allt att kännas torrare och som jag gärna hade varit utan. Det är inte svårt att tänka på citronmacarons. Med tiden kommer en svag hint av gula plommon och kanske liiiiite ananas, som jag så gärna vill få fram mer på något sätt. Jag hitttar definitivt mer av Yoichi än Miyagikyo i karaktären, men den subtilt inbäddade röken från Yoichi finns inte här. Allt som allt, ganska trevlig doft. Hoppas att smaken följer i samma stil.
 
Smak: Det första som möter mig är citronzest, lite sälta och en märkbar bitterhet. Alkoholen biter mer än Yoichi NAS eller Miyagikyo NAS. Efter några fler sippar övergår citronzesten och bitterheten till citronmarmelad ist. Lite av sältan försvinner men det växer fram andra mineraliska noter. Smaken har en lätt till medelstor munkänsla men känns torrare och inte lika fyllig som Yoichi NAS eller Miyagikyo NAS. Lätt och frisk utan att vara särskild komplex. Jag hittar inte Miyagikyos fruktighet eller Yoichis kropp.
 
Avslutningsvis: Tja, rätt och slätt är detta en lätt, frisk och enkel whisky, som inte begär någon djupare analys. Den känns rätt ung och är, likt Yoichi NAS och Miyagikyo NAS, på tok för lättdrucken för sin prisklass. Jag menar inte att den är tråkig eller så, bara att både levern och plånboken lätt kan börja klaga om man inte har lite pli på sig själv. Grejen är att den känns simplare än sina komponenter och passar kanske mer till drinkar eller highballs. Karaktären lutar mer åt Yoichi än Miyagikyo. Förhoppningen med en blandning som denna är ju att 1+1 ska bli 3, att den tillför något mer. Tyvärr så känns det som att den är en sämre version än sina single malt-komponenter, samtidigt som den är för dyr för att jag ska vilja blanda bort den i drinkar (let´s face it, så ofta dricker jag inte ens drinkar). För 693kr har jag faktiskt andra, riktigt bra whisky-alternativ som jag hellre sippar på. Jag ångrar inte riktigt att jag köpte denna, men jag kommer helt klart inte köpa den igen. Den får godkänt, men om priset ska beaktas så är det med en hårsmån…
 
Betyg
G
***

Taketsuru NAS

0 Läs mer >>
***
 
Glenrothes är ett destilleri som jag nästan uteslutande har erfarenhet av genom självständiga buteljerare, där de inte direkt är ovanliga. Oftast tenderar whiskyn att lagras på sherryfat, en stil som passar destillatet väldigt bra. Detta är dock en bourbonlagrad Glenrothes.

Det var ett tag sedan jag köpte den här whiskyn, 2014 för att vara exakt. Jag minns att jag köpte den för ca 1800kr vilket är fantastiskt i dagens mått mätta. Då tillät min ekonomi mig att köpa random grejjer utan att det behövde vara särskillt genomtänkt eller motiverat. I det här fallet var motiveringen "kul med något från mitt födelseår..... och kolla 60% abv efter så många år. Kul...". Mer än så behövde jag inte för att klicka hem en flaska förr. I efterhand insåg jag att whisky med den här åldern blivit alltmer oåtkomlig för mig så jag ville spara den till något speciellt tillfälle. Det blev att jag öppnade den på fars dag 2021, dvs när min sambo berättade att vi väntade vårt andra barn. Absolut trevligt, även om whiskyn inte direkt är det jag minns från den dagen.
 
Nåväl. Whiskyn är buteljerad av den självständiga buteljeraren Blackadder som en del av deras Raw Cask-serie, dvs en gammeldags designad serie där Raw står för hur naturlig whiskyn är. Whiskyn är inte färgad och är okylfiltrerad, faktum är att den är så ofiltrerad att det är små svarta flagor från fatet kvar i båtten av flaskan. Jag gillar verkligen Raw Cask-serien. Precis som adelphis buteljeringar ligger de i det lite högre prisspannet men håller även väldigt hög kvalitet. Alla flaskor är numrerade för hand och jag har flaska 203/230 (om någon skulle undra).
 
 
Glenrothes 24yo
Bourbonbarrel #30595
Flaska 203/230, 60,8% abv
Buteljerad av Blackadder (Raw Cask serien)
 
 
Doft: Genast känns åldern. Doften är inte ljus, fruktig och livlig, utan mörkare med tydlig ek, kryddor och balanserad fruktighet. Jag hittar bokna (nästan övermogna) gula äpplen, kokt päronkompott, samt tydliga kryddor som stjärnanis och bitter lakritsrot. Det finns även något ”grönt” som får mig att tänka på när man river sönder gröna blad (har sett någon hänvisa till detta som ”klorofyll” i sina smaknoter). Om sträv ek kan översättas till en doft så finns den här. Över lag är frukten och eken väldigt balanserad, med eventuell vågmästarsida till eken. Med tiden kommer mer vanilj och gul frukt. Frukten håller sig åt det lite övermogna hållet och är aldrig frisk eller färsk, utan snarare konserverad eller tillagad.

Smak: Första sippen av denna är nästan alltid alkoholstinn och lite bitter. Det är som att tungan aldrig lär sig vad den har att förvänta sig. Efter några droppar vatten öppnar den upp sig betydligt mer. Eken överröstar faktiskt frukten till en början och visar sig som mandel, överbryggt te, rostat bröd och lite salt karamellsås. Efter typ 5-6 sekunder börjar frukten buffa undan eken och ta lite mer plats. Frukten känns mer tropisk än på doften och jag hittar både konserverade mandarinklyftor och lite aprikosmarmelad, även om de bokna gula äpplena hänger med.

Avslutningsvis: Anledningen att det tog så lång tid att öppna whiskyn var att jag väntade på ett passande tillfälle, men anledningen att flaskan fortfarande inte är slut efter drygt 1,5år är att den faktiskt har varit rätt lätt att sträcka sig förbi jämfört med de andra flaskorna i skåpet. Över lag är whiskyn ganska stängd och behöver lite vatten för att öppna upp sig ordentligt. Egentligen känner jag att jag inte blir riktigt klok på den här whiskyn. Har i skrivandets stund ca 4cm kvar i flaskan och jag vet fortfarande inte riktigt hur den faktiskt är. Oftast tycker jag att allt skriker så mycket att inget riktigt får visa sig ordentligt. Ibland tycker jag att den mest är sträv och intetsägande. Någon kväll satt jag förbluffad och var redo att förkunna detta bland mina topp 3 bourbon-lagringar jag någonsin smakat. Ibland känns den som tropisk fruktsallad och ibland känns den näst intill platt och ointressant.
De gånger jag verkligen faller för bourbonlagrad whisky är det oftast när frukterna är söta och tropiska (typ ananas och mango) medan eken kommer i bakgrunden som bittermandel och kokos. Det bästa är helt enkelt när whiskyn är typ 2/3 frukt och 1/3 milda kryddor, om man frågar mig. Den här har nog legat lite för länge för min smak. Fruktigheten har nästintill blivit lite fadd och eken har tagit över med strävhet och lite bitterhet.
Det som frustrerar mest är att jag inte får något grepp om den. Ibland är denna fantastiskt och ibland är den rätt ok. I slutändan lär jag inte sakna den när flaskan väl är tom, för 9 av 10 gånger så är ju Bladnoch 11yo godare än denna iaf. Kul med nått med lite högre ålder, och från mitt födelseår dessutom, men jag har inga problem att gå vidare när den är slut.
 
G+
***

Glenrothes #30595

0 Läs mer >>
***
 
Detta är inte bara min första Bladnoch på bloggen, utan min första Bladnoch någonsin.
 
Jag vet inte mycket om Bladnoch, förutom att det är ett hyffsat gammalt destilleri (grundat kring 1817 kanske?) i Lowlands. Bladnoch släpper årliga batcher av sina whiskys (11yo, 14yo och 19yo) och detta är batchen från 2022. Lowlands är i regel en region som jag hitills har ignorerat, eftersom de har rätt få destillerier och de som finns är, i brist på ett artigare ord, oimponerande. Jag har aldrig kännt att jag vill ha en flaska (eller glas) till av någon av de låglandswhiskys jag har testat. Dock startas det massor av nya destillerier i Lowlands just nu så jag fattar att jag inte borde fortsätta ignorera den som jag har gjort.
 
Bladnoch hade en liten men trogen skara som gillade dem förut. Dock stängde de och bytte ägare, och det öppnades igen 2015 (eller däromkring). När det återlanserades kom de i flashiga flaskor (se bild) och marknadsfördes mer som en premiumprodukt, samtidigt som fansen kände att det blivit en sämre version av vad det en gång var. Bladnoch har använts (tex av Roy på Aquavite) som ett exempel på destillerier som kostar mer än de smakar, speciellt med tanke på inflationen och de allmänt ökande priserna på whisky. Deras 11yo kostar idag över 850kr vilket är ruggigt högt för en ung core range. Den tävlar således med whiskys som Ben Nevis 10yo och Glenturret 12yo. Så varför skulle JAG köpa en premium (läs "relativt dyr") whisky, från en region jag tidigare knappt brytt mig om, som dessutom är ung och helt bourbonlagrad? Svaret är att jag såg en resension på youtube som helt enkelt lät för kul för att inte prova iaf. Jag vet att Jeff kan vara rätt generös med sina betyg, men jag bryr mig oftast inte så mycket om betygen så mycket som beskrivningarna. Grejen är att om en whisky från Lowlands beskrivs som unik, karaktärsfull med noter av ruttnande frukt i en komposthög, då behöver jag faktiskt testa den.
So here we go....
 
 
Bladnoch 11yo 2022
Bourbonbarrels
46,7% abv
Årlig officiell utgåva
 
Doft: Det finns en tydlig doft av fermenterad frukt. Först och främst kommer mandarinklyftor som blivit lite spritsiga av fermenteringen, typ som en kombucha eller Tepache! Här finns även en påtaglig not av övermogen ananas (gud vad jag älskar när jag hittar annanas!). Blandat med frukten kommer krämig, naturell yoghurt. Lite övrig tropisk frukt som papaya och persikor. Det finns vanilj och kokos i bakgrunden men den håller sig bakom all frukt. Doften är ”spritsig”, typ lite som att ha poprocks i näsan. Fantasiskt! Om man luktar på denna för länge blir man mätt. Vatten plockar fram lite mer färsk frukt vilket säkert anses som bra i vissas ögon men jag ser det inte som något possitivt.
 
Smak: Smaken fortsätter mycket i samma stil som doften. Fortsatt blandad fermenterad frukt, men här kommer yoghurten och vaniljen fram mer. Det kommer dessutom en ansenlig mängd granola, dvs maltighet, svag nötighet och en växande not av kokos. Från att frukten varit helt dominant i doften så är den mer balanserad på smaken. Det finns en lite bitter spritighet på smaken som inte är ett större problem, men tillräckligt märkbar för att störa lite. Tyvärr känns smaken inte lika fyllig som doften. Precis som i doften så lättar vatten upp den fermenterade noten och gör frukten färskare. Dock kommer lite mer av den råspritiga bitterheten fram. Finishen är tametusan som en pinacolada.
 
Avslutningsvis: Riktigt najs faktiskt. Jag skulle rekommendera att skippa vatten för att behålla mer av den funkiga karaktären. Detta är onekligen intressant whisky som inte kommer falla alla i smaken.  Vissa gånger känns det som en fruktig blandning av mjöd och tepache. När jag provar den under förmiddagen innan jag ätit nått blir de fermenterade noterna väldigt tydliga. Mindre så efter att man ätit, då blir den mer generisk och tappar lite av charmen. När jag drog korken luktade det överväldigande kokos, men har lagt sig nu. Innehåller två av mina favoritnoter (ananas och kokos), samt jävligt intressant. Jag har fått lite av en aha-upplevelse (lite som när jag provade Benromach första gången). Jag känner mig riktigt pepp på att prova mer Bladnoch! Deras 11yo och 14yo står redan i skåpet och deras limiterade 15yo är på väg. Deras 19yo finns på systemet för 2000kr men jag lär hoppa över den.
Det är alltid värt att köpa whisky som är god eller intressant. Detta är båda delarna. Stor tumme upp!
 
VG
***

Bladnoch 11yo 2021

0 Läs mer >>
***
 
Kilkerran, destilleriet som gjorde Campbeltown till en whiskyregion. Eller a typ, dessutom heter detilleriet Glengyle....
 
Yes Kilkerran är ett varumärke från destilleriet Glengyle. De får dock, fucked up nog, inte buteljera sin whisky som "Glengyle" eftersom ett annat företag äger rättigheterna till namnet. Istället valde man att buteljera under namnet Kilkerran som är det gamla namnet på Campbeltown, dvs staden/regionen som destilleriet ligger i.
 
Whiskyn brukar omtalas som det man köper när man inte får tag på Springbank. Grejen är att Springbank är så eftersökt att det är svårt att få tag på, i de flesta delar av världen. Således behöver Springbank-knarkare få sin fix någon annanstans ifrån och Kilkerran brukar snabbt komma upp eftersom de har en liknande stil. Det kanske inte är så konstigt eftersom det ligger nästgårds Springbank och har samma ägare. Faktum är att när Springbank tar paus så går deras personal över och arbetar på Kilkerr... jag menar Glengyle. För att göra saken bättre buteljeras whiskyn i samma flaskor som springbank (dock inte min utgåva på bilden, som köptes innan de bytte flaskor).
 
Så va ere för whisky då? Som all entusiast-whisky så buteljeras whiskyn på minst 46% abv, utan kylfiltrering eller färgämne. Deras 12yo är en blandning av 70% bourbonfat och 30% sherryfat. De har samma skitiga Campbeltownfunk som Springbank, vilket gett dem Springbank-substitut-stämpeln. Jag kan dock tycka att det är lite tråkigt att de flesta talar om Kilkerran som något man tar när man inte har en springbank.... även om det inte är illa menat.
 
 
Kilkerran 12yo
Bourbon- och Sherry-casks
46%abv
Officiell buteljering.
 
Doft: Direkt hittar jag citrondrömmar (alltså kakorna) och verkstad. Verkstaden är lite svår att beskriva men det finns något smått metalliskt, men framför allt hittar jag doften av oljiga trasor och opolerat trä. Det finns absolut ekiga kryddor i blandningen också. Detta är inte lätt och fräscht utan ganska rustikt, på ett charmigt sätt. Whiskyn doftar inte bara oljetrasa utan den doftar oljigt, om nu doft kan ha textur. Det hoppar inte ut ur glaset och skriker men man behöver inte leta efter den heller. Det finns inte mycket fruktighet här vilket kanske inte är min cup of tea, men tydligen många andras.
 
Smak: Det hänger absolut kvar någon form av bakverk med citron, kanske bitter apelsinmarmelad också. Den skitiga verkstaden går tillbaka både ett och två steg i intensitet, medan eken verkligen kliver fram. Faten har verkligen lämnat sitt avtryck, men jag menar inte bourbon-karaktär eller sherry-karaktär, utan det är själva träet som ger sig till känna. Om jag smakade detta blint hade jag trott att det var en bourbonlagring med en virgin oak-finish. Känns förmodligen mer 15yo än 12yo, vilket är kul. Frukten (dvs marmeladen och bakverken) är tydligast direkt i början men försvinner ganska snabbt bakom träet och maskinoljan. Whiskyn känns rund utan varken tydlig sötma, bitterhet eller strävhet. Åter igen, en väldigt oljig textur vilket jag verkligen gillar. Smaken är, ironiskt nog, väldigt aromatisk. Jag känner dock att jag saknar fruktighet! Jag förstår att vissa verkligen gillar detta, men jag är inte säker på att jag föredrar verkstad och slöjdsal framför fruktskål.
 
Avslutningsvis: Lets face it, detta är god whisky. Jag älskar oljig och aromatisk whisky, men jag vill gärna ha en näve frukt med i blandningen också. Det är väldigt, väldigt många som älskar denna, vilket jag inte riktigt fattar. Jag menar, den är god (ibland väldigt god) men det finns många som kan mäta sig (och överträffa denna) för samma pengar, Bunnahabhain 12yo tex. I slutändan handlar det ju alltid om personliga preferenser dock. Detta är precis vad jag skulle hälla upp till någon som inte gillar sötsaker. Problemet är att jag verkligen gillar sötsaker, jag gillar sherrybomber och sauternes-lagringar, vilket gör att det känns som att det saknas något genom hela whiskyn. Ibland smakar detta riktigt bra men för det mesta känns den bara helt ok. För mig finns det flera instegsbuteljeringar (Bunna 12yo, Scallywag, Glen Garioch 12yo, GlenDronach 12yo m.m) i samma prisklass som jag hellre dricker än denna, och som dessutom är mer tillgängliga. Har man dille på Springbank så kommer nog detta vara skitbra det också, men för min del känns det verkligen som att det fattas något. Gott men ofullständigt helt enkelt.
 
VG-
***

Kilkerran 12yo

0 Läs mer >>
***
 
Jag öppnade den här flaskan för snart tre och ett halvt år sedan, för att fira att jag skulle bli pappa. Det är sällan man ser Ben Nevis över 25 år så detta kändes onekligen som en speciell flaska för ett speciellt tillfälle.De flesta Ben Nevis jag druckit har legat i relativt aktiva fat, vilket iofs passar deras kraftfulla destillat, men den här gången var det spännande att se vad en refill butt kan göra under en längre tid ist. Många år på flaska brukar dessutom, i min erfarenhet, betyda att whiskyn inte bara kan, utan BÖR få tid att öppna sig i flaskan. Jag brukar försöka tömma varje flaska innom ett år efter att jag öppnat den så detta är faktiskt den flaska jag haft öppnad längst i skåpet. När jag öppnade flaskan blev jag rätt besviken. Whiskyn doftade inte så mycket (mest mineral och dammigt trä) och smaken var mest het och på tok för bitter, utan någon fruktighet. Whiskyn har dock kommit en välbehövlig bit på de här åren...
 
 
Ben Nevis 27yo
Sherry Butt 2381
Flaska 309/592, 57,5%abv.
Signatory
 
Doft: Utan vatten är den relativt stängd, även efter de här åren. Det är som att den fortfarande ligger och snoozar. Trots 27 år i fat så är destillerikaraktären fortfarande tydlig. Måste ha varit ett välanvänt fat detta. De torkade frukterna och kryddorna från sherryfatet ligger på halvvolym. Det där härliga gamla lädret fyller ut resten. Murrig julkaka med torkade fikon och blandade julkryddor. Allt är torrt och halvsömnigt. Med vatten och lite tid, kommer frukterna fram mer tillsammans med marsipan, creme brulée och mörk choklad. Vattnet blir som en go kopp kaffe för den här snoozaren och får den att piggna till. Frukterna kommer fram mer, whiskyn blir piggare och doften får en riktigt krämig och rund karaktär. Till slut kommer något som till slut tar huvudrollen i hela doften; sötsyrlig rabarberkompott med kardemumma! Shit vilken kul doft!
 
Smak: Den må ha legat och snoozat på doften men jävlar vilket morgonhumör den har! Den hugger till i munnen direkt, med stor alkoholhetta! Smaken är torr och lite (nässel)bitter. Destillerikaraktären ligger fortfarande i framkant tillsammans med en del torkad frukt från sherryn. Det är dock betydligt mer trä och kryddor än frukt. Vi snackar muskot, lite stjärnanis, överbryggt svart te, drivved m.m. Finishen har lite punchpralin. Med vatten och lite tid öppnar den helt klart upp sig. Smaken blir mjukare och fruktigare men håller sig fortfarande torr. Fruktigheten kommer i form av bokna röda äpplen och rabarberpaj. Fokuset ligger fortfarande på de kryddigare noterna av svart te, tobak och stjärnanis. Det där gamla lädret och bittra nässlorna är helt klart den röda tråden i smaken.
 
Avslutningsvis: En rätt intressant version av Ben Nevis. Utan vatten är den som mig på morgonen, dvs seg och aggressiv, men efter kaff… jag menar VATTEN, så blir den väldigt medgörlig. Detta är ingen saftig sherrybomb. Både doft och smak är torr utan sötma, vilket understryks ännu mer av den smått bittra tonen. Oftast är bitterheten i form av nässlor och överbryggt te, men ibland slår den åt kaffe. Den känns lite väl het utan vatten, och även om vatten öppnar den och gör den mer komplex, så tar det även bort lite av den där härliga intensiteten och skitigheten som jag kommit att älska hos Ben Nevis. Det behövs endast några få droppar vatten för att hitta balansen mellan destillerikaraktären och sherryfrukten. Det är förvånande hur hög alkoholhalt, men också hur mycket av destillatets karaktär som hänger kvar efter 27 år på fat. Att jämföra denna med Ben Nevis 5yo är en utmärkt demonstration på hur ”äldre” inte nödvändigtvis betyder ”bättre”. Om de vore två personer så är 5yo är full av energi och hoppar omkring på Hatebreed-konserter medan denna (även när han vaknat) helst sitter i favoritfåtöljen, sippar kaffe och lyssnar på Tom Waits. Faktum är att om den här whiskyn vore en låt så skulle den vara "Dirt in the ground" av Tom Waits, rå men samtidigt harmonisk på samma gång. Jag ångrar inte att jag köpte denna men det är inget jag kommer jaga rätt på fler av. Så länge du inte ätit något sött innan (för då känns den för torr och bitter) så går den en fin balansgång mellan bitter, kryddig och lagom söt frukt. Detta är verkligen en komplex whisky som fortfarande får mig att gilla den mer och mer för varje glas jag tar av den. Detta är faktiskt en av få flaskor som jag inte kommer hälla till ”slaskan”. Den kräver mycket tålamod och uppmärksamhet, men det är det som gör den så intressant. Nu är det över tre år sedan jag öppnade flaskan och den har inte mojnat av eller blivit platt. Tvärtom, den håller fortfarande på att komma igång…
 
VG-
***

Ben Nevis #2381